20

Statsutskottets utlåtande nr 84.

Nr 84.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av familjepension
åt efterlevande till vissa polismän m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sundberg och Anderberg (1:96) och den andra inom andra kammaren
av herrar Hallen och Jacobson i Vilhelmina (II: 195), har hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen II: 195 anförts och efter ansökan bevilja familjepension
till efterlevande till i statens pensionsanstalt tjänstepensionsförsäkrad
polisman, som under tiden 30 juni 1938—31 december 1949 avlidit
och därvid varit antingen anställd som polisman i polisdistrikt, till vilket
statsbidrag utgått för avlöningskostnaderna, eller också pensionsavgången
från dylikt polisdistrikt under nämnda tid, och att pensionerna skola utgå
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 195 bl. a. följande.

För vissa grupper av arbetstagare, främst kommunalanställda, finnes
möjlighet för huvudmännen att erhålla statligt stöd för ordnandet av pensioneringen
av sina anställda genom anslutning till statens pensionsanstalt
(SPA). Hit räknas bl. a. de ordinarie polismän, för vilkas avlönande statsbidrag
utgår jämlikt 15 §, 2 inom., i lagen om polisväsendet i riket.

Rätten till familjepension tillerkändes i princip dessa polismäns efterlevande
först i samband med de ändringar, som efter riksdagens hörande
år 1938 vidtogos i reglementet för SPA. För de polismän, som den 30 juni
1938 voro innehavare av befattning vid polisväsendet och vilkas tjänster då
voro anmälda till delaktighet i SPA, gällde enligt övergångsstadgandena,
att bestämmelserna om familjepension ej skulle äga tillämpning, såvida ej
vederbörande före den 1 januari 1939 hos SPA anmälde sig vilja underkasta
sig familjepensionsbestämmelserna.

En del polismän uraktläto att göra sådan anmälan till SPA. Skälet var,
enligt vad som erfarits, främst, att man till följd av den på den tiden
i allmänhet ganska låga lönesättningen ej ansåg sig ha råd att betala de
föreskrivna pensionsavgifterna, framför allt då den ofta mycket stora engångsavgiften.

Fr. o. m. den 1 januari 1950 gäller ett nytt SPA-reglemente, vilket är så
utformat, att det även i fråga om familjepension är gällande från nämnda
dag för all i SPA pensionsförsäkrad personal. Därmed ha även de polismän,
som 1938 ej anmälde sig till delaktighet i familjepensionsrätten och alltjämt
vid reglementets ikraftträdande voro kvar i tjänst, erhållit familjepensionsrätt
för sina efterlevande.

Statsutskottets utlåtande nr 84.

21

Under tiden efter den 30 jnni 1938 ha en del av de polismän, som ej
utnyttjade sin rätt att bli familjepensionsförsäkrade, avlidit. Deras efterlevande
ha därför ej kommit i åtnjutande av någon pension. Dessa erfara
nu, att deras avlidna makars kolleger, vilka fortfarande äro kvar i tjänst,
fått sig tillerkänd familjepensionsrätt till sina efterlevande. Det är ju fullt
förklarligt, om de förra tycka, att de oförskyllt bli utau familjepension. De
ha ju själva icke någon direkt skuld i att deras avlidna män ej begagnat
sig av den formella rätten till familjepension, och de kanske bättre än de
skulle kunna intyga, att löneförmånerna tidigare voro så tilltagna, att det då
var svårt undvara beloppet för familjepensionsavgiften. Härtill kommer, att
även om principen var den, att befattningshavaren själv skulle svara för
hela familjepensionskostnaden, så är det ofrånkomligt att staten, efter hand
som tiden gått, i de fall familjepension blivit aktuell, fått träda emellan
med allt större belopp på grund av att grundbeloppen i 1919 års SPAreglemente
måst ökas med de till följd av penningvärdeförsämringen ökade
dyrtidstilläggen. Detta ha de familjepensionsförsäkrades efterlevande fått
tillgodoräkna sig utan motprestation från vare sig polisdistriktet eller den
avlidne. Billighetsskäl tala för att staten i detta fall bör träda hjälpande emellan.
Frågan torde ej ha någon prejudicerande betydelse för framtiden, alldenstund
antalet pensionsfall kan avgränsas till efterlevande till polismän,
som vid sin död voro anställda i polisdistrikt på landsbygden eller som efter
pensionsavgången avlidit under tiden 1 juli 1938—31 december 1949.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statens pensionsanstalt avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

Möjlighet att erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt för befattningshavare
vid landsbygdens polisväsende öppnades från och med år 1926
genom k. k. den 6 juni i925 (nr 173). Till en början kunde endast tjänstepensionsrätt
erhållas. Sedan den 1 juli 1938 erhålles vid nyanslutning av
befattningshavare både tjänste- och familjepensionsrätt. Vid samma tidpunkt
bereddes sådan polisman som redan tidigare vunnit tjänstepensionsrätt möjlighet
alt erhålla anslutning även i familjepensionshänseende. Dylik befattningshavare
skulle, om han önskade familjepensionsrätt, anmäla detta till
pensionsanstalten före den 1 januari 1939. Bestämmelser härom utfärdades
genom k. k. den 17 juni 1938 (nr 518).

Flera befattningshavare, som vid valtillfället år 1938 icke anmälde sig för
familjepensionsrätt, ha senare hemställt att utan hinder av utfärdade bestämmelser
komma i åtnjutande av familjepensionsrätt. Framställningarna
ha dock icke i något fall bifallits. (Se t. ex. kungl. finansdepartementets ämbetsskrivelse
den 21 juni 1949 angående ansökan av fjärdingsmannen i Skellefteå
norra polisdistrikt H. Eriksson i fråga om familjepensionsrätt.)

Med ikraftträdandet från och med den 1 januari 1950 av SPA-reglementet
(1949: 726) ha de befattningshavare vid polisväsendet, som dittills ägt
endast tjänstepensionsrätt i pensionsanstalten, även fått familjepensionsrätt.

Efterlevande till avlidna innehavare av befattningar, som icke varit förenade
med pensionsrätt eller som varit förenade allenast med tjänstepensionsrätt
i anstalten, ha icke kommit i åtnjutande av pension från anstalten på
grund av nu ifrågavarande befattningar. Föreliggande motioner gå ut på att
pension av statsmedel skall tilldelas efterlevande till sådan i statens pensionsanstalt
tjänstepensionsförsäkrad polisman, som under tiden 1 juli 1938
—31 december 1949 avlidit och därvid antingen innehaft befattning som polisman
eller varit pensionsavgången.

22

Statsutskottets utlåtande nr 84.

Någon utredning angående grunderna för pensionsbestämningen eller rörande
blivande kostnader för staten har icke förebragts. Upplysningsvis vill
pensionsanstalten emellertid nämna, att hel pension till änka utan barn
efter avliden fjärdingsman i lönegrad 14 motsvarar, med tillämpning av
anstaltens försäkringstekniska grunder, ett kapitalvärde av omkring 40 000
kronor för änka som är 60 år, 50 000 kronor om hon är 50 år och 60 000
kronor om änkans ålder är 40 år. Därvid har pensionsanstalten utgått från
det procenttal för rörligt tillägg å pension, som Kungl. Maj :t i propositionen
1952: 60 föreslagit skola tillämpas från och med den 1 januari detta år.

Statens pensionsanstalt får erinra om att lagen om polisväsendet i riket
den 6 juni 1925 (nr 170) förpliktar polisdistrikt att med skälig pension förse
innehavare av ordinarie polismansbefattning. Skyldighet för polisdistrikt
att utgiva understöd till änka och barn efter avliden polisman föreligger endast
för det fall att befattningshavare avlidit i följd av skada i tjänsten.
Några närmare bestämmelser om hur polisdistrikt skall fullgöra sina lagenliga
skyldigheter i pensionsavseende gentemot polispersonalen finnas icke.
Polisdistrikt äger således anlita statens pensionsanstalt (i den utsträckning
ovan angivits) eller enskild central pensionsinrättning eller ock i egen regi
sörja för pensioneringen. Pensioneras polisman annorledes än genom statens
pensionsanstalt bidrager statsverket med en tredjedel av kostnaden.
Till efterlevandepensioneringen i motsvarande fall lämnar statsverket bidrag
endast om polisdistriktet på grund av polislagens bestämmelser är pliktigt
utgiva familjepension.

Av det anförda framgår, att polisdistrikten ha fria händer när det gäller
pensionerings ordnande för polispersonal, blott polislagstiftningens krav i
vissa fall beträffande skälighet äro uppfyllda.

Motionerna avse de fall, där vederbörande polisman avlidit under tiden 1
juli 1938—31 december 1949. Motionärerna framhålla, att med en sådan avgränsning
behöver man icke befara några prejudicerande verkningar. Enligt
anstaltens mening kunna åtskilliga invändningar anföras såväl mot sättet
för denna avgränsning som mot uttalandet angående frågans prejudicerande
betydelse. Skulle statsmakterna medverka till ett ordnande av familjepension
i de av motionärerna föreslagna fallen, lärer det av rättviseskäl
knappast vara möjligt att därvid utesluta efterlevande till vare sig sådana
polismän eller pensionsavgångna polismän, som avlidit före den 1 juli 1938,
eller sådana före den 1 januari 1950 pensionsavgångna polismän, som avlidit
efter sistnämnda dag eller avlida i framtiden. Anses staten böra träda
hjälpande emellan i dessa fall, lärer vidare kunna göras gällande att staten
av billighetsskäl bör utgiva pension åt efterlevande till avliden polisman, då
pensionsförsäkring över huvud icke ordnats av vederbörande kommun eller
då endast ofullständig sådan ordnats antingen i statens pensionsanstalt eller
på annat håll.

Därest således konsekvensen bjuder att icke begränsa statens medverkan,
om sådan skulle komma till stånd, till de av motionärerna föreslagna fallen,
måste å andra sidan vissa inskränkningar göras i förslaget. I första hand
böra härvid givetvis undantagas de fall, där utgående familjeunderstöd av
vederbörande länsstyrelse enligt polislagens bestämmelser prövats skäligt.
Vidare måste givetvis beaktas om polisdistrikt utgiver pension till avliden
polismans efterlevande, oaktat den avlidne varit endast tjänstepensionsförsäkrad
i statens pensionsanstalt.

Det anförda ger vid handen, att ett ordnande av pension i enlighet med
det framlagda förslaget väcker en råd spörsmål till liv. Dessa äro enligt pensionsanstaltens
mening av den art, att det tarvas en mycket noggrann utredning,
innan riksdagen beslutar bifalla motionerna.

Statsutskottets utlåtande nr 84.

23

Pensionsanstalten hyser vidare starka betänkligheter mot att av statsmedel
bestrida pension i förevarande fall med hänsyn till konsekvenserna inom
andra områden än polisväsendet. Pensionsanstalten syftar härvid på fall,
där kommunala myndigheter av olika skäl, t. ex. vederbörande befattningshavares
personliga önskemål, icke eller icke fullt utnyttjat möjligheterna till
pensionsförsäkring i statens pensionsanstalt.

På grund av det ovan anförda får pensionsanstalten hemställa, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår öppnades från och
med den 1 juli 1938 möjlighet för de befattningshavare vid landsbygdens
polisväsende, vilka före nämnda tidpunkt förvärvat tjänstepensionsrätt i statens
pensionsanstalt, att vinna anslutning i anstalten jämväl i familjepensionshänseende,
under förutsättning likväl att anmälan om vederbörandes
önskan i sådant hänseende gjordes före den 1 januari 1939. Bland annat på
grund av att en anslutning i många fall förutsatte erläggandet av relativt
betungande engångsavgifter, avstodo emellertid ett antal polismän från att
begagna sig av nämnda möjlighet. Enär de polismän, vilka — utan att ha
gjort sådan anmälan som nyss sagts — kvarstått i tjänst efter den 1 januari
1950, jämlikt dét från denna tidpunkt gällande nya SPA-reglementet automatiskt
tillförsäkrats såväl tjänste- som familjepensionsrätt, äger det föreliggande
problemet aktualitet för efterlevande till sådana befattningshavare,
vilka avlidit under tiden den 1 juli 1938—den 31 december 1949.

I likhet med statens pensionsanstalt kan utskottet mot bakgrunden av
vad som förekommit icke finna det tillräckligt motiverat, att staten nu av
billighetsskäl skulle träda hjälpande emellan för ordnande av den familjepensionering
det här gäller; snarare synes det böra ankomma på kommunerna
att i förekommande fall sörja för denna pensionering. Härtill kommer
att den väckta frågan, såsom pensionsanstalten även påpekar, aktualiserar
en råd svårbedömda spörsmål och att en åtgärd i motionernas syfte
icke torde kunna undgå att medföra konsekvenser även på andra områden
än polisväsendet.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna och
hemställer således,

att motionerna I: 96 och II: 195 icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 18 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 79.