Nr 76—85.
Statsutskottets utlåtande nr 76.
1
Nr 76.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner m. m.
(3:e avd.)
Statens utlåningsfonder.
l:o) Statens bosättningslånefond. Kungl. Maj :t har i propositionen nr 1
beträffande kapitalbudgeten (bilaga 26, punkt 2, s. 1 och 2 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1952) föreslagit
riksdagen att till Statens bosättningslånefond för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 100 kronor.
Till bosättningslånefonden ha hittills anvisats anslag å tillhopa 54 100 100
kronor. Den 30 juni 1951 disponibla medel uppgingo — frånräknat verkställda
avskrivningar — till 6 800 000 kronor.
Departementschefen anmäler, att Kungl. Maj :t den 21 december 1951 uppdragit
åt socialstyrelsen att företaga en översyn av bestämmelserna angående
statens bosättningslån samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag,
vartill översynen kan föranleda. Förslag med anledning av översynen beräknas
icke kunna föreläggas 1952 års riksdag. Å bosättningslånefonden disponibla
medel anses väl förslå att täcka medelsbehovet under nästa budgetår.
Av praktiska skäl föreslås emellertid att ett formellt belopp av 100 kronor
anvisas.
Riksdagens revisorer ha under § 8 i sin år 1951 avgivna berättelse anfört
i huvudsak följande.
Befolkningskommissionen angav på sin tid främst två argument till förmån
för stöd åt bosättningen genom statliga åtgärder. Dels ansågs äktenskapsfrekvensen
i landet relativt låg och äktenskapsåldern hög, varför det
ur befolkningspolitisk synpunkt framstode som i hög grad önskvärt att
främja tidiga äktenskap. De unga borde därför hjälpas att sätta bo redan
innan de hunnit genom egna besparingar åstadkomma de medel, som härför
erfordrades. Dels betraktades den avbetalningshandel med möbler ocli
andra bosättningsföremål, som allmänt förekomme, såsom en i vissa avseenden
osund företeelse, vilken borde motverkas, varför en direkt kreditgivning
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 76 — 84.
■7
Statsutskottets utlåtande nr 76.
till dem, som stode i begrepp att sätta bo, framstode som en rationalisering
på detta område.
Även om det torde få anses sannolikt, att bosättningslånen i varje fall
icke på ett avgörande sätt kunnat påverka den befolkningspolitiska utvecklingen
i gynnsam riktning eller begränsa avbetalningshandeln, torde enligt
vad erfarenheten givit vid handen lånen ur andra synpunkter fått stor betydelse.
Tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse synes sålunda ha förskjutits,
varigenom rent sociala motiv kommit att mer träda i förgrunden.
Särskilt uppgivas sålunda lånen ha fått betydelse i fall, då barn funnits eller
väntats, för att legalisera en förbindelse, som sannolikt eljest icke skulle ha
föranlett äktenskap. I ifrågavarande fält ha därför sociala bidrag, vilka
skulle ha utgått i annan ordning, kunnat undvikas. Enligt uttalande från
riksbankshåll är lånens betydelse i dessa fall så stor, att enbart på dessa
grunder låneverksamheten bör vara förtjänt av fortsatt stöd. Då det icke
kan anses uteslutet, att den förskjutning, som sålunda i viss mån kan sägas
ha inträffat i fråga om bosättningslånerörelsens ursprungliga målsättning,
bör föranleda en översyn av bestämmelserna i något avseende, förutsätta
revisorerna, att fullmäktige i riksbanken med uppmärksamhet följa
utvecklingen samt taga de initiativ, som kunna befinnas påkallade.
Den av riksbankskontoren tillämpade praxis vid låneansökningarnas prövning
och bedömande synes växla starkt mellan olika delar av landet. Avslagsprocenten
varierar sålunda i avseende å 1950 års låneansökningar mellan
högst 20,9 procent i ett distrikt och lägst 3,5 procent i ett annat. Bifallna
ansökningar per 100 ingångna äktenskap utgjorde högst 26 procent och lägst
11 procent. Även de genomsnittligt beviljade lånebeloppen per lån under år
1950 varierade starkt mellan högst 1 755 kronor och lägst 1 418 kronor.
Även om en viss divergens i tillämpningen kan anses motiverad med hänsyn
till förefintligheten av rent regionala olikheter, såsom distriktens olika
inkomstförhållanden, struktur in. in., förefalla dock i här föreliggande fall
oregelbundenheterna alltför stora för att förklaras enbart av sådana faktorer.
Även lånebeloppets storlek synes avvägas efter olika principer. Med hänsyn
till lånens utpräglat sociala karaktär är det givetvis angeläget, att en mera
enhetlig bedömning av låneansökningarna kommer till stånd. Revisorerna
föreslå därför, att fullmäktige ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål samt efter utredning uppta till närmare övervägande, huruvida
en översyn av gällande tillämpningsföreskrifter eller utfärdande av ytterligare
sådana kan befinnas erforderlig.
En närmare undersökning av lånerörelsen i vad gäller låneförlusterna utvisar,
att intill den 1 juni 1951 avskrivits eller efterskänkts sammanlagt
1 524 bosättningslån till ett lånebelopp av 910 000 kronor. I förhållande till
lånerörelsens totala omslutning uppgå de hittillsvarande låneförlusterna endast
till ca 0,6 procent. A andra sidan konstateras, att antalet eftersläpande
lån, vilka enligt rent bankmässiga bedömningsgrunder i många fall vore att
anse som uppenbart nödlidande, är relativt betydande.
Enligt vad som uppgivits föranledas eftersläpningarna huvudsakligen av
sjukdom och påkommet ekonomiskt trångmål men även vid ett stort antal
lån av tredska och ovilja hos låntagarna att fullgöra betalningsförpliktelserna.
Icke minst med hänsyn till de betydande kostnader och arbete, som
för riksbanken äro förenade med skötseln av dessa lån, synes det angeläget
att gentemot berörda låntagare effektiva indrivningsmöjligheter beredas.
Revisorerna erinra i detta sammanhang om att då ifrågavarande spörsmål
år 1946 prövades av riksdagen, statsutskottet uttalade att frågan vilka indrivningsåtgärder
som lämpligen borde vidtagas för erhållande av ett bättre
indrivningsresultat förtjänade att närmare övervägas. Det synes revisorerna
Statsutskottets utlåtande nr 76.
3
angeläget, att den ifrågasatta undersökningen med det snaraste kominer till
stånd.
Erfarenheten har visat, att bosättningslånen för flertalet låntagare med
tiden icke kommit att förslå för bosättningen, varför i den mån egna medel
icke funnits att tillgå skuldsättning vid sidan av lånen kommit till stånd.
Följden härav synes ha blivit, att bosättningslånen i stället för att såsom
avsikten varit ersätta det privata avbetalningslånet i ifrågavarande fall kommit
att utgöra handpenning enligt avbetalningskontraktet. Vid inträffade
betalningssvårigheter har det sedermera visat sig, att möbelhandlaren i enlighet
med avbetalningskontraktets bestämmelser återtagit bosättningsföremålen,
varvid bosättningslånet kommit i efterhand. En sådan användning
av bosättningslånen synes revisorerna icke stå i god överensstämmelse med
lånens syfte. Revisorerna framhålla därför angelägenheten av att garantier
skapas för att i sådana fall sammanblandning icke sker av bosättningslånen
och skuldsättning vid sidan därom, utan användningen av lånen klart särskiljes
från avbetalningskontrakten.
I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft jämväl två likalydande motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Johannesson och Bergman (I: 78) samt den
andra inom andra kammaren av herr Andersson i Ronneby m. fl. (II: 117),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att bosättningslånens maximibelopp
höjes till 3 000 kronor och att räntan på lånen fastställes till 3 %.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionen II: 117.
Utskottet. Den av riksdagens revisorer lämnade redogörelsen visar bl. a.,
att bosättningslånen för flertalet låntagare med tiden icke kommit att förslå
för bosättningen. Revisorerna ha vidare funnit, att bosättningslånen i
stället för att såsom avsikten varit ersätta privata avbetalningslån för bosättningen
i många fall kommit att utgöra handpenning enligt avbetalningskontrakt.
Vad revisorerna sålunda och i övrigt anfört finner utskottet vara
av den vikt, att det bör beaktas vid den översyn av bestämmelserna rörande
bosättningslånen, som socialstyrelsen erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att
verkställa.
I viss anslutning till revisorernas uttalande yrkas i motionerna I: 78 och
II: 117, att bosättningslånens maximibelopp skall höjas från 2 000 till 3 000
kronor och att räntan å lånen skall sänkas från 4 till 3 procent. Med hänsyn
till penningvärdets förändringar sedan nuvarande maximigräns för bosättningslånen
fastställdes finner utskottet skäl tala för en viss höjning av lånebeloppen.
På grund av att frågan redan är föremål för utredning anser dock
utskottet att slutlig ställning icke nu bör tagas till motionärernas yrkanden.
Mot beräkningen av medelsbehovet under anslaget har utskottet icke funnit
anledning till erinran.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) till Statens bosåttningslånefond för budgetåret 1952/53
anvisa ett investeringsanslag av 100 kronor;
4
Statsutskottets utlåtande nr 76.
b) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört i anledning av riksdagens revisorers ifrågavarande
uttalande samt motionerna I: 78 och II: 117.
Fonden för låneunderstöd.
2:o) Lån till bostadsförbättringsverksamhet. I enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag (punkt 5, s. 3) hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att av det senast för budgetåret
1947/48 anvisade investeringsanslaget till Lån till bostadsförbättringsverksamhet
ett belopp av högst 200 000 kronor
må disponeras under budgetåret 1952/53.
3:o) Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler. I enlighet med
Kungl. Maj :ts förslag (punkt 7, s. 4 och 5), vilket innebär en anslagshöjning
med 1 500 000 kronor i anledning av att byggnadskvoten för allmänna
samlingslokaler ökats, hemställer utskottet,
att riksdagen må till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.
Fonden för förlag till statsverket.
4:o) Förlagskapital åt centraldepån för blindas arbeten. Kungl. Maj :t har
(punkt 8, s. 5—8) föreslagit riksdagen att till Förlagskapital åt centralbyrån
för blindas arbeten för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor.
På grund av en avsevärd kvantitativ omsättningsökning samt betydande
prisstegringar på de varor, som inköpas av centraldepån, ha svårigheter
uppstått att få förlagskapitalet att räcka till. Ehuru centraldepåns verksamhet
f. n. är endast provisoriskt reglerad och frågan om den framtida organisationen
kommer att upptagas till prövning, anses en förstärkning av förlagskapitalet
motiverad med hänsyn till verksamhetens betydelse för de
blinda hantverkarna. Departementschefen kan dock icke tillstyrka, att förlagskapitalet
tills vidare ökas med större belopp än 100 000 kronor, vilket
belopp bör anvisas på riksstaten för nästa budgetår. Den fortsatta utvecklingen
anses böra bli avgörande för frågan huruvida ytterligare förstärkning
måste ske.
Å riksstaten för budgetåret 1949/50 anvisades till förlagskapital åt centraldepån
ett investeringsanslag av 72 000 kronor, vilket anslag avsågs till
täckande av viss uppkommen förlust. Formellt redovisas på grund härav för
Statsutskottets utlåtande nr 76.
5
centraldepån ett förlagskapital av 612 000 kronor, medan reellt endast ett
belopp av 540 000 kronor står till förfogande. Med hänsyn härtill och då
ifrågavarande förlust icke lämpligen anses kunna täckas på annat sätt, föreslås
att beloppet avskrives. Därest riksdagen icke gör erinran däremot,
torde detta få ske genom anlitande av fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
Utskottet, som avlagt besök vid centraldepån, vill understryka behovet av
att frågan om verksamhetens framtida organisation upptages till prövning.
I avvaktan på att verksamheten slutligt regleras har utskottet icke funnit
anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag att förlagskapitalet skall
ökas med 100 000 kronor. Icke heller vill utskottet motsätta sig förslaget,
att det tidigare anvisade investeringsanslaget av 72 000 kronor skall avskrivas
genom anlitande av fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må till Förlagskapital åt centraldepån för
blindas arbeten för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor.
Uppskjutna frågor.
5:o) Utskottet kommer framdeles att avgiva utlåtande i fråga om nedannänmda
av Kungl. Maj :t under följande punkter framställda förslag, nämligen
punkten
1: Lånefonden för bostadsbyggande;
punkten 3: Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;
punkten 4; Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder;
samt
punkten 6: Lån till anordnande av kollektiva tvätterier; vilket utskottet
härmed får för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 18 april 1952.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Närvarande: se under utlåtandet nr 77.