Statsutskottets utlåtande nr 57.
1
Nr 57.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
förbättrade ''pensionsförmåner för den vid Aktiebolaget
statens skogsindustrier anställda, till bolagets
pensionskassa anslutna arbetarpersonalen.
(5:e avd.)
I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Grym m. fl. (I: 95) och den andra inom andra kammaren av herr Wiklund
i Öjebyn m. fl. (II: 127), har hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna
att åstadkomma förbättrade pensionsförmåner för den vid Aktiebolaget
statens skogsindustrier anställda, till bolagets pensionskassa anslutna
arbetarpersonalen.
Vid 194.1 års riksdag fattades beslut om att domänverkets skogsindustriella
rörelse, vilken dittills drivits i domänstyrelsens egen regi, skulle
överföras till ett för ändamålet särskilt bildat aktiebolag, Aktiebolaget statens
skogsindustrier. I sammanhang därmed prövades också pensionsfrågorna
för personalen vid den industriella rörelsen. Före rörelsens överlåtande
på bolaget åtnjöt arbetarpersonalen pensionsrätt enligt 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, 1934 års kungörelse angående s. k. summarisk
arbetarpension och 1936 års familjepensionsreglemente för arbetare.
Rörande pensionsfrågans ordnande efter övergången till bolagsdrift anförde
chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 68/1941 bland
annat följande.
För den arbetarpersonal, som övertoges av bolaget vid dess bildande,
finge man räkna med att bolaget ordnade pensioneringen efter samma grunder
som enligt gällande författningar vore fastställda för arbetare i statens
tjänst. Frågan, huru pensionsvillkoren borde utformas för den personal,
som framdeles anställdes av bolaget, borde enligt departementschefens mening
för det dåvarande lämnas öppen. I överensstämmelse med vad som i
allmänhet vore brukligt beträffande statlig verksamhet som bedreves i det
privata företagets form borde lösningen av pensioneringsfrågan för sådan
personal som senast nämnts i första hand ankomma på bolagets ledning.
I sitt utlåtande nr 32/1941 anslöt sig jordbruksutskottet till departementschefens
uppfattning, att någon rubbning i pensionerna för de arbetare
eller andra befattningshavare, som voro anställda hos domänverket och
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 57.
2
Statsutskottets utlåtande nr 57.
övergingo i bolagets tjänst, icke kunde ifrågakomma. Beträffande pensioneringen
av de anställda, vilkas pensionsförhållanden voro oreglerade vid
bolagets övertagande av rörelsen, liksom av den personal, som därefter anställdes
bos bolaget, ville utskottet icke motsätta sig att frågan om dessa
personalgruppers pensionering tills vidare lämnades öppen och i första band
bleve beroende av en uppgörelse mellan bolagets ledning och personalen.
Utskottet utgick härvid emellertid från att »pensionsfrågan ordnades på
ett tillfredsställande sätt och under hänsynstagande till personalens berättigade
intressen».
Riksdagen godkände vad utskottet sålunda uttalat (skr. nr 243/1941).
Sedan härefter bolagsbildningen kommit till stånd i enlighet med statsmakternas
beslut, träffade Aktiebolaget statens skogsindustrier vissa anstalter
i syfte att ordna pensioneringen såväl för den från domänverket
övertagna personal, vilken icke tidigare haft sina pensionsförhållanden
reglerade, som för den personal, som anställts efter bolagets övertagande
av rörelsen eller som kunde komma att senare anställas. I vad angick arbetarpersonalen
utarbetade bolagsledningen i huvudsaklig överensstämmelse
med de villkor, som tillämpades vid försäkring hos Arbetarpensionskassan
(APK), förslag till pensionsbestämmelser för framtida arbetare, vilket förslag
under år 1942 blev föremål för vissa överläggningar med personalen.
Förslaget innebar i huvudsak, att egen pension skulle intill fyllda 67 år
utgå med 800 kronor, efter nämnda ålder med 400 kronor; änkepension
skulle utgöra högst 300 kronor om året. (A dessa belopp skulle några rörliga
tilläggsförmåner icke utgå.) Från bolagsledningens sida underströks,
att de erbjudna pensionsvillkoren, såvitt bolaget hade sig bekant, vore
jämförliga med de bästa som för det dåvarande erbjödos inom den privata
skogsindustrien, »vilket villkor under ärendets tidigare behandling under
hand uppställts». Under förhandlingarna uttalades från arbetarpartens
sida, att även om de erbjudna förmånerna i huvudsak överensstämde med
vad som erbjödes i sådana enskilda skogsindustriella företag, vilka bäst
tillgodosåge arbetarnas intressen, så vore förmånerna trots detta otillräckliga.
Arbetarna begärde därför en viss ökning av pensionerna; egen pension
borde sålunda utgå med 1 000 respektive 500 kronor i stället för 800
respektive 400 kronor. Bolaget tillmötesgick emellertid icke arbetarnas
begäran (frånsett en obetydlig justering av änkepensionen), utan fastställde,
sedan förslaget i juni 1942 underställts Kungl. Maj:ts prövning,
pensionsreglemente enligt grunderna för försäkring hos Arbetarpensionskassan
(APK) på basis av bolagets tidigare gjorda erbjudanden, varefter för
ändamålet bildades en särskild pensionskassa.
Vid 1946 års riksdag framfördes motionsvägen förslag om åtgärder i syfte
att förbättra de pensioner, varom här är fråga (motion II: 170).
Motionen avstyrktes av domänstyrelsen och statskontoret.
Statsutskottets xitlåtande nr 57. 3
För egen del anförde bankoutskottet i utlåtande nr 41 i huvudsak följande.
De enligt Aktiebolaget statens skogsindustriers pensionskassa utgående
pensionerna vore icke oväsentligt lägre än de pensioner, som tillkomme
arbetare med pensionsrätt enligt de statliga arbetarpensionsreglementena.
Under sådana förhållanden vore det förklarligt, att de genom bolagets försorg
pensionsförsäkrade arbetarna kunde anse sig missgynnade i jämförelse
med den från domänverket övertagna personalen med pensioner enligt statliga
grunder. Det borde dock framhållas, att enligt vad handlingarna i ärendet
utvisade beslutet om pensionsförsäkringen föregåtts av förhandlingar
mellan bolaget och arbetarna samt att från arbetarpartens sida vitsordats,
att bolaget gjort sitt bästa för att åstadkomma pensionsvillkor jämförliga
med de förmånligaste inom den privata skogsindustrien förekommande. Mot
bakgrunden härav syntes fog knappast föreligga för den av motionärerna
företrädda uppfattningen, att de av statsmakterna angivna riktlinjerna för
pensioneringens ordnande skulle ha blivit åsidosatta av bolaget. Det borde
vidare icke förbises, att bolaget vore organiserat som ett affärsföretag, vars
verksamhet skulle bedrivas i konkurrens med den enskilda skogsindustrien.
Frågan om pensionernas storlek syntes vid sådant förhållande vara av beskaffenhet
att böra lösas genom avtal mellan bolaget och personalen. Att
riksdagen genom särskilt beslut skulle ingripa reglerande i fråga om pensionsförhållandena
inom bolaget syntes utskottet icke kunna ifrågakomma.
En åtgärd i sådan riktning vore ägnad att inskränka den handlingsfrihet
för bolagsledningen, som man velat vinna genom bolagsformens användning
i detta fall. Med hänsyn till det anförda funne utskottet sig böra avstyrka,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om åtgärder
beträffande pensionsförhållandena vid bolaget.
Fem reservanter inom utskottet ansågo, att utskottet bort föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida
och i vad mån den efter Aktiebolaget statens skogsindustriers tillkomst
anställda arbetarpersonalen kunde anses ha kommit i åtnjutande av de
pensionsförmåner, som riksdagen förutsatt i samband med beslutet om
bolagets bildande.
19^6 års riksdag beslöt i enlighet med bankoutskottets hemställan, att
motionen icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Till stöd för det i de nu föreliggande motionerna väckta förslaget anföres
i motionen IT: 127 huvudsakligen följande.
Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de mellan bolagsledningen
och arbetarparten förda »underhandlingarna» om pensionsförmånerna
för den personal, som anställts efter bolagets tillkomst respektive kunde
komma att senare anställas, liksom för den från domänverket övertagna
personal, som icke tidigare haft sina pensionsförhållanden reglerade, näppeligen
hade karaktären av förhandlingar i egentlig mening. Arbetarparten
saknade i själva verket möjlighet att i detta sammanhang göra sina anspråk
gällande. Redan efter kort tid förspordes också bland de berörda
arbetarna ett utbrett missnöje med den lösning pensionsfrågan för deras
4
Statsutskottets utlåtande nr 57.
vidkommande erhållit. Det framstod ur deras synpunkt såsom i hög grad
orättvist, att de enligt bolagets pensionskassa utgående pensionerna avsevärt
understego de pensioner, som tillförsäkrats den personal, vilken vid
övergången till bolagsdrift redan förvärvat pensionsrätt enligt de statliga
pensionsreglementena. Man kunde icke finna, att bolagsledningen följt de
av jordbruksutskottet och riksdagen angivna riktlinjerna, nämligen att pensionsfrågan
skulle ordnas under hänsynstagande till personalens berättigade
intressen. I syfte att söka åstadkomma en förbättring av pensionsvillkoren
tillsattes i januari 1943 från arbetarsidan en delegation, vilken trädde
i förbindelse med bolagsledningen. Det visade sig emellertid icke möjligt
att på denna väg nå det åsyftade målet på grund av de avsevärt ökade
pensionsavgifter, som en höjning av pensionsbeloppen skulle förutsätta.
De skäl, som år 1940 föranledde riksdagen att icke vidtaga några positiva
åtgärder till förbättrande av de pensionsförmåner det här gäller, torde
väl mindre ha bottnat i någon principiell ovilja från riksdagens sida att
åstadkomma en i och för sig välmotiverad utjämning av åtskillnaden i
pensionshänseende mellan å ena sidan den från domänverket övertagna
personalen med pensionsrätt enligt de statliga reglementena och å andra
sidan den efter bolagets bildande nyanställda — tvärtom vitsordade ju
bankoutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande att det vore förklarligt,
att de genom bolagets försorg pensionsförsäkrade arbetarna kände
sig missgynnade — än däri att Aktiebolaget statens skogsindustrier organiserats
som ett affärsföretag, vars verksamhet avsetts att bedrivas i konkurrens
med den enskilda skogsindustrien, och att man ställde sig tvekande
inför en åtgärd, som skulle kunna framstå som ett ingripande i bolagsledningens
åtgöranden. Även med beaktande av dessa synpunkter bör enligt
vår mening icke förbises, att utskottet och riksdagen i samband med
bolagets bildande uttalade såsom en given förutsättning, att pensionsfrågan
skulle lösas under hänsynstagande till personalens berättigade intressen.
Huruvida bolagsledningen verkligen kan anses ha ställt sig dessa riksdagens
intentioner till efterrättelse synes med fog kunna diskuteras; vi
hänvisa härvidlag till den i det föregående lämnade redogörelsen. I varje
fall har den »pensionering» som åstadkommits genom bolagets försorg
aldrig från arbetarsidan erkänts som någon godtagbar uppgörelse. Oavsett
det nu sagda tala enligt vår mening flera skäl för att pensionsfrågan bringas
till en ur personalens synpunkt acceptabel lösning. Under den tioårsperiod
som förflutit sedan bolaget bildades har bolagets verksamhet utvidgats
högst avsevärt, och dess ställning är för närvarande synnerligen väl konsoliderad.
Bland annat ha genom avskrivningar betydande vinstmedel
direkt investerats i nyanläggningar. Icke minst mot bakgrunden härav
framstår det som en gärd av rättvisa att personalen genom ökat pensionsskydd
beredes sin skäliga andel i produktionsökningen. En speciell anledning
att vidtaga eu justering av pensionsbeloppen ligger också däri, att
realvärdet av pensionsförsäkringarna, vilka ju i motsats till de statliga
pensionerna icke äro förenade med några rörliga tilläggsförmåner utan en
gång för alla fixerade, till följd av penningvärdesförsämringen successivt
nedgått, vilket haft till följd att den redan tidigare avsevärda klyftan i
pensionshänseende mellan å ena sidan de enligt de statliga pensionsreglementena
pensionsberättigade anställningshavarna och å andra sidan den
personal varom här är fråga ytterligare markerats. Det förtjänar i detta
Statsutskottets utlåtande nr 57.
5
sammanhang slutligen omnämnas, att enligt vad som uppgivits vissa enskilda
skogsindustriföretag på sistone sett sig föranlåtna att bereda sina
anställda ett efter de inträdda förändringarna avpassat ökat pensionsskydd.
Då den väckta frågan synes kunna giva anledning till överväganden i
ett vidare sammanhang, bör densamma lämpligen göras till föremål för
närmare utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.
Utskottet. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har frågan om en
förbättring av pensionsförmånerna för den vid Aktiebolaget statens skogsindustrier
anställda, till bolagets pensionskassa anslutna arbetarpersonalen
redan vid ett tidigare tillfälle prövats av riksdagen, nämligen år 1946
i anledning av en då väckt motion. Även vid detta tidigare tillfälle påtalades
från vederbörande motionärers sida det otillfredsställande i att den
till pensionskassan anslutna personalens pensioner avsevärt understego
pensionerna för arbetare med pensionsrätt enligt de statliga reglementena.
Bland annat med hänsyn till att pensionsvillkoren från början fastställts
att i huvudsak svara mot vad som inom enskilda skogsindustriella företag
högst erbjödes och då vidare en åtgärd i motionens syfte kunde tydas som
ett ingrepp i bolagsledningens åtgöranden, föranledde motionen icke någon
riksdagens åtgärd.
Då nu frågan om en förbättring av de pensioner varom här är fråga ånyo
förts på tal, har utskottet icke kunnat undgå att taga intryck av de synpunkter,
som i de föreliggande motionerna anförts till stöd för en åtgärd
i sådan riktning. Särskilt vid jämförelse med pensionerna enligt de statliga
arbetarpensionsreglementena framstå de från pensionskassan utgående pensionerna
numera såsom otillräckliga. Till följd av att förstnämnda pensioner
icke äro förenade med några rörliga tilläggsförmåner utan en gång för
alla fastlåsta vid bestämda belopp — högst 800 kronor om året — har
den redan tidigare bestående, avsevärda skillnaden i pensionshänseende
efter hand ytterligare vidgats. Ur personalens synpunkt måste det givetvis
te sig otillfredsställande, att pensionerna inom ett i bolagsform drivet statsföretag
så avsevärt som fallet här är skola behöva understiga de pensioner,
som utgå i statlig arbetaranställning i allmänhet, detta i synnerhet som,
på sätt i motionerna anföres, vissa enskilda skogsindustriföretag ordnat
pensioneringen för sina anställda på ett mera tillfredsställande sätt än vad
fallet är för i motionerna berörda arbetare. Ur rättvisesynpunkt finner utskottet
starka skäl tala för att denna fråga upptages till förnyad behandling
av bolagets ledning. Det synes lämpligt att parterna genom överläggningar
söka träffa en för dem båda rimlig överenskommelse. Utskottet har
i anledning av motionerna velat uttala nu anförda synpunkter.
6
Statsutskottets utlåtande nr 57.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 95 och
II: 127, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet ovan anfört.
Stockholm den 21 mars 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Näsgård, Ohlon, fröken
Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Sundelin, Bergh,
Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Birger Andersson och Fridolf Jansson;
samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad,
Åkerström, Johansson i Mysinge, Kollberg, fröken Elmén, herrar
Jansson i Kalix, Gustafsson i Stockholm, Nihlfors och Hjalmarson.
Stockholm 1952 Ivar Hajggströms Boktryckeri A. B.
5*0702