Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340); given Stockholms slott den 7 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

Prövning av frågor om tillstånd att inneha hagelgevär skall enligt propositionen
överflyttas från länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna,
överståthållarämbetet skall dock såsom hittills handlägga sådana ärenden.

Vidare föreslås särskilda regler om tillstånd att förvärva och inneha
vapen och ammunition för dem, som enligt civilförsvarsförfattningarna
skola anordna verkskydd eller tjänstgöra inom verkskyddet.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 101.

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Förslag

till

F örordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 inom., 7 §, 8 § 2 mom. samt 11, 17 och
41 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen, innehava
vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest
innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det
län, där han har sitt hemvist, söka
tillstånd att innehava vapnet. Vad
nu stadgats skall ock gälla, där annan
än den som yrkesmässigt tillverkar
skjutvapen själv vill förfärdiga
sådant vapen.

Ansökan beträffande
Angående skyldighet

7 §•

Ansökan om---

År fråga--— —

Ansökningen ingives

(Föreslagen lydelse)

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen, innehava
vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest
innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det
län, där han har sitt hemvist, eller,
om han är bosatt utom Stockholm
och ansökningen avser hagelgevår,
hos polismyndigheten i den ort, där
han har sitt hemvist, söka tillstånd
att innehava vapnet. Vad nu stadgats
skall ock gälla, där annan än den som
yrkesmässigt tillverkar skjutvapen
själv vill förfärdiga sådant vapen.

--ägde rum.

— 19 §.

7 §■

----sökanden innehar.

--rörande vapnet.

-----— — till lappfogden.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)

Myndighet som mottagit ansökningen
skall, där fråga ej är om
Stockholm, insända densamma jämte
eget yttrande till länsstyrelsen.

8 §•

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt
fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet,
såframt vapnet ej förvärvats
inom sex månader från dagen för
tillståndets meddelande.

Den som ej före utgången av tid
som nu sagts förvärvat vapnet, skall
sist inom en månad därefter skriftligen
underrätta den länsstyrelse som
meddelat tillståndet.

11 §■

Vill den som är berättigad att innehava
skjutvapen vidtaga sådan förändring
av vapnet, att det erhåller
annan kaliber än vad i tillstånds- eller
deklarationsbeviset angives, eller
vidtaga annan väsentlig förändring i
syfte att öka vapnets användbarhet
för annat ändamål än det för vilket
vapnet huvudsakligen är avsett, har
han att söka tillstånd därtill hos
länsstyrelsen i det län, där han hav
sitt hemvist. Därvid skola bestämmelserna
i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga
delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i 15
och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej

(Föreslagen lydelse)

Myndighet som mottagit ansökningen
skall, där ej myndigheten
själv har att pröva densamma, insända
den jämte eget yttrande till
länsstyrelsen.

8 §.

2 mom. Där länsstyrelsen eller,
om tillstånd meddelas av polismyndighet,
denna myndighet i särskilt
fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet, såframt
vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.

Den som ej före utgången av tid
som nu sagts förvärvat vapnet, skall
sist inom en månad därefter skriftligen
underrätta den myndighet, som
meddelat tillståndet.

11 §•

Vill den som är berättigad att innehava
skjutvapen vidtaga sådan förändring
av vapnet, att det erhåller
annan kaliber än vad i tillstånds- eller
deklarationsbeviset angives, eller
vidtaga annan väsentlig förändring i
syfte att öka vapnets användbarhet
för annat ändamål än det för vilket
vapnet huvudsakligen är avsett, har
han att söka tillstånd därtill hos
myndighet som i 5 § 1 mom. första
stycket sägs. Därvid skola bestämmelserna
i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga
delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i 15
och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)
sist inom tre månader från delfåendet
av avslagsbeslutet eller inom den
längre tid länsstyrelsen i särskilt fall
bestämmer hos myndighet som i 7 §
tredje stycket sägs eller hos den, som
myndigheten bestämmer, styrker, att
egendomen överlåtits till någon, som
äger innehava densamma, eller gjorts
varaktigt obrukbar.

(Föreslagen lydelse)
sist inom tre månader från delfåendet
av avslagsbeslutet eller inom den
längre tid länsstyrelsen eller, där avslag
sb e slut et meddelats av polismyndighet,
denna myndighet i särskilt
fall bestämmer hos myndighet som
i 7 § tredje stycket sägs eller hos den,
som sistnämnda myndighet bestämmer,
styrker, att egendomen överlåtits
till någon, som äger innehava
densamma, eller gjorts varaktigt
obrukbar.

41 g. 41 §.

7 mom. Denna förordning---- överordnade myndigheter.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 §
1 mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig anordna
verkskydd, i den män skjutvapen
enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon som
är inskriven i verkskyddets ordnings-
och bevakningstjänst. Tillstånd
meddelas, efter polischefens
och civilf ör svar schef ens hörande, av
länsstyrelsen i det län, där den anläggning
eller byggnad år belägen,
för vilken verkskydd skall vara organiserat.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas
om sammanslutning som i 9 § sågs
och medlem av sådan sammanslutning
skall i tillämpliga delar gälla
dels den som fått tillstånd enligt vad
nu sagts dels ock den som är inskriven
i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst
med skyldighet enligt
gällande specialplan för verkskyddet
att vara utrustad med vapen.
Tillstånd att förvärva ammunition
för verkskyddsändamål medde -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej
gälla beträffande överlåtelse eller
upplåtelse till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars-,
civilförsvars- eller polisväsendet
av sådant vapen, som vederbörande
enligt utfärdade föreskrifter
är skyldig att innehava för tjänsten,
därest överlåtelsen eller upplåtelsen
sker från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs, och ej heller å
överlåtelse eller upplåtelse av vapen
från kronan till sammanslutning, beträffande
vilken Kungl. Maj :t förordnat
därom, eller till den som för
kronans räkning tillverkar krigsmateriel.
I fall som nu nämnts äger vederbörande
vapeninnehavare jämväl
utan tillstånd varom stadgas i 21 §
från kronan eller myndighet som i
1 mom. sägs förvärva erforderlig
ammunition till vapnet.

(Föreslagen lydelse)
las av polismyndigheten i den ort
där verkskyddet finnes eller, om
verkskyddet finnes i Stockholm, av
överståthållarämbetet. Vad i 25 §
2 mom. stadgas om överlåtelse av
ammunition skall gälla jämväl annan
överlåtelse därav för verkskyddsändamål
än för övnings- eller
tävlingssk jutning.

Vid tillstånd enligt detta mom. må
knytas de ytterligare villkor för innehavet,
som kunna finnas erforderliga.

3 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej
gälla beträffande överlåtelse eller
upplåtelse till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars-,
civilförsvars- eller polisväsendet
av sådant vapen, som vederbörande
enligt utfärdade föreskrifter
är skyldig att innehava för tjänsten,
därest överlåtelsen eller upplåtelsen
sker från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs, och icke heller
beträffande upplåtelse för verkskyddsåndamål
till den som är inskriven
i verkskyddets ordnings- och
bevakningstjänst med skyldighet enligt
gällande specialplan att vara utrustad
med skjutvapen. Utan hinder
av vad i 5 § föreskrives må vidare
skjutvapen överlåtas eller upplåtas
från kronan till sammanslutning,
beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat
därom, eller till den som för
kronans räkning tillverkar krigsmateriel.
I fall som avses i detta stycke
äger vederbörande vapeninnehavare
jämväl utan tillstånd varom stadgas
i 21 § från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs förvärva
erforderlig ammunition till vapnet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vill den-----— motsvarande tillämpning.

3 mom. Föreskrifterna i 11 och
14—18 §§ gälla ej innehav av vapen
och ammunition som avses i 2 mom.
första stycket.

1 mom. Föreskrifterna i 11 och
14—18 §§ gälla ej innehav av vapen
och ammunition som avses i 3 mom.
första stycket.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952.

Kangl. Maj.ts proposition nr 101.

7

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och försvarsdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga
om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför.

1950 års besparingsutredning (f. d. statssekreteraren Tage Wärn), som
tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 för att
verkställa översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma besparingar,
avgav den 14 november 1950 en promemoria angående möjligheter till begränsning
av länsstyrelsernas arbetsuppgifter m. m. Under punkt 6 i promemorian
behandlas frågor om åtgärder inom vapenförordningens område.
Utredningen föreslog i denna del, att prövning av frågor om tillstånd att
innehava hagelgevär överflyttas från länsstyrelserna till polismyndigheterna
samt att länsstyrelsernas vapenregister slopas.

I skrivelse den 22 september 1951 påtalade civilförsvarsstyrelsen att företag,
som på grund av civilförsvarslagen äro skyldiga anordna verkskydd,
i många fall icke kunna få tillstånd enligt vapenförordningen att förvärva
vapen och ammunition som erfordras för verkskyddets oundgängliga behov.
Civilförsvarsstyrelsen hemställde om sådan ändring i vapenförordningen
att detta möjliggjordes. Med anledning av skrivelsen upprättades inom
inrikesdepartementet en promemoria, som utmynnar i förslag till ändring
i förordningen i angivet syfte.

Sedan promemoriorna remissbehandlats anhåller jag nu att få upptaga
de däri berörda spörsmålen till närmare behandling. Jag ämnar därvid
först gå in på de frågor som avses i besparingsutredningens promemoria
för att därefter övergå till civilförsvarsstyrelsens framställning.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Tillstånd att innehava hagelgevär m.m.

Gällande bestämmelser.

För förvärv av skjutvapen kräver vapenförordningen tillstånd att innehava
vapnet. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där sökanden
har sitt hemvist (5 §). Ansökan ingives i Stockholm till överståthållarämbetet
och eljest till polismyndigheten i orten eller, om sökanden tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, alternativt till lappfogden. Myndighet som
mottagit ansökan skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma
jämte eget yttrande till länsstyrelsen (7 §). Tillstånd förfaller om ej vapnet
förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets meddelande. Länsstyrelsen
kan dock dispensera från denna bestämmelse (8 §). Tillstånd fordras
också för väsentlig förändring av skjutvapen. Därvid gälla motsvarande
formella regler som äro stadgade för tillstånd som nyss sagts (11 §).

Meddelat tillstånd att innehava vapen må under vissa i förordningen angivna
förutsättningar återkallas av länsstyrelsen (14 §). (

Den, som innehar skjutvapen och önskar förvärva ammunition till vapnet,
har i regel att söka tillstånd därtill, varvid dock är att märka att bl. a.
hagelpatroner äro undantagna från förordningens tillämpning. Sådant tillstånd
meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet och i landets övriga
delar av polismyndigheten i sökandens hemort (21 §). Enligt den före vapenförordningen
gällande vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skulle motsvarande
tillstånd givas av länsstyrelsen.

Slutligen kan nämnas att enligt 39 § vapenförordningen register för anteckning
av uppgifter om ärenden enligt förordningen skola föras hos länsstyrelse
och hos polismyndighet i annan ort än Stockholm.

1950 års besparingsutredning.

Utredningen förklarar inledningsvis att det nuvarande systemet är i hög
grad överdimensionerat särskilt i fråga om hagelgevär och fortsätter.

Tillståndssystemet borde utan att några rimliga säkerhetskrav eftersättas
kunna utbytas mot ett förbudssystem såvitt angår sistnämnda vapenslag.
Härigenom skulle stora besparingar stå att vinna.

Men även om man skulle anse omöjligt att avstå från den tämligen obetydliga
vinst i säkerhetsavseende som tillståndssystemet innebär framför ett
förbudssystem, böra några betänkligheter icke möta mot att överlåta tillståndsprövningen
i långt större utsträckning till polismyndigheterna, som
ju redan ha att yttra sig i alla ärenden angående tillstånd till förvärv av skjutvapen.
Erfarenhetsmässigt äro polismyndigheterna i regel snarare mer restriktiva
än länsstyrelserna, varför säkerhetskravet knappast skulle åsidosättas
genom en decentralisering. En sådan skulle dessutom medföra betydande
besparingar hos länsstyrelserna utan att någon egentlig ökning
inträder i polismyndigheternas arbetsbelastning. Av nu angivna orsaker
förordas i vart fall, att prövningen av frågor om tillstånd till förvärv av
hagelgevär överflyttas till polismyndigheterna.

9

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Den nuvarande anordningen med register hos både länsstyrelser och polismyndigheter
innebär ett betydande dubbelarbete, som icke kan godtagas.
Registren hos länsstyrelserna böra därför slopas. I den mån upplysningar
ur registren behövas hos länsstyrelserna, kunna de inhämtas hos polismyndigheterna.

Remissyttranden.

över besparingsutredningens promemoria i nu aktuella delar ha efter
remiss yttranden avgivits av statspolisintendenten, länsstyrelserna i Jönköpings,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län, skytteförbundens
överstyrelse, Svenska jägareförbundet och föreningen Sveriges
landsfiskaler.

I fråga om överflyttning av tillståndsgivning beträffande
hagelgevär från länsstyrelserna till polismyndigheterna äro
länsstyrelserna i Jönköpings, Kopparbergs och Jämtlands lån, jägareförbundet
och föreningen Sveriges landsfiskaler positivt inställda till utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avvisar emellertid bestämt tanken på ett
förbudssystem under framhållande av att effektiva möjligheter då skulle
saknas för att hindra att skjutvapen komma i händerna på personer med
otillräckliga kvalifikationer. Genom att låta de lokala polismyndigheterna
pröva frågor om tillstånd att innehava hagelgevär skulle en icke alldeles
obetydlig arbetsbörda komma att avlastas länsstyrelserna. För polismyndigheterna
skulle en sådan ordning icke innebära ökning av arbetsbördan,
då de f. n. måste yttra sig i alla ärenden om tillstånd att innehava skjutvapen
och avfattandet av skriftligt yttrande snarare medförde mera besvär
och tidsutdräkt än ett direkt beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser
att tillståndsprövningen beträffande hagelgevär med fördel kan överlåtas
på polismyndigheterna utan att säkerhetssynpunkterna behöva åsidosättas.
Länsstyrelsen framhåller, att prövningen avsevärt underlättas genom de
föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen,
som fastställts av Kungl. Maj:t den 25 november 1949. Till förmån för decentraliseringen
talar också enligt länsstyrelsen det förhållandet, att ansökningarna
med en sådan ordning torde komma att behandlas snabbare.
Jägareförbundet betonar vikten av att polismyndigheterna följa enhetliga
linjer vid tillståndsprövningen. Gällande tillämpningsföreskrifter vore alltför
allmänt hållna. Klara direktiv för polismyndigheterna borde utfärdas.
Där borde bl. a. föreskrivas, att vederbörande länsjaktvårdsförening höres
i alla tveksamma fall. önskvärdheten av mera detaljerade anvisningar
betonas också av föreningen Sveriges landsfiskaler.

I fråga om tillståndsgivningen intager statspolisintendenten en mellanställning,
i det han anser utredningens förslag i denna del motiverat för
normala tider men icke tillrådligt under nuvarande oroliga förhållanden.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län samt skytteförbundens
överstyrelse avstyrka den föreslagna decentraliseringen av ärenden
om hagelgevär. Förstnämnda länsstyrelse framhåller därvid säkerhetsintresset
och fördelen ur enhetlighetssynpunkt att länsstyrelserna alltjämt
avgöra dessa tillståndsärenden. Med hänsyn till besvärsrätten torde enligt
länsstyrelsens mening någon avsevärd arbetsbesparing för länsstyrelsernas
del ej uppstå genom överflyttning av tillståndsgivningen till polismyndigheterna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser ur arbetsbördesynpunkt
föga vara att vinna med decentraliseringen men finner intet hinder möta
däremot med hänsyn till säkerhetsintresset. Skytteförbundens överstyrelse
betecknar ett realiserande av förslaget såsom en återgång till ett för länge
sedan utdömt system, vid vilket de oeftergivliga kraven på enhetligt bedömande
och erforderlig säkerhet icke tillgodosågos.

Det av besparingsutredningen förordade slopandet av länsstyrelsernas
vapen register tillstyrkes av länsstyrelserna i Jönköpings,
Kopparbergs och Jämtlands län samt jägareförbundet. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län finner dock att saken bör anstå till dess polismyndigheternas
register aktualiserats i anslutning till den anbefallda pågående
översynen av länsstyrelseregistren. Föreningen Sveriges landsfiskaler vill
ej motsätta sig förslaget men framhåller värdet av register hos länsstyrelserna
i orosfyllda tider. Länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län
anse, att vapenregistren hos länsstyrelserna böra bibehållas. Ett väl skött
länsvis fört register vore värdefullt ur många synpunkter. Ett sådant register
underlättade länsstyrelsens arbete vid prövning av vapenansökningar
m. m. och kunde hållas aktuellt smidigare än register hos polismyndigheterna.

Departementschefen.

Vapenförordningens huvudsyfte är att hindra missbruk av skjutvapen.
Förordningen stadgar därför att innehav av sådant vapen principiellt förutsätter
tillstånd av offentlig myndighet. Prövningen är individuell och göres
av länsstyrelsen i det län där sökanden är bosatt. Som regel skall yttrande
avgivas av polismyndigheten i hans hemort. Även överståthållarämbetet,
vars beslut enligt förordningen kan fattas utan hörande av underordnad
polismyndighet, inhämtar vanligen yttrande från sådan myndighet. Enligt
av Kungl. Maj:t den 25 november 1949 fastställda föreskrifter och anvisningar
rörande tillämpningen av vapenförordningen gäller såsom allmän
regel, att prövningen bör ske efter strängare principer i fråga om särskilt
farliga vapen såsom jaktstudsare, pistoler och revolvrar än beträffande
mindre farliga vapen exempelvis hagelgevär.

1950 års besparingsutredning har i en promemoria tagit upp frågan om
möjligheterna att i arbetsbesparande syfte begränsa länsstyrelsernas arbetsuppgifter
och har därvid bl. a. gått in på länsstyrelsernas åligganden enligt

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

vapenförordningen. Utredningen ifrågasätter om icke tillståndssystemet såvitt
angår hagelgevär utan eftersättande av rimliga säkerhetskrav skulle
kunna bytas ut mot ett förbudssystem. Detta skulle innebära att sådant
gevär skulle få förvärvas och innehavas utan särskilda formaliteter av var
och en som icke genom särskilt beslut befunnits icke kunna anförtros att
innehava hagelgevär. Om det ur säkerhetssynpunkt skulle anses omöjligt
att gå denna väg, förordar utredningen att prövningen av frågor om tillstånd
att innehava hagelgevär överlämnas till de lokala polismyndigheterna.

Ingen av remissinstanserna förordar förbudssystemet. Det övervägande
flertalet ansluter sig däremot till den ifrågasatta decentraliseringen.

Ärendena om tillstånd att innehava hagelgevär medföra givetvis en viss
arbetsbelastning för länsstyrelserna. Ett förbudssystem skulle därför säkerligen
innebära någon minskning i arbetsbördan. Det kan emellertid befaras
att ett sådant system icke skulle vara effektivt nog. Det måste beaktas, att
ett hagelgevär ingalunda är ett riskfritt vapen utan kan vara farligt i en
olämplig persons hand. Härtill kommer att ett förbud måste grundas på
väl ådagalagda tillräckliga skäl. Mången gång torde det vara svårt att meddela
förbud utan att vederbörande visat sig verkligen missbruka skjutvapen,
men då är skada redan skedd. Vid en individuell prövning före förvärv av
vapen kan däremot sökandens kvalifikationer prövas allsidigt. Jag kan
därför av säkerhetsskäl icke godtaga ett förbudssystem utan anser den nuvarande
ordningen med tillstånd vara att föredraga.

Nyss påpekades att de lokala polismyndigheterna regelmässigt yttra sig
i frågor om tillstånd att innehava skjutvapen. Utredningen har framhållit,
att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt äro mer restriktiva i sin syn
på tillståndsfrågorna än länsstyrelserna. Detta uttalande har lämnats obestritt
av hörda myndigheter och organisationer. Ur säkerhetssynpunkt torde
det därför ej vara betänkligt att överflytta dessa ärenden till polisen. Även
en annan omständighet måste emellertid beaktas. Under remissbehandlingen
har från flera håll framhållits värdet av enhetliga linjer vid tillståndsprövningen.
Det har befarats, att praxis kan bliva olika hos det stora
antal myndigheter som efter en decentralisering skulle ha att avgöra ärendena.
Jag vill gentemot detta framhålla att jag anser vådorna härav betydligt
överdrivna, enär de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna och anvisningarna
för tillämpningen av förordningen givetvis skola följas av polismyndigheterna.
Redan detta borgar för en viss enhetlighet vid bedömandet.
Länsstyrelserna böra också särskilt vaka över att polismyndigheterna
tillämpa bestämmelserna på ett riktigt sätt. Vissa möjligheter finnas att
tillrättalägga felaktig tillämpning vid avgörandet av besvär över avslagsbeslut.
Besvärsrätt över polismyndighets beslut i vapenärende föreligger
nämligen enligt 40 § vapenförordningen. Hinder möter givetvis icke för
länsstyrelse att utfärda kompletterande anvisningar, om så skulle behövas.

De skäl som anförts mot den föreslagna decentraliseringen av ärenden

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 101.

om hagelgevär kunna sålunda icke anses bärande. En sådan decentralisering
skulle däremot sannolikt innebära fördelen av en arbetsbesparing för
länsstyrelserna, under det att polismyndigheternas arbetsbörda knappast
skulle ökas. Polismyndigheterna skulle i stället för att avgiva yttrande besluta
direkt. Ett beslut torde mången gång kunna avfattas skriftligt enklare
än ett yttrande till en överordnad myndighet. En av förutsättningarna för
att en verklig arbetsbesparing hos länsstyrelserna skall vinnas är emellertid
att hagelgevären framdeles icke redovisas i länsstyrelsernas vapenregister.
Detta torde knappast heller vara nödvändigt, dä för dessa vapen en
anteckning i polisens vapenregister får anses tillräcklig. Bestämmelser härom
torde få meddelas i administrativ ordning.

Besparingsutredningen har icke ifrågasatt att en särbestämmelse
skulle meddelas för Stockholm. Enligt min mening finnes det dock skäl
därtill. Såsom jag nyss berörde har polismyndigheten i Stockholm icke beslutanderätt
i fråga om tillstånd att förvärva ammunition. I motsats till
polismyndigheterna ute i landet för vidare polisen i Stockholm icke något
vapenregister. Skulle tillståndsprövningen beträffande hagelgevär överflyttas
från överståthållarämbetet till polisen måste frågan om skyldighet
för polismyndigheten att föra register över vapenärenden övervägas. Ett
särskilt vapenregister skulle säkerligen bli nödvändigt, om icke polismyndigheten
ålades att sända uppgifter till överståthållarämbetets register. I så
fall skulle emellertid vinsten ur arbetsbesparingssynpunkt för ämbetets del
minskas. Det är också av betydelse att överståthållarämbetet nu enligt uppgift
remitterar vapenärenden till polisens distriktsavdelningar; skulle hagelgevärsärenden
flyttas från ämbetet torde de böra övertagas av poliskammaren,
vilket skulle medföra en arbetsbelastning för poliskammaren
som icke är önskvärd. Jag anser på dessa skäl, att överståthållarämbetet såsom
hittills bör handlägga ärenden om tillstånd att innehava hagelgevär.

I enlighet med det anförda förordas att 5 § vapenförordningen kompletteras
med en föreskrift att tillstånd att innehava hagelgevär skall sökas hos
polismyndigheten i sökandens hemort, såvida denna icke är Stockholm.
I anslutning härtill torde polismyndigheterna böra få vissa befogenheter i
övrigt beträffande hagelgevär. Tillstånd att ändra sådant vapen bör sålunda
annorstädes än i Stockholm enligt 11 § givas av polismyndighet. Särskild
tidsfrist enligt 17 § för att styrka att hagelgevär, som förvärvats genom
arv eller på liknande sätt, överlåtits eller gjorts varaktigt obrukbart, bör
kunna bestämmas av samma myndighet som avslagit ansökan om tillstånd
att innehava vapnet. 7 § och 8 § böra jämväl jämkas.

Tillstånd att innehava skjutvapen kan f. n. jämlikt 14 § vapenförordningen
återkallas av länsstyrelse om skäl därtill äro. I anvisningarna uttalas
att, då indragning av rätten att inneha skjutvapen måste betecknas
såsom en ganska ingripande åtgärd, det är av stor vikt att beslut därom
föregås av en omsorgsfull och noggrann prövning och att utredningen i

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

ärendet är så fullständig och tillförlitlig som möjligt. Då initiativet ofta
torde komma från polismyndighet, bör enligt min mening avgörandet icke
i något fall ligga hos sådan myndighet. Länsstyrelse bör således alltjämt
ha beslutanderätten i dessa frågor även såvitt angår hagelgevär. Det förutsättes
att polismyndighet, som till länsstyrelsen insänder en anmälan om
att någon icke bör betros att inneha skjutvapen, samtidigt meddelar erforderliga
uppgifter om vederbörandes innehav av hagelgevär.

Besparingsutredningen har vidare framhållit, att de lokala polismyndigheternas
vapenregister äro tillräckliga, samt föreslagit slopande av länsstyrelsernas
vapenregister. Även om detta skulle innebära en viss arbetsbesparing
kan jag dock åtminstone för närvarande icke biträda detta förslag.
Särskilt i orostider kunna länsregistren vara betydelsefulla. Därtill
kommer att dessa register torde kunna hållas aktuella på ett smidigare sätt
än de lokala registren.

De i detta avsnitt förordade författningsändringarna torde böra träda i
kraft den 1 juli 1952.

Verkskyddets vapen och ammunition.

Gällande bestämmelser.

Såsom framgår av det förut sagda bygger vapenförordningen på tillståndsgivning.
Enligt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas
endast för enskild person, som finnes vara i behov av vapnet och
skäligen kan antagas ej komma att missbruka det. Även förvärv av ammunition
kräver tillstånd. Jämlikt 41 § 2 mom. erfordras dock ej tillstånd bl. a.
för överlåtelse eller upplåtelse till statens befattningshavare eller person
tillhörande försvars-, civilförsvars- eller polisväsendet av vapen, som vederbörande
enligt utfärdade föreskrifter är skyldig att inneha för tjänsten,
därest överlåtelsen eller upplåtelsen sker från kronan eller statspolisintendenten,
polischef, civilförsvarschef eller dem överordnade myndigheter. Vapeninnehavare
äger i sådana fall också att utan tillstånd förvärva ammunition
från kronan eller myndighet som nyss sagts.

Enligt 53 § civilförsvarslagen är ägare av anläggning eller byggnad, för
vilken verkskydd skall vara organiserat, pliktig att bl. a. anskaffa, förvara
och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras
för verkskyddets verksamhet. Verkskydd, som är en form för särskilt
civilförsvar, skall i den mån det påkallas av bebyggelsens täthet eller eljest
organiseras för byggnad eller anläggning, som väsentligen är avsedd för
annat än bostadsändamål (7 §). Skyldighet som nyss nämnts åligger nyttjanderättshavare
i stället för ägare, om anläggningen eller byggnaden i sin
helhet är upplåten till annan för minst två år. Länsstyrelsen kan dock meddela
särbestämmelser (54 §).

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Skjutvapen och ammunition, som erfordras för verkskyddets verksamhet,
hör uppenbarligen till den utrustning, som skall anskaffas av den som
är skyldig anordna verkskydd. Anskaffandet och innehavet av vapnen kräver
dock f. n. tillstånd enligt vapenförordningen. Efter förordningens ordalydelse
kan tillstånd meddelas endast enskild person och således icke juridisk
person, även om denna är skyldig organisera verkskydd. Men därutövei
fordras särskilda tillstånd enligt samma förordning också för de i verkskyddet
inskrivna civilförsvarspliktiga för att de skola få innehava vapnen
i sin tjänst.

Civilförsvarsstyrelsens skrivelse och departementspromemorian.

Civilförsvarsst yr elsen framhåller i sin skrivelse, att innehållet
i 41 § 2 mom. vapenförordningen möjliggör för civilförsvarsmyndigheterna
att anskaffa och till personal inom allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst utlämna skjutvapen och ammunition utan att
tillstånd därtill behöver inhämtas av länsstyrelser och polismyndigheter.
Men även personal tillhörande verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst
måste utrustas med skjutvapen och ammunition. Icke alla för försvaret
eller folkförsörjningen betydelsefulla anläggningar kunna tillfredsställande
bevakas av krigsmakten eller allmänna civilförsvaret. Enligt vad eivilföisvarsstyrelsen
inhämtat hos länsstyrelserna behövas för verkskyddet ungefär
10 000 vapen enligt verkskyddsplanerna. Vapen och ammunition därtill
skola anskaffas och förvaras av ägare eller i vissa fall nyttjanderättshavare
till anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall finnas.
Under civilförsvarsberedskap skola vapnen jämte ammunition utlämnas
till den personal för vilken de avsetts. I fredstid bör så kunna ske för utbildning.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller vidare, att vapenförordningen icke i
fall, som nu avses, medgiver att vapen förvärvas av annan än enskild peison.
Flertalet byggnader och anläggningar, för vilka verkskydd organiseras,
äges emellertid av juridiska personer. I praxis har detta vållat svårigheter.
Tillstånd att innehava vapen och ammunition för verkskyddets behov
har emellertid i vissa fall meddelats någon i ledningen för det företag
som har att svara för verkskydd. Men även om sådant tillstånd givits, torde
icke vapenförordningens bestämmelser giva utrymme åt att vapnen och
ammunitionen lämnas ut till verkskyddspersonalen.

På grund av det anförda hemställde civilförsvarsstyrelsen, att Kungl.
Maj :t måtte meddela föreskrifter av innehåll, att anläggnings- eller fastighetsägare
må kunna förvärva och inneha skjutvapen och ammunition, som
erfordras för verkskyddets behov, ävensom — utan hinder av vapenförordningens
bestämmelser — upplåta sådant vapen jämte ammunition till pei -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 15

sonal inom verkskyddet, vilken enligt vederbörliga planer skall vara utrustad
därmed.

I anledning av civilförsvarsstyrelsens skrivelse upprättades som förut
nämnts en departementspromemoria i ämnet. Det framhålles
i promemorian, att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande. Enskild
person, som innehar byggnad eller anläggning med verkskydd, torde
visserligen kunna få tillstånd att för verkskyddets behov innehava vapen och
förvärva ammunition. För en juridisk person förhåller det sig dock annorlunda
i ett sådant fall. Vissa juridiska personer kunna enligt vapenförordningen
få tillstånd att inneha skjutvapen och förvärva ammunition, t. ex.
skytteförbund, centralförbundet för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren,
svenska röda korset och riksförbundet Sveriges lottakårer. I anslutning
därtill uttalas, att vapenförordningen alltså icke är främmande för att
även andra än enskilda personer få tillstånd att inneha vapen och ammunition.
Steget från de sammanslutningar, som nu kunna få tillstånd, till enskilda
förelag, som äro skyldiga att ha verkskydd, kunde synas långt. Men
i båda fallen tillgodosåges direkt försvarsintresse. Tillstånd borde därför
kunna givas icke blott fysisk utan även juridisk person, som är skyldig
anordna verkskydd.

I promemorian anföres vidare.

Det måste emellertid tillses att skjutvapnen utnyttjas endast i verkskyddets
intresse. Tillstånd bör ej givas utan att polischefen och civilförsvarschefen
tillstyrkt det. Vapen, som innehaves på grund av tillstånd av denna
art, bör ej få utlämnas till annan än den som enligt gällande organisationsplan
skall vara försedd med vapen under fullgörande av verkskyddstjänst
och icke annat än för viss utbildning och övning eller under civilförsvarsberedskap,
d. v. s. för verkskyddsändamål. Det är mycket viktigt att skjutvapen
icke för detta syfte utlämnas till mindre pålitliga personer, som t. ex.
ej skulle godkännas såsom hemvärnsmän. Tillräckliga garantier torde finnas
i detta hänseende. Civilförsvarschef skall nämligen pröva verkskyddspersonalen
man för man i allmänhet och med hänsyn till vederbörandes
speciella tjänst inom verkskyddet. Varje personaländring skall också
granskas.

Vid tillstånd att förvärva vapen för verkskyddsändamål bör kunna knytas
villkor att en viss person — företagschefen eller helst verkskyddschefen
—- ansvarar för vapnen med skyldighet att förvara dem på sätt som godkänts
av civilförsvarschefen och i allmänhet taga sådan vård om dem att
de ej åtkommas av obehörig. Om icke ett sådant villkor stadgats bör tillståndet
göras beroende av att vapnen omhänderhavas av civilförsvarschefen
då de ej nyttjas för civilförsvarsändamål.

Ammunition till vapnen bör utan särskilda formaliteter kunna utlämnas
t ill vcrkskyddspersonalen likaväl som t. ex. skytteförbund kan tillhandahålla
ammunition, givetvis endast i den mån ammunition behövs för verkskyddsändamål.

1 promemorian föreslås slutligen att de anförda önskemålen tillgodoses
genom omarbetning av vissa delar av 41 § vapenförordningen.

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Remissyttranden.

Över civilförsvarsstyrelsens skrivelse och promemorian ha yttranden inhämtats
från tjänstförrättande chefen för försvarsstaben, statspolisintendenten,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

I remissvaren har behovet av författningsbestämmelser för det i promemorian
angivna syftet allmänt understrukits och de där anförda synpunkterna
på bestämmelsernas innehåll i huvudsak lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet yttrar emellertid, att egentliga garantier saknas
för att vapen, som anskaffas för verkskyddets behov, icke sättas i händerna
på mindre pålitliga personer. Åtminstone inom Stockholms civilförsvarsområde
kontrollerades icke verkskyddspersonalens medborgerliga pålitlighet.
Då civilförsvarscheferna i större orter i allmänhet icke kunde äga personlig
kännedom om vederbörande, komme prövningen i verkligheten att ligga
hos företagen själva. Ämbetet kunde därför icke medverka till att vapnen
normalt förvarades inom företagen utan torde vid tillståndsgivning finna
sig nödsakat att föreskriva det villkoret att vapnen i fredstid ligga hos civilförsvarschefen,
som för utbildnings- och övningsändamål skulle äga lämna
ut dem till instruktör. Det vore f. ö. orealistiskt att räkna med att vapen,
som förvarades hos företag, i praktiken skulle vara oåtkomliga för annan
än den som hade ansvar för dem.

Tjänstförrättande chefen för försvarsstaben anser det tillfredsställande
ur beredskapssynpunkt om vapen och ammunition för verkskyddets behov
kunna uppläggas centralt inom företagen. Garantier måste dock finnas för
att vapen icke utlämnas då civilförsvarsberedskap ej råder eller verkskyddet
icke är samlat för viss utbildning eller övning. Det vore önskvärt att
uttrycklig bestämmelse meddelades därom. Stats polisintendenten framhåller,
att noggranna föreskrifter böra utfärdas om vapnens förvaring och
vård hos företagen, exempelvis om inbrottssäkra förvaringsutrymmen och
kontroll över utlämning av vapen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser önskvärt med uttryckliga bestämmelser i vapenförordningen om att
tillstånd för visst företag kan göras beroende av att vapnen omhänderhavas
av civilförsvarschefen, då de ej nyttjas för civilförsvarsändamål, eller att
i annat fall person inom företaget skall ansvara för verkskyddets vapen och
ammunition.

Det kan vidare anmärkas att några remissmyndigheter understryka vikten
av att nvttjanderättshavare, som enligt civilförsvar slagen är skyldig
organisera verkskydd, får samma möjlighet att innehava vapen och förvärva
ammunition som ägare i motsvarande läge. Det har också framhållits
att verkskyddspersonal bör äga få vapen och ammunition utlämnad till sig
endast från den som fått särskilt tillstånd att innehava vapen för verkskyddsändamål.

Knngl. Maj:Is proposition nr 101.

17

Departementschefen.

Verkskyddet är en viktig gren av civilförsvaret. Dess ordnings- och bevakningstjänst
kan icke undvaras i ett kritiskt läge. För att tjänstegrenens
personal effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter, måste den i viss utsträckning
utrustas med skjutvapen. Omfattningen därav regleras i organisationsplanerna
och närmast i specialplanerna för respektive verkskydd.
Uppskattningsvis behövs för ändamålet omkring 10 000 skjutvapen. Anskaffandet
av denna materiel jämte ammunition åvilar enligt civilförsvarslagen
den som svarar för verkskyddet i övrigt, således vanligen ägare till
anläggning eller byggnad för vilken verkskydd skall finnas. Emellertid
regleras rättigheten för annan än kronan att innehava skjutvapen och förvärva
ammunition i vapenförordningen den 10 juni 1949. För innehav av
skjutvapen fordras tillstånd av länsstyrelsen. Tillståndsprövningen avser
såväl sökandens behov av vapen som hans personliga kvalifikationer.

I skrivelse den 22 september 1951 har civilförsvarsstyrelsen underställt
Kungl. Maj:t frågan om de författningsmässiga möjligheterna att anskaffa
vapen för verkskyddets behov och tillhandahålla dem åt verkskyddspersonalen.
Av vad styrelsen härvid anfört framgår, att vapenförordningens regler
hindra sådan anskaffning och upplåtelse av vapen i enlighet med vad
som förutsättes i planerna. Ägare till anläggningar och byggnader, för vilka
verkskydd skall vara organiserat, äro ofta aktiebolag eller ekonomiska föreningar.
Tillstånd att innehava skjutvapen kan i princip meddelas endast
enskild person, i det att undantag endast gäller för skytteföreningar, centralförbundet
för befälsutbildning och vissa liknande i 9 § vapenförordningen
uppräknade sammanslutningar. Kungl. Maj :t kan visserligen enligt
sista stycket i nämnda paragraf förordna att även viss annan sammanslutning
skall kunna få tillstånd att innehava skjutvapen, men härvid torde
endast sammanslutningar av samma typ som de uppräknade kunna komma
ifråga. Fråga om dispens enligt detta författningsrum för juridisk person
med skyldighet att svara för verkskydd har icke i något fall underställts
Kungl. Maj :ts prövning. I de fall, då sådan juridisk person skolat förvärva
skjutvapen för verkskyddsändamål, ha länsstyrelserna ibland törfarit
så att tillstånd att inneha vapnen meddelats någon i ledningen för företaget.
Denna lösning synes emellertid stå mindre väl samman med grunderna föi
ifrågavarande bestämmelse i vapenförordningen.

Även i ett annat hänseende tillgodoser vapenförordningen icke civilförsvarets
berättigade intressen. Vapen, som anskaffas för verkskyddsändamål,
kan nämligen icke lämnas ut till verkskyddspersonalen utan särskild
administrativ omgång. I princip fordras individuellt tillstånd lör var och
eu att innehava vapen. Endast lör kortare tid, högst tva veckor, kan vapen
utlånas utan särskilt tillstånd. I ett beredskapsläge är detta icke tillräckligt.
Särskilt tillstånd torde därför som regel krävas. Då verkskyddsperso 2

Jiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 101.

IN Knngl. Maj:ts proposition nr 101.

nalexi ej är fast utan ständigt växlar, måste en sådan tillståndsgivning bli
betungande.

På grund av nu redovisade förhållanden är det nödvändigt, att bestämmelserna
ändras så att icke vapenförordningens regler hindra att verkskyddet
förses med den utrustning, som föreskrives i de med stöd av civilförsvarsförfattningarna
upprättade planerna. Uppenbarligen kan det icke
komma i fråga att i detta sammanhang inskränka verkskyddets effektivitet
genom att jämka på dessa föreskrifter. Ej heller finnes anledning att undantaga
vapen och ammunition från den utrustning, som ägare eller nyttjanderättshavare
är skyldig att anskaffa till verkskyddet, och i stället
låta staten kostnadsfritt tillhandahålla sådan materiel. Jag förordar därför
att vapenförordningen ändras så att verkskyddets behov av vapen och ammunition
kan tillgodoses på ett smidigt sätt.

I den inom inrikesdepartementet i anledning av civilförsvarsstyrelsens
skrivelse upprättade promemorian ha de nu aktuella spörsmålen behandlats.
Det föreslås att även juridisk person skall kunna få tillstånd att innehava
vapen och förvärva ammunition för verkskyddsändamål samt att
verkskyddspersonal utan vidare skall vara berättigad innehava vapen och
tå ammunition utlämnad till sig för sådant ändamål. Dessa huvudprinciper
ha allmänt godtagits av remissmyndigheterna och jag har intet att erinra
mot att de upptagas i vapenförordningen. Rörande den närmare utformningen
av de nya bestämmelserna må följande framhållas.

Uppenbarligen bör den, som äger eller nyttjar anläggning eller byggnad,
kunna få tillstånd enligt vapenförordningen att innehava de vapen, som
skola finnas för verkskyddet inom anläggningen eller byggnaden enligt
fastställd specialplan för detsamma. Oberoende av vapenförordningens
bestämmelser i övrigt bör detta gälla antingen vederbörande ägare eller
nyttjanderättshavare är juridisk person eller ej. Är det en juridisk person,
torde härvid ansvaret för vapnens och ammunitionens vård böra tillkomma
företagsledaren. Tillstånd, som nu avses, bör av säkerhétsskäl kunna förbindas
med särskilda villkor. Varken en enskild person, som i sin egenskap
av företagare har att ombesörja verkskydd, eller den som enligt vad nyss
sagts på en juridisk persons vägnar skulle ansvara för dess vapen och ammunition
kan på grund av sin ställning utan vidare anses kvalificerad att
omhänderha skjutvapen. I tillståndsärendet måste detta prövas. Tillstånd
bör kunna göras beroende av att materielen förvaras hos civilförsvarschefen,
då de ej användas för verkskyddsändamål. I vissa fall — t. ex. då
företagsledaren kan antagas icke komma att personligen befatta sig med
vapnen — kan det vara lämpligt att tillståndet villkoras av att annan person
i ansvarig ställning inom företaget, t. ex. en filialchef, avdelningschef
eller verkskyddschef, svarar för vapnens vård och vad därmed äger samband.
Så kan vara fallet även om tillstånd givits åt en enskild företagare.

Skola verkskyddsvapen omhänderhavas av annan än civilförsvarschef,

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

bora garantier finnas för att de icke åtkommas av obehöriga. De böra förvaras
på inbrottssäker plats. Nycklar få icke komma på avvägar. Närmare
bestämmelser om förvaring och kontroll därav torde böra meddelas av
civilförsvarsstyrelsen. Vid tillstånd kan det vara lämpligt att stadga det
villkoret att dessa bestämmelser iakttagas.

Att villkor sålunda skola kunna fästas vid tillstånd av förevarande slag
böi framgå av vapenförordningen, men enligt min mening finnes ej anledning
att i förordningen angiva vilka villkor som kunna komma i fråga. Förhållandena
äro så skiftande att tillståndsmyndigheterna böra ha frihet att
uppställa de individuella villkor, som anses påkallade.

Enligt vapenförordningens nu gällande lydelse kunna som nyss nämnts
vissa juridiska personer få tillstånd att innehava skjutvapen. I 12 § 3 st.
stadgas, att styrelse för sammanslutning, som äger inneha vapen, har att
utöva kontroll över innehavet och över vapnens behöriga förvaring. Samma
skyldighet bör åvila styrelse för aktiebolag el. dyl. som fått tillstånd att
innehava vapen för verkskyddsändamål.

Det ligger i sakens natur att verkskyddspersonal skall kunna få vapen
upplåtna till sig. Med hänsyn till vapenförordningens bestämmelser om
upplåtelse av vapen, torde emellertid uttrycklig föreskrift därom böra införas
i förordningen. Frågan uppstår då huruvida tillräckliga garantier
finnas för den allmänna medborgerliga pålitligheten hos den verkskyddspersonal,
som avses skola använda vapen, så att föreskriften kan göras
generell för denna personalgrupp. Härvid är att märka, att vapnen icke
skola sättas i händerna på var och en som är inskriven i verkskyddet. Blott
den kommer i fråga, som tillhör ordnings- och bevakningstjänsten och har
eu sådan befattning där att han enligt specialplanen för verkskvddet skall
vara utrustad med skjutvapen. Eu prövning ur nyss angiven synpunkt av
''''arje man inom verkskyddet med sådan placering är uppenbarligen nödvändig
och bör alltid göras. Under sådana förhållanden torde det icke ingiva
betänkligheter att den, som prövats och godkänts för denna speciella
tjänstgöring, utan särskilda formaliteter anförtros skjutvapen. Det vapen,
som han skall bära i sin tjänst, bör därför kunna upplåtas till honom utan
särskilt tillstånd enligt vapenförordningen. Han bör dock icke äga innehava
vapnet i vidare utsträckning eller under längre tid än som oundgängligen
erfordras för tjänstens behov.

Vid konstruktionen av de erforderliga undantagsbestämmelserna i vapenförordningen
måste beaktas att upplåtelsen av vapnet till vederbörande kan
ske på olika sätt. Vapnet kan sålunda upplåtas till honom för verkskyddsändamål
från den som är skyldig anordna verkskyddet och som i denna
egenskap fått tillstånd att innehava skjutvapen. Det kan också tänkas
att kronan eller civilförsvars- eller polismyndighet upplåter vapen till honom,
om företagaren icke fullgjort sin skyldighet att anskaffa vapen. Kronan
och de angivna myndigheterna kunna med stöd av 41 § 2 mom. vapen -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lOt.

förordningen i dess nuvarande lydelse utan formaliteter upplåta skjutvapen
till person tillhörande bl. a. civilförsvarsväsendet, om denne enligt
utfärdade föreskrifter är skyldig att innehava vapnet för tjänsten. Varje
upplåtelse för verkskyddsändamål till den, som är inskriven i verkskyddets
bevakningstjänst med skyldighet att bära skjutvapen, bör emellertid kunna
ske lika enkelt. Stadgandet torde därför böra kompletteras så att det avser
även upplåtelse från den som svarar för verkskyddet.

Som nyss antyddes bör endast upplåtelse för verkskyddsändamål kunna
ske på detta formlösa sätt. Endast i undantagsfall torde verkskyddspersonalen
därför med stöd av en sådan bestämmelse vara berättigad inneha
skjutvapen för längre tid. När civilförsvarsberedskap ej råder torde detta
vara helt uteslutet. Då bör upplåtelse ske endast för viss övning (utbildning)
inom verkskyddets ram och vapnet omedelbart återställas efter ö%-ningens slut. Anvisningar i syfte att säkerställa att skjutvapen icke innehaves
av civilförsvarspliktig i denna ordning annat än då det oundgängligen
kräves för verkskyddsändamål torde böra utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.
Vid tillstånd för företag att innehava skjutvapen för verkskyddets
behov bör knytas det villkoret att dessa bestämmelser noggrant följas.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att hinder i och för
sig givetvis icke möter att, om särskilda skäl finnas, länsstyi elsen på ansökan
beviljar tillstånd för någon att innehava skjutvapen som han eljest
endast skulle kunna få upplåtet till sig för verkskyddsändamål. I speciella
fall kan ett företags bevakningspersonal behöva vara utrustad med vapen
även i fredstid.

Jag övergår härefter till frågan om förvärv av ammunition för verkskyddets
behov. I 25 § vapenförordningen finnas bestämmelser om rätt för de
juridiska personer, som enligt nuvarande ordning kunna inneha skjutvapen,
att få tillstånd att förvärva ammunition. Verkskyddets ammunitionsfråga
synes lämpligen kunna lösas genom eu hänvisning till detta
författningsrum. I samma paragraf finnas också bestämmelser om kontroll
från styrelsen för sammanslutningen över dess innehav av ammunition
m. in. och om rättighet att utan tillstånd av offentlig myndighet utlämna
ammunition till medlem av sammanslutning. Om verkskyddspersonal, som
skall utrustas med vapen, i detta hänseende likställes med sådan medlem
löses också på ett smidigt sätt frågan om verkskyddspersonalens förseende
med ammunition. Utlämnande av ammunition kan enligt paragrafen ske
endast för övnings- eller tävlingsskjutning. För verkskyddets del bör utlämnande
kunna ske för verkskyddsändamål i allmänhet. Vidare synes av
säkerhetsskäl bestämmelserna i 26 § om förvaring av ammunition böra
äga tillämpning på ammunition som innehaves av den som är skyldig
organisera verkskydd, givetvis dock endast såvitt angår ammunition, som
förvärvats för verkskyddets behov.

De i delta avsnitt upptagna frågorna torde lagtekniskt bäst lösas genom

21

Kungl. Alaj:ts proposition nr 101.

omarbetning av vissa delar av 41 § vapenförordningen. 1 mom. torde därvid
böra kvarstå oförändrad. Bestämmelser om tillstånd för den, som är skyldig
anordna verkskydd, att inneha vapen och förvärva ammunition för
verkskyddsändamål böra lämpligen införas i 2 mom., såvitt rör ammunition
genom hänvisning till 25 §. På grund av verkskyddets lokala karaktär
bör dock tillstånd givas av myndighet i den ort, där anläggningen eller
byggnaden är belägen. Genom hänvisningar till 12, 25, 26 och 36 §§ göras
vissa säkerhets-, kontroll- och strafföreskrifter tillämpliga. Nuvarande 2
inom. betecknas såsom 3 mom. och ändras i syfte att möjliggöra upplåtelse
utan formaliteter till verkskyddspersonal. Slutligen övergår nuvarande
3 mom. till ett nytt 4 mom. med viss redaktionell jämkning föranledd avparagrafens
omdisponering.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte gefiom proposition inhämta riksdagens yttrande över ett i enlighet
med det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Göran Odéen.