Statsutskottets utlåtande nr 145.
1
Nr 145.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
1 :o) Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader. Under utrikesdepartementet,
§ 1, ha revisorerna dels påtalat den starka stegringen av utrikesförvaltningens
rese- och flyttningskostnader, dels ock ifrågasatt huruvida
icke deltagandet från svensk sida i olika internationella konferenser
skulle kunna anordnas på ett för statsverket mindre kostnadskrävande sätt
än nu sker (Del I, s. 3—10).
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående ersättning för
flyttnings- och resekostnader åt diplomatiska och konsulära tjänstemän (s.
3—4) ha revisorerna lämnat vissa uppgifter om de kostnader vartill under
budgetåren 1945/51 de ersättningar uppgått, som bestritts jämlikt ifrågavarande
föreskrifter (s. 5). Revisorerna ha även i tabellform lämnat några
exempel på huru flyttningskostnaderna för en och samma tjänsteman kunna
uppgå till högst avsevärda belopp. Vidare ha vissa sifferuppgifter lämnats
rörande de ständigt stegrade utgifter för vissa speciella rese- och traktamentsersättningar,
vilka redovisas å förslagsanslaget Särskilda förhandlingar med
främmande makter, varvid revisorerna även berört frågan om den av staten
bestridda andelen av kostnaderna för medresande anförvanter (s. 6—9).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader ha under senare tid
undergått en kraftig stegring. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda
att ifrågavarande kostnader, vilka under budgetåret 1945/46 stannade
vid i runt tal 780 000 kronor, för sistförflulna budgetår stigit till ett
1 Diluing till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 145.
2
Statsutskottets utlåtande nr 145.
belopp av drygt 2,6 miljoner kronor, d. v. s. mera än tredubblats på fem
år. Utgiftsökningen sammanhänger givetvis med en rad olika omständigheter.
Revisorerna vilja härutinnan erinra om den förstärkning av vårt
lands utrikesrepresentation som ägt rum sedan tiden för det andra världskrigets
upphörande och som föranlett ett större antal resor och förflyttningar
än tidigare. Den internationella prisnivån har vidare varit i starkt
stigande. Som en följd härav ha icke endast själva transportkostnaderna
stegrats utan även utgående traktamentsbelopp gång efter annan måst uppräknas.
Även om sålunda i viss utsträckning naturliga förklaringsgrunder till den
inträdda ökningen av utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader
kunna anföras, finna revisorerna det likväl angeläget, att med hänsyn till
den snabba takt i vilken kostnadsstegringen fortskridit under senare år frågan
i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet. Därvid synes icke minst
böra övervägas möjligheten att begränsa nu utgående flyttningsersättningar.
De i det föregående återgivna exemplen ge nämligen vid handen, att
statsverket under vissa omständigheter kan få vidkännas högst avsevärda
kostnader för en enda flyttning. Såsom av den lämnade redogörelsen vidare
framgår, har inom utrikesdepartementet på sistone dryftats spörsmålet, huruvida
icke i utgiftsbesparande syfte flyttningar böra inskränkas med avseende
å flyttgodsets volym och sammansättning samt huruvida icke statsverket
i stället bör lämna bidrag till förhyrning av möblerad bostad å den
nya anställningsorten eller anskaffa och tillhandahålla erforderliga möbler.
Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda inledda
undersökningarna fullföljas med all energi, så att hithörande problem snarast
kunna bringas till en tillfredsställande lösning.
Jämväl andra utvägar än de nu antydda kunna självfallet övervägas i
syfte att nedbringa rese- och flyttningskostnaderna. Revisorerna vilja i
detta sammanhang erinra om rådande praxis beträffande omplacering av
diplomatisk personal; på vissa poster ske sålunda förhållandevis täta ombyten
med en rad andra personalförflyttningar som följd. Vidare må nämnas
att vederbörande biträdespersonal normalt plägar tjänstgöra i ett och
samma land under en sammanhängande tidsperiod av allenast två år. Att
av olika skäl omplaceringar i nu angivna fall understundom måste ske med
korta mellanrum ligger i öppen dag. Revisorerna vilja likväl ifrågasätta,
huruvida icke en större återhållsamhet härutinnan skulle kunna iakttagas,
varigenom det otvivelaktigt vore möjligt att göra icke oväsentliga kostnadsbesparingar
för statsverket.
Den ständigt fortskridande ökningen av de speciella resekostnader, som
redovisas å anslaget till särskilda förhandlingar med främmande makter,
synes jämväl tarva uppmärksamhet. Utgiftsstegringen sammanhänger givetvis
i hög grad med rådande handelspolitiska förhållanden. Det vill emellertid
förefalla, som om vederbörande förhandlingsorgan understundom omfattade
ett väl stort antal personer. Enligt revisorernas mening bör därför
närmare undersökas, om icke härvidlag en viss begränsning skulle kunna
Statsutskottets utlåtande nr 145.
3
ske utan förfång för verksamheten, bl. a. genom att kostnaderna för de ytterligare
experter, som vederbörande näringsorganisationer önska disponera
vid dylika förhandlingar, i större utsträckning än nu är fallet finge bestridas
av näringsorganisationerna själva. Revisorerna vilja vidare ifrågasätta,
huruvida icke deltagandet från svensk sida i olika internationella konferenser
skulle kunna anordnas på ett för statsverket mindre kostnadskrävande
sätt än nu mången gång sker. Sålunda torde bl. a. anledning föreligga till
omprövning av de grunder, vilka nu tillämpas beträffande fördelningen av
kostnaderna för medresande anförvanter.»
Utskottet vill inledningsvis erinra om att Kungl. Maj:t genom propositionen
nr 152 till årets riksdag framlagt förslag om inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter m. m. Förslaget innebär, såvitt nu är i
fråga, att statsverket i vidgad omfattning skall anskaffa lämpliga bostäder
åt tjänstemän inom utrikesrepresentationen. Syftet härmed har bl. a. angivits
vara att underlätta utrikesdepartementets strävanden att nedbringa
flyttningskostnaderna genom sådan engångsanskaffning av vissa skrymmande
inventarier för bostäder utomlands, som departementet bemyndigats
verkställa i fråga om statsägda eller av staten förhyrda bostäder. I överensstämmelse
med vad utskottet i sitt utlåtande nr 106 förordat har riksdagen
numera med vissa jämkningar godkänt Kungl. Maj:ts förslag. Därigenom
synas förutsättningar ha skapats för att tillgodose de önskemål, åt
vilka revisorerna i nu behandlade avseende givit uttryck.
Revisorerna ha emellertid även ifrågasatt vissa andra åtgärder för att nedbringa
utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader. Sålunda borde
övervägas, huruvida icke en större återhållsamhet i vad avser omplacering
av utomlands stationerad personal skulle kunna iakttagas. Vidare ha framförts
vissa förslag i syfte att begränsa de utgifter som redovisas på anslaget
till särskilda förhandlingar med främmande makter. Bland annat syntes
anledning föreligga till omprövning av nu tillämpade grunder beträffande
fördelningen mellan statsverket och vederbörande delegater av vissa kostnader
i samband med internationella konferenser.
Vad revisorerna härutinnan anfört och förordat finner utskottet vara förtjänt
av det största beaktande. Såsom av det föregående framgår ha här
ifrågavarande kostnader visat en mycket kraftig ökning under senare år,
varigenom problemet onekligen fått särskild aktualitet. Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen
och omsorgsfullt tillvaratager de möjligheter som må föreligga att
begränsa utgiftsstegringen.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tilk
känna vad utskottet ovan anfört.
4
Statsutskottets utlåtande nr 145.
2:o) Den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma
kassa- och bokföringsorganisationen. Under försvarsdepartementet, § 2, ha
revisorerna framhållit angelägenheten av att frågan om den till försvarets
civilförvaltning nu centraliserade kassa- och bokförin/gsverksamheten upptages
till omprövning (Del I, s. 11—18).
Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att den vid 1943 års riksdag
beslutade omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen, såvitt
nu är i fråga, innebar att den nyinrättade försvarets civilförvaltning skulle
fungera som gemensam huvudkassa för samtliga militära ämbetsverk (s.
11). Vidare ha revisorerna redogjort för civilförvaltningens befattning med
kassa- och bokföringsärendena samt lämnat vissa uppgifter rörande omfattningen
av kassatjänsten (s. 12—14). Revisorerna, som funnit det vara
av intresse att närmare undersöka huru kassa- och bokföringsorganisationen
i praktiken fungerar, ha i detta syfte införskaffat uppgifter från veder-i
börande myndigheter rörande deras hittillsvarande erfarenhet av centraliseringen
av ifrågavarande verksamhet. Beträffande de synpunkter som
därvid anförts torde få hänvisas till berättelsen (s. 14—15). I anslutning
härtill ha revisorerna framhållit att den centraliserade kassatjänsten inom
den centrala försvarsförvaltningen uppbyggts närmast med tanke på ordinära
fredsförhållanden.
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Den centralisering till försvarets civilförvaltning av samtliga militära
ämbetsverks kassa- och bokföringsverksamhet som beslöts vid 1943 års
riksdag innebar en genomgripande förändring av då rådande förhållanden,
och det kunde redan på förhand förutses, att den nya organisationen icke
skulle låta sig genomföras utan betydande övergångssvårigheter. Det visade
sig också tämligen snart, att talrika anledningar till missnöje från de närmast
berörda myndigheternas sida uppkommo. Civilförvaltningen har för
sin del genom olika åtgärder av i huvudsak teknisk natur sökt avhjälpa
de påtalade bristerna. Såsom revisorerna vid sin ovan omnämnda undersökning
kunnat konstatera, har ämbetsverket emellertid icke lyckats härmed
i den utsträckning som varit önskvärd. Oaktat nu närmare åtta år förflutit
sedan den nya organisationen började tillämpas, fungerar systemet alltjämt
på ett mindre tillfredsställande sätt.
En av de mera påtagliga olägenheterna är den försening av utbetalningarna
som skett. Genom att tidsfristen för räkningars överlämnande till civilförvaltningens
kamrerarkontor i och för likvidering måst tillmätas synnerligen
knappt, har vidare en stark forcering av arbetet inom vederbörande
myndigheters kameralorgan blivit oundviklig, vilket i sin tur
lett till att räkenskapsmaterialet ofta kan underkastas blott en summarisk
genomgång med därav följande risk för felaktigheter av skilda
slag. Vissa komplikationer ha även uppstått genom att leverantörer vid eventuella
förfrågningar nödgas vända sig till två olika myndigheter, såväl den
utanordnande som den utbetalande. Dessa omständigheter ha föranlett myn
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
5
digheterna att i allt större utsträckning utnyttja de stående förskott, vilka
egentligen äro avsedda endast för bestridande av smärre löpande utgifter,
och att använda dem icke blott för kontanta utbetalningar utan även för utbetalningar
medelst postanvisningar eller över postgiro. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, har exempelvis flygförvaltningen under sistförflutna
budgetår återfyllt sitt förskott icke mindre än 214 gånger till ett sammanlagt
belopp av inemot 1,5 miljon kronor.
Helt allmänt torde kunna konstateras, att centraliseringen till civilförvaltningen
av utbetalningarna på förevarande område medfört en betydande
omgång. Detta gäller icke endast det sätt varpå räkningar likvideras utan
även den metod som tillämpas vid personalens avlönande, då en vidlyftig
och kostnadskrävande apparat med utskrivande av postgirokort jämväl för
personal som tjänstgör inom ämbetsbyggnaderna på Ladugårdsgärde varje
månad sättes i gång. Gällande ordning för inbetalningarnas identifiering och
titelsättning måste vidare betecknas såsom ytterst tungrodd.
Än betänkligare ur administrativ synpunkt är emellertid, att kassabokföringen
kommit att kännetecknas av en betydande eftersläpning. De anslagsförvaltande
myndigheterna ha därigenom satts i efterhand beträffande
tillgången till sådana aktuella uppgifter rörande medelsförbrukning m. in.,
varav de i sin löpande verksamhet ha ett oundgängligt behov. Trots att en
viss förbättring härvidlag synes ha inträtt på sistone, tillhandahållas alltjämt
månadssammandrag och övrigt siffermaterial alltför sent, med påföljd
att vederbörande myndigheter åsamkas stora svårigheter då det gäller
att göra erforderliga avstämningar mot den interna dispositionsbokföringen
eller att i annat syfte kontrollera anslagsbelastningen. Med anledning härav
har man på sina håll rent av sett sig föranlåten att upprätta en egen kassabokföring
vid sidan av civilförvaltningens, vilket ju måste sägas innebära
ett direkt dubbelarbete. Även för den centrala riksbokföringen har den ifrågavarande
eftersläpningen medfört påtagliga olägenheter.
De svagheter som vidlåda den nuvarande organisationen skulle enligt revisorernas
mening än mera accentueras, därest 1946 års militära förvaltningsutrednings
förut omnämnda förslag om indragning av vissa förskottskassor
och förläggande till civilförvaltningen av jämväl den dispositionsbokföring,
som övriga hithörande myndigheter nu själva ombesörja, genomfördes.
Det kan även befaras, att vederbörande myndigheters känsla av ansvar
för anslagsförvaltningen därigenom komnie att på ett betänkligt sätt uppluckras.
Det vill över huvud taget synas, som om en dylik åtgärd skulle leda
till ökade svårigheter att få till stånd en klar ansvarsfördelning de olika
myndigheterna emellan.
I detta sammanhang torde få erinras om att den centraliserade kassatjänsten
på förevarande område icke är avsedd att upprätthållas under krig. Den
nuvarande organisationen är med andra ord uppbyggd allenast med tanke
på ordinära fredsförhållanden. Detta synes revisorerna vara ytterligare en
allvarlig brist i systemet. I ett beredskapsläge torde nämligen sä skärpta
krav komma att ställas på vederbörande militära ämbetsverk, att en sam
-
6
Statsutskottets utlåtande nr Mö.
tidig omorganisation av kassatjänsten efter helt nya principer får förutsättas
bliva en extra belastning som icke utan avsevärda övergångssvårigheter
kan bemästras. Av motsvarande skäl har man också under senare tid, i vad
avser försvarets lokala förvaltning, medvetet strävat efter att i möjligaste
mån anpassa fredsorganisationen efter den ordning som är planerad för krig
för att på så sätt göra övergången smidigare och mindre komplicerad.
Det synes visserligen icke uteslutet, att de ogynnsamma verkningarna av
den här ifrågavarande organisationen åtminstone i viss utsträckning skulle
kunna elimineras genom tekniska förbättringar av olika slag. Till övervägande
del torde emellertid de konstaterade olägenheterna få tillskrivas principiella
fel i själva systemet, sammanhängande med den uppdelning på olika
myndigheter av ansvaret för verksamheten inom ett och samma förvaltningsområde
som skett. Med hänsyn härtill kunna enligt revisorernas mening föreliggande
brister avhjälpas endast genom organisatoriska förändringar av
grundläggande natur.
Det vill synas revisorerna som om den mest ändamålsenliga lösningen av
frågan skulle vara, att var och en av de centrala försvarsförvaltningarna utrustades
med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för den
egna medelsförvaltningen. Enklast skulle detta kunna ske — utan att civilförvaltningens
samordnande uppgift på förevarande område för den skull
behövde bortfalla — genom att nämnda myndigheter tilldelades kassor av
samma slag som försvarets lokalorgan, d. v. s. kassor anknutna till civilförvaltningens
centrala utgifts- och inkomstkonton. De olika förvaltningarna
skulle på så sätt själva kunna verkställa utbetalningar över postgiro och
erhålla egna kontobesked över inbetalningar. För att åt de centrala myndigheterna
säkra erforderlig rörelsefrihet torde det vidare vara lämpligt att
dessa härutöver finge själva ombesörja sin kassabokföring och eventuellt
även svara för bokslutsarbetet. Sambandet med den för försvaret i dess helhet
gemensamma hålkortsbokföringen i civilförvaltningen skulle ändock
kunna upprätthållas genom kontinuerliga rapporter till detta ämbetsverk
över varje månads inkomster och utgifter å vederbörande anslag.
Genom en omläggning av kassa- och bokföringsorganisationen efter nu antydda
linjer skulle enligt revisorernas uppfattning förvaltningsförfarandet
i hög grad förenklas och effektiviseras, samtidigt som ansvaret för vidtagna
åtgärder skulle stärkas och komma till klarare uttryck. En annan fördel
vore att organisationen icke skulle behöva ändras i händelse av mobilisering
eller krig.
Någon utökning av personalen vid nu ifrågavarande förvaltningsmyndigheter
skulle på grund av omläggningen knappast vara påkallad, då dessa
myndigheter såsom tidigare nämnts redan äro försedda med de kamerala
organ som erfordras för de nya arbetsuppgifternas fullgörande. Däremot
borde personalantalet vid civilförvaltningens lcamrerarkontor kunna minskas
något. Därest samtidigt de stabsorgan m. fl., vilka äro förlagda till ämbetsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde och vilka nu äro utrustade med egna
kassor, såsom särskilda redovisningsenheter anslötes till vederbörande cent
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
7
rala myndigheters kassaorganisation, skulle ytterligare vissa personalkostnader
kunna inbesparas.
Enligt vad som framgår av årets statsverksproposition torde, med utgångspunkt
från militära förvaltningsutredningens tidigare omnämnda betänkande,
förslag till viss omorganisation av försvarets centrala förvaltning inom
en näraliggande framtid komma att föreläggas riksdagen. Under hänvisning
till vad ovan anförts finna revisorerna det angeläget, att i detta sammanhang
jämväl frågan om den till civilförvaltningen nu centraliserade kassaoch
bokföringsverksamheten upptages till omprövning.»
Utlåtanden ha avgivits av armé-, marin- och flygförvaltningarna, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, krigsmaterielverket, fortifikationsförvaltningen
och riksräkenskapsverket (Del II, s. 5—31).
De tre försvarsgrensförvaltningarna, som ur skilda synpunkter kritiserat
den nuvarande organisationen, förorda i likhet med revisorerna en omprövning
av densamma. Försvarets civilförvaltning däremot har icke funnit skäl
föreligga för ändrad organisation. Efter att punkt för punkt till behandling
ha upptagit de invändningar som rests mot det nuvarande systemet har ämbetsverket
bl. a. anfört följande.
Vad revisorerna återgivit i fråga om försvarsgrensförvaltningarnas erinringar
synes åtminstone i vissa avseenden återspegla en inställning hos de
kamerala organen inom nämnda förvaltningar gentemot den nuvarande organisationen,
vilken närmast torde få betecknas som avog. En negativ inställning
hos nämnda organ utgör en icke hållbar grund för det intima samarbetet
med civilförvaltningen i kassa- och bokföringsfrågor, som är en förutsättning
för att det nuvarande systemet skall fungera väl. En omorganisation
skulle säkerligen i vissa hänseenden vara till båtnad för civilförvaltningen.
Civilförvaltningen står nämligen icke främmande för tanken, att
ämbetsverket i leverantörers m. fl. ögon fått bära skulden för förseningar
och felaktigheter, som icke alls sammanhänga med den gemensamma kassaoch
bokföringsorganisationcn utan bero av åtgöranden eller underlåtenheter
från vederbörande försvarsgrensförvaltnings sida.
Ett sakligt skäl för en omorganisation kunde ligga i det förhållandet, att
därigenom överensstämmelse skulle ernås mellan freds- och krigsförhållanden.
Civilförvaltningen har städse strävat efter att fredsorganisationen så
nära som möjligt skall ansluta sig till krigsorganisationen. I detta speciella
fall, där förvaltningarna redan i fredstid äro utrustade med kameralt skolade
arbetskrafter, där civilförvaltningen för mobilisering ställt till vissa förvaltningars
förfogande kontorstekniska hjälpmedel i form av postgiromaskiner,
öppnat krigspostgirokonton, tillgodosett förvaltningarnas behov
av olika typer av postgirokort och meddelat vissa instruktioner för kassaväsendets
funktion, ställer sig ämbetsverket emellertid frågande inför spörsmålet,
om det är erforderligt att bryta den nuvarande fredsorganisationen.
Mot nyss angivna bakgrund torde en omställning från freds- till krigsorganisation
icke behöva vålla nämnvärda svårigheter.
Oavsett påräknelig personalökning hos övriga centrala förvaltningsmyndigheter
ställer civilförvaltningen sig tveksam, huruvida omorganisationen
skulle medföra den förenkling och effektivisering, som revisorerna förutsätta.
Här må endast erinras om att civilförvaltningen på grund av det gemensamma
räkenskapsmaterialets omfattning kunnat för olika arbetsmo
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 145.
ment, exempelvis stansning, utskrivande av postgirokort och checkar, inkomstredovisning
m. m. avdela särskilda biträden, som specialiserat sig på
respektive arbetsmoment och sålunda uppnått en hög grad av rutin och säkerhet.
Det torde knappast bli möjligt för de olika förvaltningarna att vidtaga
motsvarande anordning.
Civilförvaltningen har slutligen framhållit att, därest den nuvarande organisationen
finnes böra avskaffas, ett flertal frågor måste närmare undersökas.
Sålunda erfordrades utredning, huruvida samtliga eller endast vissa
centrala försvarsförvaltningsmyndigheter skulle tilldelas egen kassa, eventuellt
i förening med dragningsrätt å statsverkets checkräkning. Vidare måste
närmare fastställas den typ av kassa, isom skulle komma i fråga, förhållandet
till civilförvaltningens centrala hålkortsbokföring samt frågan, huru
bokslutsarbetet skulle organiseras och bedrivas. Av vikt i detta sammanhang
vore givetvis det behov av personal och eventuellt även bokföringsmaskiner,
som följer med ifrågasatt omorganisation.
Försvarets sjukvårdsstyrelse har sammanfattningsvis uttalat, att den till
civilförvaltningen centraliserade kassa- och bokföringsorganisationen icke
medfört några större svårigheter för anslagsförvaltningen vid styrelsen, något
som måste tillskrivas icke blott vissa i utlåtandet berörda organisatiomsdetaljer,
utan framför allt, att lokala och personella förhållanden tillåtit ett
gott samarbete ämbetsverken emellan. Några väsentliga fördelar för fredsförvaltningen
torde icke för sjukvårdsstyrelsens del stå att vinna genom
den av revisorerna ifrågasatta lösningen att de centrala försvarsförvaltningarna
utrustades med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för
den egna medelsförvaltningen. För krigsförberedelsearbetet och övergången
till krigsorganisation skulle dock en dylik lösning medföra avsevärda fördelar.
Någon utökning av personalen vid sjukvårdsstyrelsen skulle icke vara
påkallad av den ifrågasatta omläggningen under förutsättning att bokslutsarbetet
allt fortfarande omhänderhades av civilförvaltningen.
Krigsmaterielverket framhåller, att den till civilförvaltningen centraliserade
kassa- och bokföringsorganisationen såsom den nu bedrives icke medfört
några nämnvärda olägenheter för verket och att några väsentliga fördelar
icke skulle vinnas genom att verket utrustades med en självständig kassaoch
bokföringsorganisation. Verket förutsätter emellertid därvid att under
alla omständigheter någon inskränkning icke göres i den av verket bedrivna
interna bokföringen.
Fortifikations förvaltningen och riksräkenskapsverket förorda i likhet med
revisorerna, att frågan om kassa- och bokföringsverksamheten för försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter snarast möjligt upptages till omprövning.
Utskottet. Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har försvarets
civilförvaltning ställt sig avvisande till tanken på en decentralisering av den
nuvarande kassa- och bokföringsorganisationen. Övriga militära ämbetsverk
däremot ha till övervägande del vitsordat de av revisorerna lämnade uppgifterna
och understrukit behovet av en omläggning. Jämväl riksräkenskaps
-
Statsutskottets utlåtande nr 145. 9
verket har funnit skäl tala för att frågan snarast möjligt göres till föremål
för omprövning.
För egen del är utskottet icke berett att nu taga någon bestämd ställning
till de av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Utskottet vill emellertid erinra
om att 1946 års militära förvaltningsutredning i sitt den 16 oktober 1950
avgivna betänkande (SOU 1950: 36) framlagt förslag om viss omorganisation
av försvarets centrala förvaltning. Detta förslag är f. n. föremål för
Kungl. Maj :ts prövning. Det synes utskottet lämpligt, att i samband därmed
jämväl frågan om kassa- och bokföringsorganisationen upptages till övervägande
under beaktande av de synpunkter isom anförts av såväl revisorerna
som remissmyndigheterna.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
3:o) Ridskolan i Strömsholm. Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna
förordat åtgärder till nedbringande av kostnaderna för den inom armén
alltjämt erforderliga utbildningen i ridning och körning (Del I, s.
18—22).
Efter en redogörelse för organisations- och arbetsuppgifter samt byggnads-
och lokalförhållanden för ridskolan i Strömsholm jämte den därtill
i organisatoriskt hänseende hörande Utnäslöts remontdepå (s. 18—20) ha
revisorerna lämnat vissa uppgifter angående omfattningen av verksamheten
vid skolan under sistförflutna budgetår samt nettoutgifterna härför (s.
20—21).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Under de senaste decennierna bär den svenska armén undergått en fortskridande
mekanisering. Ett helt nytt vapenslag, pansartrupperna, har sålunda
tillkommit och i vi&s mån ersatt de traditionella kavalleriförbanden,
vilkas antal starkt beskurits. I överensstämmelse härmed bär posten såsom
kavalleriinspektör indragits. Vidare har artilleriet praktiskt taget helt motoriserats.
Även inom övriga vapenslag har hästen såsom dragare kommit
att alltmer undanträngas av motordrivna fordon. Såsom en följd härav bär
arméns hästbestånd successivt minskats.
Den här i korthet antydda utvecklingen har självfallet icke kunnat undgå
att beröra den verksamhet som bedrives vid ridskolan i Strömsholm. I och
med att antalet beridna och hästanspända förband nedgått, föreligger sålunda
icke längre samma behov som tidigare av utbildning i ridning och körning
samt i hästtjänst över huvud. De uppgifter som lämnats i det föregående
utvisa också, att den ifrågavarande verksamheten numera är av relativt
liten omfattning. Under sistförflutna budgetår ha endast två rent militära
utbildningskurser av längre varaktighet varit förlagda till ridskolan, vardera
omfattande allenast 8 elever. Härtill komma två kortare kurser om 14 dagar
respektive 1 månad, även de med mycket begränsat deltagarantal. Den ut
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 145.
bildning som i övrigt bedrivits vid skolan har varit av ur militär synpunkt
mera periferisk natur. De för innevarande budgetår uppgjorda planerna
synas avse en kursverksamhet av i stort sett samma omfattning. Mot bakgrunden
härav framstå de kostnader — budgetåret 1950/51 i runt tal 610 000
kronor — som statsverket har att vidkännas för nämnda verksamhet såsom
anmärkningsvärt höga. Härvid är även att beakta, att ridskolan jämte den
därtill i förvaltningsavseende anknutna remontdepån disponerar icke mindre
än 77 olika byggnader samt markområden å sammanlagt ca 200 ha.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna angeläget
att åtgärder vidtagas till nedbringande av kostnaderna för den inom armén
alltjämt erforderliga utbildningen i ridning och körning. Den naturligaste
utvägen synes därvid vara, att utbildningen överflyttas till något av de båda
kvarvarande kavalleriregementena. I samband härmed torde jämväl Utnäslöts
remontdepå kunna avvecklas och den där bedrivna verksamheten förläggas
till annan remontdepå. Helt oavsett frågan om ridskolans framtida
ställning lärer f. ö., såsom redan i propositionen 1950: 110 förutskickats,
den fortgående begränsningen av arméns hästbestånd påkalla en omprövning
av remontdepåorganisationen. Därest åtgärder av nu angiven innebörd vidtagas,
skulle icke endast vissa kostnadsbesparingar bliva möjliga utan även
ett stort antal byggnader och markområden kunna frigöras för andra ändamål.
»
Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, försvarets civilförvaltning,
fortifikationsförvaltningen och lantbruksstyrelsen (Del II, s. 32—35).
Chefen för armén säger sig ha prövat olika möjligheter att nedbringa kostnaderna
för ridskolan. Undersökningar ha bl. a. sedan en längre tid pågått
angående möjligheterna att ansluta skolan till något förband. Dessa undersökningar
ha hittills icke lett till positivt resultat, främst på grund av de
med en flyttning förenade kraven på nybyggnader m. m. Sedan hösten 1951
undersökas under ledning av pansarinspektören och i samråd med bl. a.
kungl. lantbruksstyrelsen andra alternativ för att åstadkomma en rationellare
och ekonomiskt billigare organisation. Resultatet av undersökningen
beräknas kunna föreläggas 1953 års riksdag. Förslaget kommer även att omfatta
remontdepåorganisationen.
Arméchefen framhåller vidare att innevarande budgetår en personalminskning
med en kollektivanställd chaufför och en nattvakt genomförts,
medförande en årlig besparing på ca 12 000 kr. Genom minskning av ridskolans
stamhästgrupp och av personalen för dess vård komma driftkostnaderna
redan under innevarande år att ytterligare begränsas.
Försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen hänvisa i sina
yttranden till den utredning av frågan om organisationen av verksamheten
vid skolan och remontdepån som pågår inom arméstaben.
Lantbruksstgrelsen, som anser det önskvärt att ridskolan bibehålies, anför
bl. a. följande.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
11
Jordbrukets mekanisering har medfört en stark och ur driftsekonomisk
synpunkt nödvändig nedskärning av häststocken. Samtidigt har intresset
för hästen, som förr var ganska utbrett bland landsbygdens ungdom, övergått
till intresse för maskiner. Kunskap om hur hästen skall skötas, vårdas
och omhänderhas för att på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin
uppgift saknas i betänkligt stor utsträckning hos den yngre generationen
Detta förhållande är icke blott till förfång för utnyttjande av hästen som
dragkraft i jordbruk och skogsbruk. Även för armén skulle vid mobiliseringsfall
svårigheten att fylla behovet av hästvant folk komma att vålla
betydande avbräck. Detta skulle i sin tur medföra, att arméns hästmaterial
icke skulle kunna utnyttjas på ett fullgott sätt och att det hastigare än
nödvändigt komme att förslitas.
Styrelsen förklarar vidare det otvivelaktigt vara av behovet påkallat, att
de möjligheter, som stå till buds för att bevara vad i korthet kan benämnas
hästkultur, tillvaratagas.
Utskottet. Såsom av remissutlåtandena framgår undersökas f. n. från
arméledningens sida vissa alternativ för att åstadkomma en rationellare
och ekonomiskt billigare organisation av ridskolan. Resultatet av undersökningarna,
som även omfatta verksamheten vid remontdepåerna, beräknas
kunna föreläggas 1953 års riksdag. Vid sådant förhållande har utskottet
velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
4ro) Förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus.
Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna uttalat angelägenheten
av att frågan om förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid
civilt sjukhus göres till föremål för förnyat övervägande i syfte att nå fram
till en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande reglering av hithörande
förhållanden (Del I, s. 22—25).
Efter en kort redogörelse för gällande föreskrifter angående värnpliktiga
läkares värnpliktstjänstgöring (s. 22) ha revisorerna relaterat det huvudsakliga
innehållet i en av chefen för armén den 29 december 1950 gjord
underdånig framställning, vari bl. a. hemställts om medgivande för chefen
för armén att under vissa angivna förutsättningar meddela tillstånd för
vederbörlig myndighet att såsom vikarierande underläkare vid kirurgisk
avdelning vid civilt sjukhus förordna värnpliktig läkare under den tid
denne beordrats fullgöra föreskriven assistenttjänstgöring vid avdelningen
i fråga. Vederbörande läkare skulle härvid få behålla sin lön som underläkare
men få avstå från honom såsom värnpliktig tillkommande löneförmåner.
Tjänstgöringen skulle dock tillgodoräknas såsom värnpliktstjänstgöring
(s. 22—23). Revisorerna ha även berört innehållet i de remissyttranden
som avgivits över förenämnda underdåniga framställning, vilken icke
föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd, samt i anslutning härtill lämnat
vissa uppgifter rörande den omfattning i vilken värnpliktiga läkare f. n.
förordnas såsom underläkare vid olika civila sjukhus (s. 23—24).
12
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förekommer f. n. i betydande
omfattning att värnpliktiga läkare under föreskriven assistenttjänstgöring
vid kirurgisk avdelning erhålla förordnanden såsom underläkare. Förhållandet
synes vara föranlett av rådande krisläge på den civila sjukvårdens
område, inom vilket en utpräglad brist på läkare föreligger. Från
olika håll har också vitsordats den stora betydelse dessa förordnanden ha
för såväl den militära läkarutbildningen som vederbörande lasaretts möjligheter
att fullgöra på dem ankommande uppgifter.
Under sådan vikariatstjänstgöring varom här är fråga utgår såväl militär
.soin civil lön. Några formella hinder mot att så sker torde icke förefinnas.
Ur principiell synpunkt finna emellertid revisorerna det vara mindre
tilltalande, att värnpliktig personal under obligatorisk militärtjänstgöring
skall kunna uppbära, förutom värnpliktsavlöning, en civil avlöning av betydande
storlek. Anordningen medför f. ö. att den på underläkartjänst förordnade
militärläkaren erhåller sammanlagt högre lön än tjänstens ordinarie
innehavare.
En ändring i nu berörda hänseende skulle självfallet kunna åstadkommas
genom att för framtiden förbud utfärdades mot här av.sedda förordnanden.
Med hänsyn till de villkor under vilka landets .sjukvård f. n. arbetai
skulle emellertid detta medföra påtagliga olägenheter. En annan utväg att
lösa problemet har anvisats av chefen för armén i förenämnda underdåniga
skrivelse, innebärande att — samtidigt som rätten till mottagande av här
ifrågavarande förordnanden skulle uttryckligen fastslås — sådan vikariatstjänstgöring
skulle få tillgodoräknas som värnpliktstjänstgöring men att
värnpliktig eljest tillkommande militär lön icke därvid skulle utgå. Förslaget
har dock icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Såvitt kunnat
utrönas har detta likväl icke haft till följd, att vederbörande kommunala
instanser ansett sig förhindrade att även fortsättningsvis såsom vikarier å
underläkartjänst antaga värnpliktiga läkare under dessas assistenttjänstgöring.
Den utbetalning av dubbellön som ovan berörts synes sålunda alltjämt
förekomma. Revisorerna finna det därför angeläget, att frågan göres
till föremål för förnyat övervägande i syfte att nå fram till en ur principiell
synpunkt mera tillfredsställande reglering av hithörande förhållanden under
samtidigt beaktande av såväl de militära myndigheternas som den civila
sjukvårdens speciella intressen härvidlag.»
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse
och medicinalstyrelsen samt svenska landstingsförbundet (Del II,
s. 36—39). De tre förstnämnda myndigheterna ha i stort sett hänvisat till
de av myndigheterna tidigare i ärendet gjorda uttalandena, medan landstingsförbundets
styrelse beträffande frågan om avlöningsförmånerna under
förordnandetiden anfört följande.
Såsom riksdagens revisorer framhållit, kan det icke anses skäligt, att,
såsom hittills varit fallet, dessa läkare erhålla såväl militär lön som oav
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
13
kortad underläkarlön. Därigenom skulle ju dessa läkare, ehuru unga och
relativt oerfarna, erhålla en högre sammanlagd lön än de ordinarie underläkarna.
Chefen för armén har för att undvika denna eventualitet föreslagit,
att den värnpliktige läkaren under tid för förordnande skall avstå från de
militära löneförmånerna. Då avsikten emellertid är, att tid för nyssnämnt
förordnande skall få tillgodoräknas såsom fullgjord militärutbildning, synes
det enligt styrelsens mening riktigare, att — även om det ur principiell synpunkt
kan göras gällande, att särskild ersättning för fullgörandet av underläkaruppgifter
ej bör utgå — läkaren får bibehålla den militära lönen och
att den civila lönen minskas med det belopp, vartill den militära uppgått.
Styrelsen vill förorda, att den föreliggande frågan löses enligt denna linje.
Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det vara mindre tillfredsställande,
att värnpliktig läkarpersonal under obligatorisk militärtjänstgöring
skall kunna uppbära, förutom värnpliktsavlöning, en civil avlöning
av betydande storlek. En omprövning av frågan synes därför böra
ske. Såsom framgår av remissutlåtandena äro därvid olika alternativ tänkbara.
Enligt utskottets mening får det anses ankomma på Kungl. Maj :t att
närmare överväga de möjligheter till lösning av frågan som stå till buds
och, om så skulle visa sig nödvändigt, för riksdagen framlägga de förslag
som härutinnan må befinnas ändamålsenliga.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av
utskottet angiven riktning.
5:o) Rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 5, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande rese- och
traktamentskostnaderna inom försvaret (Del I, s. 25—41).
Efter att i korthet ha berört gällande redovisningsföreskrifter av mera
grundläggande natur ha revisorerna ingått på frågan om de bestämmelser
som meddelats beträffande storleken av utgående ersättningsbelopp vid förrättning
på annan ort än stationeringsorten (s. 25—38). Revisorerna ha vidare
lämnat vissa uppgifter rörande försvarsgrenarnas samtliga resekostnader
under de båda budgetåren 1949/50 och 1950/51 (s. 38—39). Härefter
ha revisorerna anfört följande.
»Reseverksamheten inom försvaret är, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, kringgärdad av en mångfald olika föreskrifter. Vissa av bestämmelserna
äro mycket detaljerade; speciellt gäller detta sättet för bokföring
av de kostnader som skola bestridas från respektive försvarsgrenars allmänna
reseanslag. Syftet härmed har i viss utsträckning varit att ernå en
begränsning av ifrågavarande utgifter. Då emellertid vid armén och flygvapnet
kostnaderna för slitage och drift av kronan tillhöriga fordon redovisas
å vederbörliga underhålls- och drivmedelsanslag, behöva — bortsett
från utgående traktamentsersättningar — de begränsade reseanslagsmedel
som tilldelats myndigheter inom dessa försvarsgrenar icke anlitas för resor
14
Statsutskottets utlåtande nr 145.
med sådant fordon, varigenom de utfärdade föreskrifterna kunna kringgås.
På grund av oklarheten i de bestämmelser som meddelats angående ianspråktagande
av sakanslag för nu berörda ändamål förefinnes vidare viss
möjlighet att låta sistnämnda anslag belastas med resekostnader i icke avsedd
omfattning.
Den långtgående uppdelningen av reseanslagen på olika redovisningstitlar
samt detaljrikedomen i de i anslutning härtill utfärdade bokföringsföreskrifterna
måste självfallet i hög grad komplicera förvaltningsförfarandet.
De principer som skola följas vid titelsättningen framstå också mången gång
såsom dunkla och godtyckliga. Sålunda kan exempelvis vederbörande förrättningsmans
tjänsteställning bli avgörande för frågan, på vilken redovisningstitel
förekommande resekostnader — såväl för förrättningsmannen
själv som för medföljande personal — skola bokföras. Att ett sådant system
medför betydande risker för felföringar torde vara uppenbart. Enligt vad
revisorerna erfarit innebär det också för lokalmyndigheterna ett tidsödande
och betungande arbete att söka rätt tolka och tillämpa de många delvis invecklade
bestämmelser, till vilka hänsyn måste tagas vid utfärdande av militärbiljettbeställningar,
behandling av reseräkningar etc. Svårigheterna liärutinnan
ha ytterligare accentuerats genom att de av försvarets civilförvaltning
för varje budgetår meddelade redovisningsföreskrifterna utkommit förhållandevis
sent. De i det föregående lämnade uppgifterna ge sålunda vid
handen, att under de tre budgetåren 1949/50—1951/52 sådana föreskrifter
utfärdats respektive den 9 september 1949, den 3 oktober 1950 och den 6 november
1951. Att, såsom i sistberörda fall skett, bokföringsanvisningar
lämnas först sedan mer än en tredjedel av budgetåret förflutit måste betecknas
som otillfredsställande.
Enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida det nu avsedda
redovisningssystemet tillgodoser berättigade krav på en rationell ordning.
Det vill snarare synas som om det därav vållade merarbetet — vilket torde
åsamka statsverket icke obetydliga personalkostnader — skulle vida överväga
de eventuella fördelar som kunna ernås i form av kontroll över ifrågavarande
anslagsmedels användning, och detta helst som kontrollen är långt
ifrån fullständig. Revisorerna finna därför vägande skäl tala för att en översyn
av den på förevarande område tillämpade ordningen snarast kommer
till stånd. Därvid bör främst eftersträvas att nå fram till enkla, klara och
entydiga redovisningsföreskrifter, systematiserade efter genomtänkta och
konsekventa principer. Av stor betydelse torde vidare vara att sådana reseverksamheten
berörande bestämmelser av grundläggande natur, vilka äro
meddelade i en rad olika författningar m. in., sammanställas i lättöverskådlig
form. Det må härvidlag erinras om att riksdagen, i anledning av ett utav
1946 års revisorer gjort uttalande, framställt önskemål om att en dylik
sammanställning skulle utarbetas av försvarets civilförvaltning, något som
dock icke skett.
Genom en omläggning av bokföringssystemet enligt nu antydda riktlinjer
borde det vara möjligt att väsentligt nedbringa antalet redovisningstitlar.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
15
I detta sammanhang påkallar frågan om ianspråktagande av sakanslag för
reseändamål särskild uppmärksamhet. Såsom ovan påpekats äro de bestämmelser
som reglera hithörande spörsmål tämligen oklara och av mera allmän
natur. Föreliggande möjligheter att anlita sakanslag för resor utnyttjas
också i betydande utsträckning. Den av revisorerna verkställda undersökningen
utvisar, att de resekostnader som bokföras å sakanslag till och
med något överstiga belastningen å de allmänna reseanslagen, därest bortses
från de speciella resor som sammanhänga med de värnpliktigas in- och utryckning
m. m. samt med övningar av olika slag. Fördelade efter anslag ha
sålunda ifrågavarande kostnader uppgått till i runda tal för budgetåret
1949/50 respektive 6,i och 5,5 miljoner kronor och för budgetåret 1950/51
respektive 6,8 och 6,2 miljoner kronor. Såsom belysande exempel på den omfattning
i vilken sakanslagsresor företagas kan även nämnas att under
budgetåret 1950/51 resekostnader bokförts på icke mindre än i runt tal 700
olika redovisningstitlar, de speciella reseanslagstitlarna oräknade. Berörda
förhållanden synas revisorerna vara ur både saklig och formell synpunkt
otillfredsställande. Det torde därför böra övervägas, huruvida icke den ovan
föreslagna förenklingen skulle kunna drivas därhän, att i fortsättningen
kostnaderna för samtliga resor inom envar av de tre försvarsgrenarna redovisades
på ett och samma anslag och att dettas ytterligare uppdelning på
undertitlar i stort sett inskränktes till att avse artskilda kostnadsslag, såsom
värnpliktsresor, inspektionsresor, övningsresor, besiktningsresor etc. I detta
sammanhang torde böra nämnas att 1946 års militära förvaltningsutredning,
i anledning av vissa av 1948 års revisorer framförda erinringar mot
försvarets titelredovisningssystem, föreslagit tillsättandet av en särskild utredning
för prövning av hithörande spörsmål.
Vad slutligen angår frågan om skillnaden mellan å ena sidan förrättningsresa
och å andra sidan tjänstgöring utom stationeringsorten samt därvid utgående
olika traktamentsersättningar, framstå jämväl de på förevarande
område meddelade föreskrifterna såsom onödigt komplicerade och även delvis
motstridiga. Detta är självfallet ägnat att vålla vederbörande förvaltningspersonal
svårigheter och merarbete. Härtill torde icke minst ha bidragit
den växlande praxis som tillämpats av försvarets civilförvaltning utan
att detta alltid kommit till klart uttryck genom anvisningar till lokalmyndigheterna
i sedvanlig ordning. Emellertid äro hithörande spörsmål f. n.
föremål för närmare överväganden inom 1949 års reseersättningskommitté.
Revisorerna — som äro medvetna om behovet av besparingsföreskrifter på
förevarande område — vilja för den skull begränsa sig till att uttala den
förväntan, att de nya bestämmelser som må komma att framgå såsom resultat
av kommitténs arbete skola utmärkas av enkelhet, klarhet och följdriktighet.
»
Utlåtanden ha avgivits av cheferna för armén, marinen och flygvapnet
samt försvarets civilförvaltning och 1949 års reseersättningskommitté (Del
II, s. 39—55).
16
Statsutskottets utlåtande nr 145.
De tre försvarsgrenscheferna ansluta sig till revisorernas uppfattning att
en översyn av bestämmelserna rörande dispositionen av anslag till reseersättningar
och föreskrifterna för bokföring av rese- och traktamentskostnader
snarast bör komma till stånd samt uttrycka önskvärdheten och behovet
av enkla, klara och entydiga bestämmelser på hithörande område.
Försvarets civilförvaltning framhåller att frågan om att redovisa samtliga
resekostnader under ett anslag för varje försvarsgren knappast kan
lösas utan att hänsyn tages till andra frågor rörande budgetuppställningen
och att man tills vidare närmast bör inrikta sig på att tillse att resekostnader
icke i större utsträckning än gällande bestämmelser medge redovisas å övnings-
och materielanslag.
Civilförvaltningen säger sig vidare icke kunna finna skäl för den av revisorerna
uttalade meningen, att den nuvarande redovisningen av nu ifrågavarade
kostnader i väsentlig mån påverkar kontrollen av reseverksamheten
eller leder till att bestämmelserna om begränsning av reseanslagen kunna
kringgås. Sistnämnda bestämmelser syfta ju, framhåller ämbetsverket, till
att begränsa allenast de kostnader, som skola bestridas av just dessa anslag,
i detta fall traktamentena. Vad beträffar kostnader för drivmedel och
fordonsunderhåll äro härför avsedda anslag i sin ordning begränsade, varigenom
kontroll å nämnda kostnader erhålles. Den mest effektiva begränsningen
av resor med kronans fordon erhåller man för övrigt enligt civilförvaltningens
mening genom att kontrollera motorfordonsböckerna, av
vilka framgår i vilken utsträckning och för vilka ändamål resp. fordon tagits
i anspråk. Det lärer ankomma på arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen att vidtaga åtgärder i detta hänseende.
Det torde också enligt civilförvaltningen böra framhållas, att den av revisorerna
ifrågasatta redovisningen skulle nödvändiggöra -— förutom ytterligare
redovisningstitlar — särskilda bokföringsföreskrifter. För försvarets
lokala kassor skulle systemet fördenskull bli mera komplicerat.
Civilförvaltningen delar revisorernas åsikt att försvarets titelsystem är
för omfattande men framhåller att en avsevärd förbättring härutinnan kan
vinnas endast efter en ingående omprövning av principerna för anslagsuppställning,
stater och föreskrifter rörande disposition och förvaltning av anslag.
Även revisorernas mening, att bestämmelserna angående företagande
av tjänsteresa samt rörande traktamentsersättning äro alltför komplicerade,
delas av förvaltningen, som erinrar om de svårigheter som därigenom vållas
framför allt lokalmyndigheterna. I samband härmed framhåller civilförvaltningen
slutligen att i 1949 års resekommittés uppdrag ingår att överse
samtliga traktamentsbestämmelser, varför civilförvaltningen ansett sig nu
sakna anledning att mera ingående utveckla sina synpunkter på av revisorerna
i denna del berörda frågor.
1949 års reseersättningskommitté har hänvisat till det betänkande med
förslag till allmänt resereglemente in. m., som kommittén den 29 januari
1952 avlämnat till statsrådet och chefen för civildepartementet.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
17
Utskottet. Inledningsvis torde få erinras om att Kungl. Maj:t numera
framlagt särskild proposition (nr 197) med förslag till allmänt resereglemente
m. m. Kungl. Maj :ts förslag, som grundar sig på 1949 års reseersättningskommittés
den 29 januari 1952 avgivna betänkande, innebär bl. a.,
att bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente utbrutits ur avlöningsreglementet
och sammanförts med bestämmelserna om resetraktamente,
varigenom det blivit möjligt att nå fram till en enhetlig traktamentsform
vid såväl resa som förrättning och tjänstgöring. Därest riksdagen godkänner
denna nya princip, torde de av revisorerna på förevarande område påtalade
olägenheterna och svårigheterna komma att i allt väsentligt avhjälpas.
Vad därefter angår den av revisorerna likaledes berörda frågan om redovisningen
av försvarets rese- och traktamentskostnader ge remissutlåtandena
vid handen, att de tre försvarsgrenscheferna i stort sett dela revisorernas
uppfattning, att en översyn av nu tillämpade system i förenklingssyfte
är av behovet påkallad. Även försvarets civilförvaltning, som framfört vissa
erinringar mot revisorernas uttalanden härutinnan, har ansett sig böra konstatera,
att försvarets titelredovisningssystem är alltför omfattande liksom
att gällande föreskrifter rörande reseverksamheten äro invecklade och medföra
ett tidsödande och betungande arbete för lokalmyndigheterna.
För egen del finner utskottet vägande skäl tala för att de av revisorerna
berörda förhållandena upptagas till närmare övervägande. I detta sammanhang
må erinras om att 1946 års militära förvaltningsutredning, i anledning
av vad riksdagen uttalat rörande den av 1948 års revisorer aktualiserade
frågan om försvarets titelredovisningssystem, föreslagit tillsättandet av en
särskild utredning för behandling av hithörande spörsmål. Utskottet finner
detta förslag välgrundat. Därest en sådan utredning kommer till stånd, synes
åt densamma böra uppdragas att jämväl verkställa en översyn av de bestämmelser
av olika slag som nu reglera reseverksamheten inom försvaret.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning av de av
utskottet angivna spörsmålen.
6:o) Vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna dels gjort vissa erinringar mot svenska
röda korsets anlitande av privat resebyrå vid anordnandet av resor för personal
tillhörande det svenska fältsjukhuset i Korea, dels ock förordat utfärdandet
av enhetliga föreskrifter angående den självrisk staten i försäkringsavsecnde
bör taga (Del I, s. 42—49).
Revisorerna ha efter en redogörelse för tillkomsten av det svenska fältsjukhuset
i Korea samt beviljade anslag härför (s. 42—43) berört de av
civilförvaltningen för granskningen av koreasjukhusets räkenskaper utsedda
revisorernas erinringar rörande anordnandet av transporter av medlemmar
i fältsjukhuset samt de diskussioner och underhandlingar som i
2 Biharig till riksdagens protokoll 1952. G samt. Nr 14:>.
18
Statsutskottets utlåtande nr 145.
anledning av nämnda erinringar förevarit mellan främst civilförvaltningen,
svenska röda korset och försvarsdepartementet (s. 43—46).
Vidare ha revisorerna lämnat vissa uppgifter angående försäkringarna
för fältsjukhusets personal och i samband därmed framfört vissa synpunkter
på frågan om statens självrisk vid olika slags försäkringar (s. 46—49).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har överstyrelsen för svenska
röda korset vid anordnandet av resor för personal tillhörande det svenska
fältsjukhuset i Korea anlitat en privat resebyrå, som därigenom kunnat
tillgodogöra sig förmedlingsprovisioner på ca 100 000 kronor. Enligt revisorernas
uppfattning ger det av överstyrelsen tillämpade förfaringssättet
anledning till befogade anmärkningar. Visserligen torde vara uppenbart att
vissa delvis ganska komplicerade problem inställt sig, då det gällt att organisera
ifrågavarande persontransporter, och detta icke minst i inledningsskedet
innan ännu tillräcklig erfarenhet rörande lämpligaste färdsätt in. m.
vunnits. Därest emellertid överstyrelsen — inom vilken transportfrågan
handlagts av en tjänsteman som tillika fungerar såsom styrelseledamot i
det anlitade resebyråföretaget — icke ansett sig vara i stånd att anordna
och direkt med vederbörande flygbolag sluta avtal rörande transporterna på
för staten förmånliga villkor, synes överstyrelsen med hänsyn till att här
ifrågavarande kostnader gäldas av statsmedel ha bort vända sig till statens
egen resebyrå. Härigenom skulle utfallande förmedlingsprovisioner ha helt
tillgodoförts statsverket.
Oaktat försvarets civilförvaltning under hand påtalat de nu berörda förhållandena,
har överstyrelsen förklarat sig ha för avsikt att jämväl i fortsättningen
anlita den privata resebyrån. Revisorerna vilja emellertid ge uttryck
åt den bestämda förväntan, att en rättelse härutinnan snarast kommer
till stånd.
Vad därefter angår de hos olika försäkringsföretag tecknade försäkringarna
för personalen vid fältsjukhuset, vilja revisorerna erinra om att spörsmålet
rörande personförsäkring för statens räkning hittills icke, såvitt revisorerna
ha sig bekant, varit föremål för närmare övervägande. Enligt praxis
torde dock på detta liksom på andra hithörande områden i allmänhet den
principen följas, att staten är sin egen assuradör. På grund av de åtaganden
statsmakterna iklätt sig i och för den här ifrågavarande verksamhetens bedrivande
måste vidare fältsjukhusets personal, ehuru icke i strängt formell
mening statsanställd, anses närmast fullgöra ett offentligt uppdrag. Med
hänsyn till berörda omständigheter kan enligt revisorernas uppfattning
starkt ifrågasättas, huruvida bärande skäl verkligen förelegat att i det nu
aktuella fallet överflytta förhandenvarande ekonomiska risker på enskilda
försäkringsbolag, helst som statsverket därigenom fått vidkännas avsevärda
kostnader. De under en ettårsperiod erlagda premierna ha sålunda uppgått
till ca 1 miljon kronor. Vad i ärendet förevarit synes giva ytterligare
stöd åt det av såväl 1913 och 1937 års revisorer som en senare sakkunnigutredning
framförda önskemålet, att enhetliga föreskrifter angående den
självrisk staten i försäkringsavseende bör taga snarast utfärdas.»
Statsutskottets utlåtande nr 145.
19
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret och
överstyrelsen för svenska röda korset (Del II, s. 56—62).
Försvarets civilförvaltning har anfört följande.
Till vad revisorernas berättelse innehåller om civilförvaltningens åtgärder
beträffande transportkostnaderna för fältsjukhusets personal synes intet
vara att tillägga. Det må framhållas, att något svar ännu icke ingått å ämbetsverkets
skrivelse i frågan till överstyrelsen för svenska röda korset den
13 oktober 1951.
Civilförvaltningen har uppmärksammat jämväl de höga försäkringskostnaderna,
vilka emellertid i och för sig icke varit av natur att kunna föranleda
någon erinran. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att möjligheterna
att erhålla viss återbäring av erlagda premiebelopp i sinom tid undersökas.
Revisorernas önskemål om enhetliga föreskrifter angående statens självrisk
i försäkringshänseende synas beaktansvärda.
Det må slutligen framhållas, att civilförvaltningens ställning i revisionshänseende
i förhållande till fältsjukhuset fortfarande är i viss mån oklar.
Det oaktat har ämbetsverket uppehållit granskningsverksamheten. Fältsjukhusets
räkenskaper för tiden till och med den 30 juni 1951 ha emellertid
rekvirerats av riksräkenskapsverket och torde för närvarande vara föremål
för granskning där.
Statskontoret finner i och för sig ej särskilt anmärkningsvärt, att överstyrelsen
för svenska röda korset vid förberedandet av frågan om transport
av svensk personal till Korea ansett sig oförhindrad att anlita en privat
resebyrå. Att överstyrelsen, sedan berörda förhållande av försvarets civilförvaltning
påtalats, icke fäst avseende vid de av civilförvaltningen givna
anvisningarna finner statskontoret däremot ägnat att inge allvarliga betänkligheter.
I de fall, då med statsmedel huvudsakligen eller till väsentlig del
finansieras en verksamhet, som handhaves av ett icke-statligt organ, syntes
nämligen ovillkorligen kunna krävas, att vederbörande ställer sig till efterrättelse
av statsmyndighet meddelade anvisningar för verksamhetens bedrivande.
Därest emellertid rättelse ej kunde erhållas på annat sätt, stode den
utvägen öppen att till framtida medelsanvisningar för ifrågavarande ändamål
knyta det uttryckliga villkoret, att röda korset skulle vara skyldigt att
vid dispositionen av medlen iakttaga de anvisningar rörande verksamhetens
bedrivande och medlens användning, som kunde av försvarets civilförvaltning
lämnas.
Vad angår frågan om försäkringsskyddet för personalen vid fältsjukhuset
framhåller statskontoret att olika uppfattningar torde kunna göras gällande
om lämpligheten av att staten ikläder sig självrisk i ett fall som det föreliggande
med hänsyn till storleken av de kostnader, vilka såsom eu följd härav
kunna uppstå för statsverket. Hade emellertid vid verksamhetens igångsättande
kunnat förutses, att denna skulle komma att få den omfattning och
varaktighet, som den sedermera visat sig erhålla, skulle enligt statskontorets
uppfattning fog förelegat för Kungl. Maj :t att utverka riksdagens bemyndigande
att ikläda staten ansvaret för försäkringsskyddet. Statskontoret
har i och för sig icke något att erinra mot att i enlighet med revisorernas för
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
slag enhetliga föreskrifter meddelas angående den självrisk, staten i försäkringsavseende
bör taga.
Överstyrelsen för svenska röda korset har beträffande ifrågasatt byte av
resebyrå anfört följande.
Svenska röda korset är en enskild organisation, som i detta fall av Kungl.
Maj :t erhållit uppdraget att organisera och ombesörja en kontinuerlig drift
av fältsjukhuset i Korea. Självfallet åligger det överstyrelsen att på bästa
sätt och i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade direktiv handlägga denna
verksamhet. Så länge andra direktiv icke lämnats, anser sig överstyrelsen
fri att på sätt, varom departementet underrättats, lösa sin uppgift.
Överstyrelsen, som på grund av den internationella karaktären av Röda
korsets arbete alltid haft en betydande reseverksamhet, har härför under
en lång följd av år anlitat ett och samma resebyråföretag. Detta företag har
— medvetet om överstyrelsens möjlighet att när som helst anlita annat
företag — alltid beflitat sig att ge bästa möjliga service. Resebyrån i fråga
har härvid bidragit till lösningen av många komplicerade reseproblem, och
vid lösandet av dessa bestritt kostnader, som eljest säkert skulle belastat
Röda korset. På grund av denna goda service anlitades företaget för transporter
till och från koreafältsjukhuset och kommer fortfarande att anlitas
av överstyrelsen vid sådan reseverksamhet, som bekostas av överstyrelsens
egna medel. Ett brytande av denna praxis på överstyrelsens eget initiativ
skulle icke motsvara god affärssed och ej tjäna Röda korsets intressen,
överstyrelsen anser sig därför böra avvakta Kungl. Maj :ts direktiv, om en
ändring beträffande koreatransporterna skall ske. Ett annat förfarande
skulle te sig så mycket mera egendomligt som det är överstyrelsen bekant
att statliga myndigheter och verk ha full frihet att anlita enskilda resebyråer
och även i betydande utsträckning göra detta.
Vad angår livförsäkringarna för personalen framhåller styrelsen att den
sammanlagda dödsfallsrisken hittills uppgått till över 10 milj. kr. och sammanlagda
premiebeloppet till i runt tal 500 000 kr. Katastrofriskerna ha
tidvis varit betydande såväl under vistelsen vid sjukhuset som under flygtransporterna
till och från Korea. Ett enda bombnedslag inom sjukhusområdet
eller en enda förolyckad flygtransport skulle säkerligen ha medfört
skador väsentligt överstigande erlagd premie. En verkligt allvarligskada
skulle kunnat medföra miljonförluster. Riskerna äro alltså betydligt
större än i sådana fall, då försäkrade personer vistas på olika platser.
Styrelsen anför slutligen följande.
Lyckligt nog har hittills intet dödsfall inträffat bland sjukhusets svenska
personal. Att härav draga den slutsatsen, att »statsverket fått vidkännas
avsevärda kostnader» på grund av att försäkring ordnats med den meningen
underförstådd, att dessa kostnader varit oberättigade, kan ej vara riktigt.
Hade en katastrofskada inträffat, skulle förvisso statsverkets kostnader
blivit betydligt högre än de nu erlagda premierna. Möjligheterna för katastrofskador
föreligga dessvärre alltjämt och kanske för närvarande i
större omfattning än tidigare på grund av det aktuella militära läget i
Korea.
I enlighet med livbolagens av Kungl. Maj :t fastställda grunder äro ifrågavarande
livförsäkringar ej vinstberättigade och enligt lag om försäkringsrörelse
kan särskild vinståterbäring utöver bolagens grunder ej göras till
förmån för enskilda försäkringstagare.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
21
Till sist må framhållas, att försäkringar i den nuvarande formen äro av
den allra största betydelse för rekryteringen av personal till fältsjukhuset.
Den första fråga som ställes av personer, som reflektera på anställning
vid fältsjukhuset, gäller alltid helt naturligt försäkringsskyddet. Skulle
överstyrelsen icke kunna besvara sådan fråga med annat än »att staten är
sin egen assuradör» och ersättningsfrågan kommer att regleras, när skadan
inträffat och erforderlig utredning föreligger, skulle detta, enligt överstyrelsens
erfarenheter ofelbart medföra, att rekryteringen bleve synnerligen
försvårad eller omöjliggjord.
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet blott funnit anledning att
uttala sig i frågan om anlitande av resebyrå. Till denna fråga återkommer
utskottet under punkten 27 :o) i det följande, vilket utskottet velat här
anmäla.
7:o) Upplåtelse av viss fast egendom m. m. inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna förordat en snar allmän översyn beträffande
samtliga upplåtelser av fast egendom inom försvaret i syfte att bl. a.
ernå en bättre anpassning av utgående ersättningar efter rådande marknadsläge
(Del I, s. 50—58).
Revisorerna ha inledningsvis redogjort för de grundläggande bestämmelserna
angående upplåtelse av fast egendom tillhörig lantförsvaret, marinen
och flygvapnet (s. 50—52) och därefter redovisat resultatet av en av revisorerna
gjord undersökning rörande i vilken omfattning upplåtelse av fast
egendom sker inom försvaret samt vilka inkomster kronan därvid kan tillgodoräkna
sig. I detta syfte ha revisorerna införskaffat uppgifter från ett
70-tal armé-, marin- och flygförband rörande av dessa under sistförflutna
budgetår uppburna arrendeinkomster. Upplåtelserna avse i huvudsak jordbruksarrenden
med eller utan byggnader, tomtarrenden samt betes-, jaktoch
fiskerätter.
Beträffande resultatet av undersökningen torde få hänvisas till berättelsen
(s. 53—57).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att inom försvaret upplåtelse
av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, tomtmarker och baracker samt
betes-, jakt- och fiskerätter förekommer i betydande utsträckning. De liyresoch
arrendeavgifter kronan därvid betingat sig ha emellertid fastställts efter
synnerligen varierande grunder och av en rad olika myndigheter.
Självfallet måste vid slutande av arrendeavtal från kronans sida tillses,
att utarrenderingen icke utgör hinder för eventuell framtida disposition av
de utarrenderade objekten för militära ändamål. Till följd härav måste arrendetiden
i görligaste mån begränsas eller vederbörande arrendator förbinda
sig att med kort varsel frånträda arrendet. Visst intrång från militärt
håll kan också komma att göras på de upplåtna områdena. Allt detta
medför givetvis att kronan mången gång icke kan påräkna lika höga arrendeinkomster
som vid ularrendering under normala förhållanden.
22
Statsutskottets utlåtande nr Hö.
Revisorerna måste emellertid konstatera alt — även med hänsyn tagen
till sistberörda omständigheter — arrendeavgälderna i åtskilliga fall varit
uppenbart för låga. Framhållas bör, att tidpunkten för arrendebeloppens
fastställande ofta ligger mycket långt tillbaka i tiden, varför någon anpassning
av ersättningsbeloppen till det förändrade penningvärdet icke skett. Av
de i det föregående anförda exemplen framgår sålunda, att icke sällan alltjämt
oförändrat gällande arrendeavtal ingåtts vid slutet av 1800-talet eller
början av 1900-talet. Det synes vidare mindre lämpligt att, såsom understundom
konstaterats vara förhållandet, i arrendekontrakten till siffran
fixeras det pris som vederbörande arrendator har att erlägga för utgående
naturaförmåner, t. ex. bränsle och virke. Detta kan, vid en ur arrendatorns
synpunkt förmånlig prisutveckling, leda till att enbart värdet av dylika förmåner
överstiger det avtalade arrendebeloppet. I detta sammanhang vilja
revisorerna slutligen framhålla, att det i vissa fall tillämpade förfaringssättet,
enligt vilket arrendeavgälder medgivits fullgjorda i form av arbets- och
naturaprestationer, är ägnat att ingiva betänkligheter. Bortsett från svårigheten
att åstadkomma en riktig uppskattning av värdet av sådana prestationer,
medför nämnda förfaringssätt att de centrala förvaltningsmyndigheterna
ofta ställas inför speciella problem i vad avser kontrollen av att åtagandena
fullgöras i avtalad omfattning.
Med hänsyn till det anförda bör enligt revisorernas mening en allmän
översyn snarast komma till stånd beträffande samtliga de upplåtelser, om
vilka här är fråga, i syfte att bl. a. ernå en bättre anpassning av utgående
ersättningar efter nu rådande marknadsläge.»
Utlåtande har avgivits av fortifikationsförvaltningcn (Del II, s. 62 och 63),
som framhåller att det både nu och i fortsättningen får betraktas som en
normal företeelse, att såväl arrendeavgifter som hyresersättningar för baracker
förete betydande variationer även när fråga är om objekt, som till
omfattning och kvalitet kunna te sig likartade. Fortifikationsförvaltningen
har vidare anfört följande.
Vid den undersökning, som riksdagens revisorer verkställt rörande de
av lokalmyndigheterna fastställda ersättningsbeloppen för upplåtelser av
här ifrågavarande art ha emellertid framkommit sådana omständigheter, att
fortifikationsförvaltningen i likhet med revisorerna anser det angeläget att
en översyn av upplåtelserna kommer till stånd. Fortifikationsförvaltningen
avser att inom den närmaste tiden föranstalta härom. Därvid kommer
ämbetsverket att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om anpassning —
vid löpande arrendeperioders utgång — av utgående ersättningar efter nu
rådande marknadsläge. Undersökning kommer därvid även att verkställas rörande
förekomsten av kontraktsbestämmelser, som medgiva arrendatorer
att fullgöra arrendeavgälder i form av arbets- eller naturaprestationer eller
som till siffran fixera det pris vederbörande arrendator har att erlägga för
utgående naturaförmåner, till exempel bränsle eller virke. Det må påpekas,
att olämpliga kontraktsbestämmelser av berörd art även oavsett den nu blivande
allmänna översynen skulle bringats att upphöra vid de löpande arrendeavtalens
utgång, enär fortifikationsförvaltningen genom cirkulärskrivelse
till underlydande myndigheter inom armén den 12 november 1949
föreskrivit, att de lokala myndigheterna tills vidare skola underställa alla
Statsutskottets utlåtande nr 145
23
nya kontrakt rörande jordbruksarrenden förvaltningens prövning i avvaktan
på införande av enhetliga kontraktsformulär, och samma förfaringssätt iakttages
av flygvapnets lokalmyndigheter.
•
Utskottet. Av fortifikationsförvaltningens remissutlåtande framgår, afl
ämbetsverket har för avsikt att inom den närmaste tiden föranstalta om en
översyn av de av revisorerna berörda förhållandena. Med hänsyn härtill har
utskottet ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
8:o) Lån från statens bosättningslånefond. Under socialdepartementet, § 8,
ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser angående utlåningsverksamheten
från statens bosättningslånefond (Del I, s. 59—75).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 150, varom utskottet velat här
erinra.
9:o) Vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m. Under socialdepartementet, § 9, ha revisorerna framhållit
angelägenheten av en utbyggnad och intensifiering av den av pensionsstyrelsen
utövade inspektionsverksamheten över understödsföreningar m. in.
(Del I, s. 76—88).
Efter en kortare översikt över tillkomsten av gällande föreskrifter angående
den statliga tillsynen över de understödsföreningar av olika slag,
som avses i 1938 års understödsföreningslag, ha revisorerna redogjort för
de grundläggande tillsynsreglerna i förenämnda lag samt till tillsynsmyndighetens
organisation och arbetsuppgifter (s. 76—80). Revisorerna ha
vidare lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter till belysning av omfattningen
av samt sättet för den tillsyn över de erkända sjukkassorna och
övriga understödsföreningar som f. n. utövas av pensionsstyrelsen (s. 80—
84). I anledning av vissa på sjukkasseområdet på senare tid inträffade förskingringsfall
i Göteborg och Norrköping ha revisorerna jämväl införskaffat
vissa uppgifter därom (s. 84—86).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»De föreningsbildningar av skilda slag, vilka avses i gällande understödsföreningslag,
ha under årens lopp fått en kraftig utveckling och anslutning
i vårt land. Om man bortser från arbetslöshetskassorna redovisas f. n.
över 2 200 registrerade understödsföreningar av skiftande karaktär. Huvudparten
utgöres av de erkända sjukkassorna, men även pensions- och begravningskassorna
uppgå till ett betydande antal. Medlemsanslutningen har
under senare år varit mycket livlig. Enbart antalet till de erkända sjukkassorna
anslutna medlemmar uppvisar sålunda en stegring från något över
900 000 år 1935 till närmare 3 miljoner år 1949. Några av ifrågavarande
24
Statsutskottets utlåtande nr 145.
understödsföreningar äro mycket stora med ett medlemsantal på flera tiotusental,
medan andra ha en relativt blygsam omfattning. Tillsammans förvalta
föreningarna medel på inemot 900 miljoner kronor, varav huvudparten
eller ca 600 miljoner kronor hänför sig till pensionskassorna.
Sedan lång tid tillbaka har den genom understödsföreningarna bedrivna
verksamheten ansetts i vissa hänseenden böra vara underställd central statlig
tillsyn och kontroll. Bortsett från arbetslöshetskassorna utövas denna
tillsynsverksamhet genom pensionsstyrelsen. Syftet med en statlig tillsyn
på ifrågavarande områden har ytterst varit att skapa garanti för att understödsförenings
verksamhet är baserad på och bedrives i ekonomiskt
sunda former. Det har därvid framstått som naturligt, att staten utövar
legal kontroll över sådana inrättningar, hos vilka allmänheten i ena eller
andra formen kan göra kapitalinsättningar för framtida behov. Det allmänna
kan därigenom också sägas ha påtagit sig ett visst ansvar för att de
talrika medlemmarna i understödsföreningarna skola erhålla full valuta
försäkringsmässigt sett för .sina till föreningen överlämnade besparingar.
Slutligen torde som skäl för en kontroll kunna åberopas de invecklade kalkyler,
varmed en även i enkla former bedriven försäkringsverksamhet har
att arbeta, och vilka kalkyler man icke kan förvänta att föreningsmedlemmarna
skola kunna till fullo behärska.
De under senaste tiden uppmärksammade oegentligheterna i vissa understödsföreningar
i Göteborg och Norrköping ha aktualiserat frågan om
den statliga tillsynsverksamhetens funktion på förevarande områden. Revisorerna
ha därför från pensionsstyrelsen införskaffat vissa uppgifter, ägnade
att belysa arten och omfattningen av den tillsynsverksamhet, som
utövas genom styrelsens försorg. Av de lämnade uppgifterna torde framgå,
att de arbetsuppgifter, vilka i övrigt åvila pensionsstyrelsens sjukkassebvrå,
varit så betydande, att de med tillgängliga personalresurser icke möjliggjort
någon intensifiering av den egentliga tillsynsverksamheten i en omfattning,
som varit önskvärd. Kontrollen över understödsföreningarnas verksamhet
ur ekonomisk och försäkringsteknisk synpunkt sker f. n. nästan
enbart inom pensionsstyrelsen och på grundval av från föreningarna jämlikt
understödsföreningslagen till styrelsen ingivna statistiska redogörelser
samt stickprovsvis infordrade verifikationer. Någon planmässig inspektionsverksamhet
har hl. a. med hänsyn till arbetsbelastningen icke kunnat
komma till stånd. Endast i fall, då särskilda förhållanden så påkalla, företagas
f. n. sådana inspektioner.
Möjligheterna att vid en granskning inom pensionsstyrelsen kontrollera
riktigheten av föreningarnas sålunda lämnade uppgifter torde emellertid
vara i vissa hänseenden begränsade. I flera fall har också kunnat konstateras,
att uppgifter i de från föreningarna insända handlingarna varit missvisande
eller oriktiga, vartill kommer att föreningarnas sätt att tillämpa
givna föreskrifter i vissa hänseenden endast ofullständigt framgår av de
handlingar, som f. n. infordras. En personlig kontakt mellan tillsynsmyndigheten
och föreningarnas funktionärer torde också i vissa fall utgöra den
Statsutskottets utlåtande nr 145.
25
effektivaste formen för kontroll, information och korrigering av den utav
föreningarna bedrivna verksamheten. I många fall torde f. ö. sådana personliga
besök utgöra den enda möjligheten att uppdaga av föreningsfunktionärerna
begångna oegentligheter.
För att föreningarnas sunda utveckling icke skall äventyras och allmänhetens
förtroende för understödsföreningarna rubbas är det av betydelse
att tillsynsverksamheten har möjlighet fungera fullt effektivt. I ett stort antal
föreningar utövas också förvaltningen — ofta såsom bisyssla — av
personer, vilka icke äga den insikt och erfarenhet, som kräves för riktig
tolkning och tillämpning av gällande bestämmelser. Många gånger synas
icke heller revisorerna i föreningarna besitta önskvärd kompetens för en
tillfredsställande ekonomisk kontroll av föreningarnas verksamhet. Med hänsyn
härtill synes angeläget, alt pensionsstyrelsen beredes möjlighet alt i
den utsträckning, som kan befinnas påkallad, utbygga och intensifiera den
av styrelsen utövade inspektionsverksamheten. Även om en sålunda utvidgad
inspektionsverksamhet skulle anordnas endast stickprovsmässigt,
skulle utan tvivel tätare inspektioner medföra en icke oväsentlig ökning av
den preventiva effekten. Självfallet böra i detta sammanhang även andra
åtgärder i samma syfte prövas. I syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas
ekonomiska ställning, medelsdisposition m. in. kan sålunda
övervägas att för granskning inom verket infordra vissa handlingar, t. ex.
protokoll samt bokförings- och andra redovisningshandlingar, vilka f. n.
icke alls eller endast i ringa utsträckning granskas av tillsynsmyndigheten.
Till ledning för revisorerna torde vidare böra meddelas anvisningar och
råd för revisionsarbetets bedrivande. Av betydelse är självfallet också att
föreningarna till revisorer utse personer med för uppdragen önskvärd kompetens.
Nämnas må slutligen, att pensionsstyrelsen har under övervägande
hl. a. att föreslå införande av föreskrift i understödsföreningslagen, att
styrelsen skall, då skäl därtill föreligger, äga utse revisor i understödsförening.
»
Utlåtande har avgivits av pensionsstyrelsen (Del II, s. 66—77), som helt
ansluter sig till de uttalanden revisorerna gjort angående tillsynen över
erkända sjukkassor och andra under styrelsens tillsyn stående understödsföreningar.
Styrelsen finner det sålunda angeläget, att en effektivisering av
nämnda tillsyn sker, framför allt genom utbyggande och intensifiering av
inspektionsverksamheten men också genom andra åtgärder i syfte att förbättra
kontrollen över föreningarnas ekonomiska ställning, medelsdisposition
in. in.
Styrelsen har vidare bl. a. anfört följande.
Såsom torde framgå av revisorernas berättelse kunna tillfredsställande
förhållanden i ifrågavarande hänseenden icke åstadkommas utan att den
för tillsynsverksamheten avsedda personalen ökas. Pensionsstyrelsen, som
sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de otillfredsställande förhållandena,
ansåg sig emellertid, innan lagen om allmän sjukförsäkring
ställdes på framtiden, icke böra taga initiativ till omorganisation av den
byrå inom styrelsen, sjukkassebyrån, som handhar tillsynsverksamheten.
26
Statsutskottets utlåtande nr 14-5
Avsikten var nämligen att denna byrå skulle omorganiseras i samband med
genomförandet av lagen om allmän sjukförsäkring (se socialvårdskommitténs
betänkande angående folkpensioneringens administrativa handhavande
in. in., SOU 1946: 37, proposition nr 51 år 1947 och statsutskottets utlåtande
nr 135 år 1947).
När pensionsstyrelsen fått kännedom om att ikraftträdandet av lagen om
allmän sjukförsäkring skulle uppskjutas tills vidare, tog styrelsen omedelbart
initiativ till översyn av sjukkassebyråns organisation genom statens
organisationsnämnd. Denna erhöll den 26 maj 1950 Kungl. Maj :ts bemyndigande
att verkställa organisationsundersökning av sjukkassebyrån. Organisationsnämnden
överlämnade under hand med skrivelsen den 22 november
1951 en promemoria rörande vissa principiella synpunkter och förslag angående
sjukkassebyråns arbetsområde och arbetsuppgifter (avskrift av promemorian
bifogas). Sedan pensionsstyrelsen, på sätt framgår av bifogade
avskrift av skrivelse den 26 januari 1952 till organisationsnämnden yttrat
sig över promemorian, kommer organisationsnämnden att fortsätta detaljarbetet
beträffande sjukkassebyråns organisation.
Vad effektiviseringen av tillsynsverksamheten beträffar anser pensionsstyrelsen
emellertid denna vara en så angelägen uppgift, att det framlagda
förslaget snarast möjligt lägges till grund för en effektivisering av ifrågavarande
verksamhet. Även om — såvitt nu kan bedömas — en mera genomgripande
och definitiv omorganisation av sjukkassebyrån bör anstå till dess
den utredning angående översyn av bestämmelserna rörande den allmänna
sjukförsäkringen in. in. avslutats, för vilken en kommitté tillsatts den 28
december 1951, anser styrelsen det därför också ofrånkomligt, att redan nu
en viss förstärkning av sjukkassebyråns personaluppsättning sker i syfte
att möjliggöra en sådan effektivisering.
Utskottet. Till vad revisorerna uttalat angående tillsynen över erkända
sjukkassor och andra likartade understödsföreningar har pensionsstyrelsen
i sitt remissutlåtande helt anslutit sig. Även styrelsen finner det sålunda
angeläget, att en effektivisering av nämnda tillsyn sker, framför allt genom
utbyggande och intensifiering av inspektionsverksamheten men också genom
andra åtgärder i syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas ekonomiska
ställning, medelsdisposition m. m. Av remissutlåtandet framgår
vidare, att en organisationsundersökning nyligen verkställts av den byrå
inom pensionsstyrelsen som handhar tillsynsverksamheten, nämligen sjukkassebyrån,
och att statens organisationsnämnd i samband därmed framfört
vissa principiella synpunkter och förslag angående byråns arbetsområde och
arbetsuppgifter. Organisationsnämndens förslag har av pensionsstyrelsen
lämnats utan erinran.
Även utskottet har bibragts den uppfattningen, att en effektivisering av
den statliga kontrollen på förevarande område är påkallad. Då det av organisationsnämnden
framlagda principförslaget just åsyftar en sådan intensifiering
av inspektionsverksamheten som ansetts särskilt betydelsefull, synes
det angeläget att en omläggning av verksamheten enligt de av nämnden
uppdragna riktlinjerna snarast kommer till stånd. Jämväl andra åtgärder för
att förbättra tillsynen över här avsedda föreningar kunna självfallet komma
i fråga. Enligt utskottets mening torde det få anses ankomma på Kungl.
Staisutskottets utlåtande nr ldJ.
27
Maj :t atl om möjligt redan till nästa års riksdag framlägga de konkreta
förslag härutinnan som må vara erforderliga.
Under erinran jämväl att förevarande spörsmål berörts i propositionen
1952: 195, vari föreslagits viss ändring i lagen om understödsföreningar i
syfte att effektivisera den interna revisionen, hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i av utskottet angiven
riktning.
10 :o) Utbyggnaden av storflygfältet vid Halmsjön. Luftfartsfondens outnyttjade
investeringsmedel. Under kommunikationsdepartementet, §§ 12 och
13, ha revisorerna dels upptagit frågan om användningen och den fortsatta
utbyggnaden av storflygplatsen vid Halmsjön, dels ock föreslagit en långtgående
indragning av de outnyttjade medel som vid utgången av innevarande
budgetår må föreligga å luftfartsfondens investeringsanslag (Del I, s.
94—108 och 108—115).
Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har riksdagen yttrat sig i
sin skrivelse nr 98, varom utskottet velat här
erinra.
11 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 14, ha revisorerna framhållit angelägenheten av att i uppbördsdistrikt
med otillfredsställande indrivningsresultat undersökningar
verkställas rörande anledningen härtill samt att i de fall då resultatet av
undersökningarna det påkallar åtgärder av organisatorisk eller annan art
vidtagas i syfte att effektivisera indrivningen (Del I, s. 116—122).
Revisorerna ha till en början redogjort för det huvudsakliga innehållet
i vissa från riksräkenskapsverket erhållna uppgifter jämte därtill hörande
tabeller rörande dels den ordinarie uppbörden av preliminär A-, B- och Ölskatt
under uppbördsåret 1950—51 och under första hälften av uppbördsåret
1951—52, dels ock den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt
1950 års taxering. Vidare ha vissa uppgifter lämnats rörande dels restindrivningen
t. o. in. utgången av år 1950 för varje särskilt utmätningsmannadistrikt
beträffande 1947—1948 års preliminära B- och C-skatt och
kvarstående skatt enligt 1948 års taxering, dels ock restindrivningen fr. o. in.
den 1 september 1950 t. o. in. den 31 augusti 1951 beträffande äldre skatter
(1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt), varvid
revisorerna konstaterat att en avsevärd variation mellan de skilda utmätningsmannadistrikten
föreligger i fråga om resultatet av restindrivningen
av den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering. Landsbygd och städer
utan egna uppbördsverk ha sålunda kunnat framvisa ett betydligt bättre
indrivningsresultat än städer med egna uppbördsverk.
Revisorerna ha därefter gjort följande uttalande.
28
Statsutskottets utlåtande nr 145.
»Som av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsterminerna
uppbördsåret 1950/51 såsom preliminär A-skatt 2 078 miljoner kronor
och såsom preliminär B- och C-skatt 1 453 miljoner kronor. Under
närmast föregående uppbördsår uppgick den preliminära Arskatten till
1 930 miljoner kronor och den preliminära B- och C-skatten till 1 423 miljoner
kronor. Den preliminära A-skatten har sålunda vuxit med 148 miljoner
kronor och icke fullt 8 procent, medan den preliminära B- och Ölskatten
ökat med 30 miljoner kronor eller något mer än 2 procent. Den
starkare procentuella ökningen av den preliminära A-skatten torde sammanhänga
huvudsakligen med att inkomst av tjänst, för vilken i allmänhet
preliminär A-skatt utgår, vuxit kraftigare mellan åren 1949 och 1950 än vad
fallet varit mellan åren 1947 och 1948 med inkomst av jordbruksfastighet
och inkomst av rörelse, för vilka båda förvärvskällor inkomsterna under
ifrågavarande år som regel ligga till grund för debiteringen av 1949 respektive
1950 års preliminära B- och C-skatt.
Beträffande resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt
enligt 1950 års taxering har en viss förbättring inträffat jämfört med uppbördsresultatet
för den kvarstående skatten enligt närmast föregående års
taxering. Av den under år 1950 debiterade kvarstående skatten — 685 miljoner
kronor — inflöto sålunda i rätt tid 608 miljoner kronor, motsvarande
89 procent, medan av den under närmast föregående år debiterade skatten
•— 688 miljoner kronor — endast 598 miljoner kronor eller 87 procent inbetalades.
Revisorerna vilja vid bedömande av denna förbättring i uppbördsresultatet
erinra om att i förekommande fall skatteavdrag för gäldande av
kvarstående skatt enligt 1950 års taxering i enlighet med uppbördsförordningens
bestämmelser ägt rum under endast fyra månader i motsats till vad
som gällde i fråga om den kvarstående skatten enligt 1948 och 1949 års taxeringar,
då enligt särskilda medgivanden tiden för verkställande av skatteavdrag
utsträcktes till åtta månader. Förklaringen till den förbättrade uppbörden
torde bl. a. kunna sökas i de rådande goda konjunkturerna, arbetsgivarnas
numera ökade kännedom om gällande skatteavdragsbestämmelser
samt måhända icke minst den nya bestämmelsen om att skatteavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas med 25 procent av vid varje avlöningstillfälle
utbetalat belopp, därest arbetstagare icke för arbetsgivare uppvisar debetsedel
å slutlig skatt eller företer intyg från lokal skattemyndighet om att
skatteavdrag av någon anledning icke skall verkställas.
Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom i det föregående
närmare berörts uppgå till omkring 902 miljoner kronor och den
överskjutande preliminära skatten till omkring 234 miljoner kronor. Jämfört
med 1950 års taxering har i fråga om den kvarstående skatten en ökning inträtt
med omkring 200 miljoner kronor, medan den överskjutande preliminära
skatten däremot minskats med omkring 20 miljoner kronor. I förhållande
till den slutliga skatten enligt 1950 och 1951 års taxeringar innebär
detta procentuellt sett en ökning av den kvarstående skatten med ca 3 procent
samt en minskning av den överskjutande preliminära skatten med drygt
Statsutskottets utlåtande nr Ilo.
29
1 procent. Den största ökningen av den kvarstående skatten uppvisa Stockholms
stad samt Västernorrlands och Gävleborgs län, där ökningen uppgår
till omkring 53 respektive 31 och 21 miljoner kronor. Endast i avseende å
Gotlands län föreligger en minskning, där den kvarstående skatten nedgått
med något mer än 1 miljon kronor.
Vidare framgår, att den redovisade ökningen av den kvarstående skatten
i huvudsak hänför sig till juridiska personer samt sammanhänger med den
betydande ökningen av aktiebolags vinster för verksamhetsåret 1950. Sålunda
har den kvarstående skatten för andra juridiska personer än oskifta
dödsbon och familjestiftelser i Stockholms stad vuxit från 44 till 96 miljoner
kronor, i Västernorrlands län från 4 till 34 miljoner kronor samt i Gävleborgs
län från 5 till 24 miljoner kronor. I Stockholm och i Västernorrlands län ha
två företag påförts vardera över 6 miljoner kronor och i Gävleborgs län tre
företag sammanlagt bortåt 11 miljoner kronor i kvarstående skatt. Det må i
detta sammanhang erinras, att enligt de bestämmelser, som numera genomförts,
ränta med fem procent under vissa förutsättningar skall utgå å sådan
kvarstående skatt, som hänför sig till 1951 och följande års inkomster. Vad
däremot gäller den kvarstående skatten för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser må framhållas, att denna genomgående utvisar en
betydligt blygsammare stegring. Inom förutnämnda områden uppgår den i
respektive fall till en halv, en miljon samt något mer än 2 miljoner kronor.
Den i tabell 3 i det föregående redovisade sammanställningen över resultatet
av restindrivningen i fråga om antalet restförda poster beträffande den
kvarstående skatten enligt 1948 års taxering utvisar hl. a., att för riket i
dess helhet 47 procent av totala antalet restförda poster guldits t. o. m. år
1950. En avsevärd skillnad råder dock i fråga om indrivningsresultatet i vad
avser å ena sidan städer med egna uppbördsverk samt å den andra riket i
övrigt. I förra fallet ha sålunda endast 37 procent guldits, medan i sistnämnda
fallet 54 procent erlagts. De i avseende å landsbygd jämte städer utan egna
uppbördsverk genomsnittligt bästa indrivningsresultaten uppvisa Hallands
län (66 procent), Kronobergs och Kalmar län (65 procent), Gotlands län
(64 procent) samt Malmöhus och Västerbottens län (61 procent). Den lägsta
inflytandeprocenten föreligger för Norrbottens län (39 procent), Stockholms
län (40 procent) samt Västmanlands och Kopparbergs län (48 procent).
I fråga om städer med egna uppbördsverk kan inhämtas, att de högsta
siffrorna uppnåtts i Växjö och Kalmar (51 procent) samt Kristianstad (49
procent), medan de lägsta redovisas för Södertälje (28 procent), Stockholm
(31 procent), Gävle (33 procent), Västerås (34 procent) och Göteborg (37
procent).
Del synes revisorerna angeläget att i de distrikt, där indrivningsresultatet
— sett i samband med de inom respektive distrikt rådande särskilda förhållandena
—■ icke synes vara tillfredsställande, undersökningar verkställas rörande
anledningen härtill samt att i de fall då resultatet av undersökningarna
det påkallar åtgärder av organisatorisk eller annan art vidtagas i syfte att
effektivisera indrivningen.
30
Statsutskottets utlåtande nr 14ö
I de fall då till länsstyrelser respektive kronokamrerare eller till det centrala
skattekontot (postgirokonto nr 300) direkt från arbetsgivare eller skattskyldig
inbetalade skattebelopp trots undersökningar icke kunnat identifieras
och gotiskrivas vederbörande, ha uppbördsmyndigheterna att till ett för
länsstyrelsen i Stockholms län inrättat särskilt postgirokonto, benämnt skattereklamationskontot,
överföra sådana belopp. I fråga om omfattningen av
de till skattereklamationskontot verkställda överföringarna må nämnas, att
för uppbördsåret 1949—50 ungefär 10 800 poster om sammanlagt ca 430 000
kronor inkommit och för uppbördsåret 1950—51 ungefär 12 700 poster om
sammanlagt ca 428 000 kronor. Av nyssnämnda antal poster och belopp ha
för uppbördsåret 1949—50 hittills inemot 550 poster om sammanlagt ca
58 700 kronor identifierats och för uppbördsåret 1950—51 något mer än 200
poster om sammanlagt ca 16 800 kronor. Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares
skyldighet att verkställa skatteavdrag kommer att utsträckas till alt regelmässigt
omfatta inkomst av bisysslor och av anställning under kortare
tid än en vecka torde skattereklamationskontot komma att belastas i ännu
större omfattning än f. n. Speciellt vid korttidsanställningar kan det nämligen
befaras att en arbetstagare icke alltid kommer att förete någon debetsedel,
varigenom svårigheter vållas för arbetsgivaren att lämna erforderliga
uppgifter till ledning för uppbördsmyndigheternas identifiering av inbetalade
skattebelopp. För att underlätta uppbördsmyndigheternas möjligheter till
korrekt kreditering av inbetalade skattebelopp, vore det därför enligt revisorernas
mening av viss betydelse, om hänvändelse i speciella fall finge göras
till arbetsförmedlingarna för erhållande av eventuella kompletterande uppgifter,
i synnerhet som åtgärder av detta slag enbart skulle vara till gagn för
den skattskyldige. Då den nu tillämpade ordningen anses lägga vissa hinder
i vägen för ett sådant förfaringssätt, vore det för uppbördsarbetet utan tvivel
av stort värde, om en sådan ändring genomfördes varigenom möjlighet bereddes
för arbetsförmedlingarna att tillhandahålla uppbördsmyndigheterna
i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.
Med hänsyn till pågående utredningar genom 1949 års uppbördssakkunniga
ha revisorerna icke heller innevarande år ansett sig böra i vidare mån
än vad ovan skett ingå på en närmare granskning av skatteuppbörden.»
Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, riksräkenskapsverket
och länsstyrelsen i Stockholms län (Del II, s. 89—95).
Arbetsmarknadsstyrelsen säger sig ha intagit en restriktiv ståndpunkt i
frågan om arbetsförmedlingens möjlighet att utlämna uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet.
Till grund för denna restriktivitet låge den tolkning
styrelsen givit åt föreskriften i 25 § sekretesslagen att handlingar i ärenden
rörande offentlig arbetsförmedling endast under vissa förutsättningar finge
utlämnas, nämligen att den utgjorde ett skydd icke blott för arbetssökande
och arbetsgivare utan också för arbetsförmedlingen såsom sådan.
Styrelsen framhåller vidare att, förutom de motiv som föreligga för ovannämnda
restriktivitet, eu viss tveksamhet ansetts råda angående innebörden
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
31
av ifrågavarande paragraf i sekretesslagen. Därest det skulle befinnas erforderligt
att utlämnande av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till
myndigheter sker i större utsträckning än vad styrelsen föreskrivit, har styrelsen,
med hänsyn till svårigheten att göra en avvägning mellan olika statsintressen,
hos Kungl. Maj :t hemställt om utfärdande av föreskrifter i ämnet.
Riksräkcnskapsverket har bl. a. anfört följande.
Revisorerna hava framhållit, att en avsevärd skillnad i avseende på indrivningsresultatet
råder mellan städer med egna uppbördsverk och riket i övrigt.
I dessa städer hade till och med utgången av 1950 endast 37 procent
av de restförda posterna av den kvarstående skatten på grund av 1948 års
taxering erlagts, medan för riket i övrigt 54 procent guldits. En jämförelse
mellan de olika städerna visar betydande ojämnheter. Utvecklingen i detta
avseende bör uppmärksamt följas. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang
erinra om att kommunerna numera erhålla hela den debiterade
kommunalskatten, medan förlusten på restantierna stannar på statsverket.
Därest det förhållandevis dåliga indrivningsresultatet i städer med egna uppbördsverk
icke nämnvärt förbättras, kan det bliva nödvändigt att överväga
att låta dessa kommuner till viss del vidkännas uppkommande skatteförluster.
Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande restindrivningen i utmätningsmannadistrikten
inom länet framhållit att de distrikt, som ligga i
huvudstadens närhet, visa en relativt låg indrivningsprocent. Inom dessa
distrikt fördröjes och försvåras nämligen indrivningsarbetet därigenom att
flyttningsfrekvensen är stor och täta ombyten av anställning vanliga. Många
skattskyldiga i dessa distrikt ha vidare sina arbetsplatser i Stockholm, vilket
medför besvärlig omgång och försämrat indrivningsresultat. Även synes
böra beaktas, framhåller länsstyrelsen, att ett jämförelsevis stort antal utlänningar
slå sig ned i förortsområdena. Ofta befinnes sedan att dessa personer
ha återflyttat till utlandet innan den kvarstående skatten förfallit till betalning.
Innan sådana ärenden kunna slutredovisas, måste vidlyftig utredning
verkställas.
Länsstyrelsen säger sig vidare gärna se att arbetsförmedlingarna, om det
kan ske utan förfång för deras egentliga uppgift, medverka i syfte att nedbringa
antalet poster i det hos länsstyrelsen förda skattereklamationskontot.
Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen utvisar bl. a., att vissa
ojämnheter föreligga i fråga om resultatet av indrivningen av restförd
skatt. En påtaglig skillnad i detta avseende råder framför allt mellan å ena
sidan städer med egna uppbördsverk och å andra sidan riket i övrigt. Revisorerna
ha i förevarande sammanhang även berört de svårigheter som understundom
äro för handen att identifiera vissa direkt inbetalade skattebelopp.
Mot bakgrunden härav har det synts revisorerna vara av stort värde
för uppbördsarbetet, om eu sådan ändring i nu tillämpade ordning genomfördes,
att möjlighet bereddes arbetsförmedlingarna att tillhandahålla vederbörande
skattemyndigheter i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.
Vad revisorerna härutinnan anfört är enligt utskottets uppfattning för -
32
Statsutskottets utlåtande nr 146.
tjänt av det största beaktande. Av remissutlåtandena framgår emellertid att
riksräkenskapsverket, som har det centrala överinseendet över uppbördsförfarandet,
med uppmärksamhet följer förloppet av restindrivningen och redan
vidtagit vissa åtgärder med utgångspunkt från den föreliggande statistiken.
Vidare må framhållas, att frågan om arbetsförmedlingens medverkan vid
skatteuppbörden för någon tid sedan bragts under Kungl. Maj :ts prövning.
Denna fråga har jämväl behandlats av 1949 års uppbördssakkunniga. Med
hänsyn till berörda omständigheter har utskottet velat inskränka sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
12 ro) Stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner. Under finansdepartementet,
§ 15, ha revisorerna förordat att frågan om en översyn
av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna utgående
expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande frågor upptagas
till närmare övervägande (Del I, s. 122—137).
Revisorerna ha efter en kort redogörelse för tillkomsten av stämpel- och
lösenförordningarna samt för de betraktelsesätt som legat till grund för desamma
(s. 122—125) lämnat vissa uppgifter om värdet av försålda stämplar
av skilda slag enligt generalpoststyrelsens räkenskaper under vart och
ett av åren 1946—50 (s. 125). Revisorerna ha vidare redogjort för innehållet
i nu gällande stämpel- och lösenförordningar samt därvid berört frågan om
kontrollen över medlen och redovisningen av desamma (s. 126—129). För
att närmare klarlägga myndigheternas praxis beträffande valet av expeditionsform
samt sättet för stämpelbeläggningen av utgående expeditioner
ha revisorerna på grundval av från länsstyrelserna införskaffade uppgifter
verkställt en utredning avseende några i förevarande hänseenden viktiga
ärendesgrupper inom länsstyrelsernas verksamhetsområde.
Beträffande resultatet av nämnda utredning torde få hänvisas till s.
129—134 i berättelsen.
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»De bestämmelser, som f. n. reglera stämpelbeläggningen av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna, finnas sammanfattade i 1914 års
stämpelförordning och 1883 års expeditionslösenförordning. Ifrågavarande
förordningar ha — allt efter det stämpelplikten utsträckts till nya områden
-—- under årens lopp undergått ett flertal förändringar, varigenom bestämmelserna
i flera avseenden byggts ut eller kompletterats. Även om dessa ändringar
till viss del medfört en modernisering av förordningarna, kvarstår
likväl, att de däri meddelade bestämmelserna med tiden kommit att i åtskilliga
hänseenden brista i överskådlighet och klarhet. Det framstår också
såsom föga rationellt, att principer, vilka bygga på förvaltningsmässiga
former, som i huvudsak utbildat sig under slutet av 1800-talet, alltjämt
i väsentliga hänseenden skola vara normerande för stämpelbeläggningen.
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
33
Uppenbarligen skulle en anpassning av reglerna för stämpelbeläggningen
till närmare överensstämmelse med inom förvaltningen numera tillämpade
arbetsformer vara ägnad förenkla myndigheternas expeditionsformer samt
därmed även bidraga till en rationellare ordning i förvaltningsarbetet.
Erfarenheten bär också visat, att tillämpningen och tolkningen av förordningarna
i deras nuvarande utformning är för myndigheterna förenad med
betydande svårigheter, vilket medför ett arbete, som mången gång knappast
kan sägas stå i rimlig proportion till de inflytande avgifternas storlek. Avsaknaden
av entydiga bestämmelser liksom vägledande anvisningar och motiv
har sålunda föranlett, att hos myndigheterna en högst växlande praxis
utbildat sig vid stämpelbeläggningen, varvid i de enskilda fallen valet av debiteringsnorm
kommit att ske efter helt godtyckliga linjer. Den av revisorerna
verkställda utredningen, vilken avsett att närmare klarlägga hos länsstyrelserna
tillämpad praxis vid stämpelbeläggning av expeditioner inom
vissa vanliga ärendesgrupper, utvisar också, att sättet för stämpelbeläggning
och expediering av länsstyrelsernas beslut företer en påfallande stor ojämnhet.
Icke beträffande någon av de undersökta ärendesgrupperna förefinnes
en alltigenom enhetlig tillämpning vid länsstyrelserna. Till ovanligheten hör
sålunda icke, att beträffande en och samma typ av ärenden en länsstyrelse
debiterar en avgift av 10 kronor, medan vid andra länsstyrelser stämpel utgår
med 6, 4, 3 eller 2 kronor eller ock expedition sker utan avgift. Ifrågavarande
förhållanden äro givetvis mindre tillfredsställande. Såväl ur myndigheternas
som allmänhetens synpunkt är det angeläget, att entydiga och
likartade bestämmelser gälla. En översyn av de föreskrifter, som reglera sättet
för stämpelbeläggningen av myndigheternas expeditioner, är därför i hög
grad påkallad.
Ojämnheterna vid stämpelbeläggningen torde till väsentlig del kunna ledas
tillbaka på den ordning, som inom statsförvaltningen f. n. gäller i avseende
å såväl sättet för besluts fattande som den form, i vilken beslutet expedieras.
Frånsett regler i en del specialförfattningar och vissa i lösenförordningen
meddelade allmänna föreskrifter saknas i huvudsak bestämmelser om
den form, i vilken myndighets beslut skall avfattas och utfärdas. Stundom
utgörcs expeditionen av ett utdrag ur eller en avskrift av en hos myndigheten
upprättad och där förvarad handling, exempelvis protokollsutdrag. Beslutet
kan också tecknas å akten i form av s. k. tergalresolution. I andra fall
åter har expeditionen formen av en självständig handling med benämning
sådan som resolution, utslag, beslut, brev, bevis, fullmakt, förordnande, tilIståndsbrev
o. s. v. En svaghet vid avgiftsbeläggningen är därvid, att denna
tager sikte mera på beslutets yttre form än på dess sakliga innehåll. Även
om i vissa undantagsfall expeditionsformen överensstämmer med det bakom
expeditionen liggande beslutet, är så ingalunda alltid fallet. Ett beslut kan
i regel expedieras lika väl i den ena som andra formen, varför stämpelavgiftens
storlek blir beroende av den form, vari myndigheten brukar avfatta sina
beslut. Avslag å en ansökan kan exempelvis meddelas såsom särskild resolution,
såsom beslut i protokoll, i form av å ansökan tecknat beslut eller ge*»
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. .Yr 145.
34
Statsutskottets utlåtande nr Hö.
nom brev. Valet av expeditionsform i det särskilda fallet är godtyckligt samt
beroende på den praxis, som inom vederbörande myndighet utbildat sig vid
handläggningen av respektive ärenden, liksom om myndigheten ur arkivsynpunkt
anser sig böra bevara de till ärendet hörande handlingarna. För resolution
och protokollsutdrag uttages som regel en avgift av 6 kronor, för å
ansökan tecknat beslut 4 kronor, medan för avslagsbeslut i form av brev
ingen avgift utgår. För allmänheten måste det onekligen framstå som anmärkningsvärt
och vara ägnat väcka undran och irritation, att myndigheternas
expeditionssätt skall vara avgörande för frågan, vilken avgift som
skall erläggas. Önskvärt är därför, att i möjligaste mån enahanda debiteringsnormer
tillämpas för likartade beslut. Med hänsyn härtill synes vid en
omprövning av reglerna för stämpelbeläggningen uppmärksamhet även böra
ägnas frågan, i vad mån kompletterande föreskrifter om myndigheternas beslutsformer
i olika förvaltningsärenden böra utfärdas.
Vid en revision av stämpelförordningen torde vidare böra uppmärksammas
frågan om en rationell och såvitt möjligt enhetlig avvägning av de i respektive
avgiftstariffer upptagna avgiftsbeloppen. En genomgång av stämpeltariffen
torde utvisa, att med hänsyn till bestämmelsernas ålder någon enhetlig
princip vid fastställandet av expeditionsstämplar icke kunnat komma till
användning. I en del fall har avgiften ställts i relation till förmånens värde
för den enskilde, i andra har avgiften skattekaraktär. I allmänhet torde dock
expeditionsstämpeln representera en ersättning för någon av staten den enskilde
beredd förmån samt i enlighet därmed avse att bereda täckning för
statens kostnader för expeditionen. Undantagsvis är stämpeln betydligt högre
än statsverkets motsvarande kostnader. Vanligen torde dock — om man
tar i betraktande det arbete med diarieföring, införskaffande av utredning,
upprättande och utskrift av expeditioner m. in., som myndighets beslut i allmänhet
medför — stämpeln framstå som en mycket blygsam ersättning för
de kostnader, som ärendet föranleder det allmänna.
Det synes kunna ifrågasättas, om icke i vissa fall den nuvarande avgiftsplikten
i förenklingssyfte skulle kunna eftergivas. Det torde sålunda förtjäna
övervägas, om icke med hänsyn till administrationskostnaderna avgiftsplikten
skulle kunna slopas för många expeditioner, där avgift eller
stämpel nu utgår med relativt ringa belopp. Inträffar därjämte, att i dessa
fall den betalningsskyldige icke utan anmaning erlägger avgiften, bliva kostnaderna
för dess utkrävande, t. ex. genom påminnelsebrev, indrivningsåtgärder
m. in., mången gång betydligt större än avgiften i fråga. Detta
torde exempelvis vara förhållandet beträffande kommunikationsresolutioner
i fattigvårdsmål (stämpelavgift 3 kronor) liksom beträffande övriga kommunikationsresolutioner
ävensom sådana expeditioner, som vederbörande ofta
icke torde ha intresse av att lösa, t. ex. avslagsresolutioner i vissa ansökningsärenden.
Likaledes synes av praktiska skäl stämpel å expeditioner kunna undvikas,
då andra avgifter uttagas i ärendena. Stämpel och lösen å bevis om intagande
i rättens protokoll av äktenskapsförord borde exempelvis kunna bortfalla,
Statsutskottets utlåtande nr 145.
35
om i stället den dubbla beläggningsstämpeln å äktenskapsförord höjdes med
motsvarande belopp. Likaså torde ur arbetssynpunkt stämpelavgiften å kommunikationsresolution
i vissa mål kunna slopas samt i stället inberäknas i
stämpelavgiften för det slutliga beslutet i målet. Även i fall, där myndighet
för en utförd förrättning nu betingar sig särskild ersättning enligt fastställd
taxa, torde stämpelavgiften på expeditionerna lämpligen böra inberäknas
i det enligt taxan utgående beloppet.
Såsom ovan berörts, tillkom lösenavgiften såsom en avlöningsförmån ursprungligen
vederbörande tjänsteman. Sedan i samband med senaste statliga
löneregleringar denna förmån bortfallit, kvarstår numera icke någon
statlig befattningshavargrupp, vilken uppbär lösen. För städernas del gäller
i allmänhet, att lösen indragits till stadens kassa. Med hänsyn härtill och då
lösen numera uttages i form av stämpel, synes det föga rationellt att stämpel
å utgående expeditioner fortfarande skall beräknas enligt såväl stämpelsom
lösenförordningen, vilket självfallet medför onödigt dubbelarbete. En
sammanslagning av avgifterna enligt dessa båda förordningar till en enda
avgift skulle uppenbarligen förenkla och underlätta myndigheternas arbete
vid stämpelbeläggningen. I de fall, där som nämnts lösenavgift alltjämt
utgår, synes frågan kunna regleras genom övergångsbestämmelser eller i
annan ordning.
Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang utgör frågan om kontrollen
över stämpelpliktens behöriga fullgörande. Denna kontroll bygger f. n.
främst på det tjänstemannaansvar, vederbörande tjänstemän i allmänhet
äro underkastade i sin tjänsteutövning. Det synes revisorerna lämpligt, att
i anslutning till en översyn av stämpelförordningen det även undersökes,
i vilken utsträckning utan större kostnader för statsverket en mera tillfredsställande
kontroll över myndigheternas stämpelbeläggningar kan genomföras.
Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda, att frågan om en
översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål upptagas till närmare övervägande.»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län (Del II, s. 95—97), vilka
samtliga myndigheter finna eu översyn av gällande regler för stämpelbeläggning
av de från statsmyndigheterna utgående expeditionerna i hög grad
påkallad.
Utskottet. På grundval av en i ärendet verkställd utredning ha revisorerna
kunnat konstatera, att en mycket växlande praxis utbildat sig vid tolkningen
och tillämpningen av de bestämmelser som f. n. reglera stämpelbeläggningen
av från statsmyndigheterna utgående expeditioner. Anledningen
härtill synes främst vara den brist på klarhet och överskådlighet som utmärker
nämnda bestämmelser, vilket medfört svårigheter av skilda slag.
36
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Med hänsyn härtill ha revisorerna ansett sig böra förorda, att frågan om
en översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål upptagas till närmare övervägande.
Vad revisorerna härutinnan anfört har vitsordats av vederbörande remissmyndigheter.
Jämväl utskottet har för sin del funnit behovet av en sådan
utredning revisorerna förordat vara väl styrkt. Utskottet hemställer därför,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av gällande
regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål.
13 :o) Stämpelavgiften för spelkort. Under finansdepartementet, § 16, ha
revisorerna föreslagit en undersökning huruvida icke den nuvarande kortstämplingsavgiften
kunde ersättas med en varuskatt, varvid uppbörd, kontroll
och redovisning av densamma skulle utformas i enlighet med de för
den egentliga varuskatten gällande principerna (Del I, s. 137—144).
Efter en kortare historisk översikt över tillkomsten av och grunden för
den särskilda stämpelavgift för spelkort som i vårt land uttagits alltsedan
1700-talet (s. 137—139) ha revisorerna redogjort för de nuvarande bestämmelserna
rörande nämnda avgift samt lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter
rörande storleken av uppbörden för försäljning av kortkonvolut, antalet
under senare år tillverkade och stämplade kortlekar i riket samt importen
av spelkort (s. 139—142). Revisorerna ha vidare redogjort för efter
vilka grunder ersättning till kortstämplingsförrättare utgår samt de belopp
varmed arvoden till stämplingsförrättare utbetalats under senare år (s.
142—143), varefter revisorerna anfört följande.
»Som av den lämnade redogörelsen framgår har med få avbrott alltsedan
början av 1700-talet uttagits en särskild skatt för inom landet tillverkade
eller hit införda spelkort. Ifrågavarande skatt, som i äldre tider spelade en
viss roll vid finansieringen av statens verksamhet, utgår i form av stämpelavgift
med ett belopp, som f. n. uppgår till en krona för varje tillhandahållet
kortkonvolut. Uppbörden och redovisningen av stämpelavgiften ankomma
på postverket, som har att anskaffa och mot den stadgade avgiften
tillhandahålla kortfabrikanter och varuägare ävensom efter rekvisition tullverket
erforderliga kortkonvolut.
Sedan gammalt har i avseende å kontrollen över kortstämpelavgiftens
behöriga utgörande ett speciellt förfaringssätt tillämpats av den innebörden,
att varje inom riket tillverkad eller dit införd kortlek för att få inom landet
försäljas eller brukas måste vara försedd med en särskild, å ett av lekens
kort, vanligen hjärter ess, anbragt stämpel. Stämpelförrättningen, som
utföres manuellt med särskild stamp, verkställes i vad avser inom riket
tillverkade spelkort av en särskild, därtill förordnad förrättningsman, vilken
Statsutskottets utlåtande nr 145.
37
för bestyret åtnjuter särskilt arvode, samt beträffande importerade kortlekar
av vederbörande tullkammare. Även om ett dylikt kontrollförfarande vid
tiden för dess utformande måhända motsvarade kravet på ett fullgott och
effektivt skatteuttagande torde detsamma numera knappast framstå såsom
fullt tidsenligt. I åtskilliga hänseenden framträder det också såsom onödigt
omständligt och kostnadskrävande. Vid importen ha sålunda vederbörande
varuhavare att verkställa paketering och stämpling av korten, varvid en tulltjänsteman
måste vara närvarande för kontroll av förfarandet. Medan den
egentliga införtullningen är synnerligen snabb, är stämplings- och kontrollförfarandet
mycket tidsödande och kan vid större import kräva en sammanlagd
förrättningstid av flera veckor. Även stämplingen av inom riket tillverkade
spelkort förefaller vara ett tidskrävande och onödigt moment samt
ägnat fördröja produktionen.
Ur kontrollsynpunkt förefaller den nuvarande kortstämplingsförrättningen
knappast ha ett värde, som i betraktande av därav föranledda kostnader
och besvär kan anses motivera ett bibehållande av densamma. Det synes
revisorerna därför förtjäna övervägas, om icke det nu tillämpade uppbördsoch
kontrollförfarandet borde avvecklas. I stället borde övervägas ett förfaringssätt,
som mera ansluter sig till nu gällande former för uppbörd och
kontroll av denna typ av skatter. Med hänsyn till kortstämplingsavgiftens
karaktär av varuskatt torde därför i första hand böra övervägas att avveckla
den särskilda kortstämplingsavgiften samt i stället ersätta den med en under
motsvarande betingelser utgående varuskatt. Därigenom skulle kortstämplingen
bortfalla, samt den nu utgående ersättningen för dessa göromål kunna
inbesparas. För tullverket skulle en dylik åtgärd innebära en arbetslättnad
genom bortfall av det nuvarande bestyret med rekvisition av konvolut och
kortstämplingsremsor samt helt eliminera arbetet såväl med kortens inläggning
i konvolut m. in. som själva stämplingsförfaringssättet. Uppbörden,
redovisningen och kontrollen torde böra anförtros kontrollstyrelsen. Det må
framhållas, att då tillverkningen inom landet är koncentrerad huvudsakligen
till två fabriker, tillhörande samma koncern, kontrollen torde kunna utformas
med mycket obetydliga kostnader. I samband med en dylik omläggning
av uppbördsförfarandet torde även böra övervägas, om icke det från
tolfte huvudtiteln av kortstämplingsavgiften utgående bidraget till vissa
barnhus- och fattigvårdsinrättningar i landsortsstäder — f. n. 2 000 kronor
per år — skulle kunna indragas eller avlösas.
Med hänsyn till det anförda få revisorerna föreslå, att det undersökes,
huruvida icke den nuvarande kortstämplingsavgiften kunde ersättas med en
varuskatt uttagen vid fabrikationen eller införseln. I anslutning därtill torde
böra prövas, om icke uppbörden, kontrollen och redovisningen av avgiften
skulle kunna utformas i enlighet med de för den egentliga varuskatten gällande
principerna.»
Utlåtanden ha avgivits av generalpoststyrelsen, generaltullstijrelsen och
kontrollstyrelsen (Del IT, s. 97—102), vilka samtliga myndigheter förordat
38
Statsutskottets utlåtande nr 145.
att den nu gällande kortstämpelavgiften i enlighet med revisorernas förslag
avvecklas och ersättes med varuskatt. Kontrollstyrelsen har därvid bl. a.
anfört följande.
Vid en omläggning av beskattningen av spelkort till varuskatt på sätt ovan
sagts, synes ändring i varuskatteförordningen icke erforderlig i vidare mån
än att den vid förordningen fogade varuförteckningen erhåller den ändrade
lydelse, som framgår av härvid fogat förslag. Dock synes särskild övergångsbestämmelse
erforderlig av innebörd, att skatt icke skall erläggas vid
leverans till köpare av sådana vid författningsändringens ikraftträdande i
tillverkarens besittning befintliga kortlekar, för vilka stämpelavgift erlagts.
Kontrollstyrelsen får sålunda förorda, att beskattningen av spelkort inordnas
under förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. Uppbörd
och kontroll över en varuskatt å spelkort synes för kontrollstyrelsens
del icke komma att bliva förenad med nämnvärd kostnad för statsverket.
Utskottet. I likhet med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna
är utskottet av den uppfattningen, att stämpelavgiften för spelkort
i fortsättningen bör uttagas i form av varuskatt. Den av kontrollstyrelsen
föreslagna ändringen i förordningen om varuskatt synes därför med
det snaraste böra genomföras. Utskottet får sålunda hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet förordad
riktning.
14 :o) Vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen
m. m. Under finansdepartementet, § 17, ha revisorerna uttalat sig för en
allsidig och grundlig utredning rörande den centrala motorfordonsregistreringen
i syfte att åstadkomma en rationellare och mindre kostnadskrävande
organisation härför (Del I, s. 145—158).
Efter ett kort omnämnande av de grundläggande bestämmelserna om
fordonsregistreringen (s. 145) ha revisorerna lämnat en redogörelse för centrala
automobilregistrets och militärregistrets organisation och arbetsuppgifter
och i anslutning härtill anfört vissa sifferuppgifter angående omfattningen
av nämnda organs verksamhet under senare år (s. 146—152). Revisorerna
ha vidare erinrat om de uppgifter rörande motorfordonsregistreringen
med hithörande statistik som handhaves av länsstyrelserna jämte ett
antal andra myndigheter (s. 153).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Som av den lämnade redogörelsen framgår är motorfordonsregistreringen
och bestyret med utarbetande av statistik i skilda hänseenden över fordonsbeståndet
uppdelat på ett flertal olika myndigheter.
Den primära motorfordonsregistreringen är — utom vad avser försvarsväsendet
tillhöriga fordon — sedan gammalt förlagd till länsstyrelserna.
Dessa föra fordonsregister över civila motorfordon med hemort inom länet,
tilldela fordonen registreringsnummer, handha debitering och uppbörd
Statsutskottets utlåtande nr 145.
39
av bilskatt in. in. Länsstyrelsernas fordonsregister bestå av kort, upprättade
som genomslagskopior till fordonens besiktningsinstrunient. Förutom
det allmänna bilregistret föras hos länsstyrelserna i regel flera andra register
för speciella ändamål, exempelvis uttagningsregister för civilförsvaret
på försvarsavdelningen, transportberedskapsregister för planläggningen av
viss trafik i krig hos länstrafikledaren ävensom register över innehavare av
tillstånd till yrkesmässigt trafik samt över automobiler och släpfordon, som
godkänts för dylik trafik.
En central registrering av civila motorfordon äger rum vid centrala automobilregistret,
vilket utgör en underavdelning till statistiska centralbyråns
befolkningsstatistiska avdelning. Registret består av kort, som via militärregistret
erhållas från länsstyrelserna och utgöras av ytterligare en genomslagskopia
av fordonens besiktningsinstrunient. Registret hålles aktuellt genom
rapportering från länsstyrelserna, i vissa fall direkt till centralregistret
och i andra fall via militärregistret. Det centrala registret har till ändamål
dels att lämna myndigheter och allmänheten upplysningar angående enstaka
fordon, dels att utgöra underlag för de hålkortsregister över civila
motorfordon, som föras vid centrala bilregistret. På grundval av dessa register
utarbetas centrala bilregistrets motorfordonsstatistik.
Registrering centralt av motorfordon verkställes vidare genom den centrala
biluttagningsmyndigheten, militärregistret. Genom denna myndighet,
som utgör en sektion av arméförvaltningens tygavdelnings fordonsbyrå, sker
uttagning av civila fordon för såväl krigsmakten som vissa civila myndigheters
behov. Uttagningen sker på grundval av de civila besiktningsinstrument,
vilka från länsstyrelserna insändas till registret samt därifrån efter
begagnandet tillställas centrala bilregistret. För uttagna fordon upprättas,
förutom kort till uttagningsregister, även hålkort, vilka äro identiska med
och i stort sett innehålla samma uppgifter som centrala bilregistrets hålkort.
Med dessa utarbetas statistik över de uttagna fordonen. Vid militärregistret
utföres även den primära registreringen av samtliga krigsmakten tillhöriga
fordon samt upprättas statistik över dessa. Registrering och statistikbearbetning
sker i huvudsak efter samma principer som för uttagna civila fordon.
Under § 28 i sin berättelse för år 1950 föreslogo revisorerna åtgärder bl. a.
i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av bilskatten.
1 anslutning därtill upptogo revisorerna till behandling även frågan om
en rationalisering av göromålen vid länsstyrelsernas bilavdelningar. Revisorerna
hade funnit det nuvarande systemet för fordonsregistreringen hos
länsstyrelserna föga rationellt och onödigt kostnadskrävande samt förordade
som eu tänkbar rationaliseringsåtgärd viss omläggning av gällande registreringssystem.
De av revisorerna framförda önskemålen och synpunkterna
skola enligt de av chefen för finansdepartementet meddelade direktiven
beaktas av den utredning, som den 23 februari 1951 tillsatts för att
verkställa en allmän utredning om beskattningen av motorfordonstrafiken.
Den av revisorerna i nu förevarande sammanhang verkställda undersök -
40
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
ningen har givit vid handen, att icke heller den centrala fordonsregistreringen
kan sägas vara ur statsverkets synpunkt ändamålsenligt anordnad. I
åtskilliga hänseenden måste den nuvarande organisationen för fordonsregistrering
och fordonsstatistik med en uppdelning på två olika centrala myndigheter
innebära eu onödig omgång i arbetet, vilket torde medföra dubbelregistrering
och dubbelarbete. I och för sig framstår det också som oformligt
med upprätthållandet av två helt skilda organisationer på detta område,
vilka till stor del ha att utnyttja samma grundläggande arbetsmaterial och
därför i väsentliga hänseenden måste arbeta parallellt. Så exempelvis upprätta
såväl centrala bilregistret som militärregistret var för sig identiska
hålkort samt utföra samma slags stansningsarbete. En sådan ordning måste
uppenbarligen vara ägnad förringa effektiviteten i arbetet i dess helhet samt
icke utan en mycket intim samverkan de olika registreringsmyndigheterna
emellan föranleda onödigt dröjsmål vid arbetsuppgifternas lösande.
Olägenheterna av det nuvarande dubbla centrala registreringssystemet
och behovet av en samordning av verksamheten ha visat sig så påtagliga, att
de i olika sammanhang påkallat uppmärksamhet. De åtgärder, som i anledning
därav hittills vidtagits, ha i huvudsak inneburit vissa främst genom
organisationsnämndens medverkan vidtagna organisationstekniska förbättringar,
vilka åsyftat att inom den fastställda organisationens ram möjliggöra
en smidigare samverkan mellan de civila och militära registreringsmyndigheterna.
En snabbare uttagning och registrering i militärregistret har
sålunda kommit till stånd genom att de civila besiktningsinstrumenten numera
insändas från länsstyrelserna direkt till militärregistret, som efter begagnandet
tillställer centrala bilregistret desamma. Även om ifrågavarande
anordningar i vissa hänseenden inneburit förbättringar, kvarstå likväl väsentliga
nackdelar i den nuvarande registerföringen. Möjligheterna till en
ytterligare rationalisering av göromålen samt en begränsning av den nuvarande
kostnadsramen för registreringsorganisationen synas därför revisorerna
böra bliva föremål för fortsatta överväganden.
Då det civila registrets fordonsbestånd jämväl inbegriper de av uttagningsmyndigheten
för militära och civila behov uttagna fordonen, måste ett
samordnande av sådana arbetsuppgifter, som röra registreringen av fordonsbeståndet,
stansningen av maskinkort och bearbetningen av dessa uppenbarligen
innebära påtagliga fördelar ur arbetssynpunkt samt vara ägnat
medföra besparingar. I första hand torde härvid böra uppmärksammas möjligheten
till förenklingar i fråga om statistik- och hålkortsbearbetningen. Såväl
militärregistret som centralregistret ha till uppgift bl. a. att upprätta statistik
i skilda hänseenden över motorfordonsparken i riket. Med hänsyn härtill
ha de ifrågavarande registreringsmyndigheterna var för sig anskaffat och
upprättat hålkortsanläggningar, varigenom de kunna disponera över var sitt
hålkortskartotek. En sådan ordning behöver i och för sig givetvis icke föranleda
dubbelorganisation, under förutsättning att anläggningarnas kapacitet
till fullo utnyttjas. En närmare undersökning utvisar emellertid, att så
ej är fallet. Militärregistrets hålkortsanläggning utnyttjas sålunda f. n. en
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
41
(last till bortåt hälften av sin kapacitet, trots att den i stor utsträckning
användes även för upprättande av fordonsförteckningar på maskinell väg.
Genom en omläggning av arbetsrutinen torde dock enligt uppgift belastningen
kunna ytterligare nedbringas. Vad beträffar centrala bilregistrets maskinutrustning,
som numera överflyttats till den inom statistiska centralbyrån
nyinrättade maskincentralen, förefalla möjligheterna att i detta fall
finna användning för outnyttjad maskinkapacitet vara större, då densamma
kunnat utnyttjas även inom andra grenar av centralbyråns verksamhetsområde.
Då förhållandena i här förevarande hänseende måste anses otillfredsställande
och onödiga merkostnader torde kunna undvikas, synes det
kunna ifrågasättas, huruvida den hålkortsmässiga statistiska bearbetningen
vid militärregistret alltjämt bör upprätthållas eller om icke registrets verksamhet
i denna del lämpligen bör anknytas till en större hålkortsanläggning
samt därvid närmast samordnas med den vid centrala bilregistret utförda
hålkortsbearbetningen. I varje fall torde kunna övervägas ett system att
med bibehållande av nu inom militärregistret befintliga hålkortsregister för
dessa registers räkning låta utföra vissa arbetsmoment, t. ex. stansningen
av hålkortsmaterialet, vid statistiska centralbyrån. Då som ovan framhållits
hålkorten numera äro identiska för militärregistret och centrala bilregistret,
torde de för militärregistret avsedda hålkorten lätt kunna framställas genom
duplicering av centralregistrets kort till avsevärt reducerade kostnader.
Förutsättningarna för en anordning som den nu antydda torde dessutom
vara särskilt gynnsamma, sedan numera en särskild maskincentral inrättats
vid statistiska centralbyrån med uppgift främst att för mindre statistikbearbetande
myndigheters räkning mottaga och utföra sådana uppdrag.
Registerföringen vid centrala bilregistret, vilken innefattar dels en manuell
registrering med användande av det tredje exemplaret av besiktningsinstrumenten,
dels maskinell hålkortsbearbetning av motorfordonsbeståndet,
är behäftad med vissa väsentliga svagheter, som äro ägnade nedsätta
uppgiftslämnandets tillförlitlighet. Enligt vad som framhölls vid inrättandet
av detta register vore en av fördelarna med en central registrering möjligheten
att — utan att för varje gång behöva införskaffa uppgifter från länsstyrelserna
— med maskinella hjälpmedel omedelbart kunna erhålla översikt
av fordonsbeståndet i vilket avseende och i vilka omfattning som helst.
Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det sålunda angivna syftet i
alla avseenden uppnåtts. I varje fall måste konstateras, att vid skilda tillfällen
uppgifter, vilka synbarligen bort tillhandahållas av ett centralt register,
i stället införskaffats i annan ordning. Sålunda hade länsstyrelserna
under de senare krigsåren och tiden därefter att till trafikkommissionen
kvartalsvis lämna vissa statistiska uppgifter rörande motorfordonslägct.
Även vissa andra kommissioner infordrade i denna ordning uppgifter av betydelse
för planeringen in. in. Det måste också betecknas som anmärkningsvärt,
att trots att länsstyrelserna nu månatligen underrätta centrala bilregistret
om inträffade förändringar beträffande fordon, som godkänts i yrkesmässig
trafik — en anordning, som på sin tid efter framställning från bil
-
42
Statsutskottets utlåtande nr 145.
trafiknämnden genomfördes bl. a. för att snabba sådana uppgifter skulle
frambringas — länsstyrelserna vid flera tillfällen haft att tillhandagå bl. a.
militärregistret och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap med
uppgifter om dylika fordon. Erinras må slutligen att för erhållande av snabb
och aktuell statistik över produktionen och importen av bilar Sveriges Automobilindustriförening
med Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd på grundval av
de från länsstyrelserna inkommande besiktningsinstrumenten sedan länge
på egen hand utarbetar och publicerar vissa aktuella statistiska sammanställningar
över bilbeståndet i riket. Enligt vad revisorerna inhämtat skulle
viss del av denna statistik med all sannolikhet kunna utföras som beställningsarbete
vid statistiska centralbyråns maskincentral genom bearbetning
av centrala bilregistrets hålkort, om dessa varit tillförlitliga. Även för de militära
myndigheterna, som ha behov av att sammanställa de statistiska uppgifterna
angående för försvaret disponibla fordon, som erhållas från militärregistret,
med motsvarande uppgifter från centrala bilregistret angående
totala motorfordonsbeståndet inom landet vid samma tidpunkt, medför den
nuvarande registreringen olägenheter.
En av de grundläggande orsakerna till den bristfällighet och otillförlitlighet,
som kännetecknar registerföringen i dess nuvarande utformning,
torde vara att söka i den eftersläpning som föreligger i fråga om materialets
aktualitet. Sedan registreringsåtgärderna vidtagits vid länsstyrelsens
bilregister insändas instrument och i vissa fall ändringsmeddelanden till militärregistret,
där uttagning av fordonen sker. Först därefter översändas
handlingarna till centrala bilregistret, som sedan hålkortsstansning skett kan
insortera nya eller rättade instrument i registret. En omläggning av rapportvägen,
varigenom handlingarna tillställdes centrala bilregistret direkt från
länsstyrelserna, skulle utan tvivel bidraga till att öka statistikens aktualitet.
Kodning av instrumenten samt kontroll- och registreringsförfarandet är,
som det nu utföres, synnerligen arbets- och tidskrävande. Dessa arbetsoperationer
äro som regel avslutade först ca åtta veckor efter det instrumenten
inkommit. Den naturliga eftersläpning, som sålunda måste uppkomma, ökas
ytterligare, då statistisk bearbetning av materialet pågår. Motorfordonsstatistiken
för årsskiftet 1950/51 publicerades sålunda först i maj- och juninumren
av Kommersiella meddelanden. Härvid är att märka, att de däri
ingående uppgifterna icke avsågo motorfordonsbeståndet vid nämnda tidpunkt,
utan läget enligt de instrument, som då inkommit till centralregistret.
F. n. uppgår eftersläpningen till ca fyra månader och torde med hänsyn
dels till transportvägen över militärregistret, dels den tidskrävande arbetsrutinen
vid centralregistret knappast någon gång kunna nedbringas
under två månader. Då ändringarna varje månad beröra omkring 3 procent
av materialet, innebär detta sålunda, att ungefär 6 procent av instrumenten
äro felaktiga.
Som en ytterligare svaghet i systemet tillkommer att det manuella registret
helt saknar aktuella uppgifter om ägarebyten, enär dessa uppgifter
icke rapporteras från länsstyrelserna. Då förfrågningar hos det manuella
Statsutskottets utlåtande nr 145.
43
registret (t. ex. från polismyndigheter, försäkringsbolag in. in.) i allmänhet
torde avse ägareuppgifter och dessutom enligt uppgift uppgå till i genomsnitt
endast ca åtta per dag, kan ifrågasättas, om ifrågavarande register i
dess nuvarande form har ett värde, som motsvarar kostnaderna för dess bibehållande,
i synnerhet som tillförlitliga och aktuella uppgifter kunna erhållas
från vederbörande länsstyrelse. Då därjämte möjligheten till eu
komplettering av det manuella registret med uppgifter även i ifrågavarande
hänseenden av kostnadsskäl knappast kan komma i fråga torde böra övervägas
en avveckling av denna registreringsform. Genom en sådan åtgärd
synas icke blott de nuvarande personalkostnaderna för detta register kunna
reduceras med enligt uppgift ca 50 procent utan därjämte en snabbare och
tillförlitligare automobilstatistik kunna erhållas genom de möjligheter till
förenkling och mekanisering av den nuvarande arbetsrutinen, som ett nedläggande
av detta register skulle innebära.
I betraktande av det anförda finna revisorerna det påkallat, att en rationellare
och mindre kostnadskrävande organisation för den centrala motorfordonsregistreringen
än den nuvarande eftersträvas. Även möjligheterna
till en rationalisering av länsstyrelsernas befattning med motorfordonsfrågor
— t. ex. genom sammanförande av hithörande ärenden till en gemensam
avdelning för att undvika nuvarande splittring och dubbelarbete —
bör uppmärksammas. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om icke här
berörda spörsmål böra lösas i ett vidare sammanhang, varvid lämpligheten
av den nuvarande uppdelningen av motorfordonsärenden över huvud på ett
flertal myndigheter upptages till närmare prövning. Frågor rörande användningen
och registreringen av motorfordon, statistik över dessa, utfärdande
av anvisningar och tillämpningsföreskrifter i skilda hänseenden, fastställande
av blanketter m. m. handläggas sålunda till olika delar förutom av
länsstyrelserna, centrala bilregistret och militärregistret jämväl av exempelvis
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens bilinspektion, civilförsvarsstvrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och biltrafiknämnden,
vilka myndigheter i sin tur mer eller mindre påverka länsstyrelsernas
handläggning av ifrågavarande ärenden. Genom att exempelvis formulär
till länsstyrelsernas specialregister över motorfordon fastställas av olika
centrala myndigheter, kan en omflyttning av fordon mellan de olika registren
icke verkställas utan att varje gång ny utskrift sker. Även om en viss
organisatorisk uppdelning av motorfordonsfrågorna knappast torde kunna
undvikas, måste dock den nuvarande splittringen av dessa ärenden anses
påfallande stor, vilket uppenbarligen i åtskilliga hänseenden måste förorsaka
dubbelarbete och olägenheter av andra slag. En bättre samordning av
hithörande ärenden skulle utan tvivel vara ägnad medföra en rationellare
ordning samt nedbringa administrationskostnaderna. Det synes därför revisorerna
angeläget, att här berörda spörsmål göres till föremål för en allsidig
och grundlig utredning.»
44
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningens tygavdelning, statistiska
centralbyrån, statens organisationsnämnd och länsstyrelsen i Kronobergs
län (Del II, s. 102—117).
Arméförvaltningens tggavdelning erinrar till en början om att fullgörandet
av de uppgifter, som åligga tygavdelningen i egenskap av biluttagningsmyndighet
enligt såväl den militära som den civila uttagningsförordningen,
utgör en oundgänglig förutsättning för upprätthållandet av landets mobiliseringsberedskap.
Uttagningsregistren vid tygavdelningen äro hjälpmedel
för den löpande förvaltningsv^erksamheten med avseende å sagda beredskap,
medan centrala bilregistret huvudsakligen tjänar såsom statistikunderlag.
Nödvändiga förutsättningar för att tygavdelningens uttagningsregister skola
vara till avsedd nytta äro att de göras tillräckligt fullständiga och att de i
fråga om alla mera betydelsefulla data hållas ständigt aktuella. I anslutning
härtill framhåller avdelningen, att benämningen »militärregistret» är
en huvudsakligen internt inom tygavdelningen använd benämning på den
sektion inom fordonsbyrån, som närmast handlägger de på tygavdelningen
i egenskap av biluttagningsmyndighet ankommande ärendena samt dessutom
svarar för förandet av det centrala militära fordonsregister varom
föreskrifter finnas meddelade i kungörelsen den 28 februari 1941 (nr 114)
angående registrering av krigsmakten tillhöriga motorfordon och släpfordon
in. m.
Avdelningen framhåller även att en rationell organisation av den centrala
registreringen in. in. av civila fordon ovillkorligen måste tillgodose de
fordringar i fråga om uppgifter och dagsaktualitet, som krävas för fordonsuttagningen.
Detta kan endast ernås om arbetet med uttagningen kan löpa
utan förseningar. Med hänsyn till nämnda förhållanden torde enligt tygavdelningens
uppfattning den centrala registreringen böra förläggas till biluttagningsmyndigheten
samt organiseras i huvudsak i enlighet med ett av
avdelningen framlagt förslag. Någon utredning utöver vad sålunda angivits
anser tygavdelningen icke vara erforderlig med hänsyn till de utredningar
som redan tidigare verkställts.
Statistiska centralbyrån är ense med revisorerna om att en fortsatt rationalisering
och ett fortsatt samordnande av de militära och civila registrens
arbetsuppgifter bör eftersträvas, helst som förutsättningarna att kunna
genomföra vissa redan tidigare ifrågasatta förenklingar nu torde vara större.
Ämbetsverket åberopar i detta sammanhang sitt yttrande över statistikutredningens
betänkande, i vilket yttrande centralbyrån meddelade sin avsikt
att när bilregistret och maskincentralen förenats i samma lokal taga upp
hithörande spörsmål till förnyad prövning. Sedan lokalfrågan numera ordnats,
bör kontakt med militärregistret i dessa frågor sökas och möjligheterna
att förverkliga tidigare ifrågasatta åtgärder och genomföra nya rationaliseringar
närmare utredas. I det sammanhanget böra bl. a. frågorna
om samordning av bearbetningen, det manuella registret samt utarbetande
av snabbstatistik tagas upp till prövning. Centralbyrån utgår därvid ifrån
att bästa resultatet vinnes om utredningen överlämnas till de båda parter,
som i praktiken syssla med dessa frågor.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
45
Statens organisationsnämnd framhåller att frågan om att skapa en rationellare
och mindre kostnadskrävande organisation för den centrala fordonsregistreringen
i sin helhet genom sammanslagning av nuvarande centralregister
och militärregister har undersökts av nämnden, som därvid
funnit att verksamheten vid de olika registren är av så väsentligen olika art,
att nämnden ansett en sådan sammanslagning olämplig.
Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker, att snara åtgärder vidtagas
för åstadkommande av en rationellare och mindre kostnadskrävande organisation
av det centrala bilregistret och militärregistret. Vad angår övriga
ifrågakomna spörsmål vill länsstyrelsen icke motsätta sig, att de göras till
föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning. Denna bör därvid
särskilt taga sikte på frågan huruvida en centralisering av registreringsförfarandet
verkligen kan anordnas på sådant sätt, att påtalade olägenheter
undvikas och besparingarna bliva av den storleksordning, att det finnes fog
för att frångå det nuvarande systemet med decentraliserad registrering. Utredningen
torde härvidlag i samråd med statens organisationsnämnd böra
pröva möjligheten av mekanisering på länsstyrelserna av arbetet med registreringen
och fordonsbeskattningen. Utredningen torde jämväl böra inriktas
på att åstadkomma en bättre samordning beträffande handläggning av
motorfordonsärenden.
Utskottet. De synpunkter revisorerna anlagt på frågan om den centrala
motorfordonsregistreringen ha icke helt kunnat delas av de i ärendet hörda
myndigheterna. En samstämmig uppfattning synes dock råda om att nuvarande
organisation är behäftad med vissa bristfälligheter, och i remissutlåtandena
ha därför framlagts förslag om förbättringar i olika avseenden.
För egen del finner utskottet förevarande spörsmål vara av den komplicerade
natur, att desamma böra göras till föremål för en närmare utredning.
Huruvida en dylik utredning bör anförtros särskilt tillkallade sakkunniga
eller ske genom försorg av statens organisationsnämnd och vederbörande
fackmyndigheter undandrager sig utskottets bedömande. Det torde härutinnan
få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva lämpligaste förfaringssätt.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av nu tillämpade
former för den centrala motorfordonsregistreringen m. in.
15 :o) Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet. Den statliga tillsynen
över bank- och sparbanksväsendet. Under finansdepartementet, §§ 18 och
19, ha revisorerna dels förordat en avveckling av länsstyrelsernas befattning
med tillsynen över sparbanksväsendet jämte avskaffande av allmänna
ombudsinstitutionen, dels ock föreslagit en samordning av den centrala tillsynen
över bank- och sparbanksväsendet (Del I, s. 159—169 och 169—181).
46
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Länsstyrelsernas tillsyn över spar banks väsende t.
Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att den offentliga tillsynen över
sparbankerna utövas dels genom lokala organ — länsstyrelserna och av dessa
förordnade allmänna ombud — dels av en central myndighet — sparbanksinspektionen.
Efter en redogörelse för tillkomsten och innebörden av länsstyrelsernas
och de allmänna ombudens tillsynsfunktioner (s. 159—164) ha revisorerna
vidare lämnat vissa uppgifter angående kostnaderna för de allmänna
ombudens verksamhet för vart och ett av budgetåren 1947—50 jämte antalet
ombud år 1950 samt dessas yrkesfördelning sistnämnda år (s. 164—166).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Den offentliga tillsynen över sparbanksväsendet är f. n. uppdelad mellan
länsstyrelserna och sparbanksinspektionen. I fråga om fördelningen av tillsynsverksamheten
dem emellan gäller i huvudsak att den egentliga granskningen
ankommer på det av länsstyrelsen förordnade allmänna ombudet
samt sparbanksinspektionen, medan länsstyrelsen i allmänhet är den beslutande
instansen, som avgör om och i vilken form åtgärd skall vidtagas
mot sparbank, vars verksamhet givit anledning till anmärkning. Länsstyrelserna
ha sålunda tillagts vittgående befogenheter såsom beslutande och
verkställande organ, under det att sparbanksinspektionen i förevarande hänseende
intager en helt annan ställning såsom i huvudsak allenast rådgivande
organ.
Bortsett från det egendomliga förhållandet rent administrativt sett att den
för sparbankstillsynen särskilt inrättade centrala fackmyndigheten i sin
verksamhet i väsentliga hänseenden underordnats ett lokalt organ, framstår
den nuvarande dubbelorganisationen av tillsynen på förevarande område
såsom i vissa avseenden mindre rationell. Även om i princip allmänna ombudets
granskande funktioner avse en granskning i detalj, medan tyngdpunkten
i sparbanksinspektionens tillsynsverksamhet tänkts ligga i prövningen
av krediterna och övrig medelsplacering, torde i praktiken knappast
kunna undvikas, att granskningsmomenten i åtskilliga hänseenden
komma att mer eller mindre sammanfalla samt myndigheterna arbeta parallellt
med onödigt dubbelarbete som följd. En samordning av undersökningsverksamheten
i syfte att motverka dessa olägenheter kan ej heller
komma till stånd, eftersom sparbanksinspektionen saknar befogenhet att
utfärda direktiv för allmänt ombud i avseende å verksamhetens utövande.
För ernående av största effektivitet i granskningen är det emellertid självfallet
av vikt, att fortlöpande kontakt kan etableras mellan undersökningsförrättaren
och den centrala fackmyndigheten, vilket den nuvarande ordningen
icke medgiver. Endast genom en dylik samverkan torde för övrigt de
erfarenheter, som vunnits inom ett granskningsområde, kunna nyttiggöras
vid tillsynen inom ett annat. Ur allmän synpunkt måste vidare en uppdelning
av ansvaret för sparbankstillsynen mellan två skilda myndigheter på
sätt f. n. är förhållandet framstå såsom uppenbart olämplig samt vara ägnad
nedsätta effektiviteten i tillsynsverksamheten i dess helhet, då i det enskilda
fallet en och samma sparbanksfråga givetvis kan bliva föremål för
Statsutskottets utlåtande nr 145.
47
skilda bedömanden inom å ena sidan länsstyrelsen och å andra sidan sparbanksinspektionen.
Då slutligen beslutanderätten i sparbanksfrågor i huvudsak
tillagts länsstyrelserna, är den nuvarande ordningen knappast ägnad
att främja en enhetlig tillämpning av sparbankslagstiftningen.
Det anförda aktualiserar enligt revisorernas mening kravet på en rationalisering
av sparbankstillsynen. De åtgärder, som härvidlag böra komma i
fråga, synas revisorerna främst böra taga sikte på en omprövning av länsstyrelsernas
befattning med tillsynsverksamheten. Revisorerna vilja i detta
sammanhang bringa i erinran, att sparbanksinspektionens inrättande år
1929 i väsentlig mån föranleddes av vissa på sparbanksområdet inträffade
förhållanden, vilkas uppdagande gåvo vid handen, att den av länsstyrelserna
och dessas ombud dittills utövade tillsynen över sparbankerna icke alltid
fungerat fullt tillfredsställande, varför det ansågs påkallat, att vid sidan
av dessa tillskapa ett centralt fackmässigt tillsynsorgan. Förhållandena
ha sedermera utvecklats därhän, att sparbanksväsendet icke blott starkt
konsoliderats utan dessutom blivit föremål för en vittgående intern kontroll
genom huvudmän och revisorer liksom även genom den av sparbanksföreningen
bedrivna verksamheten. Mot bakgrunden härav och med
beaktande av att affärsbankerna och jordbrukskassorna kontrolleras allenast
genom en central fackmyndighet, framstår det som märkligt, att tillsynen
över sparbankernas kreditgivning numera skall behöva utövas genom
två olika statliga organ. Erinras må också att i vad gäller tillsynen
över affärsbankerna denna kontroll ursprungligen var fördelad mellan bankinspektionen
och länsstyrelserna, med i huvudsak enahanda uppgifter och
befogenheter för de senare som f. n. beträffande sparbankerna; då emellertid
denna anordning visade sig opraktisk och olämplig, överfördes i 1911
års banklag länsstyrelsens uppgifter och befogenheter till inspektionen. Det
förtjänar i detta sammanhang vidare framhållas, att genom 1948 års försäkringslagstiftning
den tidigare uppdelningen mellan försäkringsinspektionen
och länsstyrelserna av tillsynen över de s. k. läns- och häradsbolagen
slopats, i det att tillsynen koncentrerats till försäkringsinspektionen.
Helt allmänt sett torde för övrigt kunna ifrågasättas, om den av allmänna
ombuden utövade tillsynen i alla avseenden verkligen motsvarar de krav,
som böra ställas på en rationell tillsynsverksamhet. I olika sammanhang
ha tidigare erinringar framställts mot ombudens kompetens och krav höjts
på en bättre rekrytering. Några väsentliga ändringar i de förhållanden, som
påtalades år 1929, ha ej heller kommit till stånd. Såsom den lämnade redogörelsen
utvisar, innehades nämligen under år 1950 193 av 224 uppdrag
såsom ombud av tjänstemän eller förutvarande tjänstemän vid landsstaten.
Även om ombuden på grund av allmänduglighet merendels förmått fylla sin
plats, torde så dock icke alltid ha varit fallet. Det synes för övrigt ligga i
sakens natur, att då det gäller en bedömning på andra än rent formella
grunder egentlig sakkunskap ingalunda alltid kan påräknas inom länsstyrelserna
som sådana eller hos av dem anlitade ombud. Enligt vad som
också under hand framhållits från sparbanksinspektionen har det undersökningsmaterial,
som allmänna ombuden tillfört inspektionen, i alltför
48
Statsutskottets utlåtande nr 145.
ringa utsträckning kunnat läggas till grund för bedömning av sparbanksförhållanden.
Den begränsade tid, som enligt vad revisorernas utredning
ger vid handen, årligen ägnas uppdragen -— vilket med rådande arbetsbelastning
inom länsstyrelserna måste anses helt naturligt — torde för övrigt
knappast möjliggöra någon mera allsidig och ingående kontroll från
ombudens sida.
Även ur kostnadssynpunkt framstår en omprövning av allmänna ombudsinstitutionen
såsom påkallad. Under det att kostnaderna för sparbanksinspektionen
stanna vid ca 180 000 kronor, uppgå kostnaderna för allmänna
ombuden till mer än 260 000 kronor. Av den lämnade redogörelsen framgår
även, att arvodena i de enskilda fallen icke kunna anses obetydliga,
särskilt med tanke på den jämförelsevis begränsade tid som årligen åtgår
för uppdragens fullgörande. Det synes revisorerna ligga inom möjligheternas
ram att även med en väsentlig begränsning av de nuvarande kostnaderna
ernå en fullt effektiv tillsyn av sparbankerna.
Till stöd för den hittillsvarande anordningen med eu sparbankskontroll
genom länsstyrelserna och dessas ombud har i allmänhet åberopats den person-
och lokalkännedom, som finnes representerad hos länsstyrelserna och
som skulle vara ägnad att skapa speciella förutsättningar för en fullgod
tillsynsverksamhet. Även om sådana argument icke kunna frånkännas visst
värde, måste dock ifrågasättas, om de i detta sammanhang böra tillmätas
någon mera avgörande betydelse. Med den utveckling länsförvaltningen
nått och den betydande arbetsbörda, som åvilar länsstyrelserna kunna
tjänstemännen — i varje fall i de större länen — knappast heller ha möjligheter
att skaffa sig någon mer ingående lokalkännedom. Framhållas må
för övrigt, att i fråga om jordbrukskassetillsynen erfarenheten visat, att möjlighet
finnes att tillgodose ortssynpunkterna även inom en centralinspektion.
Med hänvisning till vad sålunda anförts anse revisorerna tiden nu vara
inne att avveckla länsstyrelsernas befattning med tillsynen över sparbanksväsendet
samt att i anslutning därtill avskaffa allmänna ombudsinstitutionen.
En sådan åtgärd synes kunna realiseras utan mera omfattande förberedelser.
Skulle så visa sig erforderligt, torde möjlighet böra beredas för
det centrala tillsynsorganet att på sätt nu gäller i fråga om affärsbankerna
utse en av sparbankens revisorer.»
Utlåtanden ha avgivits av sparbanksinspektionen, länsstyrelserna i Uppsala,
Kristianstads och Västernorrlands län samt svenska sparbanksföreningen
(Del II, s. 117—133). Förstnämnda myndighet samt länsstyrelsen
i Västernorrlands län och svenska sparbanksföreningen anse revisorernas
förslag icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd utan i stället överlämnas
till 1948 års sparbankssakkunniga att av dessa tagas i övervägande
vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag. Länsstyrelserna i Uppsala och
Kristianstads län avstyrka revisorernas förslag. Sistnämnda länsstyrelse har
därvid bl. a. anfört följande.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
49
Länsstyrelsen finner den av revisorerna framförda motiveringen för sitt
förslag ensidig och föga övertygande. Särskilt kan länsstyrelsen icke undgå
att förvåna sig över att revisorerna icke på något sätt utrett vare sig
hur sparbanksinspektionen skall medhinna den väsentligt tätare besöksfrekvens,
som blir en oundviklig följd av förslagets genomförande, eller
vilka kostnader detta medför. Då en effektiv tillsyn bör ske årligen är det
lätt att inse att sparbanksinspektionen kommer att behöva svälla ut i mycket
betydande grad även om denna ansvällning icke genomföres på en
gång. Det förefaller också självklart att en för sparbanksväsendets framtida
utveckling så betydelsefull omorganisation som den nu föreslagna
icke bör ske annat än som led i en allmän revision av sparbankslagstiftningen.
Den statliga tillsynen över bank- och spar banksväsende
t.
Sedan revisorerna till en början erinrat om att den statliga tillsynen över
bankväsendet utövas av bank- och fondinspektionen ha de redogjort för tillkomsten
och innebörden av nuvarande bestämmelser på hithörande område
samt organisationen av bank- och fondinspektionen (s. 169—174). Vidare
ha revisorerna lämnat en redogörelse för sparbanksinspektionens tillkomst
och arbetsuppgifter jämte dess personalorganisation (s. 174—177), varefter
revisorerna anfört följande.
»Under § 18 i sin berättelse ha revisorerna förordat, att länsstyrelsernas
nuvarande befattning med tillsynen över sparbanksväsendet skulle upphöra
samt i samband därmed allmänna ombudsinstitutionen vid sparbankerna
avvecklas. I anslutning till genomförandet av en dylik åtgärd, vilken torde
vara av natur att kunna realiseras utan mera omfattande förberedelser, synes
det emellertid revisorerna lämpligt, att även den mera vittutseende
frågan om en effektivisering av den centrala tillsynsverksamheten inom kreditväsendet
över huvud upptages till närmare prövning.
De grenar av kreditväsendet, som t. f. äro underkastade offentlig kontroll,
äro främst bankväsendet, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen samt
sparbanksväsendet. De tre förstnämnda grenarna ha ställts under tillsyn av
bank- och fondinspektionen, medan den centrala kontrollen över sparbanksväsendet
anförtrotts en särskild sparbanksinspektion. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, har lämpligheten av en på dylikt sätt splittrad
tillsyn i olika sammanhang påtalats. I stället har den tanken framförts, att
en koncentration av tillsynsverksamheten på förevarande områden borde
komma till stånd genom tillskapandet av en för samtliga berörda tillsynsområden
gemensam central tillsynsmyndighet.
Redan 1910 års sparbankskommitté hade sålunda för sin del förordat, att
tillsynen över sparbanksväsendet skulle anförtros dåvarande bankinspektionen
och enahanda åtgärd dryftades såväl under förarbetena till 1923 års
sparbankslag som i samband med inrättandet år 1929 av den nuvarande
sparbanksinspektionen. Såsom skäl för sparbanksinspektionens inrättande
som ett fristående organ framhöllo 1929 års sakkunniga främst bl. a. den
obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt sparbanksinspektio4
Bihang till riksdagens protokoll 1952. f> sam/. Xr 145.
50
Statsutskottets utlåtande nr 145.
nerna, som yppats från sparbankshåll. I dåvarande läge ansågs därvid —
icke minst under intrycket av den s. k. Allmänna sparbankskraschen —
böra undvikas en organisationsform, som saknade direkt stöd från sparbankernas
sida. Det förtjänar emellertid erinras om den tveksamhet, varmed
vederbörande departementschef uttalade sig i frågan i propositionen till 1929
års riksdag. Utan att för egen del vilja uttala något omdöme om bärigheten
av de synpunkter, som från sparbankshåll anförts gentemot tillskapandet av
en gemensam tillsynsmyndighet, förklarade departementschefen sig sålunda
ha kommit till den uppfattningen, att en dylik anordning icke i frågans
dåvarande läge borde komma till stånd utan att tillsynen över sparbankerna
»åtminstone tills vidare» borde anförtros åt en särskild myndighet.
Tanken på en ändamålsenligare organisationsform på förevarande område
aktualiserades åter i samband med att jordbrukskasserörelsen vid 1936
ars riksdag underställdes central statlig kontroll. Då frågan om anordnande
av en sådan kontroll var under förberedande behandling, voro meningarna
om tillsynens förläggande starkt delade. Från sakkunnighåll förordades en
helt fristående tillsynsmyndighet. Under remissbehandlingen företrädde
emellertid sparbanksinspektionen den uppfattningen, att det ur vissa synpunkter
framstod som mest ändamålsenligt, att en gemensam inspektion
för samtliga kreditinstitut tillskapades. Riksbanksfullmäktige anlade liknande
synpunkter, medan riksgäldsfullmäktige med hänsyn till möjligheten
av en framtida koncentration av den statliga inspektionen över landets
kreditanstalter ansågo, att den föreslagna nya inspektionen borde erhålla
endast provisorisk karaktär. Vederbörande departementschef förordade
emellertid, att tillsynen förlädes till bank- och fondinspektionen och motiverade
detta förslag bl. a. med önskvärdheten av att ytterligare splittring
av den statliga inspektionsverksamheten rörande olika kreditorgan undvckes.
Mot bakgrunden av de uttalanden, som sålunda såväl år 1929 som särskilt
år 1936 framförts i frågan, synes det anmärkningsvärt, att med hänsyn
till de fördelar, som ansetts vara förbundna med en enhetligare organisation
av tillsynsverksamheten på förevarande områden, en sådan koncentration
ännu icke kommit till stånd. I och för sig framstår det även som märkligt,
att så näraliggande områden av kreditväsendet som å ena sidan sparbanksväsendet
och å andra sidan de delar av kreditväsendet, vilka f. n. stå under
tillsyn av bank- och fondinspektionen, skola vara underställda skilda myndigheters
kontroll. Förhållandet torde emellertid till icke ringa del få tillskrivas
den obenägenhet, som alltjämt synes hysas på sparbankshåll gentemot
ett inordnande av sparbankstillsynen under bank- och fondinspektionen.
Som argument ha därvid särskilt åberopats skäl av psykologisk art
liksom sparbankernas ställning av speciella sparinstitut med en sparfrämjande
och sparmedelsinsamlande huvuduppgift.
Enligt revisorernas mening kunna argument av ifrågavarande slag knappast
vara av natur att vid frågans bedömande böra tillmätas väsentlig betydelse;
i varje fall torde de numera icke vara av den betydelse, som på sin tid
Statsutskotteis utlåtande nr 146.
51
kunde motivera den nuvarande organisationsformens genomförande. Vad
till en början angår det psykologiska argumentet, må erinras, att redan när
lrågan om anordnande av en statlig tillsyn över fondkommissionärer och
londbörser var under förberedande behandling meningarna om tillsynens
förläggande voro delade; särskilt för yrkesutövarna ansågos därvid de psykologiska
skälen emot en förläggning av tillsynen till bankinspektionen vägande.
Liknande var, som ovan närmare berörts, förhållandet i fråga om förläggningen
av tillsynen över jordbrukskasseväsendet. Sedermera har emellertid
icke någon tanke framförts på en utbrytning av ifrågavarande tillsynsgrenar
från bank- och fondinspektionen. Vad frågan om sparbankernas
särart beträffar bör framhållas, att icke blott sparbankerna ha till uppgift
att uppmuntra sparandet. Även jordbrukets kreditkassor skola sålunda enligt
jordbrukskasseförordningen befordra sparverksamheten å landsbygden,
vartill kommer, att jämväl affärsbankerna uppsamla betydande sparmedel
å sina fasta räkningar. Den lokala karaktären är icke heller något
särdrag för sparbankerna. Särskilt jordbrukskassorna utgöras till stor del
av små enheter, men även många mindre affärsbanker ha huvudsakligen lokal
anknytning.
Vid ett ställningstagande till frågan, i vilken form tillsynsverksamheten
på förevarande områden lämpligast bör utövas, synes det böra hållas fast,
att den offentliga kontrollen motiverats i första hand av hänsyn till insätiarnas
intressen liksom till skydd för det upplånade kapitalet. I betraktande
härav synes frågan om en koncentration av tillsynsverksamheten böra bedömas
främst med utgångspunkt från om en sådan åtgärd kan förväntas leda
till en effektivare tills3''n eller om det allmännas intresse därigenom över
huvud får antagas bliva bättre tillgodosett. Det torde emellertid knappast
kunna bestridas, att i väsentliga hänseenden den nuvarande splittrade tillsynen
framstår såsom mindre lämplig.
Utvecklingen inom kreditväsendet torde för övrigt under senare tid ha
kommit att gå i en riktning, som varit ägnad att icke blott öka förutsättningarna
för genomförandet av en gemensam tillsynsorganisation utan därjämte
göra behovet av en sådan mer framträdande. Förhållandena å kreditmarknaden
ha nämligen utvecklat sig därhän, att gränserna för de olika
kreditinstituten kommit ali i viss mån utjämnas, varvid kreditgivningsområdena
för sparbanker och affärsbanker liksom även jordbrukets kreditkassor
kommit att i icke ringa utsträckning ingripa i varandra. Å ena sidan
märkes affärsbankernas och i viss grad även jordbrukskassornas expansion
1''å bostadskreditmarknaden, å andra sidan sparbankernas utlämnande av
s- !<• byggnadslån och krav på rätt att öppna checkräkning. Kreditbehov av
de slag, vilka tillgodoses genom sparbankerna, täckas sålunda i viss utsträckning
även av affärsbankerna och jordbrukskassorna och omvänt.
Eu utveckling sådan som den antydda måste uppenbarligen — samtidigt
som den är ägnad att försvaga bärkraften i den ursprungliga motiveringen
för en särskild sparbanksinspektion — leda till en skärpning av kravet på
en samordning av sparbankstillsynen med den för kreditväsendet i allmän
-
52
Statsutskottets utlåtande nr 14-5.
het gällande. Anordningen med två skilda tillsynsorgan förefaller under sådana
förhållanden icke blott onödig utan direkt olämplig, då med en sådan
ordning risk givetvis alltid uppkommer, att eljest likartade frågor kunna
bliva föremål för olika bedömanden eller att frågor av betydelse för kreditväsendet
i dess helhet lösas utifrån skilda betraktelsesätt. Såsom särskilt
oegentlig torde den nuvarande ordningen framstå vid en jämförelse mellan
sparbankerna och jordbrukskassorna, vilka båda kreditinstitutioner i avseende
å typ och sin lokala anknytning förete väsentliga inbördes likheter. Det
synes knappast kunna förebringas några bärande skäl, varför tillsynsorganisationen
i dessa båda fall skall vara olika utformad. De synpunkter, vilka
på sin tid motiverade förläggandet av jordbrukskassetillsynen till bank- och
fondinspektionen, torde i själva verket i huvudsak numera kunna åberopas
även i avseende å frågan om sparbankstillsynens uppgående i denna myndighet.
Förutom den samlade överblick över kreditväsendet, som en enhetlig organisationsform
skulle medföra, böra särskilt framhållas de möjligheter till
en allmän effektivisering av tillsynsverksamheten, som därigenom skulle
beredas. De erfarenheter, som vunnits inom en gren av myndighetens verksamhet,
skulle sålunda kunna nyttiggöras vid handhavandet av tillsynen
inom övriga grenar av tillsynsverksamheten. Härigenom och genom den
ökade erfarenhet, som tillsynen inom de olika tillsynsområdena skulle tillföra
myndigheten, borde denna bliva bättre skickad att bedöma vilka åtgärder
förhållandena i de enskilda fallen påkallade. Särskilt synes en breddning
av granskningsområdet kunna medföra, att tillsynen skulle kunna effektiviseras
i avseende å frågor, sammanhängande med riskbedömningen eller över
huvud granskningen av utlåningsverksamheten och medelsplaceringen i övrigt.
Framför allt skulle flerbanksgäldenärernas kreditengagemang lättare
kunna övervakas, om övervakningen skedde centralt av en enda myndighet.
I avseende å sådana krediter är det givetvis ur effektivitetssynpunkt av vikt
att för bedömning av kreditvärdigheten äga tillgång till ett i möjligaste mån
fullständigt underlag för kartläggning av samtliga kreditengagemang. Över
huvud synes granskningen inom en samlad central myndighet kunna ske ur
vidare synpunkter än eljest skulle bliva fallet. Vid bedömningen av riskmomenten
i sparbankernas kreditverksamhet, vare sig det gäller fastighetsbelåningen
eller annan kreditgivning, är det givetvis av betydelse, att förutom
de rent lokala synpunkterna även sådana faktorer, som sammanhänga med
den allmänna konjunkturutvecklingen, läget inom viss näringsgren m. in., ägnas
uppmärksamhet. Möjligheterna till en kreditbedömning ur dessa vidare
synpunkter torde vara gynnsammare inom en gemensam central tillsynsmyndighet
med erfarenhet från hela kreditväsendet än en splittrad sådan.
I detta sammanhang torde man vidare icke helt kunna bortse från de fördelar,
som ur kostnadssynpunkt skulle uppkomma, därigenom alt en gemensam
administration i viss mån borde kunna arbeta med mindre kostnader
för personal, lokaler m. m. än flera särskilda myndigheter. Genom den
samordning av reseverksamheten och rationellare planläggning av inspek
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
53
tionsverksamheten, som skulle möjliggöras, torde därjämte särskilt de nuvarande
resekostnaderna kunna nedbringas.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala den uppfattningen, att de
fördelar, vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning
av den centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet,
framstå som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade
tillsynsverksamheten, att enligt revisorernas mening frågan om en sådan
enhetlig central tillsynsorganisation bör närmare prövas.»
Utlåtanden ha avgivits av svenska sparbanksföreningen, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret (Del II, s. 127—146). Bank- och fondinspektionen
uttalar sammanfattningsvis att ämbetsverket anser det väl motiverat, att
länsstyrelsernas befogenheter i avseende å sparbankstillsynen överflyttas å
den centrala inspektionsmyndigheten samt att systemet med allmänna ombud
slopas. Beträffande den förordade sammanslagningen av bank- och
sparbanksinspektionerna finner inspektionen att goda sakskäl kunna åberopas
för eu sådan omorganisation.
Övriga remissmyndigheter framhålla att hithörande frågor torde böra upptagas
till behandling av 1948 års sparbankssakkunniga.
Utskottet. I allt väsentligt kan utskottet ansluta sig till revisorernas uppfattning
om de fördelar som skulle vara förbundna med en samordning av
den centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet. Däremot
är utskottet icke lika övertygat om lämpligheten av att avveckla länsstyrelsernas
befattning med hithörande ärenden. Vissa skäl synas emellertid
tala för att nu berörda frågor prövas i ett sammanhang. Utskottet finner
därför lämpligt, att revisorernas uttalanden under förevarande båda paragrafer
jämte i anslutning därtill avgivna remissutlåtanden överlämnas till
1948 års sparbankssakkunniga att tagas under beaktande vid fullgörandet
av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
16:o) Kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen. Under finansdepartementet,
g 20. ha revisorerna förordat, att pensionskostnaderna
vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
finansieras med anlitande av de avgifter som uttagas för verksamheten
samt att i samband därmed redovisningssystemet omlägges (Del I,
s. 181 191).
Revisorerna ha redogjort för de tre inspektionsmyndigheternas arbetsuppgifter
och organisation samt för dem av Kungl. Maj:t för budgetåret
54
Statsutskottets utlåtande nr 145.
1950/51 fastställda personalförteckningar och utgiftsstater ävensom de bestämmelser
i pensionshänscende som gälla för de hos myndigheterna anställda
befattningshavarna (s. 181-189).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»De grenar av kredit- och fondväsendet, som f. n. äro underkastade offentlig
tillsyn, äro bankväsendet, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen och
sparbanksväsendet. Även försäkringsväsendet står under offentlig kontroll.
De tre förstnämnda verksamhetsgrenarna stå under tillsyn av bank- och
fondinspektionen, de båda sistnämnda av sparbanksinspektionen respektive
försäkringsinspektionen. Då eu kontroll från det allmännas sida på
kreditväsendets område främst ansetts betingad av behovet att bereda skydd
för det upplånade kapitalet, har tillsynen i första hand kommit att framstå
såsom ett tillvaratagande av insättarnas och spararnas intressen. Med
hänsyn härtill har i fråga om tillsynsverksamhetens finansiering den principen
ansetts böra gälla, att de med tillsynsverksamheten sammanhängande
kostnaderna — bortsett från vissa kostnader hos bank- och fondinspektionen
för tillsyn av efterlevnaden av 1908 års förordning angående eu särskild
stämpelavgift — böra bestridas av de kontrollerande institutionerna
själva. Kostnaderna i fråga täckas därför genom årliga bidrag från de olika
institutionerna enligt bestämmelser, som till sina grunddrag angivas i de
författningar, vilka reglera verksamheten i respektive fall, samt närmare
fixeras av Kungl. Maj :t.
Budgettekniskt har den anordningen tillämpats, att respektive inspektioners
verksamhet inordnats i ett specialbudgetsystem, varvid mot särskilda
under vederbörliga huvudtitlar upptagna utgiftsanslag uppförts å riksstatens
inkomstsida korresponderande inkomsttitlar. I enlighet härmed tillgodoföras
de inflytande bidragen de under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
uppförda tre inkomsttitlarna Bidrag till bank- och fondinspektionen, Bidrag
till sparbanksinspektionen samt Bidrag till försäkringsinspektionen. I avseende
å utgifternas redovisning tillämpades ursprungligen ett system, innebärande
att utgifterna å de olika specialbudgeterna avfördes över särskilda
reservationsanslag och att merinkomster och brister å motsvarande inkomsttitlar
tillfördes respektive täcktes av ifrågavarande reservationsanslag.
Fr. o. m. budgetåret 1929/30 har emellertid en anordning genomförts, varigenom
specialbudgeternas inkomster —- över särskilda under respektive huvudtitlar
uppförda anslag, vilka erhållit förslagsanslags natur — avsättas till
särskilda, för respektive tillsynsorgan upprättade diversemedelsfonder, från
vilka kostnaderna sedermera få bestridas. Sålunda finnas inrättade för bankoch
fondinspektionen bankinspektionens fond, fondinspektionens fond samt
jordbrukskassetillsynens fond, för sparbanksinspektionen sparbanksinspektionens
fond samt för försäkringsinspektionen försäkringsinpektionens fond.
För verksamhetens bedrivande vid respektive institutioner fastställer Kungl.
Maj :t för varje budgetår en stat, innefattande sedvanliga anslagsposter till
bestridande av dels avlöningar, dels omkostnader, varjämte föreskrift med
-
Statsutskottets utlåtande nr liö.
55
delats om att utgifterna från de å staten upptagna anslagsposterna skola
tackas med medel från respektive fonder.
De å bank- och fondinspektionens samt sparbanksinspektionens personalförteckningar
uppförda befattningarna intaga en särställning i förhållande
till civila befattningar i allmänhet inom statsförvaltningen så till vida, som
de äro inrättade, icke under riksdagens direkta medverkan, utan genom beslut
av Kungl. Maj :t, tidigare enligt i bank- och sparbankslagstiftningen
samt numera med stöd av i avlöningsreglementet givet bemyndigande. Ifrågavarande
befattningar utgöra sålunda icke vare sig ordinarie eller ickeordinarie
tjänster i vedertagen bemärkelse utan äro närmast att anse såsom
ett slags icke ordinarie tjänster av speciell natur, vilka reellt sett stå ordinarie
tjänster nära. I pensionshänseende ha de tidigare icke varit delaktiga
i den tjänste- och fainiljcpensionering, som gällt för statens tjänstemän i
allmänhet. Bestämmelserna i avlöningsreglementena ha dock givits tillämpning
även å ifrågavarande tjänstemän. Genom särskilt Kungl. Maj :ts beslut
den 15 juni 1935 ha emellertid alltsedan den 1 juli 1935 tjänstepensionsreglementet
gjorts tillämpligt även å befattningshavarna vid bank- och fondinspektionen
och sparbanksinspektionen. Numera äro befattningshavare vid
ifrågavarande båda myndigheter — liksom även vid försäkringsinspektionen
— underkastade bestämmelserna i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.
En i viss mån utsträckt tillämpning av dessa reglementen
föreligger dessutom så till vida, som innehavare av tjänst vid bankoch
fondinspektionen och sparbanksinspektionen, vars lönegrad har beteckningen
Cr, liksom även chefen för försäkringsinspektionen tillagts pensionsrätt,
oaktat motsvarande befattningar för tjänstemän i allmänhet icke grunda
sådan rätt.
Förmåner vilka utgå jämlikt ovannämnda reglementen — tjänstepension,
tjänstelivränta, familjepension och familjelivränta— fastställas till beloppet
av statskontoret, som enligt 31 § kungörelsen nr 395/1949 även utbetalar
desamma. Beloppen utanordnas från de under XII huvudtiteln uppförda
anslagen till pensioner åt f. d. befattningshavare i statens tjänst respektive
åt efterlevande till sådana befattningshavare. Den tillämpade ordningen
innebär sålunda, att kostnaderna för pensionering av befattningshavare vid
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
f. n. icke såsom övriga kostnader för dessa institutioner, bestridas av
fondmedel utan belasta statsverket. En sådan ordning finna revisorerna
oegentlig och stridande mot de principer, som i övrigt tillämpas i fråga om
finansieringen av verksamheten vid berörda institutioner. Framhållas må
också, att efter avlöningsbestämmelsernas omläggning år 1947 enligt nettolönesystemet,
innebärande att pensionsavdragen avskaffats och pensionsrätten
anknutits till tjänsteförhållandet, samtliga kostnader för de anställdas
pensionering numera belasta statsverket.
Ehuru några siffermässiga beräkningar rörande den ekonomiska innebörden
av statsverkets förpliktelser i ovan nämnda avseende svårligen kunna
förebringas, torde det dock stå klart, att pensioncringskostnaderna, försök
-
56
Statsutskottets utlåtande nr 145.
ringsmässigt sett, icke äro oväsentliga. Alldeles oavsett detta bör enligt revisorernas
uppfattning en konsekvent tillämpning av den i övrigt fastslagna
principen för finansiering av verksamheten vid bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och försälcringsinspektionen självfallet leda till att
de med verksamhetens bedrivande sammanhängande kostnader utan undantag
täckas genom bidrag från de kontrollerade institutionerna själva. Jämväl
kostnaderna för personalens pensionering böra därför inordnas i det specialbudgetsystem,
som tillämpas för nämnda myndigheter, samt belasta respektive
diversemcdelsfonder. För kostnadernas fastställande torde därvid olika
principer kunna övervägas. Å ena sidan synas ersättningarna kunna beräknas
med utgångspunkt från de årliga kostnaderna för faktiskt utgående
pensioner, å andra sidan kunna de utmätas på grundval av de försäkringstekniskt
beräknade pensionsavgifter, inklusive rörligt tillägg, som böra upptagas
till täckande av blivande pensionskostnader för den i tjänst varande
personalen. Budgetmässigt sett torde de beräknade pensionskostnaderna
böra uppföras såsom en särskild anslagspost i den för vederbörande myndighet
fastställda staten samt av myndigheten utbetalas till statskontoret för
att tillgodoföras vederbörande pensionsanslag.
Revisorerna få sålunda föreslå att frågan om pensioneringskostnadernas
bestridande vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
samt i samband därmed en omläggning av redovisningssystemet
på sätt revisorerna ovan antytt upptages till omedelbart övervägande.
»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, bank- oeli fondinspektionen, sparbanksinspektionen
och försäkringsinspektionen (Del II, s. 146—151).
Enligt statskontorets uppfattning bör i ett sammanhang övervägas, om
icke för de tre berörda myndigheterna med specialbudget pensionskostnaderna
böra finansieras med anlitande av de avgifter, som uttagas för verksamheten.
Enklast synes detta kunna ske, om i vederbörande stater bland
utgifterna uppföres en post för detta ändamål, från vilken årligen efter erhållen
uppgift från statskontoret skulle avföras den verkliga pensionskostnaden
att tillgodoföras vederbörliga pensionsanslag.
Övriga remissmyndigheter ha i frågan anmält i stort sett samma uppfattning
som statskontoret.
Utskottet delar revisorernas uppfattning, att en konsekvent tillämpning
av den i övrigt fastslagna principen för finansiering av verksamheten vid
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen
självfallet bör leda till att de med verksamhetens bedrivande sammanhängande
kostnaderna utan undantag täckas genom bidrag från de kontrollerade
institutionerna själva. Jämväl kostnaderna för personalens pensionering
böra därför inordnas i det specialbudgetsystem som tillämpas för
nämnda myndigheter. En omläggning av redovisningen enligt nu antydda
riktlinjer synes utan omgång böra genomföras.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
57
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven
riktning.
17:o) Vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor. Under
ecklesiastikdepartementet, § 21, ha revisorerna till behandling upptagit vissa
med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor (Del I, s. 192—
199).
Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att redan 1938 års riksdagsrevisorer
upptagit frågan om gallringen av det statliga arkivmaterialet, ha
därefter lämnat vissa sifferuppgifter angående de gallringar som redan skett
eller komma att ske (s. 192—193). I samband härmed ha revisorerna även
anfört några exempel på de icke oväsentliga belopp som influtit till statsverket
genom försäljning av utgallrat papper till förmalning (s. 193—194). Revisorerna
ha härefter ingått på frågan om riksarkivets lokalförhållanden,
varvid framhållits att riksarkivets samlingar, som f. n. beräknas uppgå till
46 500 hyllmeter, förutom i riksarkivets huvudbyggnad på Riddarholmen inrymmas
på ett tiotal olika platser inom huvudstaden, med alla de olägenheter
som bliva en följd härav. Beträffande lokalerna i sin helhet har jämväl
framhållits att desamma såväl till läge som ur brand- och luftskyddssynpunkt
lämna mycket övrigt att önska.
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Den tillväxt av det statliga arkivmaterialet, som blivit en följd av förvaltningens
expansion och som närmare berördes av 1938 års revisorer, har under
det senaste decenniet tilltagit i oroväckande grad. De i det föregående
lämnade uppgifterna härom ge en talande bild av utvecklingstendenserna på
förevarande område. Hade denna utveckling fått fortgå ohämmad, skulle
lokalförhållandena ha blivit alldeles ohållbara och statsverket fått vidkännas
orimliga arkiveringskostnader. Det är därför ägnat att väcka tillfredsställelse,
att det initiativ som togs år 1938 resulterat i en mycket omfattande
utgallring av handlingar ur statsmyndigheternas arkiv, en gallring som icke
endast medfört utrynuneslättnader och därmed nedbringat lokalkostnaderna
utan också tillfört statsverket icke oväsentliga inkomster genom försäljning
av utgallrat papper. De gallringsbestämmelser som utfärdats ha vidare medfört,
förutom en faktisk reducering av de befintliga arkivmassorna, möjligheter
till en framtida begränsning av tillväxten.
Utöver detta konstaterande vilja revisorerna kraftigt understryka angelägenheten
av att gallringsarbetet även i fortsättningen fullföljes med all
energi. Härvidlag är särskilt att märka, att den mångfald nya slag av handlingar
som redan befintliga eller nyskapade statsorgan tillföra de statliga
arkiven icke inrymmas under nu gällande gallringsbestämmelser. 1 den mån
organisatoriska ändringar genomföras inom statsförvaltningen, bli nämligen
58
Statsutskottets utlåtande nr 145.
de gallringsbestämmelser som taga sikte på ett under eu tidigare organisation
hopbragt material föråldrade och måste ersättas med nya. Som exempel
på aktuella men ännu ej slutligt lösta gallringsfrågor vilja revisorerna peka
på det mycket skrymmande arkivmaterial som vuxit fram i samband med
reformerna av uppbördsväsendet och folkbokföringen. Enligt uppgift uppgå
källskattehandlingarna till omkring 2 000 hyllmeter per år. Frågan om en
gallring av länsstyrelsernas arkiv, vilka f. n. torde omfatta minst 25 000 hyllmeter,
har länge varit aktuell men ännu icke bragts till någon definitiv
lösning. Lokalsvårigheterna göra denna gallringsfråga särskilt brännande.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla vikten av att utfärdade
gallringsbestämmelser verkligen effektueras och icke, som stundom skett,
stanna på papperet. Erfarenheten har visat att de statliga myndigheterna
i regel icke ha möjlighet att ägna sina arkivfrågor tillräcklig uppmärksamhet
och att de få allt svårare att bemästra de växande pappersmassorna.
Det synes därför vara angeläget att arbetet med gallringen inom statsförvaltningens
arkiv effektiviseras genom att myndigheterna lämnas sakkunnig
hjälp med vården av vederbörande handlingar. Enligt revisorernas uppfattning
bör det naturligen ankomma på riksarkivet att fullgöra denna uppgift
såsom serviceorgan för det offentliga arkivväsendet. Med tanke på arkivväsendets
utveckling skulle detta innebära en ökning av riksarkivets
nuvarande arbetsbörda, så mycket mera som hela gallringsverksamheten
efter arkivkommitténs upphörande skulle komma att vila på riksarkivet.
En sådan utvidgning av riksarkivets uppgifter, syftande till att ernå en
effektiv övervakning av statsförvaltningens arkivbildning, arkivvård och
arkivgallring, måste emellertid, även om den skulle kräva någon personalförstärkning,
betraktas som en rationaliserings- och besparingsåtgärd. De
erfarenheter som vunnits sedan 1938 års revisorer gjorde sitt förberörda
uttalande ge nämligen stöd åt den uppfattningen, att kostnaderna för ett
förnuftigt gallringsarbete mer än väl uppvägas av de besparingar som uppstå
i fråga om utrymme och därmed byggnads- och hyreskostnader samt
av de direkta vinster som tillföras det allmänna genom försäljning av gallringspapper.
Enligt revisorernas mening föreligga därför vägande skäl för
att detta spörsmål snarast upptages till närmare övervägande.
Revisorerna ha i samband med sina överväganden rörande statsförvaltningens
arkivfråga även uppmärksammat riksarkivets ställning som depå
för den centrala förvaltningens arkiv och ha genom besök i riksarkivets
lokaler bildat sig en konkret uppfattning om hithörande förhållanden.
De i riksarkivet förvarade handlingarna äro av omistligt värde såväl för
staten som för den enskilde medborgaren. För administrationen är det
oundgängligt att äga tillgång till de beslut av Kungl. Maj:t och andra myndigheter
med besluten tillhörande akter och utredningar, vilka alltjämt i
stor utsträckning äro gällande. För tillvaratagandet av allmän och enskild
rätt äga riksarkivets samlingar vidare en avgörande betydelse. Detta gäller
icke endast domstolarnas handlingar. Urkunder sådana som jordeböcker,
åtkomsthandlingar, skattelängder och andra handlingar med uppgifter om
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
59
jord, ägogränser, vattendrag, rättigheter och skatter bilda grundvalen
för vår ekonomiska rättsordning. Vad slutligen angår riksarkivets betydelse
för forskningen må särskilt erinras om forskningsintressets utbredning
till allt flera områden samt den förändrade och vidgade sociala
rekryteringen av de forskare som utnyttja riksarkivets samlingar. Riksarkivets
material utgör underlag icke endast för historisk forskning i vanlig
mening utan även för statsvetenskapliga, sociologiska, kulturgeografiska
och ekonomisk-historiska undersökningar. Även det tilltagande intresset
för släktforskning samt för hembygdens historia finner sin näring
i arkivets samlingar. Också är forskarfrelcvensen i riksarkivet, trots de
bristfälliga lokalförhållandena, i starkt stigande. Denna intensifiering och
breddning av forskningsintresset har otvivelaktigt bidragit till att mer än
förut aktualisera arkivväsendet och för en bredare allmänhet klargöra arkivens
betydelse.
I det föregående har lämnats en kort redogörelse för riksarkivets nuvarande
lokalförhållanden. Revisorerna kunna vitsorda att riksarkivets lokaler
äro föråldrade, otillräckliga och bristfälliga. Då tillgängliga arkivutrymmen
numera äro praktiskt taget fullbelagda, saknar riksarkivet möjlighet
att genom övertagande av äldre handlingar avhjälpa eller lindra statsförvaltningens
ständigt stegrade lokalsvårigheter. Tidigare har framhållits,
hurusom den aktuella filmningen av arkivalier icke heller kan väntas medföra
någon lättnad i fråga om riksarkivets akuta utrymmeskris.
Än allvarligare är emellertid, att riksarkivets oersättliga samlingar genom
huvudbyggnadens utsatta läge och bristande skyddsanordningar löpa stor
risk för förstörelse i händelse av brand eller krig, en risk som icke skulle
vara tillnärmelsevis så stor, om samlingarna inrymdes i en byggnad med
ett mindre utsatt läge samt med erforderliga, i berg insprängda magasinslokaler.
Riksarkivets splittring på ett flertal lokaler medför vidare betydande
olägenheter icke endast för allmänheten utan också för organiserandet
av riksarkivets arbete. Revisorerna ha uppmärksammat, att riksarkivets
vetenskapligt utbildade tjänstemän i icke oväsentlig utsträckning äro
bundna av löpande expeditionsgöromål och annat mindre kvalificerat arbete.
Eu lösning av riksarkivets lokalfråga i riktning mot en koncentration
av expeditionerna och av det inre arbetet över huvud borde kunna medföra
ett bättre utnyttjande av personalen och skulle därför innebära eu nr olika
synpunkter önskvärd rationaliseringsåtgärd. Enligt revisorernas mening bör
därför jämväl denna fråga snarast bringas till sin lösning.»
Utlåtande har avgivits av riksarkivet (Del II, s. 151—1511) som bl. a.
anfört följande.
Av anförda fakta och synpunkter framgår med logisk nödvändighet behovet
för riksarkivet dels att i samråd med vederbörande myndigheter vara
verksamt för gallringsfrågornas bearbetning och utredande, dels att, i enlighet
med revisorernas uttryck, fungera som serviceorgan för det offentliga
arkivväsendet, omfattande statsförvaltningens arkivbildning, arkivvård och
arkivgallring. Eu sådan utvidgning av riksarkivets uppgifter kräver per
-
60
Statsutskottets utlåtande nr 145.
sonalförstärkning, och i fråga om en dylik rationaliseringsåtgärd föreligger
det av arkivsakkunniga uppgjorda förslaget till gallringsbyrå i riksarkivet.
Frågan torde också ha sina konsekvenser för andra delar av arkivväsendet.
Såsom riksarkivet nyligen har framhållit i sitt underdåniga remissvar den
16 oktober 1951 med anledning av arkivsakkunnigas betänkande den 30
augusti 1951 om förstärkning av riksarkivets arbetskrafter, bör i detta sammanhang
även frågan om de lokala arkivens ställning, vad gallringen angår,
uppmärksammas, och en behövlig personalförstärkning för gallringsfrågor
vid landsarkiven, som vissa landsarkivarier i sina remissvar vid nämnda
tillfälle framfört, bör i detta sammanhang upptagas till diskussion, sedan
grundläggande erfarenheter vunnits.
På tal om lokalfrågan framhåller vidare riksarkivet att svårigheterna i
arkivets arbete givetvis till stor del betingas av den primitiva och obekväma
miljö, vari in- och utländska forskare nödgas bedriva sitt kvalificerade
arbete, i den mån de över huvud vid uppnådd högre ålder på grund av
frånvaron av hissar och övriga bekvämligheter ännu kunna besöka riksarkivet,
och likaledes av de föga rationella, men med nuvarande lokaler
ofrånkomliga förhållanden, under vilka tjänstemän, kanslibiträden och expeditionsvakter
utföra sin gärning. Vad som enligt riksarkivets mening framför
allt måste vara avgörande vid ett ställningstagande till dess lokalfråga
är dock de av riksdagens revisorer framhållna riskerna. Dessa äro av sådan
storleksordning, att det icke är försvarligt att låta någon möjlighet att fästa
uppmärksamheten vid dem gå sig förbi. I händelse av brandolycka i någon
av huvudlokalerna, varemot man trots noggrann övervakning och upprepade
skyddsföreskrifter ej kan uppnå full säkerhet, kan det centrala materialet
till vårt lands och vårt folks historia i en handvändning upphöra att
existera, då själva konstruktionssättet i t. ex. huvudbyggnaden ger möjligheter
för snabb övertändning och fullständigt sammanstörtande (oskyddade
järnkonstruktioner). De för allmänheten avsedda och i enlighet med arkitektens
intentioner representativt utformade trappuppgångarna ha på grund
av platsbrist måst användas till att lagra pappkartonger, och under sådana
förhållanden äro fullständiga säkerhetsåtgärder ej möjliga att åstadkomma.
De som bära ansvaret för samlingarna äro dömda till en ständig oroskänsla
för de omistliga värden de ha i sin vård.
Slutligen framhåller riksarkivet att grundförutsättningen för en verklig
och bestående rationalisering av riksarkivets arbete som vetenskapligt forskningscentrum
och som arkivdepå i omedelbart samarbete med förvaltningen
otvivelaktigt utgöres av en lösning av dess lokalfråga.
Utskottet. Såsom revisorerna erinrat har på grund av statsförvaltningens
fortskridande expansion frågan om utgallringen av handlingar i statsmyndigheternas
arkiv blivit särskilt brännande. Sedan 1940 års arkivkommitté
numera upphört, har det närmaste ansvaret för handhavandet av denna
verksamhet kommit att i sin helhet överföras på riksarkivet. Emellertid
saknar riksarkivet en för ändamålet lämpad organisation.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
61
I likhet med revisorerna finner utskottet ådagalagt, att kostnaderna för
ett förnuftigt gallringsarbete mer än väl uppvägas av de besparingar som
uppstå i fråga om utrymme och därmed byggnads- och hyreskostnader.
Härtill kommer att statsverket genom försäljningen av utgallrat papper tillföres
vissa inkomster. Vägande skäl kunna därför åberopas för den uppfattningen,
att riksarkivet bör beredas organisatoriska möjligheter att fortlöpande
utöva den initiativtagande och rådgivande verksamhet som erfordras
på förevarande område, därest gallringsarbetet skall leda till ett fullgott
resultat. Med hänsyn till riksarkivets betydelsefulla ställning inom svenskt
kulturliv synes även angeläget, såsom revisorerna framhållit, att lösningen
av riksarkivets lokalfråga icke skjutes ytterligare på framtiden.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att förenämnda kommitté
framlagt vissa förslag i de nu berörda spörsmålen. I betraktande av vad
såväl revisorerna som riksarkivet anfört i ärendet torde dessa förslag snarast
böra läggas till grund för konkreta beslut från statsmakternas sida.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
18 ro) Chalmers provningsanstalt. Under ecklesiastikdepartementet, § 22,
ha revisorerna uttalat angelägenheten av att en utredning rörande Chalmers
provningsanstalts framtida ställning och organisation snarast kommer till
stånd (Del I, s. 199—205).
Revisorerna ha inledningsvis redogjort för provningsanstaltens tillkomst
och organisation samt därefter lämnat vissa uppgifter angående omfattningen
av dess verksamhet (s. 199—200). Vidare ha revisorerna erinrat om det
av 1989 års församlade revisorer påtalade förhållandet att av provningsanstaltens
utgifter en oproportionerligt stor del utgjordes av löner och arvoden
till vid anstalten anställd personal samt vad härefter i frågan förevarit
(s. 200—202). Revisorerna ha även lämnat vissa uppgifter angående
nuvarande avlöningsförhållanden vid anstalten jämte avlöningskostnaderna
under senare år samt redogjort för det huvudsakliga innehållet i en av lokalstyrelsen
för Chalmers tekniska högskola gjord underdånig framställning
om statsbidrag för täckande av vissa utgifter som beräknas uppkomma för
beredande av förbättrade pensionsförmåner åt anstaltens personal (s. 202—
203j. I detta sammanhang har även nämnts att yrkesinspektören i sjätte
distriktet efter inspektion av provningsanstalten framhållit, att beträffande
lokalförhållanden förelåge den risken att förbud mot vissa lokalers användande
till arbetslokaler kunde komma att utfärdas, därest intet åtgjordes i
frågan.
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»I anledning av de erinringar, vilka riksdagens revisorer år 1939 framförde
mot det vid Chalmers provningsanstalt tillämpade tantiemsystemet,
uppgav styrelsen för Chalmers tekniska högskola i sitt i ärendet avgivna
62
Statsutskottets utlåtande nr 145.
remissutlåtande bl. a., att anstaltens nämnd haft sin uppmärksamhet riktad
på de påtalade förhållandena och även förhandlat med vederbörande
befattningshavare om nya grunder för avlöningens utgående. Med hänsyn
till den då nära förestående lösningen av skeppsprovningsanstaltens organisationsfråga
hade nämnden dock uppskjutit sitt avgörande av frågan, enär
den ansett att vid provningsanstalten tantiemprocenttal analoga med de
vid skeppsprovningsanstalten bestämda framdeles borde tillämpas. I det
av högskolestyrelsen ungefär samtidigt utarbetade förslaget till organisation
av skeppsprovningsanstalten förutsattes också, att denna institutions
ledande befattningshavare skulle äga tillgodoräkna sig viss provision på
den årliga av affärsverksamhet inflytande bruttoinkomst som överstege
50 000 kronor. Vid riksdagsbehandlingen av frågan intogo emellertid statsmakterna
den ståndpunkten, att något tantiemsystem icke borde komma
till användning vid skeppsprovningsanstalten, emedan detta system icke
stode i överensstämmelse med de principer som härutinnan tillämpades
inom statsförvaltningen i övrigt. Skeppsprovningsanstalten kom därför att
organiseras på motsvarande sätt som exempelvis statens provningsanstalt,
innebärande att anstaltens personalkostnader bestridas från vissa riksstatsanslag,
medan samtliga i verksamheten uppkommande inkomstmedel redovisas
å en särskild inkomsttitel.
Oaktat frågan om grunderna för avlöningens utgående vid Chalmers
provningsanstalt ansetts stå i omedelbart samband med motsvarande spörsmål
vid skeppsprovningsanstalten, har förenämnda riksdagsbeslut icke föranlett
någon principiell ändring av provningsanstaltens avlöningsförhållanden.
Fortfarande tillämpas vid anstalten ett tantiemsystem, vilket är så
konstruerat att den tekniske ledaren av driften kommer i åtnjutande av
löneförmåner som äro utan motstycke inom den direkt statliga förvaltningen.
Under vart och ett av de båda sistförflutna budgetåren har sålunda
ifrågavarande befattningshavare uppburit en sammanlagd lön av icke mindre
än i runt tal 77 000 kronor; det må i detta sammanhang erinras om att de
cheferna för skeppsprovningsanstalten och statens provningsanstalt tillkommande
avlöningsförmånerna uppgått till för budgetåret 1949/50 23 628 kronor
och för budgetåret 1950/51 27 066 kronor. Även de provisionsinkomster
som anstaltens föreståndare — vilken därutöver åtnjuter lön såsom ordinarie
professor vid Chalmers tekniska högskola — kunnat tillgodoräkna
sig måste betecknas såsom onormalt höga, icke minst med hänsyn till att
föreståndaren icke synes taga någon befattning med själva det praktiska
provningsarbetet. Såsom av de ovan lämnade sifferuppgifterna framgår,
föreligger också en uppenbar disproportion mellan vad, å ena sidan, nämnda
båda befattningshavare och, å andra sidan, övriga tjänstemän uppbära i
lön. Det vill även förefalla, som om den dominerande andel löner och arvoden
utgöra av anstaltens totala utgifter skulle haft till följd, att tillräckliga
medel för komplettering av maskin- och apparatutrustningen icke kunnat
anslås. Det må vidare erinras om att vederbörande yrkesinspektör nyligen
framfört allvarliga anmärkningar mot det skick vari arbetslokaler och hygieniska
anordningar för anstaltens personal befinna sig.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
63
För egen del ha revisorerna bibragts den uppfattningen, att det vid Chalmers
provningsanstalt tillämpade tantiemsystemet såväl principiellt sett
som med hänsyn till dess praktiska verkningar måste betecknas som högeligen
otillfredsställande och otidsenligt. Vid ett bedömande av förevarande
spörsmål bör nämligen ihågkommas, att provningsanstalten har karaktär av
en officiell institution. Bortsett från förmånen av fri hyra åtnjuter visserligen
icke anstalten f. n. något statsbidrag för driften; ett dylikt har dock
sökts för nästa budgetår. Emellertid står anstalten under ledning av lokalstyrelsen
för Chalmers tekniska högskola, vars rektor är ordförande i anstaltsnämnden.
Det är närmast i kraft av denna statliga auktorisation som
anstalten erhåller sina uppdrag och bedriver sin verksamhet. I sin förberörda
framställning om statsunderstöd för nästa budgetår har också högskolestyrelsen
starkt understrukit anstaltens officiella prägel.
Då nu anspråk rests på att statsverket i fortsättningen skall direkt bidraga
till upprätthållandet av anstaltens verksamhet, vilja revisorerna hävda
den meningen, att ett eventuellt beslut härom i varje fall bör föregås av
en grundlig prövning av frågan om anstaltens framtida ställning och organisation.
Såvitt kan bedömas bör nämligen anstalten, med en rimligare
lönesättning för chefstjänstemännen, utan svårighet själv kunna bära de
utgiftsökningar om vilka i detta sammanhang är fråga. Härtill kommer att,
såsom ovan framhållits, starka principiella skäl tala för en avveckling av
det vid anstalten nu tillämpade tantiemsystemet. Enligt revisorernas mening
böra därför de nu berörda spörsmålen göras till föremål för närmare
utredning, varvid böra övervägas möjligheterna att antingen helt inordna
anstalten under Chalmers tekniska högskola eller ock omorganisera verksamheten
enligt de principer som gälla för skeppsprovningsanstalten och
statens provningsanstalt.»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och lokalstyrelsen för Chalmers tekniska
högskola, som i sin tur inhämtat yttrande från provningsanstaltens
nämnd (Del II, s. 154—168).
Statskontoret finner det mot bakgrunden av de av revisorerna nu lämnade
uppgifterna angående den ledande personalens inkomstförhållanden
ägnat att förvåna, att lokalstyrelsen icke ansett sig kunna vidtaga sådana
åtgärder för en skäligare fördelning av inkomsterna, att utrymme skapats
för eu förbättrad standard i fråga om lokaler och materiel samt för beredande
av gynnsammare pensionsförmåner åt vissa befattningshavare vid anstalten.
Uppenbarligen måste det under dessa förhållanden anses otänkbart,
att staten i nuvarande läge skulle ställa särskilda medel till förfogande för
anstalten. Då ledningen för anstalten enligt statskontorets bedömande icke
i allo uppfyll t de krav, som måste uppställas för handhavandet av verksamheten
under samma fria former som hittills, finner ämbetsverket i likhet
med revisorerna det angeläget, att en utredning rörande Chalmers provningsanstalts
framtida ställning och organisation snarast kommer till stånd.
Lokalstijrelsen för Chalmers tekniska högskola uttalar sammanfattningsvis,
64
Statsutskottets utlåtande nr 145.
att lokalstyrelsen icke motsätter sig en utredning rörande Chalmers provningsanstalts
organisation,
att lokalstyrelsen förordar, att anstalten även i fortsättningen bibehåller
en halvstatlig karaktär, d. v. s. drives i samverkan mellan staten och näringslivet,
att den service som anstalten lämnar näringslivet är utan anmärkning,
att anstaltens ledning nedlagt ett synnerligen energiskt och framgångsrikt
arbete för anstaltens utveckling,
att det är ett livsvillkor för anstaltens framtida bestånd och utveckling
att den snarast erhåller rymliga och ändamålsenliga lokaler för verksamheten,
att anställningsförhållandena för föreståndaren och överingenjören äro föremål
för överväganden och komma att givas en mera tidsenlig och lämplig
utformning, medförande, bland annat, en reduktion av nu utgående ersättningar,
att årliga bidrag från staten för beredande av pension åt de anställda
enligt lokalstyrelsens mening äro ofrånkomliga,
att de förhållanden vid anstalten, varåt givits offentlighet, i hög grad
överdrivits.
Utskottet. Enligt vad utskottet under hand erfarit ha, såsom lokalstyrelsen
för Chalmers tekniska högskola i sitt remissutlåtande förutskickat,
anställningsförhållandena för föreståndaren och överingenjören vid provningsanstalten
numera underkastats viss revision. Starka skäl synas emellertid
tala för att även den större frågan om anstaltens framtida ställning
och organisation upptages till närmare övervägande. En utredning härom
torde vara så mycket mera påkallad som enligt lokalstyrelsens uppfattning
årliga bidrag från staten för verksamhetens bedrivande äro ofrånkomliga.
Härvidlag må jämväl uppmärksammas vad statskontoret anfört rörande
det i annat sammanhang väckta förslaget om inrättande av auktoriserade
provningsanstalter vid vissa tekniska skolor.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i av utskottet
förordad riktning.
19 :o) Ersättning för tillsyn vid skolmåltider. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 23, ha revisorerna uppmärksammat att i kungörelsen den 28 juni
1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider vidtagits
ändring därhän, att i viss utsträckning särskild ersättning må utgå till
lärare för av honom utövad tillsyn vid skolmåltid. Oaktat ändringen icke
synes stå i överensstämmelse med riksdagens år 1946 gjorda uttalande i
frågan, har densamma tillkommit utan riksdagens hörande. (Del I, s. 205
—210).
Utskottet. Till detta ärende får riksdagen tillfälle att taga ställning i
samband med behandlingen av konstitutionsutskottets dechargememorial,
vilket utskottet häi-med får för riksdagen
anmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 145.
65
-0 :o) Anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.
Under jordbruksdepartementet, § 24, ha revisorerna framställt vissa
erinringar rörande statsverkets utgifter under anslaget till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård (Del I, s. 211—215).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 134, varom utskottet velat här
erinra.
21 :o) Domänfondens avkastning. Under jordbruksdepartementet, § 25, ha
revisorerna anfört vissa synpunkter rörande domänskogarnas vård och förvaltning
(Del I, s. 215—237).
Revisorerna, som sökt bilda sig en uppfattning om huruvida domänverkets
till statsverket inlevererade överskott kan anses motsvara en skälig
avkastning av kronans skogstillgångar, har inledningsvis lämnat en översikt
över domänfondens kapital vid 1950 års utgång, inkomster och utgifter
för domänverket jämte till statsverket inlevererat överskott sedan år 1935
samt verkets vinst- och förlusträkning för år 1950 (s. 215—217). Därefter
ha revisorerna redogjort för sin granskning av skogsdomänernas räntabilitet,
i vilket sammanhang uppgifter om årliga virkesuttag och nettobehållningar
av hela skogsbruket under de senaste årtiondena lämnats samt vidare
berörts vissa faktorer av vikt för bedömande av driftresultatet, såsom skogarnas
belägenhet, virkesförråd och växtkraft, avverkningskostnader, virkesuttag
och avsättningsförhållanden, administrationskostnader, skatteförhållanden,
återväxtåtgärder samt kostnader för nybyggnader (s. 217—223).
Revisorerna ha även —- till belysning av kronoskogarnas avkastning i jämförelse
med enskilt skogsbruk — redogjort för vissa huvudpunkter i en av
chefen för domänstyrelsen i en promemoria den 2 december 1950 gjord
sammanställning av vissa uppgifter rörande verkets driftresultat. I detta
samband har också — i syfte att ge åtminstone en antydan om det enskilda
skogsbrukets avkastning — återgivits en av länsjägmästaren W. Lothigius
publicerad sammanställning avseende accispliktigt virkes taxerade rotvärden
under femårsperioden 1944—1948 (s. 223—233).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Revisorerna ha under året besökt ett antal kronoskogar och därvid gjort
sig underrättade om deras förvaltning och vård. Revisorerna ha för sin del
fått det allmänna intrycket, att dessa skogar äro väl skötta.
Revisorerna ha även tagit del av domänverkets driftresultat. Granskningen
härav, som i huvudsak, bygger på domänstyrelsens årliga förvaltningsberättelser
samt på vissa för ändamålet från domänstyrelsen särskilt inhämtade
uppgifter, har tagit sikte på i vad mån statsverket kan anses erhålla
en skälig avkastning av de mycket betydande skogstillgångar, som
förvaltas av domänverket.
Kronoskogarna omfatta 18,3 procent av landets skogsareal. Det inkomst5
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 145.
66
Statsutskottets utlåtande nr 145.
överskott, som tillgodoförts statsverket från dessa skogar, har under den
senaste 10-årsperioden uppgått till i medeltal 28 miljoner kronor om året.
I betraktande av de betydande inkomster, som beräknas härflyta från
skogsdriften i Sverige, framstår den angivna överskoltssiffran som låg, därest
icke dess innebörd närmare belyses.
Enligt statsmakternas direktiv skola kronoskogarnas skötsel taga sikte
på ett uthålligt skogsbruk. Härav följer att skogarna få ett högt virkesförråd
och ge möjlighet att uttaga virke av god kvalitet och av goda sortiment.
Detta gäller särskilt södra och mellersta Sverige; på vissa håll i Sydsverige
äro kronoparkerna i detta avseende vida överlägsna de enskilda skogarna.
Staten förfogar vidare i domänverket över en organisation, vars personal
äger särskild skoglig utbildning och varest fackkunskap beträffande sådana
speciella områden som exempelvis vägbyggnad och husbyggnad finnes representerad.
Domänverket erlägger ej heller några statliga utskvlder. Argument
sådana som de nu nämnda ha i den allmänna diskussionen anförts
som stöd för att kronoskogarna böra kunna lämna en förhållandevis högre
avkastning än enskilda skogar.
Ä andra .sidan äro ett flertal synnerligen betydelsefulla faktorer ägnade
att verka återhållande på domänverkets driftresultat och på möjligheterna
att såsom överskott inleverera vinstmedlen av virkesförsäljningarna.
Till en början bör sålunda märkas, att den nyssnämnda arealuppgiften
— 18,5 procent av landets skogsareal — icke är rättvisande, när det gäller
att bedöma kronoskogarnas avkastning. Statens skogar äro till övervägande
del belägna i de nordligaste delarna av landet. Nära hälften av skogsmarken
ligger inom Norrbottens och nära fjärdedelen inom Västerbottens län.
Endast 11,4 procent av skogsarealen är belägen söder om Kopparbergs län.
Av skogsmarken i Norrbottens och Västerbottens län hänför sig nära hälften
till dessa båda läns lappmarker, där markens produktionsförmåga är
lägre än för dessa län i övrigt och avsevärt understiger det övriga landets. I
följd härav svara kronoskogarna för endast omkring 12 procent av landets
virkesproduktion, och det sammanlagda skogs- och markvärde, som åsatts
kronoskogarna vid senaste fastighetstaxering, utgjorde blott 10 procent av
motsvarande värde för hela landets skogar. Från domänstyrelsens sida har
anförts, att även sistnämnda procenttal sett ur avkastningssynpunkt får
anses ligga i överkant, bl. a. emedan kronoskogarna på grund av deras storlek
och tillgången på noggranna upppgifter om virkesförråd kunna antagas
bli jämförelsevis högt taxerade.
En annan omständighet, som i betydande grad inverkar på domänverkets
driftresultat, ligger i huru stor andel av den årliga tillväxten, som sparas
från avverkning. För enskilda skogsägare ped ej alltför omfattande
skogsinnehav ter det sig naturligt att förlägga virkesuttagen till sådana år,
då goda virkespriser kunna utvinnas, under det att uttagen hållas tillbaka,
då virkespriserna äro låga. För domänverket med dess stora skogstillgångar
är en dylik försäljningspolitik av olika skäl icke möjlig att tillämpa. Statsmakterna
ha uttalat sig för en i möjligaste mån jämn avverkning på krono
-
Statsutskottets utlåtande nr 145
67
skogarna. Beträffande den senast förflutna tioårsperioden är visserligen
att märka, att under dess tidigare del en jämförelsevis kraftig avverkning
ägde rum på kronoskogarna; virkesuttagen motsvarade i stort sett tillväxten.
I icke ringa mån torde detta ha ägt samband med de stora uttagen av
brännved under krigsåren. Nu gällande hushållningsplaner äro emellertid
så försiktigt hållna, att en icke oväsentlig del av tillväxten —- 1 miljon av
drygt G miljoner nr avsättes för framtiden. Vidare ha under några av
de senaste åren stora delar av det i Norrland utsynade rotvirket förblivit
osålda. Detta har haft till följd, att de senaste årens höga virkespriser icke
kommit att avspegla sig i kronoskogarnas avkastningssiffror. För perioden
1943—1950 har rånettovärdet av sparad skog, räknat efter respektive års
genomsnitt, uppgått till mellan 55 och 60 miljoner kronor. Det nu sagda
är av betydelse för en riktig bedömning av driftresultat, men är icke ägnat
att läggas till grund för jämförelser med enskilda skogar i allmänhet,
enär även där virkesförråden i viss utsträckning torde ha ökats.
Under normala förhållanden och på längre sikt torde återväxtåtgärdernas
finansiering över en särskild fond icke inverka på domänverkets redovisade
överskott. Under åren 1949 och 1950 har emellertid fonden uppbringats
från omkring 0,7 miljon kronors underskott till en nettobehållning
av omkring 16 miljoner kronor. Av 1949 års vinst har med riksdagens
medgivande, förutom den ordinarie avsättningen, skett en extra avsättning
till fonden med 12,5 miljoner kronor, vilket belopp eljest skulle ha tillfallit
överskottsmedlen. Stora avsättningar till förnyelsefonden motiveras bl. a.
av kostnaderna för de under senaste tid påbörjade återväxtåtgärderna på
de kalmarker, som blivit kvar efter avverkningen av de gamla urskogsbestånden
i Norrland. Dessa kostnader ha under år 1950 uppgått till 2 miljoner
kronor och beräknas i fortsättningen till omkring 3—5 miljoner kronor
om året.
Till statsmakternas nyss berörda direktiv om en i möjligaste mån jämn
avverkning på kronoskogarna torde i viss utsträckning intressen av mera
allmän räckvidd, såsom arbetsmarknads- och konjunktursynpunkter, ha
medverkat. Dylika intressen sammanfalla icke alltid med domänverkets
driftsekonomiska intentioner. De stora vedleveranserna under krigsåren må
anföras såsom exempel. Det är också naturligt, att på staten som företagare
ställas högre krav än på det enskilda näringslivet, genomsnittligt sett. Domänverket
torde sålunda ha kommit i gång med socialt betonade åtgärder
tidigare än vad fallet i stort sett varit på enskilt håll. Främst må här erinras
om pensionsförhållandena. Att i dagens läge anställa några dylika
jämförelser torde vara vanskligt, enär inom det enskilda skogsbruket en
stark utveckling av de sociala anordningarna för arbetskraften numera ägt
rum, och dylika anordningar mångenstädes fylla höga anspråk. Revisorerna
ha vid sina under året företagna resor sett exempel härpå, så vitt gäller
vissa större skogsbolags bostadsverksamhet. I nuvarande läge fordras emellertid
även för domänverkets vidkommande betydande utgifter till följd
av nödvändigheten att bereda arbetskraften fullgoda bostäder. Det må er
-
G8
Statsutskottets utlåtande nr 14-5.
inras om att den pågående upprustningen av kronotorpen i Norrland t. o. m.
år 1950 dragit en kostnad av 16 miljoner kronor.
Det ligger i sakens natur, att jämförelser mellan driftresultaten vid å ena
sidan domänverket och å andra sidan enskilt skogsbruk maste bli i hög
grad osäkra. Enskilt skogsbruk bedrives i regel i förening med antingen
jordbruk eller skogsindustri. Nettointäkterna av själva skogen äro därför
ofta icke möjliga att bestämma på sådant sätt, att de låta sig jämföras med
domänverkets redovisade avkastning. Härtill kommer, att insynen i det
enskilda skogsbrukets lönsamhet är långtifrån tillräcklig för ifrågavarande
ändamål.
En viss uppfattning om kronoskogarnas räntabilitet kan emellertid erhållas
av den i det föregående återgivna uppställningen av driftresultatet,
sådant detta skulle ha utfallit om kronoskogarna varit i enskild hand. I
nämnda uppställning ha avkastningssiffrorna justerats med hänsyn till
skatter, hopsparad tillväxt och avsättning respektive bidrag från förnyelsefonden.
Den sålunda erhållna avkastningen har satts i relation till ett kapitalvärde
för kronoskogarna, som framkommit genom att taxeringsvärdena
på skogsfastigheterna successivt förhöjts med 50—100 procent för åren
1945—1949. Beräkningen lämnar som resultat en avkastning på skogskapitalet,
som under nyssnämnda tidsperiod motsvarat 4 procent.
Revisorerna ha i det föregående även redogjort för tva försök att anställa
direkta jämförelser mellan domänverkets och det enskilda skogsbrukets
avkastning. I det ena fallet ha uppgifter om det enskilda skogsbrukets
rotvärden hämtats ur taxeringarna till skogsaccis för åren 1944—1948;
i det andra fallet ha som jämförelsematerial valts vissa större skogsbolags
taxeringar åren 1949 och 1950 för inkomst av jordbruksfastighet, vilket
sistnämnda för dessa bolags del torde vara i stort sett liktydigt med inkomst
av skogen. I fråga om båda dessa jämförelseförsök måste — såsom
också framhållits i redogörelsen — bestämda reservationer göras för materialets
olikformighet och bristande tillförlitlighet. De faktorer, på vilka taxeringarna
grundats, kunna nämligen vara mycket olika. Såsom exempel må
här endast nämnas olikheter i virkesuttagens storlek och, så vitt gäller taxeringarna
till skogsaccis, värdet av husbehovsvirke. Vidare kunna olikheter
eller ojämnheter vid själva taxeringsförfarandet rubba den inbördes jämförelsen.
Några säkra slutsatser kunna således uppenbarligen icke dragas
av de framlagda uppgifterna. Det har emellertid sitt intresse att konstatera,
att de enskilda skogsbolagen för åren 1949 och 1950 som regel icke
taxerats till större inkomst per ha skogsmark än vad som redovisats av domänverket
för närbelägna distrikt, samt att det enskilda skogsbrukets till
skogsaccis taxerade rotvärden per ha för åren 1944—1948, i så gott som
samtliga län understigit de rotvärden, som för närmast motsvarande tid
redovisats för kronoskogarna.
Till den nu lämnade redogörelsen vilja revisorerna foga några allmänna
synpunkter.
Statsutskottets utlåtande nr 14ö.
69
Sedan länge har utvecklingen gått i den riktningen att en allt större andel
av det försålda virket avverkats i domänverkets egen regi, under det
att försäljningen av virke på rot trätt i bakgrunden. Denna förskjutning
har varit betydande. Under 1920-talet utgjorde det avverkade virket omkring
25 procent av virkesuttaget; andelen har nu stigit till 50—60 procent.
Samtidigt är att märka att försäljning av rotstående virke sedan länge lämnar
högre rotvärde än försäljning av upphugget virke, även om man bortser
från sådana faktorer som att avverkningen i egen regi ofta avser avverkningstrakter
med mindre gynnsam belägenhet och mindre givande sortiment.
Ett flertal olika omständigheter ha medverkat till denna utveckling.
Vissa fördelar äro sålunda förenade med att domänverket genom egna
avverkningar blir i tillfälle att förse AB Statens skogsindustrier med den
helt övervägande delen av bolagets virkesbehov. Främst sammanhänger
emellertid förskjutningen med önskemålet att till skogarna knyta en fast
arbetarstam. Med hänsyn till nödvändigheten att behålla arbetskraften i
skogarna har numera såväl för domänverkets del som för det enskilda
skogsbruket en påtaglig omsvängning ägt rum beträffande skogsarbetarkårens
arbetsförhållanden i den riktningen, att man eftersträvar fast besättning
och en jämn arbetstillgång. För arbetstagarnas del äro fördelarna
härav så påtagliga, att de icke behöva närmare beröras. Ur arbetsgivarens
synpunkt är det nödvändigt att äga tillgång till arbetskraft även för andra
arbeten i skogen, exempelvis återväxtåtgärder, vägbyggnader in. m., och
förutsättningarna vidgas för tillämpning av avtalsenliga löner. Motsvarande
förbättringar kunna icke åvägabringas vid rotförsäljning i större skala.
Emedan avverkningarna vid rotförsäljning i stor utsträckning bedrivas med
av köparen anskaffad, tillfällig arbetskraft, bliva arbets- och förläggningsförhållanden
mindre goda och ojämnheter i avlöningsförhållandena uppkomma.
Enligt vad revisorerna erfarit, inriktar sig domänverket på att fortsätta
på den sålunda inslagna vägen. Starka skäl torde kunna anföras härför, särskilt
för Norrlands vidkommande och för de stora skogskomplexen i Mellansverige.
Vid bedömande av avkastningsresultatet bör emellertid ihågkommas,
att den nu berörda utvecklingen innebär, att de ekonomiska synpunkterna
på kort sikt få stå tillbaka för sociala synpunkter. Den fastare anknytningen
av arbetskraften till skogarna kan nämligen icke undgå att återverka
på driftresultatet, och detta icke endast under övergångstiden, då betydande
investeringar krävas i bostäder, transportmedel, redskap in. m., utan
även vid en omsvängning i konjunkturläget. Med hänsyn till det nu anförda
och då särskilt i södra Sverige finnas kronoskogar, där förutsättningarna
för rotförsäljning alltjämt torde vara goda, vill det synas revisorerna, att
en fortsatt förskjutning mot avverkning i egen regi bör ske med försiktighet.
I sylle att vinna ökad effektivitet har kronoskogarnas förvaltningsorganisation
under senare år i olika avseenden utökats. Administrationskostnaderna
uppgingo under år 1950 till 3 kronor 79 öre per ha produktiv skogsmark
och till 3 kronor 5 öre per m3 av virkesuttaget, varvid pensionskost
-
70
Statsutskottets utlåtande nr 145.
nåder icke medräknats. Enligt revisorernas mening kunna dessa kostnader
betecknas som höga. Särskilt med hänsyn till de olägenheter, som vid
ett försämrat konjunkturläge följa med en alltför omfattande och dyrbar
förvaltningsorganisation, vilja revisorerna framhålla vikten av att administrationskostnaderna
bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet.
Genom särskilda sakkunniga bedrives f. n. utredning rörande utformningen
av den skogliga statistiken. Det torde kunna förväntas, att resultatet
av denna utredning kommer att medföra ökade möjligheter att bedöma
kronoskogarnas lönsamhet i förhållande till skogar i enskild hand. Enligt
vad revisorerna erfarit har vidare inom skogshögskolan påbörjats en undersökning
rörande bondeskogsbrukets ekonomi. Det vore av värde, om sistnämnda
undersökning kunde bidraga till möjligheterna att anställa sådana
jämförelser som nyss sagts.»
Utlåtande har avgivits av domänstijrelsen (Del II, s. 171—173), som framhållit
bl. a. följande.
Enligt styrelsens mening är det mycket vanskligt att avgöra vilka administrationskostnader
som för närvarande skola anses skäliga inom skogsbruket.
Denna näringsgren befinner sig nu i en period av intensiv rationalisering.
Behov uppkomma därvid av specialister på olika områden. En förskjutning
i fråga om kostnadsfördelningen uppstår, som innebär en minskning
av arbetsåtgången men ökning av antalet förmän och tjänstemän.
Detta är särskilt påfallande under den första tid av maskinell upprustning,
vari skogsbruket för närvarande befinner sig. En dylik förskjutning av omkostnaderna
mot flera tjänstemän — medförande en ökning av administrationskostnaderna
— pågår inom domänverket på ett flertal områden. Sålunde
ha t. ex. under de senaste åren tillkommit lönegradsplacerade ingenjörer,
vågmästare, byggmästare samt jordbruksinspektörer och ett flertal specialister
på särskilda skogliga områden ha utbildats. Någon jämförelse med det
enskilda skogsbruket har icke gjorts av revisorerna och torde för övrigt ge
ganska litet, då den i flera avseenden måste bli haltande. Sålunda torde man
få räkna med att för domänverkets del tjänstemannakostnader i större utsträckning
än inom det enskilda skogsbruket upptagas som administrationskostnader.
Styrelsen redovisar exempelvis kostnaderna för kronoj ägarna
i sin helhet som administrationskostnad, medan kostnaden för skogvaktarna
inom det enskilda skogsbruket i viss omfattning bokföres som avverkningskostnad.
Styrelsen instämmer i revisorernas uttalande rörande vikten av att administrationskostnaderna
bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet men vill
därvid särskilt framhålla, att kostnadernas storlek måste bedömas i samband
med det vunna resultatet.
Styrelsen anser vidare, att försiktighet bör iakttagas vid en ytterligare
förskjutning mot egna avverkningar men framhåller, att denna försiktighet
icke får drivas för långt, utan att man städse måste taga föreliggande
omständigheter i betraktande. Styrelsen understryker därvid, att det kan
förekomma — och även har förekommit, exempelvis i betydande omfattning
i södra Norrland — att egna avverkningar även på kort sikt haft påtagliga
ekonomiska fördelar, nämligen i sådana fall, då konkurrensen beträffande
Statsutskottets utlåtande nr 145
71
rotposter är ringa eller då det befinnes särskilt angeläget att snarast möjligt
till den ifrågavarande skogsbygden knyta en fast skogsarbetarstam. Dessutom
erinrar styrelsen om att där övergång sker till egna avverkningar
genom anställning av fast arbetskraft man framför allt siktar till att förbättra
det ekonomiska resultatet på lång sikt.
Utskottet. Revisorerna, som ingående behandlat frågan om domänverkets
förvaltning av kronoskogarna, ha erinrat om att det inkomstöverskott som
tillgodoförts statsverket från dessa skogar under den senaste 1 O-årsperioden
uppgått till i medeltal 28 milj. kronor om året. Denna överskottssiffra har
av revisorerna betecknats som i och för sig låg. Samtidigt ha emellertid revisorerna
framhållit, att vid bedömandet av förevarande spörsmål vissa
speciella omständigheter måste beaktas, vilka äro ägnade att ge en mera
rättvisande bild av driftresultatet. Revisorerna ha sålunda bl. a. hänvisat
till den geografiskt mindre gynnsamma fördelningen av kronoskogarna
samt till den avverkningspolitik, innebärande att en betydande del av den
årliga virkestillväxten sparas under goda år, vilken domänverket enligt
statsmakternas direktiv har att följa. Vissa av revisorerna redovisade uppgifter
synas också utvisa, att domänverket i nu berörda hänseende väl tål
en jämförelse med det enskilda skogsbruket.
Helt allmänt ha revisorerna erhållit det intrycket, att kronoskogarna äro
väl skötta. Erinringar mot domänverkets förvaltning ha egentligen endast
framställts beträffande administrationskostnaderna, vilka revisorerna funnit
höga. Det har vidare synts revisorerna, att en fortsatt förskjutning mot
avverkning i verkets egen regi bör ske med försiktighet.
I sitt remissutlåtande har domänstyrelsen bl. a. hävdat, att revisorernas
uttalande angående verkets administrationskostnader icke kunde anses
tillräckligt styrkt, och i anslutning härtill framfört vissa synpunkter på
frågan. Styrelsen har dock understrukit vikten av att dessa kostnader bliva
föremål för oavlåtlig uppmärksamhet. I likhet med revisorerna har domänstyrelsen
vidare givit uttryck åt den uppfattningen, att försiktighet bör iakttagas
vid en ytterligare förskjutning mot egna avverkningar, men samtidigt
framhållit, att denna försiktighet icke får drivas för långt utan att man
städse måste taga föreliggande omständigheter i betraktande.
Utskottet, som förutsätter att domänstyrelsen med uppmärksamhet följer
utvecklingen på nu berörda områden, har vad sålunda i ärendet förevarit
velat för riksdagen
omförmäla.
22:o) Statens jordbruksdomäner. Under jordbruksdepartementet, § 26, ha
revisorerna förordat att såväl grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering
som de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna göras till
föremål för eu allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket en högre
avkastning av domänerna (Del I, s. 237—253).
72
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Revisorerna ha inledningsvis i tabellform lämnat vissa uppgifter om jordbruksdomänernas
antal, areal, taxeringsvärden och årliga arrendebelopp under
vart femte år av tidsperioden 1915—1950 samt därefter redogjort för
grunderna för förvaltningen av jordbruksdomänerna (s. 237—239). Vidare ha
revisorerna lämnat uppgifter om det ekonomiska utfallet av domänerna
sedan år 1916, domänernas avkastning i förhållande till arealen och taxeringsvärdet
under de senaste tio åren samt fördelningen av inkomster och
utgifter på olika delposter, i samband varmed revisorerna anfört vissa synpunkter
rörande arrendesummornas höjd och den låga förräntningen av
domänerna i allmänhet (s. 239—243). Revisorerna ha även berört frågan om
en ökad försäljning av kronodomänerna och därvid redogjort för förfarandet
vid försäljning jämte därmed sammanhängande förhållanden (s. 243—
250).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Statens jordbruksdomäner bestå i huvudsak av f. d. kungsgårdar och
kungsladugårdar samt civila och militära boställen. Deras sammanlagda
areal uppgick vid 1950 års utgång till omkring 61 800 ha. Taxeringsvärdet
utgjorde över 78 miljoner kronor. Enligt gällande bestämmelser skola jordbruksdomäner
upplåtas på arrende, vilket bestämmes av länsvis förordnade
uppskattningsnämnder. Utarrendering sker i regel på en tid av 10
år i sänder. Kronan åligger att tillhandahålla för jordbruket nödiga byggnader,
under det att underhållet åligger arrendatorn. I de fall, då skogsmark
tillhör kronogårdarna, frånskiljes denna arrendelotterna och ingår
bland domänverkets övriga skogar.
Under åren 1916—1937 lämnade domänerna ett årligt överskott, som
varierade mellan 1 500 000 och 1 100 000 kronor i runda tal. Under år
1938 sjönk överskottet till omkring 640 000 kronor. Därefter ha domänerna
lämnat underskott, bortsett från åren 1944 och 1945. Det ekonomiska
utfallet för tiden 1939—1950 utvisar ett underskott på sammanlagt omkring
7 895 000 kronor, därav för år 1950 omkring 2 550 000 kronor.
En synnerligen betydelsefull faktor för driftutfallet vid jordbruksdomänerna
är byggnadsverksamhetens omfattning och i samband därmed byggnadskostnadernas
stegring på senare tid. Ända fram till slutet av 1920-talet
fördes en så återhållsam byggnadspolitik vid kronodomänerna, att underhållet
kunde betecknas som eftersatt. Efter 1930-talets ingång såg sig domänverket,
med hänsyn till det mindre goda skick, vari domänernas byggnader
råkat, nödsakat att påbörja en modernisering av byggnadsbeståndet.
Verksamheten inriktades härvid på att åstadkomma mera värdebeständiga
byggnader men även på införande av anordningar, vilka tidigare ej funnits,
såsom värmeledning, vatten och avlopp, elektrisk kraft och arbetsbesparande
anordningar i ekonomihusen. En icke oväsentlig del av byggnadskostnaderna
bör på grund härav icke hänföras till normalt underhåll utan torde
kunna anses som en kapitalökning. För åren 1940—1944 har denna andel
uppskattats till närmare 2,5 miljoner kronor.
Det nu sagda innebär emellertid icke, att avkastningen från kronodomä -
Statsutskottets utlåtande nr 145.
73
nerna under 1940-talets underskottsår — därest nämnda kapitalinvestering
frånräknades utgifterna —- skulle kunna betraktas som tillfredsställande.
Det ringa överskott, som därigenom skulle uppkomma, förslår nämligen icke
till normal avskrivning av byggnadsvärdet jämte skälig förräntning av domänernas
kapitalvärde.
I likhet med arrendebeloppen för enskilda jordbruk variera arrendena
för kronans jordbruksegendomar starkt mellan olika län. De högsta genomsnittliga
kronoarrendena utvisar Malmöhus län med 106 kronor per ha jordbruksjord,
därnäst Stockholms län med 87 kronor, Kronobergs och Hallands
län med 77 respektive 76 kronor och Kristianstads län med 71 kronor per
ha. Vissa andra jordbrukslän, såsom Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
och Skaraborgs län utvisa arrendebelopp mellan 69 och 49 kronor per ha.
Nu angivna län svara för sammanlagt tre fjärdedelar av såväl antalet jordbruksdomäner
som deras totala areal.
Gällande arrendeuppgörelser äro träffade under hela tidsperioden 1931—
1950, bortsett från ett fåtal äldre kontrakt. Det bör även märkas, att bland
domänerna redovisas, förutom jordbruksegendomar, jämväl ett antal tomter
och lägenheter, för vilka arrendena fastställas enligt andra grunder än
för jordbruk i allmänhet. Enligt vad som upplysts från domänstyrelsens
sida har under senare år en höjning av arrendeavgälderna företagits i de
fall, där kontraktstiden utgått och tillfälle sålunda funnits till omprövning.
De ovan angivna arrendebeloppen torde likväl kunna anses i huvudsak motsvara
ett genomsnitt för nuläget; de arrendebelopp, som fastställts under
åren 1943—1950 för egentliga jordbruksegendomar i nio jordbrukslän, representerande
omkring 85 procent av domänernas totala areal, synas bestyrka
detta förhållande.
Flera skäl tala för att statens jordbruksarrenden icke böra fastställas till
marknadens toppläge. Måttligt tilltagna arrendebelopp äro ägnade att underlätta
för arrendatorerna att vidmakthålla byggnadsbeståndet och hålla jorden
i god hävd. Enligt revisorerrtas mening äro emellertid de gällande arrendena
uppenbarligen alltför låga, särskilt i de sydligaste länen. Kronoarrendena
ha sedan länge ansetts synnerligen fördelaktiga; de utbjudas
praktiskt taget aldrig i marknaden utan överlåtelse sker under hand med
domänstyrelsens medgivande. Det må även erinras om att statsmakterna vid
särskilda tillfällen medgivit viss nedsättning av arrendebeloppen på grund
av konjunktursvårigheter eller missväxt. Med hänsyn till det anförda synes
det revisorerna motiverat, att åtgärder vidtagas i syfte att tillförsäkra statsverket
en högre avkastning av dessa tillgångar.
Beträffande administrationskostnaderna för jordbruksdomänerna må erinras
om att kostnaderna för domänintendenterna samt jordbruksdoinänernas
andel i kostnaderna för domänstyrelsen under åren 1946—1950 uppgått
till i genomsnitt 549 000 kronor om året. Med det svaga ekonomiska utfall,
som domänerna under det senaste decenniet uppvisat, är det givet att denna
andel av utgiftskontot icke tål någon ytterligare belastning. Revisorerna
vilja emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att inom den nu
-
74
Statsutskottets utlåtande nr Hö,
varande kostnadsramen tillgången på jordbruksexpertis — icke minst inom
domänstyrelsen — uppmärksammas.
Den låga förräntningen av kronans jordbruksdomäner, vartill under senare
år kommit även stegringen av byggnadskostnaderna, har vid flera tillfällen
aktualiserat frågan om en försäljning i viss utsträckning av jordbruken.
Mot en långtgående försäljning av kronoegendomar har å andra
sidan anförts, bl. a., att det icke vore möjligt att bedöma, vilka behov av
kronojord, som i en framtid kunde komma att göra sig gällande för tillgodoseende
av olika ändamål. Ehuru något principiellt ställningstagande
från statsmakternas sida icke tagits till förevarande fråga, har en
successiv försäljning av kronoegendomar ägt rum och fortgår alltjämt i icke
obetydlig omfattning. Gentemot denna utveckling finnes enligt revisorernas
mening icke anledning till erinran, i vart fall icke då det gäller mindre egendomar
utan central belägenhet. Det är att märka, att möjligheterna för det
allmänna att förvärva mark för exempelvis jordbruksrationalisering och
för bostadsbyggande och andra allmänna ändamål numera genom lagstiftning
ansevärt vidgats. Revisorerna ha emellertid funnit anledning att i
detta sammanhang beröra principerna för bestämmandet av försäljningsbeloppen.
Förfarandet vid försäljning av kronoegendomar är närmare reglerat i
författningsföreskrifter av år 1945. Till grund för saluvärdet skall läggas
i orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk
eller tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk skall jämväl
tagas hänsyn till vad egendomen kan bära. Före köpet skall värdering
av egendomen ske genom uppskattningsnämndens försorg. Några allmänna
regler eller direktiv för värdering av till försäljning avsedda jordbruk ha
icke utfärdats; däremot har domänstyrelsen meddelat anvisningar för värdering
av skogsmark och växande skog. Försäljningens genomförande tager
åtskillig tid, ofta närmare ett år i anspråk. Efter värderingen inhämtas i
regel yttranden från ett flertal myndigheter och befattningshavare, främst
från vederbörande jägmästare och över jägmästare samt från lantbruksnämnden
i länet. Då försäljning av egendomar, vilkas saluvärde överstiger
40 000 kronor, förutsätter riksdagens medgivande, orsakas även härigenom
viss tidsutdräkt.
Mot bakgrunden av den nyligen timade prisutvecklingen på fastighetsmarknaden
ha de saluvärden, som åsatts till försäljning föreslagna kronoegendomar,
kommit att framstå som mycket låga. Särskilt gäller detta de
egendomar, till vilka hör växande skog, men även egendomar utan skog
ha åsatts låga värden. Det torde kunna förväntas, att flertalet av de kronoegendomar,
vilkas försäljning beslutats av innevarande års riksdag, vid den
pågående fastighetstaxeringen kommer att åsättas taxeringsvärden, som
överstiga köpeskillingarna. Revisorerna ha i annat sammanhang redogjort
för omständigheterna i samband med en försäljning av en mindre kronolägenhet,
vilken endast kort tid efter överlåtelsen blivit föremål för ett
större virkesuttag, som inbringat ett belopp, flerdubbelt överstigande köpe
-
Statsutskottets utlåtande nr Uö.
75
skillingen för fastigheten. Domänstyrelsen har numera sökt verka för att
bringa saluvärdena i bättre överensstämmelse med fastigheternas verkliga
värden. Det vill emellertid synas som om dessa åtgärder icke varit tillfyllest
för att säkerställa det avsedda syftet.
Under åberopande av det nu anförda vilja revisorerna förorda, att i första
hand grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering göras till föremål
för en allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket en högre avkastning
av domänerna. Enligt revisorernas mening skulle vidare i nuvarande läge
köpeskillingarna för till försäljning avsedda kronoegendomar kunna höjas
och egendomarna likväl säljas till jämförelsevis låga priser. I detta sammanhang
bör eftersträvas, att saluvärderingarna bli ej endast objektivt rättvisande
för den tidpunkt, då de verkställas, utan även att de så nära som
möjligt ansluta sig till den tid, då överlåtelsen sker. Det synes även kunna
ifrågasättas, huruvida icke en omprövning borde komma till stånd även av
de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna.»
Utlåtande har avgivits av domänstyrelsen (Del II, s. 173—183), som till
en början erinrar om att utarrendering av jord och förvaltning av lantbruk
i statlig regi städse varit en svag affär. Såsom framgår av ett den 29 oktober
1921 avlämnat betänkande angående jordbruksdomänerna (s. 12) började
sålunda klagomålen mot kronogodsens dåliga avkastning redan under
Gustav Vasas tid. Man sökte åstadkomma en förbättring i förräntningen på
olika sätt genom godsens förvaltning av fogdar, genom skilda system av
arrenden, genom att ålägga bönderna dagsverksskyldighet å kronogodsen
in. in. dylikt, men några tillfredsställande resultat nåddes aldrig. I betänkandet
(s. 41) upplyses, att nästan vid varje riksdag fram till 1900-talets
början förslag till ändringar i förvaltningen av kronojorden framlagts och
att orsaken oftast varit densamma: egendomarnas dåliga avkastning.
Domänstyrelsen, som framhåller att även under 1900-talet förhållandena
varit utsatta för kritik, anför vidare bl. a. följande.
Den dåliga förräntningen av jordbruksdomänerna får framför allt ses mot
bakgrunden av de stora byggnadsarbeten, som äro erforderliga. Med hänsyn
till att förnyelsen av byggnadsbeståndet tidigare under många år eftersatts
måste arbetena bli mycket omfattande. Då en bättring av dessa förhållanden
äger rum i en tid av starkt ökande byggnadskostnader, måste utgifterna
bli särskilt höga.
För år 1952 ha domänintendenterna begärt medel till nödvändiga byggnadsarbeten
till ett belopp av över 8 miljoner kronor. Härav framgår storleksordningen
på de kostnader, som äro erforderliga för egendomarnas försättande
i skick. En minskning av de betydande kostnader, som erfordras
för byggnadsarbeten vid jordbruksdomänerna, torde icke kunna åstadkommas
med mindre innehavet av domäner beskäres. I likhet med statens sakrevision,
som granskade domänernas förvaltning åren 1946 och 1947, håller
styrelsen då före att hellre än att kronan bekostar omfattande och dyrbara
nybyggnader vid en egendom, denna bör försäljas, när förutsättningar därför
äro för handen. Köparen torde väl kunna verkställa behövliga nybyggnader
till betydligt lägre pris, därigenom att han själv kan utföra en väsentlig
del av arbetet.
76
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Styrelsen framhåller också att styrelsen för närvarande undersöker vad
som kan göras för åstadkommande av eu säkrare och mera enhetlig värdering
vid försäljning av fast egendom. I sådant syfte har denna fråga till en
början varit föremål för överläggning vid ett under november 1951 hållet
möte med rikets domänintendenter. Denna undersökning avser även värdering
för arrende, och kommer i samband därmed vidare att övervägas möjligheterna
att medelst indexberäkning eller dylikt anpassa arrendena efter
gällande prisnivå, vilket torde kunna ske utan hinder av föreskrifterna i allmänna
nyttjanderättslagen. Efter utredningens slutförande räknar styrelsen
med att kunna lämna lokalförvaltningen lämpliga anvisningar rörande
ifrågavarande uppskattningar.
Beträffade frågan om jordbruksdomänernas försäljning erinrar styrelsen
om att styrelsen, i anledning av vad som förekommit vid 1951 års riksdag
beträffande då föreliggande fastighetsförsäljningsärenden, i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 17 januari 1952 i samband med försäljningen av kronoegendomen
Skärstad i Östergötlands län redogjort för sina synpunkter i
detta ämne. Då vad styrelsen därvid anfört återger vad styrelsen lämpligen
anser sig böra uttala med anledning av revisorernas berättelse i nu förevarande
del har styrelsen överlämnat en transumt av skrivelsen den 17 januari
1952 och åberopat dess innehåll.
Utskottet. Av vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört finner utskottet
styrkt, att behov föreligger av en översyn av såväl grunderna för jordbruksdomänernas
utarrendering som de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven
riktning.
23 :o) Enskilda hemmans utsyningsförmån på Boda kronopark. Under
jordbruksdepartementet, § 28, ha revisorerna ifrågasatt en avveckling av rätten
för vissa hemman och lägenheter på norra Öland att mot reducerade priser
erhålla utsyning av virke från Böda kronopark (Del I, s. 259—264).
Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att sedan gammalt vissa hemman
och lägenheter på norra Öland medgivits rätt att mot reducerade priser
erhålla utsyning av virke från Böda kronopark, ha efter en kort historisk
översikt över utsyningsförmånens uppkomst och utveckling (s. 259—261)
redogjort för nu gällande bestämmelser angående fastställande av priser och
procedur för erhållande av utsyning (s. 262). I samband därmed ha revisorerna
lämnat vissa uppgifter angående utlämnade virkeskvantiteter fr. o. m.
år 1941 samt det beräknade värdet av prisnedsättningen (s. 262 och 263).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Jämlikt av Kungl. Maj :t årligen meddelade beslut ha tio av Ölands nordligaste
socknar genom utsyning utfått ved och virke från Böda kronopark.
Statsutskottets utlåtande nr liö.
77
Denna förmån, som reglerats genom ett kungl. brev av år 1836 men förelunnits
redan tidigare, bär haft sin förklaring däruti, att ifrågavarande trakter
varit mycket skogfattiga; utsyningsförmånen har varit knuten till innehav
av skoglöst jordbruk och har avsett att tillgodose husbehovet.
Enligt vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har viss oklarhet
tidigare varit rådande beträffande den rättsliga grunden till ifrågavarande
förmån. Då frågan om utsyningsrättens tillämpning under senare tid
varit föremål för behandling, synes man emellertid ha utgått från att det
ankommit på statsmakterna att avgöra, såväl huruvida utsyning skulle medgivas
som även ersättningen härför.
Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för en skogfattig bygd
att tillgodose behovet av husbehovsvirke i hög grad kunna förändras under
den långa tidrymd, varom här är fråga. Att väsentliga förändringar också
inträtt i förevarande fall torde framgå därav, att utsyningsförmånen under
flera tidsperioder efter år 1906 och senast under åren 1922—1940 icke tagits
i anspråk. När utsyningen i anledning av ett vid 1940 års riksdag motionsvis
framfört yrkande återupplivades, motiverades detta främst med svårigheten
att under dåvarande förhållanden anskaffa bränsle. Att förmånen under
långa tider av fasta eller sjunkande priser icke tagits i anspråk, tvder
emellertid på att dess utnyttjande varit mera en prisfråga än en fråga om
möjligheterna att framskaffa ved och virke.
Efter förslag av domänstyrelsen bestämmes ersättningen för virkesuttagen
vid varje års början av Kungl. Maj :t. Såsom utgångspunkt för ersättningarna
ligga de virkespriser, som gällt under närmast föregående höst;
på dessa priser beräknas en reducering, uppgående till omkring 33 procent
eller något därutöver. Härjämte är emellertid att märka, att virket uttages
under loppet av det år, för vilket priserna fastställts, närmare bestämt från
och med maj månad (beträffande sågat virke) till och med utgången av året
(beträffande virke på rot). Härav följer, att med nuvarande starkt uppåtgående
virkespriser det verkliga värdet av prisreduktionen vida överstiger
avsedda 33 procent. Som förhållandena utvecklat sig innevarande år, torde
de av förmånstagarna crlagda ersättningarna icke motsvara mer än omkring
en tredjedel av virkets värde vid överlämnandet.
Värdet av dessa prisreduceringar uppskattades i början av 1940-talet till
omkring 10 000 kronor per år. För år 1950 beräknas samma belopp till
44 000 kronor, och för innevarande år torde värdet komma att närma sig
80 000 kronor.
Det torde vara uppenbart, att det värde, som prisreduceringen i samband
med utsyningen från Böda kronopark representerar, utvecklats på ett sätt,
som icke varit avsett. På grund härav bör enligt revisorernas mening den
ordning, i vilken ersättningen för utsynat virke bestämmes, göras till föremål
för en översyn. Enär vidare ett privilegium av ifrågavarande natur icke
rimligtvis bör få gälla för all framtid, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke en avveckling av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under
övervägande.»
78
Statsutskottets utlåtande nr 145
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och domänstyrelsen, som i sin
tur inhämtat yttranden från jägmästaren i Ölands revir och överjägmästaren
i södra distriktet (Del II, s. 192—195).
Kammarkollegiet framhåller att först sedan en grundlig undersökning av
tillgängligt arkivmaterial skett och utsyningsförmånens rättsliga karaktär
därigenom till fullo klarlagts, torde sättet för en eventuell avveckling av utsyningsförmånen
kunna upptagas till bedömande.
Kollegiet tillstyrker, att en dylik undersökning verkställes. Tillika anmäler
kollegiet, att det material, som bör göras till föremål för undersökning
för utrönande av utsyningsförmånens natur, i huvudsak torde återfinnas i
kollegiets arkiv.
Domänstyrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer
i ärendet anförts, tillstyrker, att den ordning, i vilken ifrågavarande ersättning
för utsynat virke bestämmes, göres till föremål för en översyn.
Styrelsen är jämväl — i likhet med revisorerna — av den uppfattningen, att
en avveckling av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under övervägande.
Styrelsen föreslår, att Kungl. Maj :t uppdrager dels åt kammarkollegium
att verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag beträffande ifrågavarande
utsyningsförmån, därvid bör tagas under övervägande möjligheterna
att avveckla densamma, dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan på resultatet
av sådan utredning, utarbeta och till Kungl. Maj :t framlägga förslag
angående nya grunder för bestämmande av ersättningen för till enskilda
utlämnat virke.
Utskottet. Värdet av den förmån som vissa hemman och lägenheter på
norra Öland åtnjuta i form av rätt att mot reducerade priser erhålla utsyning
av virke från Böda kronopark har på grund av den starka prisstegringen
under senare år utvecklats på ett sätt som icke varit avsett. Enligt revisorernas
mening borde därför en omprövning ske av de grunder, efter vilka
ersättningen för det utsynade virket bestämmes. Med hänsyn till den här
ifrågavarande förmånens egenartade karaktär ha revisorerna vidare ansett
det böra tagas under övervägande, huruvida icke en avveckling av densamma
borde komma till stånd.
Med biträdande av vad revisorerna i ärendet anfört har domänstyrelsen i
sitt remissutlåtande föreslagit, att Kungl. Maj :t ville uppdraga dels åt kammarkollegiet
att verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag beträffande
nämnda utsyningsförmån, varvid borde tagas under övervägande
att avveckla densamma, dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan på resultatet
av en sådan utredning, utarbeta och till Kungl. Maj:t framlägga förslag angående
nya grunder för bestämmande av ersättningen för till enskilda utlämnat
virke.
I likhet med revisorerna finner utskottet behov föreligga av en översyn
av förhållandena på förevarande område. Då det av domänstyrelsen härutinnan
förordade tillvägagångssättet synes ändamålsenligt, vill utskottet för
Statsutskottets utlåtande nr 145.
79
sin del tillstyrka, att de i styrelsens remissutlåtande angivna utredningarna
snarast komma till stånd. Utskottet hemställer därför,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet förordad
riktning.
24:o) Nyttjanderätten till gruvskogarna. Under jordbruksdepartementet,
§ 29, ha revisorerna uttalat, att en av 1943 års riksdag begärd utredning
rörande gruvskogarna bör komma till stånd, att odisponerade nyttjanderätter
till gruvskogarna icke ånyo böra upplåtas eller utsträckas samt att
ersättning för domänverkets kostnader för gruvskogarna bör uttagas till fulla
kostnaden (Del I, s. 264—273).
Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att de s. k. bergverksskogarna,
vilka förvaltas av domänstyrelsen enligt särskilda bestämmelser, tillhöra
kronan, medan avkastningen av skogarna mot särskild rekognitionsavgift
är upplåten till enskilda företag för att utgöra ett stöd åt bergshanteringen.
Bergverksskogarna äro av två slag, bruksskogar, som anslagits till bruk,
huvudsakligen stångjärnshamrar och hyttor ägnade åt järntillverkning, samt
gruvskogar, anslagna för understöd av gruvdrift. Några bruksskogar redovisas
icke längre, sedan de bruk till vilka skogarna anslagits numera nedlagt
driften. Såsom gruvskogar disponeras däremot fortfarande ett flertal
fastigheter.
Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter rörande gruvskogarnas belägenhet
och landareal samt virkesförråd ävensom avverkningen under 1940-talet (s. 264—265). Vidare ha revisorerna anfört vissa synpunkter beträffande
gruvskogarnas rättsställning och nyttj anderättens sakliga innehåll
och i samband därmed erinrat om den utredning rörande hithörande frågor
som år 1932 anbefalldes kammarrätten av Kungl. Maj :t samt vad i frågan
därefter förevarit (s. 265—268). En kortare redogörelse har också lämnats
för ett av regeringsrätten år 1949 avgjort mål om rätten till avkastningen
från gruvskogarna, varefter redogjorts för sättet för utövande av rätten till
skogarna samt lämnats vissa uppgifter om olika gruvallmänningar (s. 268—
271>- .. ii:.
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»De s. k. gruvskogarna tillhöra staten, men avkastningen av dem är mot
särskild rekognitionsavgift upplåten till enskilda innehavare av järngruvor.
Ansvaret för skogarnas administration och vård ankommer på domänverket.
Då 1943 års riksdag i anledning av propositionen nr 139 behandlade frågan
om det framtida beståndet av nyttj anderätterna till gruvskogarna,
förelåg enighet därom, att betydande fördelar stode att vinna genom en avveckling
av de förhållanden, som alltjämt bestode med avseende å ifrågavarande
fastigheter. Riksdagen hemställde att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra nyttjande
-
80
Statsutskottets utlåtande nr 145.
rättshavarnas rätt till ifrågavarande skogar. Någon dylik utredning har
emellertid icke kommit till stånd.
Såsom framhölls i nämnda proposition, utgör den gruvföretagarna tillkommande
rätten till avverkningarna på gruvskogarna en kvarleva från det
äldre statshushållningssystem, vari såsom ett led ingingo omfattande skogsanslag
till bergshanteringens understödjande. Från det skogarna ursprungligen
upplätos för gruvorna och även från det gruvskogarnas rättsliga ställning
närmare reglerades genom statsmakternas beslut år 1823, har mycket
förändrats på förevarande område. Så är bl. a. förhållandet med gruvnäringens
behov av understöd av denna natur och även beträffande värdet av
det vederlag, som statsverket betingar sig för nyttjanderätten, särskilt i förhållande
till värdet av uttaget virke. De skäl, vilka år 1943 kommo en lösning
av gruvskogarnas rättsförhållanden att framstå som angelägen, göra
sig alltjämt gällande och framträda med ökad styrka i nuvarande läge, då
rationell skogsvård på många håll kräver icke obetydliga investeringar,
exempelvis i vägar och arbetarbostäder. Revisorerna finna därför välmotiverat,
att den tidigare begärda utredningen kommer till stånd.
Utsikterna att med nyttjanderättshavarna vinna en uppgörelse, som till
alla delar tillgodoser 1943 års riksdags syfte rörande återförandet av skogsavkastningen
till staten, äro givetvis för närvarande ovissa. I fråga om det
rättsläge som uppkommit efter de av regeringsrätten år 1949 meddelade
utslagen rörande grunderna för understödens utgående, vilja revisorerna
einra om vad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anfört i ett
interpellationssvar vid 1946 års riksdag. Däri framhölls, att frågan om gruvägarnas
rätt att använda gagnvirke från gruvskogarna till husbehovsved
och om deras rätt att försälja virke från gruvskog för att i stället inköpa
elektrisk kraft kunde komma att dragas under allmän domstols prövning.
Då man emellertid enligt revisorernas mening i första hand bör eftersträva
en uppgörelse på frivillighetens väg om avveckling av det för närvarande
bestående sambruket mellan staten och enskilda företag, synes utredningen
böra inriktas även på andra tänkbara alternativ härför än ett återförande i
statens hand av rätten till avkastningen på samtliga dessa skogar.
Det må i detta sammanhang erinras om att nyttjanderättshavaren till
Östanbergs gruvallmänning i Gustafs och Norrbärke socknar är Gruvaktiebolaget
Lekomberg, som numera förvärvats av Aktiebolaget Statsgruvor. I ett
dylikt fall bör avvecklingen av ny ttj anderätten kunna genomföras utan större
svårigheter.
Ny ttj anderätten till gruvskog är knuten till villkoret att gruvan drives.
Om gruvan nedlägges, inlevereras inflytande virkcsmedel till domänfonden.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har emellertid
kommerskollegium så sent som år 1949 — med stöd av en instruktionsbestämmelse
från år 1832 — överflyttat avverkningsrätten till gruvskogen från
en nedlagd till en i gång varande gruva. Det synes revisorerna synnerligen
angeläget, att odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånyo
upplåtas eller utsträckas. Med hänsyn till de förändringar, som inträtt i
Statsutskottets utlåtande nr 145.
81
fråga om gruvnäringens bedrivande sedan Kungi. Maj :ts instruktion av år
1832 för dåvarande bergskollegium meddelades, hade nu berörda fråga bort
underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Enligt för gruvskogarna gällande bestämmelser skola kostnaderna för
skogarnas förvaltning och vård bestridas av nyttjanderättshavarna. Emellertid
synas vederbörande revirförvaltare som regel icke ha uttagit ersättning
för revirtjänstemännens befattning med gruvskogarna. Det synes revisorerna
befogat att så sker till fulla kostnaden.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den av 1943 års riksdag
begärda utredningen rörande gruvskogarna bör komma till stånd, att odisponerade
nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånyo upplåtas eller utsträckas,
samt att ersättning för domänverkets kostnader för gruvskogarna bör
uttagas till fulla kostnaden.»
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och kommerskollegiet samt
domänstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från överjägmästarna i
Gävle-Dala distrikt och Bergslagsdistriktet (Del II, s. 196—201).
Kammarkollegiet erinrar att de av Kungl. Maj :t i regeringsrätten år 1949
meddelade utslagen, enligt vilka bergmästaren äger medgiva utsyning även
av brännved till uppvärmning av bostäder och av virke såsom vederlag för i
gruvdriften använd elektrisk kraft ävensom berättiga nyttjanderättshavarna
att uppbära avkastningen å fonderade medel från gruvskogarna, givetvis ha
medfört att möjligheterna för gruvägarna att tillgodogöra sig avkastningen
av gruvskogarna blivit större än som kunde antagas, när de preliminära uppgörelser
träffades, vilka förelädes 1943 års riksdag. I betraktande härav
förefölle det icke sannolikt att vid nya förhandlingar med nyttjanderättshavarna
kronan skulle kunna uppnå gynnsammare villkor än de då överenskomna.
Snarare kunde det befaras att möjligheterna att träffa en för
kronan tillfredsställande uppgörelse försämrats, om ej kronans utgångsläge
vid förhandlingarna kunde förbättras.
Då regeringsrättens avgöranden endast utgjorde en närmare förklaring av
omfattningen av de rättigheter, som av ålder tillkommit nyttjanderättshavarna,
syntes det, såsom stridande mot 77 § regeringsformen, icke möjligt att
skapa ett gynnsammare förhandlingsläge för kronan genom närmare precisering
och jämkning av utsyningsreglerna i 1898 års förordning.
Kollegiet ifrågasätter vidare en utredning för att klarlägga möjligheterna
för en höjning av bevillningsavgiften.
Till undvikande av att gruvskog, som ej längre erfordrades för den gruva
till vilken den upplåtits, ställdes till annan gruvas förfogande syntes kommerskollegium
böra anbefallas att underställa härom uppkommande frågor
Kungl. Maj:ts prövning.
Slutligen syntes domänstyrelsen böra anmodas att tillse, att statens skogsförvaltning
uttager full ersättning för kostnaderna för befattningen med
gruvskogarna.
(5 liiluing till riksdagens protokoll l!l!>2. G samt. A’r 145.
82
Statsutskottets utlåtande nr 145.
Kommerskollegiet har anfört följande.
Det synes kollegium vara ändamålsenligt, att man vid utredningen rörande
avvecklingen av sambruket mellan kronan och enskilda företag beträffande
gruvskogarna, såsom revisorerna föreslagit, tager sikte även på
andra tänkbara alternativ än ett återförande i statens hand av rätten till
avkastningen på samtliga ifrågakommande skogar.
I anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om odisponerade
nyttjanderätter, vill kollegium framhålla, att kollegium vid prövningen år
1949 av framställningen från Stribergs gruvaktiebolag om rätt till utsyning
från gruvskog icke fann då föreliggande omständigheter giva anledning till
avvikelse från gällande instruktionsbestämmelser. Med hänsyn emellertid till
det läge, vari hithörande spörsmål nu kommit, torde kollegium, därest liknande
fråga framdeles skulle uppkomma, få anledning underställa ärendet
Kungl. Maj :ts prövning.
Mot revisorernas uttalande om önskvärdheten av att vederbörlig ersättning
erlägges till skogsstatstjänstemännen för deras tjänsteenliga befattning
med gruvskogarna finns intet att erinra från kollegii sida.
Domänstyrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer
i ärendet anförts, tillstyrker att den av 1943 års riksdag begärda utredningen
rörande gruvskogarna kommer till stånd. I likhet med revisorerna
anser styrelsen, att odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke
ånyo böra upplåtas eller utsträckas samt att domänverket tillföres full ersättning
för sina bestyr med gruvskogarna.
Beträffande ersättningsfrågan framhåller styrelsen särskilt, att domänverket
nu ej kan påräkna ersättning för annat än tjänstemännens förrättningsresor.
Någon del i tjänstemännens avlöningar och andra administrationskostnader
bestrides däremot ej av gruvskogarnas nyttjanderättshavare. Det
vore därför, enligt styrelsens mening, bättre om nyttjanderättshavarna kunde
åläggas att med viss procent deltaga i vederbörande revirs förvaltningskostnader,
eventuellt baserad på förhållandet mellan gruvskogens och revirets
areal.
Utskottet. Beträffande den av revisorerna aktualiserade frågan om nyttjanderätten
till de s. k. gruvskogarna har kammarkollegiet funnit tveksamt,
huruvida kronan på judiciell väg eller genom förhandlingar med vederbörande
rättsinnehavare skulle kunna uppnå gynnsammare villkor än de nu
gällande. Kollegiet har dock samtidigt hänvisat till möjligheten att höja utgående
bevillningsavgift, som har karaktär av skatt. Övriga remissmyndigheter
ha helt anslutit sig till revisorernas uppfattning, att den av 1943 års
riksdag begärda utredningen i ämnet bör komma till stånd. Kommerskollegiet
har därvid bl. a. anmält, att kollegiet har för avsikt att framdeles underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågor rörande eventuellt ianspråktagande
av odisponerade nyttjanderätter. Från domänstyrelsens sida har särskilt
framhållits, att domänverket icke kan påräkna full ersättning för det med
gruvskogarnas förvaltning sammanhängande bestyret.
I vad mån förutsättningar föreligga för en i allo tillfredsställande lösning
av förevarande spörsmål undandrager sig utskottets bedömande. Problemet
Statsutskottets utlåtande nr 145.
83
synes emellertid vara av den art att detsamma, på sätt förordats redan av
1943 års riksdag, bör göras till föremål för en närmare utredning, varvid
böra beaktas de synpunkter som anförts av såväl revisorerna som de i ärendet
hörda myndigheterna. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning
torde odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånjaj böra upplåtas
eller utsträckas.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning av frågan om
nyttj anderätten till gruvskogarna.
25 :o) Anslaget till vissa bidrag till lasarett m. m. Under inrikesdepartementet,
§ 30, ha revisorerna förordat en översyn av anslaget till vissa bidrag
till lasarett m. m. i syfte att utröna i vad mån de olika posterna härunder
kunna avvecklas (Del I, s. 274—278).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 11, varom utskottet velat här
erinra.
26:o) Statsverkets tjänstebostadshyror. Under civildepartementet, § 31, ha
revisorerna uttalat sig för genomförandet av en enhetligare hyressättning för
de statliga tjänstebostäderna (Del I, s. 279—297).
Efter en översikt över gällande bestämmelser rörande statsverkets tjänstebostäder
(s. 279—282) ha revisorerna redogjort för en av dem företagen
sticlcprovsmässig undersökning beträffande hyressättning m. m. för desamma
hos ett antal civila och militära myndigheter. Beträffande resultatet av
förenämnda utredning torde få hänvisas till s. 282—296 i berättelsen.
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Det sammanlagda beståndet av tjänstebostäder inom statsförvaltningen är
högst betydande. De av staten gjorda kapitalinvesteringarna i tjänstebostadshus
äro liksom de årligen inflytande hyresbeloppen av den storleksordning,
att revisorerna på senare år vid flera tillfällen funnit anledning granska förhållandena
beträffande tjänstebostadshyrorna inom skilda områden. Sålunda
påtalade 1945 års revisorer vid sin granskning av vissa förhållanden i samband
med försvarsväsendets tjänstebostäder, att av de centrala försvarsförvaltningarna
fastställda hyresersättningar för dylika bostäder icke kunde
anses riktigt avpassade i förhållande till rådande hyrespriser på bostadsmarknaden.
Revisorerna ha verkställt en utredning, vilken avsett att stickprovsmässigt
klarlägga hyresläget inom vissa civila och militära förvaltningsområden.
Med hänsyn till i frågan pågående utredningar vid konununikationsverken
har undersökningen icke utsträckts till dessa verksamhetsområden. Den
sålunda verkställda granskningen har givit vid handen, att även om vederbörlig
hänsyn tages till de olägenheter, som i större eller mindre utsträck
-
84
Statsutskottets utlåtande nr 145.
ning kunna vara förenade med disponerandet av en tjänstebostad i avseende
å vissa förhållanden, såsom bostadens belägenhet, bostadstvånget in. in.,
de undersökta hyrorna med hänsyn till utvecklingen nästan undantagslöst
måste anses låga i förhållande till rådande hyrespriser på allmänna bostadsmarknaden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna det angeläget, att
samtliga tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas att verkställa en
översyn av fastställda bostadshyror inom respektive förvaltningsområden.
Vid en sådan översyn bör självfallet vid hyresbeloppens avvägning beaktas
det olika läget av hyresnivåerna för äldre och nyare tjänstebostäder liksom
också skälig hänsyn tagas till bostadens allmänna karaktär av tjänstebostad.
I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, huruvida
icke en justering av hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet
kan befinnas erforderlig.
Som av den lämnade redogörelsen framgår uppvisar hyresnivån en påfallande
ojämnhet olika statliga förvaltningsområden emellan. Även för till synes
likvärdiga tjänstebostäder inom ett och samma verksamhetsområde ha
fastställts hyror till skilda belopp. Enligt revisorernas mening kan ett sådant
förhållande icke anses tillfredsställande. Främst ur rättvisesynpunkt
är det angeläget att för i huvudsak likvärdiga bostäder en i möjligaste mån
enhetlig ersättningsnorm tillämpas. Med hänsyn härtill vilja revisorerna
förorda, att vid lämplig tidpunkt åtgärder jämväl övervägas för genomförande
av en enhetligare hyressättning för de statliga tjänstebostäderna.»
Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
socialstyrelsen, domänstyrelsen, fortifikations förvaltningen
och statens bostadsnämnd (Del II, s. 202—214).
Byggnadsstyrelsen har anfört, att vid såväl planering som förvaltning av
statliga anläggningar inom styrelsens verksamhetsområde den principen numera
tillämpas att tjänstebostäder böra finnas endast där vederbörande på
grund av sina arbetsuppgifter är strängt nödsakad att bo i direkt anslutning
till anläggningen. Sålunda har styrelsen när en boställsinnehavare slutar sin
anställning prövat, huruvida bostaden med nödvändighet ånyo måste upplåtas
för samma ändamål, och varje möjlighet har därvid iakttagits att i
stället söka tillgodose andra aktuella lokalbehov. Vid det samråd, som därvid
ägt rum med vederbörande institution, ha emellertid byggnadsstyrelsens
synpunkter härvidlag ofta icke mött förståelse.
I anslutning till vad revisorerna uttalat, förordar styrelsen att samtliga
tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas verkställa översyn av gällande
hyror, så att dessa komma att närmare anpassas till avlöningsreglementets
föreskrifter på förevarande område.
Övriga remissmyndigheter förutom socialstyrelsen uttala sig för en översyn
av gällande föreskrifter angående ersättningar för tjänstebostäder i syfte
att åstadkomma en enhetlig hyressättning för samtliga statliga tjänstebostäder.
Socialstyrelsen däremot anser de av revisorerna gjorda erinringar
-
Statsutskottets utlåtande nr 145.
85
na mot hyrorna för ungdomsvårdsskolornas tjänstebostäder f. n. icke böra
föranleda någon åtgärd.
Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen har bibragt utskottet
den uppfattningen, att en översyn av hyressättningen vid de statliga
tjänstebostäderna är av behovet påkallad. Denna översyn torde främst taga
sikte på dels en bättre anpassning till rådande hyrespriser på den allmänna
bostadsmarknaden och dels en större enhetlighet i hyressättningen mellan
olika förvaltningsområden. Hänsyn bör därvid självfallet tagas till de speciella
förhållanden som kunna vara förbundna med disponerandet av tjänstebostad
i respektive fall.
Under erinran jämväl att de av revisorerna förordade åtgärderna tillstyrkts
av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av hyressättningen
vid de statliga tjänstebostäderna.
27 :o) Anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor. Under civildepartementet,
§ 32, ha revisorerna förordat att allmänna föreskrifter utfärdas av
innebörd att statsmyndigheterna åläggas att vid biljettbeställningar som regel
hänvända sig till statens järnvägar tillhörig resebyrå (Del I, s. 297—-304).
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huruvida
särskild resebyrå plägar anlitas då fråga är om tjänsteresor i allmänhet,
företagna av befattningshavare inom respektive statliga förvaltningsområden.
I sådant syfte ha uppgifter i berörda avseende införskaffats från ett
tjugutal större verk och myndigheter. I samband därmed ha revisorerna jämväl
gjort sig underrättade om dels i vilken ungefärlig omfattning anlitande
av resebyrå i förekommande fall sker, dels anledningen till att resebyrås
tjänster tagas i anspråk, dels vilka resebyråer som regelmässigt anlitas,
dels ock huruvida av vederbörande myndighet reglerande föreskrifter utfärdats
i ämnet.
Beträffande innehållet av det sålunda införskaffade materialet torde få
hänvisas till berättelsen (s. 297—303).
Revisorerna ha därefter gjort följande uttalande.
»Den undersökning revisorerna verkställt rörande förfaringssättet vid beställning
av biljetter för statliga tjänsteresor har av naturliga skäl måst begränsas
till att omfatta allenast ett mindre antal myndigheter. Då emellertid
dessa myndigheter torde få betraktas som representativa för respektive
grenar av statsförvaltningen, synes av det ovan redovisade materialet kunna
dragas den slutsatsen, att resebyrå i allmänhet anlitas vid dylik beställning,
i varje fall då det gäller längre eller mera komplicerade resor. Av de lämnade
uppgifterna framgår vidare, att därvidlag hänvändelse företrädesvis
86
Statsutskottets utlåtande nr 145.
sker till statens järnvägar tillhörig resebyrå. Icke sällan anlitas dock vid
sidan härav även privat resebyrå; i vissa fall kommer uteslutande sådan
resebyrå i fråga.
Att resebyrås tjänster tagas i anspråk beror uppenbarligen på de fördelar
i olika hänseenden som detta förfaringssätt medför för vederbörande
förrättningsman. Då en resa spänner över ett vidsträckt område och nödvändiggör
besök vid en rad olika orter, vilka måhända icke kunna nås utan
användande av skilda trafikmedel, är det sålunda ofta förenat med svårighet
för den enskilde tjänstemannen att själv planera färdväg och ombesörja
biljettanskaffning på sådant sätt, att resereglementets bestämmeLser om
minsta möjliga rese- och traktamentskostnader bliva iakttagna. I dylika fall
innebär det självfallet en betydande tidsvinst att bestyret härmed överlåtes
på ett företag, som äger speciell sakkunskap och erfarenhet i berörda hänseende.
Även reseräkningsgranskningen torde i icke ringa utsträckning kunna
förenklas, därest resebyrå haft. att svara för erforderliga biljettkombinationer.
Vissa myndigheter ha också i detalj reglerat hithörande förhållanden
för att i görligaste mån utvinna de fördelar som anlitande av resebyrå
onekligen medför. Sålunda har exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen träffat
särskild överenskommelse i ämnet med järnvägsstyrelsen; det på grundval
härav tillämpade systemet innebär i korthet, att statens järnvägars resebyrå
i Stockholm anförtros samtliga de uppdrag som i sammanhanget kunna
ifrågakomma och att kontakten med byrån upprätthålles av en för ändamålet
särskilt utsedd befattningshavare, till vilken vederbörande förrättningsmän
ha att vända sig i och för ordnande av biljettbeställning in. m. Enligt
inhämtade upplysningar ha de hittillsvarande erfarenheterna av detta system
varit uteslutande goda.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter förefinnes, såvitt revisorerna
kunna bedöma, i och för sig icke någon anledning till erinran mot att
resebyrå anlitas vid beställning av biljetter för statliga tjänsteresor. Däremot
finna revisorerna det vara mindre tillfredsställande att vederbörande
förrättningsmän så jämförelsevis ofta som nu är fallet hänvända sig till privata
resebyråer i dylika angelägenheter. Enär ifrågavarande byråer äga
tillgodoräkna sig viss förmedlingsprovision på försålda biljetter, får nämligen
detta till följd att, såvitt angår inhemska järnvägsresor, de för resornas
gäldande avsedda anslagsmedlen icke i sin helhet återgå till statsverket
via statens järnvägar tillhörig resebyrå utan till en del tillfalla privata företag
i form av provision. Vid flygresor uppstår motsvarande förhållande
för SAS, i vilket konsortium staten har starka ekonomiska intressen. Jämväl
vid utrikes resor går statsverket förlustigt vissa intäkter, därest i stället
för statens järnvägar tillhörig resebyrå privat resebyrå anlitas. Att närmare
angiva storleken av det inkomstbortfall varom här är fråga torde icke vara
möjligt utan ingående undersökningar; uppenbarligen måste det dock röra
sig om icke obetydliga belopp.
Framhållas må att statens järnvägars resebyråorganisation är utrustad
för försäljning av biljetter till resor inom Sverige och i utlandet, såväl på
Statsutskottets utlåtande nr 145.
87
järnvägar som på vanligen förekommande ångbåtslinjer och flygrouter, liksom
även för lämnande av upplysningar om resor i allmänhet och uppgörande
av resplaner in. in. Då personalen inom ifrågavarande organisation
därtill besitter mångårig erfarenhet på förevarande område, lärer icke behöva
befaras att den av vederbörande förrättningsmän åstundade servicen
på något sätt skulle försämras, därest statsmyndigheterna ålades att vid
biljettbeställningar som regel hänvända sig till statens järnvägar tillhörig
resebyrå. Revisorerna finna för sin del .starka skäl tala för att en allmän
föreskrift av denna innebörd utfärdas. Det må i detta sammanhang erinras
om att Kungl. Maj:t nyligen föreskrivit, att statliga myndigheter för sina
bankaffärer skola anlita statlig bankinrättning, där så utan särskild olägenhet
kan ske.»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och järnvägsstyrelsen (Del II, s.
214 och 215).
Statskontoret finner i likhet med revisorerna naturligt, att då statsverket
genom statens järnvägar organiserat egna resebyråer statsmyndigheterna
åläggas att i förekommande fall anlita dessa resebyråer, där så utan olägenhet
kan ske.
Järnvägsstyrelsen har i princip icke något att erinra mot en föreskrift av
den innebörd revisorerna ifrågasatt. Därest en sådan föreskrift skulle komma
att utfärdas, framhåller styrelsen såsom önskvärt, att densamma gives
en sådan utformning att det ankommer på järnvägsstyrelsen att från fall till
fall avgöra i vad män ett anlitande av en statens järnvägars resebyrå vid
statliga tjänsteresor kan vara med statens järnvägars affärsintressen förenligt.
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att
statliga förrättningsmän vid beställning av biljetter för tjänsteresor skola
åläggas att hänvända sig till statens järnvägar tillhörig resebyrå, där så utan
särskild olägenhet kan ske. I förekommande fall synas anvisningar av motsvarande
innebörd böra meddelas jämväl icke-statliga institutioner och föreningar,
då fråga är om sådan verksamhet som helt eller till övervägande
del finansieras av statsmedel.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet angiven
riktning.
28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av
88 Statsutskottets utlåtande nr 145.
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
29 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 66 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 8 februari 1952, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 23 och den 30 maj 1951, nr 275 respektive 317, i anledning av riksdagens
år 1950 församlade revisorers berättelse.
Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.
Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att flertalet i sistnämnda riksdagsskrivelse angivna ärenden alltjämt äro
föremål för Kungl. Majrts prövning. Utskottet förutsätter att dessa frågor
ägnas fortsatt uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan
uttalade önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena medgiva.
Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till
särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 13 maj 1952.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Näsström,
Sundelin, Hesselbom, Lundqvist, Ragnar Persson, Edvin Thun, Söderquist
och Nils Theodor Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Mårtensson
i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Staxäng, Åkerström, Johansson
i Mysinge, Kollberg, Petterson i Degerfors, Onsjö, Persson i Växjö,
Birke, fru Ericsson i Luleå och herr Gustafsson i Skellefteå.
Reservation
vid punkten 23:o) (Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark)
av herr Näsgård, fröken Andersson samt herrar Söderquist, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Ljungskile, Staxäng, Johansson i Mysinge och Onsjö.
527482. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.