Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
1
Nr 106.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och i §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön
och pension m. m.; given Stockholms slott den 7 mars
1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§
förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås, att polisman skall vara skyldig att genast avgå
med pension dels då han på grund av sjukdom är oförmögen att sköta sin
tjänst och dels då han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig
till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarats fri från ansvar.
4i8 sa Bihan{/ till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 106.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
FÖRORDNING
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m.
Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §. 3 §.
1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet skall vara skyldig att
avgå från sin befattning:
a) när han-----sin befattning;
c) om han i annat fall än som avses
under b) i följd av skada eller
sjukdom under fem på varandra följande
år varit oförmögen att tjänstgöra
under sammanlagt mer än *U
av den tid, som det eljest ålegat
honom att tjänstgöra, och finnes
vara för framtiden oförmögen att behörigen
sköta sin tjänst;
d) om han under fem på varandra
följande år varit på grund av smittsam
sjukdom tjänstledig eller från
tjänstgöring avstängd under sammanlagt
mer än 2 3 4/s av den tid, som det
eljest ålegat honom att tjänstgöra,
och finnes vara av samma anledning
för framtiden obehörig att tjänstgöra.
c) om han i annat fall än som avses
under b) till följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte eller till följd
av nedsatt arbetsförmåga finnes för
framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst.
2. Vad i-----av länsstyrelsen.
3. Ordinarie befattningshavare vid
polisväsendet, som genom lagakraftägande
dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa,
men som jämlikt 5 kap. 5 § straff -
3
Kungl. May.ts proposition nr 106.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3. Då ordinarie befattningshavare
avgår från sin befattning efter att
hava uppnått föreskriven pensionsålder
eller entledigas enligt 1 mom.
under b)—d), skall befattningshavaren
vara berättigad att genast åtnjuta
pension.
4. Befattningshavare är ej pliktig
att bidraga till sin pensionering med
högre belopp än som svarar mot en
tredjedel av de avgifter, som kunna
erfordras för att bereda honom pension.
4
4 §•
Upphör ordinarie befattningshavares
anställning vid polisväsendet
i visst polisdistrikt eller för visst
landstingsområde utan att rätt till
pension enligt 3 § 3 mom. tillkommer
honom, skall han berättigas att
senast vid den tidpunkt, då han uppnått
den för befattningen föreskrivna
pensionsåldern, åtnjuta minst så stor
pension, som svarar mot den tid, den
ordinarie anställningen varat, dock
att pension ej tillkommer honom så
länge han innehar ordinarie anställning
vid polisväsendet.
Vad sålunda-----därii
lagen förklarats fri från ansvar, må
av länsstyrelsen förklaras skyldig att
avgå samt entledigas.
I fall som nu sagts må beslut om
entledigande icke meddelas utan att
befattningshavaren erhållit tillfälle
att inkomma med yttrande i ärendet.
4. Då ordinarie befattningshavare
avgår från sin befattning efter att
hava uppnått föreskriven pensionsålder
eller entledigas enligt 1 mom. b)
eller c) eller enligt 3 mom., skall befattningshavaren
vara berättigad att
genast åtnjuta pension.
5. Befattningshavare är ej pliktig
att bidraga till sin pensionering med
högre belopp än som svarar mot en
tredjedel av de avgifter, som kunna
erfordras för att bereda honom pension.
4 §.
Upphör ordinarie befattningshavares
anställning vid polisväsendet i
visst polisdistrikt eller för visst landstingsområde
utan att rätt till pension
enligt 3 § 4 mom. tillkommer honom,
skall han berättigas att senast vid
den tidpunkt, då han uppnått den
för befattningen föreskrivna pensionsåldern,
åtnjuta minst så stor
pension, som svarar mot den tid, den
ordinarie anställningen varat, dock
att pension ej tillkommer honom så
länge han innehar ordinarie anställning
vid polisväsendet.
rån skild.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952, dock skall 3 § 1
mom. tillämpas i sin äldre lydelse
på den som vid lagens ikraftträ
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dande innehar befattning vid polisväsendet,
intill dess han erhåller befordran
eller eljest underkastar sig
vad i 3 § 1 mom. c) stadgas. Befattningshavare
må ej entledigas enligt
3 § 3 mom. under åberopande av
dom, som meddelats före den 1 juli
1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
5
Utdrag ur protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar
Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga
om vissa ändringar i polislöneförordningen samt anför.
Inledning.
Vid skilda tillfällen ha framställningar gjorts om åtgärder för att i förordningen
den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. (polislöneförordningen)
införa regler om skyldighet för polisman att avgå i förtid motsvarande
dem som gälla för statens tjänstemän enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.
Med skrivelse den 5 mars 1946 har sålunda överståthållarämbetet
överlämnat en av polismästaren i Stockholm hos ämbetet gjord
framställning om sådan ändring i polislöneförordningen, att polismans
skyldighet att vid sjukdom avgå med pension bleve överensstämmande med
motsvarande regler i allmänna tjänstepensionsreglementet. Efter remisser
ha statskontoret, statspolisintendenten och Svenska polisförbundet i nu
nämnd ordning avgivit särskilda yttranden i ärendet. Myndigheterna anse
förslaget beaktansvärt, varemot förbundet anser starka skäl kunna åberopas
för bibehållande av särbestämmelser för polispersonal.
I berättelse över sin verksamhet hade 1936 års statsrevisorer framhållit
angelägenheten av att bestämmelser snarast möjligt komme till stånd, som
möjliggjorde för myndighet att förhindra att eu befattningshavare, som
straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, återinträdde i tjänst, då
han gjort sig skyldig till sådant förfarande, för vilket han, därest han icke
straffriförklarats, skulle ha kunnat dömas till avsättning, över en i anledning
härav inom socialdepartementet upprättad promemoria med förslag till
cirkulär i ämnet till statsmyndigheterna hördes medicinalstyrelsen och
statspolisintendenten. Medicinalstyrelsen framhöll, att en allmän förutsättning
för en straffriförklarads återinträde i tjänst måste vara att han styrkte
sin återvunna tjänsteduglighet. Statspolisintendenten, som avgav sitt yttrande
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
genom skrivelse den 18 februari 1943, anslöt sig i huvudsak till delta uttalande
och framhöll därutöver bl. a., att en statstjänsteman jämlikt stadgande
i 8 § 4 mom. i 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente (SFS
1008) i nu avsett fall kunde förklaras skyldig avgå. Stadgandets tillkomst
får ses mot bakgrunden av statsrevisorernas nyss åberopade uttalande.
Statspolisintendenten föreslog att en motsvarande bestämmelse infördes i
polislöneförordningen. Yttranden i ärendet ha därefter avgivits av statskontoret,
allmänna lönenämnden, överståthållarämbetet (med bifogande av yttrande
från förste stadsfiskalen i Stockholm), samtliga länsstyrelser (flertalet
med överlämnande av utlåtanden från respektive landsfogdar), styrelserna
för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
samt Svenska polisförbundet, vilka samtliga i princip tillstyrka statspolisintendentens
förslag.
Inom inrikesdepartementet har därefter uppgjorts en promemoria i de
nu redovisade ärendena, vilken utmynnar i förslag till ändring i 3 och 4 §§
polislöneförordningen. över promemorian har 1948 års polisutredning avgivit
infordrat yttrande.
Jag anhåller nu att i nämnd ordning få behandla frågorna om skyldighet
för polisman att vid sjukdom avgå med pension samt om åtgärder för att
förhindra straffriförklarad polisman att återinträda i tjänst.
Polismans skyldighet att avgå vid sjukdom.
Gällande ordning.
Enligt 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen är ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet (varmed i förordningen förstås befattningshavare,
som tillsättes i den ordning som är föreskriven i 11 § 1—4 mom. polislagen)
skyldig att avgå från sin befattning om han i följd av skada utom
tjänsten eller sjukdom under fem på varandra följande år varit oförmögen
att tjänstgöra under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid, som
det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara av samma anledning
för framtiden oförmögen att behörigen tjänstgöra. I mom. d) stadgas vidare
att befattningshavaren är skyldig avgå, om han under fem på varandra
följande år varit på grund av smittsam sjukdom tjänstledig eller avstängd
från tjänstgöring under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid,
som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, samt han finnes vara av samma
anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra. Befattningshavaren är i
dessa fall berättigad att genast åtnjuta pension. En ordinarie befattningshavare
med förordnande endast tills vidare kan dock med stöd av polisreglementet
entledigas tidigare än nu sagts.
Bestämmelsen i 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen överensstämmer
med motsvarande föreskrifter i 1907 års lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension. I statens tjänst anställda ordinarie befattningshavares
skyldighet att i anledning av sjukdom avgå från tjänsten regleras
7
Kungl. Maj.-ts proposition nr 106.
emellertid numera av 6 § i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
däri beträffande annan ordinarie tjänsteman än innehavare av domarämbete
föreskrives, att tjänstemannen är skyldig att avgå då han till följd
av sjukdom, vanförhet eller lyte, i andra fall än då han drabbats av olycksfall
i tjänsten, eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden
oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Reglementet
saknar särskild bestämmelse om tjänstemans skyldighet att avgå om han
på grund av smittsam sjukdom hindrats tjänstgöra.
Framställning om ändrade bestämmelser.
I skrivelse till överståthållarämbetet den 12 januari 1946 har polismästaren
i Stockholm tagit upp frågan om lämpligheten av att polislöneförordningen
i nu ifrågavarande hänseende väsentligt skiljer sig från allmänna
tjänstepensionsreglementets motsvarande bestämmelser.
Polismästaren i Stockholm framhåller bl. a., att bestämmelserna i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstemäns rätt till pension tjänat
som förebild för här ifrågavarande stadgande i polislöneförordningen. Varken
i samband med tillkomsten av 1934 års eller vid införandet av 1941
års allmänna tjänstepensionsreglementen, i vilka skärpta bestämmelser i
fråga om avgångsskyldighet vid sjukdom införts efter mönster av 1920
års tjänstepensionsbestämmelser för befattningshavare vid kommunikationsverken,
hade någon ändring skett i polislöneförordningen i hithörande
delar. Däremot hade 1937 års kommunala pensionsreglemente för Stockholm,
som vore tillämpligt å befattningshavare vid polisväsendet, sin förebild
i 1934 års statliga tjänstepensionsreglemente. Det kommunala reglementet
stadgade därför avgångsskyldighet med rätt till sjukpension, då
befattningshavare till följd av sjukdom eller svag hälsa för framtiden vore
oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och icke lämpligen
kunde förflyttas till annan befattning. Med hänsyn till att kommunala
pensionsreglementets bestämmelser fastställts att gälla allenast i den mån
lag och författning ej till annat föranledde samt förtidspension i allmänhet
torde vara mindre än den behållna avlöningen undgr sjukledighet,
syntes i förevarande fall en tillämpning av kommunala reglementet å ordinarie
polispersonal icke mot vederbörandes bestridande kunna äga rum.
Polislöneförordningens pensionsbestämmelser vore nämligen enligt uttalande
i den till grund för densamma liggande propositionen avsedda att
utgöra minimiregler till befattningshavarnas fördel.
Sammanfattningsvis anförde polismästaren i framställningen, att befattningshavare
vid polisväsendet i fråga om avgångsskyldighet vid arbetsoförmåga
på grund av sjukdom m. m. intoge en i förhållande till andra
befattningshavare, såväl statliga som åtminstone flertalet kommunala, särskilt
gynnad ställning. Polislöneförordningens tillkomst hade visserligen
inneburit realiserandet av ett länge känt behov av stadga och trygghet i
anställningsförhållandena för polispersonalen. Det syntes likväl icke kunna
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
sakligt motiveras att fördenskull, efter det staten beträffande sina egna
befattningshavare med frångående av tidigare lindriga bestämmelser om
avgångsskyldighet vid sjukdom m. m. funnit skäligt införa skärpta regler
härutinnan, polisdistrikten alltjämt skulle vara bundna vid polislöneförordningens
ur tjänstesynpunkt onödigt betungande avgångsbestämmelser.
Polismästaren hemställde därför, att överståthållarämbetet ville göra framställning
om sådan ändring i polislöneförordningen att den i nu ifrågavarande
hänseende bragtes i överensstämmelse med då gällande civila pensionsreglemente.
Yttranden över framställningen.
I samband med att överståthållarämbetet den 5 mars 1946 översände
framställningen till chefen för socialdepartementet yttrade ämbetet, att förslaget
vore sakligt motiverat men att ämbetet med hänsyn till ifrågasatt
omorganisation av polisväsendet icke ansåge sig böra hemställa om ändring
i polislöneförordningen. De av polismästaren framförda synpunkterna
borde enligt ämbetets mening beaktas vid den då väntade överarbetningen
av 1939 års polisutrednings förslag i fråga om polisväsendet.
Efter remisser anslöto sig statskontoret och statspolisintendenten till
sistnämnda ståndpunkt. Svenska polisförbundet förklarade sig icke vilja
motsätta sig en ytterligare överarbetning av spörsmålet. Starka skäl kunde
emellertid enligt förbundet åberopas för en särbehandling av polispersonalen
i pensionshänseende. Tjänsten ställde stora fysiska krav på befattningshavarna.
I unga år klarade dessa sig väl men krafterna avtoge efter
hand, varför det vore viktigt att polismannen tillförsäkrades full lön under
en tid av förslagsvis minst fem år. En sådan karenstid hade betydelse för
pensionsbeloppens utformning, då i regel 25—30 tjänsteår fordrades för
full pension. Vederbörande polischef eller länsstyrelse borde icke medgivas
rätt att entlediga befattningshavare med alltför kort varsel.
Slutligen har 1948 års polisutredning i anledning av remiss förklarat förslaget
vara väl motiverat och starka skäl föreligga för dess genomförande.
<
Departementschefen.
Bestämmelser om avgångsskyldighet för ordinarie befattningshavare vid
det kommunala polisväsendet finnas i 3 § polislöneförordningen. Sådan
befattningshavare skall avgå bl. a. om han till följd av skada eller sjukdom
under fem på varandra följande år varit oförmögen att tjänstgöra
under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid, som det eljest ålegat
honom att tjänstgöra, och alltjämt av samma anledning finnes vara för
framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst. Liknande regler gälla
om han hindras tjänstgöra på grund av smittsam sjukdom. Befattningshavaren
är i dessa fall berättigad att genast åtnjuta pension.
I motsats till polislöneförordningen stadgar 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
som gäller för flertalet statstjänstemän, såvitt nu är
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
i fråga, skyldighet för tjänsteman i allmänhet att avgå från tjänsten, om
han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte befinnes för framtiden oförmögen
att sköta tjänsten på tillfredsställande sätt. 1949 års reglemente
för statens pensionsanstalt har i dessa delar samma regler som allmänna
tjänstepensionsreglementet. Det kan anmärkas, att polispersonal på landsbygden
i viss utsträckning pensioneras genom anstalten. För Stockholms stads
tjänstemän gälla liknande bestämmelser. Sannolikt är detta fallet också
med många andra kommuners anställda.
I åtskilliga polisdistrikt är alltså för polispersonalen stadgade kommunala
avlöningsbestämmelser, vilka i fråga om avgångsskyldighet vid skada och
sjukdom äro oförmånligare för befattningshavarna än polislöneförordningens
bestämmelser i samma ämne. Då förordningens syfte är att tillförsäkra personalen
vissa minimiförmåner torde i de fall, då anställningsvillkoren äro
ofördelaktigare än vad som stadgas i förordningen, bestämmelserna i förordningen
likväl gälla, försåvitt icke en polisman i ett konkret fall avstår
härifrån.
Vid polislöneförordningens tillkomst utgick man från att dess bestämmelser
i vad de åsyftade att bereda trygghet i anställningen i huvudsak
borde utformas efter mönster av vad som gällde för statligt anställda befattningshavare.
I fråga om skyldigheten att på grund av sjukdom avgå
från tjänsten ha emellertid efter polislöneförordningens tillkomst för statens
befattningshavare tidigare gällande regler väsentligt skärpts. De nya
reglerna gälla även för sådana högre befattningshavare vid polisväsendet
— landsfogdar och landsfiskaler -— som äro statstjänstemän. Anledning
synes icke föreligga att på denna punkt bibehålla de för den lägre polispersonalen
förmånligare grunder, som polislöneförordningen upptar. Då
polistjänsten ställer särskilda krav på befattningshavarens fysiska och psykiska
spänst och hälsa, synas starka skäl tala för att, såsom polismästaren
i Stockholm ifrågasatt, beträffande avgångsskyldigheten vid sjukdom jämställa
polispersonalen med statliga befattningshavare, på vilka allmänna
tjänstepensionsreglementet är tillämpligt.
Vid prövning av fråga om avgångsskyldighet bär givetvis i första hand
undersökas om befattningshavaren kan fullgöra annat arbete inom poliskåren
än det som han förut ägnat sig åt. Ett ifrågasatt entledigande från
polistjänst kan göra den förflyttningsskyldighct aktuell, som befattningshavaren
kan vara underkastad enligt sina anställningsvillkor. En särskild
bestämmelse därom synes emellertid icke påkallad.
Å andra sidan saknas skäl för att i något avseende ställa ordinarie
polispersonal i sämre läge än de tjänstemän, som falla under allmänna
tjänstepensionsreglementet. Det är därför icke riktigt att behålla den nuvarande
regeln i .‘5 g 1 mom. d) om skyldighet för ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet att avgå om han viss tid varit tjänstledig eller
avstängd från tjänstgöring på grund av smittsam sjukdom, vilken regel
saknar motsvarighet i reglementet.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
Det anförda ger vid handen, att fullgoda skäl i och för sig finnas för
jämkning av polislöneförordningen i syfte att i nu ifrågavarande del bringa
den i överensstämmelse med 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.
Om polisväsendet förstatligades skulle emellertid frågan om ändring i polislöneförordningen
icke vara aktuell, då polispersonalen i så fall automatiskt
skulle falla under reglementet. Tanken på ett omedelbart sådant förstatligande
har avvisats av 1948 års polisutredning i dess betänkande om polisoch
åklagarväsendets organisation (SOU 1951:8). För egen del är jag nu
icke beredd att taga ståndpunkt till de i betänkandet framlagda förslagen.
Spörsmålet om avgångsskyldighet för sjuk befattningshavare synes kunna
prövas fristående från prövningen av nämnda betänkande.
På grund av det anförda förordar jag att 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen
ändras så att befattningshavare skall vara skyldig avgå, om han
i annat fall än som avses under b) — denna punkt avser skada i tjänsten
— till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt
arbetsförmåga är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt
sköta sin tjänst. Självfallet bör befattningshavaren liksom för närvarande
i ett dylikt fall vara berättigad till pension. Jag förordar vidare, att 1 mom.
d) i 3 § polislöneförordningen utgår.
Såvitt de nu förordade ändringarna äro mindre fördelaktiga för en
polisman än gällande regler i polislöneförordningen, kunna de icke utan
vidare göras tillämpliga på honom så länge han innehar befattningen. Sistnämnda
regler torde få gälla intill dess han får befordran eller eljest underkastar
sig de nya bestämmelserna. Så kan ske i samband med en lönereglering.
För tydlighetens skull bör föreskrift i denna riktning införas i en
övergångsbestämmelse.
Avgångsskyldighet för straffriförklarad befattningshavare.
Nuvarande ordning.
En statstjänsteman, som gjort sig skyldig till straffbelagd handling men
som förklarats straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen, kan med stöd av 6 §
4 mom. 2 st. i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente genom beslut
av Kungl. Maj :t förklaras skyldig avgå. I sådant fall är tjänstemannen
pensionsberättigad. Motsvarande regel saknas i polislöneförordningen. En
ordinarie polisman, vilkens anställningsförhållanden regleras av förordningen,
kan alltså icke utan vidare entledigas i ett sådant fall. Vissa möjligheter
finnas dock att avskeda honom. Det nyss behandlade 3 § 1 mom. c)
kan givetvis tillämpas i vissa situationer. Vidare torde 18 § andra stycket
polisreglementet den 4 juni 1948, som medger entledigande på grund av
olämplighet, kunna åberopas i speciella fall. Sistnämnda regel avser dock
endast sådan ordinarie befattningshavare, som har förordnande tills vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
11
Ändringsförslag.
I riksdagens revisorers berättelse om den år 1936 verkställda revisionen
påtalas att en myndighet ansett sig sakna möjlighet vägra en tjänsteman,
som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten men av domstol förklarats
fri från ansvar på grund av otillräknelighet, att återinträda i tjänst, då
med läkarintyg styrkts att han vore frisk och tjänstduglig. Ett sådant återinträde
måste enligt revisorernas mening ur såväl det allmännas som de enskilda
medborgarnas synpunkt anses principiellt felaktigt. Revisorerna
ansågo det ofrånkomligt att lagbestämmelser komme till stånd, som gjorde
det möjligt för myndighet att förhindra en befattningshavare att i ett sådant
fall återinträda i tjänst, försåvitt han kunnat dömas till avsättning om
han ej straffriförklarats.
I anledning av uttalandet upprättades inom socialdepartementet en promemoria,
vari ifrågasattes huruvida icke medicinalstyrelsens yttrande borde
inhämtas innan tillstånd meddelades för en straffriförklarad att återinträda
i tjänst. I yttrande över promemorian anförde medicinalstyrelsen.
En allmän förutsättning för straffriförklarads återinsättande i tjänst
måste vara, att befattningshavaren styrker sin återvunna tjänsteduglighet.
Att såsom full bevisning härutinnan åtnöja sig med intyg av läkare, eventuellt
tjänsteläkare, kan med hänsyn till de speciella och ofta svårbedömbara
förhållanden, som här kunna uppkomma, icke vara tillrådligt. En viss
garanti mot misstag skulle däremot kunna vinnas om yttrande i ärendet
inhämtas från medicinalstyrelsen. Fråga kan emellertid vara, om man bör
stanna vid en blott anvisning om ett dylikt tillvägagångssätt eller om icke
skyldighet att inhämta medicinalstyrelsens yttrande bör stipuleras.
Departementspromemorian jämte medicinalstyrelsens yttrande överlämnades
därefter till statspolisintendenten för yttrande såvitt angick polispersonalen.
Stats polisintendenten anförde därvid bland annat: Polispersonalens
ställning i det allmännas tjänst vore synnerligen ömtålig. Förtroendet
för och tilliten till en polisman rubbades, om han under angivna förhållanden
återinträdde i tjänst. Med hänsyn till den ständiga kontakten
mellan polispersonalen och allmänheten kunde också ifrågasättas, om icke
den allmänna aktningen för polisväsendet i viss mån äventyrades. Allmänna
tjänstepensionsreglementet gällde endast för statstjänstemän, men flertalet
befattningshavare vid polisväsendet vore kommunalanställda. Det vore påkallat
att liknande regler infördes för de sistnämnda. Om det sattes i fråga
att straffriförklarad polisman skulle återinträda i tjänst, vore det önskvärt
att han remitterades för ny undersökning till den läkare, som tidigare
undersökt honom. Det nya utlåtandet borde därefter underställas medicinalstyrelsens
prövning. Endast i rena undantagsfall borde straffriförklarad
polisman dock få inträda i sådan polistjänst, där närmare kontakt med
allmänheten ägde rum. Allmän skyldighet för ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet att underkasta sig förflyttning till annan kommunal
tjänst borde stadgas i polisreglementet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
12
Remissyttranden.
Statspolisintendentens förslag tillstyrkes i princip av samtliga däröver
hörda myndigheter och organisationer, vilka emellertid göra en del detaljpåpekanden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter sålunda om icke möjlighet bör
finnas att avstänga polisman från tjänstgöring, till dess frågan om hans
avgångsskyldighet eller skyldighet att förflyttas till annan tjänst blivit
avgjord. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till ett uttalande av
landsfogden i länet av innebörd att det avgörande måste vara om befattningshavaren
på grund av sina handlingar förverkat den respekt och aktning,
som en polisman bör äga, samt att läkares och medicinalstyrelsens
utlåtande om hans hälsotillstånd vid den tidpunkt, då återinträde i tjänst
ifrågasättes, är av subsidiär betydelse. Svenska polisförbundet förutsätter
däremot att, om medicinalstyrelsen efter prövning förklarat hinder ej möta
mot befattningshavarens återinträde i tjänst, denne skall få återinträda.
Om han entledigades, borde han äga åtnjuta sjukpension.
I fråga om läkarundersökning framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands
län att befattningshavare bör vara skyldig att, innan han återinträder
i tjänst, underkasta sig sådan undersökning av läkare som medicinalstyrelsen
anvisar. Ett flertal andra remissinstanser är av liknande mening.
Därvid hänvisas bl. a. till kungörelsen den 18 juli 1935 angående skyldighet
för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall
underkasta sig läkarundersökning m. m. (SFS 459).
Vad den föreslagna förflyttningsskyldigheten angår anser länsstyrelsen
i Jönköpings län att en bestämmelse därom torde få endast obetydligt praktiskt
värde. Den torde vara möjlig att genomföra endast inom större polisdistrikt
och, då det gäller gemensamt polisdistrikt, förutsätta medverkan
från den kommuns sida som skulle bereda befattningshavaren fortsatt anställning.
Svenska polisförbundet avstyrker bestämt förslaget om förflyttningsskyldighet.
19-''r8 års polisutredning påpekar, att behörig hänsyn bör tagas till att
enligt nu gällande lydelse av 25 kap. 7 § strafflagen avsättning kan ådömas
även om tjänsteman för brott utom tjänsten förskyller blott fängelse eller
böter.
Departementschefen.
Enligt det för statens tjänstemän gällande allmänna tjänstepensionsreglementet
kan ordinarie tjänsteman genom beslut av Kungl. Maj :t entledigas
från sin tjänst, om han genom lagakraftägande dom befunnits
skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men på grund av sin
sinnesbeskaffenhet förklarats fri från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen.
Han är i så fall berättigad till sjukpension. Möjligheterna att i en liknande
situation ingripa på samma sätt mot en kommunalanställd ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet äro begränsade. Har han förordnande
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
endast tills vidare, torde lian dock i ett sådant fall kunna entledigas enligt
18 § andra stycket polisreglementet, som stadgar att sådan polisman kan
skiljas från tjänsten om han av någon anledning finnes olämplig för densamma.
Det övervägande antalet ordinarie polismän i kommunal tjänst
har emellertid ständigt förordnande och kan icke entledigas till följd av
straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Har han straffriförklarats
på grund av sinnessjukdom, som kan antagas bliva bestående, kan han däremot
avskedas enligt de nyss behandlade reglerna om entledigande på grund
av varaktig sjukdom.
Den sålunda gällande ordningen är icke tillfredsställande. Ur allmänna
synpunkter är det ofta ytterst olämpligt att en polisman kvarstår i tjänst,
om han gjort sig skyldig till gärning som, om han icke straffriförklarats,
skulle lett till avsättning. Härutinnan må särskilt framhållas betydelsen av
att en polisman åtnjuter allmänhetens aktning och förtroende. Har han
begått en svårare straffbelagd gärning torde förutsättningarna därför
rubbas. Det kan också befaras att, om en sådan polisman i fortsättningen
utövar sin tjänst, polisväsendets anseende undergräves. Jag delar därför statspolisintendentens
och remissinstansernas mening att möjlighet måste finnas
att entlediga honom i administrativ ordning. En regel liknande den som
gäller för ordinarie statstjänstemän bör därför uppställas för kommunalanställda
ordinarie befattningshavare vid polisväsendet. Bestämmelsen
torde böra införas i polislöneförordningen och där närmast i 3 §, som innehåller
bestämmelser om avgångsskyldighet för ordinarie polismän.
I likhet med vad som gäller för statstjänstemännen bör entledigande
Icke vara en obligatorisk påföljd av att en polisman straffriförklarats för
brott, på vilket kan följa avsättning, utan en skälighetsprövning bör ske.
Härvid bör särskilt övervägas huruvida polismannen genom gärningen i
fråga kan anses ha förverkat det förtroende och den aktning, som han bör
äga i utövningen av sin tjänst. Såsom 1948 års polisutredning framhållit
bör vidare beaktas, att enligt 25 kap. 7 § strafflagen avsättning numera
kan ådömas i vissa fall även då brottet, om det förövats av annan än ämbetsman,
förskyllt endast fängelse eller böter. Detta torde emellertid ej
behöva föranleda särskilt övervägande. Förutsättning för eu sådan påföljd
är nämligen dels att vederbörande genom brottet i avsevärd mån skadat
det anseende, som innehavaren av hans befattning bör äga, och dels att han
med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig
uppenbarligen icke vara skickad att inneha denna. Allt detta är omständigheter,
som alltid måste beaktas vid prövning av fråga om entledigande av
straffriförklarad polisman. Föreligga ej sådana omständigheter och hade
ej straffarbete kunnat ådömas för brottet, är detta icke sådant att avsättning
kunnat följa därå.
Det torde icke vara nödvändigt att, då fråga uppstår om entledigande
av polisman på grund av att han straffriförklarats, obetingat kräva läkarintyg
om hans tillstånd. Men befattningshavaren bör givetvis vara oför
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
hindrad att förete sådant intyg, därest han anser det vara av vikt för utredningen,
och bör om han så påfordrar beredas rådrum att anskaffa det.
Begär en straffriförklarad polisman, som icke förklarats skyldig avgå
från sin befattning men är tjänstledig, att få återinträda i tjänst, måste
däremot tillfredsställande utredning finnas om att han är frisk. Givetvis
bör denna utredning prövas omsorgsfullt och eventuellt kompletteras genom
förnyad undersökning eller genom medicinalstyrelsens hörande. Författningsbestämmelser
härom synas dock icke erforderliga.
Statspolisintendenten har föreslagit införande av skyldighet för straffriförklarad
polisman att med bibehållande av avlönings- och pensionsförmåner
underkasta sig förflyttning till annan kommunal tjänst. Ur praktisk
synpunkt lär en sådan bestämmelse vara av föga värde, då de tjänster
som lämpligen kunna komma i fråga torde vara få, möjligen bortsett från
de största städerna. Oavsett hur härmed förhåller sig, synes frågan om
sådan förflyttningsskyldighet icke böra regleras i polislöneförordningen
och jag saknar anledning att i detta sammanhang gå in på, huruvida bestämmelser
av angiven innebörd böra införas i polisreglementet.
Under remissbehandlingen har den tanken framförts att möjlighet bör
finnas att, om entledigande sättes i fråga, avstänga polismannen från tjänsteutövning
till dess saken slutligt avgjorts. I de fall, då han är tjänstledig
på grund av sjukdom, behöves icke någon sådan bestämmelse, men eljest
synes det måhända vara av behovet påkallat att tills vidare kunna skilja
honom från tjänstgöring. Bestämmelser härom skulle i sådant fall kunna
meddelas i administrativ ordning närmast i anslutning till föreskrifterna
om avstängning i 29 § polisreglementet.
Entledigas befattningshavare i nu avsett fall, bör han — liksom statstjänsteman
i motsvarande läge — vara berättigad att genast åtnjuta pension.
Han bör sålunda likställas med polisman, som avgår i förtid på grund
av sjukdom.
Enligt allmänna tjänstepensionsreglementet tillkommer prövning av
fråga om entledigande av straffriförklarad tjänsteman Kungl. Maj:t. I 11 §
polislagen finnas regler om entledigande av polismän. För landsbygdens
vidkommande är länsstyrelsen alltid beslutande myndighet utom såvitt angår
vikarier. I stad förordnar länsstyrelsen om entledigande av ordinarie
polisman på grund av visad olämplighet. Denna bestämmelse torde vara
tillämplig i nu avsedda fall. För tydlighetens skull synes det dock böra
utsägas i förordningen att avgörandet ligger hos länsstyrelsen.
Entledigande av straffriförklarad polisman torde skäligen ej böra ske
på grund av dom som meddelats före bestämmelsens ikraftträdande. Föreskrift
härom bör intagas bland övergångsbestämmelserna.
De föreslagna ändringarna i polislöneförordningen torde lämpligen böra
träda i kraft den 1 juli 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
15
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven-Göran Odéen.