Statsutskottets utlåtande nr 114.

17

Xr 114.

Utlåtande i anledning au väckta motioner angående rätt till
full tjänstepension för vissa telegrafexpeditörer.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Lundqvist och Arrhén (I: 151) och den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl. (II: 198), har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att telegrafexpeditörer, som antogos i telegrafverkets tjänst
1916—1921 och som år 1935 ej innehade ordinarie tjänst i antagningslönegraden
(nuvarande 15 lönegraden), måtte få räkna full tjänstepension vid
25 tjänstår.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 198 följande.

Under åren 1916—1921 antogs ett mycket stort antal telegrafexpeditörer
såsom extra tjänstemän i telegrafverket.

Den stora arbetsbelastningen under dessa år minskade mycket starkt
under de följande åren, bl. a. därför att morsetelegrafien började utbytas
mot teletype och teleprinter.

På grund härav skedde inga nyanställningar förrän 1936. En annan följd
var att befordran till extra ordinarie tjänsteman inte kom att ske förrän
1935. Berörda grupp kom därför under ekonomiskt betungande omständigheter.
Den s. k. reseskyldigheten, som härigenom kom att utsträckas under
en lång följd av år, kom också att verka starkt förslitande såväl på den
psykiska som på den fysiska hälsan.

Då vid denna tid extra tjänstemän icke hade rätt att tillgodoräkna sig
full tjänstetid för sin pensionering utan endast därav, kom den ordinarie
utnämningen i en del fall, nämligen då befattningshavaren förtids- eller
sjukpensionerades, att innebära en försämrad pension. Enligt vår mening
bör detta förhållande korrigeras så att vederbörande i varje fall får någon
förbättring.

Då det sammanlagt icke torde komma att röra sig om mer än ett 50-tal
befattningshavare, komma kostnaderna för en dylik förbättring icke att bli
synnerligen stora. En lämplig väg härtill synes oss vara, att kravet på 30
tjänstår för erhållande av full tjänstepension eftergives för ifrågavarande
grupp. För vår del anse vi, att gränsen bör sänkas till 25 tjänstår.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
telegrafstyrelsen avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

Den under första världskriget rådande högkonjunkturen inom landet
medförde en hastig och synnerligen stark ökning av telegraftrafiken. Denna
ökning medförde i sin tur behov av ytterligare tclegrafulbildad personal.
För att tillgodose detta behov anordnades fram till våren 1921 ett flertal
kurser för utbildning av telegrafexpeditörer.

2—8M52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 sand. Nr 111—116.

18

Stalxntslcottetss utlåtande er 114.

Under år 11)21 började emellertid telegraftrafiken visa tendens till hastig
nedgång. Telegrafstyrelsen gjorde då eu grundlig inventering av personalbeståndet
och arbetstillgången i syfte att beräkna det sannolika personalbehovet
under de närmast framförliggande åren och med ledning därav
vidtaga åtgärder för beredande av arbete inom verkets övriga verksamhetsområden
åt de icke-ordinarie telegrafexpeditörer, som med den sjunkande
trafiken successivt bleve övertaliga.

I slutet av år 1922 var styrelsen dock nödsakad alt till samtliga telegraivcrkets
stationer utsända cirkulär därom, att de senaste årsklasserna av
extra ordinarie och extra telegrafexpeditörer, d. v. s. de som utexaminerats
från telegrafverkets undervisningsanstalt under år 1920 och 1921,
sannolikt icke kommc att tagas i anspråk för tjänstgöring under år 19211
och att ifrågavarande tjänstemän därför under nämnda år voro befriade
från skyldigheten att std till förfogande för tjänstgöring inom verket. Då
någon förbättring i personalsituationen under det följande året icke inträdde,
såg sig styrelsen nödsakad att i oktober 192,1 utsända personliga
meddelanden till ett stort antal extra ordinarie och extra telegrafexpeditörer,
vilka utexaminerats senare än våren 1919, vari dessa — i uttalat
syfte att bereda dem möjlighet att söka annat mera tillfälligt arbete eller
definitivt övergå till annat yrke — underrättades om att deras arbetskraft
icke behövde tagas i anspråk för telegraf arbete under år 1924 samt att de
därför vore befriade från skyldigheten att stå till förfogande för arbete vid
telegrafverket. Under år 1924 utsändes till samma tjänstemän ytterligare
ett personligt meddelande, vari de underrättades om att utsikterna för
dem att få annat än rent tillfälligt arbete inom telegrafområdet måste bedömas
såsom varande mycket små för ett flertal år framåt. Anvisning
gavs samtidigt om möjligheten att erhålla anställning vid verkets telefonavdelning,
där nyrekrytering alltjämt ägde rum. De, som icke önskade begagna
sig av denna möjlighet att erhålla arbete inom verket, uppmanades
att om möjligt övergå till annan levnadsbana. En del av de icke-ordinarie
telegrafexpeditörer, som tillhörde ovan nämnda tvångspermitterade årskurser,
övergingo till annat yrke. Däremot begagnade sig endast ett fåtal
av den anvisade möjligheten att provisoriskt övergå till telefonavdelningen.

De av ifrågavarande tjänstemän, som valde att kvarstå i telegrafverkets
tjänst såsom telegrafexpeditörer, erbjödos det arbete inom telegrafområdet,
som styrelsen fann sig kunna bereda dem, men de hade rättighet att antaga
eller avböja erbjudna förordnanden och tjänsteuppdrag. Under den
tid, dylik tjänsteman icke innehade förordnande eller förrättade annan
tjänstgöring, utgick ej något beredskapsarvode. För att bereda dessa ickeordinarie
telegrafexpeditörer, som saknade fast placering, mesta möjliga
arbete utnyttjade styrelsen varje om än kortvarigt tillfälligt förordnande;
sålunda förbehölls åt denna personal bl. a. även sådana kortare vikariat,
som eljest rätteligen bort tilldelas å vederbörlig ort befintliga reservlelegrafexpeditörer,
d. v. s. sådana telegrafexpeditörer som tagit avsked ur verkets
tjänst men som förklarat sig villiga att vid behov tjänstgöra. Under berörda
förhållanden kom tjänstgöringen ofta nog att bestå av längre eller kortare
vikariat i mer eller mindre oavbruten följd å olika platser inom landet.

Så småningom, med början vid årsskiftet 1926/27, blev det möjligt för
styrelsen att successivt och senast fr. o. m. den 1 juli 1931 återinsätta de
kvarvarande tvångspermitterade extra ordinarie telegrafexpeditörerna i
aktiv tjänst. Slutligen blevo de extra telegrafexpeditörer, som så önskade,
antagna till extra ordinarie telegrafexpeditörer fr. o. in. den 11 juni 1935.

Utöver de ovan relaterade, med de inträffade förändringarna i telegraftrafiken
sammanhängande personalåtgärderna blev styrelsen, för att an -

Statsutskottets utlåtande nr 114.

19

passa den ordinarie telegrafpersonalens storlek efter trafikmängden, nödsakad
att under ett antal år indraga vakantblivna ordinarie telegrafexpeditörstjänster.
Eu följd härav har givetvis blivit, att den av vederbörande
tjänstemän beräknade tidpunkten för ordinarieblivandet kommit att förskjutas.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår är det huvudsakligen
de extra ordinarie och extra telegrafexpeditörer, som utexaminerats från
utbildningskurser anordnade senare än våren 1919, vilka drabbats av följderna
av den stora nedgången i telegraftrafiken, och icke, såsom av motionernas
avfattning möjligen kan antagas, samtliga under åren 1916—1921
antagna extra eller extra ordinarie telegrafexpeditörer.

Samtliga icke-ordinarie telegrafexpeditörer tillhörande de i nästföregående
stycke angivna, efter år 1919 utexaminerade årskurserna voro sålunda
— såframt de icke övergått till arbete inom verkets övriga verksamhetsområden,
i vilket fall de i regel efter relativt kort tid överförts till ordinarie
eller extra ordinarie anställning — antagna till extra ordinarie telegrafexpeditörer
före civila tjänstepensionsreglementets ikraftträdande den
1 juli 1935. Genom tillkomsten av sagda reglemente blev pensionsrätten,
som dittills varit inskränkt till ordinarie tjänstemän, utsträckt att omfatta
jämväl extra ordinarie tjänstemän. Reglementet kom följaktligen
att fr. o. m. den 1 juli 1935 äga tillämpning å ifrågavarande extra ordinarie
telegrafexpeditörer. Detta innebär att de, räknat fr. o. m. sistnämnda
datum, äga att, med avdrag för tid varunder ledighet av i reglementet närmare
angivet slag åtnjutits, såsom tjänstår för pension helt tillgodoräkna
tid, varunder de innehaft ordinarie eller extra ordinarie anställning. Då
de emellertid, såsom ovan omförmälts, vid reglementets ikraftträdande
innehade sådan extra ordinarie tjänst vid telegrafverket, å vilken reglementet
erhöll tillämpning, äga de jämlikt stadgande i reglementets övergångsbestämmelser
att därutöver såsom tjänstår för pension tillgodoräkna
två tredjedelar av tid, varunder de före reglementets ikraftträdande innehaft
förordnande.

Telegrafexpeditörsbefattningen är placerad i lönegrad Ca 15. För erhållande
av hel pension erfordras för sådan befattningshavare 30 tjänstår.
Tidigare har för befattningen gällt en pensionsålder av 63 levnadsår. Sedan
systemet med fasta pensionsåldrar under år 1951 ersatts med pensioneringsperioder,
gäller för befattningen pensioneringsperiod II som omfattar
tiden frän utgången av den kalendermånad, varunder tjänstemannen
uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad, varunder
han uppnår 65 års ålder.

De telegrafexpeditörer, om vilka, såsom styrelsen ovan framhållit, närmast
är fråga, d. v. s. de telegrafexpeditörer som utexaminerats senare
än våren 1919, äro födda omkring år 1900. De uppnå sålunda den för dem
gällande pensioneringsperiodens nedre gräns först omkring år 1963.

I anledning av motionerna ha överslagsberäkningar verkställts för att
utröna storleken av den tjänstepension (ålderspension), som kan väntas
komma att utgå till dessa telegrafexpeditörer, därest de kvarstå i tjänst till
den tidpunkt, då de uppnå pensioneringsperiodens nedre gräns. Dessa beräkningar
ha givit vid handen, att även de senaste årskurserna av ifrågavarande
telegrafexpeditörer vid nämnda tidpunkt komma att kunna räkna
det antal tjänstär som för dem erfordras för erhållande av hel ålderspension
förutsatt att de icke i större utsträckning åtnjutit ledighet av sådant
slag att avdrag skall göras vid tjänstårsberäkning. Vid beräkningen bär
icke rnedtagits fall då vederbörande, sedan de en gång tagit avsked ur verkets
tjänst, återinträtt i tjänst först efter flera års frånvaro, och ej heller

''JO

Statsutskottets utlåtande m lli.

fall då vederbörande efter tvångspermitteringen visserligen kvarstått i
tjänst men härunder av privata skäl vägrat mottaga av styrelsen erbjudna
förordnanden eller av enahanda anledning endast mottagit de förordnanden,
som förekommit å den ort där vederbörande var bosatt. Enär emellertid
vid tjänstårsberäkning för pension jämväl får tagas i betraktande tid,
varunder tjänsteman kvarstått i tjänst under den för hans befattning gällande
pensioneringsperioden, synes även tjänsteman, som tillhör sistnämnda
kategori och som vid uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre
gräns icke kan räkna 150 tjänstår, genom kvarstående i tjänst till utgången
av denna period i flertalet fall kunna uppnå för erhållande av hel pension
erforderligt antal tjänstår.

Jämlikt gällande föreskrifter är ordinarie tjänsteman skyldig att avgå
från tjänsten, därest han till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt
arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst. Vid avgång ur tjänsten av dylik anledning
äger tjänstemannen rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension (sjukpension).
Grundbeloppet av sjukpension beräknas etter samma grunder
som gälla i fråga om ålderspension. Grundbeloppet av sjukpension skall
dock utgöra lägst 75 % av det för befattningen gällande begynnelse- respektive
slutunderlaget, allt i den mån beloppet icke härigenom överstiger
grundbeloppet av den ålderspension, som skulle hava tillkommit tjänstemannen,
därest han under oförändrade förhållanden kunnat kvarstå i sin
befattning till pensioneringsperiodens utgång.

Att sjukpension i vissa fall kan komma att utgå med reducerat belopp
är icke något för nu omhandlade personalgrupp specifikt, och styrelsen
kan icke finna påkallat, att just för dessa befattningshavare åtgärder vidtagas
för att eliminera den påverkan på eventuell sjukpension, som deras
tidigare tjänstgöringsförhållanden kunna medföra. Tillskapandet av undantagsföreskrifter
för de omhandlade telegrafexpeditörerna kan väntas medföra
konsekvenser i avseende å pensionsberäkningen för andra personalgrupper,
som — liksom de ifrågavarande telegrafexpeditörerna — fått vänta
på ordinarieblivandet längre tid, än som eljest varit normalt, och på grund
av arbetsbrist icke kunnat beredas fortlöpande arbete.

Icke heller kan styrelsen finna skäl föreligga att skapa gynnsammare
förutsättningar för nu berörda telegrafexpeditörer att erhålla förtidspension,
d. v. s. pension som vid avgång tidigast fem år före uppnåendet av
pensioneringsperiodens nedre gräns kan beviljas befattningshavare under
förutsättning dels att avgången icke strider mot statens intressen, dels att
tjänstemannen innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande
av hel pension. Fall av förtidspensionering av telegrafexpeditör av
här ifrågavarande kategori har hittills icke förekommit och s.ynes för övrigt
kunna komma i fråga tidigast omkring år 19;>8, d. v. s. då vederbörande
uppnår (63 — 5 =) 58 års ålder.

Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla, att här ifrågavarande telegraf
expeditör er, därest de kvarstå i tjänst till uppnåendet av den för dem
gällande pensioneringsperiodens nedre gräns, i normala fall kunna påräkna
att ha förvärvat det antal tjänstår som erfordras för att komma i
åtnjutande av hel ålderspension. Enligt styrelsens mening böra — ur
principiell synpunkt och med hänsyn till konsekvenserna — särskilda
undantagsföreskrifter icke införas med tanke på eventuellt inträffande fall
av sjuk- eller förtidspension inom den nämnda personalgruppen.

Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig telegrafstyrelsen
böra avstyrka ett beslut av den innebörd, som i motionerna ifrågasatts.

Statsutskottets utlåtande nr 114.

21

Utskottet. Av telegrafstyrelsens i ärendet verkställda utredning framgår
oförtydbart, att de telegrafexpeditörer, varom här är fråga — därest
de kvarstå i tjänst intill uppnåendet av den för dem gällande pensioneringsperiodens
nedre gräns, 63 år — i normala fall kunna påräkna att ha intjänat
för erhållande av hel ålderspension erforderligt antal tjänstår. Vid
sådant förhållande och då, av skäl som telegrafstyrelsen berört, anledning
saknas att för här ifrågavarande personalgrupp tillskapa särskilda undantagsföreskrifter
med tanke på eventuellt inträffande fall av sjuk- eller förtidspension,
avstyrker utskottet, att åtgärder vidtagas i anledning av
motionerna.

Utskottet hemställer således,

att motionerna 1:151 och 11:198 icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 29 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 111.