Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livråntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, m. m.

Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad proposition, nr 81, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livråntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade
arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor in. in., må fr. o. m. den
1 juli 1952 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall ikläda staten betalningsskyldighet för sådana enligt nyssnämnda
lag den 5 juli 1901 fastställda livräntor, som icke äro säkerställda
genom försäkring;

dels ock till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 400 000 kronor.

Det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) är av följande lydelse:

1—llihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1

Den, som äger rätt till livränta
enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, äger erhålla årligt
livräntetillägg, motsvarande 125
procent av livräntan; dock att, i fråga
om livränta till skadad arbetare, tilllägg
ej utgår för livränta, som understiger
90 kronor, samt att tillägg ej
heller utgår för livränta, som grundas
på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas--

(Föreslagen lydelse:)

§•

Den som enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger
rätt till livränta med ett belopp av
minst 90 kronor om året skall, såframt
livräntan ej grundas på försäkring
enligt 24 § i lagen, erhålla
tillägg därå i enlighet med vad nedan
sägs.

För tid intill utgången av den månad,
under vilken livräntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillägg et utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad som
skulle hava utgått i livränta, därest
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete i dess ursprungliga
lydelse ägt tillämpning
samt den skadades årliga arbetsförtjänst
utgjort 1 617 kronor.

För tid efter utgången av den månad,
under vilken livräntetagaren
fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå
med 125 procent av livräntans belopp.
— av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1952.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2. 3

Vid propositionen fogat utkast till kungörelse om ändring i kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst
skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m. fogas
såsom bilaga till detta utlåtande.

Propositionen har, såvitt angår anvisande av anslag under femte huvudtiteln,
hänvisats till statsutskottet samt i övrigt till lagutskott, därvid den
tilldelats andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet har propositionen hänskjutits till behandling av
sammansatt stats- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås förhöjda tillägg av statsmedel till vissa livräntetagare
enligt 1901 års olycksfallsersättningslag'', nämligen dels till skadade
under 67 år, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med minst 30 procent, och
dels till änkor under 67 år. Förhöjningen, som är avsedd att genomföras
fr. o. m. den 1 juli 1952, föreslås avvägd på sådant sätt, att livräntan och
tillägget tillhopa komma att uppgå till samma belopp, som i genomsnitt
utgår i livränta och tillägg till personer, vilka äro berättigade till livränta
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag i dess ursprungliga lydelse. Som
exempel på förslagets verkningar kan nämnas, att den årliga livräntan
inklusive tillägg därå kommer att höjas för en helinvalid under 67 år från
1 350 till 2 156 kronor och för en änka från 405 kronor till 606 kronor
38 öre.

Vidare hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t att, efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, ikläda staten betalningsskyldighet
för sådana livräntor enligt 1901 års lag, som icke äro säkerställda genom
försäkring.

I avbidan på förevarande proposition har anslaget till Vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för budgetåret 1952/53
i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 77) upptagits
med ett endast preliminärt beräknat belopp. För ändamålet äskas nu ett
förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Departementschefen.

Efter att ha redogjort för storleken av livräntorna enligt 1901 års lag och
de livräntor, som utgå enligt 1916 års lag på grund av olycksfall under åren
1918—1919, anför föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, i
propositionen bl. a. följande:

»Svenska metallindustriarbetareförbundet har nu hemställt om förhöjda
tillägg av statsmedel å de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag. Som skäl
härför har förbundet anfört, att dessa livräntor, inklusive nuvarande tilllägg,
äro avsevärt lägre än de livräntor jämte tillägg, som på grund av
olycksfall under åren 1918—1919 i genomsnitt utgå enligt 1916 års lag.
Riksförsäkringsanstalten, som hörts i ärendet, har funnit förbundets framställning
böra beaktas och framlagt tre alternativa förslag till frågans lösning.
Ärendet har därefter remissbehandlats, varvid alla myndigheter och
organisationer som hörts ansett en höjning av tilläggen å dessa livräntor
vara motiverad. Försäkringsrådet har dock framfört vissa betänkligheter
häremot av den anledningen, att efter tillkomsten av 1950 års förordning
om ersättningstillägg icke inträffat några omständigheter som kunde ge
anledning till att nu bedöma frågan om tillägg å dessa livräntor annorlunda
än år 1950.

Med anledning av denna invändning vill jag framhålla, att syftet med
ersättningstilläggen är att i viss mån utjämna de skillnader i ersättningsnivån,
som uppkommit till följd av den förut omnämnda principen, att
varje ersättningstagare får uppbära ersättning enligt den lagstiftning som
gällde vid tiden för olycksfallet. Tilläggen ha därför avvägts så, att de
procentuellt sett äro större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.
Gränsdragningen mellan olika tidsperioder har härvid skett på sådant sätt,
att alla, som fått sina förmåner bestämda enligt samma regler, hänförts
till samma ersättningsgrupp. Härifrån har undantag dock gjorts såtillvida,
att personer, som uppbära ersättning på grund av olycksfall före år 1920,
erhålla tillägg enligt samma px-ocenttal oavsett om ersättningen utgår enligt
1901 års lag eller enligt 1916 års lag. Såsom framgår av det i det
föregående anförda siffermaterialet har denna sammanföring av alla före
år 1920 inträffade olycksfall lett till att den disproportion, som redan förut
fanns mellan å ena sidan livräntorna enligt 1901 års lag jämte tillägg därå
enligt 1921 års kungörelse eller 1938 års förordning samt å andra sidan
livräntorna enligt 1916 års lag på grund av olycksfall under åren 1918 och
1919, i stället för att minskas ytterligare ökats. Eftersom detta förhållande
numera belysts på ett helt annat sätt än som skedde vid tillkomsten av
1950 års förordning och det ur saklig synpunkt är motiverat att utjämna
skillnaden mellan ifrågavarande båda ersättningskategorier, bör enligt min
mening en dylik utjämning nu genomföras.

Gemensamt för alla de tre alternativa förslag till förbättring av ifråga -

5

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

varande livräntor, som framlagts av riksförsäkringsanstalten, är att vissa
kategorier av livräntetagare — nämligen dels alla, som uppnått 67 års
ålder, och dels skadade under 67 år med lägre invaliditetsgrad än 30 procent
—- föreslås undantagna från förbättringen. Någon invändning mot att den
förra gruppen uteslutes har icke framställts i ärendet. Däremot ha landsorganisationen
och Svenska metallindustriarbetareförbundet ansett skäl
saknas att undantaga den senare gruppen.

Med hänsyn till att allmän ålderspension jämte indextillägg därå utan
behovsprövning utgår till alla medborgare över 67 år, biträder jag förslaget
att från den ifrågasatta förbättringen skola uteslutas livräntetagare, som
uppnått denna ålder. I fråga om yngre livräntetagare med låga invaliditetsgrader
måste det antagas, att dessa livräntetagare under den långa tid, som
förflutit sedan skadan inträffade, åtminstone i regel hunnit anpassa sig så
att skadan numera spelar föga roll för deras försörjningsmöjligheter. Denna
synpunkt torde ha tillmätts avgörande betydelse då frågan om ersättningstillägg
prövades vid 1950 års riksdag; dylika tillägg utgå nämligen endast,
om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent. Vid övervägande
av denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att riksförsäkringsmstaltens
förslag icke heller i detta hänseende bör frångås.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om rätt till ersättningstillägg
har riksförsäkringsanstalten vidare föreslagit, att den nu ifrågasatta
förbättringen icke skall avse livränta, som grundas på frivillig försäkring
som arbetare tecknat enligt 24 § i 1901 års lag, men däremot livränta
eller årligt understöd av statsmedel, som enligt särskilt beslut utgives
enligt grunderna i lagen. Häremot har någon invändning icke framställts
och för egen del ansluter jag mig till förslaget i denna del.

Vad angår förhöjningens storlek innebär riksförsäkringsanstaltens alternativ
I, att de tillägg, som nu utgå enligt 1921 års kungörelse och 1938 års
förordning höjas från 125 till 175 procent av livräntans belopp. Alternativ
II innebär en höjning av ifrågavarande tillägg till 200 procent. I båda
fallen förutsättes, att ersättningstillägg enligt 1950 års förordning skola
utgå å de sålunda förhöjda tilläggen. Vid tillämpning av alternativ I kommer
man med en viss mindre avvikelse i fråga om änkelivräntorna fram
till samma totala ersättning, som skulle ha utgått enligt 1916 års lag och
1950 års förordning, därest olycksfallet inträffat under åren 1918—1919
och den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats till 1 237 kronor 50 öre.
Alternativ II åter representerar vad som under motsvarande förutsättningar
skulle ha utgått vid en årlig arbetsförtjänst av 1 350 kronor. Vad slutligen
alternativ III beträffar, innebär detta alternativ en sådan förhöjning av nu
utgående tillägg till livräntorna enligt 1901 års lag, att den totala ersättningen
kommer att motsvara vad som enligt 1916 års lag och 1950 års
förordning om ersättningstillägg skulle ha utgått, om olycksfallet inträffat
under åren 1918—-1919 och den skadades årliga arbetsförtjänst överens -

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

stämt med den förut angivna genomsnittliga arbetsförtjänsten under dessa
båda år eller 1 617 kronor. Även i detta fall föreslås dock en viss avvikelse
i fråga om änkelivräntorna. Avvikelsen innebär, att änka sammanlagt
får uppbära 40 procent i stället för 37,5 procent av vad en helinvalid erhåller,
d. v. s. att relationen i 1901 års lag mellan änkelivränta och livränta
till helinvalid bibehålies i fråga om den totala ersättningen.

Riksförsäkringsanstalten har för sin del förordat alternativ II. I remissyttrandena
ha meningarna varit delade, huruvida detta alternativ eller
alternativ III bör väljas; alternativ I har icke förordats i något yttrande.

För egen del anser jag, att övervägande skäl tala för alternativ III, och
jag tillstyrker därför, att detta genomföres. Anledning saknas emellertid
enligt min mening att sätta änkor, som uppbära livräntor enligt 1901 års
lag, i bättre ställning än änkor, som erhålla livräntor enligt 1916 års lag
på grund av olycksfall under åren 1918—1919, och den av riksförsäkringsanstalten
förordade avvikelsen till förmån för de förra synes därför icke
böra genomföras. De totala ersättningarna på grund av olycksfall under
åren 1903—1917 böra med andra ord genomgående motsvara vad som i
medeltal utgår på grund av olycksfall under åren 1918—1919.

Den av mig förordade förbättringen av livräntorna enligt 1901 års lag
synes ur författningsmässig synpunkt böra ske genom ändringar i 1938 års
förordning och 1921 års kungörelse.

Innan jag övergår till att behandla anslagsfrågan vill jag erinra om vad
som tidigare anförts därom, att i lagstiftningen på detta område tid efter
annan vidtagits ändringar till förmån för de försäkrade. Förändringarna ha
dock ej givits retroaktiv verkan, vilket medfört att ersättningsnivån är
lägre för tidigare olycksfall än för senare. Det huvudsakliga syftet med
de år 1950 införda ersättningstilläggen var att åstadkomma en utjämning
härvidlag. Även de förbättringar, som jag nu förordat för livräntetagare
enligt 1901 års lag, ha samma utjämnande syfte. Emellertid har på senare
tid penningvärdet undergått betydande förändringar; och enligt min mening
utgör penningvärdets fall motiv till att pröva huruvida ej olika kategorier,
som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form
bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Det är min avsikt
att inom kort föranstalta om utredning av denna fråga. Jag räknar dock
icke med att ett förslag i ämnet kan föreläggas årets riksdag.

Såsom anmärkts inledningsvis har anslaget till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in. för budgetåret 1952/53 i
årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 77) upptagits med
ett endast preliminärt beräknat belopp av 3 300 000 kronor. Utgifterna
under motsvarande anslag för budgetåret 1950/51 utgjorde ca 3 414 000

7

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

kronor. För innevarande budgetår är anslaget upptaget till 3 150 000 kronor.
Riksförsäkringsanstalten har (skrivelser den 22/8 och 16/10 1951) anfört,
att medelsbehovet under anslaget —- vid oförändrade grunder för tilläggen
— komme att successivt minska på grund av avgång bland ersättningstagarna
och sänkning av utgående livräntor med anledning av minskning
av den tidigare invaliditeten. Under hänvisning till belastningen å anslaget
under budgetåret 1950/51 har anstalten emellertid föreslagit, att anslaget,
om oförändrade grunder skola gälla, för nästa budgetår anvisas med samma
belopp som för innevarande budgetår. Såsom förut nämnts har anstalten
beräknat kostnaderna för en förbättring i huvudsakligen den omfattning
som av mig i det föregående förordats av livräntor enligt 1901 års lag till
191 000 kronor. Ifrågavarande kostnader böra bestridas från samma anslag
som de nuvarande tilläggen eller i regel anslaget till Vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. Jag förordar, att
detta anslag för nästa budgetår upptages till 3 400 000 kronor.»

Utskottet.

I propositionen föreslås, att vissa livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
skola erhålla förhöjda tillägg av statsmedel. Frågan om
ersättningstillägg för olika kategorier livräntetagare prövades så sent som
vid 1950 års riksdag. Det oaktat anser utskottet, att det i propositionen
redovisade materialet ger belägg för att det är motiverat att nu genomföra
en ytterligare förhöjning av ifrågavarande livräntor och därigenom utjämna
de avsevärda skillnader i ersättningsnivån, som finnas mellan livräntorna
enligt 1901 års lag å ena sidan samt de livräntor, som utgå på
grund av olycksfall under åren 1918 och 1919, å andra sidan.

Enligt förslaget skola vissa kategorier livräntetagare undantagas från den
förordade ersättningsförbättringen, nämligen dels de som uppnått 67 års
ålder, dels skadade med lägre invaliditetsgrad än 30 procent, dels ock de,
vilkas livräntor grundas på frivillig försäkring. Denna gränsdragning anser
sig utskottet kunna godtaga.

Beträffande förhöjningens storlek tala enligt utskottets mening övervägande
skäl för det av departementschefen förordade alternativet. Detta
innebär en sådan förhöjning av tilläggen, att den totala ersättningen kommer
att motsvara vad som skulle utgått om olycksfallet inträffat 1918 eller
1919 och den skadades årliga arbetsförtjänst uppgått till den för dessa år
beräknade genomsnittliga arbetsinkomsten, 1 617 kronor. För detta alternativ
talar bl. a., såsom Landsorganisationen påpekat, den omständigheten,
att flertalet av de livräntor, som komma alt omfattas av ersättningsförbättringen,
med all sannolikhet hänföra sig till olycksfall, som inträffat under
de senare åren av giltighetstiden för 1901 års lag.

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Utskottet tillstyrker sålunda att livräntetillägg skola utgå av statsmedel
enligt de i propositionen föreslagna grunderna. Mot den föreslagna författningstexten
har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Åtskilliga livräntor enligt 1901 års lag utbetalas alltjämt direkt av arbetsgivaren.
Metallindustriarbetarförbundet har i sin ovan omförmälda framställning
hemställt, att staten skall ikläda sig garanti för dessa livräntor.
I enlighet med vad som föreslås i propositionen synes Kungl. Maj :t böra
bemyndigas att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall
ikläda staten betalningsskyldighet för sådana livräntor, som icke äro säkerställda
genom försäkring.

I propositionen har departementschefen uttalat, att enligt hans mening
penningvärdets fall utgör motiv till att pröva, huruvida ej olika kategorier,
som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form
böra beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Riksförsäkringsanstalten
har numera fått i uppdrag att utreda denna fråga. Utskottet vill i
förevarande sammanhang uttala sin tillfredsställelse över att en dylik utredning
omedelbart kommer till stånd. Penningvärdet har de senaste åren
undergått sådan försämring, att det måste anses fullt befogat, att frågan
om kompensation åt ifrågavarande ersättningstagare för stegringen i levnadskostnaderna
snarast upptages till övervägande.

Kostnaderna för den i propositionen föreslagna förbättringen av livräntorna
enligt 1901 års lag ha beräknats till 191 000 kronor. Kostnaderna
böra, såsom departementschefen anfört, bestridas från samma anslag som
de nuvarande tilläggen eller i regel från anslaget till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in. Detta anslag är för innevarande
budgetår upptaget till 3 150 000 kronor och har i statsverkspropositionen
preliminärt beräknats till 3 300 000 kronor. I enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag i förevarande proposition bör nu anslaget för nästa budgetår
upptagas till 3 400 000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande proposition

A) antaga det genom propositionen framlagda förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

B) medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel
utgående livräntor m. m., må fr. o. m. den 1 juli 1952 ytterligare
höjas på sätt föreslagits i propositionen;

C) bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall ikläda staten betalningsskyl -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2. 9

dighet för sådana enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete fastställda
livräntor, som icke äro säkerställda genom försäkring;

D) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

Stockholm den 26 mars 1952.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Mårtensson i Uddevalla, Bergh*,
Gustaf Karlsson, Iwar Anderson*, Boman i Kieryd och Rubbestad;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Wahlund, Jacobsson
i Igelsbo, fru Nordgren* och herr Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. (i samt. 2 avd. Nr 2.

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Bilaga.

Utkast

till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel
utgående livräntor m. m.

Härigenom förordnas, att §§ 1—3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av
statsmedel utgående livräntor m. m.1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 1.

Arbetare, som på grund av genom
olycksfall i statens tjänst åsamkad
skada jämlikt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete är berättigad
till livränta av statsmedel, må
utöver till honom på grund härav utgående
livränta från och med år
1931 uppbära tilläggsersättning med
ett årligt belopp motsvarande 125
procent av samma ränta.

Den som på grund av olycksfall i
statens tjänst jämlikt lagen den 5
juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete
är berättigad till livränta av statsmedel
äger erhålla tillägg därå i enlighet
med vad nedan sägs.

§ 2.

Änka och barn efter arbetare, som
genom olycksfall i statens tjänst ljutit
döden, må likaledes utöver livränta
av statsmedel, vartill de äro
berättigade enligt förenämnda lag av
den 5 juli 1901, från och med år
1921 uppbära tilläggsersättning med
ett årligt belopp motsvarande 125
procent av samma ränta.

Uppgår livräntan till minst 90 kronor
för år, skall tillägget därå intill
utgången av den månad, under vilken
livräntetagaren fyllt 67 år, utgå
med så stort belopp, att detsamma
jämte livräntan motsvarar vad som
skulle hava utgått i livränta, därest
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete i dess ursprungliga
lydelse ägt tillämpning
samt den skadades årliga arbetsförtjänst
utgjort 1 617 kronor.

1 andra fall än som avses i första
stycket skall livräntetillägget utgå
med 125 procent av livräntans belopp.

1 Senaste lydelse § 1 se SFS 1930:172.

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

§ 3.

Personer, vilka, utan att vara berättigade
till livränta enligt nämnda
lag, såsom ersättning i anledning av
olycksfall eller ådragen kroppsskada
tillerkänts eller kunna komma att
tillerkännas livränta eller årligt understöd
av statsmedel enligt de i samma
lag angivna grunder, må härutöver
uppbära tilläggsersättning med
belopp och under villkor i övrigt,
som i §§ 1 och 2 angivas, dock att
dylik förhöjning icke må äga rum
beträffande livränta eller understöd,
varå dgrtidstillågg åtnjutes.

Den som, utan att vara berättigad
till livränta enligt förenämnda lag
den 5 juli 1901, såsom ersättning i
anledning av olycksfall eller ‘ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kan
komma att tillerkännas livränta eller
årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder, må
härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp och under villkor i övrigt,
som i § 2 angivas.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1952.