4

Statsutskottets utlåtande nr 159.

Nr 159.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. m. jämte i ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I propositionen, nr 1 har Kungl. Maj :t beträffande kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond (bilaga 23, punkten 2) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade för budgetåret 1952/53 beräkna ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 151, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för
den 14 mars 1952, föreslagit riksdagen att till Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor.

Den 28 oktober 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt fångvårdsstyrelsen att med
biträde av sakkunniga utreda frågan om inrättande av en ny sluten ungdomsanstalt
för svårbehandlat manligt klientel som dömts till ungdomsfängelse.
Sedan styrelsen och de sakkunniga, som vid bedrivandet av sin
utredning benämnt sig ungdomsanstaltsutredningen, den 15 december 1950
avgivit betänkande i frågan (SOU 1950: 47), avläts efter vederbörlig remissbehandling
proposition i ämnet (nr 122) till 1951 års riksdag. Riksdagen tillstyrkte
i princip uppförandet av en sådan anstalt och fastställde därvid vissa
grunder för organisationen och behandlingen m. m. vid den nya anstalten. I
samband härmed framhöll emellertid riksdagen, att innan frågan om anslag
till själva anstalten upptogs till prövning en översyn av ungdomsanstaltsutredningens
förslag borde verkställas i syfte att undersöka möjligheterna
att åstadkomma besparingar. Den begärda utredningen har sedermera verkställts
genom särskilt tillkallade sakkunniga, 1951 års Roxtunautredning.
En redogörelse för utredningens förslag finnes intagen å s. 2—12 i propositionen,
till vilken utskottet får hänvisa, över utredningens betänkande avgivna
yttranden redovisas å s. 12—20 i propositionen.

Departementschefen anför, att 1950 års riksdag i princip godkände vissa
riktlinjer för fångvårdens framtida organisation. Enligt den uppgjorda planen
skulle behövlig omorganisation av fångvården i stort sett genomföras i
tre etapper, varvid i främsta rummet skulle upptagas ungdomsbehandlingen.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

5

Den mest betydelsefulla uppgift som därvid borde lösas avsåg frågan om
inrättande av en anstalt för särbehandling av särskilt svårskötta, till ungdomsfängelse
dömda ynglingar. Enär brottsligheten för närvarande i stor
utsträckning synes bli koncentrerad till yngre åldersgrupper och svårare fall,
intar denna fråga en central plats bland de aktuella åtgärderna för brottslighetens
bekämpande.

Roxtunautredningen framhåller att möjligheterna att vinna besparingar
i det av ungdomsanstaltsutredningen framlagda förslaget rörande den nya
anstalten såtillvida varit begränsade som utredningen haft att följa de principer
som enligt statsmakternas beslut skola gälla för verksamheten vid
denna anstalt. Roxtunautredningen anvisar emellertid vissa vägar, på vilka
en minskning skulle kunna ske av såväl anläggningskostnaderna som de årliga
driftkostnaderna. Sålunda framlägger utredningen förslag om reducering
av byggnadsvolymen för samtliga anstaltsbyggnader, omdisposition av
vissa byggnader och av anstaltsområdet, minskning av antalet personalbostäder,
personalinskränkning m. m. I likhet med socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
och statens organisationsnämnd finner departementschefen att utredningen
på ett i huvudsak tillfredsställande sätt lyckats lösa sin uppgift
att inom ramen av de för anstalten uppdragna riktlinjerna vinna möjliga
besparingar.

Med hänsyn till den för den nya anstaltens verksamhet grundläggande
s. k. lilla gruppens princip anses det utomordentligt betydelsefullt att antalet
elever i varje grupp icke utökas utöver vad som erfarenhetsmässigt visat
sig lämpligt samt att så effektiva åtgärder som möjligt vidtagas för att hålla
de olika grupperna åtskilda från varandra. Departementschefen vidhåller
sålunda förslaget beträffande storleken av de grupper, i vilka klientelet bör
uppdelas, samt rörande elevgruppernas förläggning.

Däremot anser sig departementschefen icke kunna tillstyrka den nedskärning
av antalet yrkesgrenar som utredningen förordat och anför bl. a.
följande.

I realiteten innebär förslaget att den ursprungligen föreslagna, verkstadsskolemässigt
inriktade utbildningen strykes från programmet och ersättes
av en produktiv arbetsgren med vissa undervisningsbetonade inslag. Såsom i
olika remissyttranden framhållits är en av de bärande grundsatserna i lagstiftningen
om ungdomsfängelse, att eleverna skola erhålla en individuellt
avpassad yrkesutbildning. Väl är det sant, att yrkesutbildningen icke kan
drivas så långt vid ungdomsanstalterna, med deras i regel ettåriga behandlingstid,
som vid de ordinära yrkesskolorna, där utbildningen vanligen omfattar
två år. Som så mycket betydelsefullare framstår då, att den grundläggande
undervisning som kan medhinnas vid ungdomsanstalterna blir så
solid som möjligt och av sådan art att eleven efter utskrivningen kan fortsätta
utbildningen vid vanlig yrkesskola eller inom industrien. I överensstämmelse
med vad som framkommit vid de grundliga utredningar som
företagits av ungdomsanstaltsutredningen rörande ungdomsfängelseklienlelets
yrkesinriktning och förutsättningar för olika yrken bör arbetsprogrammet
vid den nya anstalten enligt min mening först och främst omfatta
utbildning av metallarbetare och bilreparatörer. Beträffande sistnämnda

6

Statsutskottets utlåtande nr 159.

utbildningsgren torde särskilt få hänvisas till de gynnsamma erfarenheter
som erhållits vid ungdomsvårdsskolorna. På grund av det relativt betydande
inslaget av elever som lämpa sig för tyngre arbeten föreslår jag vidare, i likhet
med ungdomsanstaltsutredningen, att utbildning av byggnadsarbetare
upptages som en tredje yrkesgren. Denna bör i varje fall äga bestånd under
en övergångstid i samband med anstaltens uppförande. Sedan utbyggnaden
av anstalten avslutats bör slutgiltigt avgöras, huruvida sistnämnda yrkesgren
bör bestå eller ersättas av någon annan. Med utbildning av trädgårdsarbetare
som en fjärde yrkesgren och under förutsättning att elever som lämpa
sig härför beredas tillfälle till kontorsarbete och andra sysselsättningar, i
vilka praktik på anstalten kan erhållas, skulle enligt min mening yrkesutbildningen
vid den nya anstalten bli tillfredsställande ordnad i överensstämmelse
med de riktlinjer som uppdragits i förra årets principproposition.

Vad angår frågan om den nya anstaltens personalorganisation har det
icke rått delade meningar om ungdomsanstaltsutredningens förslag, att anstaltens
chef skall vara en psykiatriskt utbildad överläkare och att denne
vid sin sida skall ha en psykolog. I fråga om personalstaten i övrigt anser sig
departementschefen böra biträda Roxtunautredningens förslag om vissa
närmare angivna inskränkningar. Skulle sedermera erfarenheterna visa att
den sålunda beräknade personalstyrkan icke motsvarar anstaltens verkliga
behov, anses frågan böra upptagas till förnyad prövning.

Utredningens förslag i fråga om inskränkning av antalet vårdare finner
sig departementschefen icke kunna biträda utan föreslår att avvikelse icke
göres från det av ungdomsanstaltsutredningen beräknade antalet av 25
vårdare.

Vid en sådan uppläggning av yrkesutbildningen som ovan förordats föreligger
behov av tre yrkeslärare, varför det av Roxtunautredningen föreslagna
utbytet av två dylika lärare mot yrkesmästare icke anses böra komma
till stånd.

Med hänsyn till de nära beröringspunkter som verksamheten vid den nya
anstalten kommer att ha med ungdomsvårdsskoleorganisationen anses
lämpligt att befattningshavarnas tjänstebenämningar och löneställning i huvudsak
ansluta sig till vad som gäller för personalen vid ungdomsvårdsskolorna.
Mot utredningens förslag i dessa delar har departementschefen
icke annat att erinra än att befattningen såsom trädgårdsmästare anses, i
överensstämmelse med vad som gäller beträffande motsvarande för utbildning
i trädgårdsarbete avsedda befattningar vid nyssnämnda skolor, böra
placeras i 16 lönegraden. Av anstaltens befattningshavare föreslås till en
början endast överläkaren och ett antal vårdare, förslagsvis 12, erhålla ordinarie
ställning. De övriga anses böra vara extra ordinarie tjänstemän med
undantag av yrkesläraren för byggnadsarbete, vilken föreslås bli extra
tjänsteman, och skrivbiträdet, för vilket bestämmelserna om reglerad befordringsgång
skola gälla. Överläkaren anses i enlighet med utredningens
förslag böra uppbära avlöningsförstärkning med 5 004 kronor och befattningsarvode
såsom styresman med samma belopp som utgår till överläkaren
vid anstalten på Håga eller med 720 kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

7

Vad angår utredningens förslag rörande utformningen av anstaltsbyggnaderna
anses dessa innebära en med hänsyn tagen till de allmänna riktlinjer,
efter vilka utredningen skolat arbeta, i stort sett lyckad lösning. Beträffande
vissa byggnader anses dock den föreslagna nedskärningen av volymen
vara alltför långtgående. Sålunda bör man enligt departementschefen
på de skäl som anförts av 1951 års fångvårdsutredning vid planeringen av
administrations- och mottagningsavdelningen räkna med ett större reservutrymme
än vad utredningen gjort. I sådant hänseende förordas inrättande
av två reservrum utöver det av utredningen föreslagna. Vidare anses det beräknade
verkstadsutrymmet icke tillräckligt. Från överstyrelsen för yrkesutbildning
har under hand inhämtats att verkstadslokalens yta skulle med
hänsyn till bl. a. olycksfallsrisker behöva utvidgas med minst 70 m2. Inom
den byggnadskropp som därefter erhålles bör med viss omdisposition utrymme
kunna beredas för de tre verkstäder för utbildning av resp. metallarbetare,
bilreparatörer och byggnadsarbetare, vilka föreslagits inrättade.

Utredningens förslag att minska antalet personalbostäder, som skola anordnas
vid anstalten, från 47 till 34 grundar sig på den uppfattningen, att
dylika bostäder i princip böra uppföras endast för den personal som på
grund av sin tjänst måste bo vid anstalten. För en sådan mening, som ansluter
sig till vad riksdagen uttalat vid tidigare behandling av frågan, anses
flera skäl tala. I några yttranden ha visserligen bl. a. starka tvivel uttalats
rörande möjligheterna att på annat håll bereda övrig personal bostäder.
Departementschefen anser dock icke tillräckliga skäl föreligga för avvikelse
från utredningens förslag i denna del.

Den av utredningen föreslagna omdispositionen av anstaltsområdet får ur
olika synpunkter anses fördelaktig och föreslås läggas till grund vid uppförandet
av anstalten. Det förutsättes att Kungl. Maj:t såväl härvidlag som
beträffande uppförandet av de olika byggnaderna skall äga att inom ramen
för anvisade medel vidtaga de ändringar i detaljutformningen som kunna
befinnas ändamålsenliga.

Byggnadskostnaderna för den nya anstalten ha av utredningen beräknats
till 5 251 000 kronor. Detta belopp har av byggnadsstyrelsen ansetts lågt
beräknat. I anslutning härtill har styrelsen på begäran inkommit med
uppgift om storleken av den kostnad, varmed man enligt styrelsens mening
borde räkna i detta sammanhang. Styrelsen uttalar därvid — med
framhållande av vissa omständigheter som göra det svårt att närmare överblicka
ifrågavarande kostnader — att totalkostnaden för byggnadsföretagets
genomförande med ledning av nyligen inkomna entreprenadanbud på byggnadsföretag
av någorlunda jämförbart slag uppskattningsvis kan angivas till
6 100 000 kronor enligt prisläget i oktober 1951. Försiktigheten anses därför
bjuda att man vid bedömandet av nu berörda kostnadsfråga utgår
från det av byggnadsstyrelsen sålunda angivna beloppet. Fn utökning på
sätt i det föregående föreslagits av administrations- och mottagningsbyggnaden
samt av verkstadsbyggnaden medför enligt styrelsens beräkningar
ytterligare kostnader av cirka 20 000 kronor resp. cirka 00 000 kronor,

8

Statsutskottets utlåtande nr 159.

allt enligt nyss angivna prisläge. Den sammanlagda byggnadskostnaden
skulle sålunda kunna beräknas till 6 180 000 kronor enligt prisläget i oktober
1951.

Kostnaderna för inredning och utrustning anses kunna uppskattas till det
av utredningen angivna beloppet, 575 000 kronor. Enligt en av tekniska experter
inom fångvårdsstyrelsen och yrkesöverstyrelsen företagen utredning
skulle den del av nämnda belopp som beräknats för själva verkstadsbyggnaden
vara tillfyllest även vid sådan omläggning av verkstadsutbildningen
som förordats av departementschefen.

Den enligt utredningens förslag beräknade årliga besparingen i avlöningskostnader,
omkring 80 000 kronor, kommer vid genomförande av de föreslagna
ändringarna i hithörande delar att nedgå till cirka 50 000 kronor.

Enär behovet av den nya anstalten är trängande föreslås dess uppförande
äga rum i så snabb takt som möjligt. Vissa förberedelser äro redan vidtagna
med anlitande av det anslag som riksdagen förra året ställde till förfogande.
Under tiden till den 1 juli 1953 kan så stor del av byggnadsprogrammet antagas
bli genomförd, som motsvarar en ungefärlig kostnad av 2 000 000 kronor.
För budgetåret 1952/53 anses alltså under statens allmänna fastighetsfond
å kapitalbudgeten böra upptagas ett anslag av 2 000 000 kronor.

Då anstalten enligt vad nyss angivits icke kan förväntas bli färdigbyggd
under nästa budgetår, anses det icke erforderligt att nu äska medel för avlöningar
eller för inredning och utrustning.

I en inom andra kammaren av herr Henriksson väckt motion (II: 590)
har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 151 måtte
uttala, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet ville följa bostadsfrågan för
personalen vid Roxtunaanstalten och vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen.

Utskottet. Såsom framgår av vad departementschefen anfört har 1951 års
Roxtunautredning haft att följa de principer för anstalten, vilka angivits
av utskottet i dess utlåtande nr 170 till fjolårets riksdag. Det är med tillfredsställelse
utskottet kan konstatera, att utredningen löst sin uppgift på
ett sätt som i huvudsak motsvarar de intentioner, vilka utskottet då gav
uttryck åt.

Ehuru inom utskottet i fråga om antalet yrkesgrenar vid anstalten förespråkare
funnits för utredningens snävare program, har utskottet ansett
sig böra förorda att departementschefens förslag i denna del godtages.
Vid detta ställningstagande har utskottet låtit sig vägledas av den
synpunkten, att en individuellt avpassad yrkesutbildning är en grundförutsättning
för en effektiv ungdomsfängelsevård och att en ny ungdomsanstalt
utan tillgång till erforderliga möjligheter i detta avseende därför knappast
kan giva en uppfattning om vad denna behandlingsform under tillfredsställande
betingelser kan giva för resultat.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

9

Vad departementschefen anfört i fråga om den nya anstaltens personalorganisation
har i sin huvudsakliga uppläggning icke givit utskottet anledning
till invändningar. Med hänsyn till den rätt långa tid som åtgår för anstaltens
uppförande finner utskottet icke lämpligt att riksdagen redan nu
binder sig för en i detalj fixerad personalorganisation eller bestämda normer
för tjänstebenämningar och löneställning. Enligt utskottets mening bör
ställning till dessa frågor — med beaktande av den ovissa utvecklingen under
Roxtunaanstaltens utbyggnadstid på det anstaltsorganisatoriska och lönepolitiska
området — tagas först när anslag äskas för ändamålet. Departementschefens
förslag till personalorganisation bör dock ligga till grund för
anstaltens organisatoriska utformning.

Departementschefens förslag rörande anstaltsbyggnaderna och dispositionen
av anstaltsområdet tillstyrkas av utskottet.

Med anledning av motionen II: 590 vill utskottet erinra om att skyldigheten
att bebo tjänstebostad ej sällan av tjänstemännen och deras organisationer
uppfattats som ett besvärande tvång. Såväl 1928 som 1936 års
lönekommitté framlade på sin tid förslag till en successiv avveckling av
de statsverket tillhöriga bostäder vid vederbörande verk, vilka icke voro
betingade av direkta tjänstehänsyn. Även 1945 års lönekommitté anslöt sig
i princip till denna tanke. Med hänsyn till de personalintressen, som rätt
förstådda ligga bakom dessa uttalanden, är utskottet — som tager för givet
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer bostadsfrågan vid Roxtuna
och vidtager de åtgärder, vilka i en framtid kunna bli erforderliga — icke
berett tillstyrka motionen.

Anslagsberäkningarna ha icke givit utskottet anledning till annat uttalande
än att utskottet understryker vad departementschefen anfört därom,
att den nya anstalten bör uppföras i så snabb takt som möjligt.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

a) att riksdagen må till Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
för budgetåret 1952/53 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor
;

b) att motionen II: 590 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 16 maj 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 158.