Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till
lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader; given Stockholms slott den It
mars 1952.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås dels vissa ändringar i kungörelsen den 5 maj
1939 (nr 257) angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden, bl. a. att maximiinkomsten
för erhållande av statsbidrag bestämmes till en taxerad inkomst av 5 400
kronor mot f. n. en beskattningsbar inkomst av 400 kronor, dels ock att
till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisas ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 115.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den Ii mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköi.d, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkten 131, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader för budgetåret 1952/53 beräkna ett förslagsanslag
av 200 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

I skrivelse den 31 augusti 1951 har medicinalstyrelsen föreslagit, dels att
statsbidragsbestämmelserna ändras i vissa avseenden, dels ock att anslaget
uppräknas från 200 000 till 250 000 kronor.

Gällande stat sbidrag sbestämmelser.

Nu gällande bestämmelser äro meddelade i kungörelsen den 5 maj 1939
(nr 257) angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden med däri genom kungörelse den
6 maj 1949 (nr 328) gjorda ändringar.

Enligt kungörelsen utgår statsbidrag till bestridande av kostnader för
sjukbesök, som av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare
företages hos mindre bemedlad patient å landsbygden. Bidraget
utgår med dels hälften av den del av läkararvodet, som överstiger sju
kronor, dels ock hela den del av resekostnaden, som överstiger tre kronor.

Bidrag må åtnjutas av person, för vilken den senast åsatta beskattningsbara
inkomsten enligt förordningen om statlig inkomstskatt icke överstiger
400 kronor. Statsbidrag må dock icke tillkomma den, vilkens beskattningsbara
förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt överstiger
30 000 kronor. Statsbidrag må icke heller utgå, därest vederbörandes

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

ekonomiska förhållanden avsevärt förbättrats efter utgången av det kalenderår,
den senast åsatta taxeringen avser. Har däremot efter sistnämnda
tidpunkt avsevärd försämring inträtt i vederbörandes ekonomiska förhållanden,
må statsbidrag utgå, oaktat nyss angivna förutsättningar icke
uppfyllas. Person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle
med egen läkare, är ej berättigad till bidrag, liksom ej heller person, för
vilken kommunen åtagit sig betala läkarvård.

Den som äger åtnjuta bidrag enligt kungörelsen är oförhindrad att, om
han är medlem av erkänd sjukkassa, hos denna göra framställning om
sjukvårdsersättning jämlikt för kassan gällande grunder för det belopp,
han enligt kvitto utbetalat till läkare i ersättning för erhållen läkarvård.

Det åligger vederbörande läkare att göra sig underrättad om huruvida
nu angivna förutsättningar för statsbidrag kunna anses vara för handen,
i vilket fall patienten har att å särskild uppgiftsblankett underteckna en
försäkran därom. Statsbidrag rekvireras av läkaren hos länsstyrelsen i
länet, som har att pröva, huruvida och med vilket belopp bidrag må utgå,
samt att utanordna beviljat belopp till läkaren.

Tidigare förslag.

Under hänvisning till penningvärdets försämring anhöll riksdagen i skrivelse
den 5 maj 1945, nr 5 (p. 157) om förslag till ändrade grunder för
statsbidrag till detta ändamål. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t
åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning härom och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i ämnet.

I sitt den 21 november 1945 avgivna förslag erinrade medicinalstyrelsen,
att i förslaget till sjukkassereform ingingo åtgärder till förbilligande av
sjukresor. Med hänsyn härtill fann styrelsen tveksamt, huruvida någon
ändring då borde vidtagas. Styrelsen föreslog emellertid såsom ett provisorium
intill sjukförsäkringsreformens ikraftträdande, att kungörelsen
gåves ett i vissa avseenden ändrat innehåll. Förslaget innebar bl. a., att
gränsen för rätt till bidrag borde bestämmas till ett beskattningsbart belopp
av högst 800 kronor.

I syfte att befria läkaren från betungande uträkning av kostnadsfördelningen
föreslog styrelsen vidare, att patienten själv skulle erlägga — i
förekommande fall med bidrag från sjukkassa — samtliga kostnader för
sjukbesöket intill ett belopp av femton kronor, vilket motsvarade kostnaderna
för ett besök på en mils avstånd, medan överskjutande del av
kostnaderna skulle ersättas av statsverket.

Kungörelsens föreskrift, all statsbidrag icke finge utgå, därest vederbörandes
ekonomiska förhållanden avsevärt förbättrats efter utgången av
det kalenderår den senast fastställda taxeringen avsåge, medförde enligt
styrelsen, att under en avsevärd del av året varken den sjuke själv eller
någon officiell instans hade möjlighet att avgöra, huruvida den för stats -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

bidrag kvalificerande gränsen överskridits vid senaste — d. v. s. pågående
— taxering. Enligt styrelsens mening borde den senast fastställda taxeringen
alltid äga vitsord. En föreskrift härom förutsatte emellertid, alt
den utbetalande myndigheten tillerkändes rätt till en friare prövning av
bidragsbehovet i varje särskilt fall. För att icke praxis härvid skulle utveckla
sig allt för ojämnt, borde granskningen av statsbidragsräkningarna
och utbetalningen av statsbidragen överföras från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsens förslag anmäldes i 1946 års statsverksproposition
under femte huvudtiteln, punkten 198. Föredragande departementschefen
framhöll därvid att, även om de av styrelsen föreslagna ändringarna i och
för sig kunde synas välbetänkta, tillräcklig anledning dock knappast förelåge
att för en jämförelsevis kort övergångstid före den nya sjukförsäkringslagstiftningens
ikraftträdande genomföra en dylik författningsrevision.
Departementschefen förordade alltså, att statsbidraget skulle utgå enligt
oförändrade grunder. Riksdagen (skr. nr 5/1946) framställde icke någon
erinran häremot.

I skrivelse den 30 oktober 1948 inkom medicinalstyrelsen med ett nytt
förslag till ändrade bidragsgrunder. Detta förslag hade närmast föranletts
av borttagandet vid 1947 års statsskattereforms genomförande av de skattefria
avdragen för barn samt införandet av barnbidragen. Styrelsen hade
emellertid ansett sig böra taga hänsyn även till minskningen av penningvärdet
sedan år 1939, då bidragsbestämmelserna utfärdades. I anslutning
till förslaget anförde styrelsen i huvudsak följande:

Enligt från socialstyrelsen under hand inhämtad uppgift har det tal, som
anger minskningen av penningvärdet sedan 1939, uppskattats till 152. Bestämmandet
av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst, som bör utgöra gräns för rätten till statsbidrag, synes
böra ske så, att den behållna inkomsten (d. v. s. den taxerade inkomsten
efter avdrag för den därå utgående statliga inkomstskatten) jämte utgående
barnbidrag motsvarar den enligt äldre bestämmelser före skattereformens
genomförande beräknade behållna inkomsten (d. v. s. det taxerade beloppet
efter avdrag för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt),
förhöjd till ungefär nämnda procenttal. För erhållande av dylik
överensstämmelse för den behållna inkomsten kan icke ett för alla kategorier
skattskyldiga gällande belopp fastställas utan erfordras en gradering
av den beskattningsbara inkomstens storlek med hänsyn till om vederbörande
uppbär allmänt barnbidrag.

Den högsta beskattningsbara inkomst, som bör utgöra gräns för rätt till
statsbidrag, torde icke böra fastställas för varje ortsgrupp, vilket skulle
göra tillämpningen alltför invecklad, utan det för varje kategori skattskyldiga
fastställda beloppet bör avse alla ortsgrupper, även om därigenom
det procentuella tillägget å den före skattereformens genomförande beräknade
behållna inkomsten ej helt överensstämmer med förut angivna procenttal.
Av verkställda uträkningar av den behållna inkomsten före och efter
statsskattereformens genomförande framgår, att procenttillägget i de olika

a

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

ortsgrupperna i vissa fall är något högre, i andra lägre än nämnda procenttal.
En för tillämpningens underlättande någorlunda jämn serie av beloppen
har emellertid erhållits.

Med stöd av nämnda utredning angående den behållna inkomsten före
och efter skattereformens genomförande förordade styrelsen, att den högsta
beskattningsbara inkomsten fastställdes till 1 000 kronor för den, som
uppbar allmänt barnbidrag för ett barn, och till 1 500 kronor för den, som
uppbar barnbidrag för två barn. För den, soin uppbar barnbidrag för flera
än två barn, ansågs den beskattningsbara inkomsten böra bestämmas till
1 500 kronor, ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. För att
icke gränsen för rätt till statsbidrag skulle bliva för låg för de lägsta inkomsttagarna
bland kategorin ensamstående, d. v. s. skattskyldiga med
lägsta ortsavdrag, föreslog styrelsen, att dessa skulle äga rätt till statsbidrag,
därest den beskattningsbara inkomsten uppginge till högst 1 000
kronor. Härigenom skulle den behållna inkomsten för de lägsta inkomsttagarna
sättas i viss relation till då gällande bestämmelse om taxerat belopp
av högst 1 800 kronor. För vinnande av önskvärd enkelhet föreslog styrelsen
vidare, att även för kategorin makar utan barn bestämdes en beskattningsbar
inkomst av högst 1 000 kronor.

Medicinalstyrelsens förslag anmäldes i propositionen nr 37/1949. För all
närmare belysa verkningarna av statsskattereformen vid oförändrade statsbidragsgrunder
hänvisade föredragande departementschefen till exempel,
som sammanställts i en i propositionen intagen tabell. I anslutning till
denna tabell anförde departementschefen i huvudsak följande:

Tabellen visar, att vid oförändrade statsbidragsgrunder skattereformen
medför en höjning av gränserna för den taxerade inkomsten för ensamstående,
för makar utan barn och för familjer med ett barn, medan för
tvåbarnsfamiljer ställningen är ungefär oförändrad. För familjer med flera
barn medför reformen, om man bortser från barnbidragen, en viss sänkning
av inkomstgränserna. Dessa förskjutningar utjämnas emellertid därigenom,
att å ena sidan den ekonomiska ställningen för barnfamiljerna -framför allt i de inkomstlägen, det här är fråga om — genom barnbidragen
undergått en förhållandevis väsentlig förbättring, medan å andra sidan
höjningen av inkomstgränsen för vissa kategorier berör så små inkomsttagare,
att den får anses fullt berättigad. En viss kompensation för penningvärdets
försämring har vidare lämnats genom den i samband med
skattereformen vidtagna höjningen av ortsavdragen. Skäl kunna dock anföras
för en revision av nu gällande grunder med hänsyn till flerbarnsfamiljernas
i någon mån försämrade ställning. För att kunna göra dessa
proportionell rättvisa skulle man emellertid behöva tillämpa en graderad
skala, som administrativt bleve ganska svårhanterlig. Då nu ifrågavarande
statsbidrag — i motsats till exempelvis familjebostadsbidragen — allenast
tager sikte på ett i regel tillfälligt behov och det dessutom blir fråga om
ett provisorium endast under den förhållandevis korta övergångstid, som
numera återstår till sjukförsäkringslagens ikraftträdande, anser jag eu
materiell ändring av gällande bestämmelser icke nu böra företagas. För eu
dylik ståndpunkt talar även, alt medicinalstyrelsens år 1945 framlagda

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

förslag om ändring med hänsyn till penningvärdets fall avvisades vid 1946
års riksdag. Någon annan ändring än som påkallas därav, att genom skattereformen
gränsen höjts för skatteplikt till statlig förmögenhetsskatt, torde
sålunda icke böra vidtagas.

I sitt i anledning av nämnda proposition avgivna utlåtande nr 54/1949
anförde statsutskottet, att med hänsyn till att statsbidrag enligt ifrågavarande
bestämmelser torde komma att utgå allenast under en kortare övergångstid
intill dess sjukvårdsförsäkringslagstiftningen komme att träda i
kraft, några genomgripande förändringar av de dittills gällande grunderna
för statsbidrag icke borde företagas. Det av medicinalstyrelsen framlagda
förslaget hade utskottet funnit förhållandevis komplicerat, och ett genomförande
av förslaget skulle sannolikt ställa ökade krav på länsstyrelsernas
granskning av ifrågakommande ansökningar om statsbidrag. I enlighet med
utskottets hemställan biföll riksdagen (skr. 127/1949) Kungl. Maj:ts förslag.

Medicinalstyrelsens skrivelse den 31/8 1951.

Sedan numera bekantgjorts, att sjukkassereformens genomförande ställts
på framtiden, föreslår styrelsen under hänvisning till sitt förutnämnda förslag
den 21 november 1945 provisoriska bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med detta förslag. Med hänsyn till penningvärdets fortsatta
försämring bör emellertid det beskattningsbara beloppet för erhållande av
statsbidrag höjas till 4 000 kronor. Vidare frångår styrelsen med hänsyn
till sin nuvarande arbetsbörda sitt förslag om överförande från länsstyrelserna
till medicinalstyrelsen av statsbidragsräkningarnas granskning och
utbetalningen av statsbidragen.

Med hänsyn till de föreslagna nya bidragsgrunderna jämte resekostnadernas
stegring uppskattas medelsbehovet för nästa budgetår till 250 000
kronor.

Yttrande.

Statskontoret anför.

Ett genomförande av medicinalstyrelsens nu framlagda förslag skulle
medföra, att en gift person i ortsgrupp I med en taxerad inkomst å 6 500
kronor skulle kunna komma i åtnjutande av förevarande statsbidrag. Medelinkomsten
per inkomsttagare i riket år 1949 uppgick till 5 458 kronor. Den
föreslagna ändringen torde i realiteten innebära en partiell reform i den
tilltänkta sjukförsäkringslagstiftningens syfte. Statskontoret förutsätter, att
statsmakterna i rådande läge icke äro beredda vidtaga en så vittgående
åtgärd. Ämbetsverket vill ock ifrågasätta, om anledning över huvud taget
förefinnes att frångå den ståndpunkt, som år 1949 intogs i denna fråga.
Därest med hänsyn till den sedan sistnämnda år accentuerade försämringen
av penningvärdet en ändring likväl anses böra komma till stånd, lärer böra
övervägas en höjning av det beskattningsbara beloppet till högst 800 kronor,
motsvarande en taxerad inkomst å 3 300 kronor för gift person i ortsgrupp
I. Med en sådan höjning torde en uppräkning av anslaget till 225 000
kronor böra ske.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115.

7

Departementschefen.

Sedan år 1939, då nu gällande inkomstgräns för erhållande av statsbidrag
fastställdes, har på grund av penningvärdeförsämringen en väsentlig
del av den kategori medborgare, som avsågs skola komma i åtnjutande
av ifrågavarande förmån, kommit att uteslutas från möjligheten att erhålla
sådant bidrag. Med hänsyn härtill och då det är ovisst när sjukkasserefonnen
kan komma att genomföras, anser jag mig böra föreslå, att
nämnda inkomstgräns höjes. I samband härmed förordar jag, att inkomstbegränsningen
anknytes till den taxerade inkomsten i stället för såsom f. n.
den beskattningsbara inkomsten för att få principiell överensstämmelse med
vad som gäller enligt bestämmelserna angående statsbidrag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. För bestämmande av den
taxerade inkomst, som skall medföra rätt till statsbidrag, förordar jag, att
penningvärdeförsämringen sedan år 1939 lägges till grund. I enlighet med
vad medicinalstyrelsen föreslagit i sin skrivelse den 30 oktober 1948 bör
uppräkningen ske så, att den nu behållna inkomsten (d. v. s. den taxerade
inkomsten efter avdrag för den därå utgående statliga inkomstskatten)
jämte utgående barnbidrag kommer att motsvara den år 1939 enligt då
gällande bestämmelser behållna inkomsten (d. v. s. det taxerade beloppet
efter avdrag för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt)
med den förhöjning, som föranledes av minskningen i penningvärdet. Med
utgångspunkt från indextalet för december 1951 i socialstyrelsens levnadskostnadsindex
utan direkta skatter och sociala förmåner med 1935 som
basår, bör nämnda förhöjning utgöra 87 procent. För erhållande av dylik
överensstämmelse för den behållna inkomsten för olika kategorier skattskyldiga
skulle erfordras en gradering av den taxerade inkomstens storlek
med hänsyn till ortsgrupper och barnbidrag. För enkelhetens skull torde
emellertid, på motsvarande sätt som nu är fallet, den taxerade inkomsten
böra utgöras av ett för samtliga kategorier skattskyldiga enhetliga belopp.
Enligt min mening bör detta belopp bestämmas till den enligt förut angivna
beräkningsgrunder framräknade taxerade inkomsten för en familj med två
barn i ortsgrupp 2. Denna inkomst uppgår till omkring 5 400 kronor. Den
ökning av antalet statsbidragsberättigade, som skulle bli följden, om man
fastställer detta belopp såsom maximigräns, kan icke exakt angivas men
torde uppskattningsvis kunna anslås till högst 25 å 30 procent. Jag förordar
alltså, att ifrågavarande statsbidrag såsom regel må åtnjutas av person, för
vilken den senaste taxerade inkomsten enligt förordningen om statlig inkomstskatt
icke överstiger 5 400 kronor. Höjningen torde böra träda i kraft
den 1 januari 1953.

I enlighet med medicinalstyrelsens förslag torde böra föreskrivas, all
patienten själv skall erlägga samtliga kostnader intill ett visst belopp,
medan överskjutande del av kostnaderna skall bestridas av statsmedel.
Härigenom vinnes — förutom eu viss förenkling vid uträkningen av stats -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

bidraget — att kostnaderna komma att bliva lika för alla bidragsberättigade,
oberoende av boningsortens läge i förhållande till läkarens bostad.
Även styrelsens förslag att den del av totalkostnaden, som patienten själv
bör vidkännas, skall bestämmas till 15 kronor, finner jag väl avvägt. Jag
vill härvid erinra om att patient, som är medlem av erkänd sjukkassa,
kan från denna påräkna ersättning enligt för kassan gällande grunder för
det belopp han enligt kvitto utbetalat till läkare i ersättning för erhållen
läkarvård. Jag finner mig även i anslutning till medicinalstyrelsens förslag
böra förorda, att nästföregående års taxering skall äga vitsord vid bedömandet
av huruvida rätt till statsbidrag föreligger. Härigenom skulle länsstyrelsens
prövningsförfarande förenklas och det osäkerhetstillstånd i fråga
om rätten till statsbidrag, som f. n. i vissa fall kan råda, undanröjas. Utan
hinder av denna föreskrift bör emellertid statsbidrag kunna utgå, därest
efter nämnda taxering avsevärd försämring inträtt i vederbörandes ekonomiska
förhållanden.

Medelsbehovet för nästa budgetår vid bifall till de av mig föreslagna
ändringarna är svårt att beräkna. Jag förordar, att anslaget i avvaktan på
närmare erfarenhet upptages till 250 000 kronor.

Slutligen får jag i detta sammanhang erinra om att de nu ifrågavarande
statsbidragsbestämmelserna i princip skola lända till efterrättelse även vid
bestämmandet av begreppet mindre bemedlad enligt kungörelserna angående
statsbidrag till dels resor för patienter vid de statsunderstödda kustsanatorierna
in. in., dels ambulatorisk behandling in. in. av vissa tuberkulospatienter,
dels resor för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling
in. in., dels ock resor för vanföra in. in. Någon ändring härutinnan synes
icke påkallad. För tolkningen av begreppet mindre bemedlad i sistnämnda
fyra kungörelser torde sålunda alltjämt i princip böra gälla samma grunder,
som angivas i kungörelsen angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden, med de av mig
nu förordade ändringarna. Jag förutsätter emellertid härvid, att de behovsprövande
myndigheterna vid tillämpningen av dessa grunder skola bibehållas
vid den friare prövningsrätt av bidragsbehovet i varje särskilt fall, som
f. n. tillkommer dem.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade ändringarna av grunderna
för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden, att tilllämpas
fr. o. m. den 1 januari 1953;

b) till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1952/53 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
C.-G. Carlström.

•>

Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 115.