Statsutskottets utlåtande nr 116.

ro

Nr 116.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående återbetalning
av erlagda tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid
befattningshavares avgång ur statens tjänst.

(5:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Lundqvist väckt motion (I: 210) har
hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter må äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid
avgång ur statens tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna, vare sig
genom inbetalning till pensionsstyrelsen för beredande av pension därifrån
eller i form av uppskjuten livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren
under sammanlagt minst tio år erlagt sådana avgifter och
hos Konungen gör framställning om sådan restitution senast under år
1956; dels ock besluta, att för ändamålet erforderliga medel skola bestridas
av det under 13 ;e huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd m. m.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Den nu väckta frågan har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för
riksdagens prövning.

I en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 110) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått
från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutande av pension, måtte tillerkännas
samma förmåner, som jämlikt stadgandena i dels § 12 i lag angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 4 juni
1920, dels ock § 22 av civila tjänstepensionsregleinentet den 30 juni 1934
tillkommit tjänstemän, som senare under likartade förhållanden avgått ur
statens tjänst.

I yttrande över den vid 1942 års riksdag väckta motionen avstyrkte statskontoret
på anförda skäl bifall till motionen.

För egen del anförde bankoutskottet vid 1942 års riksdag (uti. nr 40)
bl. a. följande.

Enligt tidigare gällande bestämmelser — liksom enligt bestämmelserna i
1907 års för vissa förvaltningsområden alltjämt gällande pensionslag —
ägde tjänsteman vid avgång ur statens tjänst före uppnådd pensionsålder
av annan orsak än invaliditet eller sjukdom icke någon rätt till pension på
grund av inbetalda avgifter och ej heller rätt att åtcrbekomma sådana av -

26

Statsutskottets utlåtande nr 116.

gifter. Detta var vid kommunikationsverken fallet före tillkomsten av 1920
års pensionslag; vid den civila statsförvaltningen i övrigt ävensom vid militärförvaltningen
var enahanda förhållande rådande intill ikraftträdandet
den 1 juli 1935 av de nuvarande civila och militära ijänstepensionsreglementena.
I 1920 års pensionslag för kommunikationsverken föreskrevs, att
för tjänsteman, som avgick ur tjänst utan att vara berättigad till tjänstepension,
skulle kapitalvärdet av hans pensionsavgifter inbetalas från vederbörande
pensionsfond till pensionsstyrelsen för beredande av pension åt
honom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. 1 civila och militära
tjänstepensionsreglementena hava intagits stadganden, vilka i princip innebära,
att tjänstemän, som avgå ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande
av pension enligt reglementena, skola försäkras till erhållande av
s. k. uppskjuten livränta. Denna livränta innebär så till vida en utvidgning
av motsvarande förmån enligt kommunikationsverkens pensionslag, som
den avgångne därigenom erhåller vederlag — helt eller delvis — icke blott
för de under tjänstetiden erlagda bidragen till pensioneringen utan jämväl
för den del av den på tjänstetiden belöpande pensionen, som bekostas av
staten.

Statskontoret har för sin del ställt sig bestämt avvisande gentemot motionärens
förslag under hänvisning till att en retroaktiv tillämpning av
nyare pensioneringsgrunder vore ägnad att ingiva starka betänkligheter.
Vad statskontoret sålunda anfört är givetvis i princip riktigt. Enligt utskottets
mening bör dock i undantagsfall, där sä kan ske utan prejudicerande
verkningar, avsteg kunna göras från den ståndpunkt, som intagits
av statskontoret och som hittills tämligen konsekvent biträtts av statsmakterna.
Från denna utgångspunkt synes det i motionen framlagda förslaget
— dock med vissa modifikationer — kunna förtjäna att tagas under övervägande.
Redan återfåendet av erlagda avgifter — utan ränta därå —
synes utskottet innebära en stor förmån ur befattningshavarnas synpunkt.
En dylik lösning skulle dessutom medföra en betydande administrativ förenkling.
Vidare synes det utskottet, att en återbetalning av avgifterna i så
fall bör begränsas till att avse befattningshavare, som vid bestämmelsernas
ikraftträdande alltjämt äro i livet, ävensom att återbetalningen bör göras
beroende av särskild ansökan från vederbörande befattningshavare eller
dennes rättsinnehavare.

Enligt utskottets mening skulle det sålunda i och för sig vara rimligt och
möjligt att i modifierad form realisera den i motionen väckta tanken. Enligt
utskottets mening torde emellertid denna böra göras till föremål för
närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg i syfte att klarlägga, huruvida
och i vad mån förutsättningar föreligga för återbetalning i bär avsedda
fall av erlagda tjänstepensionsavgifter. Utskottet vill därför förorda,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning i ämnet och för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.

1942 års riksdag beslöl i enlighet med bankoutskottets hemställan att
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av den väckta frågan.

Vid besvarande den 1 juli 1948 i första kammaren av en utav herr Lundqvist
framställd interpellation, huruvida den av 1942 års riksdag begärda
utredningen hunne avslutas inom sådan tid, att eventuellt förslag till frågans
avgörande kunde framläggas senast till 1949 års riksdag, anförde
chefen för finansdepartementet i huvudsak följande.

Statsutskottets utlåtande nr 116.

21

Frågan hade varit föremål för utredning inom finansdepartementet. Det
därvid framkomna materialet hade emellertid visat sig icke vara tillräckligt
omfattande för en tillförlitlig redovisning av antalet personer, som skulle
kunna bliva delaktiga av den av bankoutskottet ifrågasatta förmånen, eller
beloppet av de pensionsavgifter, som skulle kunna komma att återbetalas.
Att åstadkomma uppgifter, på vilka man med någon större grad av säkerhet
skulle kunna bedöma räckvidden av det ifrågasatta medgivandet och
kostnaden för dess genomförande, skulle innebära en mycket betydande
arbetsbelastning för myndigheterna. För ändamålet skulle nämligen bliva
nödvändigt för vederbörande myndigheter att verkställa en genomgång av
tjänstematriklar och räkenskaper, vilken i de flesta fall — särskilt beträffande
de stora affärsverken — skulle bliva synnerligen tidsödande och därför
även kostnadskrävande. Undersökningen måste sträcka sig flera decennier
tillbaka och omfatta även tid, från vilken tillförlitliga matriklar och
räkenskapshandlingar ofta ej funnes bevarade. Att söka utröna i vad mån
de förutvarande befattningshavarna alltjämt vore i livet komme vidare att
tarva eu omfattande korrespondens med pastorsämbeten in. fl. myndigheter.
Den anordning med återbetalning av erlagda pensionsavgifter, som
bankoutskottet ansett böra undersökas, skulle alltså vara förenad med administrativa
svårigheter och olägenheter, som vore högst avsevärda och
betydligt större än som kunnat förutses vid riksdagens behandling av ärendet.
Med hänsyn till vad sålunda framkommit vid utredningen hade Kungl.
Maj :t icke funnit skäl föreligga att för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Beslut härom hade meddelats den 27 juni 1947.

I en vid 1949 års riksdag väckt motion (I: 157) hemställdes härefter, att
riksdagen måtte medgiva, att återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
finge äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid avgång ur statens
tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna, vare sig genom inbetalning
till pensionsstvrelsen för beredande av pension därifrån eller i form av
uppskjuten livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren under
sammanlagt minst tre år före avgången haft anställning, som vid nämnda
tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt.

I utlåtande nr 9 över sistnämnda motion anförde bankoutskottet vid
1949 års riksdag bl. a. följande.

Den av Kungl. Maj:t verkställda utredningen har visat, att det ifrågasatta
återbetalningsförfarandet skulle bliva förenat med synnerligen stor
administrativ omgång och kräva tidsödande undersökningar från de berörda
myndigheternas sida. I anledning härav har Kungl. Maj:t enligt beslut
den" 27 juni 1947 icke funnit skäl att för riksdagen framlägga förslag
i ämnet. Med hänsyn härtill och då några nya omständigheter av betydelse
för frågans bedömande icke blivit anförda i den nu väckta motionen, har
utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte.
Den ifrågasatta begränsningen av rätten till återbekommande av erlagda
pensionsavgifter till tjänstemän, som vid avgången ur tjänst erlagt pensionsavgifter
under viss minimitid, synes nämligen endast i någon mån
vara ägnad att minska de i det föregående berörda administrativa svårigheterna.
I varje fall kvarstår alltjämt ovissheten rörande såväl antalet av
de f. d. tjänstemän, varom här är fråga, som storleken av den statsutgift,
som skulle föranledas av ett bifall till motionen. Likaså saknas kännedom
om vilka tjänstemannakategorier den avgångna personalen tillhört.

28

Statsutskottets utlåtande nr 116.

1049 års riksdag beslöt i enlighet med bankoutskottets hemställan, att
den då väckta motionen icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd för det i den nu föreliggande motionen väckta förslaget anför
motionären bl. a. följande.

Att jag Irots 1 rågans tidigare negativa utgång ännu en gång vågar återkomma
är främst beroende på att jag — väl medveten om att här icke föreligger
någon juridisk skyldighet för det allmänna — dock anser det vara
ett rättfärdighetskrav, att något göres från statsmakternas sida i denna
1 råga särskilt med hänsyn till den ytterligare skärpning av dessa gamla
statstjänares bekymmersamma belägenhet, som vållats av den allra senaste
tidens starka penningvärdeförsämring.

Att nu exakt angiva, hur många fall det kan gälla, är icke möjligt utan en
särskild utredning. Det måste emellertid kunna tagas för givet, att det numera
icke kan röra sig om något större antal. Det bör ihågkommas, att fråga11
har betydelse endast för personer som efter ordinarie tjänst avgått redan
före år 1920, i vad gäller kommunikationsverken, och före 1935 i fråga
om civilförvaltningen i övrigt.

För att emellertid i görligaste mån begränsa myndigheternas tidsödande
undersökningar vill jag föreslå, att återbetalning av erlagda avgifter beslutades
skola kunna ske endast i de fall, då vederbörande under sammanlagt
minst tio år erlagt sådana avgifter. Vidare skulle kunna bestämmas, att en
undersökning om förutsättningarna för återbetalning skulle ske först på
vederbörandes personliga hemställan och att det skulle stadgas viss restitutionstid,
förslagsvis fem år, inom vilken tid en dylik hemställan måste göras.

Följdes dessa förenklade linjer, skulle utredningsarbetet i väsentlig grad
underlättas och, även om denna lösning icke kan anses helt idealisk, de
mest ömmande fallen det oaktat kunna antagas bliva tillgodosedda.

Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret avgivit yttrande och därvid anfört följande.

Såsom statskontoret framhållit vid ett tidigare tillfälle, då den i föreliggande
motion väckta frågan var föremål för riksdagens prövning (bankoutskottet
nr 40/1942) är en retroaktiv tillämpning av nyare pensioneringsgrunder
ägnad att ingiva starka betänkligheter. Härtill kommer — såsom
bankoutskottet med anledning av en ånyo i ämnet väckt motion erinrat i
utlåtande nr 9 till 1949 års riksdag — att tidigare verkställd utredning
visat, att det ifrågasatta utbetalningsförfarandet skulle bliva förenat med
synnerligen stor administrativ omgång och kräva tidsödande undersökningar
från de berörda myndigheternas sida. Den av motionären nu förordade
begränsningen av rätten till återbekommande av erlagda pensionsavgifter
till tjänstemän, som erlagt dylika avgifter under minst tio år, lärer
enligt statskontorets mening endast i jämförelsevis ringa grad komma att
minska myndigheternas svårigheter. Statskontoret vidhåller alltjämt sin
tidigare intagna ståndpunkt till föreliggande fråga och anser förty, att
motionCn icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Det i motionen väckta förslaget innebär sakligt sett — liksom
tidigare i samma ämne väckta motioner — att bestämmelserna i kommunikationsverkens
pensionslag angående beredande av pension på basis
av kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter, respektive i civila tjänstepen -

Statsutskottets utlåtande nr 116.

29

sionsreglementet angående uppskjuten livränta, skulle givas retroaktiv tilllämpning
på f. d. befattningshavare, vilka icke varit underkastade pensionslagens
eller pensionsreglementets föreskrifter. Förslaget innefattar således
ett anspråk gentemot staten, för vilket någon rättsgrund icke kan åberopas
jämlikt de vid tiden för vederbörandes avgång ur tjänst gällande
pensioneringsbestämmelserna; de befattningshavare, som under nämnda tid
lämnat statstjänsten, ha också gjort detta i vetskap om konsekvenserna
beträffande av dem erlagda pensionsavgifter. Redan av dessa skäl finner
utskottet starka principiella betänkligheter kunna resas mot tanken på en
åtgärd i motionens syfte. Härtill kommer att, enligt vad tidigare verkställd
utredning givit vid handen, det ifrågasatta återbetalningsförfarandet skulle
bliva förenat med betydande administrativ omgång samt kräva tidsödande
undersökningar. Även med den i motionen i förenklingssyfte förordade avgränsningen
av de fall, där en återbetalning skulle kunna bli aktuell, måste
såvitt utskottet kan bedöma avsevärda svårigheter komma att vållas de berörda
myndigheterna på grund av den långa tidrymd, som förflutit sedan
vederbörande lämnade statstjänsten.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen 1:210 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

* MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 111.