Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

1

Nr 5.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 215, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;

3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

4) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

Vidare har Kungl. Maj :t i propositionen nr 1, bilaga 7, föreslagit riksdagen dels

under punkt 90 att till Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av 741 000 000 kronor,

dels ock under punkt 91 att till Indextillägg å folkpensioner för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av 205 000 000 kronor.

De vid förstnämnda proposition fogade lagförslagen äro av följande
lydelse: 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 saml. 2 avd. Nr 5.

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 4 § 4 inom. och 11 a § lagen den 29 juni 1946
om folkpensionering skola upphöra att gälla samt att 3 § 3 inom., 4 § 1 och
2 inom., 5—16 §§, 18 § 1 mom., 33, 34 och 36 §§ ävensom 38 § 1 mom. och
39 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3 §•

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i
2 mom. sägs varit oavbrutet bestående
minst ett år och kan den, utan
att anses varaktig, antagas bliva bestående
ytterligare avsevärd tid,
skall därunder utgå folkpension i
form av sjukbidrag.

4 §.

1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår allmän
ålderspension. Allmän
ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för år räknat
för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru i 8 § omförmält
hustrutillägg utgår, 800 kronor samt
för annan pensionsberättigad 1 000
kronor.

2 mom. Till envar —-----

Jämte grundpension utgår, där ej

annat följer av vad nedan sägs, * 1

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i
2 mom. sägs varit oavbrutet bestående
minst sex månader och kan
den, utan att anses varaktig, antagas
bliva bestående ytterligare avsevärd
tid, skall därunder utgå folkpension
i form av sjukbidrag.

4 §•

1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår a 11-män ålderspension. Allmän
ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för år räknat
för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru i 5 § omförmält
hustrutillägg utgår, 800 kronor samt
för annan pensionsberättigad 1 000
kronor.

- om året.

Jämte grundpension utgår, där ej
annat följer av vad nedan sägs,

1 Senaste lydelse se beträffande 4 § 1 och 4 mom., 7—10, 11 a och 33 §§ ävensom 38 §
1 mom. SFS 1951:157, beträffande 5, 16, 34 och 36 §§ SFS 1947: 221 och beträffande 14 §

1 mom. SFS 1947: 527.

3

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
tilläggspension med 600 kronor
om året till gift pensionsberättigad
och 800 kronor om året till
ogift pensionsberättigad.

8 §.

Till pensionsberättigads hustru,
som själv ej åtnjuter folkpension,
utgår hustrutillägg, därest
hustrun fyllt sextio år och makarna
varit gifta minst fem år. Bortsett
från indextillägg utgöres hustrutilllägget
av tilläggspension och bostadstillägg,
uppgående till samma
belopp som hustrun skulle hava erhållit
i form av sådana förmåner,
därest hon varit berättigad till invalidpension.
Hustrutillägg utgår endast
om det överstiger belopp, varmed
mannens folkpension skall
minskas, då hustrutillägg beviljas.

När särskilda skäl därtill föranleda
må, om mannen åtnjuter ålderspension,
hustrutillägg utgå, oaktat
hustrun ej fyllt sextio år.

*§.

4 mom. Folkpension i form av allmän
ålderspension, tilläggspension
eller änkepension förhöjes genom
indextillägg under de förutsättningar
och enligt de grunder,
som angivas i ll a §.

Ilo §.

1 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer socialstyrelsen beräkning
av förhållandet mellan de allmänna
levnadskostnaderna under
varje kvartals sista månad och lev -

(Föreslagen lydelse:)
tilläggspension med 600 kronor
om året till gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter folkpension
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
samt 800 kronor till annan
pensionsberättigad.

5 §■

Till pensionsberättigads hustru,
som själv ej åtnjuter folkpension,
utgår hustrutillägg, därest
hustrun fyllt sextio år och makarna
varit gifta minst fein år. När särskilda
skäl därtill föranleda, må
hustrutillägg utgå, oaktat hustrun
ej fyllt sextio år. Hustrutillägg utgör,
där ej annat följer av vad nedan
sägs, 600 kronor om året. Hustrutillägg
utgår endast om det överstiger
belopp, varmed mannens folkpension
skall minskas, då hustrutilllägg
beviljas.

6 §.

1 mom. Allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg
förhöjas genoin indextillägg
under de förutsättningar
och enligt de grunder, som angivas
i denna paragraf.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer socialstyrelsen beräkning
av förhållandet mellan de allmänna
levnadskostnaderna under
varje kvartals sista månad och lev -

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
nadskostnaderna i juni 1946. På
grundval härav fastställer Konungen
senast den 22 i nästpåfoljande kvartals
första månad det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla från
och med månaden närmast efter
den, varunder det fastställts, till och
med den månad, då nytt pensionspristal
fastställes.

2 mom. För varje hel mångfald
av fem, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Där pensionspristalet, efter att
hava stigit med hel mångfald av
fem, åter nedgår, skall indextillägget
utgå efter oförändrade grunder, så
länge pensionspristalet överstiger
närmast lägre hela mångfald av fem.

S§.

Å vissa orter förhöjes folkpension
med bostadstillägg på sätt nedan
sägs. För detta ändamål indelas
riket i fem bostadskostnadsgrupper
på sådant sätt att grupp med högre
nummer omfattar orter med större
bostadskostnader, däri inberäknade
kostnaderna för bränsle, ån grupp
med lägre nummer. Indelningen

(Föreslagen lydelse:)
nadskostnaderna i juni 1946. På
grundval härav fastställer Konungen
senast den 22 i nästpåf oljande kvartals
första månad det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla från
och med månaden närmast efter
den, varunder det fastställts, till och
med den månad, då nytt pensionspristal
fastställes.

3 mom. För varje hel mångfald
av fem, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Där pensionspristalet, efter att
hava stigit med hel mångfald av
fem, åter nedgår, skall indextillägget
utgå efter oförändrade grunder, så
länge pensionspristalet överstiger
närmast lägre hela mångfald av fem.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

5

(Gällande lydelse:)
verkställes av socialstyrelsen enligt
de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat
följer av vad nedan stadgas, med
följande belopp för år räknat, nämligen a)

till gift pensionsberättigad och
till änkepensionsberåttigad med 100
kronor i bostadskostnadsgrupp II,
200 kronor i grupp III, 300 kronor
i grupp IV och 400 kronor i grupp
V, samt

b) till annan pensionsberättigad
med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp
II, 300 kronor i grupp III, 450
kronor i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra
den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att
för tillhörighet till någon av grupperna
Il—V fordras att den pensionsberättigade
även de tre närmast
föregående åren varit mantalsskriven
å ort i den gruppen eller i grupp
med högre nummer, såvida icke på
grund av omständigheterna prövas
skäligt i särskilt fall medgiva undantag
härifrån. Vistas pensionsberättigad
stadigvarande å ort tillhörande
bostadskostnadsgrupp med lägre
nummer än den, inom vilken han är
mantalsskriven, må förordnas att
pensionen skall beräknas efter bestämmelserna
för den lägre bostadskostnadsgruppcn.

6 §.

Där kommun så beslutat, skall till
pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen utgå s ä r -

(Föreslagen lydelse:)

7 §■

Där kommun så beslutat, skall
kommunalt bostadstillägg
utgå till pensionsberättigad som är

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

6

(Gällande lydelse:)
skilt bostadstillägg i enlighet
med grunder som kommunen
har att bestämma. Sådant tillägg
skall anses såsom folkpension.

7 §.

Tilläggspension, änkepension och
bostadstillägg minskas med fem
tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga
för gift pensionsberättigad 300
kronor och för annan pensionsberättigad
A00 kronor. Minskning skall,
där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension
som bostadstillägg föreligger,
med bortseende från indextilllägg
ske proportionellt å tilläggseller
änkepensionen och bostadstilllägget.
Indextillägg minskas först
sedan tilläggs- eller änkepensionen
i övrigt bortfallit.

(Föreslagen lydelse:)
mantalsskriven inom kommunen
eller till där mantalsskriven hustru
som uppbär hustrutillågg. Sådant
tillägg skall anses såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår
enligt de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad nedan
i 8 och 13 §§ stadgas må dock icke
äga rum och ej heller må för rätt till
kommunalt bostadstillägg fordras
viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed
jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt
bostadstillägg skall pensionsstgrelsen
ofördröjligen underrättas.

8 §■

Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad
750 kronor och för
annan pensionsberättigad 1 000 kronor
samt med ytterligare en tredjedel
i vad årsinkomsten må överstiga
1 050 kronor för gift pensionsberättigad
och 1 iOO kronor för annan
pensionsberättigad.

Minskning skall, där rätt till såväl
tilläggs- eller änkepension eller
hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg
föreligger, med bortseende
från indextillägg ske proportionellt
å tilläggs- eller änkepensionen
eller hustrutillägget och bostadstilllägget.
Indextillägg minskas först
sedan tilläggs- eller änkepensionen
eller hustrutillägget i övrigt bortfallit.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 7

(Gällande lydelse:)

9 §•

För gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, skola,
om ej heller hustrutillägg utgår, tillläggspension
och bostadstillägg höjas,
tilläggspensionen med en tredjedel,
därvid bortses från indextillägg,
samt bostadstillägget med hälften,
dock först sedan minskning skett
enligt 7 §.

to §.

Har gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, före
sextio års ålder blivit helt oförmögen
till arbete, må, där särskilda skäl
därtill föranleda, utan hinder av vad
i 7 § är stadgat tilläggspension och
bostadstillägg tillerkännas honom
med, bortsett från indextillägg, tillsammans
högst 400 kronor om året.
Sådan förmån må utgå även om
folkpension sedermera tillerkännes
den pensionsberättigades make, dock
endast i den mån makarnas sammanlagda
pensionsförmåner icke
därigenom komma att överstiga beloppet
av den tidigare utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den
som uppbär blindtillägg enligt il §.

(Föreslagen lydelse

9 §.

Har gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, före
sextio års ålder blivit helt oförmögen
till arbete, må, där särskilda skäl
därtill föranleda, utan hinder av vad
i 8 § är stadgat tilläggspension tillerkännas
honom med, bortsett från
indextillägg, högst 400 kronor om
året. Sådan förmån må utgå även
om folkpension sedermera tillerkännes
den pensionsberättigades make,
dock endast i den mån makarnas
sammanlagda pensionsförmåner icke
därigenom komma att överstiga beloppet
av den tidigare utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den
som uppbär blindtillägg enligt 10 §.

11 §■ 10 §.

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts
och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blind tillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om
blindundervisning är skolpliktig.

12 §. 11 §.

Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste
hela krontal. Änkepension, som efter avrundning som nu sagts
understiger 60 kronor, skall ej utgå.

8

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 §. 12 §.

Vid tillämpningen av denna lag må, där särskilda skäl föreligga, gift
pensionsberättigad anses såsom ogift så ock ogift pensionsberättigad, vilken
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,
anses såsom gift med denne.

U §. 13 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtilllägg
och ej heller allmänt barnbidrag eller understöd som någon på grund
av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall
uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000
kronor.

3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet
beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet.

4 mom. Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste
hela tiotal kronor.

15 §. U §.

1 mom. Befinnes arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension
eller sjukbidrag icke längre vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. sagts,
skall hans folkpension indragas.

Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande
omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller
skall utgå med nedsatt belopp. Har han nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av pensionen, må denne medgivas rätt att under samma
tid uppbära pensionen eller del därav.

2 mom. Har för någon som åtnju- 2 mom. Har för någon som åtnjuter
tilläggspension, änkepension el- ter tilläggspension, änkepension eller

ler bostadstillägg årsinkomsten ökats
till sådant belopp att rätt till sådan
förmån ej längre tillkommer honom,
indrages förmånen. Sker eljest mera
avsevärd ändring i den inkomst, ef -

hustrutillägg årsinkomsten ökats till
sådant belopp att rätt till sådan förmån
ej längre tillkommer honom,
indrages förmånen. Sker eljest mera
avsevärd ändring i den inkomst, ef -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

9

(Gällande lydelse:)
ter vilken förmånen blivit bestämd,
må pensionen i enlighet därmed
ökas eller minskas.

Mantalsskrives någon som åtnjuter
bostadstillägg å ort i annan bostadskostnadsgrupp
eller överföres
den ort där han år mantalsskriven
till annan sådan grupp, skall bostadstillägget
jämkas eller bortfalla
enligt reglerna för den senare grupven,
såvida icke på grund av omständigheterna
prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag härifrån.
Efter mantalsskrivning å ort i bostadskostnadsgrupp
med högre nummer
må dock höjning av pensionen
ske endast efter ansökning och med
tillämpning av vad i 5 § sista stycket
stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk
medborgare eller mantalsskriven i
riket, skall pensionen indragas, såvida
icke detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt.

(15 §.)

3 mom. Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg är pliktig
att, om hans eller hans makes
ekonomiska förhållanden väsentligt
förbättrats, utan oskäligt dröjsmål
meddela detta till pensionsstyrelsen
eller pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där han senast
blivit mantalsskriven. Enahanda
skyldighet åligger honom, om
han mantalsskrives å annan ort än

(Föreslagen lydelse:)
ter vilken förmånen blivit bestämd,
må pensionen i enlighet därmed
ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där för
någon som åtnjuter kommunalt bostadstillägg
förhållandena så ändrats
att rätten till tillägget därav påverkas.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk
medborgare eller mantalsskriven i
riket, skall pensionen indragas, såvida
icke detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. För
den som ej längre är mantalsskriven
i riket skall dock kommunalt bostadstillägg
alltid indragas.

15 §.

Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg är
pliktig att, om hans eller hans makes
ekonomiska förhållanden väsentligt
förbättrats, utan oskäligt
dröjsmål meddela detta till pensionsstyrelsen
eller pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven.
Enahanda skyldighet åligger
honom, om han åtnjuter kommunalt

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
tillförne och denna ort räknas till
lägre bostadskostnadsgrupp än hans
förra mantalsskrivningsort, så ock
om han ingår äktenskap eller om
hans äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Åtnjuter
någon invalidpension eller sjukbidrag,
vare han pliktig att, om hans
arbetsförmåga väsentligt förbättrats,
göra anmälan som nu sagts.

I detta mom. stadgad anmälningsskyldighet
åvilar beträffande omyndig
pensionsberättigad förmyndaren.
Uppbäres pensionen av myndighet
eller av annan person än den pensionsberättigade
eller dennes förmyndare,
är jämväl sådan myndighet
eller person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska
förhållanden i övrigt åberopat
oriktig uppgift av beskaffenhet att
kunna påverka rätten till pension,
ehuru skäligen kunnat fordras av
honom att uppgiften varit riktig,
skall ansökning om tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg eller
särskilt bostadstillägg avslås och redan
beviljad sådan förmån indragas;
dock att, där ej annat finnes
påkallat, viss tid skall bestämmas
under vilken rätten därtill skall vara
förverkad. I samband med sådant
beslut skall ock bestämmas huruvida
rätten att erhålla förmånen efter
den angivna tidens utgång skall
vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl
därtill prövas föreligga, gälla jäm -

(Föreslagen lydelse:)
bostadstillägg och mantalsskrives å
annan ort än tillförne, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans
äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Åtnjuter någon
invalidpension eller sjukbidrag,
vare han pliktig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättrats, göra
anmälan som nu sagts.

I första stycket stadgad anmälningsskyldighet
åvilar beträffande
omyndig pensionsberättigad förmyndaren.
Uppbäres pensionen av myndighet
eller av annan person än den
pensionsberättigade eller dennes förmyndare,
är jämväl sådan myndighet
eller person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska
förhållanden i övrigt åberopat
oriktig uppgift av beskaffenhet
att kunna påverka rätten till pension,
ehuru skäligen kunnat fordras
av honom att uppgiften varit riktig,
skall ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg avslås
och redan beviljad sådan förmån indragas;
dock att, där ej annat finnes
påkallat, viss tid skall bestämmas
under vilken rätten därtill skall
vara förverkad. I samband med sådant
beslut skall ock bestämmas
huruvida rätten att erhålla förmånen
efter den angivna tidens utgång
skall vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl
därtill prövas föreligga, gälla jäm -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
väl för pensionsberättigad, som utan
vederlag eller mot uppenbarligen
otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet
att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkning av tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg, ehuru
han bort förutse att avhändelsen
skulle föranleda behov av sådan
pensionsförmån eller av högre sådan.
I fall som nu sagts må ock, i
stället för eller jämte påföljd, som
i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst
så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning
av inkomst eller egendom
som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom
enligt 15 § 3 mom. åvilande skyldigheten
att meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till
eller beloppet av folkpensionen och
icke kan anses ursäktlig, ansökning
om tilläggspension, änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg
avslås och redan beviljad sådan
förmån indragas så som i första
stycket stadgats.

Vägrar någon--------

18 §.

1 mom. Det pensionsbelopp, som
efter bifall till ansökning om folkpension
eller jämkning av sådan
pension eller efter upphävande av
förordnande om indragning eller
minskning varom förmäles i 38 §
tredje stycket först förfaller till betalning,
skall, där den pensionsbe -

11

(Föreslagen lydelse:)
väl för pensionsberättigad, som utan
vederlag eller mot uppenbarligen
otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet
att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkning av tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg, ehuru
han bort förutse att avhändelsen
skulle föranleda behov av sådan
pensionsförmån eller av högre sådan.
I fall som nu sagts må ock, i
stället för eller jämte påföljd, som

1 första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst
så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning
av inkomst eller egendom
som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom
enligt 15 § åvilande skyldigheten att
meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till eller beloppet
av folkpensionen och icke kan anses
ursäktlig, ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg avslås
och redan beviljad sådan förmån
indragas så som i första stycket
stadgats.

— denna påföljd.

18 §.

1 mom. Det pensionsbelopp, som
efter bifall till ansökning om folkpension
eller jämkning av sådan
pension eller efter upphävande av
förordnande om indragning eller
minskning varom förmäles i 38 §

2 mom. första stycket först förfaller
till betalning, skall, där den pen -

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
rättigade under den tid å vilken pensionsbeloppet
belöper i väsentlig
mån erhållit sin försörjning av allmänna
medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras av
myndigheten. Föranleda eljest särskilda
skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till viss
del uppbäras av annan än den pensionsberättigade,
äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

33 §.

Ansökning om--------

Ansökningen, som avfattas enligt
fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande
av sökandens pensionsrätt ävensom
en av sökanden och, om han är gift,
jämväl hans make på heder och
samvete avgiven förklaring, att de
lämnade upplysningarna äro med
sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen
avgivas av förmyndaren. År sökande,
som är myndig, ur stånd att
själv avgiva sådan förklaring, skall
riktigheten av upplysningarna intygas
av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer.
Vad sist sagts skall äga motsvarande
tillämpning å make till
sökanden.

Vid ansökningen —------

Vad angående ansökning om pension
stadgats gäller även angående

(Föreslagen lydelse:)
sionsberättigade under den tid å vilken
pensionsbeloppet belöper i väsentlig
mån erhållit sin försörjning
av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den
myndighet som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras
av myndigheten. Föranleda eljest
särskilda skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till viss
del uppbäras av annan än den pensionsberättigade,
äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

33 §.

— blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt
fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande
av sökandens pensionsrätt ävensom
en av sökanden och, om han är gift
samt ansökningen ej avser enbart
allmän ålderspension eller grundpension,
jämväl hans make på heder
och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med
sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen
avgivas av förmyndaren. Är sökande,
som är myndig, ur stånd att själv
avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas
av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer.
Vad sist sagts skall äga motsvarande
tillämpning å make till sökanden.
--pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående ansökning om pension
stadgats gäller även angående

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

13

(Gällande lydelse:)
ansökning om ökning av pension,
dock erfordras därvid läkarundersökning
som i tredje stycket sägs
allenast, där sådant av pensionsstyrelsen
eller pensionsnämnden påfordras.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 13 §, skall
pensionsnämndens ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss
sagts skall pensionsnämnden besluta
i ärendet.

Söker någon — —----—

Avser pensionsansökning särskilt
bostadstillägg, skall pensionsnämnden
även, under iakttagande av de
grunder för utgivande av sådant tilllägg
som fastställts av kommunen,
besluta med vilket belopp och för
vilken tid dylikt tillägg skall utgå.

I fall —------— — till p

Vad angående handläggning av
ansökning om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av
pension. Minskning eller indragning
av pension av orsak, som angivits
i 5 ^ sista stycket, 15 § 1 mom.
första stycket och 2 mom. första och
tredje styckena samt 16 §, beslutas
av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
där pensionstagaren senast
blivit mantalsskriven. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende
rörande minskning eller indragning
av pension, skall nämnden, om så
ske kan, lämna pensionstagaren

(Föreslagen lydelse:)
ansökning om ökning av pension
eller om kommunalt bostadstillägg
å ny mantalsskrivningsort, dock erfordras
därvid läkarundersökning
som i tredje stycket sägs allenast,
där sådant av pensionsstyrelsen eller
pensionsnämnden påfordras.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 12 §, skall
pensionsnämndens ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss
sagts skall pensionsnämnden besluta
i ärendet,
ny ansökning.

Avser pensionsansökning kommunalt
bostadstillägg, skall pensionsnämnden
även angiva sättet för beräkningen
av tilläggets storlek.

Vad angående handläggning av
ansökning om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av
pension eller om kommunalt bostadstillägg
å ny mantalsskrivningsort.
Minskning eller indragning av
pension av orsak, som angivits i
h § 1 mom. första stycket och 2
mom. samt 16 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt,
där pensionstagaren senast blivit
mantalsskriven. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende rörande
minskning eller indragning
av pension, skall nämnden, om så

14

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
eller, om han är omyndig, hans förmyndare
tillfälle att yttra sig.

(Föreslagen lydelse:)
ske kan, lämna pensionstagaren eller,
om han är omyndig, hans förmyndare
tillfälle att yttra sig.

36 §. 36 §.

Finner pensionsstyrelsen----------pensionens utbetalande.

Pensionsnämnds beslut----—----må utgå.

Om pensionsstyrelsen--—-----därom utfärdar.

Där i---------förnyad prövning.

Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder, civilstånd eller
tillhörighet till bostadskostnadsgrupp
eller som en följd av att
hustrutillägg beviljas folkpension
beräknas på annat sätt än före förändringen,
må pensionsstyrelsen,
där ej annat följer av 15 § 2 mom.
andra stgcket, utan ansökning eller
föregående prövning av pensionsnämnd
verkställa erforderlig jämkning
av pensionen. Pensionsstyrelsen
må ock, där med avseende å
pensionsberättigad eller hans make
fall föreligger som i 17 § eller 18 §
2 mom. sägs, utan föregående prövning
av pensionsnämnd förordna
om tillämpning av 13 § samt verkställa
därav föranledd jämkning av
pensionen.

Där pensionsstyrelsen — — ----

Vad angående-----— —

Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder eller civilstånd eller
som en följd av att hustrutillägg beviljas
folkpension beräknas på annat
sätt än före förändringen eller skall
på grund av pensionsberättigads
mantalsskrivning i annan kommun
kommunalt bostadstillägg bortfalla,
må pensionsstyrelsen utan ansökning
eller föregående prövning av
pensionsnämnd verkställa erforderlig
jämkning av pensionen. Pensionsstyrelsen
må ock, där med avseende
å pensionsberättigad eller hans make
fall föreligger som i 17 § eller 18 § 2
mom. sägs, utan föregående prövning
av pensionsnämnd förordna om
tillämpning av 12 § samt verkställa
därav föranledd jämkning av pensionen.

--— — styrelsen bestämmer.

— meddelat beslut.

38 §.

1 mom. Folkpension utgår, i
den mån ej beträffande särskilt bostadstillägg
annat följer av beslut
som meddelats jåmligt 34 § tredje
stgcket, från och med den månad,
varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare
varit för handen, anses hava
skett vid den tid, då pensionen sök -

38 §.

1 mom. Folkpension utgår från
och med den månad, varunder rätt
till pension inträtt, vilket, där ej
rätten visas hava tidigare varit för
handen, anses hava skett vid den
tid, då pensionen söktes, till och
med den månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionen eljest
skall upphöra att utgå. Pension ut -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 15

(Gällande lydelse:)
tes, till och med den månad, varunder
pensionstagaren avlidit eller pensionen
eljest skall upphöra att utgå.
Pension utgår dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före den
månad, under vilken pensionen söktes,
ändå att rätten visas hava tidigare
förvärvats.

Lag samma--------

Folkpension utbetalas----—

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt 15 § 3 mom.
åvilande anmälningsskyldighet eller
annorledes förorsakat att folkpension
till honom eller hans make
obehörigen utgått eller utgått med
för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt
belopp uppburit folkpension och har
han skäligen bort inse detta, skall
återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej pensionsstyrelsen
i särskilt fall finner anledning att
helt eller delvis eftergiva sådan
återbetalningsskyldighet.

(Föreslagen lydelse:)
går dock ej för längre tid tillbaka
än tre månader före den månad, under
vilken pensionen söktes, ändå
att rätten visas hava tidigare förvärvats.

av pension.

----utbetalas kvartalsvis.

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt 15 § åvilande
anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att folkpension
till honom eller hans make obehörigen
utgått eller utgått med för högt
belopp, eller har någon eljest obehörigen
eller med för högt belopp uppburit
folkpension och har han skäligen
bort inse detta, skall återbetalning
ske av vad för mycket utbetalats,
där ej pensionsstyrelsen i särskilt
fall finner anledning att helt
eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954; dock skall 33 § andra
stycket i dess nya lydelse lända till
efterrättelse från och med den 1 juli
1952.

Under tiden den 1 juli 1952—den
31 december 1953 skall pension, som
utgår på grund av egen eller anhörigs
arbetsanställning och som ej
utgives i anledning av olycksfall i
arbete eller däri ådragen yrkessjukdom,
vid tillämpningen av 7 och
14 §§ i dessa lagrums äldre lydelse
icke räknas som inkomst till den del

16

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:! (Föreslagen lydelse:)

den understiger 450 kronor om året
för gift pensionsberättigad och 600
kronor om året för annan pensionsberättigad.
I fråga om äkta makar
skall pensionen för envar av dem beräknas
till hälften av deras sammanlagda
pension.

Den som vid utgången av år 1953
åtnjuter bostadstillägg enligt 5 § i
dess nuvarande lydelse äger för tiden
därefter erhålla folkpension med
minst det belopp, varmed pensionen
skulle hava utgått, därest hittillsvarande
bestämmelser rörande dylikt
tillägg alltjämt varit gällande. Det
belopp, varmed folkpensionen i sådant
fall överstiger vad eljest skulle
hava utgått, skall anses såsom kommunalt
bostadstillägg.

Det åligger pensionstagare att i
den ordning pensionsstyrelsen bestämmer
lämna erforderliga uppgifter
för omräkning av folkpension
enligt bestämmelserna i denna lag.
Angående sådana uppgifter samt påföljd
av oriktiga upplysningar däri
skall i tillämpliga delar gälla vad om
ansökning om folkpension stadgas.
Underlåter pensionsberättigad att
lämna uppgifter som nu sagts, må
tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstilllägg
tills vidare innehållas.

De ytterligare föreskrifter, som
må vara erforderliga i samband med
införandet av denna lag, meddelas
av Konungen eller efter Konungens
bemyndigande av pensionsstyrelsen;
och må i dessa föreskrifter förordnas
att ökning av pension med anledning
av bestämmelserna i denna
lag må kunna ske utan ansökning.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

17

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i
kommunen, av kostnaden för tillläggspensioner,
änkepensioner och
bostadstillägg, som under året utbetalats
till inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock
högst hälften av nämnda kostnad,
dels ock hela kostnaden för
särskilda bostadstillägg, som under
året utgått i enlighet med av kommunen
fastställda grunder.

Därest tilläggspensioner och änkepensioner
förhöjts genom indextilllägg,
skall vad i första stycket stad- 1 2

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg,
som under året utbetalats
för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock högst tre
femtedelar av nämnda kostnad,
dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under
året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom kommunen,
dock högst tre femtedelar och
lägst eu fjärdedel av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg förhöjts genom
indextillägg, skall vad i första

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1951: 159.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. ti samt. 2 avd. Nr 5.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

18

(Gällande lydelse:)
gats om kommuns skyldighet att bidraga
till kostnaderna för dylika
pensioner avse även indextillägg
därå.

3 §.

Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad
årligen tillkommande tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg och
särskilt bostadstillägg anses belöpa
på varje månad. Angående tid och
sätt för gäldande av kommunbidrag
förordnar Konungen.

(Föreslagen lydelse:)
stycket stadgats om kommuns skyldighet
att bidraga till kostnaderna
för dylika pensioner avse även indextillägg
därå.

3 §.

Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad
årligen tillkommande tilläggspension,
änkepension och hustrutillågg,
i förekommande fall jämte indextilllägg,
ävensom kommunalt bostadstillägg
anses belöpa på varje månad.
Angående tid och sätt för gäldande
av kommunbidrag förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954. I fråga om kostnader,
som avse förmåner för tid före
nämnda dag, skola äldre bestämmelser
gälla.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

19

F örslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och

änklingar med barn.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och
änklingar med barn1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har änka---— —-----nedan stadgas.

Rätt till —- — —-----till bidrag.

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg
enligt lagen om folkpensionering.
Har änkepension förhöjts genom
indextillägg, skall motsvarande
ökning ske av bidrag enligt denna
lag. Kommun äger besluta att till
bidragsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen därjämte
skall utgå särskilt bostadstillägg i
enlighet med grunder som kommunen
har att bestämma. Beträffande
bidraget skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om folkpensionering
stadgas om änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg.
Vid tillämpning av 74 §
1 mom. skall såsom inkomst ej räknas
bidrag enligt denna lag.

Vårdnadshavare, som —---- — ■

Vid tillämpningen-------

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension enligt lagen
om folkpensionering. Har änkepension
förhöjts genom indextillägg,
skall motsvarande ökning ske av bidrag
enligt denna lag. Kommun äger
besluta att till bidragsberättigad
som är mantalsskriven inom kommunen
därjämte skall utgå kommunalt
bostadstillägg. Beträffande bidrag
och bostadstillägg som avses i
denna lag skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om folkpensionering
och lagen om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
stadgas om änkepension
jämte indextillägg samt kommunalt
bostadstillägg. Vid tillämpning
av 13 § 1 mom. lagen om folkpensionering
skall såsom inkomst ej
räknas bidrag enligt denna lag.

----med vårdnadshavaren.

--mellan makarna.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 158.

20

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja<
nuari 1954; och skall härvid vad
som är stadgat i andra och tredje
styckena i övergångsbestämmelserna
till lagen denna dag (nr ) angående
ändring i lagen om folkpensionering
äga motsvarande tillämpning.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn.

Härigenom förordnas, att 6 § 3 och 4 mom., 8 och 10 §§ samt 16 § 1 mom.
lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §• 6 §.

3 mom. I fall som avses i 1 mom. 3 mom. I fall som avses i 1 mom.

första stycket 1 samt 3—5 minskas första stycket 1 samt 3—5 minskas
barnbidraget med 25 procent av mo- barnbidraget med 25 procent av moderns
årsinkomst i vad den översti- derns årsinkomst i vad den överstiger
1 800 kronor och med ytterligare ger 2 400 kronor. Är modern gift
50 procent av inkomsten i vad den och sammanlever hon med sin man,
överstiger 3 200 kronor. Är modern minskas barnbidraget med 25 progift
och sammanlever hon med sin cent av makarnas sammanlagda årsman,
minskas barnbidraget med 25 inkomst i vad den överstiger 3 000
procent av makarnas sammanlagda kronor. Åtnjuter modern änkepenårsinkomst
i vad den överstiger sion eller hustrutillägg enligt lagen
2 200 kronor och med ytterligare 50 om folkpensionering eller uppbär
procent av inkomsten i vad den över- någon av makarna tilläggspension
stiger 4 600 kronor. enligt samma lag, skall dock minsk ning

som förut sagts ske med blott
10 procent av årsinkomsten.

Motsvarande minskning ---------sammanlagda inkomst.

Finnas, då--------varje barn.

Är den--------sådant bidrag.

4 mom. Har barn inkomst, som 4 mom. Har barn inkomst, som
ej härrör från dess eget arbete, skall ej härrör från dess eget arbete, skall
barnbidraget minskas med nämnda barnbidraget minskas med nämnda
inkomst, i vad den överstiger 100 inkomst, i vad den överstiger 200
kronor för år. Kan barnet antagas kronor för år. Kan barnet antagas
komma att uppbära underhållsbi- komma att uppbära underhållsbidrag
från någon som enligt lag är drag från någon som enligt lag är

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

22

(Gällande lydelse:)
skyldig utgiva sådant bidrag eller är
barnet berättigat till bidragsförskott
enligt bidragsförskottslagen, skall
dock underhållsbidraget eller bidragsförskottet
i sin helhet avdragas
å barnbidraget.

8 §•

Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom.
eller 7 § fjärde stycket skall läggas
till grund för beräknandet av barnbidrag
uppskattas i enlighet med de
grunder som angivas i 74 § 1 och 2
mom. lagen om folkpensionering.
Såsom inkomst skall icke räknas bidrag,
vartill änka må vara berättigad
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

Årsinkomst avrundas----

10 §.

Har i fall då särskilt barnbidrag
utgått för barn, adoptivbarn eller
styvbarn till någon, som uppburit
invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering, folkpensionen
indragits enligt 75 § 1
mom. första stycket nämnda lag eller
den för sjukbidrags åtnjutande
bestämda tiden gått till ända, må,
där särskilda skäl föreligga, barnbidrag
med efter hand nedsatt belopp
utgå under ytterligare högst ett år.
Ej må dock på grund av vad sålunda
stadgats barnbidrag utgå för längre
tid än till och med den månad varunder
barnet fyller sexton år.

16 §.

1 mom. Angående handläggning —

Bestämmelserna i 38 § första—
fjärde, sjunde och åttonde styckena

(Föreslagen lydelse:)
skyldig utgiva sådant bidrag eller är
barnet berättigat till bidragsförskott
enligt bidragsförskottslagen, skall
dock underhållsbidraget eller bidragsförskottet
i sin helhet avdragas
å barnbidraget.

8 §•

Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom.
eller 7 § fjärde stycket skall läggas
till grund för beräknandet av barnbidrag
uppskattas i enlighet med de
grunder som angivas i 13 § 1 och 2
mom. lagen om folkpensionering.
Såsom inkomst skall icke räknas
bidrag, vartill änka må vara berättigad
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

- —--tiotal kronor.

10 §.

Har i fall då särskilt barnbidrag
utgått för barn, adoptivbarn eller
styvbarn till någon, som uppburit
invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering, folkpensionen
indragits enligt 74 § 1
mom. första stycket nämnda lag eller
den för sjukbidrags åtnjutande
bestämda tiden gått till ända, må,
där särskilda skäl föreligga, barnbidrag
med efter hand nedsatt belopp
utgå under ytterligare högst ett år.
Ej må dock på grund av vad sålunda
stadgats barnbidrag utgå för
längre tid än till och med den månad
varunder barnet fyller sexton år.

16 §.

■------- -— för barnet.

Bestämmelserna i 38 § 7 mom.
första och andra styckena, 2 mom.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
samt 39 och 41 §§ lagen om folkpensionering
skola äga motsvarande tilllämpning
beträffande barnbidrag.

23

(Föreslagen lydelse:)
första, andra och fjärde styckena
samt 3 mom. ävensom 39 och 41 §§
lagen om folkpensionering skola äga
motsvarande tillämpning beträffande
barnbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954.

Pensionsstyrelsen har att, utan
särskild ansökan därom, omräkna
vid lagens ikraftträdande utgående
barnbidrag i enlighet med bestämmelserna
i denna lag.

24

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

I anledning av propositionen nr 215 ha inom riksdagen väckts elva
motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 489 av herr Pdlsson och Werner,

nr 490 av herr Öhman och herr Persson, Ola, och

nr 491 av herr Ahlberg samt

inom andra kammaren

nr 617 av herr Larsson i Julita,

nr 618 av fru Torbrink m. fl.,

nr 619 av herr Bengtsson i Varberg in. fl.,

nr 651 av herr Anderson i Sundsvall,

nr 652 av herr Netzén m. fl.,

nr 653 av herr Hagård,

nr 654 av herr Larsson i Luttra m. fl. och

nr 655 av herr Holmberg m. fl.

Före propositionens avlämnande ha vid innevarande års riksdag väckts
följande motioner angående folkpensioneringen, nämligen

inom första kammaren
nr 2 av herr Bengtson och

nr 111 av herr Norling och herr Persson, Ola, samt

inom andra kammaren

nr 3 av herr Pettersson i Norregård m. fl.,

nr 142 av herrar Jonsson i Järvsand och Andersson i Alfredshem och
nr 430 av herr Ekdahl.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen
för de delar av Kungl. Maj:ts förslag, som motionärernas yrkanden
i varje särskilt fall avse, eller eljest under särskilda rubriker.

Här må dock intagas det lagförslag avseende ett flertal olika frågor, som
framlagts i likalydande motionerna I: 490 och II: 655. I sistnämnda motioner
har under a) hemställts, »att riksdagen för sin del måtte antaga i proposition
nr 215 framlagda förslag om ändringar i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, med följande ändringar av den i propositionen
föreslagna lydelsen av 4 § mom. 1 och 2, 6 § mom. 1 och 3, 7 §,
8 §, 14 § mom. 2, 15 §, 16 §, 33 § och i övergångsbestämmelserna samt
därutöver i nu gällande lydelse av § 4 i samma lag och att §§ 19—22 i nu
gällande lydelse upphäves.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 25

4 §.

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension, invalidpension
eller sjukbidrag utgår pension, vilken, där ej annat följer av vad nedan sägs,
utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter
folkpension eller till vars hustru i 5 § omförmält hustrutillägg utgår, 1 040
kronor samt för annan pensionsberättigad 1 300 kronor.

2 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 780
kronor om året.

6 §•

1 inom. Allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag, änkepension
och hustrutillägg förhöjas genom indextillägg under de förutsättningar och
enligt de grunder, som angivas i denna paragraf.

3 mom. För varje---år räknat.

30 kronor---uppbär hustrutillägg.

40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller invalidpension eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg,
samt

50 kronor ---- — annan pensionsberättigad.

Där pensionspristalet---av fem.

7 §•

Kommunalt bostadstillägg skall utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som uppbär
hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen beslutar.
Dock skall bostadstilläggen utgå med grundbelopp, som icke må understiga

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad 100 kronor
i bostadskostnadsgrupperna I och II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i
grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad 150 kronor i bostadskostnadsgrupperna
I och II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas må icke heller äga rum,
och ej heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor.

Om kommuns —• ■——- ofördröjligen underrättas.

Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i § 6 mom. 2 omnämnda pensionspristal överstiger
siffran 100.

8 §•

Änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med
en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
för gift pensionsberättigad 750 kronor och för annan pensionsberättigad
1 00Ö kronor.

Minskningen skall, där rätt till såväl änkepension eller hustrutillägg som
kommunalt bostadstillägg föreligger, med bortseende från indextillägg ske
proportionellt å änkepensionen eller hustrutillägget och bostadstillägget. Indextillägg
minskas först sedan änkepensionen eller hustrutillägget eller det
kommunala bostadstillägget bortfallit.

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

14 §.

Mom. 2. Har för någon som åtnjuter änkepension eller hustrutillägg årsinkomsten
ökats till sådant belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer
honom, indrages förmånen. Sker eljest mera avsevärd ändring i den
inkomst, efter vilken förmånen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed
ökas eller minskas.

Vad sålunda---därav påverkas.

Befinnes någon---alltid indragas.

15 §.

Den som åtnjuter änkepension, hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg
är pliktig att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden
väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsstyrelsen
eller pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han
senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han
åtnjuter kommunalt bostadstillägg och mantalsskrives å annan ort än tillförne,
så ock om hans äktenskap upplöses genom makens död eller annorledes.
Åtnjuter någon invalidpension eller sjukbidrag, vare han pliktig att,
om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats, göra anmälan som nu sagts.

I detta---person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad, som beträffande sin eller sin makes inkomst eller
egendom eller ekonomiska förhållanden i övrigt åberopat oriktig uppgift av
beskaffenhet att kunna påverka rätten till pension, ehuru skäligen skulle
kunnat fordras av honom, att uppgiften varit riktig, skall ansökning om
änkepension, hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg avslås och redan
beviljad sådan förmån indragas; dock att, där ej annat finnes påkallat, viss
tid skall bestämmas, under vilken rätten därtill skall vara förverkad. I samband
med sådant beslut skall ock bestämmas, huruvida rätten att erhålla
förmånen efter den angivna tidens utgång skall vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt, skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jämväl pensionsberättigad,
som utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag
avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen
avsevärt inverkar vid beräkning av änkepension, hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg, ehuru han bort förutse, att avhändelsen skulle föranleda
behov av sådan pensionsförmån eller av högre sådan. I fall som nu sagts
må ock, i stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han
fortfarande, helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom,
som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom enligt 15 § åvilande skyldigheten att
meddela upplysning om förändrade förhållanden, må, där försummelsen inverkat
på rätten till eller beloppet av folkpensionen och icke kan anses ursäktlig,
ansökning om änkepension, hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg
avslås och redan beviljad sådan förmån indragas så som i första stycket
stadgas.

Vägrar någon---denna påföljd.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

19—22 §§.

27

Utgår.

33 §.

Ansökning om---blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av
sökanden och, om han är gift samt ansökningen ej avser enbart allmän ålderspension,
jämväl hans make på heder och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren. År sökande,
som är myndig, ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning å make
till sökanden.

Vid ansökningens---pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående —--pensionsnämnden påfordras.

Övergångsbestämmelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953, dock skola 3 § 3 inom., 5 §
och 33 § andra stycket i dess nya lydelse lända till efterrättelse fr. o. m. den
1 juli 1952.

Under tiden---sammanlagda pensionen.

Den som — — — kommunalt bostadstillägg.

Det åligger---vidare innehållas.

De ytterligare--— ■— utan ansökning.»

Propositionen nr 215 och de i anledning av densamma väckta motionerna
ävensom motionerna 1: 111 och II: 142 ha hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet. Ovannämnda punkter i statsverkspropositionen
samt motionerna 1:2, II: 3 och II: 430 ha hänvisats till behandling av
statsutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet
ha propositionen nr 215, nämnda punkter i statsverkspropositionen
ävensom samtliga motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Till utskottet ha vidare överlämnats ett flertal till riksdagen inkomna
framställningar från föreningar och enskilda personer angående höjning av
folkpensionerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionerna
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna och motionerna.

28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

A. Huvudsakliga innehållet i proposition nr 215.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallades
åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövning in. in. De sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1950 års folkpensionsrevision, ha den 15 november 1951 slutfört
sitt uppdrag genom att avlämna ett betänkande (SOU 1951:45) om
avdragsregler och bostadstillägg in. in. Folkpensionsrevisionens betänkande,
som varit föremål för sedvanlig remissbehandling, ligger till grund för förevarande
proposition. Däri behandlas även de spörsmål avseende folkpensioneringen,
vilka aktualiserats dels genom 1950 års besparingsutredning,
som den 13 november 1950 avlämnat en promemoria med förslag till ändrade
grunder för kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,
dels ock genom ett av pensionsstyrelsen den 24 augusti 1951 avgivet
förslag rörande minskning av den enligt folkpensioneringslagen gällande
karenstiden för rätt till sjukbidrag.

I propositionen föreslås främst vissa ändringar i 1946 års lag om folkpensionering
i syfte att bättre än f. n. bereda möjlighet för folkpensionärerna
att utnyttja sin arbetskraft och att inneha sparkapital eller annan motsvarande
tillgång samt för arbetsgivare att ordna pensioneringsfrågan för anställda
utan att därigenom folkpensioneringens inkomstprövade förmåner
beskäras alltför starkt. Sålunda förordas att lagens avdragsregler mildras
så, att den avdragsfria inkomsten, som nu är 400 kronor för ogift och 600
kronor för äkta makar, höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor per år. Avdragsfaktorn,
d. v. s. den del av det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de
inkomstprövade pensionsförmånerna skola minskas, föreslås bli 3373 procent
för inkomst mellan 1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan
1 500 och 2 100 kronor för äkta makar samt 66a/3 procent för inkomst
därutöver.

Nämnda regler föreslås bli gemensamma för alla inkomstprövade förmåner
och således avse även de kommunala bostadstillägg, som enligt förslaget
skola ersätta de nuvarande statliga och särskilda bostadstilläggen.
Bestämmanderätten angående införandet av kommunala bostadstillägg och,
med visst undantag, angående grunderna i övrigt för beräkningen av sådana
tillägg föreslås tillkomma vederbörande kommun. En följd av förslaget i
denna del är att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering försvinner.

Förslaget innebär vidare en del andra jämkningar i folkpensioneringslagen.
Bl. a. föreslås att karenstiden för rätt till sjukbidrag nedsättes från
ett år till sex månader.

Maximigränsen för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg föreslås höjd från 50
till 60 procent. Till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen före -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 29

slås kommunerna skola bidraga med 4/ao procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen, dock med högst 60 och lägst 25 procent av
totalkostnaden för bostadstilläggen inom kommunen.

Även avdragsreglerna i 1947 års lag om särskilda barnbidrag föreslås
mildrade.

Kostnaderna för reformens genomförande uppskattas, såvitt angår ändrade
regler för inkomstprövning och bostadstillägg inom folkpensioneringen,
till ett årligt belopp av omkring 25 milj. kronor, varav ungefär
15 milj. kronor skulle falla på staten och 10 milj. kronor på kommunerna.

De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1954. För
övergångstiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 föreslås viss privilegiering
i inkomstprövningshänseende av pension på grund av arbetsanställning.

B. Reglerna om inkomstprövning och bostadstillägg.

1. Allmänna synpunkter.

Folkpensionsrevisionen.

Folkpensionsrevisionen erinrar i sitt betänkande om att i olika sammanhang
åtskillig kritik riktats mot de nuvarande avdragsreglerna inom
folkpensioneringen, vilka i många fall leda till en stark reduktion av inkomstprövade
pensionsförmåner, då pensionstagaren ökar sin egeninkomst.
Enligt kritiken skulle avdragsreglerna ha en hämmande effekt på arbetarpensioneringen
samt en oförmånlig inverkan på arbetsvilligheten hos folkpensionärerna.
Därjämte skulle reglerna motverka viljan till sparsamhet
för ålderdomen.

I fråga om behovet av en reform på detta område framhåller folkpensionsrevisionen,
som anser den framkomna kritiken ha fog för sig, att det
förefölle revisionen som om frågan rörande möjligheten för arbetsgivarna
att pensionera sina anställda, utan att folkpensioneringens bestämmelser
verkade hämmande, skulle äga störst aktualitet i nuvarande läge.

Beträffande avdragsreglernas inverkan på arbetsviljan framhåller revisionen
bl. a., att detta vore en synpunkt, som hade särskild aktualitet i ett
arbetsmarknadsläge, som präglades av stor brist på arbetskraft. För invalidernas
del förelåge speciella problem, då arbetsförmågan började återkomma,
såsom rädslan att, innan arbetsförmågan beslående återvunnits,
söka sig ut i arbete med risk för betydande sänkning eller förlust av
pensionen.

Möjligheten att spara för ålderdomsför sörj ningen utan hinder av avdragsreglerna
anser revisionen framför allt vara betydelsefull för sådana
befolkningsgrupper som icke kunde räkna på pension från arbetsgivare.
Detta sparande bedrevs ofta så att sparmedlen ej kunde omvandlas i en

SO Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

livränta eller pension. Sålunda investerades sparmedlen ofta i ett eget hem
eller i en annan mindre fastighet eller i en rörelse. Ur samhällsekonomisk
synpunkt vore det enligt revisionens mening givetvis av stor betydelse, att
sparandet icke hämmades genom de sociala välfärdsåtgärderna.

Remissyttranden.

Behovet av mildare avdragsregler vitsordas i yttrandena undantagslöst.
Genomgående understrykes, att de nuvarande reglerna utgöra ett hinder
för arbetarpensioneringens utveckling. I många yttranden betonas vikten
av att avdragsreglerna utformas så att folkpensionärerna ej avhållas från
arbete, framför allt icke i tider av arbetskraftsbrist och en snabb förskjutning
inom befolkningen mot högre åldrar. Den nuvarande inkomstprövningens
hämmande effekt på det enskilda sparandet samt på smärre inkomsttagares
lust att försäkringsvägen komplettera sina folkpensioner påpekas
även.

Departementschefen.

»Jag biträder den uppfattningen att en reform på detta område är av
behovet påkallad. F. n. förhåller det sig otvivelaktigt så, att en pensionstagare,
som skaffar sig ökade inkomster vid sidan av pensionen, kan få
sina sammanlagda pensionsförmåner minskade i så hög grad, att hela eller
större delen av inkomstökningen bortfaller. För att taga endast ett exempel
så framgår av folkpensionsrevisionens betänkande, att en ogift invalidpensionär
i Stockholm, vars bostads- och bränslekostnader fastställts till 800
kronor om året, får behålla endast en fjärdedel av merinkomst mellan 600
och 800 kronor, ej något av inkomst mellan 800 och 1 600 kronor och blott
en tiondel av inkomst mellan 1 600 och 1 800 kronor. Den främsta orsaken
till dylika och liknande resultat är, såsom revisionen även framhåller, att
verkningarna av den i lagen föreskrivna inkomstprövningen avsevärt
skärpts genom de avdragsregler som kommunerna ansett sig böra föreskriva
i fråga om rätt till de särskilda bostadstilläggen.

Innan jag går vidare in på revisionens förslag, vill jag erinra om att revisionens
uppdrag varit begränsat till frågan om folkpensioneringens avdragsregler
och vissa angivna detalj spörsmål rörande folkpensioneringen, till
vilka jag återkommer i ett senare avsnitt. I en del remissyttranden ha
emellertid yrkats höjningar av de olika pensionsförmånernas grundbelopp,
och särskilda yrkanden ha framkommit bl. a. rörande förmånerna till
blinda och andra svårt invalidiserade. Till sistnämnda yrkanden är jag icke
beredd att taga ställning i detta ärende. Ifrågavarande spörsmål torde få
ytterligare övervägas, och det är min avsikt att låta föranstalta om en särskild
utredning i detta hänseende. Sedan automatisk kompensation för
höjda levnadskostnader kommit till stånd genom de år 1951 beslutade in -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 31

dextilläggen å folkpensionerna, anser jag mig vidare ej i detta sammanhang
böra ingå på frågan om en förhöjning av själva grundbeloppen av de
indexreglerade folkpensionsförmånerna.»

Utskottet.

Redan vid tillkomsten av 1946 års lag om folkpensionering hävdades, att
det vore ett synnerligen viktigt samhällsintresse att ålderspensioneringen
utformades så, att åldringarnas villighet att i görlig mån utnyttja sin kvarstående
arbetsförmåga icke motverkades. En kraftig reduktion av pensionsförmånerna
med hänsyn till egna inkomster medförde vidare, att det
för den enskilde tedde sig mindre angeläget att genom eget sparande själv
bidraga till sin åldersförsörjning. Vidare underströks, att villigheten hos
arbetsgivare att ordna enskild pensionering av anställda måste i väsentlig
grad påverkas av regler, som medförde att den anställde därigenom ginge
miste om en betydande del av den folkpension, vartill han eljest skulle
vara berättigad.

De nuvarande avdragsreglernas verkningar ha närmare belysts i olika
sammanhang, och förhållandena ha befunnits otillfredsställande. Utskottet
vill här endast erinra om andra lagutskottets utlåtande nr 40 vid 1950 års
riksdag. Däri uttalas bl. a., att avdragsreglerna fått sådana ofördelaktiga
verkningar, som man knappast kunnat förutse vid lagens antagande. En
starkt bidragande orsak därtill syntes utskottet vara, att särskilda bostadstillägg
införts i betydligt större utsträckning än vad man från början räknat
med. Särskilda bostadstillägg hade sålunda införts i kommuner med
sammanlagt inemot 4 miljoner invånare. Dessa tillägg utgå enligt grunder,
som beslutas av vederbörande kommuner, och äro oftast förenade med
avdragsregler, som väsentligt skärpa verkningarna av de i lagen stadgade
reglerna om avdrag. Andra lagutskottet fann i sitt nämnda utlåtande, att
avdragsreglerna borde göras till föremål för översyn. Utskottet ifrågasatte
jämväl om icke — med hänsyn till sambandet mellan inkomstprövningen
och bostadstilläggen — vid en översyn av avdragsreglerna jämväl frågan om
bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen borde upptagas till omprövning.

Den nu verkställda utredningen har ytterligare bekräftat, att en uppmjukning
av ifrågavarande regler i folkpensioneringslagen är påkallad. De
tyngst vägande skälen för denna reform äro, såsom ovan framhållits,
önskemålen att främja arbetarpensioneringen, att öka arbetsvilligheten hos
folkpensionärerna samt att mildra reglernas hämmande inverkan på viljan
att spara för ålderdomen.

Enligt utskottets uppfattning föreligga mycket starka skäl för den föreslagna
uppmjukningen av avdragsreglerna, och utskottet tillstyrker därför,
att en reform i detta hänseende genomföres snarast möjligt.

32 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

2. Avskaffande av inkomstprövningen.

Folkpensionsrevisionen.

Då revisionen diskuterar olika metoder för att tillgodose det föreliggande
reformbehovet, överväger revisionen först möjligheten att helt slopa inkomstprövningen.
För ålderspensioneringens del skulle en dylik reform,
som här bleve av övervägande betydelse i fråga om de statliga bostadstillläggen,
medföra att pensionens storlek bleve oberoende av den egna inkomsten
men däremot beroende av den bostadskostnadsgrupp, i vilken den
pensionsberättigade bodde. Åtgärden skulle bli betydelselös i bostadskostnadsgrupp
I och av störst betydelse i bostadskostnadsgrupp V. Detta skulle
enligt revisionens mening skärpa de olägenheter, som vore förenade med
bostadskostnadsgrupperingen. Kostnaderna för åtgärden skulle vidare i
det stora hela icke komma de mest behövande befolkningslagren till del
utan snarare tvärtom. Merkostnaden skulle enbart för ålderspensionärernas
del uppgå till 60 milj. kronor om året.

En invalidpensionering, som vore oberoende av inkomstprövning, skulle
enligt revisionens mening vara synnerligen svårhanterlig, då det gällde att
pröva rätten till invalidpension (sjukbidrag), såvida man ej kunde finna
någon annan metod än inkomstprövningen för att anpassa pensionens storlek
efter försörjningsförmågans nedsättning.

Kostnaderna för en slopad inkomstprövning i fråga om invalidpensioner
och sjukbidrag beräknar revisionen, under förutsättning att antalet pensionstagare
icke ökade, till 28 milj. kronor per år vid nuvarande indexläge.
Merkostnaden med hänsyn till en väntad ökning av pensionstagarnas antal
uppskattar revisionen till 8 å 15 milj. kronor om året. För hustrutilläggens
del skulle enligt revisionens beräkningar merkostnaden bli 20 å 24 milj.
kronor om året. En slopad inkomstprövning för änkepensionerna skulle
belöpa sig på omkring 13 milj. kronor om året.

Den totala årliga merkostnaden vid en slopad inkomstprövning skulle
alltså, konstaterar revisionen, uppgå till omkring 133 milj. kronor.

Även om en icke obetydlig del av dessa merkostnader komme att återbäras
till stat och kommun i form av en ökning av såväl direkta som indirekta
skatter, anser revisionen, att med hänsyn till kostnadernas storlek
och till verkningarna i övrigt av inkomstprövningens slopande en sådan
åtgärd ej nu bör ifrågakomma.

Remissyttranden.

Revisionens förslag att ej avskaffa inkomstprövningen har vunnit anslutning
i det stora flertalet remissyttranden, därvid dock på sina håll
framhålles, att förslaget innebure ett steg mot det slutliga målet, nämligen
inkomstprövningens slopande. Bland dem, som uttala sig i denna riktning,
märkes socialstyrelsen.

33

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

I några remissyttranden intager man en än mera positiv inställning till
inkomstprövningens slopande. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
hemställer sålunda, att möjligheterna av en slopad inkomstprövning ytterligare
övervägas.

Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter,
vilka avgivit ett gemensamt yttrande, uttala sig för att inkomstprövningen
slopas. Enligt den mening, som framkommer i detta yttrande,
vore revisionens argumentering mot en sådan åtgärd icke övertygande. Det
hemställdes om ytterligare utredning rörande inkomstprövningen för folkpensionerna
med dess fullständiga avskaffande som mål, åtminstone i
fråga om ålderspensionerna, samt om en utredning rörande en avsevärd
höjning av invalidpensionens icke inkomstprövade del och invalidpensionens
gradering efter en i huvudsak medicinsk bedömning av invaliditetsgraden.

Departementschefen.

Departementschefen delar revisionens uppfattning att det, i varje fall i
dagens läge, ej syntes vara en framkomlig väg att helt avskaffa inkomstprövningen.
Departementschefen säger sig därvidlag endast behöva peka
på den avsevärda kostnadsökning för statsverket, som en sådan reform
skulle föra med sig. Spörsmålet vore för övrigt intimt förknippat med frågan
om en allmän pensionsförsäkring, varom i år igångsatts en ny utredning.

Motioner.

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 hemställes, att bestämmelserna
om invalidpension och sjukbidrag skola ändras så att de, som uppbära
dessa pensionsförmåner, befrias från inkomstprövning i samma utsträckning,
som ålderspensionärerna äro befriade från sådan prövning.

I likalydande motionerna 1: 491 och II: 653 uttalas, att inkomstprövningen
för bostadstilläggen principiellt borde slopas, men att de skäl, som
departementschefen anfört ur statsfinansiell synpunkt för dess bibehållande,
i dagens läge finge godtagas.

Utskottet.

• Att helt avskaffa all inkomstprövning inom folkpensioneringen må framstå
som ett slutligt mål men kan i nuvarande statsfinansiella läge icke
komma i fråga med hänsyn till de avsevärda kostnader, som en sådan reform
skulle medföra. Såsom framgår av det ovan anförda skulle årliga
merkostnaderna vid en slopad inkomstprövning uppgå till omkring 133
miljoner kronor. Att slopa inkomstprövningen i fråga om invalidpensioner

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 sand. 2 avd. Nr 5.

34

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

och sjukbidrag skulle enligt revisionens beräkningar medföra en kostnad
av 28 miljoner kronor per år vid dåvarande indexläge. Sedan revisionen
gjorde sina beräkningar har indexläget ytterligare förskjutits uppåt. Utöver
sistnämnda belopp konune ytterligare 8 å 15 miljoner kronor med
hänsyn till väntad ökning av antalet pensionstagare. Redan av kostnadsskäl
kan utskottet därför icke tillstyrka det i motionerna 1: 490 och II: 655
framförda yrkandet om att nu slopa inkomstprövningen såvitt angår invalidpensioner
och sjukbidrag. Enligt utskottets mening bör man nu i stället
för att avskaffa inkomstprövningen beträda vägen med en uppmjukning
av avdragsreglerna.

Mot att slopa inkomstprövningen beträffande invalidpensioner och sjukbidrag
har revisionen åberopat jämväl de svårigheter detta skulle medföra,
då det gällde att anpassa pensionernas storlek efter försörjningsförmågans
nedsättning. I vad mån möjligheter finnas att komma till rätta med dessa
svårigheter kan icke bedömas utan ytterligare utredning.

3. Privilegiering av vissa inkomstslag. Blindtillägget.

Folkpensionsrevisionen.

Vid prövningen av frågan om en privilegiering av vissa inkomster vid
inkomstprövningen erinrar revisionen om att enligt 1935 års folkpensioneringslag
pension och understöd, som utginge på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, eller också, utan
samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning, ur inkomstberäkningssynpunkt varit privilegierade
intill vissa belopp, nämligen 300, 350 resp. 400 kronor i de tre då förefintliga
ortsgrupperna.

Revisionen har funnit att de faktiska förhållandena icke motivera att
man nu intager en annan ståndpunkt än vid antagandet av gällande folkpensioneringslag
beträffande frågan om pensions- och arbetsinkomstens inbördes
förhållande i privilegieringshänseende. I vart fall gällde detta så
länge utvägen att generellt mildra avdragsreglerna kunde beträdas.

Revisionen erinrar om att vissa anmärkningar framställts mot att en pensionsinkomst
vid inkomstberäkningen behandlades annorlunda än förmögenhetsinkomst,
i det att en pension — som ju vore att jämställa med ett
hopsparat kapital — medräknades till hela årsbeloppet under det att endast
avkastningen av en förmögenhet (jämte ev. skärpning) upptoges såsom inkomst.
Revisionen har därför undersökt en metod att jämställa dessa inkomstslag,
innebärande att såsom inkomst av pension endast skulle räknas
normal avkastning av ett kapital, som motsvarade nuvärdet av pensionen.
Som en sådan regel emellertid skulle utfalla olika för pensionsinkomst i
olika fall samt leda till den enligt revisionens mening icke rättvisa effekten,

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

35

att pensionsinkomst alltid behandlades gynnsammare än arbetsinkomst, har
revisionen ej velat förorda en särskild regel för beräkning av pensionsinkomst.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då en privilegieringsbestämmelse
i större eller mindre mån skulle komplicera lagtillämpningen, anser revisionen
anledning icke föreligga att genom privilegieringsbestännnelser
gynna vissa inkomstslag vid inkomstberäkningen inom folkpensioneringen.

Remissyttranden.

Revisionens ståndpunkt att ej medgiva någon inkomstprivilegiering har
biträtts i remissyttrandena. Kommunalfullmäktige i Sollentuna uttala sig
dock för någon form av privilegiering av fönnögenhetsinkomst i fall, då
kapitalet vore bundet på sådant sätt, att vederbörande icke åtnjöte eller
genom uppsägning inom rimlig tid kunde komma att åtnjuta någon förmån
av detsamma, eller om förmögenheten vore placerad i fastighet, som
beboddes endast av pensionstagaren och hans familj, och drätselkammaren
i Växjö finner önskvärt, att viss privilegiering kunde äga rum av sjukpenning
från erkänd sjukkassa, enär den frivilliga sjukförsäkringen borde erhålla
så stort samhälleligt stöd som möjligt.

Departementschefen.

»Likaså är jag ense med revisionen om att någon bestående inkomstprivilegiering
ej bör införas inom folkpensioneringen. Detta är också den
allmänna uppfattningen i remissyttrandena. I ett par av yttrandena har
dock önskats privilegiering av vissa speciella förmåner, nämligen blindtilllägg
samt sjukpenning från erkänd sjukkassa. Såsom jag redan framhållit
är det min mening att låta utreda olika spörsmål avseende folkpensionsförmånerna
till blinda; i samband med nämnda utredning torde få prövas
huruvida blindtillägget, såsom föreslagits, ej skall räknas såsom inkomst
enligt folkpensioneringslagen. Vad åter angår sjukpenningen torde det nu
förhålla sig så, att vid inkomstprövningen denna i sin helhet vanligen räknas
såsom inkomst och att hänsyn således icke tages till de merutgifter,
som ofta uppkomma med anledning av ett sjukdomsfall. Det synes dock
rimligt att vid inkomstprövningen sådan hänsyn tages. Att därutöver bortse
från sjukpenningen torde ej böra ske.

Det har också föreslagits att någon form av privilegiering borde införas
för inkomst från förmögenhet, som vore placerad i en av endast pensionstagaren
och hans familj behodd fastighet eller som bestode av bundet kapital.
Svårigheterna att finna en väl avvägd avgränsning härvidlag torde
emellertid vara alltför stora för att denna väg skulle kunna beträdas.
Genom de av mig i fortsättningen förordade nya avdragsreglerna minskas
för övrigt i avsevärd mån behovet av särskilda regler i detta hänseende.»

36 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Motionen II: 652.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att blindtillägget
höjes från nuvarande 700 kronor till 1 000 kronor och att blindtillägget
icke räknas som inkomst enligt folkpensioneringslagen samt

att ändring i a) 10 § och b) 13 § 1 mom. företages enligt följande

a) erhålla blindtillägg med 1 000 kronor om året.

b) Såsom inkomst räknas icke folkpensionsförmån och ej heller allmänt
barnbidrag eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva.»

Utskottet.

Frågan om privilegiering av vissa inkomstslag var föremål för ingående
uppmärksamhet i samband med antagandet av den nya lagen om folkpensionering.
Enär den allmänna ålderspensionen då gjordes helt oberoende
av den egna inkomsten ansåg man, att det huvudsakliga motivet för privilegiering
— nämligen att stimulera arbetsgivarna att sörja för sina anställdas
pensionering — bortföll. Därest man nu genom att mildra avdragsreglerna
kan skapa större intresse hos arbetsgivarna för att pensionera
sina anställda, anser utskottet, att man bör undvika konstruktionen med
privilegiering av vissa inkomstslag. Vid utformningen av privilegieringsbestämmelser
uppkomma vidare besvärliga gränsdragningsproblein i fråga
om vilka inkomstslag som böra privilegieras, exempelvis om egen arbetsinkomst
bör jämställas med inkomst i form av pension, o. s. v. Utskottet
ansluter sig därför till den uppfattningen, att någon bestående inkomstprivilegiering
ej bör införas inom folkpensioneringen.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling upptagit jämväl
frågan om blindtillägget. Pensionsberättigad, som lider av blindhet och
som blivit blind före fyllda 60 år, erhåller utöver honom eljest tillkommande
folkpension blindtillägg med 700 kronor om året. Såsom blind anses
den som saknar synförmåga eller vars synförmåga sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Blindtillägget har icke undergått
någon höjning sedan tillkomsten av 1946 års lag om folkpensionering,
och å detta tillägg utgår icke något indextillägg. Vidare räknas blindtilllägget
som inkomst vid inkomstprövningen enligt folkpensioneringslagen.

Då förslag tidigare väckts om att förbättra blindtillägget har framhållits,
att detta tillägg icke framkommit som ett resultat av särskilda överväganden
rörande de blindas inkomstbehov, utan att det fixerats på grundval av
en jämförelse med de förmåner, som vid utgången av år 1947 från pensionsstyrelsen
utbetalades till blinda personer.

Frågan om förbättrade förmåner åt blinda äger uppenbarligen mycket
nära samband med spörsmålet om bidrag av statsmedel åt andra svårt
invalidiserade personer. Enligt vad som framgår av propositionen har departementschefen
för avsikt att föranstalta om utredning rörande förmå -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 37

nerna såväl till blinda som andra svårt invalidiserade, därvid även frågan
om blindtillägget skall räknas som inkomst eller ej kommer att göras till
föremål för prövning. Med hänsyn till denna utredning har utskottet icke
ansett sig nu böra föreslå ändring av bestämmelserna om blindtillägget,
utan torde resultatet av den förebådade utredningen först böra avvaktas.
Utskottet förväntar dock att förslag i denna fråga snarast möjligt förelägges
riksdagen. Med hänvisning till vad nu anförts kan utskottet således
icke tillstyrka yrkandet i förevarande motion.

4. Bostadstilläggens konstruktion.

Folk pensions revisionen.

Revisionen har undersökt om icke lösningen av avdragsproblemet kunde
erhållas genom att sammanslå de nuvarande båda bostadstilläggen till
ett nytt kommunalt bostadstillägg.

Den största fördelen med ett sammanslaget bostadstillägg anser folkpensionsrevisionen
vara att enhetliga avdragsregler — vilka givetvis även
borde gälla tilläggs- och änkepensioner — kunde föreskrivas. En annan
betydande fördel vore att fastställandet av en bostadskostnadsgruppering
för pensionerna samt de administrativa och andra olägenheter som voro
förenade med en sådan undvekes. Man vunne också att den smidiga anpassning
efter de föreliggande behoven, som i vissa avseenden utmärkte de
särskilda bostadstilläggen om de vore lämpligt utformade, kunde överflyttas
på det sammanslagna tillägget.

Rörande frågan hur ett sammanslaget bostadstillägg bör konstrueras
framhåller revisionen, att en reglering i lag av en så viktig fråga som
det sammanslagna bostadstilläggets maximistorlek knappast vore möjlig,
samt tillägger, att det näppeligen vore lämpligt att förvägra kommunerna
bestämmanderätt om bostadstilläggens storlek, om man gåve dem befogenhet
att bestämma om tillägg över huvud taget skulle utgå.

Farhågorna för att kommunerna ej skulle bevilja erforderliga tillägg,
avvisas av revisionen, som i detta hänseende anför, att revisionen för sin
del vore av den uppfattningen, att risken härför vore så obetydlig, att man
icke behövde räkna med den, under förutsättning att vid utformningen av
finansieringsbestämmelserna tillsåges att alla kommuner hade ekonomiska
möjligheter att införa bostadstillägg.

Rörande det motsatta förhållandet eller risken för att kommunerna i stället
skulle bevilja onödigt höga bostadstillägg framhåller revisionen.

Att kommunerna skulle bli alltför generösa vid fastställandet av grunderna
för bostadstilläggen, då dessa delvis finansieras av statsmedel, synes
knappast troligt. De mera välsituerade kommunerna får själva, enligt de
kommunbidragsgrunder som revisionen föreslår, betala eu stor del av
tilläggen. För de övriga kommunerna kommer redan den kostnadsandel,
som föreslås falla å kommunen, att utgöra ett starkt återhållande moment
under förutsättning att andelen inte blir för liten. Inom kommunerna lär

38 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

också finnas en naturlig motvilja mot att utge understöd, som delvis finansieras
med kommunala medel, till personer vilka inte behöver hjälp. Om
kommunen bestämmer alltför höga maximibelopp för tilläggen kommer
emellertid de avdragsregler, som föreslås av revisionen, att medföra höga
inkomstgränser och sålunda att de inkomstprövade förmånerna utgår även
till relativt välsituerade personer. Även detta kommer sålunda att utgöra ett
återhållande moment.

Angående frågan i vad mån de nya bostadstilläggen böra vara anknutna
till de faktiska hyres- och bränslekostnaderna uttalas.

Revisionen har övervägt huruvida i lagen skall anges de förutsättningar,
under vilka bostadstillägg kan utgå, exempelvis på sådant sätt att tilllägget
får utgivas endast för att täcka bostads- och bränslekostnader. En
sådan gränsdragning är emellertid alltför snäv och skulle leda till törsämringar
å åtskilliga orter i förhållande till vad nu gäller. De återhållande
moment som föreligger för rundhänthet från kommunernas sida enligt vad
ovan sagts är enligt revisionen så starka att frihet bör kunna lämnas kommunerna
att utan hinder av detaljbestämmelser i lagen utforma förutsättningarna
för bostadstilläggens utgivande efter de speciella behov som råder
i de olika kommunerna. Revisionen utgår emellertid ifrån att bostadstillläggen
i regel kommer att såsom hittills anknytas till de bostads- och
bränslekostnader, som den enskilde pensionären kan antas ha under den
närmaste framtiden. Vid en sådan anknytning till bostads- och bränslekostnaderna
kan det måhända i vissa kommuner vara lämpligt att utgå ifrån
ett visst minimibelopp beträffande dem som har egen bostad.

Även om kommunerna sålunda skall ha frihet att väsentligen reglera
förutsättningarna för bostadstilläggen måste dock gälla att bostadstilläggen
endast får avse tillgodoseende av mera stadigvarande behov. Mera tillfälliga
behov får tillgodoses på annan väg. Även ur den enskildes synpunkt
bör en pension vara något mera stadigvarande, en fast utgångspunkt vid
dennes planläggning av sin försörjning. Också administrativa skäl gör det
nödvändigt att återhållsamhet iakttages i fråga om bestämmelser, som kan
leda till täta jämkningar av pensionsbeloppen.

I fråga om avdragsreglerna finner revisionen, att dessa måste bestämmas
i folkpensioneringslagen, då eljest huvudsyftet med den aktuella reformen
kunde förfelas. För undvikande av alltför komplicerad lagstiftning och
lagtillämpning borde samma bestämmelser gälla för alla de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna. En kommun skulle alltså ej ha rätt att fastställa
avdragsregler, som avveke från lagens regler, eller vid sidan av dessa uppställda
särskilda bestämmelser rörande inverkan av visst inkomstslag eller
förmögenhetsinnehav.

Revisionen föreslår, att det sammanslagna tillägget betecknas k o m in un
a 11 bostadstillägg. Ehuru det till sin utformning skulle utgöra ett
mellanting mellan det statliga och det särskilda bostadstillägget, vore dock
det kommunala inflytandet avgörande på den viktigaste punkten, nämligen
huruvida tillägg skulle utgå inom kommunen och hur de grunder skulle vara
beskaffade, som avgjorde storleken av det oreducerade tillägget i varje
särskilt fall.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

39

Utformningen av de kommunala grunderna bleve — framhåller revisionen
vidare — uppenbarligen av stor betydelse för hur systemet med kommunala
bostadstillägg skulle fungera i praktiken. Självklart vore en viss
enhetlighet i utformningen av grunderna önskvärd. Revisionen hyste den
förhoppningen, att de olika kommunalförbunden i detta avseende skulle
bistå sina medlemmar med råd och upplysningar. Hjälp med den tekniska
utformningen av grunderna borde också kunna erhållas hos pensionsstyrelsen,
som måhända kunde tänkas lämna vissa allmänna vägledande anvisningar.

Remissyttranden.

I omkring halva antalet remissyttranden har revisionens förslag till ändrade
avdragsregler och bostadstillägg helt tillstyrkts eller länmats utan
erinran. Till denna grupp höra de yttranden som avgivits av riksräkenskapsuerket,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, änkepensioneringskommitten,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivaref öreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska socialvårdsförbundet och Socialförsäkringsbolagens
förening ävensom 92 kommuner, av dem 23 städer.

I dessa yttranden åberopar man såsom skäl för sitt ståndpunktstagande i
stort sett de motiv, som återfinnas i revisionens betänkande.

I övriga yttranden har i ett eller annat avseende kritik riktats mot förslaget
i dessa delar. Pensionsstyrelsen (majoriteten), länsstyrelserna i
Södermanlands och Våsternorrlands län, Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges folk pensionär ers
riksförbund samt 8 kommuner anse, att förslaget ej bör läggas till grund
för lagstiftning och att frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning.
I andra hithörande yttranden yrkas, att förslaget ändras eller kompletteras,
främst såvitt angår bostadstilläggens konstruktion samt finansieringsfrågan.

Pensionsstyrelsens majoritet (4 ledamöter) erinrar om att man vid den
senaste reformen av folkpensioneringen ville undvika eu individuell behovsprövning
av förmånerna och därför, i den mån dessa ej gjordes obligatoriska,
begränsade sig till en i lagen reglerad inkomstprövning. På
grund härav hade de inkomstprövade generella pensionsförmånerna icke
ansetts kunna göras tillräckligt stora för att täcka behovet för pensionärer
med särskilt höga bostads- eller andra levnadskostnader. Därför
hade öppnats möjlighet för kommunerna att i form av särskilda bostadstillägg
föra in under folkpensioneringen en väsentlig del av de behovsprövade
understödsfonner, som folkpensionärerna eljest skulle varit hänvisade
till. Dessa särskilda bostadstillägg förutsattes skola utgå efter eu
begränsad individuell behovsprövning av ett slag, som ej vidlådde folk -

40 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

pensioneringen i övrigt, nämligen prövning med hänsyn till den enskilde
pensionärens kostnad för bostad och bränsle. Med nuvarande ordning uppbure
av ca 260 000 folkpensionärer med allmänt bostadstillägg endast något
mer än 63 000 även särskilt bostadstillägg. Av sistnämnda antal kunde
blott omkring 52 000 beräknas vara underkastade den särskilda prövning,
som följde av att rätten till tillägget gjorts beroende av vederbörandes bostads-
och bränslekostnader, medan över 200 000 pensionärer med allmänt
bostadstillägg icke vore underkastade sådan prövning. Eftersom revisionen
förutsatt, att de kommunala bostadstilläggen skulle anknytas till nämnda
kostnader i det enskilda fallet samt att kommunalt bostadstillägg skulle
införas i samtliga kommuner tillhörande bostadskostnadsgrupperna II—V.
innebure förslaget i praktiken, att i princip minst 200 000 folkpensionärer
underkastades utvidgad uppgiftsskyldighet vid ansökningstillfällen och ändrade
förhållanden samt en mera ingående och mera skälighetsbetonad prövning
av i första hand pensionsnämnderna. De av revisionen lämnade uppgifterna
rörande de kommunala grunderna för särskilda bostadstillägg utvisade,
att tilläggen ofta förenats med långt gående individuell prövning,
exempelvis i frågor rörande bostadens storlek och standard, möjligheterna
till billigare bostad, sammanboendeförhållanden in. in. Att utsträcka denna
tendens till ökad behovsprövning till nya pensionärskategorier ingåve enligt
pensionsstyrelsens mening starka betänkligheter, särskilt som de senare
decenniernas strävanden inom folkpensioneringen främst gått ut på
att i möjlig mån inskränka behovsprövningen. I varje fall syntes ej skäl
föreligga att utsträcka anpassningen efter behoven i det enskilda fallet
till större del av pensionen än till det extra tillägg, som vore avsett för pensionärer
med ett större minimibehov av penningmedel än andra för att
kunna uppehålla en skälig levnadsstandard.

Under erinran att ett genomförande av revisionens förslag medförde bostadskostnadsgrupperingens
slopande anför pensionsstyrelsen vidare bl. a.

Anmärkningen att bostadskostnadsgrupperingen i vissa fall medför ojämna
resultat kan ej bestridas, då det torde ligga i sakens natur att detta ej kan
undvikas. Att ojämnheter skulle förekomma i större omfattning har dock
knappast påvisats. I varje fall måste ojämnheter av en helt annan storleksordning
uppkomma, om man övergår till ett system, som helt bygger på
kommunala och av sammanhållande direktiv alldeles obundna skälighetsavgöranden.
Man kan nämligen ej komma ifrån att en del kommuner äro
mera och en del mindre generösa i fråga om sådana ändamål som det förevarande,
och att en utjämning i detta avseende näppeligen kan åstadkommas
genom statsbidrag.

För övrigt synes kunna ifrågasättas lämpligheten av att — som revisionens
förslag innebär — på förhand binda staten vid avsevärda statsbidragsutgifter,
vilka icke kunna överblickas och som utan garanti mot missbruk
bli beroende av de enskilda kommunernas beslut om kommunala folkpensionstillägg
och om dessa tilläggs belopp.

41

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Pensionsstyrelsen uttalar vidare, att de av revisionen åberopade skälen
för att tillfredsställande avdragsregler icke kunde åstadkommas under annan
förutsättning än att de allmänna bostadstilläggen avskaffades icke
syntes vara hållbara. Styrelsen fortsätter.

Utan att här kunna närmare gå in på den av revisionen blott antydningsvis
behandlade frågan om samordning av nuvarande avdragsregler vill
pensionsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke en tillfredsställande lösning av
problemet kunde åstadkommas på ett ganska enkelt sätt med tillämpning av
följande principer. Den avdragsfria inkomsten för de statliga förmånerna
— inberäknat allmänt bostadstillägg — höjes avsevärt mer än vad revisionen
föreslagit, exempelvis till 2 000 kronor om året (här avses för att förenkla
resonemanget endast ensamstående pensionärer). För de särskilda bostadstilläggen
föreskrives en viss lägsta avdragsfri inkomst av exempelvis den
storlek revisionen föreslagit, 1 000 kronor om året. Inom det inkomstområde
som härigenom uppkommer, alltså mellan inkomstgränserna 1 000 och
2 000 kronor, lämnas kommunerna tämligen fria händer att reglera sina
särskilda bostadstillägg, dock att avdragsfaktorn för egen inkomst ej får
överstiga ett visst i lagen angivet procenttal.

På detta sätt kommer — liksom enligt revisionens förslag — folkpensionens
maximibelopp alltid att utgå till pensionärer som ej ha högre årsinkomst
än 1 000 kronor. I kommuner som infört särskilt bostadstillägg reduceras
detta efter eu viss skala, i den mån inkomsten överstiger 1 000 kronor
eller det högre belopp som kommunen kan ha bestämt. Först när inkomsten
överskrider 2 000 kronor, börja övriga inkomstprövade pensionsförmåner
att reduceras efter i lagen föreskrivna regler. Det särskilda bostadstillägget
bör då ha bortfallit, vilket torde framstå som något helt naturligt,
enär skäl knappast kunna föreligga att till en person med en inkomst
av 2 000 kronor förutom oavkortade statliga pensionsförmåner utgiva
en särskild, av kommunen bekostad förmån som ersättning för den
merkostnad han har på grund av att han bebor en särskilt dyr lägenhet.
Skulle i något fall kommunen önska utgiva så högt särskilt bostadstillägg,
att detsamma även med en relativt hög avdragsfaktor icke helt bortreducerats
vid en årsinkomst av 2 000 kronor, bör emellertid en möjlighet lämnas
öppen för kommunen att låta reduceringen fortsätta något över 2 000-kronorsgränsen. Såsom villkor härför bör givetvis gälla, att de båda då
jämsides verkande avdragsfaktorerna tillsammans icke överstiga ett visst
i lagen angivet procenttal.

Styrelsen förordar en samordning av avdragsreglerna utan rubbning i
princip av det nuvarande systemet med allmänna och särskilda bostadstillägg.
1 samband med övervägandet av detta förslag borde enligt styrelsens
mening företagas en översyn av bostadskostnadsgrupperingen samt av de
båda bostadstilläggens konstruktion, belopp och finansiering.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att en minoritet inom pensionsstgrelsen
(generaldirektören och 2 ledamöter) anse att en utredning av den
karaktär, som majoriteten i styrelsen åsyftat, innehölle ytterligt omfattande
och svårlösta problem och måste bli synnerligen tidsödande. En förbättring
av folkpensionärernas ställning syntes enligt minoritetens mening inom

42 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

rimlig tid betydligt lättare kunna vinnas på den väg revisionen anvisat. En
förutsättning härför vore dock, att vissa garantier i form av en statlig
kontroll skapades för att uppenbart otillfredsställande föreskrifter i de kommunala
grunderna för de nya bostadstilläggen ej bleve bestående.

I övriga kritiska yttranden framhålles bi. a., att det enligt en av de
grundläggande principerna för folkpensioneringen ankomme på staten att
garantera pensionärernas rimliga försörjning, men att förslaget innebure
ett väsentligt avsteg från denna princip. Vidare uttalas, att bostadstillläggsfrågan
borde i allt väsentligt regleras genom lagstiftningen.

I ett flertal remissyttranden betonas särskilt, att ett system i överensstämmelse
med det av revisionen föreslagna kommer att kännetecknas av
brist på likformighet och rättvisa. Farhågorna härför avse å ena sidan att
förmånerna ej bli tillräckligt stora samt å andra sidan att bostadstillägg
införas i större omfattning än som påkallas av förhållandena.

Andra remissinstanser anse betydande risk föreligga, att förslaget skall
leda till mycket stora och sakligt ej motiverade olikheter mellan olika
kommuner med avseende å bostadstilläggens storlek. Revisionens förhoppningar,
att så ej skulle bliva fallet, syntes alltför löst grundade.

Av de förslag, som framkommit i detta hänseende må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att den önskvärda enhetligheten
skapades genom uttryckliga författningsbestämmelser eller genom direktiv,
som pensionsstyrelsen ägde utfärda, och länsstyrelsen i Kristianstads län
förordar likaledes vissa regler för åstadkommande av jämlikhet mellan
kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke kommunerna
helt allmänt borde åläggas skyldighet att utgiva kommunala bostadstillägg,
i samband varmed Kungl. Maj:t borde ges befogenhet att till
ledning för kommunerna fastställa vissa huvudgrunder för bostadstilläggen.
En dylik skyldighet för kommunerna förordas även av bl. a. Sveriges folkpensionärers
riksorganisation och De lungsjukas riksförbund.

Pensionsstyrelsen anför.

Revisionen synes ha ägnat alltför liten uppmärksamhet åt att uppdraga
riktlinjer för hur de kommunala föreskrifterna om bostadstillägg böra utformas
i olika avseenden. Det hade varit önskvärt, att statliga synpunkter
och kommunala önskemål hade diskuterats och samordnats samt föranlett
auktoritativa uttalanden från revisionens sida. Måhända hade man också,
om frågan ägnats större uppmärksamhet, funnit lämpligt att lagfästa flera
detaljer än som skett eller att föreskriva obligatorisk granskning av de kommunala
grunderna såväl i formellt som i någon omfattning även i sakligt
hänseende. I

I folkpensioneringslagen fastställda gränser för bostadstilläggets storlek
påyrkas i ett antal yttranden. Sålunda föreslår statskontoret att med hänsyn
till statens andel i kostnaderna tilläggens maximistorlek bestämdes

43

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

i lagen, och även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om man ej
borde lagfästa regler som förhindrade bostadstillägg i för stor omfattning.
TCO framför tanken om fastställandet av en övre gräns, ovan vilken tilllägget
skulle helt bekostas av kommunen.

Försäkringsinspektionen uttalar sig för ett angivande i lagen av vad i
bostadstillägg minst skall utgivas till pensionär med inkomst under den avdrag
sfria.

De vanföras riksorganisation förordar fastställda maximi- och minimigränser
för bostadstilläggen.

Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter
anse det önskvärt, att de kommunala bostadstilläggens lägsta
och eventuellt även högsta belopp fastställdes i folkpensioneringslagen.

Departementschefen.

Beträffande det av pensionsstyrelsens majoritet framlagda förslaget
anför departementschefen följande:

»Rörande detta förslag vill jag framhålla, att den avdragsfria inkomsten
för de statliga inkomstprövade förmånerna skulle behöva sättas mycket högt,
därest utrymme skulle beredas kommunen i bostadskostnadsgrupp V att utgiva
särskilda bostadstillägg av nuvarande storlek. Med en avdragsfaktor å
50 procent kunde kommunen utgiva ett särskilt bostadstillägg å högst 500
kronor, om detta skulle helt reduceras i inkomstintervallet 1 000—2 000
kronor. Inom ifrågavarande bostadkostnadsgrupp utgå emellertid f. n.
särskilda bostadstillägg med högre belopp i ett stort antal fall till ogifta
ålderspensionstagare. Den avdragsfria inkomsten för statliga förmåner
borde därför ej för ogift pensionstagare sättas lägre än pensionsstyrelsen
tänkt sig. För två äkta makar skulle nämnda avdragsfria inkomst
behöva sättas till lägst 3 000 kronor. En konsekvens härav bleve, att man
i exempelvis bostadskostnadsgrupp II skulle till makar med 2 080 kronor i
ålderspension jämte indextillägg samt 3 000 kronor i egen inkomst, d. v. s.
med 5 080 kronor sammanlagt till sin försörjning, utgiva ytterligare 200
kronor i statligt bostadstillägg. Först vid en högre inkomst skulle detta
bostadstillägg börja reduceras.

En avdragsfri inkomst för statliga förmåner, vilken är avpassad för den
högsta ortsgruppen, blir uppenbarligen alltför hög i andra ortsgrupper. Där
skulle nämligen spännvidden bli alltför stor mellan dem, som enbart äro
hänvisade att leva på folkpensionen, och dem som ha relativt stora egna
inkomster vid sidan av folkpensionen men likväl ej få pensionen reducerad.
Att fastställa det avdragsfria beloppet olika högt för olika ortsgrupper synes
mig ej vara någon framkomlig väg att lösa förevarande svårigheter. Över
huvud förefaller det vara svårt att med ledning av pensionsstyrelsens förslag
nå fram till en godtagbar lösning av ifrågavarande problem.»

44 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Efter att ha berört folkpensionsrevisionens förslag och den däremot
framförda kritiken fortsätter departementschefen:

»Enligt min mening tala starka skäl för riktigheten av det av folkpensionsrevisionen
gjorda antagandet, att kommunerna komma att förvalta den
dem i detta hänseende anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg och
så, att de nya bostadstilläggen bli skäligt avvägda. Redan det förtroende
för kommunerna, som genomförandet av ett förslag av det innehåll revisionen
förordat innebär, bör verka som en sporre för kommunerna att söka
åstadkomma en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen. Riskerna
för att kommuner skulle bli alltför restriktiva vid bestämmandet av grunderna
för bostadstilläggen synas mig icke betydande, under förutsättning
att frågan om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun löses
riktigt. Till frågan härom återkommer jag närmare i fortsättningen. Om
dessutom tillses att vid övergången till det nya systemet de nuvarande folkpensionärerna
tillförsäkras rätt till bostadstillägg motsvarande minst vad
nu utgår i statlig dylik förmån, vinnes garanti för att dessa pensionärer
bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner. En övergångsbestämmelse av
angiven innebörd torde även komma att påverka tilläggens storlek för nytillkommande
folkpensionärer.

Riskerna för en alltför stor kommunal generositet bör enligt min uppfattning
ej heller överdrivas. Därest finansieringsfrågan löses i anslutning
till vad revisionen förordat, skulle kommunerna själva få svara för en
väsentlig del — för de mera bärkraftiga kommunerna upp till 60 procent
— av kostnaderna, ett förhållande som torde verka återhållande. Ytterligare
må pekas på den inom kommunerna säkerligen förefintliga obenägenheten
att utgiva bidrag av delvis kommunala medel till personer, som
ej vore i behov av hjälp, ävensom på den omständigheten, att en genom
alltför höga bostadstillägg uppdriven folkpensionsnivå säkerligen skulle
medföra press uppåt på nivån inom fattigvårdens område, där kommunen
har att stå hela kostnaden.

På grund av vad nu anförts och då jag funnit, att olägenheter av olika
slag äro förbundna både med sådana spärregler, som föreslagits i vissa
remissyttranden, och med ett system, enligt vilket kommunala beslut om
bostadstillägg skulle underställas Kungl. Maj:t eller eventuellt pensionsstyrelsen,
anser jag mig böra godtaga revisionens förslag i detta hänseende.
Jag vill emellertid tillägga, att utvecklingen på området kommer att följas
med uppmärksamhet. Därest det till äventyrs skulle visa sig att utvecklingen
tenderade att ej följa rätta linjer, torde spörsmålet få tagas under
förnyad prövning.

Vad angår storleken av de nya bostadstilläggen har, såsom berörts, revisionen
ej ansett sig böra knyta densamma direkt till pensionstagarens bostads-
och bränslekostnader. Anledningen härtill är, att i sådant fall en
sänkning av bostadstilläggen skulle framtvingas å de orter, där nu genom

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 45

de särskilda bostadstilläggen en viss allmän standardhöjning åstadkommits
för folkpensionärerna. Jag utgår emellertid ifrån, att kommunerna, när
de skola utforma förutsättningarna för tilläggens utgivande, taga sikte
endast på vederbörandes mera stadigvarande behov och regelmässigt anknyta
tilläggen till de bostads- och bränslekostnader, som den enskilde
pensionären kan antagas ha. En sådan anknytning kan givetvis ske på
olika sätt. I en del kommuner kan det måhända visa sig lämpligt att stadga
att kostnaden för egen bostad skall anses utgöra visst lägsta belopp. Vissa
schematiska regler att beräkna bostadskostnaderna för fall att pensionären
sammanbor med annan kunna visa sig erforderliga liksom även bestämmelser,
enligt vilka tilläggen maximeras eller varigenom eljest förhindras att
hänsyn tages till högre bostads- och bränslekostnader än som kunna anses
svara mot bostad av skälig storlek och standard. I likhet med revisionen
förutsätter jag, att de olika kommunalförbunden komma att såvitt möjligt
bistå kommunerna, när grunderna för de nya bostadstilläggen skola fastställas.
Härigenom och genom vägledande upplysningar av pensionsstyrelsen
torde en eftersträvansvärd enhetlighet kunna vinnas.

Någon indexreglering av bostadstilläggen anser jag mig ej böra förorda,
särskilt med hänsyn till de administrativa komplikationer som en sådan
anordning skulle medföra, och då det dessutom torde vara att förvänta, att
mera stadigvarande avsevärda förändringar i levnadskostnaderna ändock
komma att beaktas av kommunerna.

Av vad förut anförts framgår, att den omläggning av bostadstilläggen,
som jag ansett böra komma till stånd, föranletts därav att en uppmjukning
av inkomstprövningen inom folkpensioneringen ej synes kunna ske, därest
icke härutinnan i lag fastställda regler vunne generell tillämpning. En
följd härav är kommunernas frihet att bestämma om grunderna för de nya
bostadstilläggen måste såtillvida begränsas, att avvikelse ej får ske från vad
i lagen stadgas om inkomstens beräkning och om pensionsförmånens
minskning vid stigande inkomst.

Även i ett annat avseende synes, i överensstämmelse med vad revisionen
föreslagit, det nya systemet ävensom folkpensionärernas intresse kräva,
att rätten till bostadstillägg fastställes i lag. Jag syftar härvid på förslaget
att de bostadstillägg, som eu kommun beslutat införa, endast må tillkomma
den som är mantalsskriven inom kommunen och att kommun för rätten
till bostadstillägg icke må uppställa fordran å viss tids bosättning inom
kommunen eller annat därmed jämförligt villkor. I annat fall skulle ju
kunna inträffa att eu pensionär, som vore mantalsskriven inom en kommun
med ett tämligen lågt bostadstillägg och som flyttade till och bleve
mantalsskriven i en kommun med ett högre bostadstillägg, helt uteslötes
från tillägg, trots att de kommunala grunderna eljest skulle berättigat
honom därtill. De i vissa remissyttranden yppade betänkligheterna mot att
ett genomförande av revisionens förslag i denna del skulle leda till atl

46 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

folkpensionärer opåkallat sökte sig till orter med höga bostadstillägg anser
jag vara betydligt överdrivna.

Vad i detta sammanhang slutligen angår beteckningen å den nu behandlade
pensionsförmånen synes mig den föreslagna benämningen kommunalt
bostadstillägg väl täcka förmånens karaktär och huvudsyfte, varför densamma
ej föranleder någon erinran från min sida.»

Motioner.

I motionen II: 651 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 215 måtte förklara sig icke kunna antaga Kungl. Maj :ts förslag
i oförändrat skick;

att förslaget, i vad det avser kommunalt bostadstillägg, måtte avslås;

att riksdagen i anledning därav i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förnyad utredning och nytt förslag angående bostadstilläggets
utformning.»

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 sägs bl. a. följande.

Landets kommuner bör åläggas att med tillämpning av de nya avdragsreglerna
utbetala bostadstillägg av minst samma storleksordning som de nu
utgående statliga bostadstilläggen, till vilka bör komma den förhöjning av
dessa belopp som en indexreglering medför. Även kommuner tillhörande den
lägsta bostadskostnadsgruppen bör få ett sådant åläggande, varvid de bör
jämställas med kommunerna i nuvarande bostadskostnadsgrupp 2. Därtill
bör kommunerna få rätt att höja dessa tillägg och även för denna förhöjda
del åtnjuta statsbidrag.

I sistnämnda motioner yrkas jämväl, att bostadstilläggen skola indexregleras
enligt samma grunder, som gälla för de egentliga pensionsbeloppen.

I motionerna I: 491 och II: 653, som äro likalydande, uttalas, att sammanslagningen
av de båda nuvarande bostadstilläggen till ett ter sig som
en riktig och rationell lösning, men att det bör överlämnas till pensionsstyrelsen
att pröva grunderna för de kommunala bostadstilläggen. I motionerna
hemställes, att riksdagen skall besluta, att det kommunala bostadstillägget
skall minimi- och maximibegränsas genom att avgörandet om dess
storlek lägges i pensionsstyrelsens hand samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderliga ändringar i lagtexten.

Utskottet.

Mot den nuvarande utformningen av bostadstilläggen har riktats allvarlig
kritik. Denna kritik synes utskottet befogad. De rådande förhållandena
äro icke tillfredsställande. Särskilda bostadstillägg utgå efter mycket
varierande grunder, och utformningen av dessa tillägg har medfört, att avdragsreglerna
fått högst olyckliga verkningar. Vidare har sedan lång tid

47

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

rått delade meningar om rättvisan med den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen.

Tanken att sammanslå det statliga och särskilda bostadstillägget till ett
enda tillägg synes utskottet i och för sig riktig. Därigenom kan man tillskapa
enhetliga avdragsregler och nå en rationell lösning av avdragsproblemet
samt komma ifrån bostadskostnadsgrupperingen. Under utredningsarbetet
och remissbehandlingen av folkpensionsrevisionens betänkande synes
icke ha framkommit något annat förslag, varigenom man skulle kunna
nå en tillfredsställande lösning av dessa komplicerade frågor. Mot det förslag,
som framlagts av pensionsstyrelsens majoritet, har departementschefen
anfört vägande invändningar. Utskottet delar således den uppfattningen,
att de nuvarande bostadstilläggen böra sammanslås till ett gemensamt bostadstillägg.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag — som i denna del överensstämmer med
revisionens förslag — skall det ankomma på kommunerna att besluta om
kommunalt bostadstillägg skall utgå och med vilket belopp ävensom —
med vissa undantag i fråga om avdragsregler m. m. -— de närmare grunderna
för rätt till bostadstillägg. Härutinnan få kommunerna således fullt fria
händer. Beträffande denna del av det nu föreliggande förslaget råda mycket
delade meningar bland remissinstanserna. Även inom utskottet har
rått tveksamhet på denna punkt, och olika förslag att lösa frågan ha övervägts.

Att i folkpensioneringslagen bestämma vissa minimi- och maximibelopp för
bostadstilläggen synes icke kunna ske utan att viss dyrortsgruppering måste
tillgripas. I annat fall skulle man med hänsyn till de mycket skiftande förhållandena
i olika kommuner behöva fastställa så bred marginal, att bestämmelserna
sannolikt skulle bliva utan större betydelse. Därest man
fastställer vissa minimi- och maximibelopp torde vidare viss risk uppstå för
avsteg från de grunder, som böra tillämpas av kommunerna vid avvägningen
av bostadstilläggen. En viss tendens skulle måhända uppkomma
i en del kommuner att fastställa maximibeloppet oberoende av föreliggande
behov. Det må jämväl synas inkonsekvent att låta kommunerna besluta,
huruvida bostadstillägg över huvud skall utgå men däremot icke
angående bostadstilläggets belopp. Liknande invändningar kunna riktas
mot det i motionerna 1:491 och 11:653 framförda förslaget, att bostadstillägget
skulle minimi- och maximibegränsas genom att avgörandet om dess
storlek lades i pensionsstyrelsens hand. En sådan anordning skulle medföra
svårigheter för pensionsstyrelsen. Med all sannolikhet bleve det även i detta
fall ofrånkomligt att verkställa viss schematisk gruppering, motsvarande
bostadskostnadsgrupperingen. Vidare skola bostadstilläggens belopp anpassas
efter levnadsstandarden och de särskilda förhållandena inom vederbörande
kommun. Med hänsyn härtill borde avvägningen av skäliga minimi -

48 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

och maximibelopp närmast ankomma, icke på pensionsstyrelsen utan på
socialstyrelsen. Det i motionerna föreslagna förfarandet skulle jämväl lätt
kunna skapa vissa motsättningar mellan kommunerna och pensionsstyrelsen.

Utskottet har efter ingående prövning av frågan stannat för att biträda
Kungl. Maj:ts förslag att nu överlämna åt kommunerna att på egen hand
bestämma om det kommunala bostadstillägget. Utskottet utgår därvid från
att kommunerna skola rätt förstå sin uppgift och fylla det förtroende, som
statsmakterna härigenom visa. Det bör vara angeläget för envar kommun
att tillse, att bostadstilläggen bliva lämpligt avvägda. Uppenbarligen är det
av största betydelse att bostadstilläggen utformas efter så likformiga och
rättvisa principer som möjligt. En sådan utveckling som beträffande de
nuvarande särskilda bostadstilläggen måste undvikas. Till ledning för kommunernas
beslut i detta hänseende bör tagas de upplysningar och förslag,
som pensionsstyrelsen och kommunalförbunden komma att bistå med. Enligt
vad utskottet erfarit komma Stadsförbundet, Landskommunernas förbund
och Socialvårdsförbundet att i samråd med pensionsstyrelsen utarbeta
förslag till normalbestämmelser för kommunerna. Detta initiativ hälsar
utskottet med största tillfredsställelse. I detta sammanhang må jämväl
anmärkas, att kommunerna efter kommunindelningsreformen torde vara
bättre rustade för att påtaga sig ansvaret för denna nya uppgift. Därest
utvecklingen skulle giva anledning därtill, får man, såsom departementschefen
även understrukit, taga upp spörsmålet till omprövning och då taga
konsekvenserna av de olägenheter, som synas vara förbundna med varje
annat ifrågasatt system.

Till grund för avvägningen av tilläggen bör, såsom departementschefen
anfört, läggas endast stadigvarande behov, och tilläggen böra regelmässigt
anknytas till de bostads- och bränslekostnader, som den enskilde pensionären
kan antagas ha. Därvid bör dock uppenbarligen tillses, att pensionstagarnas
ställning icke försämras i förhållande till vad nu gäller.

Mot vad som i propositionen anförts i fråga om anknytningen till kommun
för rätt till bostadstillägg har utskottet intet att erinra.

Beträffande frågan om indexreglering av bostadstillägget torde sådan reglering
ej böra ifrågakomma med hänsyn till de administrativa besvärligheter,
som detta skulle medföra. Det får ankomma på kommunerna att vid
avsevärda förändringar i penningvärdet besluta om därav motiverade ändringar
av bostadstilläggens belopp.

Såsom departementschefen föreslagit böra tilläggen benämnas kommunala
bostadstillägg.

Av vad ovan anförts framgår, att utskottet ej kan biträda de förslag i
fråga om bostadstillägget, som framföras i motionerna I: 490, I: 491, II: 651,
II: 653 och II: 655.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 49

5. Avdragsfri inkomst.

Folk pensions revisionen.

Därest en tillräcklig mildring av inkomstprövningens verkningar skall
ernås, är det enligt revisionens mening uppenbarligen icke till fyllest att
återställa realvärdet av den avdragsfria inkomsten. Huru stor den ytterligare
höjningen borde bli berodde på en avvägning emellan å ena sidan
intresset av att öppna möjligheter för en utvidgad och förbättrad arbetarpension,
en ökad arbetsinsats från pensionärernas sida och ett ökat sparande
och å andra sidan kostnaderna för staten och kommunerna samt
frågan hur långt upp på inkomstskalan inkomstprövade förmåner skulle
kunna utgå. Ehuru de två sista synpunkterna icke minst i nuvarande ekonomiska
läge manade till försiktighet, borde likväl, enligt vad revisionen
uttalar, icke tagas ett alltför kort steg härvidlag, ty i så fall skulle de föreliggande
problemen icke lösas i nämnvärd omfattning.

Vid övervägande av detta spörsmål har revisionen ansett sig främst böra
taga hänsyn till arbetarpensioneringsfrågan; och med denna utgångspunkt
har revisionen stannat för en höjning av den avdragsfria inkomsten till
1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för makar. I fråga om den höjda
avdragsfria inkomstens inverkan på förmögenhetsavkastning framhåller
revisionen.

Då det gäller att bedöma den avdragsfria inkomsten med hänsyn till avkastningen
av sparkapital och annan förmögenhetsavkastning måste verkningarna
av skärpningsreglerna samtidigt beaktas. Om man räknar med

3 procents kapitalavkastning kan för närvarande inom den avdragsfria inkomsten
rymmas inkomsten av kapital uppgående till för ogift 10 789 och
för makar 16 154 kronor. Detta innebär att pensionstagare, som inte har
annan inkomst än kapitalavkastningen, kan ha de nämnda förmögenhetsbeloppen
utan att de statliga pensionsförmånerna minskar. Rätten till särskilt
bostadstillägg upphör i regel vid avsevärt lägre belopp. Bibehåller man
de nuvarande skärpningsbestämmelserna blir, om den avdragsfria inkomsten
höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor, motsvarande förmögenhetssiffror
15 385 resp. 23 077 kronor. Dessa siffror ligger 42 å 43 procent över de nuvarande
och täcker sålunda mer än väl penningvärdeförsämringen sedan
folkpensioneringslagen antogs 1946. De torde också regelmässigt såvitt
angår egna hem och därmed jämförliga fastigheter täcka de nettoförmögenhetsbelopp,
som framkommer vid den väntade omtaxeringen av fastigheterna.
Höjes den avdragsfria inkomsten på nu antytt sätt föreligger sålunda
inte behov av ändring av skärpningsgränserna. Höjningen möjliggör
sparande utan inverkan å folkpensionen i något större omfattning än vid
lagens tillkomst. Det nu förda resonemanget har ur enkelhetens synpunkt
förts med utgångspunkt från att endast ett slags inkomst föreligger, men
detta torde inte i större mån behöva påverka slutsatserna.

Revisionen har beräknat den kostnadsökning för stat och kommun, soin
skulle bli följden enbart av den föreslagna höjningen av den avdragsfria

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. (i sand. 2 avd. AV 5.

50 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

inkomsten — d. v. s. med bibehållande av den nuvarande avdragsfaktorn
å 5/io — till 14,38 milj. kronor om året, om man bortser från de särskilda
bostadstilläggen.

En höjning av den avdragsfria inkomsten till resp. 520/780, 600/900 och
800/1 200 kronor beräknas till resp. 4,37 6,74 och 11,25 milj. kronor.

Även om ytterligare kostnadsökning uppkomme å de belopp, som motsvarade
de nu utgående särskilda bostadstilläggen, syntes det revisionen
som om en höjning av den avdragsfria inkomsten till, även såvitt anginge
de särskilda bostadstilläggen, 1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för
makar, skulle medföra en kostnadsökning av högst 17 milj. kronor om året.
Denna kostnadsökning vore enligt revisionens mening väl motiverad av de
fördelar åtgärden skulle medföra.

Departementschefen.

»För att härefter övergå till spörsmålet om den avdragsfria årsinkomsten
så innebär den av folkpensionsrevisionen föreslagna höjningen av denna
inkomst från 400 kronor till 1 000 kronor för ogift samt från 600 kronor
till 1 500 kronor för äkta makar ungefär en fördubbling av den avdragsfria
inkomstens realvärde. Med utgångspunkt från att enligt gällande regler
inom den nuvarande avdragsfria inkomsten vid en avkastning av
3 procent rymmes ett kapital av 10 800 kronor för ogift och 16 200 kronor
för äkta makar, medför den ifrågasatta höjningen av den avdragsfria inkomsten
att nyssnämnda belopp höjes till 15 400 kronor resp. 23 100 kronor,
d. v. s. en höjning med något över 40 procent.

Vid remissbehandlingen ha framkommit såväl yrkanden om en mera
begränsad höjning av den avdragsfria inkomsten — 800 resp. 1 200 kronor
— som önskemål om en ytterligare höjning därav. I ett par yttranden ha
i detta sammanhang föreslagits ändringar i den nuvarande regeln att vid
inkomstberäkningen förmögenhets avkastning skall höjas med 10 procent
av det belopp, varmed förmögenhet överstiger för gift 7 500 kronor —
d. v. s. för äkta makar 15 000 kronor — och för annan pensionsberättigad
10 000 kronor. En höjning av skärpningsgränsen har motiverats med farhågor
för att pensionärer med egna hem eljest kunde efter den pågående
allmänna fastighetstaxeringen få vidkännas en minskning av folkpensionsförmånerna.
En ytterligare belastning av förmögenhetsinkomsten i högre
lägen har i andra yttranden ansetts påkallad, emedan de förmögenhetsgränser,
som utestängde från rätt till inkomstprövade förmåner, eljest komme
att ligga mycket högt, då höga bostadstillägg införts. För Stockholms del
skulle t. ex. dessa förmögenhetsgränser med nuvarande bostadstillägg och
med en till 2,5 procent beräknad avkastning av förmögenhet höjas för en
ogift ålderspensionär från 20 800 kronor till 31 900 kronor och för ett gift
åldringspar från 29 600 till 46 800 kronor. För invaliderna skulle gränserna
komma att ligga än högre.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 51

För egen del finner jag den av revisionen föreslagna höjningen av den
avdragsfria inkomsten vara väl avvägd och tillstyrker därför förslaget i
denna del. För att klargöra förslagets verkningar må nämnas att — med
utgångspunkt från det nuvarande pensionspristalet 133 — för en ogifl
pensionär med allmän ålderspension av 1 000 kronor kommer att å ort,
där bostadstillägget kan tänkas bli 600 kronor — en medelstor stad — finnas
utrymme för en helt avdragsfri egeninkomst eller pension å 1 000
kronor, med påföljd att vederbörande erhåller åtminstone 2 900 kronor
om året till sin försörjning. Å en ort med 1 000 kronor i bostadstillägg —
en storstad — skulle nyssnämnda belopp motsvaras av beloppet 3 300 kronor.
För makar, som båda äro folkpensionärer, skulle motsvarande belopp
bli 4 180 resp. 4 580 kronor.

Någon ändring av den nu i lagen föreskrivna skärpningsregeln med anledning
av förmögenhetsinnehav vill jag ej f. n. förorda. I likhet med revisionen
finner jag vidare det vara administrativt alltför svårgenomförbart
med en särskild indexreglering av den avdragsfria inkomsten.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 uttalas, att den avdragsfria
inkomsten bör indexregleras enligt samma grunder, som gälla för de egentliga
pensionsbeloppen.

1 motionerna I: 489 och II: 654, som äro likalydande, yrkas, under åberopande
bland annat av de vid den senaste fastighetstaxeringen beslutade
höjningarna av taxeringsvärdena samt den ytterligare försämring av penningvärdet,
som inträtt efter 1951, då revisionen gjorde sina beräkningar,
och som kan förväntas innan reformen kan träda i kraft, att skärpningsgränserna
för förmögenhet bestämmas till 10 000 kronor för gift pensionsberättigad
och 15 000 kronor för annan pensionsberättigad. I motionerna
hemställes därför, att riksdagen måtte besluta, att 13 § 2 mom. i förslaget
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skall erhålla följande lydelse:

13 §.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner skall
uppskattningen verkställas efter regler, som fastställes av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
10 000 kronor och för annan pensionsberättigad 15 000
kronor.

I motionen II: 619 yrkas — likaledes under hänvisning till bl. a. de förhöjda
taxeringsvärdena — att nämnda skärpningsgränser skola fastställas
till 11 000 respektive 15 000 kronor och att 13 § 2 mom. i ifrågavarande
lagförslag förty skall erhålla denna lydelse:

52 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen
verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift
pensionsberättigad 11 000 kronor och för annan pensionsberättigad 15 000
kronor.

Utskottet.

Vid bestämmandet av gränsen för den avdragsfria inkomsten har man
•—- förutom att taga hänsyn till försämringen av penningvärdet — att avväga
å ena sidan det syfte man vill nå med förevarande reform och å andra
sidan de kostnadsökningar in. m. som uppkomma. Revisionens förslag att
höja gränsen för den avdragsfria inkomsten från 400 till 1 000 kronor om
året för ogift och från 600 till 1 500 kronor för äkta makar har tillstyrkts
i flertalet remissyttranden och biträtts av departementschefen. Även utskottet
ansluter sig till detta förslag, som enligt utskottets bedömande fått
en skälig avvägning.

Såsom framgår av revisionens utredning skulle en indexreglering av den
avdragsfria inkomsten medföra en mycket komplicerad lagtillämpning, och
utskottet kan därför icke tillstyrka en sådan anordning.

I propositionen föreslås icke någon ändring av de i folkpensioneringslagen
föreskrivna skärpningsreglerna med anledning av förmögenhetsinnehav.
I samband därmed åberopas bl. a., att genom höjningen av gränserna
för den avdragsfria inkomsten kommer det kapital, som rymmes inom
dessa gränser, att öka från 10 800 kronor för ogift och 16 200 kronor för
äkta makar till respektive 15 400 och 23 100 kronor. Detta skulle innebära
en höjning med något över 40 procent.

Emellertid framhålles i motionerna, att vid den nyligen avslutade fastighetstaxeringen
taxeringsvärdena i många fall höjts betydligt mera än
40 procent och det måhända särskilt i fråga om sådana fastigheter, egnahem
och liknande, som kunna antagas innehavas av pensionärer. För deras
del skulle den föreslagna reformen icke komma att medföra någon förbättring.

Det vill synas som om visst fog funnes för en justering uppåt av ifrågavarande
förmögenhetsgränser. För att rätt kunna bedöma frågan har utskottet
försökt införskaffa upplysningar om utfallet av fastighetstaxeringen.
Detta material är emellertid ännu icke så bearbetat, att några genomsnittliga
siffror angående de företagna höjningarna av taxeringsvärdena kunnat
erhållas. Utskottet anser sig därför icke ha tillräckligt underlag för att
nu föreslå någon ändring av förmögenhetsgränserna. Enligt utskottets
.mening bör emellertid denna fråga följas med uppmärksamhet. Skulle det
visa sig att höjningen av taxeringsvärdena å fastigheter av den art, varom
här närmast är fråga, är betydande bör spörsmålet tagas under omprövning.
Därvid måste emellertid tillses, att de gränser, vid vilka rätt till in -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 53

komstprövade pensionsförmåner upphör, icke förskjutas uppåt alltför
mycket. Det kan nämligen icke anses principiellt riktigt att i fall, då pensionstagarna
innehava betydande förmögenheter, utgiva med skattemedel
finansierade inkomstprövade pensionsförmåner. Om behov att höja förmögenhetsgränserna
skulle visa sig föreligga, torde man därför jämväl få
överväga, huruvida icke procentsatsen bör graderas så att en högre procentsats
för skärpning blir tillämplig beträffande förmögenheter över viss
gräns.

Under hänvisning till vad nu anförts kan utskottet icke tillstyrka bifall
till motionerna I: 489, I: 490, II: 619, II: 654 och II: 655, såvitt nu är i fråga.

6. Avdragsfaktorns storlek.

Folkpensionsrevisionen.

Vad angår avdragsfaktorn uttalar revisionen, att en måttlig avdragsfaktor
vore av särskild betydelse, då det gällde att tillvarataga pensionstagarnas
arbetsförmåga. Om denna utnyttjades på bästa sätt, överstege ju arbetsinkomsten
relativt ofta varje avdragsfri inkomst som kunde övervägas.
Icke minst för invalidpensionstagarnas del vore avdragsfaktorn betydelsefull
ur nämnda synpunkt. Men givet vore att en låg avdragsfaktor även
verkade fördelaktigt för såväl tjänstepensionsfrågan som sparviljan. Å
andra sidan funnes omständigheter, som talade för att avdragsfaktorn ej
borde fastställas för lågt, främst det förhållandet att avdragsfaktorn vore
det utslagsgivande momentet i avdragsreglerna i fråga om att reglera den
övre inkomstgräns, som utestängde en pensionstagare från rätt till inkomstprövade
förmåner. Ju högre avdragsfaktorn vore, desto lägre bleve inkomstgränsen.

Efter att ha prövat olika alternativ har revisionen stannat för att förorda
en avdragsfaktor å 337a procent intill en årsinkomst av 1 400 kronor
för ogift och 2 100 kronor för makar tillsammans och därefter 6673 procent.

Remissyttranden.

I remissyttrandena ha framförts olika förslag om delad avdragsfaktor,
om lägre avdragsfaktor för inkomster över 1 400 kronor respektive 2 100
kronor och om en enhetlig avdragsfaktor å 25, 337a eller 50 procent.

Departementschefen.

»Avdragsfaktorn i inkomstskiktet närmast över den avdragsfria inkomsten
synes mig ej få sättas alltför högt, detta särskilt med tanke på att förekomsten
av någon mindre sidoinkomst eljest kunde föranleda därtill att
ej hela den avdragsfria inkomsten skulle kunna utnyttjas för enskild pensionering.
Ur denna synpunkt torde den föreslagna avdragsfaktorn om
337a procent inom inkomstintervallet 1 000—1 400 kronor för ogift och

54 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

1 500—2 100 kronor för äkta makar vara lämplig. En avdragsfaktor av
nämnda storlek medför emellertid, att avdragsfaktorn måste skärpas för
större inkomster, om ej alltför höga inkomstgränser skola uppkomma. I
beaktande härav synes den föreslagna avdragsfaktorn om 662/3 procent för
inkomster över 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor för äkta makar även
böra godtagas. Angivna avdragsfaktor kan visserligen i och för sig synas
hög. Härvidlag bör dock hållas i minnet, att det sammanlagda avdraget
f. n. ofta, då särskilt bostadstillägg utgår, motsvarar 100 procent. Ser man
för övrigt ej blott till själva marginalavdraget utan till storleken av den inkomst
pensionären får behålla av hela sin inkomst, visar det sig, att avdraget
blir tämligen måttligt. Det kan emellertid ej förnekas att genom beskattningsreglerna
marginalavdraget kan bli kraftigt höjt. Eftersom de fall
det här gäller torde vara förhållandevis fåtaliga, anser jag mig dock med
hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter sakna anledning
att frångå revisionens förslag i förevarande hänseende.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 yrkas en enhetlig avdragsfaktor
å 33V3 procent.

Utskottet.

En lämpligt avvägd avdragsfaktor är uppenbarligen av största betydelse
för att stimulera pensionstagarna till att utnyttja sin arbetsförmåga. Det
föreslagna systemet med en delad avdragsfaktor synes utskottet lämpligt
och ändamålsenligt, även om det måhända i viss utsträckning kan försvåra
det praktiska handhavandet av inkomstprövningen. Väl kan sägas, att en
avdragsfaktor å 66 V* procent för inkomster, som överstiga 1 400 kronor
för ogift och 2 100 kronor för äkta makar, drabbar hårt. Men därest man
önskar bibehålla en lägre avdragsfaktor beträffande inkomster, som ligga
närmast de avdragsfria — vilket uppenbarligen är önskvärt — måste avdragsfaktorn
göras förhållandevis hög, om icke inkomstgränserna för rätt
till inkomstprövade förmåner skola förskjutas uppåt alltför mycket. Med
en enhetlig faktor å 33V3 procent, vilket föreslås i motionerna 1: 490 och
II: 655, skulle inkomstgränserna höjas högst avsevärt, vilket i sin tur skulle
medföra starkt ökade kostnader. Utskottet får därför med avstyrkande av
sistnämnda motioner i denna del förorda Kungl. Maj :ts förslag.

7. Finansieringsfrågan.

Folk pensions revisionen.

Efter att ha lämnat en översikt över den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun framhåller revisionen, att den ej ansett

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 55

sig böra upptaga frågan om en ändrad kostnadsfördelning i vidare mån
än som nödvändiggöres av att vissa inkomstprövade förmåner få en annan
konstruktion än hittills. Revisionen har därför sökt finna sådana regler
att den nuvarande kostnadsfördelningen rubbas i minsta möjliga mån. Ett
ytterligare skäl för denna ståndpunkt är enligt revisionen att den allmänna
statsbidragsutredningen f. n. är sysselsatt med att överväga de allmänna
principerna för kostnadsfördelningen rörande all statskommunal verksamhet.

Revisionens överväganden ha lett till att kommunbidraget i princip bör
beräknas efter nu gällande grunder för tilläggspension, änkepension,
hustrutillägg men att för det kommunala bostadstilläggets del utformas särskilda
regler.

I fråga om kommunbidragsreglerna för det kommunala bostadstillägget
föreslår revisionen en sådan anknytning till skatteunderlaget, att kommunbidragets
storlek — i likhet med vad som gäller för det nuvarande kommunbidraget
— göres beroende av antalet skatteören per invånare i kommunen,
dock att kommunbidraget får uppgå till högst 60 procent och lägst
25 procent av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Nämnda
maximiregel har revisionen ansett böra gälla även för kommunernas bidrag
till övriga inkomstprövade förmåner.

Sedan revisionen ingående prövat olika alternativ i fråga om kommunbidragsfaktorns
storlek har revisionen stannat för att föreslå, att kornmunbidragsbestämmelserna
utformas så, att för tilläggspensioner, hustrutillägg,
änkepensioner samt änke- och änklingsbidrag tillämpas den nuvarande bidragsregeln,
d. v. s. att bidragsandelen skall utgöra 3/2o (= 0,15) procent
gånger antalet hela tiotal skatteören per invånare, dock att maximibidraget
sättes till 3/5 mot nu V2. För de kommunala bostadstilläggen föreslås kommunbidragsandelen
skola utgöra Vs (= 0,20) procent gånger antalet hela
tiotal skatteören per invånare, dock högst 3/ä och lägst 1/4.

Remissyttranden.

Den av revisionen föreslagna lösningen av frågan om finansieringen av
de inkomstprövade folkpensionsförmånerna har — om bortses från de i
ärendet hörda kommunerna — tillstyrkts eller lämnats utan erinran i omkring
hälften av de avgivna yttrandena. Av de hörda kommunerna har ett
hundratal ej haft något att erinra mot de föreslagna finansieringsbestämmelserna,
därav ungefär en fjärdedel städer.

I vissa av de kritiskt inställda yttrandena göres gällande, att de föreslagna
kommunbidragsreglerna ej skapade tillräcklig garanti för att kommunerna
införde erforderliga kommunala bostadstillägg. I andra yttranden
uttalas farhågor för alltför stor generositet från vissa kommuners sida
vid bostadstilläggens avvägning.

56 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

I flera yttranden framhålles, att den föreslagna kostnadsfördelningen ej
vore riktigt avvägd, enär kommunen belastades i alltför hög grad. Dessa
yttranden ha i flertalet fall avgivits av städer.

Stadsfullmäktige i Stockholm finna förslaget för stadens vidkommande
helt oantagligt. Enligt förslaget skulle de av de ändrade avdragsreglerna
föranledda ökade kostnaderna, sammanlagt ungefär 3 milj. kronor, praktiskt
taget helt falla på staden. Statens andel i kostnadsökningen skulle
utgöra endast 4 procent, medan staden skulle få bära icke mindre än 96
procent. Mot bakgrunden av att folkpensioneringen obestridligen måste
anses vara en statlig uppgift yrkade staden, att de ökade kostnaderna för
reformens genomförande helt skulle bäras av staten.

Överståthållarämbetet uttalar bl. a., att revisionens förslag om kostnadsfördelningen
tyder på att kommunen skulle få bära praktiskt taget hela
bördan av reformen. Detta vore ej någon rimlig konsekvens av en reform,
som vore betingad av förhållanden, för vilka i varje fall Stockholms stad
icke kunde åläggas något ansvar.

Stark kritik mot revisionens förslag angående kostnadsfördelningen
framföres vidare av bl. a. Svenska stadsförbundet.

I yttranden från bl. a. Svenska landskommunernas förbund framhålles,
att det vore uteslutet att ge bostadstilläggen den föreslagna konstruktionen,
förrän om och när den kommunala skatteutjämningsfrågan lösts. Förbundet
hade tidigare givit uttryck åt sin åsikt att kommunbidragen ej vore
berättigade. Det vore i stort sett en fiktion att dessa bidrag verkade återhållande
på pensionsnämnderna vid beviljande av inkomstprövade folkpensionsförmåner,
ty dessa nämnder valdes ej för att tillvarataga kommunalekonomiska
intressen och fattade ej heller sin uppgift så.

Departementschefen.

»Utgångspunkten för folkpensionsrevisionens överväganden kring detta
spörsmål har varit, att genomförandet av den av revisionen förordade reformen
borde i minsta möjliga mån rubba den nuvarande kostnadsfördelningen
i stort mellan stat och kommun. Denna utgångspunkt synes mig
riktig.

Beträffande de nya kommunala bostadstilläggen torde man böra eftersträva
en ordning som ställer kommunerna i paritet i fråga om möjligheterna
att utgiva erforderliga dylika tillägg. Dessa möjligheter äro givetvis
beroende på flera olika omständigheter, bl. a. skatteunderlaget och
skattetrycket i kommunen samt antalet folkpensionärer, vilka äro i behov
av extra tillskott utöver folkpensionens grundförmåner. Att avväga kommunbidraget
efter alla dessa faktorer — av vilka den förstnämnda torde
vara den mest utslagsgivande — går näppeligen, utan att kommunbidragsreglerna
bli mycket komplicerade och svårtillämpliga. Under angivna förhållanden
och då de allmänna principerna för kostnadsfördelningen ro -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 57

rande all statskommunal verksamhet f. n. prövas av därför utsedda sakkunniga,
torde det ej vara anledning att frångå den nuvarande avvägningsnormen
för kommunernas bidrag, d. v. s. det faktiska skatteunderlaget per
invånare i kommunen.

När det sedan gäller att bedöma storleken av kommunernas andel i förhållande
till statens, synes man i fråga om kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen böra iakttaga, att statens andel å ena sidan avväges relativt
rikligt för att hindra att bostadstilläggen bestämmas till för ringa belopp
och å andra sidan ej göres så stor, att kommunerna frestas fastställa
för höga tillägg. En dylik avvägning är givetvis alltid vansklig att göra,
och försiktigheten torde bjuda att man — innan närmare erfarenheter vunnits
— gör avvägningen sådan, att den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna i stort sett bibehålies. I detta sammanhang
må erinras om det förslag till ändrade kommunbidragsgrunder, som framlagts
av 1950 års besparingsutredning. Detta förslag innebär bl. a. en viss
generell höjning av kommunbidragsandelen i syfte att därigenom till den
kommunala delen av den offentliga förvaltningen utsträcka den besparingsaktion,
som utredningen haft att befrämja inom statsförvaltningen. En på
sådana grunder byggd generell höjning av kommunbidraget synes mig ej
tillrådlig i nuvarande sammanhang, särskilt emedan den innan de kommunala
bostadstilläggen hunnit stabiliseras skulle kunna tänkas leda till en
för folkpensionärerna menlig återhållsamhet hos kommunerna i fråga om
dessa tillägg.

Den kommunbidragsfaktor som skall fastställas bör givetvis, om kostnadsfördelningen
i stort skall bibehållas oförändrad, vara högre än den för
statliga inkomstprövade förmåner fastställda bidragsfaktorn, enär kommunerna
ju f. n. helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Fastställdes en
enhetlig faktor för såväl de kommunala bostadstilläggen som övriga inkomstprövade
förmåner, medförde detta emellertid, att alla kommuner
bleve belastade med den högre procentsats, som nödvändiggöres av sammanslagningen
av bostadstilläggen; och detta alldeles oavsett om kommunen
hade bostadstillägg eller ej. Bl. a. med hänsyn härtill har revisionen
— trots de därmed förenade administrativa komplikationerna — ansett sig
böra föreslå, att den nuvarande kommunbidragsprocenten bibehålies i fråga
om andra inkomstprövade förmåner än kommunala bostadstillägg samt att
en särskild och högre procentsats fastställes för detta tillägg. Jag biträder
detta förslag.

Såsom förut nämnts är kommunbidraget nu maximerat till 50 procent beträffande
andra inkomstprövade förmåner än de särskilda bostadstilläggen.
Medräknas kostnaderna för sistnämnda tillägg, överstiger kommunandelen
i flera fall denna gräns och kommer i vissa fall upp till omkring 60 procent,
för att i något enstaka fall överstiga detta procenttal. Med den förut givna
förutsättningen, att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och

58 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

kommun bör bibehållas såvitt möjligt orubbad, synes maximigränsen sålunda
böra höjas till (50 procent. Besparingsutredningens nyssnämnda förslag
innebär emellertid även ett borttagande av maximigränsen för kommunbidraget.
Detta har motiverats med att de ekonomiskt bäst ställda
kommunerna eljest ej skulle bli engagerade i den avsedda besparingsaktionen
och vidare med att varje maximiregel innebure ett opåkallat gynnande
av nämnda kommuner. Att nu helt slopa maximigränsen synes dock ej
böra ske. Däremot anser jag det motiverat att höja den övre bidragsgränsen
till 60 procent. Såsom revisionen funnit, bör denna gräns räknas särskilt
för de kommunala bostadstilläggen och särskilt för övriga inkomstprövade
förmåner. Eljest torde det i många fall bli svårt för kommunerna
att bedöma de ekonomiska verkningarna av sina beslut rörande kommunala
bostadstillägg.

Med hänsyn till kommunernas stora inflytande på de kommunala bostadstilläggen
bar revisionen ansett det påkallat, att kommunerna få bära
en ej alltför oväsentlig del av kostnaderna för dessa tillägg. Revisionen har
därför föreslagit en minimigräns å 25 procent för nämnda kostnader. Trots
att man därmed — såsom även framhållits i några remissyttranden — gör
ett avsteg från principen om lika belastning av kommunerna med hänsyn
till skatteunderlaget, anser jag mig böra godtaga förslaget härom.

Med utgångspunkt från det anförda har revisionen funnit, att kommunbidraget
till de särskilda bostadstilläggen bör sättas till 0,19 eller 0,20 procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen av kostnaderna
för dessa tillägg. Det förra alternativet skulle resultera i en genomsnittlig
kommunbidragsprocent för hela riket av 41,73, under det att det senare
alternativet skulle giva en bidragsprocent av 42,32. Revisionen har även
gjort stickprovsberäkningar rörande huru de båda alternativen skulle verka
i praktiken, varvid 32 kommuner utvalts. Resultatet av dessa beräkningar
har revisionen redovisat i en sammanställning, vilken såsom bilaga fogats
till protokollet i detta ärende och till vilken jag hänvisar. Med hänsyn till
resultatet av dessa beräkningar samt övriga överväganden i denna fråga
har revisionen förordat, att kommunbidragsfaktorn fastställes för de kommunala
bostadstilläggen till 0,20 procent och för övriga inkomstprövade förmåner
till 0,15 procent med en begränsning av kommunandelen till, i båda
fallen, ett maximum å 60 procent samt, i fråga om de kommunala bostadstilläggen,
ett minimum å 25 procent.

I remissyttranden har gjorts gällande, att resultatet av de föreslagna
kommunbidragsreglerna bleve obilligt för vissa kommuner. Jag vill ej heller
förneka att de föreslagna reglerna komma att för många kommuner medföra
någon merbelastning i förhållande till vad nu gäller. Förslaget innebär
emellertid också en lättnad för vissa kommuner, och enligt min mening
innebär förslaget i det stora hela en rimlig avvägning. Det torde för
övrigt vara ogörligt att skapa kommunbidragsregler, som för varje enskild

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 59

kommun helt bibehåller den andel i folkpensionskostnaderna, som gäller
enligt nuvarande regler. Redan under rådande förhållanden ske dessutom
förskjutningar i kommunens andel i sagda kostnader, exempelvis genom
ändringar i skatteunderlag och invånarantal eller genom införandet av särskilda
bostadstillägg.

Som bekant skola de kommunala ortsavdragen höjas fr. o. m. den
1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering äldre bestämmelser
skola gälla. Höjningen kommer att medföra en sänkning av de kommunala
skatteunderlagen, och därav följer i sin tur en automatisk sänkning av
kommunernas efter skatteunderlaget graderade andel av kostnaderna för
folkpensioneringen. Folkpensionsrevisionen har i sina beräkningar ej tagit
någon hänsyn till nu angivna förhållande, ehuruväl en justering förutsatts
enligt de uttalanden, som av chefen för finansdepartementet gjordes
vid anmälan av propositionen nr 93 till 1951 års riksdag och som godkändes
av riksdagen. Med beaktande av de ökningar av de kommunala
skatteunderlagen, som sedermera inträffat, kan jag emellertid efter samråd
med chefen för finansdepartementet tillstyrka, att vid förevarande reglering
bortses från den för kommunerna gynnsamma verkan av ortsavdragsreformen.
»

Motioner.

I likalydande motionerna 1:^90 och 11:655 sägs bl. a.:

Folkpensioneringen bör i princip betraktas som en samhällsuppgift av
statlig karaktär. Kommunerna borde inte belastas med utgifter för densamma.
Då förslaget i propositionen innebär, att kommunernas andel i
kostnaderna ytterligare skall ökas, bör förslaget i denna del icke godtagas
av riksdagen. De förhöjda utgifter för samhället, som följer av de föreslagna
ändringarna, bör i stället i sin helhet bäras av staten.

Motionärerna hemställa därför under punkt c) i motionerna »att riksdagen
måtte avslå förslaget i proposition nr 215 om ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om skyndsamt framläggande av sådant förslag till ändring i nämnda lagförslag,
att de förhöjda utgifter för samhället, som följer av ändringarna
i de lagar som omnämnas i proposition nr 215 i sin helhet kommer att
bäras av staten».

I motionen II: 651 föreslås, att — i avbidan på förnyad utredning och
nytt förslag angående bostadstilläggets utformning — fördelningen mellan
staten och kommunerna av kostnaderna för de behovsprövade folkpensionerna
tills vidare skall verkställas efter nu gällande regler. Motionären
yrkar därför, att Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 215, i vad det
avser ändrade grunder för fördelningen mellan staten och kommunerna av
kostnaderna för behovsprövade folkpensioner, måtte avslås.

60 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i

I likalydande motionerna 1: 489 och II: 654 föreslås, att maximigränsen
för kommunernas bidragsskyldighet skall höjas från 60 procent till 75
procent. Motionärerna hemställa därför, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 215 måtte besluta

»2) följande ändring i 1 § i förslaget till lag om ändring i lagen den
30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpension;
ringen:

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg, som under året utbetalats för inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst tre fjärdedelar av
nämnda kostnad,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst tre fjärdedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg förhöjts genom
indextillägg, skall vad i första stycket stadgats om kommuns skyldighet
att bidraga till kostnaderna för dylika pensioner avse även indextillägg
därå.»

Jämväl i motionen 11:617 föreslås, att maximigränsen för kommunernas
bidrag skall bestämmas till 75 procent. Motionären hemställer, »att riksdagen
ville besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag till ändrad
lydelse av 1 § Lag angående ändring i lagen om kommunernas bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen, att den genom angivna paragraf reglerade
skatteunderlagsgraderade kommunandelen av kostnaderna för olika
pensionsförmåner må utgå med högst tre fjärdedelar av ifrågavarande
kostnader.»

Utskottet.

Enligt nu gällande regler åvila staten kostnaderna för de icke inkomstprövade
pensionsförmånerna, under det att kommunerna svara för de särskilda
bostadstilläggen. Beträffande övriga inkomstprövade pensionsförmåner
bestridas dessa av staten med bidrag från kommunerna. Kommunandelen
utgör tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal skatteören per
invånare i kommunen, dock högst 50 procent av kostnaden. I enlighet med
dessa regler ha kommunerna bidragit till kostnaderna för inkomstprövade
pensionsförmåner — med utgångspunkt från 1950 års skattekrontal —
med i medeltal 35,8 procent eller om kostnaden för de särskilda bostadstilläggen
medräknas med 41,6 procent. Enligt vad som upplyses i propo -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 61

sitionen komma dessa båda procenttal att stiga till omkring 38 respektive
43 för åren 1951 och 1952.

I propositionen föreslås nu, att maximigränsen för kommunernas skyldighet
att bidraga till tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg
skall höjas från 50 till 60 procent samt att kommunerna skola bidraga till
kostnaderna för det kommunala bostadstillägget med fyra tjugondeis procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock med
högst 60 och lägst 25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen inom
kommunen.

I motionerna ha framförts olika ändringsförslag. Vad först angår yrkandet
i motion II: 651 om avslag å propositionen i denna del, har detta
yrkande främst motiverats med att frågan om bostadstilläggets konstruktion
borde göras till föremål för förnyad utredning och att nuvarande
bidragsregler borde bibehållas oförändrade i avvaktan på nytt förslag angående
bostadstilläggen. Enär, såsom framgår av det ovan anförda, utskottet
biträder Kungl. Maj :ts förslag i fråga om bostadstilläggen, får utskottet
avstyrka motionärens förslag jämväl såvitt nu är i fråga.

I motionerna I: 490 och II: 655 uttalas, att kostnaderna för den föreslagna
reformen i sin helhet böra bäras av staten. Med hänsyn bl. a. till
att allmänna statsbidragsutredningen är sysselsatt med att överväga principerna
för kostnadsfördelningen rörande all statskommunal verksamhet,
bör man enligt utskottets mening såvitt möjligt försöka utforma de nya
bidragsreglerna så, att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i
stort sett bibehålies. Detta har också varit utgångspunkten för såväl revisionens
som Kungl. Maj :ts förslag. Såsom föreslås i propositionen bör det
faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen läggas till grund för
bidragets beräknande.

Vad härefter angår storleken av kommunernas andel ha motionsledes
icke väckts förslag om annan ändring än att maximigränsen måtte höjas
från 60 till 75 procent. Vid avvägningen av de kommunala bidragens storlek
har hänsyn tagits bl. a. till den synpunkten, att i lagen fastslagna
minimi- och maximigränser skulle, såvitt angår de kommunala bostadstilläggen,
vara ägnade att påverka kommunerna vid deras beslut om bostadstilläggets
belopp. En gränsdragning med hänsyn till detta förhållande
är uppenbarligen mycket vansklig, men såvitt utskottet kunnat bedöma
kan man ur denna synpunkt icke göra någon erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag.

I motionerna göres gällande — liksom i vissa remissyttranden — att
en del kommuner bleve särskilt gynnade av en maximiregel om 60 procent.
Sålunda säger motionärerna bl. a., att ett betydande antal kommuner
komma att skyddas från en med stigande skatteunderlag ökad bidragsskyldighet,
och att detta i stor utsträckning torde gälla kommuner med
relativt låg utdebitering per skattekrona.

62 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Om icke den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
skall alltför mycket rubbas, måste uppenbarligen viss maximiregel bibehållas.
Revisionens förslag om 60 procent grundar sig på beräkningar med
utgångspunkt från att kommunbidraget för närvarande är maximerat till
50 procent beträffande andra inkomstprövade förmåner än det särskilda
bostadstillägget. Därest man för kommuner med särskilt bostadstillägg
medräknade jämväl kostnaderna för sådant tillägg, komme den andel av
de sammanlagda inkomstprövade förmånerna, som bestredes av kommunerna,
uppenbarligen att öka. I vissa fall överskreds på grund härav kommunandelen
av de sammanlagda förmånerna 50 procent, och i några fall
överstege den 60 procent. I Stockholm, Göteborg och Malmö närmade sig
enligt revisionens beräkningar kommunandelen nämnda procentsats. Revisionen
har därför stannat för att föreslå, att maximigränsen för kommunbidraget
bestämmes till 60 procent.

Denna grundval för att bestämma kommunbidraget till högst 60 procent
synes utskottet riktig. Visserligen medföra de föreslagna reglerna vissa
ojämnheter i förhållande till vad som nu gäller, men detta synes ofrånkomligt.
Att skapa generella regler, som till fullo tillgodose syftet att bibehålla
den nuvarande kostnadsfördelningen, är icke möjligt.

En ytterligare höjning av maximigränsen på sätt motionärerna föreslå
skulle komma att medföra en avsevärd merbelastning särskilt för de större
städerna. Detta skulle i sin tur kunna medföra en benägenhet hos dessa
kommuner att bliva alltför återhållsamma i fråga om bostadstillägg. Utskottet
vill i samband härmed hänvisa till de av de större städerna avgivna
remissyttrandena, däri stark kritik riktas redan mot en höjning av maximigränsen
till 60 procent. Sålunda finna exempelvis stadsfullmäktige i Stockholm
revisionens förslag om kostnadsfördelningen för stadens vidkommande
helt oantagbart, enär de av de ändrade avdragsreglerna föranledda
ökade kostnaderna praktiskt taget helt skulle falla på staden.

Utskottet har vid övervägande av detta spörsmål — därvid utskottet
jämväl beaktat den vid propositionen fogade sammanställningen över hur
de föreslagna kommunbidragsreglerna komme att verka i praktiken i vissa
utvalda kommuner — kommit till den uppfattningen, att propositionens
förslag jämväl i nu förevarande del bör godtagas. Utskottet avstyrker förty
motionerna 1:489, 1:490, 11:617, 11:651, 11:654 och 11:655, såvitt nu är
i fråga.

8. Kostnader för reformen.

Folkpensionsrevisionen.

Angående kostnaderna för den föreslagna reformen beträffande avdragsreglerna
och bostadstilläggen anför revisionen bl. a. följande:

Kostnaderna för det allmänna genom enbart de föreslagna ändringarna av
avdragsreglerna har beräknats till omkring 17 miljoner kronor. De gjorda

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 63

beräkningarna är, särskilt såvitt de berör de särskilda bostadstilläggen,
behäftade med en viss osäkerhet, men felmarginalen torde vara relativt
obetydlig.

En betydande ovisshet måste däremot känneteckna antagandena rörande
den kostnadsökning, som säkerligen uppkommer genom att kommuner som
nu inte har bostadstillägg av något slag inför kommunala bostadstillägg
och att andra kommuner beslutar sådana grunder för de kommunala bostadstilläggen
att dessa tillägg genomsnittligt blir större än de nu utgående
statliga och särskilda bostadstilläggen tillsammantagna. Hur stor denna
kostnadsökning kommer att bli kan endast gissningsvis beräknas. Antar
man att den skulle uppgå till 5 å 10 miljoner kronor skulle totalkostnaderna
för reformen bli omkring 25 miljoner kronor. Av detta belopp skulle i så
fall omkring 15 miljoner kronor falla på staten och omkring 10 miljoner
kronor på kommunerna.

De nu nämnda beloppen är visserligen betydande i sig själva. Emellertid
är det tydligt att alla verkliga förbättringar av folkpensioneringen drar
stora kostnader på grund av pensioneringens omfattning. Ser man de
angivna siffrorna ur denna synpunkt kan konstateras att de utgör blott
ca 2,5 procent av det allmännas utgifter för folkpensioneringen. Därvid kan
erinras om att en höjning av folkpensionerna med ett indexsteg medför en
årlig kostnadsökning å ca 35 miljoner kronor. Tillika bör påpekas att en
betydande del av de kostnader, som uppkommer vid reformen av avdragsreglerna,
direkt föranledes av att det sänkta penningvärdet realiter skärpt
avdragsreglerna.

Utskottet.

Totalkostnaderna för det allmänna uppskattas, såvitt angår ändrade
regler för inkomstprövning och bostadstillägg, till ett årligt belopp av omkring
25 miljoner kronor, varav ungefär 15 miljoner kronor skulle falla
på staten och 10 miljoner kronor på kommunerna.

Dessa kostnadsberäkningar få visserligen anses ganska osäkra, men föranleda
icke någon erinran från utskottets sida. Med hänsyn till de avsevärda
förbättringar, som reformen torde komma att medföra, bör man
enligt utskottets mening icke i anledning av de beräknade merkostnaderna
hysa någon tvekan mot reformens genomförande.

9. Reformens genomförande.

Folkpensionsrevisionen.

Under själva övergångstiden skulle enligt vad revisionen uttalar ett betydande
merarbete bli följden. Revisionen konstaterar, att den omräkning
av utgående pensioner som måste göras ej kunde ske på tillgängliga, ofta
mycket föråldrade uppgifter om inkomster o. dyl. De nya kommunala bostadstilläggsgrunderna
skulle medföra att de ekonomiska förhållandena för
alla pensionstagare, som åtnjöte bostadstillägg av något slag, eller 260 000
—270 000 personer, måste prövas i belysning av dessa grunder.

64 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Revisionen beräknar vidare, att i omkring 90 000 fall ändringen av avdragsreglerna
kunde medföra behov av jämkning av pensionerna. Flertalet
av dessa fall, nämligen alla i de kommuner i vilka bostadstillägg funnes,
bleve omräknade vid genomgången av pensionstagare med bostadstillägg.
Återstående omkring 20 000 fall torde helst böra jämkas först efter ansökan,
enär det icke vore osannolikt, att de egna inkomsterna i många fall ändrats
så att jämkning icke vore befogad. Emellertid syntes möjlighet böra föreligga
för pensionsnämnderna att även i dessa fall besluta höjning av pensionerna
utan särskild ansökan.

För pensionsstyrelsens del finner revisionen att reformen föranleder ett
mycket betydande engångsarbete. Omkring 300 000 huvudkort måste sålunda
ändras eller omskrivas och dubbla detta antal hålkort nystansas.
Härtill komnie att antalet nya pensionsansökningar säkerligen under en
övergångstid bleve avsevärt större än normalt.

Revisionen anser, att reformen ej kan genomföras tidigare än den 1
januari 1954. Under förutsättning att 1952 års vårriksdag kunde fatta beslut
i saken och att författningsändringarna vore utfärdade i mitten av år
1952, borde kommunerna under hösten 1952 kunna besluta om grunder för
bostadstilläggen och de organisatoriska spörsmål, som därmed sammanhängde.
Sedan beslut härom fattats — om möjligt senast i oktober 1952
— kunde arbetet igångsättas i pensionsnämnderna med prövningen av de
olika pensionstagarnas rätt till inkomstprövade förmåner. Detta arbete
torde i regel kunna genomföras ganska snabbt i mindre kommuner med
ett relativt litet antal av reformen berörda pensionstagare men måste i de
större kommunerna och särskilt i de största städerna bli tidskrävande.
Det torde i sådana kommuner vara lämpligt att pensionsnämnderna successivt
överlämnade sitt arbetsresultat till pensionsstyrelsen. Då styrelsens
personella och tekniska resurser vore begränsade och icke kunde för en
kort tid ökas över en viss gräns, vore det enligt revisionens mening synnerligen
önskvärt, att den tid som skulle stå till styrelsens förfogande för det
tekniska förberedelsearbete som nyss berörts ej utmättes för snävt. I

I ett avseende bör emellertid enligt revisionens mening reformen kunna
gå i verkställighet redan den 1 juli 1952. Revisionen föreslår nämligen, att
pension på grund av egen eller makes föregående arbetsanställning icke
skall räknas såsom inkomst under tiden 1 juli 1952—31 december 1953
intill 600 kronor för ogift och 900 kronor för makar tillsammans. Detta
innebär att den av revisionen föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten
till 1 000 resp. 1 500 kronor i vad angår pensioner från arbetsgivare
kan tillämpas omedelbart efter författningsändringarnas tillkomst.

Enligt en grov uppskattning skulle den temporära privilegieringen medföra
en kostnadsökning å i runt tal 3 milj. kronor.

För att förhindra att folkpensionär vid reformens ikraftträdande får sina

65

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

förmåner försämrade genom de nya bestämmelserna, föreslår revisionen
ett stadgande av innebörd att folkpension i vilken statligt bostadstillägg ingått
vid tiden för upphörandet av de tidigare bestämmelserna, icke får nedsättas
enbart på grund av att bestämmelserna om sådant tillägg upphävts.
Enligt förslaget skall alltså stadgandet ej omfatta särskilt bostadstillägg.
Anledningen härtill är att kommunerna enligt gällande ordning äro oförhindrade
att när som helst ändra sina grunder för detta tillägg eller helt
slopa tilläggen. Revisionen finner det dock kunna antagas att kommunerna
skola tillse, att sådana försämringar i regel icke inträffa.

Remissyttranden.

Pensionsstyrelsen framhåller, att enligt styrelsens mening en tidigare tidpunkt
för ikraftträdandet än den 1 januari 1954 av tekniska och andra skäl
icke är tänkbar. Vidare finner pensionsstyrelsen för sin del nödvändigt,
att antingen i övergångsbestämmelserna till lagen eller i de av Kungl. Maj :t
meddelade föreskrifterna uttryckligen fastslås, att kommunerna skola ha
fattat beslut om grunderna för sina bostadstillägg senast i oktober 1952
ävensom att pensionsstyrelsen i nämnda föreskrifter tillerkännes den befogenhet
att faställa tider som av revisionen föreslagits.

Statens organisationsnämnd anför bl. a.

Revisionens förslag att ersätta det statliga och det särskilda bostadstilllägget
med kommunalt bostadstillägg kommer i samband med reformens
genomförande att medföra ett betydande engångsarbete för pensionsstyrelsen.
Sålunda måste cirka 300 000 huvudkort antingen omskrivas eller ändras
och cirka 600 000 hålkort nystansas. För omskrivning eller ändring
av huvudkorten samt kontroll dels av pensionsnämndernas uppgifter i
vad avser kontrollsummering av inkomstuppgifterna och dels av att
riktiga avdragsregler tillämpats, vilken kontroll enligt av kommitténs
ordförande lämnad upplysning de sakkunniga anse böra utföras av styrelsen,
kommer att erfordras ungefärligen 35—45 personer under ett år.
I detta antal har inräknats den personal, som åtgår för in- och utplockning
av huvudkort. I förutsättningen ingår även att uppgifterna utföras av personer,
som äro vana vid dylikt arbete. Nystansningen av hålkort — stansning
och kontrollstansning — kommer att erfordra cirka 7 personer under
ett år, därest varje person beräknas kunna medhinna stansning av 100 kort
per timme, vilket antal måste vara en måttlig prestation. Med ett medelgott
underlag borde emellertid normalt cirka 120 kort per timme och person
kunna medhinnas. Styrelsens personal kan icke vid sidan av sitt ordinarie
arbete utföra dessa arbeten av engångsnatur utan extra arbetskraft
måste anlitas för desamma. Till följd av inkomstgränsernas förskjutning
uppåt komma flera personer att få del av de inkomstprövade förmånerna,
vilket medför, att antalet ansökningar blir större och detta medför i sin tur
uågon ökning av arbetet, i första hand för försäkringsbyrån.

I ett flertal remissyttranden ha framställts önskemål om etl tidigare
ikraftträdande än vad revisionen föreslagit.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1902. (i sand. 2 avd. Nr 5.

66 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Revisionens förslag att pension från arbetsgivare skulle privilegieras
under en övergångstid avstyrkes av pensionsstyrelsen. Enligt styrelsens
mening vore det nämligen svårt att undgå att jämväl privilegiera benefika
understöd, enär det i praktiken ofta vore mycket svårt att göra skillnad
mellan sådana understöd och arbetarpensioner. Ur rättvisesynpunkt borde
privilegieringen vidare omfatta med arbetarpension jämförliga pensionsförsäkringsförmåner,
som hantverkare in. fl. förskaffat sig genom inbetalning
till försäkringsinrättning. Slutligen borde, av skäl som revisionen
antytt, även arbetsinkomst privilegieras.

Vad slutligen angår den av revisionen föreslagna övergångsbestämmelsen
i fråga om bostadstilläggens storlek framför pensionsstyrelsen kritiska synpunkter
mot densamma.

Departementschefen.

»Det är givet att genomförandet av en reform av den art det nu gäller
kräver betydande omräknings- och annat förberedelsearbete — erforderliga
föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ ordning — och det
torde därför icke vara möjligt att låta de nya reglerna träda i kraft
förrän den 1 januari 1954. Härigenom komma alltså kostnaderna för reformen
icke att belasta statsbudgeten under instundande budgetår.

Folkpensionsrevisionen har emellertid föreslagit, att pension på grund
av egen eller makes föregående arbetsanställning icke skall räknas såsom
inkomst under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 intill 600
kronor om året för ogift och 900 kronor om året för makar tillsammans.
Den föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten kan härigenom
omedelbart tillämpas på enskild pensionsinkomst upp till angivna belopp.
Jag finner en sådan temporär privilegiering av dylik inkomst synnerligen
värdefull med hänsyn till den relativt långa övergångstiden för reformen
i övrigt. Trots de principiella invändningar, som enligt vad jag förut anfört
kunna resas mot att endast ifrågavarande slag av inkomst privilegieras,
anser jag därför att förslaget såsom en övergångsanordning bör genomföras.
Härigenom torde, såvitt nu kan överblickas, icke under nästkommande
budgetår uppstå någon merkostnad för statsverket. Någon ändring
i det under femte huvudtiteln, punkt 90, i årets statsverksproposition till
Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret 1952/53 äskade förslagsanslaget
av 741 milj. kronor ger förslagets genomförande sålunda ej anledning
till.

Av vad jag anfört vid behandlingen av frågan om bostadstilläggens konstruktion
framgår att jag anser, att lagen bör innehålla en garanti för att
de folkpensionärer, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande uppbära
statliga bostadstillägg, bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner i
detta hänseende. Mot en motsvarande av folkpensionsrevisionen föreslagen
övergångsbestämmelse har emellertid pensionsstyrelsen invänt, att en

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 67

sådan bestämmelse skulle vålla alltför stora administrativa besvärligheter.
Dessa farhågor förefalla mig överdrivna. Sannolikheten synes tala för att
i det alldeles övervägande antalet fall de nya bostadstilläggen i kommuner,
belägna inom de nuvarande bostadskostnadsgrupperna II—V, komma att
utgå med belopp och efter grunder, som äro förmånligare för pensionärerna
än vad som nu gäller för de statliga bostadstilläggen; och i dessa fall
torde någon jämförande beräkning av de särskilda pensionernas storlek ej
behöva göras eller i varje fall kunna ske tämligen överslagsmässigt.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 yrkas, att de ändrade bestämmelserna
om änkepensioner, hustrutillägg och karenstiden för sjukbidrag
skola träda i kraft den 1 juli 1952 och övriga ändringar den 1 januari 1953.

Utskottet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen förestår ett betydande
merarbete, innan reformen kan träda i kraft. Även om det är önskvärt, att
de föreslagna förbättringarna genomföras så fort som möjligt, synes det utskottet
uppenbart, särskilt vid beaktande av pensionsstyrelsens och statens
organisationsnämnds yttranden, att den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet,
den 1 januari 1954, är den tidigaste möjliga. Redan denna tidpunkt
för reformens ikraftträdande torde komma att medföra vissa svårigheter
för pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen att medhinna förberedelsearbetet.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka det i motionerna 1: 490 och
II: 655 framförda yrkandet om att reformen skall träda i kraft den 1 januari
1953. Bestämmelserna om änkepensionerna torde böra träda i kraft samtidigt
med reformen i övrigt. Vad angår tidpunkten för ikraftträdandet av
bestämmelserna om hustrutillägg och karenstiden för sjukbidrag återkommer
utskottet därtill nedan.

Utskottet vill i samband med vad nu anförts understryka vikten av att
kommunerna snarast möjligt efter det ifrågavarande lagbestämmelser utfärdats
fatta beslut om grunderna för de kommunala bostadstilläggen. Pensionsnämnderna
böra efter samråd med pensionsstyrelsen på lämpliga tider
kunna överlämna sitt arbetsresultat till pensionsstyrelsen. Övergångsarbetet
bör bedrivas i sådan takt, att eftersläpningar med de nya pensionernas utbetalning
undvikas.

Förslaget att under övergångstiden privilegiera pension på grund av
egen eller makens föregående arbetsanställning föranleder icke någon erinran
från utskottets sida. Visserligen kan med fog hävdas, att även andra
likartade inkomster i så fall borde privilegieras, men med den principiella
inställning i fråga om privilegiering, som utskottet ovan givit uttryck åt,
och med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblemen kan utskottet icke
förorda någon utvidgning av privilegieringsbestämmelserna för denna be -

68 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

gränsade tidrymd. Det angelägnaste synes vara att snarast möjligt förbättra
möjligheterna för själva arbetarpensioneringen.

I anslutning till de föreslagna övergångsbestämmelserna angående bostadstilläggen
vill utskottet här ånyo understryka vikten av att kommunerna
tillse, att de kommunala bostadstilläggen utformas så, att reformen icke
medför någon försämring för pensionstagarna.

10. Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen.

Folkpensionsrevisionen.

Revisionen har funnit att man vid behandlingen av folkpensioneringens
avdragsregler även måste taga hänsyn till inkomstprövningen av de särskilda
barnbidragen.

Revisionen har härvid i första hand övervägt om inkomstprövningen av
barnbidragen kunde helt slopas. Revisionen framhåller i anslutning därtill
att vid 1947 års revision av barnbidragen framhölls, att barnbidragen till
invaliderna i realiteten hade karaktär av tillägg till invalidpensionen.
Samma skäl som talade för att göra själva pensionen inkomstprövad -—
nämligen de svårigheter som eljest skulle uppstå vid invaliditetsprövningen
-—• talade även för inkomstprövning av tillägget. Revisionen har vidare beräknat
den kostnadsökning, som skulle bli följden om inkomstprövningen
av barnbidragen borttogs, till 10—12 miljoner kronor om året. Därav skulle
med bibehållande av nuvarande kommunbidragsregler ca 8 miljoner kronor
falla på staten och ca 3 miljoner kronor på kommunerna. Med hänsyn till
denna merkostnad och till de skäl, som tidigare åberopats mot ett borttagande
av inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen, har revisionen
funnit att en sådan åtgärd icke bör vidtagas.

Revisionen har i stället föreslagit, att avdragsreglerna skola mildras.

1 fråga om änkors och invaliders m. fl. barn har revisionen förordat en
höjning av det avdragsfria beloppet från 100 till 200 kronor, såvitt angår
barnets egen inkomst. Reträffande försörj arens inkomst har revisionen
föreslagit, att det avdragsfria beloppet höjes från 1 800 kronor om året till

2 400 kronor för ogift och från 2 200 kronor till 3 000 kronor för äkta makar
eller föräldrar. Vidare har revisionen föreslagit, att avdragsfaktorn genomgående
måtte bli 25 procent. Om avdrag samtidigt skulle göras å folkpension
och särskilt barnbidrag, har revisionen ansett, att den för folkpensioneringen
eljest föreslagna avdragsfaktorn å 66 2/3 procent borde nedsättas
till 50 procent.

Remissyttranden.

Revisionens förslag i denna del har i det stora flertalet remissyttranden
lämnats utan erinran. I vissa yttranden, exempelvis från socialstyrelsen,
Landsorganisationen, TCO in. fl., förordas dock att inkomstprövningen helt

69

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

skall slopas. Pensionsstyrelsen framhåller bl. a. att kostnadsökningen genom
en slopad inkomstprövning torde komma att stanna vid ca 5 miljoner
kronor om året.

Departementschefen.

»Bestämmelserna i lagen om särskilda barnbidrag äro f. n. föremål för
översyn av särskilt tillkallade sakkunniga, som antagit benämningen änkepensioneringskommittén
och vilka under innevarande år torde komma att
framlägga ett förslag i ämnet. Med hänsyn härtill torde det nu icke böra
ifrågakomma att överväga andra ändringar i denna lag än sådana, som äga
ett nära samband med de föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagens
avdragsregler. Av denna anledning bör alltså spörsmålet om att helt slopa
inkomstprövningen i fråga om de särskilda barnbidragen — något som
yrkats i vissa remissyttranden — lämnas åsido. Vidare bör bortses från
de barnbidrag, som äro inkomstprövade endast med hänsyn till barnets
inkomst.

I fråga om den förut omnämnda av revisionen föreslagna höjningen av
den avdragsfria inkomsten från 100 till 200 kronor har pensionsstyrelsen
anmärkt, att densamma vore för stor med hänsyn till att därigenom en
ganska avsevärd förmögenhet kunde innehavas av en familj med flera bidragsberättigade
barn utan att barnbidragen reducerades. Ehuru den föreslagna
höjningen — vilken lämnats utan erinran av änkepensioneringskommittén
— går utöver vad som synes vara motiverat enbart med hänsyn
till penningvärdeförsämringen, anser jag mig likväl ej böra frångå revisionens
förslag med hänsyn till det starka avdrag som sker för överskjutande
inkomst.

Vad angår förslaget i övrigt har pensionsstyrelsen förordat, att den avdragsfria
inkomsten höjdes till 3 000 kronor för ensamstående försörjare
och motsvarande högre belopp för makar samt att avdragsfaktorn sattes
lika med folkpensioneringens. Då dubbelt avdrag förekomme, borde det
sammanlagda avdraget ej överstiga den för folkpensionen gällande faktorn.
I andra yttranden har framhållits, att det sammanlagda avdraget ej borde
överstiga 50 procent.

Med anledning härav vill jag erinra om att den nuvarande avdragsfria
inkomsten ansågs höra sättas tämligen högt för att undvika att dubbelt
avdrag skedde vid låga inkomster, övergången till avdragsfaktorn å 75
procent avvägdes med tanke på att inkomstprövade folkpensionsförmåner
då skulle ha bortfallit. De senare tillkomna indextilläggen samt de särskilda
bostadstilläggen ha emellertid medfört, att dessa gränser blivit alltför
låga. Ovissheten om indextilläggens och de kommunala bostadstilläggens
blivande storlek medför, att det nu ej går att fastställa någon viss
gräns, där inkomstprövade folkpensionsförmåner helt bortfalla, för den
händelse man ej sätter beloppet synnerligen högt. Man måste alltså räkna

70 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

med att dubbelt avdrag kan förekomma och avväga avdragsfaktorn därefter.
Under sådana förhållanden synes denna ej böra sättas högre än
25 procent. Även denna procentsats torde bli för hög, när avdrag efter
662/3 procent samtidigt sker å folkpension. En reduktion av den sammanlagda
avdragseffekten bör därför ske, enligt min mening lämpligen genom
minskning av avdragsfaktorn för de särskilda barnbidragen. Jag föreslår
därför, att avdragsfaktorn 25 procent sänkes till 10 procent, när försörjare
åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån, dvs. tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg. Härvid erliålles ett sammanlagt avdrag å 76 2/3 procent,
vilket visserligen i och för sig kan synas högt men som dock innebär
en väsentlig mildring, eftersom det nuvarande avdraget kan utgöra 125
procent.

I fall, då den inkomstprövade folkpensionsförmånen bortfaller före det
särskilda barnbidraget -—- men däremot ej i det motsatta oftare förekommande
fallet — uppstår visserligen med den angivna reduktionsregeln en
mindre avdragströskel. Så länge någon del av nämnda folkpensionsförmån
utgår, blir nämligen avdraget å barnbidraget 10 procent av inkomsten, i
vad den ligger ovanför det avdragsfria beloppet, men i och med att folkpensionsförmånen
bortfaller blir avdraget 25 procent av samma del av
inkomsten. Att helt undgå denna tröskel synes icke vara möjligt.

De av revisionen föreslagna avdragsfria beloppen tillgodose väl det sänkta
realvärdet av nuvarande avdragsfria inkomst. Att ytterligare höja dessa
belopp synes ej lämpligt med tanke på de höga inkomstgränser, som uppkomma,
särskilt i familjer med flera bidragsberättigade barn, vid en avdragsfaktor
av 25 procent 6 400 kronor om året för ensamstående med
fyra barn, 7 000 kronor om året för två makar med samma antal barn samt
7 400 resp. 8 000 kronor, då fem barn finnas.

Merkostnaderna för denna reform beräknas till 300 000 kronor om året.
Anledning torde saknas att i detta sammanhang ändra de regler, som gälla
för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för dessa bidrag.
På staten torde av nämnda belopp belöpa omkring 200 000 kronor av merkostnaden
och på kommunerna omkring 100 000 kronor.

De nu föreslagna ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1954.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 490 och II: 655 yrkas, att inkomstprövningen
i fråga om de särskilda barnbidragen till änkors och invaliders m. fl. barn
måtte slopas.

Utskottet.

Bestämmelserna om de särskilda barnbidragen äro, såsom av det ovanstående
framgår, föremål för översyn av änkepensioneringskommittén. I
avbidan på kommitténs förslag, som kan förväntas innevarande år, böra

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 71

endast sådana ändringar i fråga om inkomstprövningen vidtagas, som betingas
av övriga nu föreslagna reformer. Utskottet kan därför redan av
detta skäl icke tillstyrka det i motionerna I: 490 och II: 655 framförda
förslaget om att helt slopa inkomstprövningen beträffande ifrågavarande
barnbidrag. Anmärkas må i samband härmed, att en sådan reform skulle
medföra en kostnadsökning av cirka 5 miljoner kronor om året. Härtill
kommer att inkomstprövningen i fråga om barnbidragen till invaliders barn
äger visst samband med inkomstprövningen av själva invalidpensionerna.
Barnbidragen ha nämligen ansetts ha karaktären av tillägg till invalidpension.
Här möta alltså åter, därest inkomstprövningen slopades, de tidigare
omförmälda svårigheterna att anpassa beloppen efter graden av invaliditet.

Beträffande de i propositionen föreslagna reglerna för inkomstprövning i
fråga om de särskilda barnbidragen har utskottet ej funnit anledning till
erinran. Bestämmelserna synas ha fått en lämplig avvägning, och längre
torde man för närvarande icke böra gå i fråga om uppmjukning av avdragsreglerna.

C. Övriga reformförslag.

1. Vilande pensionsrätt.

Folkpensionsrevisionen.

Rätt till invalidpension föreligger under förutsättning bl. a. att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig. Även för rätt till sjukbidrag
fordras höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Om arbetsförmågan hos
den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag befinnes ej längre vara
så nedsatt, som i lagens sägs, skall folkpensionen indragas.

För att förkorta tiden för återbehandlingen av vissa pensionsfall har
revisionen föreslagit en sådan ändring i folkpensioneringslagens 15 § 1
mom. att pensionsrätten skulle kunna vara vilande tills vidare under viss
tid. Beslut om vilande pensionsrätt skulle kunna fattas, då arbetsförmågan
hos den som åtnjöte folkpension eller sjukbidrag icke längre vore så nedsatt,
som förutsattes för att sådan förmån skulle kunna utgå, men man
icke vore övertygad om att förbättringen skulle bli bestående under avsevärd
tid. Förordnande om vilande pensionsrätt skulle i angivna fall ersätta
indragning av folkpensionen och kunde karakteriseras som en villkorlig
indragning.

Remissyttranden.

Pensionsstyrelsen har avstyrkt förslaget. Styrelsen har uttalat, att styrelsen
funnit det föreslagna institutet vilande pensionsrätt obehövligt och
mera tillkrånglat än den metod som f. n. användes för att förhindra förhastade
beslut om invalidpensions indragning.

72

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Departementschefen.

»Av vad jag redan anfört framgår att jag helt ansluter mig till den tanke,
som uppbär detta förslag. Jag är emellertid likväl tveksam om förslaget
bör genomföras. Skälen härför framgå av vad pensionsstyrelsen anfört i
sitt remissyttrande. Genom att pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen i
tveksamma fall se tiden an och icke företaga någon åtgärd, förrän en ej
alltför kort tid förflutit från det vederbörande återgått i arbete, bli förutsättningarna
att avgöra om hans arbetsförmåga varaktigt förbättrats större
än eljest. Pensionsstyrelsen har dessutom möjlighet att låta ett ärende vila
på det förberedande stadiet samt att under ärendets gång, närhelst så befinnes
skäligt, tillse att en eventuellt spärrad invalidpension ånyo utbetalas.

Det vill sålunda synas som om syftet med folkpensionsrevisionens ifrågavarande
förslag — att uppnå större snabbhet vid återbehandlingen av pensionsfall
av detta slag — kan utan lagändring vinnas genom en tillämpning
av den nuvarande lagen i överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen
anfört. På grund härav ställer jag mig i detta hänseende tills vidare avvaktande
och finner alltså att ifrågavarande lagbestämmelser nu böra lämnas
orubbade.»

Utskottet.

Då syftet med folkpensionsrevisionens förslag om vilande pensionsrätt
synes kunna tillgodoses inom ramen för gällande bestämmelser, ansluter
sig utskottet till departementschefens uppfattning, att en sådan ändring
av lagen som den av revisionen härutinnan föreslagna icke nu bör genomföras.

2. Grunderna för hustrutillägg.

Folkpensionsrevisionen.

Enligt 8 § lagen om folkpensionering utgår hustrutillägg till pensionsberättigad
gift mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta
minst fem år. När särskilda skäl föranleda därtill må, om mannen åtnjuter
ålderspension, hustrutillägg utgå, oaktat hustrun icke fyllt 60 år. Hustrutillägget
är i sin helhet beroende av inkomstprövning.

Vid sina överväganden har revisionen kommit fram till att undantagsbestämmelsen
bör utvidgas till att avse även hustrur till andra än ålderspensionärer.
Revisionen framhåller emellertid, att i sådant fall tillämpningen
måste bli restriktiv för att hindra att hustrur med god förvärvsförmåga
genom möjligheten att få hustrutillägg föranleddes att icke utnyttja
sin arbetskraft. Revisionen anför vidare.

Enligt revisionens mening bör på grund av undantagsstadgandet hustrutillägg
huvudsakligen kunna utgå 1) då mannen stadigvarande vårdas i
hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun inte mera än tillfälligt

73

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

kan lämna honom utan hjälp eller tillsyn, 2) då hustrun på grund av egen
sjuklighet — utan att arbetsförmågan är så nedsatt att rätt till invalidpension
eller sjukbidrag föreligger — är ur stånd att utföra förvärvsarbete
av någon betydenhet, och 3) då hustrun med hänsyn till förekomsten i
hemmet av små barn är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon
betydenhet.

Då fråga är om hustrur i relativt ung ålder bör givetvis tillämpningen
vara mera restriktiv än med avseende å äldre hustrur. I detta avseende bör
hänsyn tagas till den gränsdragning vid 55 års ålder som stadgats för
änkepensioneringen.

Vad angår förhandenvaron av barn i hemmet såsom en förutsättning för
rätt till hustrutillägg enligt undantagsstadgandet torde böra iakttagas den
gränsdragningen att endast barn under 10 år anses vara små och även
beaktas mannens eller annan hemmavarande familjemedlems möjligheter
att öva tillsyn över barnen. Hustrutillägg bör inte beviljas om endast ett
barn under 10 år finnes som redan inom något år skall uppnå denna ålder.
Tillämpningen av en undantagsbestämmelse sådan som den förevarande
bör nämligen inte avse allt för kort tid.

Revisionen tillägger, att indragning av hustrutillägget givetvis borde ske,
då förutsättning för undantagsbestämmelsens tillämpning icke längre förelåge,
och att observationsförfarande därför regelmässigt borde komma till
användning, såvida ej hustruns ålder blott mera obetydligt understege 60 år.

Revisionen beräknar antalet nytillkomna hustrutilläggsberättigade på
grund av reformen till några hundratal och merkostnaderna till 200 000 å
300 000 kronor om året.

Remissyttranden.

I något remissyttrande har hemställts, att ändringen i grunderna för
hustrutillägget skulle få träda i kraft den 1 juli 1952.

Departementschefen.

Folkpensionsrevisionens förslag om utvidgad rätt till hustrutillägg har
icke föranlett någon erinran från departementschefens sida. Beträffande
den ifrågavarande undantagsbestämmelsens tillämpning syntes departementschefen
vad revisionen därom anfört böra iakttagas.

Motioner.

I likalydande motionerna I: 590 och II: 655 yrkas, att ifrågavarande bestämmelse
om hustrutillägg skall träda i kraft den 1 juli 1952.

Jämväl i motionen II: 618 yrkas, att förevarande bestämmelse skall träda
i kraft den 1 juli 1952.

I motionerna framhålles, att något skäl för att låta med ikraftträdandet
av denna reform anstå till den 1 januari 1954 icke synes föreligga.

74 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Utskottet.

I sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1 vid 1950
års riksdag behandlades förevarande spörsmål om utvidgning av rätten till
hustrutillägg. Utskottet ansåg då, att någon bärande motivering icke förelåge
för att undantagsbestämmelsen i 8 § andra stycket folkpensioneringslagen
vore begränsad till att avse endast sådana fall, då mannen åtnjöte
ålderspension. Arten av den folkpension, som mannen uppbure, borde
icke vara avgörande utan de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.
Behovet av hustrutillägg kunde uppenbarligen vara lika stort vare sig
mannen uppbure ålderspension eller invalidpension. Den nuvarande undantagsbestämmelsens
begränsning till ålderspensionärernas hustrur hade enligt
utskottets uppfattning för allmänheten framstått såsom egendomlig.

Den nu verkställda utredningen har visat, att det icke är motiverat att
i denna del göra skillnad mellan ålderspensionärer och invalidpensionärer.
Allmän enighet råder också om att bestämmelsen nu bör ändras, och utskottet
tillstyrker att så sker. Såsom framhålles av såväl folkpensionsrevisionen
som departementschefen bör ifrågavarande undantagsbestämmelse
tillämpas restriktivt.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall reformen träda i kraft samtidigt med
de nya bestämmelserna om avdragsregler och bostadstillägg in. in., d. v. s.
den 1 januari 1954. Något samband föreligger emellertid icke mellan denna
mindre delreform och övriga nu föreslagna ändringar i folkpensioneringslagen.
I propositionen åberopas ej heller något särskilt skäl för att låta
med ikraftträdandet anstå, och enligt utskottets mening saknas fog för
sådant anstånd. Utskottet anser reformen angelägen och att den bör träda
i kraft så fort som möjligt. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionerna
1:490, 11:618 och 11:655, att reformen skall träda i kraft den 1
juli 1952.

3. Underskrift å pensionsansökan.

Folk pensions revisionen.

I 33 § folkpensioneringslagen stadgas, att folkpensionsansökning, som
skall avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar
för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av sökanden och, om
han är gift, jämväl hans make på heder och samvete avgiven förklaring,
att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.

Bestämmelsen, att ansökan för gift person skall innehålla förklaring
angående uppgifternas riktighet även av dennes make, motiverades vid
dess tillkomst med att de av inkomstprövning beroende pensionsförmånerna
vore avhängiga av båda makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Bevisionen föreslår nu, att makes underskrift ej skall fordras å ansökning,
som endast avser allmän ålderspension eller grundpension.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 75

Departementschefen.

Departementschefen har tillstyrkt revisionens förslag.

Utskottet.

I sitt ovannämnda utlåtande nr 1 till 1950 års riksdag uttalade sammansatta
stats- och andra lagutskottet, att någon förklaring till varför makes
skyldighet att underteckna andre makens pensionsansökning utsträckts till
att avse även ansökningar om icke inkomstprövade pensionsförmåner ej
stode att hämta i förarbetena till bestämmelsen. Utskottet fann därför, att
övervägande skäl talade för att bestämmelsen borde ändras såvitt anginge
ansökningar om allmän ålderspension eller grundpension.

Vid den nu företagna utredningen har bestyrkts att bestämmelsen bör
ändras, och utskottet tillstyrker därför den föreslagna ändringen.

4. Utbetalning till annan än pensionsberättigad.

Folk pensions revisionen.

Enligt 38 § 2 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen äger pensionsstyrelsen
på framställning av nykterhetsnämnd förordna, att folkpension
till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall utbetalas
till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller
annan person att användas till den pensionsberättigades eller hans familjs
uppehälle. Också för det fall att den pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet,
sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd
att själv omhänderhava honom tillkommande folkpension, må pensionsstyrelsen
förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade.

Revisionen har prövat frågan, huruvida en utvidgning av möjligheterna
till utbetalning av pensionen till annan än den pensionsberättigade borde
företagas. Närmast har revisionen prövat ett av 1948 års lösdriveriutredning
i betänkande rörande lösdrivarlagens upphävande m. in. (SOU 1949:4)
föreslaget tillägg till 38 § folkpensioneringslagen av innebörd, att pensionsstyrelsen,
om anledning funnes till antagande att folkpension ej komme
till behörig användning, skulle på framställning av fattigvårdsstyrelse äga
förordna, att pensionen skulle utbetalas till annan än den pensionsberättigade
att användas till dennes eller hans familjs uppehälle. Med detta förslag
hade lösdriveriutredningen åsyftat att förhindra att folkpensionsmedel
skulle komma dem som förde ett parasiterande levnadssätt till godo. Folkpensionsrevisionen
har anslutit sig till lösdriveriutredningens förslag i
denna del, dock att enligt revisionens mening krav icke borde uppställas på
framställning från fattigvårdsstyrelse för bestämmelsens tillämpning.

76 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

Departementschefen.

Departementschefen har ställt sig avvisande till detta förslag och därom
anfört bl. a. följande:

»Folkpensionärerna böra självklart ha största möjliga frihet att själva
bestämma, hur de helst vilja utnyttja sin pension. Och jag anser det vara
av synnerlig vikt, att lagens innehåll på denna punkt icke blir så obestämt
att det kan giva anledning till onödig irritation. Redan enligt gällande
lag (38 § 2 mom. folkpensioneringslagen) har pensionsstyrelsen befogenhet
att förordna om utbetalning till annan än pensionären, nämligen i
sådana fall då denne är hemfallen åt alkoholmissbruk eller till föjd av
ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur
stånd att själv omhänderha folkpensionen. Genom detta stadgande böra
möjligheter finnas att komma till rätta med fall, där ett ingripande i förevarande
hänseende framstår såsom befogat, och alltså även i fall sådana
som de av revisionen åsyftade, d. v. s. då pensionärens viljesvaghet eller
godtrogenhet grovt utnyttjas av anhörig eller annan.»

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet icke tillräckliga skäl
föreligga för att nu utvidga bestämmelserna om rätt att utbetala pension
till annan än den pensionsberättigade. Utskottet biträder alltså departementschefens
förslag, att lagändring i denna del icke bör vidtagas.

5. Rörlig pensionsålder.

Folk pensions revisionen.

Revisionen har funnit skälen mot en rörlig pensionsålder så vägande,
att den anser införandet av ett dylikt system ej böra ifrågakomma i vårt
land. Emellertid kunde enligt revisionens mening de önskemål, som låge
bakom förslagen om rörlig pensionsålder, i viss mån realiseras genom utnyttjande
och förbättring av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

Remissyttranden.

Revisionens inställning till frågan om en rörlig pensionsålder samt dess
förslag om viss utbyggnad av pensionsstyrelsens frivilliga försäkring ha
väckt kritik i några yttranden. Vissa remissinstanser finna frågan om en
rörlig pensionsålder böra ytterligare utredas.

Departementschefen.

Departementschefen erinrar om att ifrågavarande spörsmål vid flera
tidigare tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Tanken på en anordning
med rörlig pensionsålder hade avvisats redan av socialvårdskommittén

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 77

i dess betänkande (SOU 1945: 46) med förslag till lag om folkpensionering.
Även pensionsutredningen hade i sitt principbetänkande (SOU 1950:33)
med förslag till allmän pensionsförsäkring uttalat sig mot valfri pensionsålder.
Departementschefen tillägger, att frågan om hur en obligatorisk allmän
pensionsförsäkring och folkpensioneringen lämpligen kunde organisatoriskt
och sakligt sammanföras till ett enhetligt system, nu prövades av
sakkunniga, som tillkallats för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Därvid komme alltså frågan om en rörlig pensionsålder
upp i sitt vidare sammanhang. Skäl att nu vidtaga ändring i folkpensioneringslagen
såvitt anginge tidpunkten, då rätt till ålderspension inträdde,
torde därför enligt departementschefen icke föreligga.

Motioner.

I likalydande motionerna 1:491 och II: 653 beröres jämväl frågan
om rörlig pensionsålder och därom uttalas bl. a. följande:

Enligt min mening har utvecklingen gått därhän att de äldres möjligheter
och vilja till arbetsinsats böra stimuleras på alla sätt. Därtill kommer
att de medicinska skälen för att de gamla skola få fortsätta sitt arbete, var
och en efter sin förmåga och lust, äro tungt vägande. Frågan om pensionärernas
möjlighet till kompensation för sitt arbete är därför värd att tas upp,
eventuellt med utgångspunkt från folkpensionsrevisionens förslag om utnyttjande
och förbättrande av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Önskvärt är därför att frågan ägnas uppmärksamhet i fortsättningen.

Något yrkande i denna del framställes icke av motionärerna.

Utskottet.

Frågan om införandet av rörlig pensionsålder har, såsom av det ovan
anförda framgår, vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.
Här må endast erinras om att såväl socialvårdskommittén som pensionsutredningen
och folkpensionsrevisionen ställt sig avvisande mot eu
sådan anordning.

Vid innevarande riksdag väckta motioner om utredning och förslag i
ämnet ha på hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 22 av
riksdagen lämnats utan åtgärd. Utskottet finner icke anledning att här
göra något ytterligare uttalande i denna fråga utan får hänvisa till andra
lagutskottets nämnda utlåtande.

I anslutning till vad folkpensionsrevisionen anfört vill utskottet dock
i förevarande sammanhang understryka önskvärdheten av att den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen utnyttjas i större utsträckning än för närvarande.
ökad upplysningsverksamhet angående denna försäkringsform
torde härvidlag vara av betydelse.

78 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

6. Besvärsförfarandet.

Gällande rätt.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må jämlikt 37 §
klagan föras av justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande av
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud. Enskild
sakägare må fullfölja talan allenast såframt pensionsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling
inom styrelsen uttalats avvikande mening, så ock där styrelsen finner
fråga huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av
sökandens inkomst vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk
synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller styrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Klagan föres
hos Konungen genom besvär, vilka vid talans förlust skola å trettionde
dagen från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.
Ärendena prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

19b7 års riksdag angående högsta prövningsinstans.

I proposition nr 317 till 1947 års riksdag föreslogs bl. a. att mål angående
folkpensionering m. m. skulle undantagas från regeringsrättens prövning.
I sitt utlåtande nr 48 avstyrkte andra lagutskottet propositionen i denna del
och anförde bl. a. följande:

Mål angående folkpensionering, invalidunderstöd och barnbidrag prövas
enligt regeringsrättslagen i dess nu gällande lydelse av regeringsrätten. I
förevarande proposition föreslås att nu nämnda mål skola undantagas från
regeringsrättens prövning. Den i propositionen föreslagna lagändringen
innebär, att besvär i mål angående tillämpning av 1946 års lag om folkpensionering
ävensom de föreslagna lagarna om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn och om bidrag till änkor och änklingar med
barn skola avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Statsrådet och chefen för
socialdepartementet har i propositionen nr 50 såsom skäl för att förlägga
prövningen av besvärsärenden beträffande folkpensioneringen till Kungl.
Maj :t i statsrådet anfört, att det särskilt under de första åren efter den nya
folkpensioneringslagens ikraftträdande vore av vikt att chefen för socialdepartementet
bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Förslaget
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn hänvisar
i fråga om besvär till folkpensioneringslagens bestämmelser. Enligt
förslaget till lag om bidrag till änkor och änklingar med barn skall beträffande
sådant bidrag i huvudsak gälla vad i lagen om folkpensionering stadgas
om änkepension, bostadstillägg och särskilt bostadstillägg. Chefen för
justitiedepartementet har anslutit sig till den uppfattningen, att besvär
över pensionsstyrelsens beslut i ärenden angående folkpension och särskilda
barnbidrag böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. I motionerna I: 363 och
11:521 hemställes, att sådan ändring vidtages i det genom propositionen
nr 317 framlagda lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,
särskilda barnbidrag och bidrag till änklingar och änkor med barn upptagas
och prövas av regeringsrätten. Enligt utskottets mening ha tillräckliga skäl

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 79

icke anförts för avsteg från de hittills tillämpade principerna för fördelning
av besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Hänsyn
till regeringsrättens arbetsbörda och önskvärdheten av att mål angående
folkpensionering, barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med barn
snabbt avgöras kunna måhända dock motivera att målens prövning flyttas
från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Härom kräves närmare
utredning. Måhända skulle emellertid den lämpligaste lösningen av frågan
vara inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol, som då skulle kunna
vara högsta instans även för de mål, varom här är fråga.

Enligt utskottets mening har det sociala reformarbetet nu fortskridit så
långt, att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans bör allvarligt övervägas. En utredning av denna
fråga bör ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes
regeringsrätten fortfarande böra vara högsta instans för här ifrågavarande
mål.

Av nu anförda skäl föreslår utskottet, att det genom propositionen nr 317
framlagda lagförslaget kompletteras med bestämmelser om att mål angående
folkpensionering, barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med
barn skola tillhöra regeringsrättens prövning.

I en reservation av herr Norman m. fl. yrkades, att Kungl. Maj :t i statsrådet
skulle vara högsta instans beträffande ifrågavarande mål. Reservanterna
anförde bl. a.

Chefen för justitiedepartementet har anslutit sig till den uppfattningen
att besvär över pensionsstyrelsens beslut i ärenden angående folkpension
och särskilda barnbidrag böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. I motionerna
I: 363 och II: 521 hemställes, att sådan ändring vidtages i det genom
propositionen nr 317 framlagda lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,
särskilda barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med
barn upptagas och prövas av regeringsrätten. Frågan om vilken myndighet
som skall vara högsta instans i dessa mål är av stor betydelse. Skäl kunna
anföras både för regeringsrätten och för Kungl. Maj:t i statsrådet som
högsta instans. Ur flera synpunkter skulle måhända den lämpligaste lösningen
av frågan vara inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol, som
då skulle kunna vara högsta instans även för de mål, varom här är fråga.
Enligt utskottets mening har det sociala reformarbetet nu fortskridit så
långt, att inrättandet av en sådan prövningsinstans bör allvarligt övervägas.
En utredning av denna fråga bör ske snarast möjligt. I avbidan på
resultatet av utredningen synes Kungl. Maj:t i statsrådet från och med
den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen, böra vara högsta instans
beträffande ifrågavarande mål.

Reservationen bifölls av riksdagen.

1950 års riksdag angående besvärsrätten.

Vid 1950 års riksdag behandlades två motioner, vari hemställdes, att riksdagen
skulle besluta om sådan ändring av 37 § lagen om folkpensionering
att enskild klagande utan pensionsstyrelsens medgivande måtte få rätt att
vända sig till Kungl. Maj:t i berörda frågor. I sitt av riksdagen godkända

80 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

utlåtande nr 10 avstyrkte andra lagutskottet motionerna. I sitt utlåtande
anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att den nu gällande ordningen,
enligt vilken pensionsstyrelsen — med undantag för vissa särskilt angivna
fall — själv har att pröva, huruvida talan mot dess beslut må fullföljas,
icke kan anses fullt tillfredsställande. I det stora flertalet fall är beviljandet
av folkpension in. in. en fråga av synnerlig vikt för den sökande. Det måste
för denne framstå såsom egendomligt, att samma myndighet, som avslagit
hans ansökan, jämväl har att pröva om talan mot beslutet skall få fullföljas.
En dylik bestämmelse synes kunna skapa viss misstro hos den enskilde
sakägaren.

Utskottet vill emellertid först erinra om att enligt den intill den 1 januari
1948 gällande lagen om folkpensionering enskild sakägare över huvud taget
icke ägde klaga över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden. Genom
den ökning av pensionsförmånernas storlek, som den nya lagen om folkpensionering
medförde, skärptes måhända kravet på tillförlitlighet vid
pensionsärendenas avgörande. Detta förhållande talade sålunda för att pensionsstyrelsens
beslut borde kunna överklagas i viss utsträckning. Men
såväl pensionsstyrelsen som flertalet av de under förarbetena till de nu
gällande reglerna hörda pensionsombuden och pensionsnämnderna funno
icke något behov av utvidgning av rätten till besvär föreligga.

Såsom under förarbetena till de nu gällande besvärsreglerna framhölls,
torde det vara nödvändigt, att besvärsrätten i folkpensionsärenden begränsas,
enär eljest kan befaras, att en mycket stor del av de ärenden, i vilka
ansökan om pension eller ansökan om högre pension avslagits av pensionsstyrelsen,
komma att dragas inför den högsta instansen. Denna begränsning
i besvärsrätten synes i varje fall med hänsyn till ärendenas antal oundgängligen
erforderlig, så länge prövningen av ärendena i högsta instans är
förlagd till Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt de gällande reglerna om besvärsrätt torde alla ärenden av principiell
art ävensom ärenden av mera tveksam natur kunna bli föremål för
prövning av Kungl. Maj:t. I vad mån verkligt behov föreligger av besvärsrätt
över pensionsstyrelsens beslut i det stora flertalet övriga ärenden, synes
dock kunna ifrågasättas. Enligt utskottets uppfattning bliva pensionsärendena
inom pensionsstyrelsen föremål för en mycket omsorgsfull prövning.

På grund av det anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den i
motionerna 1:94 och 11:70 föreslagna ändringen av 37 § lagen om folkpensionering.
Frågan om en ändring av de nu gällande besvärsreglerna i
folkpensioneringslagen torde emellertid komma att bliva föremål för förnyat
övervägande i samband med frågan om inrättandet av en för olika
socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans.

Folkpensionsrevisionen.

Revisionen har prövat frågan, huruvida ordningen för besvär till Kungl.
Maj:t över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden borde göras mera
enhetlig. Revisionen har därvid övervägt olika lösningar för att göra fullföljdsprövningsrätten
mera enhetlig men har stannat för att tillräckliga
skäl nu ej funnes för att göra en ändring i dessa regler. Frågan om fullföl
jdsrätten inom folkpensioneringen hängde nämligen intimt samman med

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 81

spörsmålet om skapandet av en enhetlig ordning för prövning av socialförsäkringsärendena
i högsta instans, något som i sin tur blott vore en
detalj i det större problemet om en allmän samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna.

Departementschefen.

»Det synes mig visserligen kunna ifrågasättas om den nuvarande dualismen
på detta område alltjämt bör bestå. Spörsmålet härom är emellertid
nära förbundet med den större, sedan flera år tillbaka aktuella frågan om
ordningen för socialförsäkringsärendenas prövning i högsta instans. Under
sådana förhållanden anser jag mig kunna biträda revisionens mening att
det icke i detta sammanhang bör företagas någon ändring härvidlag.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 591 och II: 653 yrkas sådan ändring i folkpensioneringslagen
att besvär över pensionsstyrelsens beslut skall få föras
utan att särskilt medgivande behöver inhämtas samt att målen skola prövas
av regeringsrätten i stället för Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utskottet.

Såsom framhölls i andra lagutskottets ovan omförmälda utlåtande nr
10 till 1950 års riksdag synes den nuvarande ordningen i fråga om rätten
att föra talan mot pensionsstyrelsens beslut icke fullt tillfredsställande.
För den enskilde sakägaren kan det synas egendomligt, att han icke får
fullfölja talan mot ett beslut av pensionsstyrelsen utan att först ha fått
styrelsens medgivande. Det torde därför framstå som ett befogat önskemål
att kunna undvika dylika begränsningar i besvärsrätten. Viss begränsning
lärer emellertid ännu så länge vara ofrånkomlig. De skäl, som åberopades
av andra lagutskottet i nämnda utlåtande mot att företaga en ändring av
fullföljdsreglerna innan ställning tagits till frågan om införandet av en
för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans, finner
utskottet alltjämt bärande. Härtill kommer, att frågan om det administrativa
besvärsförfarandet i sin helhet är föremål för utredning av särskilda
sakkunniga, besvärssakkunniga. I frågans nuvarande läge kan utskottet
därför icke förorda någon ändring av bestämmelserna angående
rätt att fullfölja talan mot pensionsstyrelsens beslut.

Då målen angående folkpensionering in. in. år 1947 överflyttades från
regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet åberopades såsom skäl därför,
att det särskilt under de första åren efter den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande vore av vikt att chefen för socialdepartementet bleve
i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Denna motivering — om vilken
delade meningar rådde redan 1947 — måste efter band anses ha förlorat
i styrka. Då emellertid jämväl denna fråga äger nära samband med
0 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 5.

82

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

det ovan berörda spörsmålet om inrättande av en högsta prövningsinstans
för alla socialförsäkringsärenden, anser sig utskottet icke nu böra tillstyrka
någon ändring av det nuvarande förfarandet.

Med hänvisning till vad nu anförts får utskottet avstyrka motionerna
I: 491 och II: 653, såvitt nu är i fråga.

7. Karenstiden för rätt till sjukbidrag.

Gällande rätt.

Jämlikt 3 § 2 mom. folkpensioneringslagen utgår invalidpension för tid
före fyllda 67 år till den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom
sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning
att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan
höggradig nedsättning av arbetsförmågan som nyss sagts varit oavbrutet
bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående
ytterligare avsevärd tid, skall enligt 3 § 3 mom. därunder utgå
folkpension i form av sjukbidrag.

Frågans behandling vid 1951 års l-iksdag.

I en vid 1951 års riksdag väckt motion (II: 18) yrkades i första hand
sådan ändring av 3 § 3 mom. i folkpensioneringslagen, att sjukbidrag
skulle kunna utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga,
vilka utan att kunna anses varaktiga dock kunde antagas bestå minst ett år.

I yttrande över motionen förordade pensionsstyrelsen en sänkning av
karenstiden från ett år till sex månader och anförde därvid bl. a.

En mycket stor del av dem som söka sjukbidrag torde vara personer
lidande av olika slag av tuberkulos, främst då lungtuberkulos. Med de nya
behandlingsmetoderna på detta område torde det vara synnerligen svårt,
i många fall till och med ogörligt, att redan i början av sjukdomsförloppet,
innan vård och behandling påbörjats eller resultaten därav hunnit visa sig,
uttala sig om huru länge den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan
kommer att bestå. Sedan ansökningen bifallits och sjukbidraget börjat utbetalas,
tillfrisknar måhända pensionstagaren rätt snart och börjar arbeta
— vården och behandlingen, som kanske påbörjats först efter det att läkarutlåtandet
utfärdades, visa sig måhända ha haft ett gynnsammare resultat
än vad man vid insjuknandet beräknade. Arbetsförmågan visar sig då
efteråt ha varit höggradigt nedsatt under måhända blott 5—6 månader
eller ännu kortare tid, vadan sjukbidrag ej alls skulle ha utgått. Vad nu
anförts angående tuberkulosfallen, torde i ej ringa utsträckning vara tilllämpligt
även på andra sjukdomstyper, som föranleda sjukbidragsansökningar.
Fall av ovan beskriven art kunna givetvis inträffa någon gång även
med nuvarande utformning av sjukbidragsbestämmelserna, men det är
sannolikt, att antalet sådana fall kommer att högst avsevärt öka, om motionärernas
förslag om att slopa hela karenstiden genomföres. Likaledes
torde man då kunna vänta sig en ej oväsentlig ökning av antalet avslagna
sjukbidragsansökningar. Sjukbidrag torde nämligen ofta komma att sökas

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 83

på tämligen lösa grunder för varjehanda rätt snart övergående sjukdomar.
Antingen sjukbidrag, på sätt nyss nämnts, felaktigt beviljas med ty åtföljande
förluster för stat och kommun eller sjukbidragsansökningar i vidgad
omfattning avslås, ökas för övrigt pensionsstyrelsens arbetsbörda utan att
någon motsvarande samhällsvinst göres.

Med hänsyn härtill anser sig pensionsstyrelsen ej kunna förorda det av
motionärerna föreslagna borttagandet av hela karenstiden. Däremot anser
styrelsen skäl föreligga för att minska densamma från nuvarande ett år till
sex månader. När sex månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan
förflutit, torde man vanligtvis med rätt stor säkerhet kunna förutsäga,
huru länge nedsättningen av arbetsförmågan kommer att vara; den
sjuke har då i regel erhållit vård och behandling under en ej alltför kort
tid, så att resultatet därav har hunnit visa sig. Rätt till sjukbidrag skulle
alltså föreligga, när en höggradig nedsättning av arbetsförmågan kunde
antagas bestå minst ett år och sex månader, av vilken tid sex månader eller
möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, fann i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 24, att bestämmelserna om rätt till sjukbidrag blivit
förenade med vissa icke helt tillfredsställande verkningar på grund av att
lagen om allmän sjukförsäkring icke — såsom ursprungligen avsågs —
trädde i kraft vid samma tidpunkt som lagen om folkpensionering. Starka
skäl talade enligt utskottets mening för en uppmjukning av de tämligen
stränga villkor, som uppställts i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans
nedsättning. På de av pensionsstyrelsen angivna skälen avstyrkte
utskottet emellertid att karenstiden helt slopades men förordade en begränsning
av tiden till sex månader. Spörsmålet om en sådan begränsning
borde enligt utskottets mening upptagas till prövning av Kungl. Maj :t.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med vad utskottet förordat (skrivelsen
nr 229).

Pensionsstgrelsens förslag.

I sitt nu i ärendet avgivna utlåtande har pensionsstyrelsen allenast hänvisat
till sitt tidigare yttrande i frågan och förklarat sig vidhålla sin där
uttalade mening att karenstiden borde minskas från ett år till sex månader.
Den därav föranledda årliga kostnadsökningen har styrelsen beräknat till
omkring 2,25 milj. kronor, varav kommunerna med gällande kommunbidragsregler
skulle få svara för omkring 0,7 milj. kronor.

I samtliga remissyttranden — avgivna av statskontoret, medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund — har pensionsstyrelsens förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Departementschef en.

»Redan vid lagens tillkomst rådde viss tvekan om det berättigade i att
fordra en så lång karenstid som ett helt år, innan rätt till sjukbidrag in -

84 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr o.

trädde. I avbidan på erfarenhet hur lagen i detta hänseende skulle verka
ansåg man sig dock böra stanna vid en karenstid av denna längd.

Genom en vid 1951 års riksdag väckt motion har detta spörsmål ånyo
aktualiserats; och sedan vederbörande riksdagsutskott uttalat sig för en
minskning av karenstiden från ett år till sex månader, har riksdagen begärt
en utredning av, frågan. Pensionsstyrelsen, som numera verkställt
denna utredning, har anslutit sig till utskottets uppfattning i saken, och
denna mening delas av alla dem som hörts i ärendet.

På grund härav och då utredningen ger vid handen att man, när sex
månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan förflutit, vanligt\is
med rätt stor säkerhet kan avgöra huru länge nedsättningen kommer att
bestå samt skäl jämväl i övrigt tala för den ifrågasatta nedsättningen, tillstyrker
jag att denna genomföres.

Den förordade minskningen av karenstiden för sjukbidragen med sex
månader föranleder naturligen en ökning av kostnaderna för sjukbidragen.
Pensionsstyrelsen har beräknat den årliga kostnadsökningen till 2,25 milj.
kronor, därav för staten 1,55 milj. kronor och för kommunerna 0,7 milj.
kronor. Ett genomförande av förslaget om ändrade avdragsregler medför,
att dessa belopp torde få jämkas något uppåt.

Förslaget i denna del synes böra genomföras vid samma tidpunkt som
folkpensionsrevisionens huvudförslag eller den 1 januari 1954.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 490 och II: 655 yrkas, att den ändrade bestämmelsen
om karenstiden för rätt till sjukbidrag skall träda i kraft den
1 juli 1952.

I motionen II: U2 hemställes, »att riksdagen beslutar låta den av 1951
års riksdag rekommenderade ändringen av 3 § 3 mom. lagen om folkpensionering
träda i kraft den 1 juli 1952, och att riksdagen för att möjliggöra
detta ikraftträdande beslutar att till bidrag till folkpensioner m. m.
för budgetåret 1952/53 anvisas 742 000 000 kronor i stället för av departementschefen
föreslagna 741 000 000 kronor.»

Jämväl i motionen II: 618 yrkas, att förslaget i denna del skall träda i
kraft den 1 juli 1952. I motionen — som även berör frågan om rätt till
hustrutillägg — föreslås att riksdagen om lagens ikraftträdande måtte besluta
sålunda:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. Dock skall nuvarande 8 §
erhålla följande lydelse från 1 juli 1952: När särskilda skäl därtill föranleda
må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år.

Och skola 3 § samt 33 § andra stycket i deras nya lydelse likaledes landa

till efterrättelse från samma datum. „

Under tiden den 1 juli 1952 ---utan ansökning. I likhet med Ivungl.

Maj:ts förslag.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

85

Utskottet.

Redan fjolårets riksdag fann, att karenstiden för rätt till sjukbidrag
borde ändras från ett år till sex månader. Förslaget om sådan ändring har
därefter ytterligare prövats och ånyo tillstyrkts av pensionsstyrelsen. Vidare
ha samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan
erinran. Även departementschefen tillstyrker att karenstiden nedsättes till
sex månader. Enighet råder sålunda om att en ändring av ifrågavarande bestämmelse
bör komma till stånd. Den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen
har beräknats till omkring 2,25 milj. kronor, varav kommunerna
med gällande kommunbidragsregler skulle få svara för omkring 0,7
milj. kronor.

Anledning till att någon lagändring icke vidtogs vid fjolårets riksdag
Synes -—• enligt vad som framgår av andra lagutskottets ovannämnda utlåtande
— ha varit, att reformen skulle komma att medföra en viss ökning
av kostnaderna för sjukbidragen och att vederbörande anslag vid det tillfället
redan hade varit föremål för riksdagens behandling. På grund därav
förordade utskottet i stället en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om
att Kungl. Maj :t ville upptaga spörsmålet till omprövning.

Såsom framhålles i motionerna har något skäl icke anförts för att låta
med ikraftträdandet av denna, enligt utskottets mening mycket angelägna
delreform anstå ända till den 1 januari 1954, då den ovan behandlade större
reformen skall träda i kraft. Frågan om karenstiden för rätt till sjukbidrag
har icke samband med övriga nu aktuella reformförslag. Utskottet får därför,
oaktat de med reformen förenade merkostnaderna, med tillstyrkande
av motionerna I: 490, II: 142, II: 618 och II: 655 i denna del föreslå, att
den ändrade bestämmelsen om rätt till sjukbidrag skall träda i kraft redan
den 1 juli 1952. Till frågan om uppräkning av vederbörande anslag återkommer
utskottet nedan.

D. Vissa fristående motioner m. m.

1. Höjning av pensionernas grundbelopp.

Utskottet.

Frågan om höjning av pensionernas grundbelopp har utskottet behandlat
i sitt utlåtande nr 4, till vilket utskottet får hänvisa.

2. Avskaffande av folkpensionsavgifterna.

Gällande rätt.

Jämlikt 19 § folkpensioneringslagen skall såsom bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen för varje år pensionsavgift erläggas av envar svensk
medborgare, dock ej för år före det, under vilket han fyller aderton år,
eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket

86 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

han icke är i riket mantalsskriven, ej heller för år för vilket hans enligt
förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till
1 200 kronor eller, om han är gift och mantalsskriven såsom tillhörande
samma hushåll som sin make, för år för vilket makarnas taxerade inkomster
sammanlagt icke uppgå till 1 200 kronor. Pensionsavgift erlägges
icke av person, som under juni månad det år avgiften skall slutligen påföras
ägt uppbära folkpension eller den 1 juli samma år förlorat sitt
svenska medborgarskap, eller för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas,
utgör en procent av hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt
för året taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift och
mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en halv
procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig
vare dock högsta avgift 100 kronor. Pensionsavgift, som enligt
angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med
uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden.
Konungen och riksdagen fastställa plan för fondens användning.

Motionen l: 111.

I motionen vrkas, att folkpensionsavgifterna skola avskaffas och att riksdagen
till följd därav för sin del skall besluta sådan ändring av lagen om
folkpensionering, att paragraferna 19, 20, 21 och 22 upphävas.

Utskottet.

Vid tillkomsten av 1946 års lag om folkpensionering övervägdes frågan
om att slopa folkpensionsavgifterna. Därvid framhölls, att det ur psykologisk
synpunkt vore riktigt, att varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone
i någon mån bidroge till sin egen försörjning vid ålderdom och
invaliditet. Avgifterna vore sålunda huvudsakligen avsedda att betona folkpensioneringens
karaktär av socialförsäkring och medborgarnas rätt till
folkpension. Rätten att erhålla vissa förmåner utan behovsprövning bleve
också mera markerad genom att var och en bidroge till förmånernas
finansiering. Ur statsfinansiell synpunkt kunde heller icke bortses från de
avsevärda belopp som inflöte till statskassan.

Utskottet anser icke något skäl föreligga för riksdagen att nu intaga
annan ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål än 1946. Tilläggas må, att
det belopp, som inflyter genom folkpensionsavgifterna, avsevärt stigit under
senare år. Sålunda uppgår beloppet av under år 1951 påförda avgifter till
i runt tal 144 miljoner kronor. För budgetåret 1951/52 ha inkomsterna av
folkpensionsavgifter uppskattats till 150 miljoner kronor och för budgetåret
1952/53 till 155 miljoner kronor.

Med hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka förevarande motion.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 87

3. Rätt till fria resor.

Motioner.

I likalydande motionerna I: 2 och 11: 3 hemställes, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag om att
varje folkpensionär årligen måtte beviljas en fri resa till nära anhöriga.»

I motionen 11:430 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om åtgärder för beredande av möjligheter för folkpensionär att
företaga tvenne resor per år av obegränsad längd till halvt ordinarie pris
å statens järnvägar och busslinjer samt å busslinjer, som drivas av kungl.
postverket.»

Utskottet.

Det av motionärerna framförda förslaget att bereda folkpensionärerna
ökade möjligheter att företaga resor till nära anhöriga antingen kostnadsfritt
eller till nedsatt pris finner utskottet behjärtansvärt. Säkerligen förhåller
det sig i många fall så som uttalas i motionerna, att folkpensionärerna
av kostnadsskäl icke ha möjlighet att resa för att besöka barn och nära
anhöriga.

Inom folkpensioneringen strävar man emellertid efter att avskaffa all
behovsprövning. Redan med hänsyn därtill synes det mindre lämpligt att
nu införa en ny behovsprövad förmån. Enligt utskottets mening bör man,
när så befinnes möjligt, i stället för att införa förmåner av denna art förbättra
själva pensionsförmånerna. Det torde också vara obestridligt, att
motionärernas förslag skulle medföra icke obetydliga administrativa svårigheter.
På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka
bifall till förevarande motioner.

E. Lagtext och anslag.

1. Lagtext.

Utskottet.

Mot den i propositionen föreslagna lagtexten har utskottet icke funnit
anledning till erinran. Till följd av att utskottet tillstyrkt, att reformerna
angående ändrade grunder för rätt till hustrutillägg och angående karenstiden
för rätt till sjukbidrag skola träda i kraft den 1 juli 1952, erfordras
emellertid särskilda övergångsbestämmelser därom i lagen angående ändring
i lagen om folkpensionering.

Vidare får utskottet som en följd av den ändrade konstruktionen och benämningen
å bostadstillägget ävensom till följd av att tilläggspension ej
längre kommer att omfatta hustrutillägg förorda, att ändringar av redaktionell
art måtte vidtagas jämväl i lagen den 20 mars 1936 om socialregister
och lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. in. Ändringarna
framgå av de i utskottets hemställan upptagna lagförslagen.

88 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

2. Anslag.

A. Anslaget Bidrag till folkpensioner m. m. är för innevarande budgetår
upptaget med 741 000 000 kronor.

Pensionsstyrelsen har beräknat medelsbehovet för nästa budgetår till
742 000 000 kronor. Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare
i januari 1949 samt det för december 1952 uppskattade antalet.

Ålderspension.

Januari

1949

December

1952

1. Ogifta pensionstagare ...........

2. Gifta pensionstagare, vilkas make

ej uppbär folk-

333 005

360 000

pension eller hustrutillägg .......

57 429

62 000

3. Gifta manliga pensionstagare med

hustrutillägg . .

13 735

15 000

4. Gifta pensionstagare, vilkas make uppbär folkpension

177 115

192 000

Summa

581 284

629 000

Invalidpension och sjukbidrag.

Enbart grundpension

13 430

16 000

Tilläggspension .................

136 482

134 000

Änkepension .....................

12 600

15 000

Hustrutillägg

18 no

20 000

Summa

180 622

185 000

Styrelsen framhåller, att ökningen i totalantalet ålderspensioner sammanhänger
med den alltmera skönjbara förskjutningen i åldersfördelningen.
Antalet tilläggspensioner uppskattades vid anslagsberäkningen för
innevarande budgetår till 148 000 vid utgången av 1951, medan antalet nu
uppskattas till 134 000 vid utgången av 1952. Skillnaden beror till största
delen på att antalet i brist på detaljerad statistik tidigare upptagits alltför
högt. I verkligheten minskar antalet tilläggspensioner f. n. med ca 1 800
om året.

Departementschefen.

Departementschefen har i statsverkspropositionen anfört:

F. n. befinna sig flera olika förslag beträffande folkpensioneringen under
remissbehandling eller under övervägande inom socialdepartementet. Vissa
av dessa förslag, främst det som framlagts av folkpensionsrevisionen i dess
betänkande angående avdragsregler och bostadstillägg, torde komma att
föranleda särskild proposition till årets riksdag. Då flertalet av de ändringar
beträffande folkpensioneringen, som sålunda äro aktuella, av organisatoriska
skäl icke kunna förutsättas träda i kraft under nästa budgetår,
torde förevarande anslag emellertid kunna beräknas definitivt redan i statsverkspropositionen.

Såsom framgår av vad pensionsstyrelsen anfört torde anslaget för innevarande
budgetår ha upptagits till något för högt belopp på grund av att
antalet invalidpensionärer antagits vara större än det numera visat sig
vara. Under förutsättning att uppskattningen av kommunernas andel i

89

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

kostnaderna för folkpensioneringen visar sig hållbar erfordras för nästa
budgetår icke någon uppräkning av anslaget. Pensionsstyrelsen har föreslagit,
att anslaget höjes med 1 000 000 kronor, vilket belopp ungefär motsvarar
kostnaden för en ifrågasatt förkortning av karenstiden för erhållande
av sjukbidrag. Till denna fråga torde jag få återkomma i förenämnda
sammanhang. Jag förordar, att anslaget upptages till oförändrat belopp,
741 000 000 kronor.

Motionen II: 142.

I motionen yrkas, att reformen angående karenstiden för rätt till sjukbidrag
skall träda i kraft den 1 juli 1952 samt att riksdagen för att möjliggöra
detta ikraftträdande måtte uppräkna förevarande anslag med 1 000 000
kronor.

Utskottet.

Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda beräkningar av förevarande
anslag föranleda icke någon erinran från utskottets sida.

Enär utskottet ovan förordat, att reformerna angående utvidgad rätt till
hustrutillägg och angående karenstiden för rätt till sjukbidrag skola träda
i kraft redan den 1 juli 1952, bör emellertid anslaget uppräknas. Kostnaderna
ha beräknats för förstnämnda reform till 200 000 å 300 000 kronor,
varav omkring 185 000 kronor skulle falla på staten, samt för den
senare reformen till 2,25 miljoner kronor, därav 1,55 miljoner kronor å
staten. Utskottet förordar därför, att ifrågavarande anslag uppräknas med
ett avrundat belopp om 2 miljoner kronor.

B. Anslaget Indextillägg å folkpensioner är för innevarande budgetår
upptaget med 102 000 000 kronor.

I statsverkspropositionen har departementschefen föreslagit, att anslaget
för nästkommande budgetår måtte upptagas till 205 000 000 kronor.
Till stöd härför har departementschefen anfört:

»Pensionspristalet har numera fastställts till 130 för månaderna november
och december 1951 samt januari 1952. Anslaget till indextillägg
bör beräknas under antagande att samma pensionspristal blir gällande
under nästa budgetår. Till följd härav bör det av pensionsstyrelsen beräknade
medelsbehovet ökas med 34 000 000 kronor. Anslaget bör alltså upptagas
till (171 000 000 + 34 000 000) 205 000 000 kronor.

Utskottet.

Genom kungörelse den 18 april 1952 (nr 146) har pensionspristalet för
månaderna maj—juli 1952 fastställts till 135. Ytterligare ett indextillägg
kommer sålunda att utgå å folkpensionerna.’ Förevarande anslag bör därför
uppräknas med kostnaderna för ett indextillägg, eller 34 miljoner kronor.
Anmärkas må i samband härmed, att chefen för finansdepartemen -

90 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

tet i proposition nr 233 angående komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1952/53 in. m. funnit sig böra räkna med att eventuellt ytterligare
ett indextillägg kan komma att utgå under nästkommande budgetår.
Anslaget bör nu upptagas med 239 000 000 kronor.

F. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen —- med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen nr 215
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering — måtte för sin
del med bifall till motionerna 1:490, 11:142, 11:618 och
II: 655, såvitt de avse vissa övergångsbestämmelser i förevarande
lagförslag, antaga nämnda förslag med den ändringen
att första stycket i övergångsbestämmelserna erhåller
följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954; dock skola
3 § 3 mom. och 33 § andra stycket i den nya lydelsen lända
till efterrättelse från och med den 1 juli 1952, varjämte 8 §
andra stycket i nu gällande lag under tiden den 1 juli 1952
—den 31 december 1953 skall hava följande lydelse: När
särskilda skäl därtill föranleda, må hustrutillägg utgå, oaktat
hustrun ej fyllt sextio år.»

B. att riksdagen oförändrade måtte antaga de genom propositionen
nr 215 framlagda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947
(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen;

2) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531)
om bidrag till änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530)
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn.

C. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag
till

1) lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1947:525.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §. 2 §.

I socialregistret skola antecknas:

1) de personer---kommunens organ;

2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg, särskilt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtilllägg,
bidrag enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller
bidragsförskott eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta
sjukvård eller yrkesutbildning, varom
i 15 § lagen om folkpensionering
förmäles, för förebyggande eller hävande
av höggradig nedsättning av
arbetsförmågan;

2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtillägg, bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, mödrahjälp,
särskilt barnbidrag eller bidragsförskott
eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i H §
lagen om folkpensionering förmäles,
för förebyggande eller hävande av
höggradig nedsättning av arbetsförmågan; -

3) personer, som---— i registret.

4 §■

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg, särskilt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtilllägg
ävensom beträffande bidrag enligt
lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, särskilt barnbidrag
samt bidrag av allmänna medel
för sjukvård eller yrkesutbildning,
varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp
och bidragsförskott.

4 §.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension
i form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtillägg ävensom
beträffande bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn, särskilt barnbidrag samt
bidrag av allmänna medel för sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i
2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp och bidragsförskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
195f.

92

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

2) Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott
m. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Till beredande dels av understöd
(kommunala pensionstillskott), i
penningar eller naturaförmåner, åt
personer, vilka uppbära folkpension
enligt lagen d. 29 juni 1946 om folkpensionering
och icke jämlikt 16 §
första—tredje styckena samma lag
äro uteslutna från tilläggspension,
änkepension eller bostadstillägg,
men ändock av särskilda skäl finnas
vara i behov av fattigvård, dels
av understöd (kommunala tillskott
till bidrag till änkor och änklingar
med barn) av enahanda slag åt personer,
vilka finnas vara i behov av
fattigvård, oaktat de åtnjuta bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, dels av
understöd (kommunala tillskott
till särskilda barnbidrag eller till
bidragsförskott) av enahanda slag
åt barn, vilka finnas vara i behov
av fattigvård, oaktat för dem
utgå barnbidrag enligt lagen d. 26
juli 1947 om Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn
eller bidragsförskott enligt bidragsförskottslagen
d. 11 juni 1943, dels
ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag)
till bestridande, gemensamt
med pensionsstyrelsen, av kostnader
för åtgärder till förebyggande
eller hävande av höggradig nedsättning
av arbetsförmågan, må fattig -

(Föreslagen lydelse:)

Till beredande dels av understöd
(kommunala pensionstillskott), i
penningar eller naturaförmåner, åt
personer, vilka uppbära folkpension
enligt lagen d. 29 juni 1946 om folkpensionering
och icke jämlikt 16 §
första—tredje styckena samma lag
äro uteslutna från tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg, men ändock
av särskilda skäl finnas vara i behov
av fattigvård, dels av understöd
(kommunala tillskott till bidrag till
änkor och änklingar med barn) av
enahanda slag åt personer, vilka finnas
vara i behov av fattigvård, oaktat
de åtnjuta bidrag enligt lagen om
bidrag till änkor och änklingar med
barn, dels av understöd (kommunala
tillskott till särskilda barnbidrag eller
till bidragsförskott) av enahanda
slag åt barn, vilka finnas vara i
behov av fattigvård, oaktat för dem
utgå barnbidrag enligt lagen d. 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn
eller bidragsförskott enligt bidragsförskottslagen
d. 11 juni 1943,dels ock
av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag)
till bestridande, gemensamt
med pensionsstyrelsen, av kostnader
för åtgärder till förebyggande eller
bävande av höggradig nedsättning
av arbetsförmågan, må fattigvårds -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

(Gällande lydelse:)
vårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med
föreskrift, att tillskott och bidrag,
som utdelas av dessa medel, icke
skola vara att anse såsom fattigvård.
Sådana tillskott och bidrag må
icke tilldelas andra personer än dem,
som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället
och där äga hemortsrätt
i fråga om fattigvård. I övrigt
äger samhället bestämma de grunder,
som för beviljande av tillskott
och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen
iakttagas. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer på styrelsen
att bevilja tillskott och bidrag
i den mån styrelsen prövar nödigt.
Tillskott må efter omständigheterna
jämkas eller indragas.

93

(Föreslagen lydelse:)
samhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med föreskrift,
att tillskott och bidrag, som utdelas
av dessa medel, icke skola vara att
anse såsom fattigvård. Sådana tillskott
och bidrag må icke tilldelas
andra personer än dem, som äro
mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället
och där äga hemortsrätt i
fråga om fattigvård. I övrigt äger
samhället bestämma de grunder,
som för beviljande av tillskott och
bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen
iakttagas. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer på styrelsen att
bevilja tillskott och bidrag i den
mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott
må efter omständigheterna
jämkas eller indragas.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1954.

D. att riksdagen måtte för budgetåret 1952/53 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner in. m. ett förslagsanslag
av 743 000 000 kronor; samt

2) till Indextillägg å folkpensioner ett förslagsanslag av
239 000 000 kronor;

E. att motionerna I: 490 och II: 655, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna

1) I: 2 och II: 3,

2) I:111,

3) I: 489 och II: 654,

4) I: 491 och II: 653,

5) II: 430,

94

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

6) II: 617,

7) II: 619,

8) II: 651 och

9) 11:652

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1952.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Mårtensson i Uddevalla, Iwar Anderson,
Bergman, Magnusson, Boman i Kieryd och Johansson i Mysinge;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Nils Elowsson*, Bengtson,
Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren och herr Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

RESERVATIONER

I) beträffande 7 §i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
av herrar Magnusson och Hagård, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande i fråga om bostadstilläggens konstruktion
(s. 46—48) bort ha följande lydelse:

Mot den — — —- (lika med utskottet)---nuvarande bostadskost nadsgrupperingen.

Tanken att —--(lika med utskottet)---gemensamt bostads tillägg.

Enligt Kungl. Maj :ts---(lika med utskottet)---ha övervägts.

Utskottet har därvid kommit till den uppfattningen, att det icke är tillrådligt
att helt överlämna åt kommunerna att besluta om bostadstilläggens
storlek. Risk uppkommer då för att bostadstilläggen ej få en lämplig avvägning.
Det torde för pensionstagarna vara av största intresse, att garantier
skapas för deras skäliga försörjning. Propositionens förslag innebär
vidare stor risk för att bostadstilläggen komma att utgå efter högst olikartade
grunder inom olika kommuner; olikheter som icke äro betingade av

95

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

skillnader i fråga om bostads- och bränslekostnader o. dyl. Utvecklingen beträffande
det nuvarande särskilda bostadstillägget visar, att stor risk för
obefogade olikheter i detta hänseende föreligger. Därjämte kan det synas
tveksamt, om staten bör helt avhända sig alla möjligheter att utöva kontroll
i fråga om storleken av en social förmån, till vilken staten skall bidraga
med så betydande del av kostnaderna.

Utskottet har försökt finna någon lämplig form för att -— utan anlitande
av systemet med dyrortsgruppering —- kunna reglera bostadstilläggets
belopp. Att i lagtexten fastlåsa detta belopp torde icke böra komma i fråga.
Såsom föreslås i motionerna I: 491 och II: 653 synes det emellertid lämpligen
kunna anförtros åt pensionsstyrelsen att fastställa gränserna för de
bostadstillägg, som vederbörande kommun må besluta om. Utskottet förordar
därför, att pensionsstyrelsen skall äga föreskriva det lägsta och
högsta belopp, som envar kommun må utbetala i kommunalt bostadstillägg.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 491 och II: 653,
såvitt nu är i fråga, måtte besluta, att 7 § i förslaget till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering skall erhålla följande lydelse:

7 §•

Där kommun så beslutat, skall kommunalt bostadstillägg
utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där mantalsskriven
hustru som uppbär hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses
såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen
bestämmer, dock att det skall ankomma på pensionsstyrelsen
att besluta om det lägsta och högsta belopp varmed
kommunalt bostadstillägg må utgå inom kommunen.

Kommun må ej besluta om avvikelse från vad nedan
i 8 och 13 §§ stadgas och ej heller må för rätt till kommunalt
bostadstillägg fordras viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg
skall pensionsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

II) beträffande besvärsförfarandet av herrar Magnusson och
Hagård, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående denna fråga (s. 81—82) bort
ha följande lydelse:

Deia nuvarande ordningen i fråga om besvärsförfarandet finner utskottet
icke tillfredsställande. Såsom redan i tidigare sammanhang framhållits,

96 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

synes det i hög grad stötande, att — med vissa undantag — en enskild
sakägare ej må föra talan över pensionsstyrelsens beslut utan att först
ha erhållit styrelsens tillstånd. Starka skäl tala för att envar sakägare bör,
när det gäller folkpensioner lika väl som i fråga om andra sociala förmåner,
äga obegränsad rätt att fullfölja talan till högsta instans. Detta bör vara
en självklar rätt för den enskilde medborgaren. Rätten till folkpension är
för flertalet pensionstagare en angelägenhet av utomordentlig vikt. Det
kan vara ägnat att framkalla viss misstro, när talan icke får fullföljas
över pensionsstyrelsens beslut. För den enskilde sakägaren måste det framstå
såsom egendomligt, att samma myndighet som exempelvis avslagit
hans ansökan om pension skall pröva om han får klaga på beslutet.

Att kommunerna in. fl. skola begära tillstånd av justitiekanslern för att
få klaga på pensionsstyrelsens beslut framstår också som ett anmärkningsvärt
förhållande. En sådan inskränkning synes helt obefogad.

Då folkpensionsmålen år 1947 överflyttades från regeringsrätten till
Kungl. Maj :t i statsrådet motiverades detta med att det vore av vikt, att
chefen för socialdepartementet under de första åren efter den nya lagens
ikraftträdande finge tillfälle att följa lagens tillämpning. Denna motivering
kan nu icke längre anses bärande. Ifrågavarande mål böra därför överföras
till regeringsrätten, som torde vara den rätta prövningsinstansen för
mål av denna art. Med mål om folkpensionering böra likställas mål om
bidrag till änkor och änklingar med barn.

önskvärt är givetvis att en högsta prövningsinstans för socialförsäkringsärenden
snarast möjligt inrättas. Redan 1947 begärde riksdagen utredning
angående detta spörsmål. Såvitt nu kan bedömas torde det emellertid
komma att dröja ännu en avsevärd tid innan en sådan särskild prövningsinstans
kan komma till stånd. I avbidan därpå böra de här ovan förordade
ändringarna i besvärsförfarandet nu genomföras. På grund av vad sålunda
anförts tillstyrker utskottet motionerna 1:491 och 11:653 i nu förevarande
delar.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 491 och II: 653,
såvitt nu är i fråga, måtte för sin del besluta

1) att ingressen till förevarande förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skall erhålla följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 4 § 4 mom. och 11 a § lagen
den 29 juni 1946 om folkpensionering skola upphöra att
gälla samt att 3 § 3 inom., 4 § 1 och 2 mom., 5—16 §§,
18 § 1 mom., 33, 34, 36 och 37 §§ ävensom 38 § 1 mom.
och 39 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 97

2) att 37 § i lagen om folkpensionering skall erhålla följande lydelse:

37 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan föras
av justitiekanslern, kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens
ombud ävensom av enskild sakägare. Klagan föres hos Konungen
genom besvär, vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen från
den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.

3) att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 2:o lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj .ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2:o) mål om —--till barn;

mål angående folkpensionering;

mål angående bidrag till änkor och änklingar med barn;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

III) beträffande 1 § i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1 947 (nr 398) om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen av herrar
Johansson i Mysinge och Bengtson, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående finansieringsfrågan (s. 60—
62) bort ha följande lydelse:

Enligt nu----- (lika med utskottet)---- och 1952.

I propositionen (lika med utskottet)---inom kommunen.

I motionerna---(lika med utskottet)---i fråga.

I motionerna 1:490 och 11:655 uttalas, att kostnaderna för den föreslagna
reformen i sin helhet böra bäras av staten. Med hänsyn bl. a. till att
allmänna statsbidragsutredningen är sysselsatt med att överväga principerna
för kostnadsfördelningen rörande all statskommunal verksamhet
ävensom med hänsyn till gällande principer för kostnadsfördelningen och
det statsfinansiella läget kan utskottet icke ansluta sig till den ståndpunkt,
som framförcs i sistnämnda motioner.

Vad härefter angår storleken av kommunernas andel har motionsledes
icke väckts förslag om annan ändring än att maximigränsen måtte höjas
från 60 till 75 procent. I de likalydande motionerna 1:489 och 11:654
samt motionen II: 617 framhålles sålunda — liksom i vissa remissyttranden
— att ett betydande antal kommuner skulle bliva särskilt gynnade av en
7 -— Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 5.

98 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5.

maximiregel om 60 procent, vilken skulle skydda dem från en med stigande
skatteunderlag ökad bidragsskyldighet. I stor utsträckning torde
detta gälla kommuner med relativt låg utdebitering per skattekrona. Motionärerna
göra gällande, att en höjning av den övre gränsen för dessa bidrag
till 75 procent förefaller vara väl befogad.

Utskottet finner de synpunkter, som framföras i ovannämnda motioner,
riktiga. Kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen böra,
anser utskottet, avvägas så rättvist som möjligt i förhållande till skatteunderlaget.
En maximiregel om 60 procent av kostnaderna medger icke,
att en sådan rättvisa kan uppnås. Utskottet anser, att en viss maximiregel
måste bibehållas. En höjning av maximigränsen från 60 till 75 procent bör
dock — i enlighet med motionärernas förslag — företagas, varigenom bättre
rättvisa vinnes gentemot de hårdare skattetyngda kommunerna.

Utskottet har vid övervägande av detta spörsmål kommit till den uppfattningen,
att det förslag, som framförts i motionerna 1:489 och 11:654
samt 11:617, bör godtagas. Utskottet avstyrker därför i detta avseende
propositionens förslag.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 489 och II: 654
samt II: 617, såvitt nu är i fråga, måtte besluta, att 1 § i
förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947
(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
skall erhålla följande lydelse:

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna
för pensioner enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för
varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, av
kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock högst tre fjärdedelar
av nämnda kostnad,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för kommunala bostadstillägg, som under
året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst tre fjärdedelar och lägst en
fjärdedel av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg
förhöjts genom indextillägg, skall vad i första stycket stadgats
om kommuns skyldighet att bidraga till kostnaderna
för dylika pensioner avse även indextillägg därå.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5. 99

IV) beträffande frågan om folkpensionärs rätt till fria
resor av herr Bengtson och fru Nordgren, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående denna fråga (s. 87) bort ha
följande lydelse:

Det av motionärerna framförda förslaget att bereda folkpensionärerna
möjlighet att kostnadsfritt få företaga resor till nära anhöriga finner utskottet
behjärtansvärt. Säkerligen förhåller det sig i många fall så som
uttalas i motionerna, att folkpensionärerna av kostnadsskäl icke ha möjlighet
att resa för att besöka barn och nära anhöriga.

Då fria resor för barn och husmödrar redan förekommit under åtskilliga
år bör det med ledning av de erfarenheter, som vunnits på detta område,
icke stöta på större svårigheter att utforma bestämmelser för de i motionerna
I: 2 och II: 3 föreslagna fria resorna åt folkpensionärer. Utskottet
vill dessutom som sin mening framhålla, att de kategorier det här gäller
i behovshänseende äro jämställda med de grupper, för vilka riksdagen tidigare
beviljat fria resor. Rätt till fria resor bör dock endast tillkomma
ålderspensionärer och av dessa endast dem, som erhålla behovsprövade
pensionsförmåner. Om denna begränsning införes och resorna dessutom få
företagas endast till direkt angivna nära anhöriga torde icke något missbruk
av förmånen kunna komma i fråga. På grund av vad sålunda anförts
tillstyrker utskottet att förevarande spörsmål göres till föremål för utredning.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 2 och II: 3
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående rätt för varje ålderspensionär med
behovsprövade pensionsförmåner att årligen företaga en fri
resa till nära anhöriga.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Lagtext .............................................................. 2

A. Huvudsakliga innehållet i proposition nr 215 ............................ 28

B. Reglerna om inkomstprövning och bostadstillägg ........................ 29

1. Allmänna synpunkter .............................................. 29

2. Avskaffande av inkomstprövningen ................................ 32

3. Privilegiering av vissa inkomstslag. Blindtillägget .................... 34

4. Bostadstilläggens konstruktion ...................................... 37

5. Avdragsfri inkomst ................................................ 49

6. Avdragsfaktorns storlek ............................................ 53

7. Finansieringsfrågan .............................................. 54

8. Kostnader för reformen ............................................ 62

9. Reformens genomförande .......................................... 63

10. Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen ...................... 68

C. Övriga reformförslag ................................................ 71

1. Vilande pensionsrätt .............................................. 71

2. Grunderna för hustrutillägg ........................................ 72

3. Underskrift å pensionsansökan .................................... 74

4. Utbetalning till annan än pensionsberättigad ........................ 75

5. Rörlig pensionsålder .............................................. 76

6. Besvärsförfarandet ................................................ 78

7. Karenstiden för rätt till sjukbidrag ................................ 82

D. Vissa fristående motioner m. m. ..................................... 85

1. Höjning av pensionernas grundbelopp .............................. 85

2. Avskaffande av folkpensionsavgifterna .............................. 85

3. Rätt till fria resor ................................................ 87

E. Lagtext och anslag.

1. Lagtext .......................................................... 87

2. Anslag .......................................................... 88

F. Utskottets hemställan ................................................ 90

Reservationer ...................................................... 94

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216395