AV 166—167.

Statsutskottets utlåtande nr 166.

I

Nr 166.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ett investering sanslag
till ombyggnadsarbeten å blekingejärnvägarna.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Hällgren m. fl. (I: 60) och den andra inom andra kammaren av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl. (II: 87), har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla att ombyggnadsarbetena på blekingejärnvägarna upptagas
i effektiv omfattning och att för ändamålet minst 3 miljoner kronor
investeras under budgetåret 1952/53.

Motionärerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för vad som i frågan
förevarit i riksdagen alltsedan år 1946 samt därefter anfört vissa synpunkter
ägnade att ytterligare understryka behovet och fördelarna av en
ombyggnad av ifrågavarande järnvägar.

Härvid har till en början framhållits att sagda ombyggnad ställer sig fördelaktig
för trafikanterna, för bygden och för järnvägen. Trafikanterna
skulle sålunda slippa olägenheterna med omlastning på övergångsstationerna
mellan normal- och smalspår. I och med att trafikanterna finge bättre
transporttjänst skulle också näringslivet i dessa bygder få gynnsammare
förutsättningar. Genom samtidigt förbättrade persontransporter skulle vidare
befolkningens trivsel ökas.

På grund av den genom ombyggnaden förbättrade transporttjänsten skulle
järnvägen kunna räkna med att behålla den befintliga trafiken och även
återvinna trafik som tidigare avletts till andra transportmedel, vartill komine
de rationaliseringsmöjligheter som ombyggnaden gåve anledning till. I
detta sammanhang har jämväl påtalats den nuvarande begränsade kapaciteten
för trafikprestationerna på övergångsstationerna.

Motionärerna ha härefter anfört följande.

I fråga om näringslivet må nämnas ett par betydelsefulla fakta, som först
på senare tid blivit uppenbara. Sålunda har det visat sig, att skogstillgångarna
i södra Sverige äro större och befinna sig i starkare tillväxt än
man tidigare räknat med. Två av de till ombyggnad beslutade järnvägarna,
nämligen Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, skjuta upp i det sydsmåländska
skogslandet och stå i Vislanda och Växjö i förbindelse med det
normalspåriga järnvägsnätet i Småland, över hamnarna i Karlshamn och
Ronneby kunna trävaror och produkter av trä lätt exporteras. Karlshamns
hamn är för övrigt en bland de bästa på hela sydostkusten och har förut Bihang

till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 166—167.

2

Statsutskottets utlåtande nr 166.

sättningar att efter järnvägarnas förbättring bli en naturlig import- och
exporthamn för stora delar av sydöstra Sverige.

I Karlshamn ligger landets största fabrik för tillverkning av vegetabiliska
oljor. Råvaran för denna produktion utgöres bl. a. av inhemska oljefrön,
vilka i stor utsträckning transporteras på järnväg. Oljefabrikens ägare,
Kooperativa förbundet, har beslutat utvidga fabriken för ännu större produktion.
Möjligen kommer även en margarinfabrik att byggas i anslutning
till oljefabriken. Den redan befintliga tillverkningen ger järnvägarna stora
transportuppgifter, vilket bl. a. belyses av den redan nämnda överbelastningen
vissa tider av omlastningen i Vislanda. Den ytterligare trafikökning,
som fabrikens utvidgning väntas medföra, kan bli svår att avveckla med
nuvarande smalspåriga järnvägar.

Med Karlshamn är också förknippad en annan utveckling, som torde få
väsentlig inverkan på transportapparaten. Stadsfullmäktige i staden ha
nämligen nyligen beslutat att bygga en större oljelagringsanläggning, insprängd
i berg, för lagring av bensin och eldningsolja. Byggnadstillstånd har
redan erhållits, och arbetena väntas bli påbörjade inom den närmaste tiden.
Utrymmena äro utarrenderade till flera av de stora oljebolagen. Karlshamn
blir därmed ett centrum för oljehandeln och distributionen av olja inom ett
stort område av södra Sverige. Distributionen av oljan kommer att ställa
stora krav på transportapparaten, och det torde vara ett viktigt beredskapsönskemåi,
att järnvägarna i dessa trakter äro rustade för att möta anspråken.

Motionärerna framhålla vidare att även i fråga om persontrafikens utveckling
är en förbättring av järnvägarna oundgänglig. I detta sammanhang
erinras om att järnvägen Karlskrona—Kristianstad berör fem städer med
ett sammanlagt invånarantal av omkring 80 000 människor och att nämnda
linjes trafikområde är mycket tätbebyggt även i den rena landsbygdsdelen.

Situationen på arbetsmarknaden torde, enligt motionärerna, icke heller
vara så spänd inom de bygder som blekingebanorna genomlöpa, att detta
kunde vålla större bekymmer. Beträffande markfrågorna konstateras att
desamma ännu icke äro lösta. Denna omständighet borde dock icke få stå
i vägen för ett beslut om att påskynda ombyggnaden. Det funnes icke heller
någon anledning förmoda att berörda landsting skulle ställa sig avvisande
till ett ordnande av markfrågorna.

Avslutningsvis ha motionärerna framhållit följande.

Sex år ha nu förflutit, sedan riksdagen träffade principbeslut om breddning,
men arbetet har ännu icke med verklig kraft blivit påbörjat. Inom
bygderna längs dessa järnvägar är man därför allvarligt orolig över frågans
läge. Detta har föranlett oss, under hänvisning till vad i det föregående anförts,
att i denna motion föreslå investeringar i och för ombyggnaden av
sådan storlek, att ett effektivt och målmedvetet arbete kan bedrivas. Detta
bör sikta på att blekingejärnvägarna inom få år skola kunna göras färdiga
för normalspårdrift. Med hänsyn till penningvärdets fall torde en investering
av minst 3 miljoner kronor vara erforderlig under budgetåret 1952/53.
Om den nuvarande ekonomiska politiken icke anses tillåta, att ett belopp
av denna storlek uppföres på investeringsstaten, bör beloppet upptagas på
statens järnvägars driftkostnadsstat och bestridas av järnvägens driftmedel.

Statsutskottets utlåtande nr 166.

3

Frågan om den slutgiltiga bokföringen av beloppet torde kunna anstå till
en senare tidpunkt.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning-
yttranden avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads och Blekinge län
samt arbetsmarknadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande.

Ombyggnad av blekingejärnvägarna är en fråga, som numera torde vara
i alla hänseenden utredd. Länsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang
tillkännagivit sin mening om vikten av att ombyggnaden kommer till stånd
och saknar därför anledning att här ånyo framlägga sina synpunkter på
frågan. Länsstyrelsen vill endast ånyo framhålla frågans aktualitet och finner
det i hög grad angeläget att arbetet igångsättes utan dröjsmål samt därefter
bedrives i så rask takt som omständigheterna må medgiva. Med denna
uppfattning får länsstyrelsen livligt tillstyrka bifall till motionerna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har inledningsvis framhållit följande.

Följande synpunkter, som redan tidigare andragits i detta sammanhang,
torde ytterligare böra understrykas. Länet har sedan länge med avseende å
befolknings- och näringsförhållandena företett en tydlig tillbakagång i jämförelse
med flertalet andra landsdelar, och detta förhållande visar tendenser
att bli än mer markerat. Trots ett kraftigt nativitetsöverskott har folkmängden
minskat, beroende på utflyttning, som till övervägande del berört de
arbetsföra åldrarna. Sålunda minskade den förvärvsarbetande befolkningen
i länet mellan åren 1940 och 1945 med icke mindre än 3 134 personer eller
med 5 procent mot 0,2 procent för hela riket. Tiden efter 1945 har icke medfört
någon förbättring för länets näringsliv. Av befolkningsrörelserna att
döma torde den yrkesverksamma befolkningen i länet ytterligare ha minskat.

Då det gäller att söka orsakerna till näringslivets svaghet faller det sig
naturligt att peka på de olägenheter, som, vidlåda de smalspåriga järnvägarna
på grund av omlastning, mindre transportkapacitet, dyrare frakter och
tågbyten. Det torde icke kunna bestridas att de otillfredsställande järnvägsförhållandena
starkt bidragit till den ekonomiska eftersläpningen. Fn fortsatt
tillbakagång skulle uppenbarligen medföra ytterst allvarliga konsekvenser
för länets befolkning och näringsliv. En ytterligare uttunning av befolkningen
i de arbetsföra åldrarna inom länet medför otvivelaktigt ur såväl
ekonomiska som kulturella synpunkter en försämring av länets läge. Blekinge
län behöver beredas betydligt större möjligheter till förbättring av sin
ekonomiska ställning för att komma i nivå med övriga landsdelar.

Länsstyrelsen har vidare framhållit att arbetsmarknadsläget inom länet
vid slutet av år 1951 och under den gångna delen av innevarande år kännetecknats
av eu åtstramning på så gott som alla områden. Till belysning av
detta förhållande ha lämnats vissa uppgifter ur arbetsmarknadsstatistiken,
varefter länsstyrelsen konstaterat att några betänkligheter ur arbetsmarknadssynpunkt
inte behöva hysas mot arbetets igångsättande. Fastmer kunde
det med fog påstås att den inom länet för närvarande rådande bristen på
arbetstillfällen utgjorde ett vägande skäl för att arbetet med järnvägsbreddning
icke ytterligare uppskötes.

4

Statsutskottets utlåtande nr 166.

Länsstyrelsen har jämväl erinrat om att numera bildats en för de tre berörda
landstingen gemensam kommitté för vidare utredning och förhandlingar
i inarklösenfrågan. Förvaltningsutskotten ha sedermera erhållit bemyndigande
av respektive landsting att underhandla med vederbörande
myndigheter i frågan.

I underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 oktober 1951 hemställde
nämnda kommitté att Kungl. Maj :t ville anmoda järnvägsstyrelsen att snarast
färdigställa de planer och kostnadsberäkningar, som vore nödvändiga
för ett bedömande av de ekonomiska problem, som sammanhänga med järnvägsbreddningen,
och göra det möjligt för de berörda landstingen att taga
ställning till frågan om marklösen. Enligt vad länsstyrelsen uppgivit skulle
emellertid dessa uppgifter ännu icke ha kommit kommittén tillhanda.

Länsstyrelsen förklarar sig slutligen till alla delar instämma i motionärernas
syfte att ombyggnadsarbetena på blekingejärnvägarna upptagas i
effektiv omfattning och att erforderliga medel anvisas härför.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som företrädesvis uppehållit sig vid arbetskraftfrågan,
har framhållit att den ordinarie byggnadsverksamheten i länet
kan från hösten 1952 komma att minska bl. a. till följd av de höga byggnadskostnaderna
och åtstramningen på kreditmarknaden. Om man utginge
från det nuvarande planeringsläget, syntes tillgången på lämpliga och planlagda
arbetsobjekt, vilka kunde utföras i sysselsättningssyfte, bliva mindre
ån förut. Arbetsmarknadsstyrelsen funne det därför icke osannolikt att ett
visst överskott av arbetskraft i Blekinge län kunde uppkomma med ingången
av hösten 1952. I Kristianstads län, som även beröres av ifrågavarande ombyggnader,
hade tillgången på arbetskraft under de senaste åren varit god
under vintern och liknande förhållanden kunde väntas under kommande
vinter. Byggnadsetapper, som eventuellt skulle behöva utföras inom Kronobergs
län under den närmaste tiden, skulle kunna bedrivas med från Blekinge
län överbliven arbetskraft, därest icke arbetskrafttillgången på orten
visade sig tillräcklig.

Styrelsen framhåller vidare att vid fortsatt god konjunktur torde till följd
av minskning av byggnadsverksamheten i Blekinge län eventuellt friställd
arbetskraft i viss utsträckning kunna anvisas arbete på andra orter och inom
andra verksamhetsgrenar. Den arbetskraft, som såvitt nu kan bedömas i
första hand skulle friställas, vore emellertid av olika skäl svår att förflytta.
Skulle konjunkturläget bliva sämre, vartill tendenser nu kunde skönjas,
måste man räkna med att möjligheterna att bereda friställd arbetskraft sysselsättning
i öppna marknaden bleve begränsade. Sysselsättning kunde i
dylikt fall beredas vid arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten i Blekinge
län för en arbetsstyrka av uppskattningsvis 150 man. Därjämte kunde
i angränsande delar av Kalmar län ytterligare ca 40 man sysselsättas i beredskapsarbeten.

Styrelsen har slutligen anfört följande.

Statsutskottets utlåtande nr 166.

o

Då det synes önskvärt att ledigbliven arbetskraft beredes lämplig sysselsättning,
anser arbetsmarknadsstyrelsen i likhet med motionärerna att medel
böra ställas till förfogande för utförande av här ifrågavarande arbeten.
Förslagsvis kunde härvid å riksstaten för nästa budgetår anvisas 1 miljon
kronor utöver vad som för arbetenas bedrivande i ungefärligen nuvarande
omfattning kan komma att upptagas på statens järnvägars driftkostnadsstat.
Därest arbetsmarknadsläget skulle medge utförande av arbetena så att
ytterligare medel utöver det föreslagna beloppet skulle erfordras under nästa
budgetår, torde dylika medel eventuellt kunna anvisas på tilläggsstat. Under
alla förhållanden bör järnvägsstyrelsen bedriva sådana förberedelser, att en
arbetsstyrka av ca 200 man kan sysselsättas under kommande vinterperiod
vid banarbetena och på sådant sätt att arbetsplatser kunna etableras såväl
i västra som i östra delarna av Blekinge län.

Järnvägsstyrelsen har inledningsvis framhållit följande.

Som motionärerna framhålla har på statens järnvägars driftkostnadsstat
sedan budgetåret 1947/48 upptagits vissa belopp i syfte att möjliggöra åtgärder
— i samband med underhållet —■ vilka kunna underlätta införandet
i sinom tid av normalspårsdrift vid ifrågavarande järnvägslinjer. Dessa anslag
ha hittills närmast begränsats av tillgången på arbetskraft men i viss
mån även av principiella skäl. Att i någon nämnvärt större omfattning belasta
statens järnvägars driftbudget med dylika utgifter, vilka strängt taget
ha karaktären av investering, synes nämligen icke förenligt med gällande
redovisningsbestäminelser. Enligt dessa böra kostnaderna för ifrågavarande
ombyggnadsarbeten utan tvekan bestridas med för ändamålet anvisade investeringsmedel.

Ovan anförda principiella synpunkter få givetvis icke tolkas så att järnvägsstyrelsen
skulle sakna intresse för att riksdagens beslut om de här berörda
järnvägslinjernas breddning kommer till utförande. Styrelsen är tvärtom
beredd att förverkliga detta beslut, om och när statsmakterna finna att
så är möjligt och lämpligt, d. v. s. så snart de vid nyssnämnda beslut angivna
förutsättningarna i avseende å arbetsmarknadsläget anses vara för handen
och utrymme prövas kunna beredas dels å kapitalbudgeten för visst investeringsanslag
även för nu ifrågavarande ändamål utan att andra SJ-arbeten
behöva eftersättas, dels å driftbudgeten för ett mot detta investeringsanslag
svarande avskrivningsanslag. Styrelsen har icke kunnat finna, att dylika förutsättningar
hittills förelegat.

Styrelsen säger sig vidare i likhet med motionärerna ha anledning förmoda
att vederbörande landsting skola lämna sin medverkan till cn lösning
av markfrågorna. Styrelsen förklarar sig sålunda beredd att, om arbetskraftsbehovet
kan tillgodoses och anslag för ändamålet anvisas på ovan angivet
sätt, under nästkommande budgetår bedriva ifrågavarande ombyggnadsarbeten
i den omfattning, som av motionärerna ansetts som ett minimum.
För styrelsen vore det dock i nuvarande ekonomiska läge mest angeläget
att verkligt räntabla investeringar finge göras så att driftkostnaderna
kunde nedbringas. Breddningsarbetena borde sålunda icke få verka förhindrande
på de räntabla investeringarna. Då det enligt styrelsens mening är
angeläget att de utföras enligt ett på förhand uppgjort arbetsprogram höidet
vidare ej ifrågakomma att arbetena avbrytas eller att programmet avsevärt
förlänges, sedan breddningsarbetena eu gång intensifierats.

6

Statsutskottets utlåtande nr 166.

Styrelsen har härefter i anslagsfrågan anfört följande.

Beträffande sättet för det föreslagna beloppets anvisning anföra motionärerna
att »om den nuvarande ekonomiska politiken icke anses tillåta, att ett
belopp av denna storleksordning uppföres på investeringsstaten, bör beloppet
upptagas på statens järnvägars driftkostnadsstat och bestridas av järnvägens
driftmedel». Med anledning av detta uttalande måste styrelsen än en
gång framhålla, att det av motionärerna rekommenderade sättet för kostnadernas
bestridande icke är förenligt med allmänt tillämpade redovisningsprinciper,
enligt vilka utgifter för mera varaktiga nyttigheter skola kapitaliseras
—• samt avskrivas i vederbörlig ordning — i stället för att, som motionärerna
ifrågasätta, bestridas med driftmedel. Styrelsen har visserligen själv
hittills ansett sig kunna biträda ett av 1943 års järnvägskommitté på sin tid
framfört förslag att i samband med underhållet i lämplig utsträckning vidtaga
och med driftmedel bekosta sådana åtgärder, som kunna underlätta införandet
i sinom tid av normalspårsdrift. Detta har ansetts möjligt och
lämpligt med hänsyn till att de sålunda bestridda kostnaderna varit av relativt
liten omfattning och i och för sig icke synts äventyra det på statens
järnvägar ställda förräntningskravet. I ett läge då trots avsevärda höjningar
av befordringsavgifterna intet överskott eller i bästa fall ett blott obetydligt
sådant kan beräknas uppkomma å statens järnvägars rörelse, måste nyssnämnda
principiella synpunkter enligt styrelsens mening tillmätas en relativt
större vikt. Så som statens järnvägars ekonomiska situation nu ter sig
skulle det innebära en kännbar extra belastning på driftsekonomien, att i
ökad omfattning med driftmedel bestrida kostnaderna för dylika icke räntabla
investeringar. Detta skulle t. o. m. kunna få till följd att statens järnvägars
möjligheter att verkställa tillräckliga avskrivningar skulle minska,
vilket i sin tur skulle föranleda ett ökat behov i framtiden av räntepliktigt
kapitaltillskott för lönsamma investeringar. Ur samlad statsfinansiell synpunkt
torde det däremot sakna praktisk betydelse om medel till ifrågavarande
investeringar anvisas på riksstatens kapitalbudget — med erforderligt
avskrivningsanslag å driftbudgeten — eller om de belasta statens järnvägars
driftkostnadsstat. I sistnämnda fall resulterar medelsbelastningen nämligen
i ett i motsvarande grad minskat överskott från statens järnvägar.

Vidare har styrelsen framhållit att trots nämnda betänkligheter av principiell
art och med hänsyn till statens järnvägars ansträngda ekonomiska
läge bar styrelsen emellertid för avsikt att, i likhet med vad som skett alltsedan
budgetåret 1947/48, även i det förslag till driftkostnadsstat för budgetåret
1952/53, som för närvarande är under beredning, medräkna ett belopp
av minst samma storleksordning som det för innevarande budgetår
fastställda beloppet, d. v. s. minst 1 250 000 kronor för åtgärder, som kunna
underlätta införandet i sinom tid av normalspårsdrift vid ifrågavarande
järnvägar.

Styrelsen meddelar i detta sammanhang att undersökningar pågå angående
möjligheterna att som en provisorisk åtgärd och som ett första led i
breddningsarbetet till en början anordna treskensspår Kristianstad—Bromölla,
alternativt Kristianstad—Sölvesborg. Avsikten med en sådan anordning
skulle vara att göra det möjligt att framföra normalspåriga godsvagnar
bl. a. till och från Bromölla utan användning av s. k. överföringsvagnar,

Statsutskottets utlåtande nr 166.

7

vilket skulle något förbilliga transportarbetet och framför allt möjliggöra
snabbare transporter.

Sammanfattningsvis uttalar styrelsen att, ur statens järnvägars synpunkt,
intet är att erinra mot att till ombyggnad av blekingejärnvägarna för budgetåret
1952/53 anvisas ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor, under förutsättning
dock att dels arbetskraftbehovet kan tillgodoses, dels ock för ändamålet
erforderliga medel ställas till förfogande på sådant sätt, att de icke
öka statens järnvägars räntepliktiga kapital och ej heller komma att inkräkta
på andra ur företagsekonomisk synpunkt önskvärda investeringar.

Utskottet. Då genom propositionen 1946: 235 förslag förelädes riksdagen
om en ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, underströks av föredragande
departementschefen, att frågan om en förbättring av blekingenätets
järnvägar vore angelägen och att den förordade ombyggnaden därför icke
borde uppskjutas någon längre tid. Av statsfinansiella skäl och med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden ansågs ombyggnaden dock icke böra utföras
förrän dylika arbeten befunnes erforderliga såsom led i åtgärder för sysselsättning
av friställd arbetskraft. I enlighet härmed åtföljdes riksdagens principbeslut
i frågan icke av någon medelsanvisning i vidare mån än att å allmän
beredskapsstat ett belopp av 8 miljoner kronor ställdes till förfogande
för här berörda ändamål. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt, att tidpunkten
för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke uteslutande
kunde bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Frågan har sedermera i olika sammanhang bragts under statsmakternas
prövning, dock utan att förutsättningar befunnits föreligga att överföra berörda
arbeten på statens järnvägars ordinarie investeringsprogram. På förslag
av 1943 års järnvägskommitté har emellertid järnvägsstyrelsen erhållit
ett allmänt bemyndigande att vid underhåll av och materielanskaffning för
smalspåriga järnvägslinjer, vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skola
ombyggas till nornmlspåriga, i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgärder
som kunna underlätta införande i sinom tid av normalspårsdrift. Med
stöd av detta bemyndigande ha vissa arbeten för att förbereda övergången
till normalspårsdrift vid blekingejärnvägarna kunnat påbörjas. Medel för
ändamålet ha alltsedan budgetåret 1947/48 upptagits på statens järnvägars
driftkostnadsstat. För innevarande budgetår utgör här avsedda belopp
1 250 000 kronor.

I de båda likalydande motionerna I: 60 och II: 87 har nu hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att ombyggnadsarbetena på blekingejärnvägarna
upptagas i effektiv omfattning och att för ändamålet
minst 3 miljoner kronor investeras under budgetåret 1952/53. De i ärendet
hörda remissmyndigheterna ha i princip tillstyrkt motionärernas förslag,

8

Statsutskottets utlåtande nr 166.

järnvägsstyrelsen under vissa i det föregående närmare angivna förutsättningar.

Utskottet har redan tidigare vid upprepade tillfällen givit uttryck åt den
uppfattningen, att en breddning av blekingenätets järnvägar måste betecknas
som angelägen. I allt väsentligt kan därför utskottet ansluta sig till de
allmänna synpunkter som i ovannämnda motioner anlagts på förevarande
spörsmål. Utskottet vill i detta sammanhang särskilt betona, att det arbetsmarknadspolitiska
läget icke längre synes utgöra något hinder mot den här
ifrågavarande ombyggnaden. Av arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande
torde snarare framgå, att ett beslut av den i motionerna åsyftade innebörden
skulle verksamt bidraga till att bereda friställd arbetskraft sysselsättning.
De av statsmakterna angivna förutsättningarna för ombyggnadsarbetenas
påbörjande få sålunda nu anses vara för handen. Med hänsyn härtill finner
sig utskottet kunna tillstyrka, att dessa arbeten upptagas på statens järnvägars
ordinarie investeringsprogram.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål bör enligt utskottets mening
ytterligare en omständighet beaktas. Genom anlitande av medel från statens
järnvägars driftkostnadsstat ha, såsom ovan framhållits, vissa förberedande
åtgärder vidtagits för att underlätta övergången till normalspårsdrift vid
blekingenätets järnvägar. Dessa åtgärder ha självfallet varit av stort värde,
men det är å andra sidan uppenbart, att de icke kunnat få någon mera betydande
omfattning. Detta har i sin tur medfört, att betingelser saknats för
uppbyggandet av en verkligt rationell arbetsorganisation, som kunnat bedriva
verksamheten med största möjliga effektivitet och planmässighet. Icke
minst ur ekonomisk synpunkt synes det därför angeläget, att arbetena i
fortsättningen ges en sådan inriktning att av de nedlagda kostnaderna snarast
kan utvinnas avsedd nytta.

Arbetsmarknadsstyrelsen har räknat med att en arbetsstyrka av ca 200
man bör kunna insättas vid banarbetena under kommande vinterperiod. För
att finansiera en verksamhet av denna omfattning torde, såsom i motionerna
framhållits, ett belopp av omkring 3 miljoner kronor vara erforderligt. Enligt
utskottets mening kan dock ifrågasättas, huruvida det är nödvändigt att
för ändamålet redan nu anvisa ett särskilt investeringsanslag. Erinras må
att järnvägsstyrelsen förklarat sig ha för avsikt att i förslaget till driftkostnadsstat
för nästa budgetår uppföra minst 1 250 000 kronor för fullföljande
av de förberedelsevis påbörjade breddningsarbetena. Därutöver torde ett belopp
av ca 1,5 miljon kronor kunna ställas till förfogande genom att medel,
vilka riksdagen redan anvisat för investeringar i statens järnvägars fond, tillfälligtvis
tagas i anspråk. Såsom framgår av årets statsverksproposition är det
av vissa skäl tänkbart, att statens järnvägars investeringsverksamhet under
nästa budgetår kommer att erhålla en mindre omfattning än vad som förutsatts
i propositionen, vilket skulle få till följd att vederbörande investeringsanslag
icke i sin helhet skulle kunna utnyttjas. Enligt utskottets mening bör

Statsutskottets utlåtande nr 166.

9

det kunna godtagas som ett provisorium, att av dessa överskottsmedel ett
belopp av ca 1,5 miljon kronor disponeras för blekingejärnvägarnas ombyggnad.
Självfallet bör det ianspråktagna beloppet återföras i sedvanlig ordning
sedan för ändamålet anvisats ett särskilt investeringsanslag, varom förslag
torde böra föreläggas riksdagen i nästa års statsverksproposition. Därest
det på grund av investeringsutvecklingen skulle visa sig nödvändigt att bereda
täckning för här ifrågavarande kostnader redan före budgetårets utgång,
synas erforderliga medel kunna äskas å tilläggsstat. Utskottet förutsätter
sålunda, att nu avsedda arbeten skola komma till utförande utan att
för den skull någon inskränkning av statens järnvägars investeringsprogram
i övrigt behöver ske. Det torde vidare få anses ankomma på järnvägsstyrelsen
att till Kungl. Maj :t anmäla det avskrivningsbehov som i detta sammanhang
må aktualiseras.

Utskottet önskar slutligen understryka angelägenheten av att markfrågorna
snarast bringas till en tillfredsställande lösning.

Under åberopande av det nu anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 60 och
II: 87,

a) besluta, att ombyggnaden till normalspår av linjerna
Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö
skall upptagas på statens järnvägars ordinarie
investeringsprogram;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att för detta ändamål tillfälligt
under budgetåret 1952/53 taga i anspråk medel, som
anvisats för andra investeringar i statens järnvägars fond.

Stockholm den 16 maj 1952.

På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.

10

Statsutskottets utlåtande nr 166.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson,
Pålsson, Näsström, Sundelin, Lundqvist, Birger Andersson, Ragnar Persson
och Bergman; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,
Staxäng, Åkerström, Johansson i Mysinge, Jansson i Kalix, Widén, fru
Ericsson i Luleå, herrar Karlsson i Olofström och Gustafsson i Skellefteå.