Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om ogiltighet av sämjedelning av
jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Genom en den 15 februari 1952 dagtecknad proposition, nr 58, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer.

Sämjedelning av jord, som varit föremål för laga skifte enligt lagen den
30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län eller laga
skifte till rubbning av storskifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län, vare utan verkan. Vad nu sagts skall gälla jämväl sämjedelning
av jord, som icke undergått sådant skifte men hör till by vilken
varit föremål för förrättning enligt lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda
bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, såframt förrättningen skett i
samband med att annan jord inom byn enligt lagen den 17 juni 1932 undergått
laga skifte till rubbning av storskifte. Med sämjedelning av jord
skall jämställas sämjedelning av vad till jorden lagligen hör.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i lagen stadgas skall icke äga tillämpning å sämjedelning, som skett
före lagens ikraftträdande.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär alltså, att sämjedelning
av jord, som varit föremål för viss förrättning enligt den jorddelningsrättsliga
särlagstiftningen för Kopparbergs län, frånkännes rättsverkan.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslaget, får utskottet i
den mån redogörelse därför ej lämnas bär nedan hänvisa till propositionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr S.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

Inledning.

Under 1800-talet genomfördes med stöd av särskilda författningar storskiften
beträffande stora delar av Kopparbergs län. Denna storskiftesverksamhet
avslutades år 1894. Såsom ett allmänt omdöme kan om dessa storskiften
sägas att de voro efter tidsförhållandena väl gjorda. Emellertid har
därefter inom de storskiftade områdena uppkommit en betydande ägoblandning
och ägosplittring. Den främsta anledningen härtill har varit sedvänjan
att skifta arvfallen jord alla dödsbodelägarna emellan, i samband varmed
i stor utsträckning lotter utlagts på marken utan legal jorddelningsförrättning
genom s. k. sämjedelning.

Fastighetsförhållandena inom de avsedda delarna av Kopparbergs län äro
så särpräglade att den generellt gällande jorddelningslagstiftningen ansetts
icke kunna i alla delar givas tillämpning å områdena. En viss särlagstiftning
har därför genomförts. I detta hänseende må erinras om lagen den 30 april
1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av
staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lagstiftning
var i främsta rummet att genom provskiften vinna erfarenhet till ledning
vid utformandet av de för denna del av landet erforderliga särbestämmelserna
beträffande jorddelningen. På grundval i väsentliga delar av den
erfarenhet, som vunnits vid provskiftena enligt 1925 års lag, har sedermera
tillkommit lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, vilken lag vanligen kallas
datalagen.

Enligt 1925 års lag ha genomförts 12 provskiften. Dessa ha omfattat inemot
4 000 hektar inrösningsjord och omkring 18 500 hektar avrösningsjord.
Vid skiftena ha utlagts närmare 1 900 fastigheter. Denna verksamhet är nu
att anse såsom avslutad. Däremot pågår skiftesverksamheten enligt dalalagen.
Ett fåtal skiften enligt denna lag har avslutats. För närvarande handlägges
ett tjugutal laga skiften jämlikt denna lag, vilka omfatta omkring
200 000 hektar och beröra ungefär 6 000 delägare. Vissa av dessa förrättningar
väntas bli slutförda under de närmaste åren.

I anslutning härtill må framhållas, att de av provskiftena och skiften enligt
datalagen föranledda förrättningskostnaderna i större utsträckning åvilat
statsverket än kostnaderna för andra laga skiften. Statsverkets kostnader
för provskiftena ha uppgått till inemot 2 000 000 kronor. För skiftesverksamheten
enligt datalagen, för vilken tillskapats en särskild lantmäteriorganisation,
utgöra statsverkets årliga utgifter i runt tal 600 000 kronor.

Från olika håll har gjorts gällande, att risk förelåge att resultaten av skiftesverksamheten
enligt 1925 års lag och dalalagen skulle komma att omintetgöras
genom att de därvid utlagda fastigheterna delades genom privata
åtgärder. Sålunda har denna risk framhållits i en av landshövdingen och
överlantmätaren i Kopparbergs län den 15 oktober 1950 avlåten gemensam
skrivelse till Kungl. Maj :t. Denna utmynnar i en hemställan om skyndsam
utredning rörande de åtgärder som kunde vidtagas för att hindra fortsatt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

3

sämjedelning av ägolotter inom de delar av Kopparbergs län, som undergått
provskifte eller laga skifte enligt dalalagen.

Frågan har sedermera berörts av riksdagens år 1950 församlade revisorer,
vilka avslutningsvis uttalat, att förnyade sämjedelningar inom de lagaskiftade
områdena icke endast innebure en fara för att vid skiftena redan
vunna förbättringar tillspillogåves, utan att det därjämte måste ifrågasättas,
huruvida hela den skiftesverksamhet, som påginge och förestode, kunde komma
till avsedd och bestående nytta.

Lantmäteristyrelsen har härefter upptagit spörsmålet till ingående prövning
och med skrivelse den 29 september 1951 till Kungl. Maj :t överlämnat
promemoria angående provisoriska åtgärder mot sämjedelning inom vissa
delar av Kopparbergs län (stencilerad). Promemorian utmynnar i ett förslag
om införande i dalalagen av ett stadgande av innebörd att sämjedelning
i vissa fall skall vara utan verkan.

över lantmäteristyrelsens promemoria ha efter remiss utlåtanden avgivits
av Svea hovrätt, lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, lantbruksstyrelsen,
som bilagt yttrande från lantbruksnämnden i Kopparbergs län,
av skogsstyrelsen, som bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län, av länsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätaren i samma län,
vilken närslutit yttranden från cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i länet ävensom från den förutvarande styresmannen för den tidigare
särskilda skiftesorganisationen, av häradshövdingarna i Falu, Nås och Malungs,
Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, Sveriges lantbruksförbund
samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Från Dalarnas länsförbund av riksförbundet landsbygdens folk och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, vilka beretts tillfälle att avgiva utlåtanden
över promemorian, ha sådana ej inkommit.

I samtliga remissutlåtanden har lantmäteristyrelsens förslag i princip tillstyrkts.
Ett betydande antal av remissinstanserna har betonat, att åtgärder
i föreslagen riktning äro angelägna, och åtskilliga ha framhållit, att åtgärderna
böra vidtagas skyndsamt.

Departementschefen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför i propositionen
bl. a. följande:

»Ett av fastighetsbildningslagstiftningens främsta syften är att åstadkomma
en för markens användning lämplig fastighetsindelning. Vid fastighetsbildning
vid sidan om den jorddelningsrättsliga lagstiftningen finnes uppenbar
risk att dessa jordpoliliska synpunkter ej vinna beaktande. Frånsett
att privat jorddelning föranleder bristande klarhet och därigenom vållar
rättsosäkerhet genom att någon tillförlitlig redovisning av bildade fastigheter
cj erhålles, medför den lätt nog att jorden indelas på sådant sätt att den ej
kan brukas rationellt. I lantmäteristyrelsens promemoria och de däröver
avgivna yttrandena ha angivits ett flertal exempel härpå. För att trygga en
sund ekonomisk utveckling på längre sikt är det därför av vikt att förhindra

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

en privat jorddelning, även om denna för de nuvarande jordägarna skulle
framstå som ur andra synpunkter önskvärd.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att inom stora delar av
Kopparbergs län en sedan lång tid tillbaka fortgående privat jorddelning
lett till så otillfredsställande förhållanden, att särskilda ingripanden befunnits
erforderliga. I detta hänseende är att nämna främst den skiftesverksamhet,
som — för övrigt med betydande kostnader för statsverket — genomförts
eller pågår enligt den för vissa delar av länet antagna särlagstiftningen, nämligen
lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län
och lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord
å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Genom denna verksamhet
uppnås en avsevärd förbättring i fastighetsförhållandena. I ärendet har emellertid
visats, att allvarlig risk föreligger att resultatet av skiftesverksamheten
kommer att omintetgöras därigenom att enligt gammal sedvänja nya
privata jorddelningar företagas inom de skiftade områdena. Det är självfallet
en angelägen uppgift att söka hindra en sådan utveckling.

Vad i ärendet framkommit ger vid handen, att av betydelse i förevarande
sammanhang främst äro de privata jorddelningar, som ske i anledning av
inträffade arvfall. Enligt gammalt bruk tillskiftas envar av dödsbodelägarna
andel i dödsboets fasta egendom, varefter för denna andel utlägges viss ägolott,
som regel omfattande flera markområden. I likhet med lantmäteristyrelsen
och remissinstanserna anser jag, att strävandena främst böra inriktas
på att motverka den form av privat jorddelning, som utläggandet av ägolotterna
innebär och som brukar benämnas sämjedelning.

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit torde den väg som i längden säkrast
skulle leda till åsyftat resultat vara att genom upplysning klargöra för
jordägarna de vådor, som för bygdens framtida ekonomiska utveckling och i
andra hänseenden äro förbundna med förfarandet att sämjedela arvfallen
eller eljest flera tillhörig fast egendom, och att därigenom få jordägarna att
frivilligt avstå från den antydda formen för upplösning av den gemensamma
äganderätten till marken. Av stor betydelse för en utveckling i denna riktning
synas även vara de åtgärder som lantbruksnämnden i länet kan vidtaga.
Emellertid torde åtgöranden av nu antydd art icke kunna väntas medföra
omedelbar effekt av mera allmän räckvidd utan de torde komma att
verka först på längre sikt. Jag anser därför, i likhet med lantmäteristyrelsen
och remissinstanserna, att det härutöver är erforderligt med sådant ingripande,
som kan väntas ha mera omedelbar verkan.

Allmän enighet råder om att den väg som i detta syfte bör beträdas är att
för vissa områden i Kopparbergs län genomföra en särskild lagstiftning
med innehåll att sämjedelningar frånkännas rättsverkningar. Innebörden
härav kan i korthet sammanfattas sålunda. Sämjedelningen skulle icke komma
att medföra en upplösning av den samäganderätt, som bestått före sämjedelningen.
Äganderätten till den ideella andelen i fastigheten skulle sålunda
ej komma att ersättas med äganderätt till den vid sämjedelningen ut -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

lagda lotten. Vid blivande lantmäteriförrättningar skulle hänsyn ej tagas
till den skedda sämjedelningen. Detta innebär bl. a., att frågorna om likvider
mellan skiftesdelägarna skulle bedömas från samma utgångspunkt som
om någon sämjedelning ej förekommit.

Det är att beakta, att en regel av nu angiven innebörd icke har någon
omedelbar verkan å sämjedelningsavtal, så länge avtalet respekteras av
kontrahenterna och frågan om avtalets giltighet ej aktualiseras av särskild
anledning, exempelvis lantmäteriförrättning eller exekutivt förfarande. Effekten
av bestämmelsen ligger främst däri, att innehavaren av en sämjelott
får en, med hänsyn till omöjligheten att bedöma vad som kan komma att inträffa
i framtiden, i hög grad osäker ställning i rättsligt hänseende. Det är
tydligt, att en lagregel sådan som den ifrågasatta icke omöjliggör tillkomsten
av sämjedelningar. Av stor betydelse, för vilken verkan lagregeln kommer
att ha, är huru stora jordägarna bedöma de risker vara, som äro förbundna
med sämjedelningar utan rättsverkningar. I remissyttrandena ha också
kommit till uttryck olika meningar om i vilken utsträckning en lagregel,
som frånkänner sämjedelningar rättsverkningar, kan väntas medföra att
sådana delningar upphöra. I nuvarande läge, då en överhängande fara föreligger
för jordsplittring, bör emellertid enligt min mening den omständigheten
att den tilltänkta lagstiftningen måhända icke kommer att helt utesluta
nya sämjedelningar icke vara avgörande. I detta sammanhang må framhållas,
att ogiltighetsregeln måste utgöra ett verksamt stöd för den upplysningsverksamhet
som bör bedrivas rörande vådan av sämjedelningar.

Ur principiella synpunkter kunna invändningar riktas mot att genomföra
en lagstiftning, som i och för sig riktar sig mot en i hela riket förekommande
företeelse men som skall äga tillämpning endast å sådana företeelser inom
en viss begränsad del av landet. Häremot kan emellertid anföras — såsom
lantmäteristyrelsen ock gjort •—- att jordförhållandena inom förevarande
landsdel äro i hög grad särpräglade och redan tidigare föranlett särskild lagstiftning
samt att behovet av ingripande här är vida större än inom landet
i övrigt. Härtill kommer, att det framlagda förslaget ligger i linje med de i
lagberedningens förslag upptagna generella reglerna i förevarande hänseende.
Jag anser därför, att nu berörda synpunkt ej bör föranleda, att man
avstår från att genomföra den ifrågasatta lagstiftningen såsom ett provisorium
i avbidan på att spörsmålet i samband med den kommande jordabalken
får en allmängiltig lösning.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, i likhet med lantmäteristyrelsen
och samtliga remissinstanser, en särlagstiftning för vissa delar av
Kopparbergs län, enligt vilken sämjedelning skall vara utan verkan.

Lagstiftningen bör gälla även inom sådan av äldre laga skiften omfattad
mark, som, i samband med att viss vid dessa laga skiften utesluten mark
undergår laga skifte enligt dalalagen, är föremål för förrättning enligt lagen
den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Av

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

utredningen i ärendet framgår nämligen att i dylika fall genom förrättning
enligt 1943 års lag och i samband därmed vidtagna åtgärder vinnes en sådan
rationalisering av fastighetsindelningen som kan jämställas med den som

erhålles vid provskifte eller vid laga skifte enligt dalalagen.----Till lämpningsområdet

synes alltså böra angivas vara dels jord, som varit föremål
för laga skifte enligt 1925 års lag eller laga skifte till rubbning av storskifte
enligt dalalagen, och dels jord, som icke undergått sådant skifte men
hör till by vilken varit föremål för förrättning enligt 1943 års lag, såframt
förrättningen skett i samband med att annan jord inom byn enligt datalagen
undergått laga skifte till rubbning av storskifte.

De privata delningar, som skola omfattas av ogiltighetsregeln, torde, såsom
lantmäteristyrelsen föreslagit, böra angivas med uttrycket sämjedelning.
Under detta på åtskilliga ställen i lagstiftningen förekommande uttryck
lärer inbegripas delningar, varigenom för viss ideell andel i en fastighet utlägges
viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse. I anslutning
till vad lagberedningen anfört torde böra framhållas, att därunder icke komma
de fall då visst område av fastighet överlåtes eller då vid arvskifte en
fastighet uppdelas mellan dödsbodelägarna, icke på det sättet att de erhålla
vissa kvotdelar, utan så att de direkt bekomma vissa områden på marken.
Erfarenheten visar emellertid att arvskiften med sist antydd innebörd äro
sällan förekommande i dessa bygder. Det torde ock böra beaktas, att lagfart
å de bodelägarna tillagda områdena ej kan meddelas, förrän områdena blivit
i laga ordning utbrutna.

I anslutning härtill må något beröras frågan om ogiltighetsregelns förhållande
till avtal som angivits åsyfta delning till brukningen. Ett avtal, som
har endast sådan innebörd, träffas uppenbarligen icke av ogiltighetsregeln.
Emellertid kan avgörande betydelse ej tillmätas den omständigheten att avtalet
formellt framstår som en överenskommelse endast om uppdelning av
marken för nyttjande. Därest av omständigheterna framgår, att ett sådant avtal
i själva verket innefattar sämjedelning, blir avtalet i detta hänseende utan
verkan. Uppenbarligen måste åt rättstillämpningen överlämnas att från fall
till fall pröva förekommande avtals innebörd. Här må endast framhållas det
— för övrigt i sakens natur liggande — förhållandet att ju längre tid ett såsom
delning till brukningen betecknat avtal består orubbat, desto mindre
sannolikt är det, att avtalet har endast den begränsade innebörd som det ger
sken av.

Det bör, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen föreslagit, åligga lantmätare
att vid lantmäteriförrättning som avses i den föreslagen lagen upplysa
sakägarna om ogiltighetsregelns innehåll. Av skäl som Svea hovrätt anfört
torde bestämmelse härom dock ej böra upptagas i lagen utan meddelas
i administrativ ordning.

Med hänsyn till syftet med lagbestämmelsen om ogiltighet av sämjedelning
är det självfallet av värde att denna får verkan snarast möjligt. Jag

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

7

vill alltså föreslå, att lagen träder i kraft omedelbart efter utfärdandet. I
ett par yttranden har ifrågasatts, att ogiltighetsregeln även skulle gälla vissa
avtal om sämjedelning som träffats före ikraftträdandet av lagstiftningen,
nämligen sådana som ingåtts efter offentliggörandet av lantmäteristyrelsens
promemoria. Jag finner emellertid icke tillräckliga skäl föreligga att —
om också blott i denna begränsade omfattning -— frångå principen att civilrättslig
lagstiftning icke bör givas tillbakaverkande kraft.

Då avtal om sämjedelning kan träffas utan iakttagande av särskild form,
är det självfallet ofta svårt att visa vid vilken tidpunkt sämjedelningen tillkommit.
I anledning härav har lantmäteristyrelsen — i syfte främst att
hindra att lagstiftningen kringgås genom att efter lagens ikraftträdande ingången
sämjedelning uppges ha skett dessförinnan — föreslagit, att sådan
sämjedelning för att icke träffas av ogiltighetsregeln skall anmälas inom viss
tid efter ikraftträdandet. Det är emellertid uppenbart, att ett sådant krav
medför risk för rättsförluster, även om åtgärder vidtagas för att sprida
kunskap om förefintligheten av en anmälningsskyldighet med dylik preklusionsverkan.
Med hänsyn härtill kan jag ej förorda lantmäteristyrelsens förslag
på denna punkt. Däremot vill jag föreslå den ordningen att anmälan om
befintlig sämjedelning bör göras inom viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande
men att underlåtenhet att göra anmälan ej skall föranleda att sådan
sämjedelning frånkännes rättsverkan. Redan ett på detta sätt utformat
anmälningsförfarande torde nämligen medföra, att stora krav på bevisningen
ställas, då det göres gällande, att ej anmäld sämjedelning tillkommit
före ogiltighetsregelns ikraftträdande. 1 detta sammanhang vill jag även
framhålla, att kringgående av lagstiftningen endast kan komma i fråga beträffande
sådana fastigheter, som finnas vid tiden för lagens utfärdande och
som då ägas av flera personer. Av utredningen framgår att antalet sådana
fastigheter är relativt begränsat.

Under åberopande av vad sålunda anförts förordar jag, att i lagen upptages
endast den övergångsbestämmelsen att vad i lagen stadgas icke skall
äga tillämpning å sämjedelning, som skett före lagens ikraftträdande. Bestämmelser
om det av mig förordade anmälningsförfarandet beträffande befintliga
sämjedelningar torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ väg.»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 mars 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:
ÄKE HOLMBÄCK.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon och Boo;
samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Holm, Åhman, von
Seth, Johansson i Torp, Jansson i Aspeboda, Nyberg och Andersson i Ryggestad.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

320778