4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
Nr 6.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av
herr Ngström samt nr 27 i andra kammaren av herr Gavelin.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning av frågan
huruvida icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen den
29 juni 1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning
till den allmänna semesterlagen, tillerkännas en ytterligare förlängning av
semestern».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Lagen den 29 juni 1945 om semester äger tillämpning å arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens
tillämpning är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.
Enligt den lydelse, som 7 § i lagen erhållit genom en den 25 maj 1951
utfärdad lag, som trätt i kraft den 1 juli samma år, utgår semester med
en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton
dagar.
Den 1 juli 1951 upphörde lagen den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete att gälla. I 1 § i denna lag stadgades bland annat, att semester
skulle utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest arbetstagaren under
kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden
för dygn sysselsatts i mörkrum.
Jämlikt 2 § skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under
vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6. 5
fört i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om arbetet
vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4).
Till grund för 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare
låg ett av 1942 års semesterkommitté framlagt betänkande (SOU 1945: 59).
I fråga om de omständigheter, som borde vara vägledande för en differentiering
av semestern ur behovssynpunkt, anförde kommittén:
Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet
i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av
kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och
veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande
arbetet är, desto större blir den trötthetsrest, som semestern avser att så
vitt möjligt borttaga.
Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta
med i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga
sig mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller
psykisk trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss
kroppsdel eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas
av den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring
av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller
ohälsa.
Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av
arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga
sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand
böra vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar,
måste självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att
upphäva eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid
givet, att man blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar
av arbetsförhållandena. Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana,
att förebyggande skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under
jord, för att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av
den anledningen, att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under
markytan. Detta förhållande kan man tydligen icke konnna till rätta med
genom några skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på
teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga
verkningar av arbetsförhållandena; även med användande av de mest
moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå
i organismen verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala
utvägen att förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller
hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär
andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir utfört.
Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika
men genom en längre lids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna
eller i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt
motiverad. Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses
vara förhållandet i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador
över huvud icke påverkas i gynnsam riktning av ens eu tämligen lång tids
avbrott i arbetet. Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
någon verkan å de sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga
i mera framskridet stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära
synpunkter en längre semester kan vara motiverad även i sådana fall
som de sistnämnda.
De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening
skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig
del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.
Propositionen nr 221 till 1946 års riksdag, innehållande förslag till lag
om förlängd semester för vissa arbetstagare, behandlades av andra lagutskottet,
I sitt utlåtande nr 37 anförde utskottet bland annat:
Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering
av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å
vilka semesterlagstiftningen vilar. Vid avgörandet av frågan, om behov
föreligger för vissa kategorier arbetstagare att erhålla en semester utöver
den nu lagstadgade, bör i första hand beaktas semesterns funktion att utgöra
ett komplement till arbetarskyddet.
Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn
till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär ha behov av längre
semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering
av semesterns längd ur behovssynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter
att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning
på detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna
undgås. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning
synas dock de svårigheter som kunna uppkomma icke böra tillerkännas
avgörande betydelse.
I sitt betänkande angående tre veckors semester (SOU 1950: 32) anförde
arbetstidsutredningen om förevarande spörsmål:
Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i
samband med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor
bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad
semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts
äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.
Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än
tidigare, borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl
erhålla en förlängning av semestertiden.
Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas
beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.
Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga
arbetstagare en så lång semester som tre veckor och i avvaktan på att så
skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större
rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen
till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.
Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimiseinestern
till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av
semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3-veckorssemesterns genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 6. •
ansett skäl föreligga för en ökning av semestertiderna för ungdomen och
för de grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda
semesterlagen. Dock böra självfallet de arbetstagare som för närvarande
åtnjuta sex veckors semester bibehålla sina förmåner.
I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i lagen om semester uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat:
Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semester av vissa
gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex veckors semester
av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning
av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper gäller,
att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbetstagaren,
såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill. Dylikt medgivande
får lämnas endast om sammanhängande semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdelning i två
perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.
Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka semestertiden
för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda
semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda bestämmelsen
om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semestern
bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre
veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och
radiumarbetare.
Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet
av allmän treveckor ssemester till intäkt för en höjning av semestern för
de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller
längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare
utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,
och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande
graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex
veckors semester, böra bibehålla denna förmån.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet. Utskottet gjorde icke
någon erinran mot departementschefens uttalande i förevarande fråga.
Utskottet. Den tidigare differentieringen av semesterns längd efter behovssynpunkt
betraktades, såvitt angår nu ifrågavarande grupper av arbetstagare,
som ett provisorium i avvaktan på den allmänna treveckorssemestern.
De arbetstagare, som ansågos vara i särskilt behov av utökad semester,
hade sålunda redan i förväg tillförsäkrats den rätt till tre veckors
semester, som övriga arbetstagare erjiöllo först genom den vid 1951 års
riksdag beslutade ändringen i lagen om semester. Med hänsyn härtill framhölls
under förarbetena till den nya lagstiftningen, såväl av arbetstidsutredningen
som departementschefen, att införandet av allmän treveckorssemester
icke motiverade en ökning av semestertiden för de grupper arbetstagare,
varom nu är fråga. Mot departementschefens uttalande i denna
del fann utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande ej anledning göra
erinran.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
Såsom utskottet framhöll vid fjolårets riksdag måste eu semester om tre
veckor anses utgöra ett minimikrav. Begränsningen till denna tid betingades
av ekonomiska faktorer. Även om de i motionerna berörda grupperna
av arbetstagare skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors
semester, kan utskottet likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad
förlängning av semestertiden göres till föremål för omprövning. Spörsmålet
om ökad semesterledighet för dessa arbetstagare får enligt utskottets
mening lösas förhandlingsvägen — i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor
-—- och bedömas i samband med i avtal träffade överenskommelser
om arbetstidens längd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:19 och 11:27, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Närvarande: Se under utlåtande nr 5.