Statsutskottets utlåtande nr 152.
1
Nr 152.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående fortsatt
understöd till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln (punkt 81)
föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
bliva riksdagen förelagd, till Understöd åt skärgårdsrederier för budgetåret
1952/53 beräkna ett reservationsanslag av 200 000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 163, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
14 mars 1952, dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av ett av föredragande departementschefen tillstyrkt förslag angående ordnandet
av skärgårdstrafiken i stockholmsområdet samt den fortsatta subventioneringen
av båtlinjetrafiken på bohuskusten, dels ock föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1952/53 under sjätte huvudtiteln till
Understöd åt skärgårdsrederier anvisa ett reservationsanslag av 470 000
kronor.
Skärgårdarnas behov av kommunikationer ha tidigare utretts av 1938
och 1945 års skärgårdsutredningar. I sitt betänkande (SOU 1948:10) framlade
1945 års skärgårdsutredning ett flertal förslag till förbättring av dessa
kommunikationer. Förslagen omfattade bl. a. nya eller förbättrade väg-,
bro- och färjförbindelser, vissa hamn- och farledsarbeten, ytterligare passbåtsförbindelser
samt viss samordning i trafikhänseende mellan vederbörande
land- och sjötrafikföretag. I vissa fall borde enligt utredningen bestämmanderätten
över såväl land- som sjötrafiken samlas i en ägares hand
och hela trafiken sålunda drivas av ett och samma företag. Därvid borde
en utjämning av överskott och underskott på olika delar av trafikrörelsen
äga rum. Utgifterna för skärgårdstrafiken borde i första hand täckas genom
avgifter. Skulle trafikinkomsterna visa sig otillräckliga borde eventuella
subventioner gäldas av primärkommuner och landsting. Under en
övergångsperiod fram till dess trafiken hunnit organiseras på föreslaget
sätt kunde det enligt utredningen bliva nödvändigt att staten, i avbidan på
ett slutgiltigt ståndpunktstagande till utredningens förslag, lämnade sin
medverkan till lösande av de ekonomiska problemen. Utredningen föror
Bihang
titt riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 152.
2
Statsutskottets utlåtande rir 152.
dade i enlighet därmed att ett särskilt anslag till understöd åt skärgårdsrederier
anvisades, varvid förutsattes att kommuner och landsting även
under övergångsperioden medverkade till att täcka uppkomna förluster.
Skärgårdsutredningens förslag upptogs till behandling i propositionen
1948:261.
Genom beslut den 28 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst tre personer
att ingå i en kommission med uppgift att i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i skärgårdsutredningens betänkande och i proposition
1948:261 utföra undersökningar och föra förhandlingar angående ordnandet
av skärgårdstrafiken i stockholmsområdet och därmed sammanhängande
spörsmål. Med stöd härav förordnade departementschefen den
1 mars 1949 såsom ledamöter av kommissionen f. d. generaldirektören
N. L. Bolinder samt efter förslag från Stockholms stad respektive Stockholms
läns landsting borgarrådet H. J. Berglund och ledamoten av riksdagens
första kammare, poststationsföreståndare F. V. Thun. Åt Bolinder
uppdrogs att såsom ordförande leda kommissionens arbete.
Enligt sina direktiv hade kommissionen främst att upptaga förhandlingar
med Waxholms nya ångfartygs aktiebolag och Ångfartygsaktiebolaget
Stockholm—Blidösund rörande villkoren och formerna för ett överförande
av ett majoritetsintresse i dessa bolag till allmän ägo samt upptaga
överläggningar, huru de allmänna intressena — i avbidan på en senare
definitiv reglering av de inbördes förhållandena — lämpligen borde
samverka för att till sig överflytta huvudinflytandet i sjötrafiken samt
mellan sig fördela det ekonomiska ansvar för trafiken, som de nuvarande
enskilda intressenterna icke längre Arnre villiga alt bära.
Kommissionen, som antog benämningen 194.9 års skärgdrdstrafikkommission,
har i en den 7 december 1951 avgiven skrivelse lämnat vissa förslag
angående ordnandet av trafiken i Stockholms skärgård.
Vid sina förberedande undersökningar kom kommissionen till slutsatsen,
att ett överförande till allmän ägo av huvudintresset i Waxholms- och
Blidösundsbolagen med dessa företags i stort sett omoderna och huvudsakligen
för direkttrafik på Stockholm avsedda fartyg skulle ikläda det
allmänna betydande förpliktelser utan att skapa betingelser för en trafiklösning,
som motsvarade den bosatta befolkningens behov eller på något
längre sikt syntes lämplig för huvuddelen av det stora antal resenärer, som
ha skärgården till rekreationsuppehåll. Som skäl för denna sin uppfattning
hänvisade kommissionen till den bosatta befolkningens kommunikationsbehov
och önskemål samt de förändringar i sommartrafikens struktur,
som det utvidgade busslinjenätet i kustlandet samt det ökade antalet
privata bilar och motorbåtar kunde väntas medföra. Kommissionen bedömde
det icke möjligt för det tänkta företaget, ens under optimistiska antaganden,
att driva en ekonomiskt självbärande rörelse.
Statsutskottets utlåtande nr 152.
3
Kommissionen fann sig därför föranlåten att hos dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet anhålla, att dess uppdrag måtte utvidgas så,
att den fick tillfälle framlägga förslag om åtgärder ägnade att befrämja en
enligt dess mening önskvärd uppläggning av trafiken i Stockholms skärgård.
Detta beviljades.
Kommissionen anser, att en tidsenlig trafikuppläggning i huvudsak
måste bygga på kombinerade land- och sjötransporter, varvid sjötransportdelens
längd i görligaste mån begränsas. I de fall det ter sig rimligt, böra
bussar och bilar överföras till öarna medelst broar och färjor för att helt
övertaga transportuppgifterna och skapa mer framskjutna anknytningspunkter
för båttrafiken på utanför liggande skärgård. En avsevärt större
del av transportuppgifterna än 1945 års skärgårdsutredning förutsatt i
sina trafikplaner bör överföras till landtrafikmedlen. Från Stockholm utgående
för huvudsakligen personbefordran avsedd båttrafik bör endast
kvarvara i den utsträckning den är attraktiv för det privata företagandet.
Huvudansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten till kustlandets
järnvägs- och busslinjer, bör enligt kommissionen övertagas av de inom
området arbetande landtrafikföretagen, främst Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön och det numera
statsägda Stockholm—Roslagens järnvägar samt de till dessa bolag hörande
bussföretagen. En fullt effektiv trafikorganisation kan grundas på
dessa företag i samtrafik med ett eller flera fristående rederiföretag eller
med utnyttjande av eget båtmaterial. Under hänvisning till att Saltsjöbanan
efter förhandlingar med kommunikationsdepartementet åtagit sig att
utan statsbidrag ansvara för erforderlig, till bolagets linjetrafik anknuten
båttrafik på vissa öar förordar kommissionen, att departementet senare
upptager förhandlingar med bolaget för att utvidga åtagandet alt omfatta
hela den del av skärgården, vars båtförbindelser naturligt kunna anknytas
till företagets busslinjer. Kommissionen utgår från att Roslagsbanan
ikläder sig motsvarande förpliktelser inom huvuddelen av väster och norr
därom belägna skärgårdsområden.
Godslrafiken väntas i de fall öarna få vägförbindelse med fastlandet till
huvudsaklig del komma att ombesörjas med lastbilar. För övriga delar av
skärgården anser kommissionen det mest ändamålsenligt att transporterna,
åtminstone av det tyngre och mera svårhanterliga godset, omhänderhas av
fraktskutor av den typ, som redan i viss utsträckning tidigare insatts i sådan
trafik.
Det allmänägda rederiföretaget bör enligt kommissionens mening icke
komma till stånd, utan det allmännas åtgärder böra inriktas på att så snabbt
som möjligt skapa betingelser för den av kommissionen redovisade trafiklösningen.
Den viktigaste förutsättningen för alt landtrafikmedlen skola
kunna övertaga huvuddelen av transportarbetet utgör en förbättring och
utbyggnad av skärgårdsområdets vägsystem. Kan icke en sådan upprusl
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 152.
ning åstadkommas torde icke under rimlig tid betingelser skapas för ett
ekonomiskt självbärigt, av landtrafikföretagen uppburet trafiksystem.
Kommissionen har utarbetat ett program för vägupprustningen, grundat
på av 1945 års skärgårdsutredning framlagda förslag men betydligt utvidgat
för att tjäna den av kommissionen fixerade målsättningen. Sålunda har
i programmet intagits färjförbindelser till Ljusterö, bro till Djurö—Vindö
samt en kustväg i södra Roslagen. Kostnaderna för de redovisade vägprojekten
uppgå enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda beräkningar
till sammanlagt ca 12 miljoner kronor. Kommissionen hemställer,
att särskilda medel anvisas för realiserande av detta program under en
sexårsperiod.
Under en ganska lång övergångstid, intill dess det av kommissionen föreslagna
vägprogrammet hunnit utföras, kunna, påpekar kommissionen, speciella
ingripanden erfordras för att garantera, att för sommartrafiken en
tillräckligt stor trafikapparat står till förfogande och att vissa tidigare
trafikerade öar icke bli utan reguljära förbindelser. Det allmänna, vilket har
intresse av att skärgårdens rekreaktionsmöjligheter icke avsevärt beskäras,
anses härvidlag ha att temporärt vidtaga stödjande åtgärder.
De statliga bidrag till vintertrafiken, som utgått under de senaste åren,
böra enligt kommissionens mening kunna successivt begränsas. Under de
närmaste åren väntas dock sådana erfordras för att tillförsäkra befolkningen
på vissa genom isförhållanden svårtrafikerade öar reguljära förbindelser.
Därjämte anses statsmakterna böra, i likhet med vad tidigare
varit fallet, svara för viss lokalisbrytning.
över kommissionens förslag ha utlåtanden avgivits av ett 30-tal myndigheter
och organisationer (s. 8 samt 10—18).
I en den 5 mars 1952 inkommen ansökning har Marstrands rederi aktiebolag
anhållit om bidrag av statsmedel med 275 000 kronor för seglationsåret
1 april 1952—31 mars 1953 för att möjliggöra för bolaget att även
under lågsäsongen hålla trafiken i gång. Bolaget framhåller, att när det
under 1951 påbörjade genomgripande moderniseringsprogrammet slutförts,
beräknas överskottet under sommarhalvåret bli så stort, att det
täcker vinterperiodens förluster. Bolaget skulle därigenom få till stånd en
självbärande helårstrafik. På grund av kostnadsstegringar och svårigheten
att erhålla erforderliga krediter har det dock visat sig ogörligt att genomföra
moderniseringen i den takt, som ursprungligen avsetts.
Genom motorisering av fyra båtar säger sig bolaget redan ha uppnått
en avsevärd driftsbesparing, trots att vissa kostnadsposter såsom löner
betydligt stegrats. Underskottet för hela seglationsåret 1952/53 beräknas enligt
en till ansökningen fogad bilaga komma att uppgå till 305 000 kronor,
varav 100 000 kronor avse en tioprocentig avskrivning av tonnaget.
Statsutskottets utlåtande nr 152.
5
Departementschefen har inledningsvis lämnat följande redogörelse för
utvecklingen av trafiken inom Stockholms skärgård.
Före de motordrivna landkommunikationsmedlens genombrott ägde Stockholmsområdet
på grund av sina goda betingelser för sjögående trafik genom
de reguljära ångbåtslinjerna ett efter tidens förhållanden snabbt, billigt och
bekvämt närtrafiksystem. Under de decennier, då ångbåtstrafiken hade sin
största omfattning, synes den ha hämtat huvuddelen av sina resande från
bryggor, som hade eller senare fått direkta landförbindelser med Stockholm.
Bilismens expansion har successivt uttunnat båtlinjernas trafikunderlag.
Allteftersom vägsystemet utbyggts har bussnätet sträckts längre ut i kustlandet.
Det ökade innehavet av privata bilar och motorbåtar har helt eller
delvis löst en stor resandekategori från beroendet av kollektiva kommunikationsmedel.
Samtidigt har det stegrade utnyttjandet av skärgårdsområdets
mera perifera delar för rekreationsändamål medfört en förskjutning av båtlinjesystemets
sträckning.
Under de senaste krigsåren avstannade denna utveckling, varigenom ångbåtstrafiken
tillfälligt återtog en del av vad den tidigare gått förlustig. Efterkrigstiden
har däremot visat en i ökat tempo fortsatt utveckling efter mellankrigstidens
linjer.
Landtrafikmedlen ha med undantag av vissa delar av Vaxholmsområdet,
Roslagskusten och Värmdölandet numera övertagit praktiskt taget all trafik
på fastlandssidan. ötrafiken inom skärgårdsområdets södra del sker till stor
del genom kombinerade land- och sjöförbindelser, medan den inom områdets
mellersta och norra delar till huvudsaklig del är beroende av från Stockholm
utgående ångbåtslinjer. För det företag, Waxholmsbolaget, vilket
under sig har samlat huvuddelen av den kvarvarande båttrafiken, innebär
detta, att den del av resandeunderlaget, som företer de minsta variationerna
efter årstider och veckodagar, berövats bolaget, medan den särskilt på mera
avlägsna områden i detta avseende starkt fluktuerande ötrafiken kvarstår.
Att för ett fristående rederiföretag med behörigt tillgodoseende av olika
trafikantgruppers intressen ombesörja transporterna året runt inom ett område
med denna trafikstruktur utan att erhålla bidrag utifrån är förenat
med stora svårigheter. För Waxholmsbolaget med dess omoderna tekniska
utrustning har det på grund av den minskade resefrekvensen och omöjligheten
att kompensera återkommande stegringar främst i bränsle- och bemanningskostnader
varit ogörligt.
Den på öarna bosatta befolkningen har så småningom genom sjökommunikationernas
begränsade utvecklingsmöjligheter i förhållande till landtrafikmedlens
kommit i ett eftersatt läge. Detta har särskilt gjort sig märkbart
under den del av året, då den bofasta befolkningen ensam utgjort underlaget
för båttrafiken. Särskilt under den tid väderleksförhållandena försvårat eller
helt omöjliggjort färd med egna båtar ha olägenheterna varit påfallande.
För de i skärgården rekreationssökande resenärerna förefalla resorna numera
tidsödande. De av den minskade resandefrekvensen motiverade begränsningarna
i turtätheten ha därjämte reducerat antalet förbindelscmöjligheter.
Efter att i korthet ha berört de undersökningar som utförts av 19.38 och
1945 års skärgårdsutredningar har departementschefen lämnat en redogö
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 152.
relse för 1949 års skärgårdstrafikkommisions nu framlagda förslag och i
anslutning härtill anfört följande.
De åtgärder, som böra vidtagas för att åvägabringa en mera definitiv lösning
av Stockholmskärgårdens trafikproblem, måste enligt min mening syfta
till att få till stånd en ordning, som möjliggör att helårstrafiken efter en
rimlig övergångstid kan drivas utan bidrag från det allmänna. Med utgångspunkt
från nu rådande förhållanden anser jag, att ett fristående, på direktgående
trafik baserat sjötrafikföretag — oavsett var majoritetsintresset i
detsamma är placerat — knappast har eller kan få förutsättningar härför.
Än mindre blir detta möjligt, då den upprustning av områdets vägsystem,
vilken under alla omständigheter torde vara nödvändig, blir genomförd. Jag
delar icke den av vissa remissmyndigheter framförda uppfattningen, att det
allmänna har att välja mellan å ena sidan att understödja från Stockholm
direktgående båtlinjer och å andra sidan att låta utföra vissa vägprojekt.
Dessa senare företag torde i stort sett under alla förhållanden få utföras
inom en icke avlägsen framtid, alltså även om man valde att söka vidmakthålla
den i de gamla formerna arbetande sjötrafiken. Valmöjligheterna begränsas
till ett framskjutande av väganläggningarna ytterligare någon tid.
Den av kommissionen anvisade trafikorganisationen synes mig därför vara
den, som skapar den bästa och på lång sikt ekonomiskt minst betungande
lösningen. Endast genom att inordna ötrafiken i de i kustlandet arbetande
stora landtrafikföretagens verksamhet kan uppnås den resultatsutjämning,
som erfordras för att balansera underskott mot överskott på olika linjer och
under skilda årstider.
Som biltrafiknämnden påpekat, kan enligt 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. bussföretag åläggas att driva samtrafik
med till dess linjer anknuten båttrafik. Jag saknar anledning att här närmare
diskutera räckvidden och tillräckligheten av dessa enligt gällande lagstiftning
föreliggande förpliktelser för landtrafikföretagen. Vad gäller det
privatägda företag, som i detta sammanhang närmast beröres av frågan, har
detta redan frivilligt åtagit sig prestationer, som tills vidare få anses tillfredsställande,
och jag förutsätter att de allmänägda företag, som komma
att beröras, lika litet skola undandraga sig motsvarande skyldigheter, när
sådana aktualiseras.
Ej heller ur andra synpunkter synes den ifrågasatta trafikomläggningen
behöva möta avgörande hinder. Det bör erinras om att de landtrafikföretag,
som här ifrågakomma, utom trafiken i kustlandet driva bl. a. en avsevärd
stads- och förortstrafik. I den utsträckning deras fordonspark bestämmes av
den senare trafikens behov synes en utökad sommartrafik med hänsyn till
den minskning av transportbehoven för lokaltrafiken, som reguljärt inträder
under sommarmånaderna, kunna medföra ett bättre utnyttjande av fordonsbeståndet.
Då man därjämte genom privatbilismens utveckling för vissa
resandekategoriers vidkommande har att räkna med en fortgående avgång
från de kollektiva transportmedlen, bör det i viss grad ligga i landtrafikföretagens
eget intresse att i ökad utsträckning engagera sig för de nya trafikuppgifter,
som den kombinerade land- och sjötrafiken i skärgården erbjuder.
Landtrafikföretagen böra härvid i sina åtaganden även kunna sträcka sig
utöver den ram, som kan betingas av kravet, att den nytillkomna trafiken
inklusive sjötrafiken skall bli ekonomiskt självbärig. Likaväl som exempelvis
bussföretag driva linjer, som ehuru icke räntabla tjäna beaktansvärda
Statsutskottets utlåtande nr lö2.
7
kommunikationsbehov, synas mig buss- och andra landtrafikföretag i förekommande
fall böra åtaga sig ansvar för även en icke självbärande kombinerad
båt- och landtrafik av likvärdig angelägenhetsgrad. Ett sådant resonemang
står i överensstämmelse med de principer, som tillämpas inom huvuddelen
av vårt transportväsen och som innebära en utjämning mellan
trafikantgrupperna av trafikkostnaderna.
För att i större utsträckning än som genom överenskommelsen med Saltsjöbanan
redan skett skapa förutsättningar för en med landtrafikmedlen
samordnad sjötrafik kräves, som kommissionen understrukit, en förbättring
och utbyggnad av skärgårdsområdets vägar. De härför erforderliga arbetena
äro av ganska tidskrävande natur. Därtill äro, även bortsett från vägnätets
nuvarande beskaffenhet, betingelserna för en snar övergång till kombinerad
land- och sjötrafik inom vissa delar av skärgårdsområdet mindre gynnsamma
än inom de områden, där en sådan övergång redan kunnat genomföras.
Medan inom den sektor av skärgårdsområdet, för vilken Saltsjöbanan
åtagit sig ansvaret för sjötrafiken, omläggningen av trafiksystemet kunnat
genomföras utan större trafiktekniska svårigheter och olägenheter för trafikanterna
— utan tvärtom ofta med avsevärda fördelar, bl. a. i tidsvinst, för
dessa — skulle i andra delar av skärgården en för trafikanterna i motsvarande
grad acceptabel eller fördelaktig omläggning svårligen omedelbart låta
sig genomföra. På många håll är en viss icke alltför kort övergångstid ofrånkomlig,
och över huvud taget är det önskvärt, att en trafikomläggning av så
pass ingripande natur, som den varom här är fråga, får ske successivt, detta
både ur trafikanternas och trafikföretagens synpunkt. Det är därför nödvändigt,
att en tillräcklig sjötrafikapparat med på Stockholm baserade båtar
framför allt för sommartrafiken finnes att tillgå åtminstone under de närmaste
åren, även om för den skull det allmänna icke synes böra engagera
sig i denna trafik på det sätt, som föreslagits av 1945 års skärgårdsutredning.
Waxholmsbolaget har fr. o. in. seglationsåret 1948/49 erhållit statsbidrag
för trafiken under månaderna oktober—april. Bidragsbeloppen ha begränsats
till det underskott, som kvarstått sedan avdrag gjorts för eventuellt
driftsöverskott under sommarmånaderna. Sommartrafiken under år 1950
lämnade icke något överskott och under 1951 resulterade jämväl denna
trafik i ett betydande underskott. Bolaget har låtit förstå, att det utan bidrag
från det allmänna skulle nödgas avveckla sin verksamhet eller i bästa fall
uppehålla eu mycket begränsad sommartrafik. Vid de förhandlingar, som
förts mellan å ena sidan kommunikationsdepartementet och å andra sidan
bolaget och representanter för de kommunala intressena, har såväl min företrädare
i ämbetet som jag framhållit, att statsmakterna icke torde vara villiga
att subventionera båttrafiken till mer än den del, som åtagandet att
tills vidare garantera viss vintertrafik innebar. Sommartrafiken, som huvudsakligen
tjänar de rekreationssökande innevånarna i Stockholm och dess
förorter, borde i den utsträckning det prövades erforderligt understödjas av
kommunerna.
Stockholms stad har nu överenskommit med Waxholmsbolaget att bolaget
fr. o. in. den 1 maj 1952 under sju år framåt skall ombesörja trafiken
enligt viss fastställd minimiturlista inom ett område från Arholma i norr,
Husaröskärgården i öster och Vaxholmsskärgården i söder. Bolaget skall
härför från staden erhålla dels ett lån av ungefär 1 750 000 kronor för en
viss modernisering av dess tonnage, syftande främst till eu omläggning till
oljcdrift för sex större båtar och motorisering av ett antal ångslupar, och
8
Statsutskottets utlåtande nr 152.
dels därtill årliga driftsbidrag. De sistnämnda bidragen ha för helårstrafik
vid nuvarande penningvärde fastställts till högst 490 000 kronor per år med
årlig reglering efter förändringarna i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Kommunikationsdepartementet har under förutsättning av Kungl. Maj:ts
och riksdagens godkännande träffat överenskommelse med Stockholms stad,
enligt vilken staten tillsammans med Roslagsbanan såsom ett bidrag till vintertrafikens
uppehållande skall bestrida hälften av de årliga driftsbidragen,
d. v. s. för närvarande 245 000 kronor. Av återstoden av subventionssuminan
har landstinget i Stockholms län åtagit sig att betala 75 000 kronor.
Stockholms stad har alltså själv att erlägga 170 000 kronor per år. Staden
svarar för uppgörelsen med bolaget, och bidragen från övriga intressenter
skola erläggas till staden.
Genom denna överenskommelse ha garantier skapats för trafiken under
den av skärgårdstrafikkommissionen förutsatta övergångstiden. Waxholmsbolaget
får möjlighet att i icke obetydlig utsträckning modernisera sitt tonnage
och erhåller, i den mån det är villigt att anpassa sig efter förändrade
tiafikförhållanden, förbättrade betingelser för trafik även efter sjuårsperiodens
utgång.
Roslagsbanan och dess bussföretag, som i samband med den träffade uppgörelsen
åtagit sig att lämna ett årligt bidrag till trafikens uppehållande av
f. n. 50 000 kronor, ha därigenom, redan innan den förutsedda trafikomläggningen
inom deras trafikområde kommit till stånd, iklätt sig ekonomiska
förpliktelser för trafiken, som få bedömas som skäliga med hänsyn såväl till
storleken av deras trafikområde i skärgården som till de motsvarande förpliktelser
det berörda privata landtrafikföretaget, Saltsjöbanan, påtagit sig.
Med hänsyn till det sålunda träffade arrangemanget och den fastställda
övergångstidens längd finner jag det knappast erforderligt att nu taga ställning
till vissa av de i remissyttrandena uttalade betänkligheterna mot kommissionens
förslag. Områdets trafikstruktur kommer under sjuårsperioden
avsevärt att förändras, och med min bedömning av utvecklingen anser jag,
att kommissionens förslag är väl ägnat att i stort läggas till grund för kommande
åtgärder. Vissa speciella frågor, som kunna aktualiseras i samband
med den förutsedda långsiktiga trafikomläggningen — jag tänker bl. a. på
frågan om en eventuellt behövlig ytterligare rättslig reglering av landtrafikföretagens
förpliktelser med avseende på sjötrafiken, frågan om en eventuell
konccssionering av denna, o. s. v. — torde utan olägenhet kunna göras till
föremål för fortsatta överväganden och icke behöva föranleda ställningstagande
i detta sammanhang.
Beträffande vägfrågorna har departementschefen, efter samråd med statsrådet
Hjälmar Nilson, gjort följande uttalande.
Ett yägprogram med den inriktning och i huvudsak den omfattning, som
kommissionen föreslagit, bör enligt min mening genomföras. Jag har ej
anledning att här ingå på en bedömning av de olika projekten, ordningsföljden
för deras utförande och förläggandet av i kommissionens skrivelse
upptagna bro- och färjförbindelser i annan mån är att jag förutsätter, att
de anläggningar, som beröra det område av skärgården, där den ifrågavarande
trafikomläggningen redan kommit till stånd, och direkt erfordras för
denna, få komma till utförande i första hand. De i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande redovisade synpunkterna böra härvidlag bli vägledande.
Statsutskottets utlåtande nr 152.
9
Jag läster särskild vikt vid den trafikplan, som styrelsen föreslår skola bli
utarbetad, och den samverkan med Stockholms stad och de olika trafikföretagen,
som härvid avses äga rum. Även övriga kommunala intressenter böra
i den mån det befinnes lämpligt beredas tillfälle att deltaga, över huvud är
det av största vikt att under övergångstiden samråd regelbundet sker mellan
de olika intressena.
För att möjliggöra genomförandet av det redovisade vägprogrammet under
den förutsatta sexårsperioden har skärgårdstrafikkommissionen ansett
det erforderligt, att särskilda medel ställas till förfogande vid sidan av de
för flerårsplanerna i Stockholms län tillgängliga medlen. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att statsrådet Hjalmar Nilson i årets statsverksproposition
(VI ht. s. 55) anfört, att anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten
borde under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för detta byggnadsprogram,
i den mån arbetena icke kunna rymmas inom ramen för den ordinarie
tilldelningen av vägbyggnadsmedel till länet. Som av arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande framgår finns det inom området åtminstone säsongmässigt
arbetskraftsresurser, som med fördel skulle kunna utnyttjas för
vissa av företagen, framför allt de, som skola förläggas till öarna.
Jag förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för de närmast följande budgetåren kommer att anmäla de medelsbehov,
som betingas av vägprogrammets genomförande. Vad särskilt angår det i
styrelsens remissyttrande omförmälda behovet av anslagsmedel för anskaffning
av färjor vill jag erinra om att styrelsen har möjlighet att redan under
nästa budgetår beställa erforderliga färjor inom ramen för det beställningsbemyndigande
i fråga om materiel till maskincentralförrådet, som kan
komma att meddelas för detta budgetår.
Beträffande Marstrands rederi aktiebolags ansökning om statsbidrag till
den av bolaget uppehållna trafiken för tiden 1 april 1952—31 mars 1953
har departementschefen till en början erinrat om att bolaget anhållit om
understöd med 275 000 kronor, d. v. s. samma belopp som utgått under
innevarande seglationsår, och därefter anfört följande.
I 1951 års statsverksproposition anförde min företrädare i ämbetet, att det
då nybildade Marstrands rederi aktiebolag, som övertagit det gamla Marstrandsbolagets
verksamhet, skulle behöva understöd av statsmedel under en
övergångsperiod fram till den tidpunkt, då den planerade moderniseringen
av bolagets tonnage kunde beräknas inverka på trafikresultatet. Från bolagets
sida har nu under hand uppgivits, att bolaget under sannolikt ytterligare
fem år är i behov av statsbidrag som understöd till trafiken under lågsäsongerna.
Denna upplysning i förening med den omständigheten att bolaget för nästa
seglationsår räknat med ett underskott av icke mindre än 305 000 kronor
ger enligt min mening anledning till allvarliga betänkligheter. De stora
kapitalinsatser, som redan gjorts för att modernisera bolagets fartygsbestånd,
borde — med utgångspunkt från vad som förutsattes då staten engagerade
sig för subventioner till det nya bolaget — rimligen ha medfört en
sådan omedelbar förbättring av bolagets driftsekonomi, alt underskottet för
nästa seglationsår i varje fall borde bli väsentligt mindre än vad bolaget nu
räknat med. Slutsatsen av den prognos, som bolaget framlagt, synes närmast
bli den, att moderniseringen av tonnaget endast är en av förutsättningarna
för en gynnsam utveckling av bolagets ekonomi och att därutöver
10
Statsutskottets utlåtande nr 152.
också erfordras en högst väsentlig ökning av bolagets passagerar- och godsintäkter.
Huruvida en sådan ökning kan bli möjlig undandrar sig mitt bedömande.
Av den beräkning av det framtida subventionsbehovet, som gjorts
från bolagets sida, framgår att bolaget självt räknar med att denna ökning
kan genomföras först inom loppet av en femårsperiod. Efter denna period
har emellertid sannolikt inträtt ett skede, då utvecklingen av landkommunikationerna
inom Bohusläns kustområde ganska snart kommer att lösa de
flesta av samfärdselproblemen inom detta område, och bolagets trafik kommer
förmodligen då att förlora större delen av sin betydelse i de avseenden
varom nu närmast är fråga. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de
trafikbehov för befolkningen i Bohusläns skärgård, som icke redan nu kunna
tillgodoses med befintliga landkommunikationer, enbart eller i kombination
med passbåtsförbindelser, äro relativt begränsade.
Mot bakgrunden av vad här anförts kan det ifrågasättas om icke grunderna
för det statliga stödet till Marstrandsbolaget måste revideras. Enligt
min mening bör det nu undersökas om icke ifrågavarande trafikbehov under
den tid som återstår, innan den förut omförmälda utvecklingen av landkommunikationerna
fullbordats, skulle — med eller utan bolagets medverkan
— kunna tillgodoses på ett för staten mindre kostsamt sätt än vad som kan
bli fallet, om den nuvarande subventionspolitiken fullföljes. Jag anser mig
ha anledning föreslå en dylik omprövning av subventionsprinciperna också
av det skälet, att bolagets investeringsprogram till viss del har genomförts
på ett sätt, som ur de synpunkter jag har att företräda synes kunna ställas
under diskussion. Skall statligt understöd i fortsättningen utgå under någon
längre tid, kan det vidare finnas skäl att från statens sida begära att, i
likhet med vad som nu har avtalats i fråga om trafiken i Stockholms .skärgård,
fortlöpande bidrag lämnas även av landstinget.
Jag har för avsikt att i annat sammanhang hemställa om Kungl. Maj :ts
bemyndigande att få tillkalla en särskild utredningsman för att närmare
utreda de här behandlade spörsmålen. I avvaktan på resultatet av denna
utredning, som bör bedrivas med skyndsamhet, synes understöd tills vidare
under nästa budgetår lämpligen böra utgå till Marstrandsbolaget enligt i
huvudsak oförändrade grunder. Jag förutsätter dock att en förändring av
dessa villkor skall kunna äga rum redan under budgetårets lopp om så
befinnes påkallat med hänsyn till utredningsresultaten.
Anslagsmedlen för bidrag till båttrafiken i Bohuslän synas böra beräknas
till ett belopp av 275 000 kronor. Av detta belopp böra jämväl bestridas
kostnaderna för den förut omförmälda utredningen.
Departementschefen konstaterar slutligen, att behovet av anslagsmedel för
budgetåret 1952/53 till stöd åt skärgårdstrafiken enligt de föreliggande beräkningarna
utgör för stockholmsområdet (245 000—50 000) 195 000 kronor
och för bohuskusten 275 000 kronor, alltså sammanlagt 470 000 kronor.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Lundqvist (I: 460)
och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson (II: 602), i vilka
hemställts att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
dels söka utverka sådan ändring av föreliggande avtal mellan Stockholms
Statsutskottets utlåtande nr 152.
11
stad och VVaxholmsbolaget, att möjlighet beredes staten, landstinget eller
Stockholms stad att på lämpligt sätt medverka med åtgärder för förbättring
av skärgårdens kommunikationer;
dels gå i författning om tillsättande av ett särskilt trafikråd med representanter
jämväl för berörda kommuner;
dels ock i övrigt vidtaga de åtgärder, som må anses erforderliga för att
med minsta möjliga tidsutdräkt få till stånd en successiv förbättring av
skärgårdens kommunikationer.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionen II: 602.
Utskottet. 1949 års skärgårdstrafikkommission tillsattes på sin tid för att
utföra undersökningar och föra förhandlingar angående ordnandet av skärgårdstrafiken
i stockholmsområdet jämte därmed sammanhängande spörsmål.
Till grund för arbetet skulle läggas de riktlinjer som angivits i 1945
års skärgårdsutrednings betänkande och i propositionen 1948:261. Som
främsta uppgift hade kommissionen att klarlägga villkoren för ett överförande
till allmän ägo av huvudintresset i vissa skärgårdsrederier med direktgående,
på Stockholm baserad ångbåtstrafik. Utredningsuppdraget utvidgades
sedermera att avse åtgärder, ägnade att befrämja en enligt kommissionens
mening önskvärd uppläggning av trafiken i Stockholms skärgård.
I sitt nu framlagda förslag har skärgårdstrafikkommissionen avvisat tanken
på ett förvärv av huvudintresset i nyssberörda rederiföretag. Det allmännas
åtgärder anses i stället böra inriktas på att skapa betingelser för en
mera tidsenlig trafikuppläggning, som i huvudsak grundar sig på kombinerade
land- och sjötransporter. Ansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten
till kustlandets järnvägs- och busslinjer, förutsättes sålunda skola
övertagas av de inom området arbetande landtrafikföretagen. Kommissionen
har i detta sammanhang erinrat om det åtagande som gjorts av järnvägsaktiebolaget
Stockholm—Saltsjön att utan statsbidrag svara för erforderlig,
till bolagets linjetrafik ansluten båttrafik på vissa öar. Ett huvudvillkor för
en sådan trafikomläggning skulle emellertid vara, att en utbyggnad av vägsystemet
kommer till stånd. Enligt kommissionens mening bör på Stockholm
baserad båttrafik kvarvara i den utsträckning som densamma bedöines
ekonomiskt fördelaktig för den privata företagsamheten. Med hänsyn
till sommartrafikens upprätthållande väntas dock under en övergångstid,
motsvarande den sexårsperiod under vilken det av kommissionen föreslagna
vägprograminet beräknas kunna genomföras, speciella ingripanden bliva
erforderliga. Jämväl för trafiken under vintermånaderna anses behov
föreligga av subventioner under de närmaste åren, även om dessa förutses
successivt kunna minskas.
Departementschefen har som sin mening uttalat, att de åtgärder som böra
vidtagas för att åvägabringa en mera definitiv lösning av stockholmsskärgår
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 152.
dens trafikproblem måste syfta till att få till stånd en ordning, vilken möjliggör
att helårstrafiken efter en rimlig övergångstid kan drivas utan bidrag
Irån det allmänna. Ifrån denna utgångspunkt har departementschefen funnit
den av skärgårdstrafikkommissionen anvisade trafikorganisationen innebära
den bästa och på lång sikt ekonomiskt minst betungande lösningen.
Kommissionens förslag härutinnan anses sålunda vara väl ägnat att i stort
läggas till grund för kommande åtgärder. Ej heller har departementschefen
haft något att invända mot det av kommissionen framlagda vägprogrammet.
Departementschefen har vidare erinrat om att Stockholms stad numera
träffat en överenskommelse med Waxholms nya ångfartygsaktiebolag,
enligt vilken bolaget fr. o. m. den 1 maj 1952 under sju år framåt skall ombesörja
trafiken inom vissa i propositionen närmare angivna delar av Stockholms
skärgård. Bolaget skall härför från staden erhålla dels ett lån av
ungefär 1 750 000 kronor för viss modernisering av sitt tonnage och dels
årliga driftbidrag, uppgående till vid nuvarande penningvärde högst 490 000
kronor. Under förutsättning av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande
har kommunikationsdepartementet i sin tur överenskommit med Stockholms
stad, att kronan tillsammans med det statsägda Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
såsom ett bidrag till vintertrafikens uppehållande skall bestrida
hälften av de årliga driftbidragen, d. v. s. för närvarande 245 000
kronor. Då järnvägsföretaget i samband med uppgörelsen åtagit sig att
bidraga med 50 000 kronor, skulle sålunda den direkt statliga subventionen
komma att uppgå till 195 000 kronor. Av återstående belopp har landstinget
i Stockholms län förbundit sig att erlägga 75 000 kronor. Genom denna överenskommelse
anses garantier ha skapats för trafiken under den av skärgårdstrafikkommissionen
förutsatta övergångsperioden.
I de båda likalydande motionerna 1: 460 och II: 602 ha framförts vissa
delvis kritiska synpunkter på förevarande förslag till lösning av kommunikationsproblemen
inom Stockholms skärgård. Mot själva grundtanken i den
av skärgårdstrafikkommissionen förordade uppläggningen av skärgårdstrafiken
synes enligt motionärernas uppfattning i stort sett icke kunna göras
någon erinran. Däremot ha motionärerna ifrågasatt, huruvida icke de i
kommissionens program ingående arbetena borde fullbordas betydligt tidigare
än vad i propositionen beräknats. Motionärerna finna det vidare djupt
beklagligt att, trots den starkt höjda subvention som nu avses skola utgå till
Waxholmsbolaget, någon omedelbar förbättring av de hittillsvarande kommunikationerna
icke kommer att tillförsäkras trafikanterna. I motionerna
har särskilt påtalats avfattningen av 6 § i det av Stockholms stad med nyssnämnda
bolag ingångna avtalet, enligt vilken staden förbundit sig att under
avtalstiden icke själv eller genom annan bedriva med bolaget konkurrerande
luft- och sjötrafik, ej heller direkt eller indirekt subventionera eller eljest
stödja med bolaget konkurrerande luft- eller sjötrafik, som berör den i avtalet
avsedda trafiken, ävensom att söka utverka motsvarande förbindelse
Statsutskottets utlåtande nr 152.
13
från staten och Stockholms läns landsting. Slutligen ha motionärerna uttalat
sig för att staten och, om dessa själva så önska, även landstinget och
Stockholms stad böra beredas möjlighet att närmare följa planläggningen
av trafiken samt trafikutvecklingen i syfte att tillgodose de olika trafikbehoven,
så långt detta kan anses ekonomiskt möjligt. I detta sammanhang
har föreslagits inrättandet av ett trafikråd, i vilket jämväl vederbörande
skärgårdskommuner skulle vara representerade.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till departementschefens uppfattning,
att den av skärgårdstrafikkommissionen anvisade trafikorganisationen synes
innebära den bästa och på lång sikt ekonomiskt minst betungande lösningen
av stockholmsskärgårdens kommunikationsproblem. Visserligen torde, såsom
i motionerna I: 460 och II: 602 framhållits, någon omedelbar trafikförbättring
i form av nya och snabbare förbindelser, större turtäthet m. m. icke
vara att påräkna inom det av förenämnda avtal berörda skärgårdsområdet,
därest riksdagen nu fattar beslut i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag. Härvidlag
må emellertid erinras om att förevarande spörsmål sedan åtskilliga år
tillbaka varit under utredning utan att dock kunna bringas till en lösning.
Situationen har tvärtom steg för steg förvärrats och på sistone givit anledning
till mycket allvarliga farhågor. Mot bakgrunden härav bör det
enligt utskottets mening hälsas med tillfredsställelse, att de aktuella svårigheterna
kunnat övervinnas och en vändning till det bättre nu synes ha inträtt.
Utskottet hyser också den fasta övertygelsen, att ett förverkligande av
det av skärgårdstrafikkommissionen framlagda programmet skall skapa
möjligheter för en successiv förbättring av stockholmsskärgårdens trafikförhållanden.
I vad mån detta program kan genomföras i snabbare takt än
departementschefen räknat med undandrager sig utskottets bedömande.
Ihågkommas bör sålunda att även inom övriga delar av vårt land ett starkt
behov föreligger av upprustning av vägar och andra kommunikationsmedel.
Utskottet förutsätter emellertid, att här ifrågavarande arbeten komma till
utförande med all den skyndsamhet som tillgängliga resurser medgiva. I
detta sammanhang må erinras om att årets riksdag, med bifall till vad utskottet
under punkten 21 ro) i sitt utlåtande nr 6 förordat, beslutat medgiva
att anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten får under vissa förutsättningar
tagas i anspråk för nu berörda program, i den mån arbetena icke kunna
rymmas inom ramen för den ordinarie tilldelningen av vägbyggnadsmedel
till Stockholms län.
Av det nu sagda följer, att utskottet anser sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts
förevarande förslag. Vad departementschefen i anslutning därtill anfört och
förordat har icke givit utskottet anledning till erinran. Beträffande de i
motionerna I: 460 och II: 602 ytterligare berörda spörsmålen vill emellertid
utskottet framhålla följande.
Uppenbarligen förhåller det sig så, att åtskilliga av de i skärgårdstrafikkommissionens
program ingående arbetena komma att färdigställas redan
14
Statsutskottets utlåtande nr 7,72.
före utgången av den övergångsperiod, under vilken Waxholmsbolaget genom
avtalet med Stockholms stad tillförsäkrats årliga subventioner. I motionerna
har nu gjorts gällande, att det allmänna på grund av stadgandet i 6 § nyssnämnda
avtal skulle vara förhindrat att utnyttja de möjligheter som därigenom
skulle kunna uppstå att successivt förbättra trafikförhållandena under
den ifrågavarande tidsperioden. Motionärerna ha därför hemställt om att
statsmakterna skulle söka utverka en ändring av avtalet på denna punkt.
Enligt utskottets mening måste det emellertid anses ovisst, huruvida faktiska
förutsättningar föreligga att få till stånd en dylik ändring, helst som
avtalet tillkommit efter ingående och långvariga förhandlingar. En vägran
från riksdagens sida att godkänna den mellan kommunikationsdepartementet
och Stockholms stad träffade överenskommelsen, vilken är en direkt
följd av förenämnda avtal, skulle vidare leda till att hela det nu framlagda
programmet för en lösning av trafikfrågorna inom Stockholms skärgård
skulle äventyras. Samtidigt önskar utskottet framhålla, att det allmänna
knappast är så bundet i sin handlingsfrihet genom avtalet som
motionärerna förmena. Det torde sålunda få bringas i erinran, att de åtgärder
som under subventionsperioden närmast kunna komma i fråga avse
ordnandet av lämpliga färjeförbindelser. Såvitt utskottet kan bedöma utgör
avtalet intet hinder häremot. Utskottet förutsätter också att, i den mån så
befinnes lämpligt, åtgärder av nu angiven innebörd vidtagas och att Kungl.
Maj :t över huvud prövar de möjligheter som må föreligga att successivt få
till stånd erforderliga förbättringar i trafiken.
Vad den i motionerna berörda frågan om inrättandet av ett trafikråd
därefter angår vill utskottet erinra om departementschefens uttalande rörande
vikten av att under övergångstiden samråd regelbundet sker mellan
de olika intressena. Utskottet håller för sin del icke för uteslutet, att det icke
minst av psykologiska skäl kunde vara lämpligt, att detta samarbete gåves
den inriktning och form som av motionärerna förordats. Det torde härvidlag
böra ankomma på Kungl. Maj :t att taga det initiativ som må erfordras, för
att vederbörande parter skola beredas tillfälle att närmare följa trafikens
planläggning och utveckling.
Mot Kungl. Maj :ts förslag angående fortsatt subventionering av båtlinjetrafiken
på bohuskusten har utskottet intet att erinra. Utskottet vill understryka
angelägenheten av att den i frågan bebådade utredningen snarast
kommer till stånd.
Vid bifall till Kungl. Maj:ts av utskottet nu tillstyrkta förslag skulle reservationsanslaget
till Understöd åt skärgårdsrederier för nästa budgetår
komma att anvisas med sammanlagt 470 000 kronor.
Utskottet hemställer,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 460 och II: 602, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet ovan anfört;
Statsutskottets utlåtande nr 152.
15
II. att riksdagen må till Understöd åt skärgårdsrederier
för budgetåret 1952/53 under sjätte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 470 000 kronor.
Stockholm den 13 maj 1952.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Näsström,
Sundelin, Hesselbom, Lundqvist, Ragnar Persson, Edvin Thun, Söderquist
och Nils Theodor Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Mårtensson
i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Staxäng, Åkerström, Johansson
i Mysinge, Kollberg, Petterson i Degerfors, Onsjö, Persson i Växjö, Birke,
fru Ericsson i Luleå och herr Gustafsson i Skellefteå.
Reservation
av fröken Andersson samt herrar Lundqvist, Söderquist, Staxäng och Birke,
vilka ansett, att det stycke i utskottets yttrande på s. 13 och 14, som börjar
med »Uppenbarligen förhåller» och slutar med i »i trafiken», bort ha följande
lydelse:
»Uppenbarligen förhåller det sig så, att åtskilliga av de i skärgårdstrafikkommissionens
program ingående arbetena komma att färdigställas redan
före utgången av den övergångsperiod, under vilken Waxholmsbolaget genom
avtalet med Stockholms stad tillförsäkrats årliga subventioner. I motionerna
har nu gjorts gällande, att det allmänna på grund av stadgandet i 6 §
nyssnämnda avtal skulle vara förhindrat att utnyttja de möjligheter som
därigenom skulle kunna uppstå att successivt förbättra trafikförhållandena
under den ovannämnda tidsperioden. Såvitt utskottet kan bedöma är denna
uppfattning fullt riktig. Visserligen kan enligt utskottets mening med uttrycket
»konkurrerande sjötrafik» icke rimligen förstås exempelvis färjeförbindelser;
å andra sidan torde det icke få anses uteslutet, att den här
ifrågavarande avtalsbestämmelsen kan komma att utgöra ett hinder för
allmänägda företag att insätta passbåtar eller vidtaga andra liknande åtgär
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 152.
der, vilka måste tillmätas den största betydelse i vad gäller förbättrandet av
skärgårdens trafikförhållanden. I likhet med motionärerna finner därför
utskottet starka skäl tala för att Kungl. Maj :t söker utverka en ändring av
avtalet i nu berörda hänseende, i den mån detta är möjligt utan rubbning av
de allmänna principer som avses skola läggas till grund för den av skärgårdstrafikkommissionen
föreslagna uppläggningen av skärgårdstrafiken.
Utskottet förutsätter jämväl, att Kungl. Maj:t härutöver omsorgsfullt tillvaratager
alla de möjligheter som må yppas att få till stånd en successiv
förbättring av nämnda trafik.»
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520655