Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Kr 11.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande
av lagen den 30 juni 1047 (nr 324) om kronans förköpsrätt.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr
Bergh och nr 399 i andra kammaren av herr Birke.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts att riksdagen måtte
besluta, att lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt skall upphävas
med utgången av juni månad 1952.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Jämväl i två likalydande motioner vid 1951 års liksdag, I: 217 och II: 299,
framställdes yrkanden om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.
Enligt sagda motionsyrkanden borde lagen upphöra att gälla från och med
den 1 juli 1951. Motionärerna uppehöllo sig i motionerna bl. a. vid den
ai’betsbelastning och de kostnader, förköpsärendena medfört för lantbruksnämnderna,
och jämförde härmed det resultat, ifrågavarande lagstiftning
lett till för jordbrukets yttre rationalisering. Motionärerna grundade därvid
sina bedömanden å antalet beslutade förköp under åren 1949 och 1950.
Detta antal uppgick till 51 förköpsfall år 1949 och 58 fall år 1950 (jämför
nedan intagna uppställning). Till det i motionärernas tycke magra resultatet
av lantbruksnämndernas arbete med förköpsärendena fogade motionärerna
följande kommentarer:
Förklaringen ligger i att småbrukens förekomst — där de inte skapats
genom en missriktad statlig egnahemsverksamhet —- i regel beror av att
de naturliga betingelserna inte möjliggjort bildandet av annat än småbruk.
Där betingelser funnits för skapande av större brukningsenheter ha de i
betydande grad undan för undan tillvaratagits genom jordbrukarnas egna
rationaliseringsåtgärder genom nyodling och sammanslagningar. Den utredning,
som föregick 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken,
konstaterade visserligen med jordbruksstatistikens hjälp, att fortsatt rationalisering
genom arealökning vore önskvärd för ett stort antal småbruk,
men lämnade ingen uppgift om för hur många småbruk de naturliga betingelserna
voro sådana, att detta vore möjligt. Man nöjde sig med att
löreslå så långt gående lagar som om kronans försköpsrätt och expropriationsrätt
för rationaliseringsändamål. I fråga om förköpslagen visar nu
erfarenheten, att dess värde för rationaliseringen är mycket begänsat och
att den praktiskt, taget är betydelselös för det svenska jordbrukets strukturförändring
genom yttre rationalisering. Den vid lagens genomförande
allmänt spridda uppfattningen, att förköpsrätt skulle vara nödvändig för
rationaliseringsarbetet, har visat sig vara ogrundad.
1 Bihang (ill riksdagens protokoll 1052. (I samt. 3 avd. Nr It.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
I yttrande över nämnda båda motioner uttalade lantbruksstyrelsen — sedan
styrelsen granskat motionärernas uppgifter rörande den arbetsbelastning
och de kostnader, förköpsärendena skulle ha medfört, samt därvid
funnit dessa uppgifter överdrivna — följande mening:
Under åberopande av det anförda samt då verkningarna av lagen om kronans
förköpsrätt icke kunna mätas i antalet fullföljda förköpsförvärv utan
lagen visat sig ha sitt största värde som ett medel att nå kontakt med parterna
och komma till förhandlingar angående uppgörelser under hand rörande
för rationaliseringsverksamheten erforderliga fastigheter, får lantbruksstyrelsen
avstyrka bifall till motionerna.
Jämväl i de övriga yttranden, som avgåvos över motionerna, avstyrktes
dessa. Sålunda framhöll Riksförbundet Landsbygdens folk som sin erfarenhet,
att lagen om kronans förköpsrätt redan i många fall lett till nyttiga
åtgärder för jordbrukets rationalisering, medan Småbrukarnas riksförbund
och Sveriges lantbruksförbund båda ansågo, att lagen alltför kort tid tilllämpats
för att man skulle kunna bedöma, huruvida skäl funnes att upphäva
densamma.
I utlåtande över bl. a. sistnämnda två motioner (Uti. nr 2/1951) anförde
tredje lagutskottet följande beträffande motionerna:
Det är enligt utskottets mening icke görligt att bedöma värdet av lagen
om kronans förköpsrätt utifrån verkningarna av lagen under den korta tid,
som förflutit efter dess ikraftträdande. Samma åsikt har också kommit till
uttryck i ett par av yttrandena över motionerna. Såsom lantbruksstyrelsen
betonat i sitt yttrande, kunna lagens verkningar icke mätas i antalet förköpsförvärv.
Lagens kanske viktigaste funktion torde vara att åstadkomma
frivilliga försäljningar för rationaliseringsändamål, ett syfte som lagen kan
nå genom sin blotta existens. Det lär icke kunna råda tvekan om att uti
ifrågavarande avseende lagstiftningen redan hunnit visa sin betydelse. Utskottet
finner det anförda utgöra tillräckligt skäl för att avstyrka bifall till
motionerna.
I nedan intagna uppställning lämnas vissa uppgifter rörande under åren
1949—1951 handlagda ärenden enligt lagen om kronans förköpsrätt. Uppgifterna
äro hämtade ur lantbruksstyrelsens årsredogörelser rörande lantbruksnämndernas
verksamhet:
i |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
0 |
|
An- tal hem- bud |
Antal ev. |
Antal anmälts av köpare |
Sum- ma av kol. 1—3 |
Antal an- tagna hem- bud |
Antal i kol. |
Antal i kol. |
Sum- ma av kol. 5-7 |
Antal förvärva-de bruknings-enheter; antalet |
|
1949 |
395 |
6 699 |
360 |
7 454 |
83 |
27 |
24 |
134 |
139 |
1950 |
299 |
7 909 |
329 |
8 537 |
80 |
25 |
33 |
138 |
204 |
1951 |
312 |
6 943 |
216 |
7 471 |
106 |
55 |
31 |
192 |
306 |
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
3
Här torde slutligen böra omnämnas, att den av chefen för jordbruksdepartementet
i november 1951 tillkallade utredningen rörande frågan om behovet
av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog m. m.
enligt direktiven skall bl. a. verkställa en översyn av bestämmelserna i lagen
om kronans förköpsrätt. Denna översyn avses gå ut på en prövning av
huruvida några justeringar i lagen äro påkallade. Utredningen har jämväl
att överväga, om lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
bör bibehållas. Därest utredningen skulle finna, att behov av
fortsatt jordförvärvslagstiftning föreligger, skall utredningen tillika pröva,
huruvida man ej i större utsträckning än vad för närvarande är fallet kan
samordna denna lagstiftning med lagstiftningen om kronans förköpsrätt.
(Se riksdagsberättelsen till 1952 års riksdag, s. 187 ff.)
Utskottet. De nu framlagda båda motionerna hänvisa i huvudsak till vad
som anfördes i de ovan omförmälda motionerna I: 217 och II: 299 vid 1951
års riksdag. Den i sistnämnda motioner uttalade uppfattningen, att resultatet
av lantbruksnämndernas arbete med förköpsärenden vore magert, grundades
som framgått å antalet av de fall under åren 1949 och 1950, i vilka
lantbruksnämnderna beslutat att utöva kronans förköpsrätt. Enligt utskottets
bedömande böra emellertid jämväl andra verkningar av lagen om kronans
förköpsrätt tagas i betraktande i detta sammanhang. Härvid avser utskottet
i första hand dels antalet fall, i vilka lantbruksnämnderna antagit
hembud av fastighet, dels antalet fastighetsförvärv genom nämndernas aktiva
inköpspolitik. Inbegripas dessa antagna hembud och förvärv utan föregående
beslut om förköpsrättens utövande stiger antalet av nämnderna
förvärvade brukningsenheter — såsom uppställningen här ovan utvisar —
från 51 fall 1949 och 58 fall 1950, som i fjolårsinotionerna I: 217 och II: 299
uppgavs, till 139 fall 1949 och 204 fall 1950. För 1951 är enligt uppställningen
motsvarande siffra 306. Av de sålunda redovisade sifferuppgifterna
lär alltså kunna utläsas både att lantbruksnämndernas arbete på det område,
som här är i fråga, skänkt ett bättre resultat för åren 1949 och 1950
än vad fjolårsinotionerna 1:217 och 11:299 giva vid handen och att för
1951 års vidkommande resultatet av detta arbete varit betydligt mera gynnsamt
än tidigare.
Mest angeläget vid ställningstagandet till de nu framlagda motionerna
om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt synes dock vara att beakta
de rationaliserings verkningar av lagen, vilka icke kunna mätas i antalet
förköpsförvärv eller andra förvärv från lantbruksnämndernas sida. Såsom
betonades av tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag torde lagens kanske
viktigaste funktion vara att åstadkomma frivilliga försäljningar för rationaliseringsändamål
— d. v. s. främst försäljningar i dylikt ändamål till enskilda
köpare — samt alt lagen kan nå och i viss utsträckning nått detta
sylte genom sin blotta existens. För övrigt lär alltjämt gälla, alt det icke
är görligt att säkert bedöma lagens värde utifrån verkningarna av lagen
under den korta lid, som förflutit efter dess ikraftträdande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 305 och II: 399, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Carl Eriksson*, Nils A. Larsson, Albert
Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo och Spetz*; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker*, Allmän, von Seth, Andersson i Ryggestad och
Bengtsson i Halmstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Eskilsson och von Seth.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
520888