Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
9
Nr 13.
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om en skyndsam utredning angående
inflationens inverkan på de sociala förmånerna.
I en inom första kammaren väckt, till dess allmänna beredningsutskott
hänvisad motion, nr 327, har herr Sundelin m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om en skyndsam utredning angående
inflationens inverkan på de sociala förmånerna.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen, som avstyrker motionen, anför i huvudsak:
Det är obestridligt, att i allmänhet kontantförmånernas realvärde minskat
och att bidragsmottagargrupperna, i de fall där inkomstprövning anställes,
krympt samman jämfört med läget vid tillkomsten av varje särskild
socialförmån. En höjning av belopp och inkomstgränser för åtskilliga socialförmåner
är därför önskvärd, men frågan gäller i vilken utsträckning detta
lämpligen bör ske i de särskilda fallen. Det är högeligen angeläget, att
bidragsmottagarna i första hand kompenseras för den minskning av förmånernas
realvärde, som penningvärdeförsämringen har inneburit. Hänsyn
bör därvid även tas till den standardförskjutning, som skett sedan de nu
utgående beloppen fastställdes. Även i fråga om inkomstgränserna är det
angeläget, att i den mån detta ej redan skett, en omprövning kommer till
stånd, så att förmånerna fortfarande kommer dem till godo, som trots ökade
penninginkomster alltjämt har behov därav.
För att belysa penningvärdeförsämringens inverkan på i motionen åsyftade
förmåner och vissa andra närstående anföres: Det ursprungliga bidragsbeloppet
enligt lagen om allmänna barnbidrag, som trädde i kraft med
ingången av 1948, höjdes den 1 januari 1952 från 260 till 290 kronor för år.
Genom barnbidraget jämte vissa andra stödåtgärder, främst familjebostadsbidrag
och fria skolmåltider, har man avsett att lämna ett
väsentligt bidrag till barnkostnaderna. Styrelsen har gjort en beräkning av
barnkostnaderna på grundval av resultatet av 1948 års konsumtionsundersökning.
Man har därvid uppskattat den utgiftsökning, som vid oförändrad
levnadsstandard skulle uppstå, då ett barn tillkommer. Vid eu genomsnittlig
inkomst (exkl. skatt) av 7 500 kronor utgjorde denna ökning: för barn i
åldern 1 år 1 090 kronor, 4 år 1 420 kronor, 7 år 1 600 kronor, 10 år 2 010
kronor, 13 år 2 300 kronor och 16 år 2 800 kronor. Beräknas barnkostnaderna
i stället med ledning av barnfamiljernas faktiska utgifter enligt
budgetundersökningen för tätorter 1948, blir motsvarande siffror för barn
10
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
i nyss angiven ålder: 680, 950, 1 120, 1 460, 1 630 och 1 830 kronor. Under
tiden juni 1947—december 1951 har levnadskostnaderna enligt styrelsens
levnadskostnadsindex stigit med 49 enheter (från 155 till 204) eller med
33 procent.
Bidragsförskott utgår till utomäktenskapliga barn och till skilsmässobarn,
om den underhållspliktige icke erlägger avtalat eller utdömt belopp å
förfallodagen. Beloppet är 250 kronor för år eller det lägre belopp, som
barnets fader är skyldig att erlägga. Ingen inkomstprövning sker. Med hänsyn
till det allmänna barnbidraget och värdet av fria skolmåltider fastställdes
bidragsförskottet 1947 till 500 å 550 kronor för år* för ett barn och
400 å 450 kronor för varje ytterligare barn utöver det första. Beloppet
ansågs tillsammans med de allmänna barnbidragen m. fl. förmåner i princip
svara mot de totala kostnaderna för barnens försörjning vid en av samhället
accepterad standard. — Det lägsta belopp som enligt fattigvårdsstyrelsernas
samarbetsdelegations taxa bör utgå för ett barn är numera 600
kronor för år, då fråga uppkommer om ersättningsskyldighet mellan fattigvårdssamhällen
inbördes. Vid avvägningen av detta belopp har givetvis
beaktats, att allmänt barnbidrag utgår.
Styrelsen erinrar om att denna i skrivelse till Kungl. Maj:t i januari
1952 föreslagit en höjning av maximibeloppet för bidragsförskotten till
320 kronor eller med 28 procent, vilket skulle innebära, att realvärdet av
dessa förskott i stort sett återställdes. Därjämte har Kungl. Maj:t genom
beslut den 29 februari 1952 uppdragit åt styrelsen att skyndsammast inkomma
med förslag till höjning av maximibeloppet för bidragsförskott.
Mödrahjälp utgår till kvinna, som i anledning av havandeskap eller
barnsbörd är i uppenbart behov av understöd. Från den 1 juli 1944 höjdes
maximibeloppet från 300 till 400 kronor, vid flerbörd 500 kronor. Då fri
behovsprövning tillämpas, behöver en sänkning av penningvärdet icke betyda,
att hjälpsökande med ökade penninginkomster men med oförändrade
realinkomster ställas utanför denna hjälpform. Med hänsyn till inträdda
löne- och prisstegringar kommer styrelsen att inom den närmaste tiden
fastställda nya normer för beviljande av mödrahjälp i normalfallen. De
sedan 1937 inträffade prisökningarna har däremot medfört, att de utgående
beloppen icke i samma utsträckning som tidigare är tillräckliga för de
behov, som uppstår i samband med barnsbörd. Särskilt med tanke på de
sämst ställda inom bidragsmottagargruppen, d. v. s. de som med hänsyn
till föreliggande omständigheter är berättigade till högsta beloppet och
därför ej beröres av jämkningen av normerna, är en höjning av gällande
maximibeloppen i hög grad påkallad.
Moderskaps penningens belopp har allt sedan hjälpens tillkomst 1938
varit 75 kronor. Behov av bidraget anses föreligga, om för kvinnan (ma
-
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
11
karna) vid senaste taxering till statlig inkomstskatt icke upptagits beskattningsbar
inkomst till minst 4 000 kronor. Under tiden 1938—juni 1940 var
inkomstgränsen 1 500 kronor och därefter till den 30 juni 1949 2 500. Genom
att inkomstgränsen förskjutits uppåt har i viss utsträckning förhindrats,
att familjer med oförändrade reallöner men med höjda penninginkomster
blivit ställda utanför bidragsgivningen. Höjningen av inkomstgränsen
har dock icke skett i takt med penningvärdets fall, varigenom en
reell skärpning av inkomstprövningen kan sägas ha ägt rum särskilt efter
den 1 juli 1949. Enär från sistnämnda tidpunkt indextalet stigit med 40
enheter eller med ca 24 procent, har vid oförändrad behovsprövning den
övre inkomstgränsen således bort fastställas till ca 5 000 kronor. En viss
kompensation kan sägas ha kommit till stånd genom att anslutningen till
de erkända sjukkassorna ökat. Därigenom har ett större antal mödrar erhållit
moderskapshjälp i stället för moderskapspenning och kommit i åtnjutande
av ett något högre bidrag vid barnsbörd.
Moderskapshjälp utgår till kvinnlig medlem av erkänd sjukkassa, om
hon omedelbart före barnsbörden varit medlem under oavbrutet minst 270
dagar. Minimibeloppet — lägst 110 kronor och i centralsjukkassorna i
allmänhet 125 kronor — har varit oförändrat sedan 1938. Levnadskostnadsindex
har under tiden juni 1937—december 1951 stigit från 104 till
204, d. v. s. med ca 96 procent.
Sedan 1949 tillämpas beträffande fria resor för barn och husmödrar
samma inkomstprövning som gäller för rätten till moderskapspenning,
d. v. s. inkomststrecket dragés vid en beskattningsbar inkomst av 4 000
kronor. Under tiden 1946—1949 var motsvarande inkomstgräns 2 500 kronor.
I årets statsverksproposition (V ht, s. 54 och 56) har förordats, att
inkomstgränsen skall höjas till 4 300 kronor fr. o. m. våren 1952 samt till
5 200 kronor fr. o. m. den 1 januari 1953. Styrelsen hade med hänsyn till
inkomstutvecklingen föreslagit, att gränserna skulle gå vid 4 500 resp. 5 500
kronor.
Styrelsen erinrar om att förslag framlagts om bl. a. dyrtidstillägg för
innevarande år å de särskilda barnbidragen samt att Kungl. Maj:t i december
1951 uppdragit åt styrelsen att företa översyn av gällande bestämmelser
om de statliga bosättningslånen. Styrelsen uttalar, att det måste
betecknas som ett starkt socialpolitiskt önskemål att i vart fall de sociala
förmånernas realvärde återställes. I vissa fall har åtgärder därför vidtagits,
medan i andra fall intet åtgjorts. Avvägningen av i vilken utsträckning
det är möjligt att nu återställa deras realvärde måste uppenbarligen i första
hand verkställas av Kungl. Maj:t. Då man kan utgå från att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet fäst på detta problem, synes någon riksdagens
särskilda åtgärd icke erfordras för att aktualisera frågan.
12
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
Utskottet. Det är otvivelaktigt riktigt, att de sociala förmånernas realvärde
i åtskilliga fall, som en följd av penningvärdets fall, sjunkit avsevärt,
och utskottet delar motionärernas uppfattning, att det i görligaste mån bör
återställas.
Motionen avser endast en utredning angående inflationens inverkan på
de sociala förmånerna. Utskottet vill då erinra om att, såsom framgår av
socialstyrelsens yttrande, utredning redan verkställts i fråga om vissa av
dessa förmåner och att utredning pågår i fråga om andra. En utförlig översikt
på hithörande område gavs dessutom den 19 mars av chefen för socialdepartementet
såsom svar på en i andra kammaren framställd enkel fråga.
Dessutom vill utskottet erinra om att beslut redan fattats av innevarande
riksdag rörande flera av de sociala förmåner, vars realvärde påverkats av
penningvärdeförsämringen. I fråga om andra föreligger förslag eller är förslag
att vänta.
Det synes därför utskottet som om motionens önskemål i allt väsentligt
redan skulle vara tillgodosett, varför utskottet får hemställa,
att motion I: 327 ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1952.
På utskottets vägnar:
JOHN SANDBEG.
Närvarande: John Sandberg, Birger Andersson, Einar Eriksson, John
Wiktor Jonsson, Nerman, Weiland, Erik Jansson, Fridolf Jansson och
Axel Andersson.
Reservation
av herrar Weiland och Axel Andersson, som ansett att utskottets utlåtande
och hemställan bort ha följande lydelse.
Det är ett obestridligt faktum, att penningvärdets fall vållat att åtskilliga
socialförmåners realvärde minskats och vissa till inkomstprövade förmåner
berättigade grupper krympt samman. En höjning av belopp och inkomstgränser
bör därför eftersträvas, men frågan om den utsträckning, takt och
turordning, enligt vilka en sådan höjning kan och bör åstadkommas, är svår
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
13
att avgöra, så länge man saknar tillräcklig kännedom om förskjutningarnas
omfattning och kostnaderna för en höjning. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning, att en skyndsam utredning om inflationens inverkan
på de sociala förmånernas realvärde bör komma till stånd, varvid även inkomstgränsernas
inverkan bör beaktas. För vissa förmåner erfordras också
en undersökning av de tekniska förutsättningarna för en uppräkning av
beloppen. Utredningen bör inte inskränkas till att avse enbart kompensation
för redan inträffade prisstegringar utan också behandla möjligheterna
att skapa garantier mot ytterligare standardnedpressning, om inflationen
fortskrider.
Hittills offentliggjorda uppgifter ger ingen tillräcklig överblick över situationen.
I socialministerns uttalande den 19 mars lämnades vissa uppgifter
om beslutade eller planerade åtgärder, som huvudsakligen syftade till en
engångsuppräkning utan garantier mot följderna av framtida prisstegringar.
Denna uppräkning av beloppen har i flera fall inte givit kompensation
för inträffade prisstegringar, och utredningsuppdraget bör därför
även omfatta de förmåner, för vilka undantag gjordes i motionen. I fråga
om de allmänna barnbidragen synes intet initiativ för närvarande vara att
vänta från regeringen. Utskottet vill emellertid förorda, att den föreslagna
utredningen bl. a. får i uppdrag att klargöra, huruvida barnkostnaderna
ökats i snabbare takt än övriga levnadskostnader och beräkna realvärdet
av samtliga familjesociala åtgärder på grundval därav.
Om man i likhet med socialministern anser, att vid en omprövning av de
olika socialförmånerna hänsyn bör tas till kraven på enkelhet i reglerna,
bidragens ändamål och kostnaderna, måste man ovillkorligen kräva en
sådan samlad och tillräckligt ingående redovisning, att riksdagen får erforderligt
underlag för sitt ställningstagande till dessa frågor liksom till andra
därav mer eller mindre avhängiga budgetfrågor. Utredningen bör bedrivas
med största möjliga skyndsamhet, så att inte reformarbetet fördröjes i avvaktan
på utredningens resultat. Utskottet är emellertid medvetet om att en
sådan situation kan uppkomma, då det blir nödvändigt att på vissa punkter
vidtaga förbättringar, redan innan utredningsresultaten föreligger.
Utskottet, som hyser den uppfattningen, att riksdagen i nuvarande läge
ej bör förhålla sig overksam då det gäller detta viktiga problemkomplex, får
hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
med anledning av motionerna I: 327 och II: 431 hemställer
hos Kungl. Maj:t om en skyndsam utredning angående
inflationens inverkan på de sociala förmånerna.