Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
1
Nr 21.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 §
3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390) dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 116, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över följande
vid propositionen fogade förslag till
Kun
om ändrad lydelse av 61 § 3 m<
30 juni 19
Härigenom förordnas, att 61 § 3
30 juni 1947 (nr 390) skola erhålla
(Gällande lydelse:)
61 §.
3 mom. Våning shöjden i boningsoch
arbetsrum skall, räknat från
golv till golv, vara minst 2,90 meter.
Utan hinder — — — till enfamiljshus.
Möter svårighet — — — under
2,40 meter.
Där tjockleken av bjälklag är
större än 32 centimeter, skola ovan
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 32 centimeter.
Ej må — — — 15 kubikmeter.
852 5 2 Bihang till riksdagens protokoll
jörelse
m. och 132 § byggnadsstadgan den
17 (nr 390).
mom. och 132 § byggnadsstadgan den
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse:)
61 §.
3 mom. 1 boningsrum samt till
bostadslägenhet hörande utrymme
för matlagning skall våningshöjden,
räknat från golv till golv, vara minst
2,80 meter.
Utan hinder — — — till enfamiljshus.
Möter svårighet —--under
2,4 0 meter.
Där tjockleken av bjälklag är
större än 30 centimeter, skola ovan
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 30 centimeter.
Ej må — — — 15 kubikmeter.
I fråga om våningshöjden i an
1952.
9 samt. 3 avd. Nr 21.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
(Gällande lydelse:)
132 §.
Vid byggande---iakttagas
följande.
1) I boningsrum---mar
kens
yta.
2) Våningshöjden i---un
der
2,4 0 meter.
Där tjockleken av bjälklag är
större än 32 centimeter, skola nu
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 32 centimeter.
3) Boningsrum och---och
utgångar.
4) Byggnad får —---gjorts
svårantändligt.
5) Skorstenar och---an
tändligt
material.
Trävirke må —--brännbart
material.
Å golvet — — — eller dylikt.
(Föreslagen lydelse:)
nät arbetsrum un till bostadslägenhet
hörande utrymme för matlagning
skola iakttagas anvisningar
som byggnadsstyrelsen utfärdar.
132 §.
Vid byggande — -— — iakttagas
följande.
1) I boningsrum —--mar
kens
yta.
2) Våningshöjden i---un
der
2,4 0 meter.
Där tjockleken av bjälklag är
större än 30 centimeter, skola nu
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 30 centimeter.
3) Boningsrum och----och
utgångar.
4) Byggnad får — — — gjorts
svårantändligt.
5) Skorstenar och--— — an
tändligt
material.
Trävirke må — —- — brännbart
material.
Å golvet--— eller dylikt.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 447 av herr Norling och herr Persson, Ola, samt inom andra kammaren
nr 552 av herrar Lager och Hagberg. I motionerna, vilka äro likalydande,
har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäler, att riksdagen
avstyrker det genom propositionen framlagda förslaget till kungörelse.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för kungörelseförslaget, ävensom
i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen och motionerna.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att i någon män motverka de alltjämt stigande byggnads- och
driftskostnaderna för nya bostadshus föreslås för tätorter en sänkning av
den generella våningshöjden i boningsrum och till bostadslägenhet hörande
utrymmen för matlagning från 2,9o meter till 2,so meter. För att ernå en
effektiv rumshöjd av 2,50 meter föreslås samtidigt en minskning av den i
byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken från 32 till 30 centimeter.
Våningshöjden i tätorter beträffande annat arbetsrum än till bostadslägenhet
hörande utrymmen för matlagning föreslås reglerad genom särskilda,
av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.
Gällande bestämmelser.
Enligt 61 § 3 mom. byggnadsstadgan skall våningshöjden i bonings- och
arbetsrum, räknat från golv till golv, vara minst 2,9 0 meter. Vissa undantag
göras dock. I en- och tvåfamiljshus kan sålunda våningshöjden begränsas till
2,70 meter och på vinden till enfamiljshus till 2,6 0 meter. Möter svårighet
att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall uppnå
föreskrivna minimimått, kan byggnadsnämnden tillåta mindre våningsliöjd,
dock ej under 2,40 meter.
Dessa regler gälla, förutom i stad, enligt 100, 101 och 129 §§ byggnadsstadgan
även för köping och municipalsamhälle samt inom område på landet,
för vilket stadsplan fastställts. Med stöd av 134 § byggnadsstadgan
kan vidare länsstyrelse, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och
omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt, i byggnadsordning
förordna, att de för stad gällande bestämmelserna om våningshöjd
i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse även på landet inom område,
för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.
Inom byggnadsplane- och utomplansområden på landet gäller eljest som
huvudregel att minsta tillåtna våninghöjd i boningsrum skall vara 2,70 meter,
byggnadsnämnden likväl obetaget att i vissa fall medgiva lägre höjd,
dock ej under 2,40 meter.
Gemensamt för tätorter och landsbygd gäller, att där tjockleken av
bjälklag är större än 32 centimeter, de angivna minsta våningshöjderna
skola ökas med minst det mått varmed tjockleken av bjälklaget överstiger
32 centimeter.
Äldre förslag.
Nu gällande bestämmelser om våningshöjd tillkommo år 1945. Dessförinnan
hänfördes höj dmåtten för bonings- och arbetsrum icke till våningshöjd
utan till rumshöjd, d. v. s. det fria måttet mellan golv och tak.
Enligt 51 § 1931 års byggnadsstadga skulle sålunda rumshöjden i boningsoch
arbetsrum vara minst 2,70 meter. I byggnadsordning kunde dock stadgas,
dels alt vid Öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordning angivna
fall rumshöjden finge minskas till 2,4 0 meter, dels att på byggnads
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
nämndens prövning linge bero huruvida i enstaka rum i lägenhet eller
eljest i särskilda fall höjden kunde vara mindre. I intet fall finge dock
höjden understiga 2,io meter.
Den kostnadsstegring som under andra världskriget drabbade byggnadsverksamheten
och kraftigt begränsade särskilt bostadsbyggandet föranledde
åtskilliga motåtgärder från det allmänna för att genom ett förbilligande
av de till material och bostadsstandard hänförliga kostnaderna stimulera
till en ökad byggnadsproduktion. Ett led i dessa strävanden utgjorde en
sänkning av de föreskrivna minimimåtten i fråga om rumshöjd.
Det första förslaget i ämnet kom från 1940 års byggnadskostnadssakkanniga,
vilka i ett betänkande (SOU 1941:4) rekommenderade en sänkning
av den då tillämpade rumshöjden 2,70 meter till 2,so meter.
Förslaget ledde icke omedelbart till någon åtgärd. År 1943 framlade
civila byggnadsutredningen i ett betänkande (SOU 1943: 10) förslag till
ändring av vissa bestämmelser, som kunde vara ägnade att i onödan stegra
kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten, och upptog i samband
härmed även frågan om en sänkning av rumshöjden i bonings- och
arbetsrum. Utredningen förordade en minimihöjd av 2,60 meter, vilken ur
hygieniska och lämplighetssynpunkter finge anses fullt tillfredsställande.
Stadsplaneutredningen 1942 avgav samma år förslag till vissa ändringar
i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30) och kom därvid också in på frågan om
en sänkning av rumshöjden. Om man ville främja en rationalisering av
byggnadsverksamheten, borde enligt de sakkunnigas mening möjligheterna
till lokala avvikelser från byggnadsstadgans normalregler om bland annat
rumshöjd borttagas. En sänkning av gällande generella minimihöjd vore
däremot betänklig, då de faktorer som inverkade på bedömandet av denna
fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu icke vore tillräckligt kända. En
sådan sänkning borde endast tillåtas där man hade garantier för att hygieniska
vådor icke skulle uppstå. En lämplig avgränsning borde erhållas om
man nöjde sig med att för genomluftbara lägenheter i moderna punkt- och
lamellhus medgiva en sänkning av rumshöjden till 2,so meter. Då sådan
bebyggelse allmänt förekomme i modern stadsplanering bleve den praktiska
betydelsen av undantagsstadgandet avsevärd.
En av utredningsmännen framhöll gentemot detta i en reservation, att
med en sådan lösning 2,70-metersmåttet alltjämt konnne att tillämpas i
mycket stor utsträckning. Med en minskning av den generella rumshöjden
till 2,6 0 meter borde man kunna komma längre och utan eftersättande
av skäliga krav på en god familjebostad vinna en icke oväsentlig minskning
av byggnads- och underhållskostnaderna.
I yttrandena över stadsplaneutredningens förslag visade sig meningarna
om den lämpligaste rumshöjden vara ganska delade. Reservantens förslag
om en sänkning av den generella minimihöjden till 2,6 0 meter hade dock
vunnit sådan tillslutning att förslag härom förelädes 1945 års riksdag
(prop. nr 119).
0
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
I propositionen uttalades att en sänkning till 2,5 o meter i de av utredningen
angivna fallen visserligen i och för sig icke borde vara betänklig ur
hälsovårdssynpunkt men att behovet av en sådan åtgärd icke vore stort,
om den generella höjden sattes till 2,60 meter. Ur standardiseringssynpunkt
vore det önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder bleve så litet som
möjligt.
Byggnadsstyrelsens förslag.
I skrivelse den 13 februari 1952 med förslag i ämnet har byggnadsstyrelsen
framhållit, att när den i dagens situation på byggnadsmarknaden
försökt bedöma, vilka åtgärder som skulle kunna vidtagas för att möta den
fortgående ökningen av såväl anläggningskostnaderna som driftskostnaderna
för nybyggnader, styrelsen funnit det ligga nära till hands att återupptaga
det förslag som tidigare framförts av bland andra 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
att medgiva en sänkning av våningshöjden till
ett mått som motsvarar en rumshöjd av 2,50 meter, d. v. s. från 2,90 till
2,so meter.
Styrelsen upplyser till en början, att kostnadsberäkningar, som styrelsen
av denna anledning utfört, givit ett resultat, som såtillvida överensstämmer
med byggnadskostnadssakkunnigas, att en dylik sänkning med
10 centimeter skulle medföra en besparing i anläggningskostnaden med
omkring en procent. Byggnadskostnadssalckunniga räknade med en kostnadsbesparing
på omkring två procent vid en sänkning av 20 centimeter.
Styrelsen framhåller vidare, att en dylik sänkning skulle medföra fördelar
även för det fortgående standardiseringsarbetet inom byggnadsindustrien.
Därigenom skulle nämligen anslutning vinnas till den standard
som tillämpas i Danmark och Norge och som bygger på den där tillåtna
minsta rumshöjden 2,50 meter. Även i Finland är byggnadsstadgan för närvarande
underkastad omarbetning, varvid förslag väckts om tillämpande av
en våningshöjd av 2,8 0 meter. En sådan likformig standard i rumshöjd
skulle bland annat underlätta handelsutbytet mellan de nordiska länderna
i fråga om framför allt rörmateriel. Byggstandardiseringen har även hos
byggnadsstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte medverka till genomförandet
av härför erforderlig ändring av de svenska bestämmelserna.
Byggnadsstyrelsen har i detta sammanhang föreslagit, att det i byggnadsstadgan
angivna normalmåttet för bjälklag, vilket icke får överskridas,
om minsta tillåtna våningshöjd skall få tillämpas, minskas från 32 centimeter
till 30 centimeter.
Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse till sist framhållit, att reglerna om
minsta tillåtna våningshöjd i byggnadsstadgan avse både bonings- och arbetsrum,
samt föreslagit att bestämmelserna om höjden i arbetslokaler
brytas ut ur byggnadsstadgan och i stället intagas i av byggnadsstyrelsen
utfärdade anvisningar.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Yttranden över byggnadsstyrelsens förslag.
De av byggnadsstyrelsen framförda synpunkterna har styrelsen med
anhållan om yttrande tillställt arbetarskyddsstyrelsen, hostadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, statens institut för folkhälsan,
hemmens forskningsinstitut, byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Umeå ävensom byggförbundets intressekontor, byggstandardiseringen,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB), hyresgästernas riksförbund, samarbetskommittén för byggnadsfrågor
samt svenska riksbyggen.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna
yttrandena.
Kritiska synpunkter ha endast framkommit från byggnadsnämnderna i
Stockholm och Umeå samt från hyresgästernas riksförbund.
Stockholms stads byggnadsnämnd, som anser att hela frågan borde underkastas
vidare utredning, har uttalat starka betänkligheter mot att generellt
tillåta så låg våningshöjd som 2,8 o meter. Dessa betänkligheter förklaras
särskilt gälla de äldre och tidigare bebyggda delarna av staden med
i allmänhet jämförelsevis breda hus. Även om en sänkning av våningshöjden
befinnes kunna i övrigt medgivas, anser nämnden det böra ytterligare
övervägas om icke nuvarande bestämmelser fortfarande borde gälla,
där bebyggelseförhållandena äro sådana som i de äldre delarna av Stockholm.
Byggnadsnämnden i Umeå avstyrker en generell minskning av våningshöjden
med hänvisning till bland annat klimatförhållandena i övre Norrland.
Hyresgästernas riksförbund slutligen har, utan att ställa sig avvisande
till förslaget om en sänkning av rumshöjden, ansett det vara riktigast att
invänta resultatet av de ventilationstekniska och bostadshygieniska undersökningar
som byggnadsstyrelsen berört i sitt förslag.
Departementschefen.
Bostadsproduktionen och hyresutvecklingen beträffande nya hus befinner
sig för närvarande i ett labilt läge. Byggnadskostnaderna ha under de
två senaste åren stigit med i runt tal en tredjedel och även driftskostnaderna
ha i hög grad stegrats. Genom bland annat de provisoriska stödåtgärder
som beslutades hösten 1951 har en mot kostnadsökningarna svarande
höjning av hyrorna i nybyggda hus tills vidare kunnat uppskjutas.
I samband med diskussionen om dessa stödåtgärder betonades emellertid
starkt vikten av att på olika områden vidtaga åtgärder för att med andra
medel än subventioner förhindra en icke önskvärd stegring av hyresnivån
i nybyggnader. Bland de åtgärder som därvid nämndes voro lättnader i
statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av olika slag. En sådan lättnad
skulle vara att sänka våningshöjden i flerfamiljshus.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21. 7
Vid tillkomsten av nu gällande föreskrifter om våningshöjd diskuterades
en sänkning av den effektiva rumshöjden från då stadgade 2,7 o meter till
2,5 0 meter, åtminstone för viss friliggande bebyggelse. Av olika skäl fann
man emellertid lämpligt att begränsa sig till en sänkning med endast 10
centimeter till rumshöjden 2,60 meter. De farhågor för standardsänkning
som yppades från vissa håll bemöttes med hänvisning till de garantier för
en bostadshygieniskt tillfredsställande lägenhetsstandard som samtidigt infördes
i byggnadsstadgan.
Med hänvisning till dagens svåra läge på byggnadsmarknaden har nu
från byggnadsföretagarhåll fråga väckts om en begränsning av minimiböjden
i bostadslägenheter till 2,so meter. Byggnadsstyrelsen har efter undersökning
ansett sig kunna rekommendera en dylik åtgärd, som skulle
medföra en viss icke helt oväsentlig besparing i kostnader utan att medföra
någon reell standardsänkning. Styrelsen framhåller särskilt, att den
nu ifrågasatta lägre rumshöjden redan kommit till användning i många
städer och stadsliknande samhällen dispensvägen utan att klagomål om
minskad trivsel kommit till uttryck. Det har konstaterats att med användande
av nu vanliga liusdjup och husavstånd det icke möter svårighet att
erhålla tillfredsställande dagerbelysning i lägenheter med den föreslagna
lägre höjden. Av vikt är även styrelsens påpekande att utrymmesstandarden
i den bebyggelse som kommit till stånd efter kriget stigit dels genom
föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor och dels genom
åtgärder i samband med statens bostadslånegivande verksamhet. De
myndigheter, institutioner, företag och sammanslutningar som beretts tillfälle
att uttala sig om förslaget ha även samtliga utom tre tillstyrkt en
sänkning eller lämnat förslaget härom utan erinran.
I likhet med byggnadsstyrelsen och remissinstanserna finner jag angeläget
att man tillvaratager den möjlighet till förbilligande av anläggningsoch
driftskostnaderna beträffande nya hus som en sänkning av våningshöjden
erbjuder. Den direkta besparing som bör kunna erhållas är visserligen
icke särskilt stor, men åtgärden får ses som ett led i strävanden på
olika fält att motverka kostnadsstegringarna. Visst värde bör även tillmätas
möjligheten att genom en anslutning till det danska och norska
standardmåttet i fråga om rumshöjd skapa förutsättningar för en ökad
skandinavisk standardproduktion av vissa byggnadsvaror, särskilt rördelar.
De farhågor för olägenheter av bostadshygienisk art av en sänkt
rumshöjd som framförts i vissa remissvar anser jag vara överdrivna. Med
nu tillämpade stadsplanenormer torde det som regel vara väl sörjt för tillgång
till ljus och luft i nya bebyggelseområden. Vad gäller nybyggnad
inom äldre stadsdelar sker denna i allmänhet med ledning av saneringsplaner,
vid vilkas utformning man i görligaste mån söker tillämpa moderna
bostadssociala och hygieniska principer. Svårigheter att i särskilda fall
uppfylla sådana krav torde kunna undvikas genom särbestämmelser, som
syfta till att förhindra, att mindre väl belägna utrymmen användas för bostadsändamål.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig därför böra tillstyrka, att
en sänkning av gällande våningshöjd beträffande flerfamiljshus i tätorter
nu vidtages i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag.
Anledning saknas däremot att i detta sammanhang ompröva de lägre
våningshöjder som byggnadsstadgan tilläter i särskilda fall.
I byggnadsstadgan äro höjdmåtten för bonings- och arbetsrum angivna
som våningshöjder, d. v. s. de räknas från golv till golv. För att få reda
på den effektiva rumshöjden måste man således frånräkna bjälklagets
tjocklek. Den största bjälklagstjocklek som enligt byggnadsstadgan får användas,
därest minimimåtten i fråga om våningshöjd skola lå tillämpas,
är 32 centimeter. Detta innebär med utgångspunkt från den generella våningsböjden
2,90 meter en effektiv minsta rumshöjd av 2,5 8 meter. En
minskning av våningshöjden från 2,so meter till 2,8 0 meter skulle, därest
den i byggnadsstadgan föreskrivna maximala bjälklagstjockleken av 32
centimeter bibehålies, möjliggöra en rumshöjd av endast 2,48 meter. Detta
har byggnadsstyrelsen ansett olämpligt. Då en undersökning visat, att
bjälklag i flerfamiljshus numera allmänt utföras med en tjocklek, som
icke överstiger 30 centimeter, föreslår styrelsen, att det i byggnadsstadgan
angivna bjälklagsmåttet minskas från 32 centimeter till 30 centimeter,
varigenom en minsta rumshöjd av 2,50 meter garanteras. Förslaget har
mött viss kritik, som grundas på det förhållandet att tjockare bjälklag än
30 centimeter kunna förekomma. Byggnadsstyrelsen invänder att i dylika
fall dispens som regel erfordras redan med nu gällande maximimått.
I denna fråga ansluter jag mig till byggnadsstyrelsens uppfattning att
maximimåttet för bjälklag icke lämpligen bör sättas så högt, att en effektiv
rumshöjd av 2,50 meter underskrides i andra än de undantagsfall, som
särskilt angivas i byggnadsstadgan. Då måttet 30 centimeter synes täcka
nu vanligen förekommande bjälklagstjocklekar, bör detta mått införas i
byggnadsstadgan. För enhetlighetens skull bör därvid ändring vidtagas
både beträffande tätorter och områden på landet, för
nadsplan eller utomplansbestämmelser.
För närvarande gälla samma föreskrifter om våningshöjd för boningsrum
och för arbetslokaler i vad gäller städer och stadsliknande samhällen.
För arbetslokaler växlar emellertid behovet av rumshöjd i många fall med
verksamhetens art, såsom byggnadsstyrelsen närmare utvecklat. Särskilda
höj dregler skulle behöva införas i byggnadsstadgan för en rad olika slag
av arbetslokaler. Dylika detaljföreskrifter böra emellertid icke belasta
byggnadsstadgan. Jag delar byggnadsstyrelsens uppfattning att reglerna
om våningshöjd för arbetslokaler i tätorter med fördel kunna överflyttas
från byggnadsstadgan till särskilda av byggnadsstyrelsen i samråd med
arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar. Eu
dylik åtgärd får anses ligga i linje med strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen.
Förslag till dylika anvisningar bör av byggnadsstyrelsen
lämpligen uppgöras innan den nu förordade ändringen i byggnadsstadgan
träder i kraft.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Om den berörda ändringen beträffande arbetslokaler vidtages, bör likväl,
som byggnadsstyrelsen framhåller, undantag göras för kök och andra
utrymmen för matlagning som tillhöra bostadslägenhet. Sådana lokaler
böra självfallet följa samma regler i fråga om våningshöjd som gälla för
boningsrum. Särskild föreskrift härom synes böra införas i 61 § 3 mom.
byggnadsstadgan.
De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan torde böra träda i kraft
den 1 juli 1952. Samtidigt böra genom byggnadsstyrelsens försorg utfärdas
anvisningar för våningshöjd i arbetslokaler.
Utskottet.
I 61 § 3 mom. byggnadsstadgan finnas för tätorter tillämpliga bestämmelser
om våningshöjden i boningsrum och arbetsrum. Denna höjd — som
räknas från golv till golv — skall enligt stadgandets nuvarande lydelse vara
minst 2,90 meter. För en- och tvåfamiljshus äro emellertid mindre minimihöjder
föreskrivna. Dessutom kan byggnadsnämnden i särskilda fall tilllåta
mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter .Av de föreskrivna minimimåtten
får bjälklaget 1. n. ta i anspråk högst 32 centimeter. Om bjälklaget
är tjockare, skall våningshöjden ökas med motsvarande mått.
Enligt byggnadsstadgans 132 §, som gäller för sådant område på landet,
för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, skall våningshöjden
i boningsrum i allmänhet vara minst 2,70 meter med rätt för
byggnadsnämnden att i vissa fall medgiva lägre våningshöjd, dock ej under
2,40 meter. 132 § upptager samma regel beträffande bjälklagets tjocklek
som 61 §.
Enligt det framlagda kungörelseförslaget skall den i 61 § 3 mom. föreskrivna
minimihöjden 2,90 meter sänkas till 2,so meter, då det gäller boningsrum
och till bostadslägenhet hörande köksutrymmen. Det i 61 § 3
mom. och 132 § angivna måttet å bjälklagets tjocklek föreslås bli minskat
med 2 centimeter till 30 centimeter. Beträffande arbetsrum föreslås, att
våningshöjden skall regleras genom anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen.
Nuvarande byggnadskoslnader äro av sådan storleksordning, att man
med största kraft måste söka begränsa dem. Ett genomförande av propositionens
förslag skulle å ena sidan bl. a. innebära en besparing för de byggnader,
som uppföras med den mindre våningshöjden. Utskottet förutsätter,
att de anvisningar byggnadsstyrelsen skall utfärda rörande arbetslokaler
så formuleras, alt besparingen kan vinnas även i fråga om dylika lokaler,
.i andra sidan kan måhända en sänkning av våningshöjden medföra vissa
olägenheter av hygienisk art. Med den standard i fråga om bostadslägenheters
och arbetslokalers planlösning och anordnande i övrigt som upprätthålles
vid modern bebyggelse torde emellertid dylika olägenheter kunna
förebyggas. Utskottet finner ej skäl att motsätta sig propositionens förslag
och avstyrker motionerna I: 447 och It: 552.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Då utskottet tillstyrker att kungörelse utfärdas på sätt föreslagits i propositionen,
vill utskottet emellertid framhålla, att städer och stadsliknande
samhällen även till de delar, som ha ren landshygdskaraktär, också för
framtiden komma att stå under strängare byggnadsbestämmelser än landsbygden.
Särskilt på grund av de utvidgningar av tätorterna, vilka skett genom
den nya kommunindelningen, framstår detta som en betydande olägenhet.
Denna fråga har, enligt vad utskottet erfarit, uppmärksammats inom
1951 års byggnadsutredning. Utskottett får understryka lämpligheten av att
undersökning äger rum för att i byggnadshänseende fullt jämställa nu
nämnda delar av tätorterna med landsbygden, i den mån icke tätorterna
själva finna erforderligt att dessa delar skola stå under strängare kontroll.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1: 447 och
II: 552, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att
riksdagen icke funnit skäl till erinran mot det i propositionen
nr 116 intagna författningsförslaget.
Stockholm den 29 april 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Albert
Hermansson, Lars Andersson, Lindahl*, Ivar Nilzon och Björnberg;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm*, Åhman, Andersson i Mölndal och
Larsson i Karlstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.