Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till ny sjömanslag m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 170, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Lagförslagen äro av följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1) Förslag

till

Sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

(Gällande lag:)

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Det åligger redaren att sörja för
att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren
om anställningsvillkoren.

2 §.

År ej överenskommelse träffad om
tjänsteavtalets varaktighet, skall avtalet
anses slutet att tre månader
efter det uppsägning å någondera
sidan skett upphöra i svensk hamn,
som fartyget anlöper för lossning eller
lastning, dock med rätt för befälhavaren,
om han varit i tjänst på
fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg
ett och ett halvt år, att tre
månader efter uppsägning frånträda
avtalet jämväl i utländsk lossningseller
lastningshamn.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när
som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för
tjänsteavtalets bestånd gått till ända,
utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs,
därtill föranlett, äger han rätt till ersättning
för den förlust han därigenom
lider.

Varder utredning angående förlusten
ej förebragt, är han berättigad att
erhålla hyra för tre månader samt fri
resa med underhåll till den i avtalet
bestämda orten för tjänstens frånträdande
eller, där 2 § äger tillämpning
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn.

4 §.

Avskedas befälhavare på grund av
sjukdom eller skada, som gör honom
oförmögen att föra fartyget, äger han
rätt till hyra för tre månader efter
avgången från tjänsten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §.

Redaren skall sörja för att skriftligt
avtal upprättas med befälhavaren
om anställningsvillkoren.

2 §.

År ej annat överenskommet, skall
avtalet anses slutet att tre månader
efter det uppsägning å någondera sidan
skett upphöra i svensk hamn,
som fartyget anlöper för lossning,
lastning eller uppläggning; dock äger
befälhavaren, om han varit i tjänst
på fartyget ett år, att tre månader
efter uppsägning frånträda avtalet
jämväl i utländsk lossnings-, lastnings-
eller uppläggningshamn.

3 §•

Befälhavaren kan av redaren när
som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för
tjänsteavtalets bestånd gått till ända,
utan att skäl som i 4 eller 5 § sägs
därtill föranlett, äger han rätt till
lön för tre månader från det han
lämnade tjänsten samt fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda
orten för tjänstens frånträdande eller,
där 2 § är tillämplig och han avskedas
i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller till sin hemort
här i riket.

4 §•

Avskedas befälhavaren på grund
av sjukdom eller skada, som gör
honom oförmögen att föra fartyget,
äger han rätt till lön för tre månader
från det han lämnade tjänsten. Har

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

(Gällande lag:)

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,
där befälhavaren genom grovt
vållande ådragit sig sjukdomen eller
skadan, eller där han förtegat den
vid tjänstens antagande; i sådant fall
är befälhavaren icke berättigad till
hyra för längre tid än han förrättat
tjänsten.

5 §.

Avskedas befälhavare på grund av
oduglighet, oredlighet, grovt fel eller
grov försummelse i tjänsten, är han
icke berättigad till hyra för längre
tid än han förrättat tjänsten.

6 §•

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
tjänsteavtalet att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll; dock
åligger det befälhavaren att mot hyra
och underhåll bliva tillstädes och ordna
de angelägenheter, som röra fartyget
och lasten.

Om befälhavarens rätt till hyra vid
arbetslöshet, till fri hemresa med
hyra och underhåll under resan samt
till ersättning för förlorade effekter
gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Om hyra vid dödsfall, om vård och
fri hemresa vid sjukdom samt om begravning
skall vad i 24, 28 och 30 §§
är stadgat för sjöman äga motsvarande
tillämpning.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets
frakt (kaplake) eller av annan

(Kungl. Maj:ts förslag:)

han vid tjänstens antagande förtegat
sjukdomen eller skadan, är han dock
ej berättigad till lön för längre tid
än han förrättat tjänsten. Detsamma
gäller, utom såvitt angår könssjukdom,
dår han ådragit sig sjukdomen
eller skadan uppsåtligen eller
genom grovt vållande.

5 §.

Avskedas befälhavaren på grund
av oduglighet, oredlighet, grovt fel
eller grov försummelse i tjänsten, är
han icke berättigad till lön för längre
tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat
haveri, som kan antagas för en tid
av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord, upphör tjänsteavtalet
att gälla, där ej annat följer av avtalets
innehåll; dock åligger det befälhavaren
att mot lön och underhåll bliva
tillstädes och ordna de angelägenheter,
som röra fartyget, lasten och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid
arbetslöshet samt till fri hemresa
med lön och underhåll under resan
gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Beträffande befälhavaren skall följande
äga motsvarande tillämpning:

1. om fri hemresa med underhåll
efter längre tids tjänstgöring vad i
26 § stadgas, såframt han icke avskedats
jämlikt 5 §;

2. om vård och fri hemresa med
underhåll vid sjukdom vad i 28 §
stadgas;

3. om lön vid dödsfall, om begravning
och eldbegängelse samt om
kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§
stadgas; samt

4. om ersättning för förlust av personlig
egendom vad i 42 § stadgas.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets
frakt (kaplake) eller av er -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

inkomst av resan eller andel av redarens
vinst å rörelsen (tantiem), och
upphör avtalet före resans slut eller
räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren
av den honom sålunda tillförsäkrade
gottgörelse erhålla så mycket,
som i förhållande till resans hela
längd eller hela räkenskapsåret belöper
på tjänstetiden. Är befälhavaren
enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att
erhålla hyra för längre tid än han
varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse
för tiden efter det han lämnade
tjänsten utgå med det belopp,
varmed dubbla beloppet av förste
styrmans hyra må överstiga hans
fasta befälhavarehyra.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

Befälhavaren äger å redarens vägnar
antaga fartygets besättning av såväl
befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen
skall han samråda med förste
maskinisten.

10 §.

Minderårig under femton år må ej
användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej användas den,
som icke uppnått sexton års ålder.

Å fartyg, som huvudsakligen framdrives
medelst ånga, må, då fartyget
nyttjas i annan fart utanför svenskt
farvatten än i Öresund eller å Oslofjorden
intill Laurvig, i eldartjänst
eller i tjänst såsom kollämpare ej användas
den, som icke uppnått aderton
års ålder.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sättning för överliggetid eller av annan
inkomst av resan eller andel av
redarens vinst å rörelsen (tantiem),
och upphör avtalet före resans slut
eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren
av den honom sålunda
tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så
mycket, som i förhållande till resans
hela längd eller hela räkenskapsåret
belöper på tjänstetiden.

Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt
till lön för längre tid än befälhavaren
varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse
för tiden efter det han lämnade
tjänsten utgå med det belopp,
varmed dubbla beloppet av den
främste styrmannens lön må överstiga
hans fasta befälhavarlön.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §•

Befälhavaren äger å redarens vägnar
antaga fartygets besättning av såväl
befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen
skall befälhavaren såvitt möjligt
inhämta förslag från maskinchefen.
Han bör samråda med den främste
av styrmännen vid antagandet av
däckspersonalen och med föreståndaren
för ekonomiavdelningen vid antagandet
av denne underställd personal.

10 §.

I skeppstjänst må icke användas
yngling under femton år och ej heller
kvinna under aderton år.

Den som icke uppnått aderton års
ålder må ej användas i eldartjänst eller
i tjänst såsom kollämpare.

Från stadgandet i andra stycket,
såvitt angår den som uppnått femton
års ålder, äger Konungen eller den
myndighet, åt vilken Konungen det
uppdrager, för särskilda fall medgiva
undantag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

5

(Gällande lag:)

Ä fartyg i fart väster om linjen
Hanstholm—Lindesnäs och bortom
Cuxhaven må minderårig under sexton
år under tiden mellan klockan 20
och klockan 8 ej användas i skeppstjänst
i vidare mån än att han under
nämnda tid erhåller en sammanhängande
vilotid av minst nio timmar.
Vad här sagts skall dock icke
utgöra hinder för den minderåriges
nyttjande till skeppstjänst av följande
slag, nämligen

a) skeppstjänst som ovillkorligen
erfordras med hänsyn till hotande
fara för fartyg, liv eller gods;

b) skeppstjänst som erfordras för
lämnande av hjälp varom i 34 a, 223
eller 223 a § sjölagen sägs;

c) deltagande i sådana övningar
med bärgnings- och eldsläckningsredskap
samt andra säkerhetsanordningar
som i enlighet med vad därom
särskilt stadgas varda anställda;

d) skeppstjänst som erfordras för
vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden
av tull- eller hälsovårdsmyndighet; e)

skeppstjänst som föranledes därav
att besättningen blivit under pågående
resa förminskad.

Från stadgandet i första stycket,
såvitt angår minderårig som uppnått
fjorton års ålder, samt från vad i
tredje stycket finnes stadgat äger
Konungen, eller den myndighet åt
vilken Konungen må hava uppdragit
prövningen därutinnan, för särskilda
fall medgiva undantag.

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han
av befälhavaren förses med motbok,
upprättad enligt av kommerskollegium
fastställt formulär, vilken skall
innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,
födelseår, födelsedag, födelseort och
hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits; 3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet
gäller, eller avmönstringsort
eller uppsägningstid, som avtalats;

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Jfr 57 § första stycket.)

(Jfr 57 § andra stycket.)

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han
av befälhavaren förses med avräkningsbok,
upprättad enligt av kommerskollegium
fastställt formulär,
vilken skall innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,
födelseår, födelsedag, födelseort och
hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits; 3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet
gäller, eller avmönstringsort
eller uppsägningstid, som avtalats;

6

Andra lagutskottets utlåtande nr dd.

(Gällande lag:)

4. hyra, som överenskommits, så
ock, där hyran är bestämd till visst
belopp för resa, den tid, som beräknas
åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,
där sådan ersättning icke skall utgå
enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I motboken skall anteckning ske
om tjänstgöringens början och slut,
så ock om uppsägning av tjänsteavtalet
och dagen därför, övertidsersättning,
som sjöman förtjänar, så
ock vad av hyran och övertidsersättningen
utbetalas eller avdrages skall
likaledes införas i motboken; vid utbetalning
i annat myntslag än det,
vari hyran är bestämd, skall kursen
angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning
av kollektivavtal, skall befälhavaren
sörja för att exemplar av
kollektivavtalet finnes tillgängligt å
fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring
samt vad därvid skall iakttagas
gäller vad Konungen förordnar.

Om tiden för tjänsteavtalets bestånd.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid
eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid,
och utgår tiden under
resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets
ankomst till närmaste lossningseller
lastningshamn.

13 §.

Är ej överenskommelse träffad om
tjänsteavtalets varaktighet, äger vardera
parten uppsäga avtalet att upphöra
i envar hamn, som fartyget anlöper
för lossning eller lastning; är
sjömannen svensk och antagen här i
riket, må dock avtalet icke från någondera
sidan uppsägas till upphörande
annorstädes än i svensk lossnings-
eller lastningshamn.

(Kungl. Maj ds förslag:)

4. lön, som överenskommits, så
ock, där lönen är bestämd till visst
belopp för resa, den tid, som beräknas
åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,
där sådan ersättning icke skall utgå
enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I avräkningsboken skall anteckning
ske om tjänstgöringens början
och slut, så ock om uppsägning av
tjänsteavtalet och dagen därför, övertidsersättning,
som sjöman förtjänar,
så ock vad av lönen och övertidsersättningen
utbetalas eller avdrages
skall likaledes införas i avräkningsboken;
vid utbetalning i annat myntslag
än det, vari lönen är bestämd,
skall kursen angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning
av kollektivavtal, skall befälhavaren
sörja för att exemplar av
kollektivavtalet finnes tillgängligt å
fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring
samt vad därvid skall iakttagas
gäller vad Konungen förordnar.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid
eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid
och utgår tiden under
resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets
ankomst till svensk hamn; dock
skall, där fartyget dessförinnan anlöper
utländsk lossnings-, lastningseller
uppläggningshamn, avtalet upphöra
i den hamnen.

13 §.

År ej annat överenskommet, äger
vardera parten uppsäga tjänsteavtalet
att upphöra i envar svensk hamn,
som fartyget anlöper. Detsamma gäller,
om sjöman antagits för bestämd
tid eller för bestämd resa och han
stannar kvar i tjänsten, efter det tiden
eller resan gått till ända, utan att
nytt avtal träffas.

År sjömannen icke svensk eller är
han icke antagen här i riket, må

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

(Gällande lag:)

Uppsägningstiden vare en månad,
om sjömannen tillhör befälsgraden,
och sju dagar, om han tillhör manskapsgraden.

14 §.

Har sjöman antagits för bestämd
tid eller för bestämd resa och stannar
han kvar i tjänsten, efter det
tiden eller resan gått till ända, utan
att ngtt avtal träffas, äger vardera
parten uppsäga avtalet att efter tid,
som i 13 § andra stycket sägs, upphöra
i envar hamn, som fartyget anlöper
för lossning eller lastning.

15 §.

Ändå att annat följer av tjänsteavtalet
eller av bestämmelsen i 13 § om
avtalets upphörande i svensk hamn,
äger sjöman, om han efter sista påmönstringen
varit i tjänst på fartyget
ett år eller i fråga om segelfartyg
ett och ett halvt år, åtnjuta den uppsägningsrätt,
som i 14 § sägs.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta kapitel
äger frånträda avtalet, är pliktig
att, när fartyget kommer i hamn,
kvarstå i tjänsten för att biträda vid
arbete, som nödvändigt måste utföras,
dock icke utöver två eller i fråga
om segelfartyg fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman
pliktig att mot hyra och underhåll
kvarstanna å orten, till dess sådan
förklaring avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk
or(. där sjöman skulle avgå från

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsteavtalet uppsägas att upphöra
jämväl i utländsk hamn, som fartyget
anlöper för lossning, lastning eller
uppläggning.

Uppsägningstiden är en månad
för maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning
och radiotelegrafist samt sju dagar
för övriga sjömän.

14 §.

Uppsäges sjöman, vilkens anställning
varat sex månader, från tjänst
å fartyg med minst tio mans besättning,
äger han senast tre dagar före
uppsägningstidens utgång påkalla
samråd rörande uppsägningen inom
sådan nämnd, varom i 64 § förmåles.
Sjömannen äger vid nämndens
sammanträde framlägga sin sak.

15 §.

Även om annat följer av tjänsteavtalet
eller av bestämmelsen i 13 § om
avtalets upphörande i svensk hamn,
äger sjöman, som varit i tjänst på
fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet
att efter tid, som i 13 § sista stycket
sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget
anlöper för lossning, lastning
eller uppläggning.

Vad nu stadgats gäller ej, i den
mån sjömannen vid ny mönstring
uttryckligen samtyckt till att kvarstanna
i tjänst på fartyget, dock
högst ett år.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta kapitel
äger frånträda avtalet, är pliktig
att, när fartyget kommer i hamn,
kvarstå i tjänsten för att biträda vid
arbete, som nödvändigt måste utföras,
dock icke utöver två dagar eller,
i fråga om segelfartyg som upplägges,
fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman
pliktig att mot lön och underhåll
kvarstanna å orten, tills förklaringen
avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk
ort, där sjöman skulle avgå från

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i
det främmande landet, eller fordras
för tillstånd härtill säkerhet, som han
ej kan ställa, är han pliktig att kvarstå
i tjänsten, till dess fartyget ankommer
till ort, där sådant hinder
för avmönstringen ej möter.

Om hgran.

18 §.

Hyra utgår från och med den dag
sjömannen tillträder tjänsten ombord
eller, om han från förhyrningsorten
måst företaga resa för att komma till
fartyget, från och med den dag resan
anträdes.

Hyran löper till och med den dag
han avgår från tjänsten eller, om avmönstring
skall ske, till och med avmönstringsdagen,
där icke hans rätt
till hyra på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört.

För den tid sjömannen utan laga
skäl håller sig från tjänsten utgår
ej hyra.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i
det främmande landet, eller fordras
för tillstånd härtill säkerhet, som han
ej kan ställa, är han pliktig och,
därest så utan avsevärd olägenhet
kan ske, även berättigad att kvarstå
i tjänsten, till dess fartyget ankommer
till ort, där avmönstring kan
äga rum.

Om lönen.

18 §.

Lön utgår från och med den dag
sjömannen tillträder tjänsten ombord.
Har han dessförinnan på redarens
begäran överlämnat sjöfartsbok
eller andra sedvanliga handlingar eller
har han måst resa från anställningsorten
för att komma till fartyget,
utgår dock lönen från och med
den dag handlingarna överlämnades
eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag
sjömannen avgår från tjänsten eller,
om avmönstring skall ske, till och
med avmönstringsdagen. Lider han
då av sjukdom eller skada, har han
jämväl därefter rätt till lön för tid,
under vilken han på grund härav är
arbetsoförmögen, dock icke när han
uppbär lön hos annan arbetsgivare
och i intet fall utöver två månader i
utrikes fart och en månad i inrikes
fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för
tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd
av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är
oförmögen till tjänstgöring. Ej heller
äger han åtnjuta lön för tid, då han
är satt ur stånd att tjänstgöra till
följd av sjukdom eller skada, som
han ådragit sig uppsåtligen eller
genom grovt vållande. Vad sist är
stadgat gäller dock ej, där sjömannen
är svensk och arbetsoförmågan uppkommit
till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till
lön efter tjänsteförhållandets upphörande
stadgas i 33 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

9

(Gällande lag:)

Vid beräkning av hyra för del av
månad räknas månaden till trettio
dagar.

19 §.

Betalning av hyra må fordras allenast
när fartyget ligger i hamn och
icke oftare än en gång i veckan.

Hyran skall betalas i reda penningar,
såvida sjömannen ej begär anvisning
å redaren. Betalning kan fordras
i ortens myntslag efter den kurs,
som bankinrättning på platsen betalar
för det mynt, vari hyran är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet
sända hyresmedel till Sverige,
äger härför enligt föreskrifter, som
Konungen meddelar, utan kostnad
anlita svensk konsul; och vare staten
ansvarig för sådana penningförsändelser.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av
hyran efter dragsedel månatligen utbetalas
till bestämd person här i riket
eller för sjömannens räkning insättes
i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga hyran icke förslår
till täckande av sjömannen ålagt
disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk
mot honom.

21 §.

Av hyra, som skall kontant utbetalas
till sjömannen, äger befälhavaren
att varje gång betalning sker innehålla
en tredjedel, till dess sjömannen
avgår från tjänsten. Innehållet
belopp må dock icke vid någon tid
överstiga hyra för en halv månad.

22 §.

Är hyra fastställd till visst belopp
för resa, skall den i motboken gjorda
anteckning om resans antagliga var -

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid beräkning av lön för del av månad
räknas månaden till trettio dagar.

19 §.

Betalning av lön må fordras allenast
när fartyget ligger i hamn och
icke oftare än var sjunde dag i samma
land.

Lönen skall betalas i reda penningar,
såvida sjömannen ej begär anvisning
å redaren. Betalning kan fordras
i ortens myntslag efter den kurs, som
bankinrättning på platsen betalar för
det mynt, vari lönen är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet
sända lönemedel till Sverige,
äger härför enligt föreskrifter, som
Konungen meddelar, utan kostnad
anlita svensk konsul. För sådana
penningförsändelser är staten ansvarig.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av
lönen efter dragsedel månatligen utbetalas
till bestämd person här i riket
eller för sjömannens räkning insättes
i svensk bank. Han må dock
icke kräva utbetalning efter flera än
tre samtidigt löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka sjömannen ålagd
disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet
uppkommen fordran,
som av sjömannen medgives eller eljest
är klor.

21 §.

Av lön, som skall kontant utbetalas
till sjömannen, äger befälhavaren att
varje gång betalning sker innehålla
en tredjedel, till dess sjömannen avgår
från tjänsten. Innehållet belopp
må dock icke vid någon tid överstiga
lön för en halv månad.

22 §.

Är lön fastställd till visst belopp
för resa, skall den i avräkningsbokcn
gjorda anteckningen om resans

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

aktighet lända till efterrättelse vid
beräkning av hyra i fall, då sådan bör
beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer
att vara längre tid än vid förhyrningen
antogs, äger sjömannen åtnjuta
motsvarande tillägg till hyran; förlänges
eljest resan, skall för den överskjutande
tiden utgå tilläggshyra, beräknad
efter den å förhyrningsorten
gängse månadshyra. Underskrides
den för resan beräknade tiden, skall
den avtalade hyran ändock utgå till
fullo.

23 §.

Varder besättningen under resa
förminskad, skall därigenom inbesparad
hyra för den tid fartyget är till
sjöss fördelas mellan de kvarblivna i
förhållande till det ökade arbete envar
fått vidkännas, dock allenast i
mån som de icke åtnjutit ersättning
härför såsom för övertidsarbete enligt
vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Dör sjöman, utgår hyran till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till hyra på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört. Förolyckas
fartyget med man och allt, utan
att upplysning kan vinnas om tiden,
då olyckan inträffade eller måste antagas
senast hava inträffat, skall vid
beräknande av hyran så anses, som
om sjömannens död inträffat vid utgången
av den tid, som med sådant
fartyg å sådan årstid skäligen bort
åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

antagliga varaktighet lända till efterrättelse
vid beräkning av lön i fall,
då sådan bör beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer
att vara längre tid än vid anställningen
antogs, äger sjömannen åtnjuta
motsvarande tillägg till lönen;
förlänges eljest resan, skall för den
överskjutande tiden utgå tilläggslön,
beräknad efter den å anställningsorten
gängse månadslönen. Underskrides
den för resan beräknade tiden,
skall den avtalade lönen ändock utgå
till fullo.

23 §.

Minskas besättningen under resa,
skall därigenom inbesparad lön för
den tid fartyget är till sjöss fördelas
mellan de kvarblivna i förhållande
till det ökade arbete envar fått vidkännas,
dock allenast i mån som de
icke åtnjutit ersättning härför såsom
för övertidsarbete enligt vad därom
är särskilt föreskrivet.

Vad nu är stadgat äger, såvitt angår
köks per sonalen, tillämpning jämväl
under fartygets uppehåll i hamn.

24 §.

Dör sjöman, utgår lönen till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till lön på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört. Förolyckas
fartyget med man och allt, utan
att upplysning kan vinnas om tiden,
då olyckan inträffade eller måste antagas
senast hava inträffat, skall vid
beräknande av lönen så anses som
om sjömannens död inträffat vid utgången
av den tid som med sådant
fartyg å sådan årstid skäligen bort
åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten.

Var sjömannen svensk och efterlämnade
han hustru eller barn under
sexton år, skall till de sålunda efterlevande
utgå tilläggslön för en månad,
såframt hans död inträffat medan
han var i redarens tjänst eller
å tid, då han var berättigad till lön
jämlikt 18 § andra stycket andra

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman
hava i förskott uppburit mer, än rätteligen
tillkom honom, äger han ändock
behålla vad han uppburit, där
tjänstgöringen upphört av sådan anledning,
som i 24 §, 32 § första stycket,
34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

punkten. I sistnämnda fall må dock
avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas
jämlikt berörda stadgande.

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman
hava i förskott uppburit mer än rätteligen
tillkom honom, äger han ändock
behålla vad han uppburit, där
tjänstgöringen upphört av sådan anledning,
som i 24, 32, 34, 38, 39, 40
eller 41 § sägs.

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet
avgår från sin tjänst, resa till sin
hemort här i riket, skall av kostnaden
för resan med underhåll hälften
bestridas av statsmedel och hälften
gäldas av redaren, såframt sjömannen
varit i tjänst å fartyget eller
hos redaren två år i följd och
icke haft tillfälle att lämna tjänsten
i svensk hamn under det senast förflutna
året. Beräknas fartyget inom
sex månader uppnå hamn, från vilken
hemresan kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång,
är sjömannen ej berättigad till fri
hemresa med mindre han kvarstår i
tjänsten tills fartyget uppnår sådan
hamn. Vill sjöman, som uppsäger
tjänsteavtalet eller begär entledigande,
erhålla fri hemresa, skall han
samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske
konsuln eller, om svensk konsul
icke finnes å platsen, av befälhavaren.
Ordnas hemresan av konsuln,
skall befälhavaren på begäran ställa
säkerhet för redarens andel. Kan åt
sjömannen inom skälig tid beredas
tjänst å fartyg, som är bestämt till
Sverige eller till ort varifrån han bekvåmligen
kan resa hem, är han
pliktig att antaga tjänsten, såframt
hans hälsotillstånd medgiver det och
han anställes i egenskap motsvarande
den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor.

Om förlust i vissa fall av rätten
till fri hemresa stadgas i 33 tf.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Om sjukvård och begravning.

26 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren
så påfordrar, underkasta sig
läkarundersökning, dock utan kostnad
för sjömannen.

27 §.

År sjöman sjuk eller skadad, skall
befälhavaren sörja för att han erhåller
nödig vård ombord eller i land.
Vården omfattar jämväl underhåll,
läkarbehandling och läkemedel.

Finnes anledning antaga, att sjöman
är behäftad med sjukdom, som
medför fara för de ombordvarande,
skall befälhavaren, såvitt ske kan,
låta den sjuke undergå läkarundersökning.
Där det ombord icke kan
träffas betryggande åtgärder mot
smittfaran, skall befälhavaren låta
bringa den sjuke i land.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke
själv taga vård om sina tillhörigheter,
skall befälhavaren draga försorg
om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman
i utlandet, skall befälhavaren
överlämna honom åt svenske konsulns
försorg eller, om svensk konsul
icke finnes på platsen, på annat sätt
skaffa honom lämplig vård ävensom
underrätta närmaste svenske konsul
om de vidtagna åtgärderna.

28 §.

Kostnaden för sjömans sjukvård
skall bestridas av redaren, så länge
sjömannen är kvar i tjänsten. Varder
sjöman, som är sjuk eller skadad,
vid tjänstetidens utgång skild från
tjänsten eller dessförinnan avskedad,
utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill
föranlett, äger han jämväl efter anställningens
upphörande åtnjuta vård

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren
så påfordrar, underkasta sig
läkarundersökning, dock utan kostnad
för sjömannen. Kan det antagas,
att sjöman är sjuk eller skadad, skall
befälhavaren såvitt möjligt låta honom
undersökas av läkare, där sådan
undersökning ej framstår såsom uppenbart
opåkallad.

Befälhavaren skall sörja för att
sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande
vård ombord eller i land.
Vården omfattar jämväl underhåll,
läkarbehandling och läkemedel. Finnes
anledning antaga, att sjöman
lider av sjukdom, som medför fara
för de ombordvarande, skall befälhavaren
låta bringa honom i land,
därest det ombord icke kan träffas
betryggande åtgärder mot smittfaran.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke
själv taga vård om sina tillhörigheter,
skall befälhavaren draga försorg
om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman
i utlandet, skall befälhavaren
överlämna honom åt svenske konsulns
försorg eller, om svensk konsul
icke finnes på platsen, på annat
sätt skaffa honom lämplig vård ävensom
underrätta närmaste svenske
konsul om de vidtagna åtgärderna.
På begäran av sjömannen skall befälhavaren
underrätta hans närmaste
anhöriga.

28 §.

Kostnaden för vård av sjuk eller
skadad sjöman skall, med de i tredje
stgcket omförmälda undantagen, bestridas
av redaren, så länge sjömannen
är kvar i tjänsten.

År sjöman sjuk eller skadad vid
tjånsteförhållandets upphörande, äger
han, med de undantag som följa av
tredje och fjärde styckena, jämväl

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

13

(Gällande lag:)

på redarens bekostnad, dock icke utöver
sex veckor eller, om han är
svensk och vårdas utom riket, tolv
veckor efter avmönstringen; har avmönstring
ej ägt rum, räknas tiden
från det fartyget gått vidare. I nu
nämnt fall är svensk sjöman, som i
utlandet avgår från tjänsten, dessutom
berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket;
kan åt honom beredas tjänst å fartyg,
som är bestämt till Sverige eller
till ort, varifrån han bekvämligen
kan resa hem, är han pliktig att antaga
tjänsten, så framt hans hälsotillstånd
medgiver det och han anställes
i egenskap motsvarande den,
vari han förut varit anställd, och på
lika förmånliga villkor.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,
där sjömannen genom grovt
vållande ådragit sig sjukdomen eller
skadan, eller där han vid tjänstens
antagande förtegat den; i sådant fall
är sjömannen pliktig att själv bekosta
sjukvården och är icke berättigad
till fri hemresa. Redarens utlägg för
kostnad, som nu sagts, må avdragas
å sjömannens hyra.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,
som är behäftad med könssjukdom
i smittsamt skede, skall kostnaden
för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter
det hans anställning upphört bestridas
av statsmedel enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren
sörja för hans begravning och om
dödsfallet underrätta hans närmaste
anhöriga.

Befälhavaren skall jämväl föranstalta
om uppteckning av vad den avlidne
efterlämnat å fartyget ävensom
sörja för kvarlåtenskapens avlämnande
till delägarna i boet eller till annan
för deras räkning. Inträffar dödsfallet
utom riket och kan lcvarlåtenskapen
icke utan skada eller olägenhet bc -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

därefter åtnjuta vård på redarens
bekostnad, dock icke utöver sex veckor
eller, om han är svensk och vårdas
utom riket, tolv veckor. Tiden
räknas från dagen för avmönstringen
eller, om avmönstring icke ägt rum,
från den dag fartyget gått vidare. År
sjömannen svensk och avskedas han
jämlikt 32 § eller lider han vid avgången
från tjänsten av sjukdom eller
skada av beskaffenhet att kunna
föranleda avsked, är han dessutom
berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad i
26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande
förtegat sjukdomen eller skadan,
är han pliktig att själv bekosta
vården och är icke berättigad till
fri hemresa. Detsamma gäller, där
han ådragit sig sjukdomen eller skadan
uppsåtligen eller genom grovt
vållande, dock icke där sjömannen
är svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,
som lider av könssjukdom i
smittsamt skede, skall kostnaden för
sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel
för tiden efter det hans anställning
upphört bestridas av statsmedel.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta
hans närmaste anhöriga om
dödsfallet ävensom sörja för hans
begravning. Sker eldbcgängelse, skall
befälhavaren ock sörja för att urna
innehållande askan hemsändes.

Befälhavaren skall snarast möjligt
låta i vittnens närvaro uppteckna
vad den avlidne efterlämnat å fartyget
ävensom sörja för att kvarlåtenskapen
avlämnas till delägarna i boet
eller till annan för deras räkning.
Ilar dödsfallet inträffat utom riket,
skall befälhavaren överlämna förteck -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

hållas ombord, skall befälhavaren antingen
överlämna den till närmaste
svenske konsul eller på lämpligt sätt
låta försälja densamma; och vare i
sistnämnda fall befälhavaren skyldig
att efter ankomsten till svensk hamn
redovisa för försäljningssumman inför
ombudsmannen vid sjömanshuset
i fartygets hemort.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning
skall bestridas av redaren, om dödsfallet
inträffat, medan sjömannen var
kvar i tjänsten. Samma lag vare, där
sjöman efter anställningens upphörande
dör, medan han ännu vårdas
på redarens bekostnad.

31 §.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd
ej kunnat erhållas, befälhavare
nödgats för svensk sjömans sjukvård
eller begravning göra utgift, som icke
ålegat redaren, äger denne därför
undfå ersättning av statsmedel.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ningen till närmaste svenske konsul.
Kan kvarlåtenskapen ej utan skada
eller olägenhet behållas ombord eller
beräknas fartyget icke anlöpa svensk
hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen
överlämnas till konsuln.
I den mån egendomen är utsatt för
förskämning eller snar förstörelse,
må den dock dessförinnan av befälhavaren
säljas på lämpligt sätt eller
bortskaffas. Därest försäljning sker,
är befälhavaren skyldig att efter ankomsten
till svensk hamn redovisa
för försäljningssumman inför ombudsman
vid sjömanshus här i riket.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning
skall bestridas av redaren, om dödsfallet
inträffat, medan sjömannen
var kvar i tjänsten eller ännu vårdades
på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse,
skola jämväl därav föranledda
kostnader anses såsom begravningskostnad.

31 §.

När befälhavaren i utlandet överlämnar
sjuk eller skadad sjöman åt
svensk konsuls försorg, skall han
för kostnad som enligt 28 och 30 §§
åvilar redaren ställa säkerhet, som
kan av konsuln godkännas. Detsamma
gäller beträffande lön, vartill sjömannen
må vara berättigad jämlikt
18 § andra stycket andra punkten.
Lönebelopp, som är till betalning förfallet,
skall tillställas konsuln. I den
mån beloppet icke erfordras till att
täcka utgifter för sjömannens räkning,
skall konsuln på begäran överlämna
detsamma till sjömannen, såframt
denne icke befinner sig i sådant
tillstånd, att han är oförmögen
att handhava sina angelägenheter.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd
ej kunnat erhållas, befälhavare
nödgats för svensk sjömans sjukvård
eller begravning göra utgift, som icke
ålegat redaren, äger denne därför
undfå ersättning av statsmedel.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

15

(Gällande lag:)

Om befälhavares rätt att avskeda
sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur
stånd att fullgöra sin tjänst, eller lider
han av sjukdom, som medför fara
för de ombordvarande, äger befälhavaren
avskeda honom. I nu nämnda
fall äger sjömannen åtnjuta, utöver
full hyra, så länge han kvarstår i
tjänsten, hyra för två månader, om
han tillhör befälsgraden, och för en
månad, om han tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen ådragit sig sjukdomen
eller skadan genom grovt vållande,
eller har han förtegat den vid
tjänstens antagande, är han berättigad
till hyra allenast för den tid han
varit i stånd att förrätta tjänsten.

33 §.

Befälhavare äger vidare avskeda
sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till
den tjänst, för vilken han blivit antagen; 2.

om han icke infinner sig ombord
i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan man måst antagas i hans
ställe;

3. om han gör sig skyldig till grov
tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran
att åtlyda förmans befallningar,
våld å överordnad, misshandel av
andra ombordvarande eller upprepad
onykterhet i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,
stöld eller annat grovt
brott eller beträdes med att hava ombord
undanstuckit tullpliktigt eller
till utförsel i avgångsorten eller till
införsel i bestämmelseorten förbjudet
gods.

Innan sjöman, som ur ombord, avskedas
av nu nämnd anledning, skall

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om befälhavarens rätt att avskeda
sjöman.

32 §.

År sjöman till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjänst eller lider han
av sjukdom, som medför fara för de
ombordvarande, äger befälhavaren
avskeda honom.

Om sjömans rätt till lön gäller i
sådant fall vad i 18 § sägs.

33 §.

Befälhavaren äger vidare avskeda
sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till
den tjänst, för vilken han blivit antagen; 2.

om han icke infinner sig ombord
i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan måst antagas i hans ställe;

3. om han gör sig skyldig till svårare
tjänsteförseelse, såsom upprepad
vägran att åtlyda förmans order, våld
å överordnad, misshandel av andra
ombordvarande eller upprepad onykterhet
i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,
stöld eller annat svårare
brott eller döljer obehörig person
ombord under omständigheter, som
kunna utsätta fartyget för äventyr,
eller beträdes med att hava ombord
undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel
i avgångsorten eller till införsel
i bestämmelseorten förbjudet
gods; eller

5. om han drager tvist om tjänsteförhållandct
inför utländsk myndighet.

Innan befälhavaren avskedar sjöman
jämlikt denna paragraf, skall

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

såvitt möjligt med honom hållas förhör,
som i 64 § sägs.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna
paragraf, är icke berättigad till
hyra för längre tid än han förrättat
tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl,
som i 32 eller 33 § sägs, därtill föranlett,
äger han rätt till ersättning för
den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten
ej förebragt, är han berättigad
att erhålla hyra för två månader, om
han tillhör befälsgraden, och för en
månad, om han tillhör manskapsgraden,
så ock fri resa med underhåll till
den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn äger tillämpning
och han avskedas i utlandet, till
närmaste svenska hamn.

Om sjömans rätt att erhålla
entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få fartyg
att föra eller erhålla befordran
till styrman eller maskinist eller till
styrman eller maskinist av högre
grad än den han innehar, eller att
det efter tjänstens antagande inträffat
omständighet, som gör det till en
välfärdsfråga för honom att bliva fri
från tjänsten, äger han rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad

(Kungl. Maj. ts förslag:)

förhör hållas enligt bestämmelserna
i 64 §. Förhöret skall äga rum, även
om sjömannen är förhindrad att vara
personligen tillstädes.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna
paragraf, är icke berättigad till
lön för längre tid än han förrättat
tjänsten. Avskedas sjöman enligt
första stycket 2, är han dock bibehållen
vid rätten till lön jämlikt 18 §
andra stycket andra punkten, om han
var utan skuld.

Avskedas sjöman enligt första
stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke
berättigad till fri hemresa enligt 26 §.
Detsamma gäller, om han avskedas
enligt första stycket 2 och det befinnes
att han avsiktligen lämnat
tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl
som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
är han berättigad att erhålla
lön för två månader, om han är maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller
radiotelegraf ist, och för en månad,
om han tillhör den övriga besättningen,
så ock fri resa med underhåll till
den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten
här i riket.

Om sjömans rätt att erhålla
entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få tjänst
av högre grad på fartyg än den han
innehar eller annan tjänst vars antagande
är av väsentlig betydelse för
honom, äger han rätt att erhålla entledigande,
om han utan ökad utgift
för redaren sätter duglig man i sitt
ställe.

Detsamma gäller, om det efter
tjänstens antagande inträffat omstän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

17

(Gällande lag:)

utgift för redaren sätter annan duglig
man i sitt ställe.

1 fall, som nu nämnts, utgår hyra
för den tid sjömannen varit i tjänst.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget
är bestämt, elakartad farsot, som
vunnit större utbredning, äger sjöman,
såframt detta kommit till hans
kännedom först efter det han antagits,
rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat, men
eljest i första hamn, som fartyget anlöper,
efter det han erhållit kunskap
om förhållandet. I nu nämnt fall utgår
hyra för den tid sjömannen varit
i tjänst.

Samma lag vare, där fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas
av krigförande makt eller utsättas för
krigsskada, eller där fara, som nu
sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd
resa, och varder denna väsentligt ändrad,
äger han rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat,
men eljest i första hamn, som
fartyget anlöper, efter det han erhållit
kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans
förändring avgår från tjänsten, äger
rätt till ersättning för den förlust
han därigenom lider, dock icke utöver
hyra för en månad, om han tillhör
befälsgraden, och för en halv månad,
om han tillhör manskapsgraden,
samt fri resa med underhåll till förhyrningsorten,
om tjänsten frånträdes
före resans början, men eljest till
avmönstringsorten. Varder utredning
angående förlusten ej förebragt, är
sjömannen berättigad att erhålla vad
som sålunda är bestämt såsom högsta
ersättning.

38 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick
för den resa, som därmed skall företagas,
eller är det så bristfälligt ut -

(Kungl. Maj ds förslag:)

dighet, som gör det till en välfärdsfråga
för honom att bliva fri från
tjänsten.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget
är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman,
såframt detta kommit till hans
kännedom först efter det han antagits,
rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat, men
eljest i första hamn, som fartyget anlöper,
efter det han erhållit kunskap
om förhållandet.

Detsamma gäller, där fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas
av krigförande eller utsättas för
krigsskada eller där fara, som nu
sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd
resa, och ändras denna väsentligt,
äger han rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat,
men eljest i första hamn, som fartyget
anlöper, efter det han erhållit
kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans
förändring avgår från tjänsten, är
berättigad till lön för en månad, om
han är maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning
eller radiotelegraf ist, och för en
halv månad, om han tillhör den övriga
besättningen, så ock fri resa
med underhåll till anställningsortcn,
om tjänsten frånträdes före resans
början, men eljest till avmönstringsorten.

38 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick
för den resa, som därmed skall företagas,
eller är det så bristfälligt ut -

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

rustat eller så illa bemannat eller så
hårt eller olämpligt lastat eller så
olämpligt barlastat, att livsfara för
de ombordvarande kan antagas därigenom
uppkomma under resan, eller
äro besättningens bostäder vid resans
början uppenbart hälsofarliga, och
underlåter befälhavaren att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för undanröjande
av förefintliga fel och
brister, äger sjöman rätt att erhålla
entledigande samt åtnjuta ersättning,
som i 34 § sägs.

Samma lag vare, där befälhavaren
i strid mot stadgandet i 59 § underlåter
att efterkomma framställning
om syn å fartyget.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats
av befälhavaren, eller att han
ombord misshandlats av andra, utan
att befälhavaren givit honom påkallat
skydd, eller att befälhavaren förhållit
honom försvarlig kost, äger
han rätt att erhålla entledigande
samt åtnjuta ersättning, som i 34 §
sägs.

40 §.

Försäljes fartyget till utländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, äger sjöman rätt att
erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning,
som i 34 § sägs.

Timar annan förändring av äganderätten
till fartyget eller ombytes
befälhavare, vare det ej laga skäl för
sjömannen att lämna tjänsten.

Om tjänsteavtalets upphörande vid
fartygets förolyckande.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
sjömans tjänsteavtal att gälla,
där ej annat följer av avtalets innehåll;
dock åligger det sjöman att mot
hyra och underhåll deltaga i bärgningen
och bliva tillstädes, till dess
sjöförklaringen avgivits.

(Kungl. Maj.is förslag:)

rustat eller så illa bemannat eller så
hårt eller olämpligt lastat eller så
olämpligt barlastat, att livsfara för
de ombordvarande kan antagas därigenom
uppkomma under resan, eller
äro besättningens bostäder vid resans
början hälsofarliga, och underlåter
befälhavaren att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för undanröjande
av förefintliga fel och brister,
äger sjöman erhålla entledigande
med rätt till lön och fri hemresa med
underhåll enligt bestämmelserna i
34 §.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats
av befälhavaren, eller att han
ombord misshandlats av andra, utan
att befälhavaren givit honom påkallat
skydd, eller att befälhavaren förhållit
honom försvarlig kost, äger
han erhålla entledigande med rätt till
lön och fri hemresa med underhåll
enligt bestämmelserna i 34 §.

40 §.

Försäljes fartyget till utländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, äger sjöman erhålla
entledigande med rätt till lön och
fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna
i 34 §.

Övergår fartyget eljest till ny ägare,
har sjömannen rätt till entledigande.

Om tjänsteavtalets upphörande vid
haveri.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat
haveri, som kan antagas för en tid
av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord, upphör sjömans
tjänsteavtal att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll; dock åligger
det sjöman att mot lön och underhåll
deltaga i bärgningen och bliva
tillstädes, till dess sjöförklaringen
avgivits.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

19

(Gällande lag:)

Varder svensk sjöman arbetslös
till följd av fartygets förolyckande,
äger han rätt till hyra för den tid
han av sådan anledning är utan anställning,
dock högst för två månader
utöver den tid, för vilken han
enligt första stycket åtnjuter hyra.

Upphör till följd aa fartygets förolyckande
svensk sjömans anställning
i utlandet, äger han rätt att erhålla
fri resa med underhåll till sin
hemort här i riket så ock hyra under
resan i den mån sådan ej utgår enligt
andra stycket. Kostnaden för sjömans
hemresa med underhåll skall
bestridas av statsmedel. Sjömannen
är dock pliktig att antaga tjänst å
annat fartyg enligt vad i 28 § första
stycket är stadgat.

För förlust av effekter vid fartygets
förolyckande är svensk sjöman
berättigad att erhålla ersättning av
redaren enligt grunder, som Konungen
fastställer.

Om utländsk sjömans likställighet
med svensk sjöman.

42 §.

Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, förordna, att
förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats
svensk sjöman, skall tillkomma
jämväl utländsk sjöman.

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,
som befälhavaren för avmönstring
upprättat, äger han begära
mönstringsförrättarens prövning av
dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Blir svensk sjöman arbetslös till
följd av händelse, varom i första
stycket förmäles, äger han rätt till
lön för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock högst
för två månader utöver den tid, för
vilken han enligt första stycket åtnjuter
lön.

Upphör svensk sjömans anställning
till följd av haveri, äger han
rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket så ock
lön under resan i den mån sådan ej
utgår enligt andra stycket. Kostnaden
för sjömans hemresa med underhåll
skall bestridas av statsmedel.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad
i 26 § andra stycket är stadgat.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

För förlust av personlig egendom
vid fartygets förolyckande eller till
följd av sjöröveri eller av brand eller
annat haveri, som drabbat fartyget,
är svensk sjöman berättigad att
erhålla ersättning av redaren enligt
grunder, som Konungen fastställer.

(Jfr 87 §.)

Om trist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,
som befälhavaren för avmönstring
upprättat, äger han begära
mönstringsförrättarens prövning av
dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren
och någon av besättningen
angående tjänsteförhållandet, skall
tvisten hänskjutas till avgörande av
svenske konsuln på stället eller, om
sådan där icke finnes eller hinder
möter för hans anlitande, den svenske
konsul, som därefter under resan
först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut skall lända till efterrättelse
intill dess saken kan komma
under prövning vid domstol här i riket.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om befälet å fartyg.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet
ombord.

(Jfr 46 § andra stycket.)

45 §.

Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren
tillhanda vid navigeringen
och därtill hörande observationer

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren
och någon av besättningen
angående tjänsteförhållandet, må
tvisten hänskjutas till avgörande av
svensk konsul. Tvisten må ej dragas
inför utländsk myndighet.

Mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut skall lända till efterrättelse,
intill dess saken kan komma
att prövas av domstol här i riket. Innebår
beslutet åläggande att gälda
penningbelopp över etthundra kronor,
äger mönstringsförrättaren eller
konsuln, där han finner saken tvivelaktig
och omständigheterna i övrigt
tala därför, bestämma, att beloppet
eller del därav skall nedsättas hos
honom i avvaktan på att saken prövas
av domstol. Nedsatt belopp skall
jämte avskrift av beslutet översändas
till kommerskollegium. Sedan
sex månader förflutit efter det beslutet
gavs, må beloppet utbetalas,
såframt ej, enligt vad till kommerskollegium
anmalts eller eljest år kollegium
bekant, domstol annorledes
förordnat eller saken år under domstols
prövning.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet
ombord.

Avlider befälhavaren eller blir han
urståndsatt att föra fartyget eller
övergiver han tjänsten, skall den
främste av styrmännen träda i hans
ställe, till dess befälhavare förordnats.

45 §.

Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren
tillhanda vid navigeringen
och därtill hörande observationer

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

21

(Gällande lag:)

och beräkningar; att, där ej annat
följer av 47 §, utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med
tillbehör och utrustning; att hava tillsyn
å lastningen och lossningen ävensom
tillse, att därvid föres nödig anteckning
över godset; samt att övervaka
stuvningen av last och proviant.

Om styrmans skyldighet att föra
skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

46 §.

Vid befälhavarens frånvaro eller
förfall äger styrmannen eller, om flera
styrmän finnas, den främste av
dem, som äro tillstädes, att i fall, för
vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift,
i dennes ställe träffa avgörande,
som ej kan tåla uppskov.

Avlider befälhavaren, eller varder
han urståndsatt att föra fartyget, eller
övergiver han tjänsten, skall styrmannen
eller, om flera styrmän finnas,
den främste av dem träda i hans
ställe, till dess befälhavare förordnats.

47 §.

Maskinist åligger särskilt att leda
maskintjänsten och ansvara för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
maskineri med tillhörande anläggningar
och inrättningar ävensom
av fartygsskrovet inom maskin- och
pannrum med tillhörande kolboxar,
tankar och tunnlar; att hava tillsyn
å förråd av kol och andra maskinförnödenheter
samt vid mottagandet
kontrollera beskaffenheten och mängden
därav; samt att utöva uppsikt
över maskinpersonalen och hålla tillsyn
över de för denna personal avsedda
bostäder.

Inträffar ofall eller förmärkes fel
inom de delar av fartyget med till -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

och beräkningar; att, där ej annat
följer av 46 §, utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med
tillbehör och utrustning; att hava
tillsyn å lastningen och lossningen
ävensom tillse, att därvid föres nödig
anteckning över godset; samt att
övervaka stuvningen av last ävensom
av proviant, i den mån annat ej följer
av 47 §. Om hans skyldighet att
föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

Vid befälhavarens frånvaro eller
vid förfall för honom skall den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
i fall, för vilka befälhavaren icke
meddelat föreskrift, i dennes ställe
träffa avgörande, som ej kan tåla
uppskov.

(Jfr 44 § andra stycket.)

46 §.

Maskinchefen leder och är ansvarig
för maskintjänsten. Det åligger
honom särskilt att sörja för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
maskineri med tillhörande anläggningar
och inrättningar ävensom av
fartygsskrovet inom maskin- och
pannrum med tillhörande utrymmen;
att hava tillsyn å drivmedels- och
bränsleförråd samt andra maskinförnödenheter
ävensom vid mottagandet
kontrollera beskaffenheten och
mängden därav; att mellan maskinisterna
fördela deras åligganden;
samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen
och hålla tillsyn över de
för denna personal avsedda bostäderna.
Om hans skyldighet att föra maskindagboken
stadgas i sjölagen.

Inträffar ofall eller förmärkes fel
inom de delar av fartyget med till -

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

behör och utrustning, varom i första
stycket förmäles, skall han ofördröjligen
underrätta befälhavaren därom.

Om maskinists skyldighet att föra
maskindagboken stadgas i sjölagen.

48 §.

Äro flera maskinister å fartyget, är
förste maskinisten ansvarig för fullgörandet
av allt, vad till maskintjänsten
hörer. Han fördelar mellan
maskinisterna deras åligganden.

Vid förste maskinistens frånvaro
eller förfall äger den främste av de
övriga maskinister, som äro tillstädes,
att i fall, för vilka förste maskinisten
icke meddelat föreskrift, i dennes
ställe träffa avgörande, som ej
kan tåla uppskov.

behör och utrustning, varom i första
stycket förmäles, skall maskinchefen
ofördröj ligen underrätta befälhavaren
därom.

Vid maskinchefens frånvaro eller
vid förfall för honom skall den främste
av de tillstädesvarande maskinisterna
i fall. för vilka maskinchefen
icke meddelat föreskrift, i dennes
ställe träffa avgörande, som ej
kan tåla uppskov.

47 §.

Föreståndaren för ekonomiavdelningen
leder och är ansvarig för arbetet
inom avdelningen. Det åligger
honom särskilt att övervaka stuvningen
av proviant, som skall förvaras
i därför särskilt inredda utrymmen;
att utöva tillsyn över provianten;
att svara för tillagningen och
serveringen av kosten; samt att sörja
för rengöringen av de utrymmen, som
befälhavaren bestämmer.

48 §.

Radiotelegrafisten åligger särskilt
att förestå radiotjänsten. Han är inför
befälhavaren ansvarig för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
radiotelegrafinstallation. Om
hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat
samt att föra dagbok
gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationen,
skall radiotelegrafisten ofördröjligen
underrätta befälhavaren
därom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

23

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Om allmänna skyldigheter i
tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan
överordnad skall behandla sina underordnade
med välvilja och hovsamhet.
Kroppslig aga må ej tilldelas någon.

Envar skall uppföra sig skickligt,
nyktert och fridsamt, med hövlighet
bemöta överordnad samt noggrant
iakttaga allt, som för bevarande av
ordning och skick ombord föreskrives.
Då underlydande mottager befallningar,
skall han genom tydliga
och lämpliga svar utmärka, att dessa
uppfattats.

50 §.

Sjöman åligger att noggrant åtlyda
förmans befallning angående tjänsten,
sorgfälligt vårda fartyg och gods
samt i övrigt med omsorg och nit
fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom
sjömans fel eller försummelse i tjänsten,
är han pliktig att ersätta; dock
äger rätten med hänsyn till felets
eller försummelsens lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen
efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från
tjänsten samt om medtagande
av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring
ombord å därför bestämd tid.
Han må därefter icke utan tillstånd
gå från skeppsbord.

Under fartygs uppehåll i hamn eller
eljest å säker ankarplats må sjöman
icke vägras tillstånd att under
fritid gå i land, såvida ej sjömannens
kvarstannande ombord är av behovet
påkallat med hänsyn till fartygets,
lastens eller de ombordvarandes säkerhet,
fullgörandet av nödvändig
skeppstjänst eller fartygets förestående
avresa eller förhalning.

Om allmänna skyldigheter i
tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan
överordnad skall bemöta sina underordnade
med välvilja och hovsamhet.

Envar skall uppföra sig skickligt,
nyktert och fridsamt, med hövlighet
bemöta överordnad samt noggrant
iakttaga allt, som för bevarande av
ordning och skick ombord föreskrives.
Då sjöman mottager en order.
skall han genom tydligt och lämpligt
svar utmärka, att han uppfattat den.

50 §.

Sjöman skall noggrant efterkomma
förmans order angående tjänsten,
sorgfälligt vårda fartyg och gods
samt i övrigt med omsorg och nit
fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom
sjömans fel eller försummelse i
tjänsten, är han pliktig att ersätta;
dock äger rätten med hänsyn till felets
eller försummelsens lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen
efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från
tjänsten samt om medtagande
av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring
ombord å därför bestämd tid.

Under fartygs uppehåll i hamn eller
eljest å säker ankarplats har sjöman
rätt att under fritid gå i land,
såvida ej sjömannens kvarstannande
ombord är av behovet påkallat med
hänsyn till fartygets, lastens eller de
ombordvarandes säkerhet, fullgörandet
av nödvändig skeppstjänst eller
fartygets förestående avresa eller förhalning.

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Under dylikt uppehåll skall sjöman,
på därom av honom gjord
framställning, beredas tillfälle att för
egna angelägenheters ordnande en
gång i månaden å dag då affärs- och
expeditionslokaler hållas öppna vistas
i land under tiden efter klockan
12, eller under annan tid varom överenskommelse
träffats. Överstiger icke
fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta
timmar, må dock sådant landlov
kunna påfordras allenast såvida fartygets
avgång ej därigenom fördröjes.

Där så lämpligen kan ske, äger
sjömannen rätt att i fall som avses
i andra och tredje styckena kostnadsfritt
anlita fartygets båtar för att
komma i land.

Varder sjöman hindrad att i rätt
tid komma ombord, åligger honom
att utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats
å fartyg, att i rätt tid tillträda
tjänsten, eller går han i land utan
tillstånd, eller kommer han icke tillbaka
i rätt tid efter att hava varit i
land, äger befälhavaren, såvida fartyget
eljest icke har tillräcklig besättning,
rätt att för hans inställande i
tjänsten anlita vederbörande polismyndighet.

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren
på lämpligt sätt försälja hans
ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående
hyran icke till täckande av

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Under sådant uppehåll skall sjöman
på därom av honom gjord framställning
beredas tillfälle att för egna
angelägenheters ordnande en gång
i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler
hållas öppna vistas i
land under tiden efter klockan 12
eller under annan tid varom överenskommelse
träffats. Överstiger icke
fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta
timmar, må dock sådant landlov
kunna påfordras allenast såvida
fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

1 den mån så lämpligen kan ske
med hänsyn till kostnaderna och övriga
omständigheter, skall befälhavaren
utan kostnad för besättningen
anordna sådan båtförbindelse, att besättningen
kan utnyttja sin rätt att
i fall, varom i andra och tredje styckena
förmäles, vistas i land.

Blir sjöman hindrad att i rätt tid
komma ombord, åligger honom att
utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats
å fartyg, att i rätt tid tillträda
tjänsten eller går han i land utan
att vara berättigad därtill eller kommer
han icke tillbaka i rätt tid efter
att hava varit i land, äger befälhavaren,
såvida fartyget eljest icke har
tillräcklig besättning, rätt att för
hans inställande i tjänsten anlita vederbörande
polismyndighet.

Vad nu stadgats gäller ej fartyg i
inrikes fart.

53 §.

Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets
upphörande kvarlämnar
ombord, skall förvaras för hans
räkning. För gäld, som sjömannen
ådragit sig i tjänsten, äger redaren
av egendomen innehålla så mycket
som svarar mot gälden, till dess sjömannen
gör rätt för sig eller ställer
säkerhet.

I den mån egendomen med hänsyn
till sin beskaffenhet, kostnaderna el -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

25

(Gällande lag:)

redarens ersättningsanspråk, äger
sjömannen sist inom ett år efter i''ymningen
utfå vad som återstår; framställer
han ej begäran därom inom
nämnda tid, skola medlen av redaren
insändas till kommerskollegium
och användas på sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk
äger sjöman medtaga i skälig omfattning,
så framt de ej kunna utsätta
fartyg eller last för äventyr eller vålla
oordning ombord. Utan befälhavarens
tillstånd må han ej medtaga
handelsvaror för egen eller annans
räkning.

För olovligen medtaget gods är sjömannen
pliktig att erlägga frakt; vållas
skada, skall jämväl denna ersättas.

Finnes anledning antaga, att något
olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren
låta undersöka besättningens
gömmor. Vad olovligen medtagits
må befälhavaren taga i förvar,
låta föra i land eller, om så är nödvändigt,
kasta över bord.

Om skeppsarbetet, kosthållet och
hälsovårds förhålland ena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande
skall hänsyn tagas till envars ställning
i tjänsten.

Den, som har ledningen av arbetet,
är pliktig tillse, att nödiga anordningar
till skydd mot olycksfall och
ohälsa finnas vidtagna i enlighet med
gällande föreskrifter.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

ler övriga omständigheter icke utan
olägenhet kan förvaras, må den säljas
på lämpligt sätt. Försäljning må
ock ske, där sjömannen icke inom
ett år från det tjänsteförhållandet
upphörde hos redaren begärt att återfå
egendomen. Har sjömannen rymt,
skall redaren efter utgången av
nämnda tid insända försäljningssumman
samt innestående lön till
kommerskollegium att användas på
sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk
äger sjöman medtaga i skälig omfattning,
såframt de ej kunna utsätta
fartyg eller last för äventyr eller vålla
oordning ombord. Utan befälhavarens
tillstånd må han ej medtaga
handelsvaror för egen eller annans
räkning.

Har gods olovligen medtagits, är
sjömannen pliktig att erlägga frakt
samt, om skada vållas, ersättning enligt
vad i 50 § andi-a stycket sägs.

Finnes anledning antaga, att något
olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren
låta i vittnens närvaro
undersöka besättningens gömmor.
Vad olovligen medtagits må befälhavaren
taga i förvar, låta föra i land
eller, om så är nödvändigt, kasta
över bord.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårds
förhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande
skall hänsyn tagas till envars ställning
i tjänsten samt, såvitt möjligt,
jämväl till hans fortsatta utbildning.

Den, som har ledningen av arbetet,
är pliktig tillse, att nödiga anordningar
till skydd mot olycksfall och
ohälsa finnas vidtagna i enlighet med
gällande föreskrifter.

Sjöman är pliktig att använda förefintliga
skyddsanordningar samt i
övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet
och, i vad på honom ankommer, medverka
till förekommande av ohälsa
och olycksfall.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

56

Om arbetstiden å fartyg och om
semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg, för vilket sådan lag icke
gäller, må besättningen ej å söndagar
eller här i riket brukliga helgdagar
åläggas arbete, som kan tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,
bör såvitt möjligt beredas tillfälle
till bön och gudstjänst å sönoch
helgdagar.

(Jfr 10 § fjärde stycket.)

57 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen
erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med föreskrifter, som
Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa
nödvändigt att nedsätta kosten, äger
besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende
å klimat och hälsoförhållanden föreskriva
lämplig omväxling i kosten,
dock må besättningens rätt icke därigenom
inskränkas.

Äger utvikt av proviant rum, må
befälhavare ej förvägra besättningen
att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens
kosthåll på entreprenad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om
semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg, för vilket lag om arbetstid
icke gäller, må besättningen ej å
söndagar eller här i riket brukliga
helgdagar åläggas arbete, som kan
tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,
bör såvitt möjligt beredas tillfälle
till bön och gudstjänst å sönoch
helgdagar.

57 §.

Sjöman under sexton år må ej under
tiden mellan klockan 20 och
klockan 8 användas till arbete i vidare
mån än att han under nämnda
tid erhåller en sammanhängande vilotid
av minst nio timmar.

Vad nu sagts utgör dock ej hinder
för minderårigs nyttjande till skeppstjänst,
därest detta ovillkorligen erfordras
med hänsyn till hotande fara
för fartyg, liv eller gods eller för
lämnande av hjälp, varom i 34 a,
223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Från stadgandet i första stycket
äger Konungen eller den myndighet,
åt vilken Konungen det uppdrager,
medgiva undantag, såvitt angår fartyg
med en bruttodräktighet understigande
500 registerton.

58 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen
erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med föreskrifter, som
Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa
nödvändigt att nedsätta kosten, äger
besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens
kosthåll på entreprenad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

27

(Gällande lag:)

58 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å
hälsovården, bostäderna och renligheten
ombord samt tillse, att de föreskrifter,
som härutinnan meddelas,
noggrant iakttagas.

Om rätt att påkalla syn å fartyget.

59 §.

Gör mer än halva antalet av besättningen
hos befälhavaren framställning
om syn för utrönande av
något av de i 38 § omförmälda förhållanden,
eller gör förste maskinisten
sådan framställning i fråga om
de delar av fartyget med tillbehör
och utrustning, som stå under hans
tillsyn, åligger det befälhavaren att
anhålla om förrättande av syn, inom
riket hos vederbörande tillsynsmyndighet
och utom riket hos svensk
konsul; finnes icke svensk konsul på
platsen, skall befälhavaren göra ansökning
om syn hos närmast varande
svenske konsul eller ock hos vederbörande
myndighet på orten begära
förordnande för besiktningsmän
att förrätta syn.

Göres hos befälhavaren framställning
om syn först efter det lastning
påbörjats och måste last lossas för
att synen skall kunna äga rum, år
befälhavaren icke pliktig att efterkomma
framställningen, med mindre
någon styrman eller maskinist deltager
i framställningen eller den göres
av förste maskinisten i vad avser
hans verksamhetsområde.

Befinnes vid anställd syn, att skälig
anledning till klagan saknats, skola
de, som begärt synen, ersätta därigenom
orsakad kostnad och förlust.

När syn enligt denna paragraf hållits
utom riket, skall vederbörande
konsul, om han haft befattning med
synen, men eljest befälhavaren ofördröjligen
insända rapport därom till
kommerskollegium.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

59 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å
hälsovården, bostäderna och renligheten
ombord samt tillse, att de föreskrifter,
som härutinnan meddelas,
noggrant iakttagas.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för
upprätthållande av ordning och skick
ombord, äger befälhavaren eller, vid
hans frånvaro eller förfall, den som
i hans ställe förer befälet, medelst
tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget
statt i fara eller utbryter myteri ombord
eller eljest när nöden kräver, är
han berättigad att bruka varje medel,
som är nödvändigt för framtvingande
av lydnad eller återställande
av ordningen; och åligger det envar
av besättningen att i ty fall, jämväl
utan särskild anmaning, lämna
befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,
vare gärningsmannen saklös, där
ej prövas, att större våld brukats än
nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott av den art, att svårare
straff än fängelse därå kan följa, är
befälhavaren, där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig att,
så snart ske kan, med den brottslige
hålla förhör, som i 64 § sägs.

Befälhavaren skall tillse, att den
brottslige icke lämnar fartyget, och
äger för sådant ändamål, där det prövas
nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar ombord till dess han kan överlämnas
till svensk konsul eller till
polismyndighet här i riket; befälhavaren
är dock ansvarig, att den
brottslige ej behandlas strängare än
nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinstraff.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman
bestraffning genom mistning av hyra
för en till och med sju dagar:

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för
upprätthållande av ordning och skick
ombord, äger befälhavaren eller, vid
hans frånvaro eller vid förfall för
honom, den som i hans ställe förer
befälet medelst tvång skaffa sig lydnad.
Är fartyget statt i fara eller utbryter
myteri ombord eller eljest när
nöden kräver, är han berättigad att
bruka varje medel, som är nödvändigt
för framtvingande av lydnad eller
återställande av ordningen; och
åligger det envar av besättningen att
i ty fall, jämväl utan särskild anmaning,
lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,
är gärningsmannen saklös, där
ej prövas, att större våld brukats än
nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott av den art, att svårare
straff än fängelse därå kan följa, är
befälhavaren, där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig tillse,
att så snart ske kan med den
brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna
i 64 §.

Befälhavaren skall tillse, att den
brottslige icke lämnar fartyget, och
äger för sådant ändamål, där det
prövas nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar ombord till dess han kan
överlämnas till svensk konsul eller
till polismyndighet här i riket; befälhavaren
är dock ansvarig, att den
brottslige ej behandlas strängare än
nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning
av lön för högst sju dagar, må åläggas
sjöman i följande fall:

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

29

(Gällande lag:)

1. om han underlåter att i rätt tid
tillträda tjänsten, eller om han utan
tillstånd går i land, eller om han icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord, eller om han
oaktat förbud låter någon komma
ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans befallningar angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må
dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas
i inrikes fart eller i fart i Öresund.

63 §.

Bestraffning må ej åläggas tidigare
än tolv timmar eller senare än sju
dagar efter det förseelsen begicks, såvida
ej särskild anledning till annat
förekommer.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1. om han underlåter att i rätt tid
tillträda tjänsten eller utan att vara
därtill berättigad går i land eller icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord eller oaktat
förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans order angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å
fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller
i fart i Öresund.

63 §.

Disciplinbot må ej åläggas tidigare
än tjugufgra timmar eller senare än
sju dagar efter det förseelsen begicks,
såvida ej särskild anledning
till annat förekommer.

64 §. 64 §.

Innan bestraffning ålägges, skall ut- Fråga om åläggande av disciplinredning
om förseelsen och de närma- bot skall prövas av en disciplinre
omständigheterna därvid ske vid nämnd bestående av befälhavaren såförhör.
Förhöret hålles av befälhava- som ordförande samt två av denne
ren i närvaro av två gode män, som för varje särskilt fall utsedda ledabefälhavaren
utser bland de mest er- möter. Nämnden sammankallas av
farna. Såvitt möjligt skall en av dem befälhavaren.

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

vara styrman eller maskinist och den
andra tillhöra manskapet; är den,
som skall förhöras, själv styrman eller
maskinist, skola dock om möjligt
båda gode männen tillhöra befälet.

Under förhöret höras sjömannen
och de personer, som antagas kunna
lämna upplysning i saken. Såväl sjömannen
som gode männen äga få
frågor framställda angående sådant,
som kan bidraga till sakens utredning.
Avgivna förklaringar, så ock
det beslut, befälhavaren träffar, införas
i skeppsdagboken och uppläsas
för sjömannen och gode männen.
Riktigheten av det antecknade bestyrkes
av befälhavaren och gode
männen genom deras underskrifter,
och äga gode männen därvid foga de
erinringar, vartill förhöret kan giva
anledning.

Har befälhavaren icke iakttagit
vad sålunda är föreskrivet rörande
formerna för förhöret, vare beslut
om bestraffning utan verkan.

Vill sjöman enligt vad nedan sägs
klaga över befälhavarens beslut, vare
han berättigad erhålla avskrift av
det vid förhöret antecknade och av
beslutet.

65 §.

Bestraffningen skall lämpas efter
förseelsens mer eller mindre svåra

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Angår saken sjöman, som tillhör
befälsgraden eller är föreståndare
för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist,
skola de båda ledamöterna
såvitt möjligt vara maskinchefen
och den främste av styrmännen eller
annan av befälsgraden. Rör saken annan
sjöman, skola om möjligt den
ene ledamoten tillhöra manskapsgraden
och företrädesvis vara en av
manskapet utsedd förtroendeman
samt den andre vara antingen maskinchefen,
den främste av styrmännen
eller föreståndaren för ekonomiavdelningen,
allteftersom sjömannen
tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen.

Såsom nämndens beslut gäller den
mening varom flertalet i nämnden
enar sig eller, om alla tre äro av olika
mening, den som är för sjömannen
näst lindrigast.

Innan nämnden fattar beslut, skola
sjömannen och de personer, som antagas
kunna lämna upplysning i saken,
höras inför nämnden. Vid förhöret
äger sjömannen få frågor framställda
angående sådant som kan bidraga
till sakens utredning. Avgivna
förklaringar samt nämndens beslut
införas i skeppsdagboken och
uppläsas. Jämväl från beslutet avvikande
mening antecknas i skeppsdagboken.
Riktigheten av det antecknade
bestyrkes av ordföranden och
ledamöterna genom deras underskrifter.

Har vad sålunda är föreskrivet om
handläggningen av disciplinärende
icke iakttagits, år beslut om disciplinbot
utan verkan.

På begäran äger sjömannen erhålla
avskrift av det vid förhöret antecknade
och av beslutet.

65 §.

Disciplinbot skall lämpas efter
förseelsens mer eller mindre svåra

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

31

(Gällande lag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder
förseelsen begåtts, samt den
felandes tidigare uppförande. Finnes
förseelsen vara ringa och är anledning
att antaga, att den felande skall
låta sig rättas allenast genom varning,
bör till straff ej dömas.

Befälhavaren äger ej vid domstol
åtala eller till åtal angiva förseelse,
för vilken han ålagt bestraffning,
med mindre han i beslutet om straffets
åläggande gjort uttryckligt förbehåll
därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill
äro, före sjömans avgång från tjänsten
helt eller delvis efterskänka
straffet.

Beslut om straffets efterskänkande
skall införas i skeppsdagboken
samt underskrivas av befälhavaren
och två vittnen; sker det ej, vare
beslutet utan verkan.

67 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, varigenom
befälhavaren ålagt honom bestraffning,
äger han begära prövning
av beslutet antingen vid avmönstringen
av den mönstringsförrättare,
som verkställer denna, eller ock före
avmönstringen av mönstringsförrättaren
i första hamn under resan, där
sådan finnes och där fartyget väntas
ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren
undersöke, huruvida bestraffningen
må anses vara laglig
och skälig, samt meddele däröver beslut.
Beslutet skall införas i skeppsdagboken,
och avskrift därav skall
på begäran meddelas sjömannen.

Har prövning av befälhavarens beslut
ej skett i den ordning, nu är
stadgad, äger sjömannen utföra sin
talan vid domstol här i riket inom
ett år efter avmönstringen eller, om
avmönstring ej ägt rum, efter det han
lämnat tjänsten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder
förseelsen begåtts, samt den
felandes tidigare uppförande. Finnes
förseelsen vara ringa och är anledning
att antaga, att den felande
skall låta sig rättas allenast genom
varning, bör disciplinbot icke åläggas.

Befälhavaren äger ej till åtal angiva
förseelse, som varit föremål för
disciplinnämnds prövning, med mindre
han i anslutning till nämndens
beslut gjort uttryckligt förbehåll
därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill
äro, före sjömans avgång från tjänsten
helt eller delvis efterskänka
ålagd disciplinbot. Beslut härom
skall införas i skeppsdagboken samt
underskrivas av befälhavaren och två
vittnen; sker det ej, är beslutet utan
verkan.

67 §.

År sjöman missnöjd med disciplinnämnds
beslut, äger han begära
prövning av beslutet antingen vid
avmönstringen av den mönstringsförrättare,
som verkställer denna,
eller ock före avmönstringen av
mönstringsförrättaren i första hamn
under resan, där sådan finnes och
där fartyget väntas ligga minst två
dagar. Mönstringsförrättaren skall
undersöka, huruvida disciplinboten
må anses vara laglig och skälig, samt
däröver meddela beslut. Beslutet skall
införas i skeppsdagboken, och avskrift
därav skall på begäran meddelas
sjömannen.

Har prövning av disciplinnämnds
beslut ej skett i den ordning nu är
stadgad, äger sjömannen utföra sin
talan vid domstol här i riket inom
ett år efter avmönstringen eller, om
avmönstring ej ägt rum, efter det
han lämnat tjänsten.

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

68 §.

År i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet meddelats
av mönstringsförrättare i stad,
där rådstuvurätt finnes, hos rådstuvurättens
ordförande begära prövning
av beslutet. Har beslutet meddelats
av mönstringsförrättare utom
riket eller här i riket å ort, där rådstuvurätt
ej finnes, må sådan begäran
göras hos rådstuvurättens ordförande
vid fartygets ankomst till
första hamn, där rådstuvurätt finnes
och där fartyget väntas ligga minst
två dagar. Begäran, som nu sagts,
skall göras så snart ske kan och i
god tid före fartygets avgång. Prövningen
skall företagas av rådstuvurättens
ordförande eller annan lagfaren
ledamot av rätten, som rätten
för ändamålet förordnar.

Då prövning, som här avses, påkallats,
inkalie domaren ofördröj ligen
befälhavaren och sjömannen samt
övriga personer, som antagas kunna
lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren
skall förständigas att förete
skeppsdagboken; finnes mönstringsförrättaren
på platsen, må jämväl
denne inkallas. Den, som ej hörsammar
kallelsen, må dömas till böter
och vid vite, som tillika må utdömas,
åläggas att iakttaga inställelse.
Sedan domaren hört klaganden
och de övriga, vilkas hörande han
finner nödigt, meddele han utan uppskov
beslut i saken. Beslutet skall
införas i skeppsdagboken. Talan mot
beslutet må ej föras.

Finner domaren till följd av fartygets
avgång från orten sig icke
kunna avgöra saken, äger han avskriva
densamma från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens
beslut ej skett i den ordning,
nu är stadgad, vare om befälhavarens
och sjömannens rätt att klandra
beslutet vid domstol här i riket
lag, som i 67 § andra stycket sägs.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet meddelats
av mönstringsförrättare i stad,
där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt finnes
och där fartyget väntas ligga
minst två dagar. Begäran, som nu
sagts, skall göras så snart ske kan
och i god tid före fartygets avgång.
Vid prövningen skall rådhusrätten
hava den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning som här avses påkallats,
skall rätten ofördröj ligen inkalla
disciplinnämnden och sjömannen
samt övriga personer, som antagas
kunna lämna upplysning i saken,
därvid befälhavaren skall förständigas
att förete skeppsdagboken; finnes
mönstringsförrättaren på platsen, må
jämväl denne inkallas. Den som ej
hörsammar kallelsen må dömas till
böter, ej överstigande trehundra kronor,
och vid vite åläggas att iakttaga
inställelse. Sedan rätten hört klaganden
och de övriga, vilkas hörande
rätten finner nödigt, skall den utan
uppskov meddela beslut i saken. Beslutet
skall införas i skeppsdagboken.
Talan mot beslutet må ej föras.

Finner rätten till följd av fartygets
avgång från orten sig icke kunna
avgöra^ saken, äger den avskriva saken
från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens
beslut ej skett i den ordning
nu är stadgad, gäller om befälhavarens
och sjömannens rätt att klandra
beslutet vid domstol här i riket vad
i 67 § andra stycket sägs.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

33

(Gällande lag:)

69 §.

Hyra, som på grund av bestraffning
frångått sjöman, skall befälhavaren
vid sjömannens avmönstring
överlämna till mönstringsförrättaren
mot kvitto, som tecknas i eller fogas
vid skeppsdagboken; äger avmönstring
ej rum, skall redovisning ske
till ombudsmannen vid sjömanshuset
i första svenska hamn, som fartyget
anlöper, efter det sjömannen
lämnat tjänsten. Därvid skall tillika
överlämnas avskrift av beslutet angående
bestraffningen, så ock vad vid
förhöret jämlikt 64 § antecknats.
Medlen jämte avskriften skola insändas
till kommerskollegium.

Hyresmedel, som nu sagts, skola
användas till understöd åt sjömän
och deras anhöriga enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

69 §.

Lön, som på grund av disciplinbots
åläggande frångått sjöman,
skall befälhavaren vid sjömannens
avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren
mot kvitto, som
tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken;
äger avmönstring ej rum,
skall redovisning ske till ombudsmannen
vid sjömanshuset i första
svenska hamn, som fartyget anlöper,
efter det sjömannen lämnat tjänsten.
Därvid skall tillika överlämnas avskrift
av disciplinnämndens beslut,
så ock vad vid förhöret jämlikt 64 §
antecknats. Medlen jämte avskriften
skola insändas till kommerskollegium.

Lönemedel, som nu sagts, skola användas
till understöd åt sjömän och
deras anhöriga enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra
den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda
personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra
den egentliga besättningen, skall
vad i denna lag är stadgat för sjöman
äga motsvarande tillämpning.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra
den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda
personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra
den egentliga besättningen, skall vad
i denna lag är stadgat för sjöman
äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda
personer, som icke äro antagna
av redaren eller befälhavaren, skall
vad i 10, 26 och 27 §§, 28 § tredje
stycket samt 29, 31, 49, 50, 54, 57, 58,
60 och 61 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga
förrätta det arbete, som befälhavaren
för fartygets säkerhet finner nödigt
att ålägga dem.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda
personer, som icke äro antagna
av redaren eller befälhavaren, skall
vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde stycket,
29 §, 31 § andra stycket, 49, 50,
54 samt 57—61 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga
förrätta det arbete, som befälhavaren
för fartygets säkerhet finner nödigt
alt ålägga dem.

it Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 <wd. Nr 44.

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

72 §.

4 sjömän, som hemsändas genom
försorg av konsul enligt vad i sjölagen
stadgas, skola de i 71 § första
stycket omförmälda stadgandena äga
motsvarande tillämpning.

Där så påkallas, åro de pliktiga
att, mot skälig gottgörelse, efter förmåga
biträda vid skeppstjänsten,
därvid nödig hänsyn skall tagas till
envars tidigare tjänsteställning.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt
i befälhavares ställe, straffes med böter: 1.

om han i strid mot stadgande i
10 § använder någon i skeppstjänst;

2. om han vägrar förse den, som
antagits, med motbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom
mot sjuk eller skadad person eller
till undanröjande av smittfara för de
ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga
vad i denna lag stadgas om hållande
av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som
43 § omförmäler, att ställa sig till
efterrättelse mönstringsförrättares eller
konsuls beslut;

6. om han vägrar någon utan laga
skäl tillstånd att gå i land enligt bestämmelserna
i 51 §;

7. om han bryter mot vad i denna
lag är föreskrivet om kosthållet; eller 8.

om han underlåter att fullgöra,
vad honom enligt 59 § sista stycket
åligger i fråga om däri omförmäld
rapport.

Lika med befälhavare straffes redare,
där förseelse, varom i 1, 5 el -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

72 §.

För sjömän, som av befälhavaren
medtagas enligt vad i 3b § sjölagen
sägs, gäller vad i 71 § är stadgat.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt
i befälhavares ställe, straffes med
dagsböter:

1. om han i strid mot stadgande
i 10 eller 57 § använder minderårig
till arbete;

2. om han vägrar förse den, som
antagits, med avräkningsbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom
mot sjuk eller skadad person eller
till undanröjande av smittfara för de
ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga
vad i denna lag stadgas om hållande
av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som
43 § omförmäler, att ställa sig till
efterrättelse mönstringsförrättares eller
konsuls beslut;

6. om han utan laga skäl vägrar
någon att gå i land enligt bestämmelserna
i 51 §; eller

7. om han bryter mot vad i denna
lag är föreskrivet om kosthållet.

Lika med befälhavare straffes redare,
där förseelse, varom i 1, 5 eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

35

(Gällande lag:)

ler 7 förmäles, skett med hans vetskap
och vilja.

Har i fall, varom i 1 sägs, användandet
av minderårig skett med den
minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern
eller målsmannen förfallen till
böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,
som är satt i befälhavares ställe, den
tvångsrätt eller den rätt att taga någon
å fartyget anställd i förvar eller
den bestraffningsrätt, som tillkommer
honom enligt denna lag, eller behandlar
han någon ombord anställd
med onödig hårdhet, straffes med
böter eller med fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare
straff.

Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må han tillika för viss
tid eller för alltid dömas förlustig
sådan rättighet att föra fartyg, för
vars utövande särskilda villkor äro
stadgade. Om sådan påföljd skall
domstolen ofördröj ligen underrätta
kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga
sig tjänsten att inställa sig
ombord, då det honom åligger, eller
avviker han i avsikt, som nu sagts,
olovligen från fartyg, straffes, om
rymningen sker under sådana omständigheter,
att fartyg eller människor
därigenom utsättas för fara, eller
eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, med fängelse
i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till böter.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

7 förmäles, skett med hans vetskap
och vilja.

Har minderårig i fall, varom i 1
sägs, använts till arbete, är jämväl
den som har vårdnaden om den minderårige,
där användandet skett med
hans vetskap och vilja, förfallen till
böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,
som är satt i befälhavares ställe, den
tvångsrätt eller den rätt att taga någon
å fartyget anställd i förvar, som
tillkommer honom enligt denna lag,
eller behandlar han någon ombord
anställd med onödig hårdhet, straffes
med dagsböter eller med fängelse i
högst sex månader, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må han tillika för viss
tid eller för alltid dömas förlustig
sådan rättighet att föra fartyg, för
vars utövande särskilda villkor äro
stadgade. Om sådan påföljd skall
domstolen ofördröj ligen underrätta
kommerskollegium.

(Jfr 76 §.)

75 §.

Åsidosätter ordförande eller annan
ledamot av disciplinnämnd sin skyldighet
att med oväld och noggrannhet
pröva till nämnden hänskjutet
ärende, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

(Jfr 75 §.)

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma
eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller
fängelse i högst ett år.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller den, som
i hans ställe förer befälet, och vägrar
honom lydnad, straffes med böter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst ett år.

överfaller han med våld eller hot
om våld befälhavaren eller annan förman
i tjänsten eller för att honom
till någon tjänsteåtgärd tvinga eller
därifrån hindra eller för att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes till
fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till
straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må till böter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes
anstiftare eller anförare till fängelse
eller till straffarbete i högst två
år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande,
till böter, övas vid myteriet
våld å person eller egendom, må anstiftare
eller anförare dömas till
straffarbete i högst sex år och an -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

76 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga
sig tjänsten att inställa sig
ombord, då det honom åligger, eller
avviker han i avsikt, som nu sagts,
olovligen från fartyg, straffes, om
rymningen sker under sådana omständigheter,
att fartyg eller människor
därigenom utsättas för fara,
eller eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, med fängelse
i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till dagsböter.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller den, som
i hans ställe förer befälet, och vägrar
honom lydnad, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse
i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot
om våld befälhavaren eller annan förman
i tjänsten eller för att honom
till någon tjänsteåtgärd tvinga eller
därifrån hindra eller för att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes till
fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till
straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må till dagsböter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes
anstiftare eller anförare till
fängelse eller till straffarbete i högst
två år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, övas vid
myteriet våld å person eller egendom,
må anstiftare eller anförare dömas
till straffarbete i högst sex år och

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

37

(Gällande lag:)

nan deltagare till straffarbete i högst
två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, varde
ock gärningsmannen straffad, enligt
vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.

79 §•

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse i
tjänsten vållande till sjöolycka, straffes
med böter eller med fängelse i
högst ett år, där ej gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,
må han, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
tillika förklaras för viss tid eller för
alltid förlustig rättigheten att i dylik
beställning nyttjas, där för sådan rättighets
utövande särskilda villkor äro
stadgade. Om sådan påföljd skall
domstolen ofördröjligen underrätta
kommerskollegium.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd
utan befälhavarens tillstånd gods,
vars förande utsätter fartyg eller last
för äventyr, straffes med böter eller
fängelse i högst sex månader.

81 §.

Den, som mot bättre vetande föranleder
syn, på sätt i 59 § sägs, dömes
till böter eller fängelse i högst
ett år.

82 §.

Har någon å fartyget anställd på
annat sätt, än här ovan är sagt, gjort
sig skyldig till förseelse i tjänsten,
eller har han brutit mot ordning och
skick, straffes med böter.

83 §.

Har den, som begått brottslig handling,
varom i 75—82 §§ förmäles, för
samma handling undergått bestraff -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

annan deltagare till straffarbete i
högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, skall
ock gärningsmannen straffas enligt
vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
sägs.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse i
tjänsten vållande till sjöolycka, straffes
med dagsböter eller med fängelse
i högst ett år, där ej gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Är den skyldige maskinchef, styrman,
maskinist eller radiotelegraf ist,
må han, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, tillika förklaras
för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning
nyttjas, där för sådan rättighets
utövande särskilda villkor äro stadgade.
Om sådan påföljd skall domstolen
ofördröjligen underrätta kommerskollegium
eller, i fråga om radiotelegraf
ist, telegrafstyrelsen.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd
utan befälhavarens tillstånd gods,
vars förande utsätter fartyg eller last
för äventyr, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

81 §.

Har någon å fartyget anställd på
annat sätt, än här ovan är sagt, gjort
sig skyldig till förseelse i tjänsten,
eller har han brutit mot ordning och
skick, straffes med dagsböter.

82 §.

Har den, som begått brottslig
handling varom i 76—81 §§ förmäles,
för samma handling ålagts dis -

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

ning enligt 62 §, skall rätten vid brottets
bedömande därå fästa skäligt
avseende; och må i ty fall, efter omständigheterna,
straffet nedsättas under
vad eljest bort följa å gärningen
eller ock alldeles bortfalla.

84 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,
77 § första stycket, 81 eller 82 § omförmäles,
må ej åtalas av allmän
åklagare, utan att målsägande angivit
brottet till åtal; skall brottet straffas
efter allmän lag, lände till efterrättelse
vad sådan lag stadgar i fråga
om rätt till åtal.

85 §.

I avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, galle, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

86 §.

Rådstuvurätt vare första domstol
i mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

87 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i tvistemål i allmänhet
är stadgat. Talan må ock väckas vid
rådstuvurätten i den ort där fartyget
finnes. Finnes ej rådstuvurätt å ort,
där svaranden enligt vad sålunda är
föreskrivet må sökas, äge käranden
instämma tvisten till den rådstuvurätt,
som är närmast den orten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid
brottets bedömande därå fästa skäligt
avseende och må i ty fall, efter
omständigheterna, straffet nedsättas
under vad eljest bort följa å gärningen
eller ock alldeles bortfalla.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 76 §, 77 §
första stycket eller 81 § oinförmäles,
må ej åtalas av allmän åklagare,
utan att befälhavaren, eller målsägande
angivit brottet till åtal; skall brottet
straffas efter allmän lag, gäller
vad sådan lag stadgar i fråga om rätt
till åtal.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

84 §.

Rådhusrätt är första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

85 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga
tvistemål enligt denna lag gäller
i tillämpliga delar vad angående laga
domstol i tvistemål i allmänhet är
stadgat. Talan må ock väckas vid
rådhusrätten i den ort där fartyget
finnes. År ej rådhusrätt å ort, där
svaranden enligt vad sålunda är föreskrivet
må sökas, äger käranden instämma
tvisten till den rådhusrätt,
som är närmast den orten. Finnes ej
behörig domstol efter vad nu är sagt,
må tvisten upptagas av rådhusrätten
i fartygets hemort eller, om där ej
är rådhusrätt, av den rådhusrätt,
som är närmast.

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall
fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

88 §.

(Lagrummet har upphört att gälla
i följd av lag den 20 december 1946.)

89 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet har
att svara, må åtal väckas vid den
rådstuvurätt, som är närmast den
orten.

(Jfr 42 §.)

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett
exemplar av denna lag och av lagen
om semester finnas tillgängliga å
fartyget. Åsidosätter han skyldighet,
som nu sagts, straffes med böter,
högst etthundra kronor.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall
fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

86 §.

Om rådhusrätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag gäller
i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å
ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet har
att svara, må åtal väckas vid den
rådhusrätt, som är närmast den
orten.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

87 §.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att
vad enligt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§
gäller till förmån för svensk sjöman
skall tillämpas jämväl beträffande
utländsk sjöman.

88 §.

Närmare föreskrifter för de fall,
där i denna lag omförmäld kostnad
skall helt eller delvis bestridas av
statsmedel, meddelas av Konungen.

89 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar
av denna lag och ett av lagen
om semester finnas tillgängliga å fartyget.
Åsidosätter han skyldighet, som
nu sagts, straffes med böter, högst
etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari
1923. nuari 1953.

Genom denna lag upphäves sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr
270).

Utan hinder av vad i 10 § första
och andra stgckena finnes stadgat
må den, som i där omförmäld tjänst

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall den bestämmelse i stället
tillämpas.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

vid tiden för lagens ikraftträdande
användes i enlighet med äldre lag,
fortfarande användas i samma tjänst.

Där i lag eller författning hänvisas
till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

41

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.1

Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och
287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till
sådant antal och mot den betalning,
som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten
eller annan hamn,
som fartyget under resan skall anlöpa,
medtaga svenskt sjöfolk, vars
hemsändande det åligger konsulerna
att besörja. Konungen äge ock, under
förutsättning av ömsesidighet,
förordna, att samma förbindelse skall
äga rum i avseende å sjöfolk från
annat land.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn och
ansvar, av styrmannen; maskindagboken
föres, likaledes under befälhavarens
tillsyn och ansvar, av maskinisten.
Anteckningarna i dagboken
skola göras efter tidsföljden, i hamn
för varje dygn och till sjöss för varje
vakt; vad under en vakt förekommer
må tills vidare upptecknas å en
kladd, men det antecknade skall före
dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall----— —

(Föreslagen lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till
sådant antal och med rätt till den
gottgörelse, som av Konungen fastställes,
till bestämmelseorten eller
annan hamn, som fartyget under resan
skall anlöpa, medtaga svenskt
sjöfolk, vars hemsändande det åligger
konsulerna att besörja, eller som
äger rätt till fri hemresa jämlikt
26 § sjömanslagen. Utan betalning
vare befälhavaren pliktig medtaga
urna innehållande askan efter avliden
svensk befälhavare eller sjöman,
så ock hans efterlämnade effekter,
såvitt de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att
förpliktelse som i första stycket sägs
skall gälla jämväl i avseende å befälhavare
eller sjöman från annat
land, hans aska eller efterlämnade
effekter.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn, av
styrmannen. Maskindagboken föres,
under befälhavarens tillsyn, antingen
av maskinchefen eller, under dennes
tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna
i dagboken skola göras efter
tidsföljden, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt;
vad under en vakt förekommer må
tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets
utgång införas i dagboken.

i dagboken.

1 Beträffande 34 och 295 §§, jfr SFS 1922:271.

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Nuvarande lydelse.)

287 §.

Försummar befälhavare----

Samma lag vare, där styrman eller
maskinist så förbrutit sig, som i denna
§ sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
sjöfolk, straffes med böter.

(Föreslagen lydelse.)

287 §.

----fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,
styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter, straffes
med böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

3) Förslag
till
Lag

om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan
befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående
tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 492 av herrar Björnberg och Arrhén,
nr 493 av herrar Uhlén och Bergman,
nr 494 av herr Åman samt
inom andra kammaren

nr 624 av herrar Svensson i Göteborg och Lindberg,
nr 625 av herr Hagård och
nr 626 av herr Dahlgren m. fl.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

43

Av motionerna är I: 492 likalydande med II: 625 och I: 493 med II: 624.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets
behandling av motsvarande delar av propositionen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

A. Inledning.

Den 23 februari 1864 utfärdades vårt lands första moderna sjölag. Den
utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste av de
ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland bestämmelserna
funnos föreskrifter, som avhandlade sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden
i övrigt.

1864 års sjölag upphävdes genom sjölagen den 12 juni 1891. Också denna
lag, som tillkom efter samverkan med Danmark och Norge, upptog stadganden
om sjöfolkets arbetsförhållanden. Sjöfolkets sociala ställning blev
genom lagen i åtskilliga hänseenden förbättrad.

Vid tiden för det första världskrigets slut överenskoms mellan Danmark,
Norge och Sverige att samarbetet på sjörättens område skulle återupptagas
för revision av den gällande sjölagstiftningen. Till detta samarbete anslöt
sig sedermera även Finland. Från svensk sida deltog den s. k. sjölagskommittén.
Samarbetet ledde bl. a. därtill, att de stadganden i 1891 års sjölag,
som rörde besättningen samt befälhavarens tjänsteavtal och förhållande
till besättningen, utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till en särskild lag,
benämnd »sjömanslag». De fyra ländernas sjömanslagar utfärdades, den
svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924.
Lagarna voro i stort sett överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar
ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området.

Det är emellertid icke endast det nordiska samarbetet, som utövat inflytande
på sjömanslagen. Det må erinras om ätt Sverige genom att ansluta
sig till Nationernas förbund inträdde såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen
i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behandlat
frågor angående sjöfolkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill
antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas
lagstiftande församlingar. Från svenskt håll bar eftersträvats att så långt
möjligt ratificera dessa konventioner. Denna strävan har under årens lopp
lett till en del ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 föreskrifter
om minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartygen (prop.
nr 15/1925; r. skr. nr 39) och år 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade
sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande
(prop. nr 137/1934; r. skr. nr 216). I samband med tillkomsten av 1938 års
sjöarbetstidslag upptogos slutligen bestämmelser om nattvila för minderåriga
sjömän under sexton år (prop. nr 224/1938; r. skr. nr 304).

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Från norskt håll framfördes vid slutet av 1930-talet förslag om nordisk
samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av arbetsorganisationen
antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och
om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjöman
drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Bl. a. i anledning härav
tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande, genom beslut den 2 april 1938 en särskild utredningsman
att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till de tre
konventionerna. Efter överläggningar med delegerade från Danmark, Finland
och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning)
den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i sjömanslagen
(SOU 1939: 21). Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens
förslag aldrig prövat av statsmakterna. Icke heller i
Danmark eller Finland ledde förslaget till någon åtgärd. I Norge däremot
lades förslaget till grund för lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen,
vilken lagändring trädde i kraft den 1 oktober 1939.

Kort tid efter det andra världskrigets slut uppkom ånyo frågan om
ändringar i sjömanslagen. Den 18 januari 1946 tillkallade Kungl. Maj :t utredningsmän
— 1946 års sjömanskommitté — för att verkställa utredning
och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt direktiven
skulle därvid även sjömanslagen upptagas till revision. Härom anförde
departementschefen, att utredningen borde skyndsamt överväga, huruvida
det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att
eventuellt nya förslag till ändringar avvaktades, underställas riksdagens prövning,
ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i
övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i
anställningen. Vidare framhölls i direktiven, att enighet mellan de nordiska
staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen. Slutligen uttalades,
att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslutning till de förslag
till konventioner, vilka kunde komma att antagas av Internationella arbetsorganisationen
vid en blivande konferens i Seattle år 1946, samt utarbeta de
förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som kunde erfordras för sådan
anslutning eller i samband därmed eljest kunde anses behövliga.

Hösten 1948 hölls i Rättvik efter inbjudan av den svenska regeringen en
konferens mellan representanter för de fyra nordiska länderna, därvid frågor
som ägde samband med sjömanslagens revision dryftades. Därefter hölls i
april 1950 på inbjudan av den danska regeringen ett möte i Köpenhamn, där
slutgiltiga överläggningar i ämnet ägde rum mellan en representant för envar
av de fyra ländernas regeringar. Vid detta möte fastslogs inledningsvis att
det, med hänsyn till de många ändringsförslag som framkommit, vore mest
ändamålsenligt att utarbeta utkast till en helt ny sjömanslag; härvid borde
dock gällande lags uppställning i möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet
därom, att mötet icke skulle behandla de avsnitt av sjömanslagen, som
upptaga ansvarsbestämmelser eller andra föreskrifter av offentligrättslig
karaktär. Vid mötets slut förelåg ett av de fyra regeringsrepresentanterna

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

45

utarbetat utkast till ny sjömanslag i fyra parallelltexter. Utkasten voro i flertalet
frågor överensstämmande, men i en del avseenden hade enighet om en
gemensam linje icke uppnåtts.

Sedan det vid mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet till ny sjömanslag
jämte en kortfattad redogörelse för de föreslagna ändringarna i maj 1950
överlämnats till chefen för handelsdepartementet, blevo utkastet och redogörelsen
i september samma år av denne tillställda sjömanskommittén för att
beaktas vid och tjäna såsom ledning för kommitténs fortsatta arbete med
sjömanslagens revision.

Kommittén har sedermera den 10 augusti 1951 avgivit betänkande (SOU
1951: 22) med förslag till

1) ny sjömanslag; samt

2) ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.

Betänkandet är undertecknat av kommitténs nuvarande ledamöter, nämligen
f. d. ordföranden i Landsorganisationen i Sverige A. Lindberg, tillika
ordförande, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet E. Berggren, kommerserådet
G. Böös, sjökaptenen D. Forssblad, direktören i Sveriges redareförening
H. F. Reuterskiöld, ordföranden i sjöfolksförbundet, riksdagsmannen
J. Svensson, ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet A. Söre och direktören
i Sveriges fartygsbefälsförening N. H. Åkesson.

Kommitténs förslag är icke enhälligt. Särskilda yttranden ha på en rad
punkter avgivits av kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld.

över betänkandet ha yttranden avgivits av hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen,
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Stockholms rådhusrätt,
Sveriges fartygsbefälsförening, Inrikessjöfartens befälsförening, Sveriges radiotelegrafistförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewartsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
redareförening, Kanalflottans rederiförening, Sveriges segelfartygsförening
och Svenska arbetsgivareföreningen. Vid liommerskollegii yttrande ha fogats
utlåtanden från sjömanshusen i riket. Till arbetsgivareföreningens yttrande
ha fogats utlåtanden från sågverksförbundet, Norrlands stuvareförbund och
Stockholms Transport- & Bogseringsaktiebolag. Vidare har chefen för utrikesdepartementets
arvs- och ersättningsbyrå överlämnat en promemoria i ämnet.
Vid denna ha fogats utlåtanden från beskickningarna i Helsingfors, Mexiko
och Rio de Janeiro samt från generalkonsulaten i London, New York och San
Francisco.

På grundval av sjömanskommitténs förslag ha inom handelsdepartementet
upprättats förslag dels till ny sjömanslag och dels till lag om ändrad lydelse
av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen. Vidare har med anledning av en mellan
Sverige och Storbritannien ingången konsularkonvention inom departementet
utarbetats förslag till lag om undantag från svensk domstols behörighet
såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt
fartyg.

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

B. Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det genom propositionen framlagda förslaget till sjömanslag bygger i huvudsak
på gällande sjömanslag. Förslaget upptager emellertid åtskilliga ändringar
och jämkningar, huvudsakligen ägnade att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor
och sociala förmåner.

Sålunda föreslås, att nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt
att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked förenklas. En tillämpning
av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att
sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande (3
och 34 §§).

I förslaget upptages en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vilkens
anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med
minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående uppsägningen
inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två
ledamöter ur besättningen (14 §). Vidare förordas att den befälhavaren enligt
gällande lag tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinstraff skall
överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts (64 §).

I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att förslaget innehåller ett
nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsättningar
äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande faryatten erhålla
fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad (7 och
26 §§). Härjämte upptager förslaget den nyheten, att om svensk ombordanställd
avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes
bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sexton
år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön (7 och
24 §§).

Vidare ha nu utgående förmåner vid sjukdom i åtskilliga hänseenden utvidgats.
Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom
eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets
upphörande. Enligt förslaget äger i princip varje sjöman, vilken vid avgången
från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, rätt
till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapsgraden
erhåller sjuklön, i förslaget förlängts från en till två månader, såvitt
angår utrikes fart (18 §). I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på
redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må
krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir
avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet
åligger honom. Förslaget upptager såsom huvudregel, att ombordanställd,
som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt
till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till
att han lämnat tjänsten (7 och 28 §§). Slutligen må framhållas att enligt
förslaget rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går
förlorad, om sjukdomen är könssjukdom (4, 18 och 28 §§).

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

47

De i förslaget till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen
upptagna ändringarna äro i huvudsak att anse såsom följdändringar.

I den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet såvitt
angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg
stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna,
att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen
angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.
Stadgandet ansluter sig till föreskriften i 43 § sjömanslagen, att tvist mellan
befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas
inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den
nya svensk-brittiska konsularkonventionen (jfr prop. 169/1952).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1953.

C. Allmänna synpunkter.

Sjömanskommitténs betänkande.

Kommittén har i sitt förslag inarbetat de av 1938 års sjömanslagsutredning
förordade ändringarna. Kommittén har därvid företagit en del jämkningar,
huvudsakligen till sjöfolkets förmån.

Vad angår den förut nämnda sjöfartskonferensen i Seattle år 1946 må
erinras därom, att Internationella arbetsorganisationen då antog förslag,
till nio konventioner på sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen,
nämligen konventionen (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt
konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.
Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens yttrande
angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477 sade sig riksdagen
anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering borde,
såsom i propositionen uttalats, tills vidare anstå. Riksdagen tillfogade
emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas att skapa
sådana bestämmelser att konventionerna efter hand skulle kunna ratificeras.
Konventionen nr 76 behandlades ånyo å en konferens, som hölls med
arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Där beslöts att konventionen skulle
ändras i vissa avseenden och i stället antogs en reviderad konvention (nr
93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har
förelagts riksdagen för prövning av ratifikationsfrågan (se prop. nr 207/
1950 och r. skr. 238). Det befanns emellertid, att förutsättningarna för en
svensk ratificering fortfarande icke förelågo.

Beträffande Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän
framhåller sjömanskommittén, att beröringspunkter föreligga mellan konventionen
och sjömanslagen bl. a. i fråga om de föreskrifter, som tillförsäkra
de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsiktligen
ådragen sjukdom eller skada kvarlämnas utomlands. Enligt konventionen
skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det
är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan
hemsänts och dels till full hyra under viss tid, vilken i närmare angivna
fall icke må understiga 12 veckor. Sjömanslagens bestämmelser äro i jämförelse
härmed i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för de
ombordanställda. Kommittén framhåller, att den eftersträvat att avpassa sitt
förslag efter konventionens föreskrifter, men att kommittén icke funnit
möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Såsom
huvudsakligt skäl härför andrager kommittén, att sjöfolket i så fall
skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbetstagare.
Sålunda har kommittén icke velat föreslå, att den tid, under vilken
en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjukvård,
skall utsträckas utöver nu gällande 12 veckor. I anslutning härtill
framhåller emellertid kommittén, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring
för sjöfolk utreddes av kommittén och att det vore sannolikt att denna
utredning skulle utmynna i förslag, som skulle komma att ytterligare närma
svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Vidare omtalar kommittén,
att den icke ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvarlämnad
sjuk eller skadad sjöman skall kunna utgå under längre tid än två
månader från tjänsteförhållandets upphörande.

I fråga om Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning
å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) erinrar kommittén därom, att
konventionen, såvitt angår sjömanslagen, har betydelse beträffande bestämmelserna
i 10 § om nattvila för minderåriga, ävensom att en jämförelse
mellan konventionens och sjömanslagens bestämmelser härutinnan visar,
att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. Kommittén har
emellertid utformat hithörande bestämmelser så, att i detta avseende hinder
för ratifikation icke längre föreligger.

Vidare lämnar kommittén en redogörelse för de överläggningar i ämnet,
som förekommit mellan de nordiska länderna. Av redogörelsen framgår att
det gemensamma målet varit att försöka få så likalydande lagar som möjligt.
En granskning av de fyra ländernas Köpenhamns-utkast giver också vid
handen, att de föreslagna lagtexterna i huvudsak äro överensstämmande,
men att ej så fåtaliga skiljaktigheter finnas såväl i mindre väsentliga hänseenden
som i frågor av större vikt. En jämförelse mellan det svenska Köpenhamns-utkastet
och sjömanskommitténs förslag visar, att kommittén i
stort sett följt utkastet. Kommittén har dock i en del betydelsefulla avseenden
föreslagit jämkningar och tillägg.

De av sjömanskommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undantagslöst
till fördel för de ombordanställda. Kommittén har uppenbarligen strävat
efter att skapa lagregler, som äro ägnade att för sjöfolket öka tryggheten
i anställningen.

Kommittéledamoten Böös har i sitt särskilda yttrande framhållit angelägenheten
av att den nordiska gemenskapen upprätthålles på förevarande
rättsområde och anser det vara önskvärt att ytterligare försök till samman -

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

jämkning av de skilda nordiska förslagen göres, innan slutgiltiga lagstiftningsåtgärder
vidtagas. Böös tillägger, att det synes honom som om det
danska förslaget, vilket i flertalet punkter ansluter sig till Köpenhamnsutkastet,
är bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej
rent nationella skiljaktigheter motivera olikheter.

I sitt gemensamma särskilda yttrande erinra kommittéledamöterna Forssblad
och Reuterskiöld inledningsvis därom, att kommittén i ett flertal frågor
— däribland de flesta av betydelsefull natur — icke kunnat enas, vilket
medfört att kommittén i dessa frågor stannat för majoritetsbeslut. Innebörden
av dessa beslut får ses mot bakgrunden av att de ombordanställda haft
fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två.
Enligt de båda reservanternas mening skulle, därest intressegrupperna företrätts
av lika antal representanter, majoritet inom kommittén icke ha förelegat
för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommitténs
förslag.

I forsättningen av sitt yttrande anföra Forssblad och Reuterskiöld, att
redan gällande sjömanslag upptager föreskrifter av den art, att deras skälighet
måste ifrågasättas — detta gäller framförallt övervältrandet av det
ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta enligt Forssblads och Reuterskiölds
mening rimligen borde ha burits av den ombordanställde eller staten.
Särskilt redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på
synnerligen lösa grunder. Under tider, då tjänsteförhållandet till sjöss hade
annan karaktär, fanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala
sjukvårdskostnaderna för sjöfolket, men i dagens läge äro förhållandena
annorlunda. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga —
i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Eftersom sjöfolkets
organisationer strävat efter detta, borde de också taga den konsekvensen, att
likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana
sociala förmåner, där sjömännen nu ha företräde. Avvikelser från denna
princip böra få ske endast i de enstaka fall, där sjöfartens säregna natur
därtill föranleder. Det synes därför obilligt att redaren, då sådant fall ej är
för handen, skall genom lagstiftning ställas i ett särläge i förhållande till
andra arbetsgivare. Slutligen anse reservanterna, att det ej går att bortse
från de ekonomiska följderna för sjöfartsnäringen, vilken redan nu är över
hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider
av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge
med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket.

Remissinstanserna.

De över sjömanskommitténs förslag hörda myndigheterna och organisationerna
tillstyrka i allmänhet, att förslaget lägges till grund för en ny
sjömanslag. I de hänseenden, som beröras av de utav herr Böös samt herrar
Forssblad och Reuterskiöld anmälda skiljaktiga uppfattningarna, bryta sig
emellertid också i remissvaren meningarna starkt.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

I fråga om Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för
sjömän fastslå socialpolitiska delegationen, sjöfolksförbundet och landsorganisationen,
att kommittén icke utformat bestämmelserna om rätt till sjuklön
och sjukvård på sådant sätt, att denna konvention kan ratificeras. Sjöfolksförbundet
säger sig förutsätta att, om konventionen blir ratificerad i
sådan utsträckning att den träder i kraft, även den svenska lagstiftningen
bringas i överensstämmelse med konventionens stadganden i förevarande
hänseenden, så att jämväl Sverige kan ratificera densamma.

Landsorganisationen beklagar, att kommittén icke funnit möjligt att i fråga
om sjukvård och lön till utomlands kvarlämnad sjöman bringa förslaget i
överensstämmelse med konventionen; dock tillägges att, eftersom förslaget i
denna del biträtts av de ombordanställdas representanter i kommittén,
landsorganisationen icke för sin del vill yrka sådan ändring att omedelbar
ratifikation möjliggöres. Landsorganisationen understryker emellertid sjöfolksförbundets
uttalande i saken.

Beträffande Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och
bemanning å fartyg anmärker socialpolitiska delegationen, att ett antagande
av kommitténs förslag i fråga om nattvila för minderåriga visserligen skulle
medföra att ett hinder för ratificering av konventionen bortfölle, men att
densamma ändock icke torde kunna ratificeras eftersom den upptager bestämmelser
om viss minimilön för matroser; i Sverige gäller ju den grundsatsen
att lagstiftning på löneområdet icke bör ske. Delegationen omtalar i
detta sammanhang, att fråga väckts om att ur konventionen utbryta de bestämmelser
som röra minimilönerna. Enligt delegationens mening skulle, om
en sådan utbrytning sker, hinder ej längre föreligga att ratificera konventionen.

Landsorganisationen är däremot av den åsikten, att Sverige efter antagande
av kommitténs förslag om nattvila för minderåriga omedelbart kan ratificera
konventionen; ratifikation kan ju ske jämväl på grundval av kollektivavtal
och de svenska kollektivavtalen tillförsäkra matroserna en omkring
dubbelt så hög minimilön som konventionen.

I fråga om det nordiska samarbetet understryka rådhusrätten
och redareföreningen samt sjömanshusen i Kalmar och Strömstad angelägenheten
av att de nordiska ländernas sjömanslagar bringas i största möjliga
inbördes överensstämmelse med varandra samt anse därför att ytterligare
försök till sammanjämkningar böra göras, innan den nya sjömanslagen
slutgiltigt antages.

Även hovrätten finner det vara av vikt, att överensstämmelse nås mellan
de nordiska länderna.

Kommerskollegium har samma uppfattning men anför, att — med hänsyn
till vad som är för kollegium känt beträffande frågans behandling på andra
håll och det framskridna stadium på vilket saken befinner sig — kollegium
icke funnit sig böra förorda ytterligare försök till sammanjämkning.

Socialstyrelsen anser, att hinder icke i och för sig möter mot att de nordiska
länderna i vissa avseenden gå utöver den gemensamma ramen; eljest

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

51

skulle det resultat, varom enighet skulle kunna nås, komma att bestämmas
av den stat, som följer den mest restriktiva linjen. Enligt styrelsens mening
bör sålunda, därest omständigheterna i ett visst fall skapa bärande motiv
för avvikelse från den gemensamma normen, ingen av staterna känna sig
bunden därvid.

Beträffande de i förslaget upptagna bestämmelser, som syfta till säkrare
anställningsvillkor samt till utvidgade sociala förmåner
för sjöfolket, anläggas olika synpunkter av remissinstanserna. De
ombordanställdas organisationer godtaga sålunda i huvudsak ifrågavarande
bestämmelser, under det att arbetsgivarorganisationerna i stort sett ställa
sig avvisande. De hörda myndigheterna biträda förslaget på en del punkter
men avstyrka detsamma i andra hänseenden.

Redareföreningen framhåller, att gällande sjömanslag i flera hänseenden
är betungande för rederinäringen och att denna näring därför ofta framfört
yrkanden om lättnader i vissa sjömanslagens långtgående föreskrifter, därvid
åberopats bl. a. alt näringarna i land icke genom lagstiftning ålagts motsvarande
förpliktelser. Föreningen anför vidare, att det visserligen bör erkännas
att förhållandena inom yrkena till lands och sjöss vid tillkomsten av
den maritima sociallagstiftningen i mångt och mycket voro olikartade, men
att det icke kan bestridas att dessa olikheter undan för undan utjämnats,
beroende framförallt på den oerhörda utvecklingen inom fartygsteknikens
område. Sålunda har sjömännens arbete ombord i hög grad underlättats,
varjämte bostadsförhållandena och de sanitära anordningarna på fartygen
snabbt förbättrats. Enligt föreningens uppfattning intaga de svenska fartygen
härutinnan en ledande ställning. Sammanfattningsvis anför föreningen,
att sjöfolket numera icke står tillbaka för arbetstagarna i land, då det gäller
sociala förhållanden, och att sjöfolket i flera avseenden har betydande
fördelar, som icke tillkomma nämnda arbetstagare. På grund härav ifrågasätter
föreningen, om det verkligen kan vara riktigt att lagstiftningsvägen
fastställa nya förmåner, som sakna motsvarighet då det gäller arbetstagaren
i land. Enligt föreningens mening äro undantagsstadganden berättigade endast
i sådana fall där sjöfartens särskilda förhållanden motiverar särlagstiftning.
I samband därmed vänder sig föreningen mot strävandena att lagfästa
genom enskilda kollektivavtal överenskomna förmåner. Föreningen
framhåller, att villkoren i dessa avtal i hög grad äro konjunkturbetonade
och därför icke böra fastlåsas i lag, något som under dåliga konjunkturer
verkar särskilt hämmande på näringens förmåga att hålla fartygen i gång
och därmed trygga sysselsättningen för sjöfolket.

Rådhusrätten uttalar såsom sin mening, att då det gäller att tillförsäkra
sjöfolket särskilda förmåner av ekonomisk innebörd, vilka sakna motsvarighet
i den allmänna sociallagstiftningen i fråga om yrkesverksamhet utom
sjöfartens område, man icke bör gå längre än som kan anses klart motiverat
av de särskilda betingelser, under vilka sjöfartsnäringens folk arbetar.
Rådhusrätten tillägger, att i de fall då sådana hänsyn nödvändiggöra särregler
för sjöfolk frågan om vem som skall ekonomiskt belastas därav bör

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

lösas på ett sådant sätt, att sjöfartsnäringen icke i strid mot allmänt hyllade
rättsprinciper ställes i ett ogynnsammare läge än andra näringar. Enligt
rådhusrättens mening kan avsteg från denna princip godtagas endast i
sådana fall då med fog kan göras gällande, att kostnaden för sjöfolkets särskilda
förmåner bör likställas med sådana allmänna kostnader i rederiets
verksamhet, vartill hänsyn vanligen tages vid beräknandet av frakterna.
Slutligen anför rådhusrätten, att lagstiftaren bör vara särskilt återhållsam,
när det gäller sådana sociala undantagsförmåner, som ännu icke vunnit
allmänt insteg i sjömanslagstiftningen i konkurrentländerna.

Även hovrätten understryker vikten av att icke låta de särregler, som
kunna vara motiverade med hänsyn till sjöfartsnäringens egenart, sträcka
sig längre än som betingas av sjömännens speciella arbets- och övriga levnadsförhållanden.
Hovrätten framhåller, att man sålunda bör undvika att
lagstifta på det område, som avser rena löneförhållanden och som plägar
regleras medelst överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen påpekar, att varken gällande sjömanslag eller kommitténs
förslag till ny sjömanslag innehåller någon bestämmelse, som begränsar
lagens tillämplighet till vissa fartyg och att lagen sålunda är avsedd
att tillämpas på både in- och utrikesfart, kust- och insjöfart, fraktfart
och passagerarefart, bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag,
fiske och annan sjöfart i förvärvsavsikt. Härav följer att lagen har ganska
stor räckvidd vid sidan av storsjöfarten, som man eljest gärna har i
blickpunkten och som av kommitténs sammansättning att döma blivit
främst beaktad vid kommittéarbetet. Enligt styrelsens mening är det utan
vidare klart, att en lag, som avpassats efter storsjöfartens förhållanden,
icke i allo kan vara så lätt att tillämpa beträffande inrikesfarten, vilken i
många fall är mycket lokalt betonad och därigenom står i nära samband
med näringarna i land. Styrelsen påpekar, att omständigheterna till och
med kunna vara sådana, att arbetstagare inom samma företag icke äro berättigade
till samma förmåner. Sålunda gälla exempelvis sjömanslagens
bestämmelser om sjukförmåner för den arbetare, som tjänstgör å en företaget
tillhörig hamnbåt, under det att den arbetare i företaget, som tjänstgör
i land, får nöja sig med de förmåner hans organisation lyckas genomdriva
avtalsvägen. Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det i fråga om
sjömanslagens tillämpning kunde finnas visst fog för en differentiering
mellan storsjöf art och sjöfart under väsentligen andra förhållanden.
Styrelsen säger sig emellertid icke ha något yrkande på denna punkt till
följd av de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande
gränsdragning, även om det måhända kunde ligga närmast till hands att
skilja mellan inrikes- och utrikesfart. Mot en uppdelning på inrikes- och
utrikesfart kan enligt styrelsens mening invändas att den i så måtto skulle
kunna leda till orättvisa resultat, som att tjänstgöringsförhållandena på inrikes
trader i vissa fall torde få anses jämförbara med exempelvis dem på
linjer i utländsk östersjöfart.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

53

Departementschefen.

Sedan århundraden har svensk sjölagstiftning upptagit bestämmelser,
som reglera sjöfolkets anställningsvillkor och övriga tjänsteförhållanden.
Enligt dessa bestämmelser, vilka alltsedan år 1923 äro sammanförda i sjömanslagen,
har det bl. a. ålegat redaren att i olika avseenden sörja för de
anställdas välfärd. Ofta är det vanskligt att finna någon allmängiltig rättsgrund
för denna redarens skyldighet. Omfånget av hans förpliktelser synes
vanligen ha bestämts av hänsyn till billighet och skälighet samt till sjömansyrkets
egenart.

Med hänsyn till att den nordiska sjömanslagstiftningen sedan gammalt
vilar på gemensam grund är det givetvis angeläget att så långt möjligt
här upprätthålla den nordiska enigheten. Därmed är emellertid icke sagt
att de fyra lagarna skola vara likalydande. Sålunda må erinras om att
redan gällande sjömanslagar skilja sig från varandra på flera punkter. En
av anledningarna härtill är, att de nordiska ländernas offentligrättsliga stadganden
och ansvarsbestämmelser icke överensstämma. Vidare ha skilda
allmänsociala rättsregler bidragit till att sjömanslagarna icke fått samma
innehåll. Även skiftande geografiska förhållanden ha medverkat härtill.
Det är huvudsakligen nu nämnda omständigheter som medfört, att de fyra
Köpenhamns-utkasten skilja sig från varandra i åtskilliga avseenden, ävensom
att det svenska kommittéförslaget och de slutgiltiga förslag till ny
sjömanslag, vilka i Danmark och Norge under våren 1951 överlämnats till
vederbörande departementschefer, avvika från varandra. Det må emellertid
framhållas, att de nordiska överläggningarna trots allt lett till att en hel
del skiljaktigheter länderna emellan undanröjts. I betraktande av omständigheterna
framstår det som föga sannolikt att ytterligare sammanjämkningsförsök
skulle leda till större resultat. Härtill kommer att nya förhandlingar
skulle uppskjuta det slutliga avgörandet på obestämd tid, vilket
— såsom kommerskollegium antytt — icke kan anses önskvärt. Tillräckliga
skäl kunna därför ej anses föreligga att från svenskt håll taga initiativ
till nya nordiska överläggningar. Detta utesluter självfallet icke att vid den
nya lagens utformning största hänsyn tages till önskemålet att den nordiska
sjömanslagstiftningen blir så enhetlig som möjligt.

I frågan om Sveriges anslutning till Seattlekonventionen nr 70 har kommittén,
såsom förut omtalats, icke ansett sig böra föreslå att de förmåner,
som enligt gällande sjömanslag tillkomma sjuk eller skadad sjöman, skulle
utvidgas i sådan män att ratificering av konventionen bleve möjlig. Yrkande
i denna riktning har ej heller framställts av någon av remissinstanserna. I
likhet med kommittén finner jag att, därest konventionens föreskrifter i
förevarande hänseende överfördes till sjömanslagen, sjöfolket skulle komma
i en mera gynnsam ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna
i land än som kan anses tillrådligt. Det må även framhållas alt icke heller de

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

övriga nordiska ländernas lagförslag upptaga sådana regler att ratifikation
av konventionen kan ske. Denna konvention torde alltså för närvarande icke
böra ratificeras.

Beträffande Genévekonventionen nr 93, med vilken sjömanslagen har en
beröringspunkt såvitt angår nattvila för minderåriga sjömän, har, såsom
tidigare omnämnts, kommittén föreslagit sådana bestämmelser att sjömanslagen
icke längre skulle komma att strida mot konventionen. Landsorganisationen
har i anslutning härtill såsom sin mening uttalat, att hinder ej
längre skulle föreligga för en ratifikation. Emellertid kvarstå i konventionen
föreskrifter om viss minimilön för matroser och dessa föreskrifter måste
anses lägga hinder i vägen för en svensk anslutning till konventionen. Härutinnan
må hänvisas till vad som anförts i prop. nr 207/1950.

Då det gäller att allmänt bedöma i vilken mån kommittéförslaget bör läggas
till grund för en ny sjömanslag, är det slående, hur starkt meningarna
bryta sig angående lämpligheten eller skäligheten av att lagstiftningsvägen utvidga
sjöfolkets sociala förmåner. Otvivelaktigt äro åtskilliga frågor synnerligen
svårbedömliga och lösningen av dem fordrar en ingående prövning.

Till en början är det uppenbart att hänsyn måste tagas till de internationella
konkurrensförhållandena inom sjöfarten. Vid en revision av sjömanslagen
måste därför tillses att sådana ekonomiska bördor icke läggas
på sjöfartsnäringen att denna får svårt att hävda sig mot sjöfarten i andra
länder. I dylikt fall skulle säkerligen menliga återverkningar uppstå
för näringslivet i dess helhet och för sjömännen själva. Emellertid är det
ur nu nämnda synpunkter också av vikt, att sjöfolkets berättigade krav på
ökad trygghet i anställningen bli tillgodosedda. Eljest kan nämligen inträffa
att rekryteringsförhållandena, vilka redan nu äro svåra alt bemästra, bli
så vanskliga att den svenska sjöfartsnäringen icke kan få yrkeskunnigt
folk.

Från flera håll har framhållits att det icke är riktigt att tillerkänna sjöfolket
större förmåner än de som gälla för arbetstagarna i land, såvida icke
sjömansyrkets särart föranleder därtill. Samtidigt har, framförallt från
redarnas sida, gjorts gällande, att den senare tidens utveckling på ifrågavarande
område medfört att den tidigare skillnaden mellan sjömännens
och andra arbetstagares arbetsförhållanden så gott som försvunnit. Jag vill
ingalunda förneka, att sjömannen av i dag har en i många hänseenden minst
lika förmånlig ställning som arbetstagaren i land, men å andra sidan är det
uppenbart — åtminstone i fråga om den utrikes sjöfarten — att sjömannens
arbets- och levnadsförhållanden fortfarande äro vitt skilda från övriga arbetstagares.
Sjömansyrket är hårt och krävande. Livet ombord i fartygen
är vanligen enformigt och sjömannens möjligheter till avkoppling äro förhållandevis
begränsade. Han lever oftast långt från sitt hemland och skild
från sin familj. Särskilt påfrestande är hans belägenhet, om han drabbas
av sjukdom eller olycksfall. I anslutning härtill må framhållas att sjömannen
under sina sjöresor och besök i olika hamnar på ett helt annat sätt än
arbetstagaren i land är utsatt för risken att ådraga sig sjukdom. Under

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

55

senare år har erfarenheten visat, att tillströmningen till sjömansbanan visserligen
är tillfredsställande, men också att årligen omkring hälften av sjömanskåren
avgår. Härav kan dragas den slutsatsen, att sjömansyrket väl
lockar den manliga ungdomen men i förvånansvärt ringa utsträckning förmår
kvarhålla nybörjarna i yrket. Denna utveckling är icke till fördel för
den svenska handelsflottan. Det framgår bäst av det förhållandet att för
närvarande besättningarna å svenska fartyg till icke mindre än 25 procent
utgöras av utlänningar. Enligt min uppfattning är det sannolikt, att en
förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor skulle åtminstone i viss mån
underlätta rekryteringen till sjöss. Med hänvisning till det sagda synes
det mig med fog kunna hävdas att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana
särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket förmåner som icke alltid
åtnjutas av de enskilda arbetstagarna i land.

En ofta återkommande invändning mot bestämmelserna i kommittéförslaget
är den, att föreskriften i fråga avser ett spörsmål, som lämpligen icke
bör avhandlas i lag utan överlämnas till parterna att av dem lösas genom
avtal. Denna invändning kan synas ha fog för sig. Frånsett utövarna av hembiträdesyrket
gäller i huvudsak efter legostadgans upphävande för de enskilda
arbetstagarna i land den grundsatsen, att anställningsvillkoren skola bestämmas
genom frivilliga avtal och sålunda icke genom föreskrifter i lag. Emellertid
har denna grundsats aldrig godtagits såvitt angår sjömansyrket. Mig
veterligt har icke gjorts gällande att åt parterna inom sjöfartsnäringen borde
överlåtas att helt efter eget skön bestämma anställningsvillkoren. Ej heller
torde beträffande sjöfolkets arbetsavtal tidigare ha ifrågasatts att begränsa
det område, inom vilket sjömanslagen bör vara tillämplig, i vidare
mån än att lagen sagts icke böra upptaga bestämmelser av lönereglerande
natur. I det hela har, såsom inledningsvis antytts, lagens räckvidd kommit
att bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl. Det må i detta sammanhang
understrykas att sjömanslagens föreskrifter ingalunda uteslutande äro
till sjöfolkets förmån. Sjömännen få även underkasta sig regler, som äro
till deras nackdel och sakna motsvarighet för arbetstagarna i land.

Hittills framförda synpunkter äga sin giltighet huvudsakligen i fråga
om den större utrikes sjöfarten. Såsom socialstyrelsen påpekar, förhåller
det sig emellertid otvivelaktigt så, att den mindre sjöfarten och då framförallt
den inrikes farten arbetar under andra betingelser. Beträffande vår
inrikes sjöfart äro förhållandena i mångt och mycket desamma som för
näringslivet i övrigt. Här föreligga obestridligen i och för sig vägande skäl
för att inskränka lagens tillämplighetsområde och sålunda överlämna till
parterna att avtalsvägen bestämma anställningsvillkoren. I likhet med socialstyrelsen
finner jag det emellertid ytterst vanskligt att åstadkomma en
tillfredsställande gränsdragning mellan den sjöfart som skulle omfattas
av sjömanslagen och den som skulle lämnas utanför. Ett särskiljande
av den mindre sjöfarten skulle vidare innebära en stark brytning med hittillsvarande
svensk och nordisk lagstiftningstradition. I så måtto synes det
emellertid möjligt att beakta den mindre sjöfartens särläge som hänsyn

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

därtill kan föranleda till varsamhet på punkter som ha särskilt stor betydelse
just för denna sjöfart.

Det av sjömanskommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag och till
vissa ändringar av sjölagen synes i stort sett uppfylla de krav, som enligt
nu anförda synpunkter böra ställas på en lagstiftning om sjöfolkets anställningsvillkor
och övriga sociala förhållanden. I vissa hänseenden torde
dock förslaget gå längre än som kan anses lämpligt och bör därför underkastas
motsvarande jämkningar.

Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att förslaget till sjömanslag i väsentliga avseenden
avviker från det s. k. Köpenhamns-utkastet, som tillkommit efter gemensamma
nordiska överläggningar. Det förefaller motionärerna som om det
nordiska samarbetet på sjömanslagstiftningens område vore på väg att brytas.
Detta skulle enligt motionärernas mening medföra vissa rent praktiska
olägenheter och även i någon mån kunna påverka konkurrensförhållandena.
Med hänsyn härtill skulle det vara till fördel för sakfrågornas avgörande,
om en ny utredning med sikte på det nordiska samarbetet komme till stånd
innan det slutliga avgörandet fattades. Motionärerna hemställa därför, att
riksdagen med avslag på propositionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära, att Kungl. Maj :t ville i samarbete med de nordiska grannländerna
utarbeta nytt förslag till sjömanslag m. m. och sedermera förelägga detsamma
riksdagen.

Motionärerna understryka vidare, att den föreslagna lagstiftningen kommer
att medföra ekonomiskt betungande konsekvenser för den svenska rederinäringen
vid en tidpunkt, då konjunkturerna för densamma tendera att
bli mindre gynnsamma än tidigare. Beklagligt är också, att sjömanskommittén
varit splittrad i bedömandet av viktiga frågor på grund av sin sammansättning.
Härigenom har kommitténs prövning i viss mån blivit ensidig.

I motionerna beklagas även att Kungl. Maj :t funnit anledning att i detalj
lagstifta på ett område av arbetslivet, där man — trots de speciella svårigheterna
på just detta område —- dock med förtroende kunnat uppdraga åt
arbetsmarknadens parter att avtalsvägen nå fram till reglering av en del
utav de detaljfrågor som avses bli reglerade i lagen. De risker för tvister och
feltolkningar som detaljlagstiftning lätt för med sig hade därigenom kunnat
undvikas till fördel för samarbetet och samförståndet på denna del av arbetsmarknaden.

Slutligen anföra motionärerna, att de nya förmånerna torde ha tillkommit
i syfte att säkerställa rekryteringen av de ombordanställda. Denna strävan
synes dock på en del punkter ha lett till förslag om förmåner, som i viss
grad kunna missbrukas. Förslaget innebär emellertid i en rad avseenden
väsentliga förbättringar i sjöfolkets sociala förhållanden, vilket hälsas med
tillfredsställelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

57

Motionen II: 626.

Motionärerna anföra att förslaget till sjömanslag utformats så, att varken
Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän eller Genévekonventionen
nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning å fartyg kunna ratificeras.
Enligt motionärernas mening ha de svenska sjömännen rätteligen
kunnat vänta, att. sjömanslagen får sådan avfattning att ratifikation kan
ske.

Utskottet.

I likhet med departementschefen finner utskottet det vara av vikt, att den
nordiska sjömanslagstiftningen såvitt möjligt blir enhetlig. Av propositionen
framgår också att de nu framlagda förslagen tillkommit efter ingående
överläggningar mellan representanter för de nordiska länderna. Ehuru överläggningarna
ledde till enighet i flertalet frågor, kunde full överensstämmelse
länderna emellan icke uppnås. I propositionen har sjömanslagen utformats
i nära anslutning till det svenska Köpenhamns-utkastet. Utskottet
delar departementschefens uppfattning, att förnyade nordiska överläggningar
icke skulle komma att leda till att de fyra länderna enade sig om en likalydande
sjömanslag. Även om rättsuppfattningen inom länderna i stort sett
är densamma, ligger det i sakens natur att meningarna av olika skäl i enstaka
frågor bryta sig så starkt, att det är omöjligt att finna en helt gemensam
linje. Hänsynen till den nordiska gemenskapen får självfallet icke
föra så långt, att vårt land skulle anses förhindrat att lösa uppkommande
frågor på sätt som bäst överensstämmer med våra förhållanden. På grund
av det anförda får utskottet avstyrka bifall till yrkandet i motionerna I: 492
och II: 625, att frågan om ny sjömanslag måtte uppskjutas i avvaktan på förnyade
nordiska överläggningar.

Vad angår det i motionen 11:626 berörda spörsmålet om Sveriges anslutning
till Seattlekonventionen nr 70 och Genévekonventionen nr 93 må
framhållas, att det i propositionen framlagda förslaget till sjömanslag icke
strider mot sistnämnda konvention. Denna upptager emellertid alltjämt vissa
regler om minimilön för matroser. Härutinnan må hänvisas till vad utskottet
anfört i sitt utlåtande nr 34/1950. — Beträffande Seattlekonventionen nr 70
förhåller det sig däremot så, att förslaget till sjömanslag strider mot konventionen.
I förslaget återfinnas nämligen bestämmelser om rätt till sjuklön
och sjukvård, vilka i vissa avseenden äro mindre förmånliga för de ombordanställda,
än konventionen föreskriver. I denna fråga ansluter sig utskottet
till departementschefens åsikt, att sjöfolket skulle komma i en alltför gynnsam
ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna i land, därest konventionens
föreskrifter om sjukförmåner överfördes till sjömanslagen. Utskottet
har vidare i likhet med departementschefen uppmärksammat, att
ingen av de ombordanställdas organisationer yrkat en så långt gående änd -

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ring av gällande sjömanslags bestämmelser. — Enligt vad utskottet inhämtat
har endast Frankrike ratificerat Seattlekonventionen nr 70, under det
att intet land anslutit sig till Genévekonventionen nr 93. Eftersom sålunda
ingen av de större sjöfartsnationerna ratificerat de båda konventionerna,
finner utskottet det icke heller angeläget att svensk lagstiftning redan nu
bringas helt i överensstämmelse med konventionerna. På grund av det anförda
biträder utskottet departementschefens mening, att dessa för närvarande
icke böra ratificeras.

Vid bedömandet av spörsmålet i vilken utsträckning sjömanslagen bör
reglera sjöfolkets anställningsvillkor och sociala förmåner må till en början
framhållas, att vår sjölagstiftning av ålder lämnat utförliga bestämmelser
om sjöfolkets skyldigheter och rättigheter i tjänsten. Enligt utskottets mening
ha vägande skäl för ett avsteg från denna ordning icke förebringats.
Utskottet vill därmed ingalunda bestrida, att åtskilliga frågor i och för sig
äro av den art att de — såsom är fallet beträffande arbetstagare i land —
skulle kunna överlämnas åt parterna att lösas genom avtal. Av hänsyn till
sjöfartssäkerheten är det emellertid ofrånkomligt att — till skillnad från
vad som gäller i fråga om övriga arbetstagare — i lag ingående reglera sjöfolkets
skyldigheter och åligganden. Härvid må erinras bl. a. om stadgandena
angående sjömans lydnadsplikt, angående arbetsgivarens rätt att genom
löneavdrag disciplinärt ingripa mot sjöman och att med polismyndighets hjälp
inställa utebliven sjöman å fartyget samt angående ombordanställds skyldighet
att underkasta sig ansvar för vissa brott och förseelser i tjänsten.
Det skulle uppenbarligen framstå såsom ett ensidigt gynnande av arbetsgivarparten,
om endast de bestämmelser som avhandla sjöfolkets rättigheter
skulle borttagas ur sjömanslagen. Den uppfattningen bör icke bibringas de
ombordanställda, att lagen icke längre värnar om den trygghet i anställningen
som bör tillkomma utövarna av sjömansyrket. Såsom departementschefen
antytt bör lagens räckvidd därför bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl.
De i motionerna I: 492 och II: 625 uttalade farhågorna för att en utförlig
lagstiftning i högre grad än avtal skulle vara ägnad att skapa tvister
mellan parterna synas utskottet överdrivna.

Såsom departementschefen anfört är det stundom vanskligt att bedöma,
huruvida en bestämmelse är billig och lämplig. Detta framgår bäst därav,
att såväl inom sjömanskommittén som bland remissinstanserna meningarna
härutinnan varit splittrade i ett flertal avseenden. Å ena sidan åberopas angelägenheten
av att icke lägga sådana bördor på vår sjöfartsnäring, att dess
möjligheter att hävda sig på den internationella marknaden försvagas till
skada både för vårt land och för sjömännen själva. Vidare skulle det, med
hänsyn till att sjömansyrket numera icke är så särpräglat som förr, ej vara
befogat att tillerkänna sjöfolket förmåner, som gå avsevärt längre än de för
andra arbetstagare gällande. Å andra sidan framhålles nödvändigheten av
att göra det krävande och ansvarsfulla sjömansyrket så lockande, att sjöfartsnäringen
icke blir lidande genom brist på yrkeskunnig arbetskraft.

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt utskottets uppfattning har den svenska rederinäringen — i allt fall
såvitt angår den större utrikessjöfarten — vuxit sig så stark, att den utan
svårighet kan bära de ökade förmåner, som av sjömanskommittén föreslås
skola tillkomma de ombordanställda. Det torde ej heller vara att befara, att
konjunkturerna skulle försämras till den grad att de föreslagna förmånerna
skulle medföra en för näringen övermäktig belastning. Vidare finner utskottet
i likhet med departementschefen, att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana
särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket i utrikes fart förmåner,
som icke alltid åtnjutas av övriga enskilda arbetstagare. Utskottet
ansluter sig även till departementschefens uppfattning, att de nuvarande
rekryteringsförhållandena icke äro tillfredsställande. Det kan icke vara till
gagn för svensk sjöfart, att årligen drygt halva antalet sjömän lämna sitt
yrke. Enligt utskottets mening skulle en förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor
motverka denna utveckling.

Såsom departementschefen påpekat arbetar den mindre sjöfarten och då
framför allt den inrikes farten under andra betingelser än den större utrikes
farten. Uppenbarligen har den mindre sjöfarten svårare att hävda sig i konkurrensen.
Dessutom har den långt flera beröringspunkter med näringslivet
i land än den större sjöfarten. I likhet med departementschefen finner
utskottet, att det med hänsyn härtill kunde vara i och för sig befogat att begränsa
lagens tillämplighet såvitt angår den mindre sjöfarten. Utskottet biträder
emellertid departementschefens åsikt, att en tillfredsställande gränsdragning
är ytterst vansklig att genomföra, och att det därför icke är tillrådligt
att bryta mot hittills gällande ordning. Detta hindrar dock icke, att viss
hänsyn tages till den mindre sjöfarten. Så har också skett beträffande bestämmelserna
om ombordanställds rätt till sjuklön och sjukvård. Utskottet
anser sig emellertid böra framhålla att, därest ytterligare undantagsbestämmelser
för viss gren av sjöfartsnäringen infördes i lagen, följden säkerligen
skulle bli, att de ombordanställda avtalsvägen tillförsäkrade sig i huvudsak
samma förmåner som gälla för sjöfolket i övrigt eller också, att rekryteringen
av arbetskraft avsevärt försvårades för denna del av sjöfarten.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra, att de genom propositionen
framlagda lagförslagen synas innebära en skälig avvägning mellan de sinsemellan
stridande synpunkter, som under ärendets beredning framkommit
från olika håll. Det är endast i ett par avseenden som utskottet funnit skäl
föreligga att frångå förslagen. Härom må hänvisas till den följande framställningen.

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

D. Förslaget till sjömanslag.

1 kap. Om befälhavarens tjänsteavtal.

3 §•

Gällande rätt.

Enligt 3 § första stycket gällande lag är redaren berättigad att när som
helst skilja befälhavaren från dennes befattning. I anslutning därtill stadgas
i andra stycket att, därest befälhavaren avskedas innan tiden för tjänsteavtalets
bestånd gått till ända och utan att han själv givit anledning därtill,
han äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I
tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning angående förlusten
ej förebringas. Befälhavaren blir då berättigad till en standardersättning,
motsvarande hyra för tre månader jämte fri resa med underhåll
till den ort, där tjänsten rätteligen skolat frånträdas. Det må i detta
sammanhang erinras att uppsägningstiden för befälhavaren enligt 2 § är
tre månader. Samma uppsägningstid gäller vanligen enligt avtalen.

Bestämmelserna i 3 § motsvaras för besättningens del av reglerna i 34 §.
Sakligt skiljer sig 3 § från 34 § endast såtillvida, att det skadestånd, som
utgår enligt hjälpregeln i sistnämnda paragraf, bestämts till hyra för två
månader, om sjömannen tillhör befälsgraden, och för en månad om han tillhör
manskapsgraden. Av 13 § framgår att uppsägningstiden för befälet
är en månad och för manskapet sju dagar. De för sjömännen gällande
tjänsteavtalen stadga i huvudsak samma uppsägningstid.

S jömanskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att ersättningen vid kontraktsstridigt
avsked enligt 1891 och 1864 års lagar utgick med standardbelopp. I motiven
till 1891 års lag anfördes att det principiellt riktiga visserligen vore,
alt den avskedade tillerkändes varken mer eller mindre än full ersättning
för den skada som åsamkades honom genom kontaktsbrottet, men att —
med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt
med de former under vilka tvister därom åtminstone i första hand
prövades — det vore nödvändigt att välja en i viss mån godtycklig utväg.
Kommittén erinrar därjämte om att i motiven till gällande sjömanslag framhålles,
att denna synpunkt visserligen vore värd synnerligt beaktande, men
att den syntes kunna nöjaktigt tillgodoses genom att regeln om standardersättning
bibehölles såsom en hjälpregel att användas i de fall då ersättningsfrågan
icke utreddes. Kommittén påpekar även, att den norska sjömanslagen
icke föreskriver annan form för gottgörelse vid kontraktsstridigt avsked
än standardersättning, samt att den danska lagen intager samma ståndpunkt
såvitt angår besättningen.

I fortsättningen omnämner kommittén, att under de nordiska överläggningarna
önskemål framkommit från danskt och finskt håll om att de

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

61

övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Därvid hade
från norsk sida vitsordats att regeln om standardersättning visat sig synnerligen
praktisk och uppenbarligen bidragit till att förhindra tvister, varför
den avgjort vore att föredraga framför en regel, vars tillämpning förutsatte
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén tillägger,
att de nordiska överläggningarna även utmynnade i att samtliga fyra länders
Köpenhamns-utkast upptogo den norska lagens regler om standardersättning.

Kommittén övergår därefter till att redogöra för huvudgrunderna i svensk
rättspraxis på förevarande område. Det framhålles, att en sjömans tjänsteavtal
vanligen torde vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i
svensk hamn. Kommittén anför härefter följande.

»Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets innehåll
i princip är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk
hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan
även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig
emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. Från redarhåll har med
skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida,
om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsvarande
fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid,
som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som
svarar mot den avtalade uppsägningstiden. Från arbetstagarnas sida har
lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjömannen
blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis samma
ståndpunkt som redarna (jfr ex. NJA 1931:91), men genom arbetsdomstolens
dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i
utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i
svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten,
som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva
ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna
punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska
hamn där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända.»

Kommittén påpekar vidare, att enligt arbetsdomstolens tolkning av
den svenska sjömanslagens nuvarande skadeståndsregler det sjömannen
tillkommande skadeståndet icke kan bestämmas till högre belopp än som
erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han snarast
möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget
förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och tilllika
fått åtnjuta uppsägningstid. I anslutning därtill anmärker kommittén
att, även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses klar,
omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana att de inbjuda
till tvister. Sålunda ha parterna måhända olika uppfattning om storleken
av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställning,
eller ock kan från arbetsgivarens sida exempelvis påstås, att det är
möjligt för sjömannen att resa med den eller den lägenheten, under det att
sjömannen gör gällande, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist
uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter, såsom tillstötande
sjukdom, inverka på ersättningens storlek.

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt kommitténs mening är en avvikelse från vedertagna grundsatser
på skadeståndsrättens område försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens
särart. Kommittén föreslår därför, att den befälhavaren och sjöman tillkommande
ersättningen vid kontraktsstridigt avsked alltid skall utgå med
standardbelopp. Härigenom skulle även enighet uppnås med övriga nordiska
länder.

I fråga om skadeståndets storlek föreslår kommittén, att detta för befälhavaren
bestämmes till hyra för tre månader med rätt till fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller,
där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska
hamn eller till hemorten här i riket. Möjlighet att resa till hemorten i riket
innefattar en nyhet.

Det må redan här anmärkas att kommittén i fråga om besättningen föreslår,
att skadeståndet såväl beträffande befäl som manskap skall utgå med
belopp motsvarande hyra för två månader.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja bibehålla nuvarande
skadeståndsregler. De anse, att tillämpningen av dessa regler icke givit
anledning till särskilda svårigheter, samt att icke heller i övrigt bärande
skäl förebringats för ett avsteg från allmänt vedertagna principer på
skadeståndsrättens område. Ett sådant avsteg är enligt deras åsikt desto
mindre berättigat som man på andra områden, där sjömansyrkets särart
icke föranleder till annat ståndpunktstagande, strävar efter att få de till
sjöss gällande bestämmelserna i samklang med motsvarande föreskrifter i
land. Reservanterna kunna icke heller finna det riktigt, att befälhavare eller
besättningsmän, som efter avsked erhålla ny anställning — vilket då det
gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt —- skola
intill en tid av tre respektive två månader uppbära dubbel hyra. I den praktiska
tillämpningen av den norska sjömanslagen synas också reglerna om
standardersättning enligt reservanternas mening ofta ha lett till stötande
resultat och den förenkling av skadeståndsberäkningen, som vinnes genom
dylika regler, torde sålunda icke uppvägas av betydande olägenheter ur rättvisesynpunkt.

Remissinstanserna.

Kommerskollegium samt de ombordanställdas organisationer tillstyrka
kommitténs förslag, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked städse
skall utgå med standardbelopp.

Kommerskollegium understryker emellertid, att man genom en återgång
till standardersättningen släppt själva grunden för att ersättning i föreliggande
fall skall utgå, nämligen att vederbörande skall gottgöras för en verklig
och oförskylld förlust. I allmänhet torde standardersättningen överstiga
denna förlust; i vissa fall kanske förlust icke föreligger. Givet är dock att i
undantagsfall den verkliga förlusten kan vara större än nämnda ersättning.
Kollegium har emellertid med hänsyn till att den av kommittén föreslagna
regeln måste bidraga till att förhindra tvister mellan parterna och sålunda

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

63

visa sig praktisk, särskilt med de former under vilka dylika tvister i första
hand prövas, funnit sig icke böra avstyrka regelns återinförande i sjömanslagen.

Även fartygsbefälsföreningen anser, att ifrågavarande regel är ägnad att
förhindra tvister.

Maskinbefälsförbundet framhåller, att 34 § i sin nuvarande lydelse i stort
sett är utan betydelse för sjömännen. Enligt förbundets uppfattning är det
ytterst sällan som en jämlikt nämnda lagrum avskedad sjöman erhåller ersättning
för den förlust han lider genom avskedandet. Framförallt gäller
detta, då sjömannen avskedas i utländsk hamn. Förbundet hänvisar till den
av kommittén lämnade redogörelsen för gällande rättspraxis och anmärker
i anslutning därtill att sjömannens förlust vanligen icke täckes av den ersättning
som sålunda tillerkännes honom. Förbundet understryker emellertid,
att nämnda praxis icke medfört att tvister kunnat undvikas. Så blir fallet
endast om i lagen föreskrives, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked
skall utgå med standardbelopp.

Också sjöfolksförbundet hyser den åsikten, att nuvarande skadeståndsregler
äro utan betydelse för sjöfolket och att kommitténs förslag skulle
innebära en avsevärd förbättring samt giva sjömännen ett relativt gott skydd
i anställningen.

Hovrätten, socialstyrelsen, rådhusrätten samt redare- och övriga arbetsgivareorganisationer
ansluta sig till reservanternas uppfattning, att nuvarande
skadeståndsregler böra bibehållas.

Rådhusrätten kan icke finna en avvikelse från vedertagna principer på
skadeståndsrättens område motiverad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.
Enligt rådhusrättens mening tager nuvarande hjälpregel tillbörlig hänsyn
därtill. Rådhusrätten tillägger emellertid, att det uppenbarligen många
gånger kan te sig svårt att i det ögonblick, då anställningen upphör och därmed
frågan om skadeståndets utbetalande aktualiseras, bedöma i vad mån
den avskedade kommer att lida ekonomisk förlust genom avskedandet. Det
kan då givetvis rent praktiskt ligga nära till hands att ansluta sig till principen
om standardersättning för att undvika anledning till eventuella tvister.
Oaktat denna lösning valts i samtliga fyra nordiska länders Köpenhamnsutkast,
anser sig rådhusrätten böra avstyrka att dylika överväganden läggas
till grund för en lagstiftning, som berör skadeståndsrätten.

Icke heller enligt hovrättens och socialstyrelsens mening är det berättigat
att säga, att en avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser på denna punkt
är försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Kanalflottans rederiförening anser kommitténs förslag innebära en summarisk
rättskipning, som strider mot svensk rättsåskådning.

I frågan om storleken av den befälhavaren tillko inni
ande standard ersätt ni n gen anmärker fartygsbefälsföreningcn,
att kommittén torde förbisett att den föreslagna goltgörclsen icke täcker
förlust för sådan befälhavare som har längre uppsägningstid än tre månader
och att den icke heller kan anses skälig för befälhavare som anställes för

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

viss tid (seglation, ett år eller dylikt). Föreningen hemställer därför om
sådan utformning av 3 §, att i intet fall standardersättningen för befälhavare
må vara mindre än hyra under hans uppsägningstid eller kvarstående tid
enligt tjänstgöringskontrakt. Vidare yrkar föreningen, att ersättningen i allt
fall skall bestämmas till hyra för sex månader.

Departementschefen.

»Hänsynen till sjöfartssäkerheten har sedan gammalt ansetts fordra att
redaren skall vara berättigad att när som helst skilja såväl befälhavaren
som sjöman från tjänsten. Denna rätt föreligger sålunda även om avskedandet
skulle stå i strid med tjänsteavtalet. Lagen har alltid upptagit föreskrifter,
som ålagt redaren att utgiva skadestånd till den obehörigen avskedade.
Skadeståndsreglerna ha icke hela tiden varit uppbyggda på samma
sätt. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar fick den avskedade en på förhand
skönsmässigt bestämd ersättning, motsvarande viss tids lön, varjämte han
hade rätt till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad. I gällande
sjömanslag däremot är huvudprincipen den, att ersättningen till den avskedade
skall motsvara varken mer eller mindre än den förlust han lidit genom
avskedandet.

Kommittén förordar nu med hänvisning huvudsakligen till lämplighetsskäl
en återgång till förut tillämpade skadeståndsregler. Enligt kommitténs
åsikt bör sålunda ett avsteg göras från allmänt gällande principer på skadeståndsrättens
område. Uppenbart är att ett sådant avsteg kan rättfärdigas
endast av hänsyn till de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen. I sådant
hänseende må framhållas att flertalet av de tvister, som kunna uppstå
angående storleken av den sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt
avsked, till följd av stadgandet i 43 § i första hand bli prövade av
mönstringsförrättaren. Eftersom denne sällan torde vara juridiskt skolad, är
det av särskild betydelse att lagens regler äro lätta att tillämpa. För en regel
om standardersättning tala även andra synpunkter. Såsom av maskinbefälsoch
sjöfolksförbundens yttranden framgår är det bland sjömännen en utbredd
uppfattning, att de enligt nuvarande skadeståndsregler i allmänhet
erhålla en otillbörligt låg ersättning. För den enskilde sjömannen framstår
det som en orättvisa att redaren är lagligen berättigad att, i strid mot det
mellan parterna ingångna avtalet, avskeda sjöman utan annan påföljd än
skyldighet att betala honom den ersättning som skulle utgått vid uppsägning
i vanlig ordning; sjömannen däremot är förfallen till ansvar för
rymning, om han lämnar tjänsten i strid mot avtalet. Det synes mig icke
kunna bestridas att ett sådant betraktelsesätt har ett visst fog. Skall lagen
upptaga en regel om standardersättning, fordrar billigheten uppenbarligen
att regeln så utformas, att den avskedade i övervägande antalet fall blir ordentligt
gottgjord. Därvid kan det av lätt insedda skäl ej undgås att den
avskedade ofta kommer att erhålla större gottgörelse än som motsvarar hans

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

65

verkliga förlust. Denna omständighet synes dock ej ägnad att ingiva allvarligare
betänkligheter. Det må erinras att beträffande den enskilda arbetsanställningen
i land utvecklingen i viss mån går i den riktningen att arbetsgivaren
har svårt att avskeda en arbetstagare utan att kunna åberopa något
i arbetsavtalet särskilt angivet skäl. Såsom inledningsvis antytts är det av
hänsyn till sjöfartsnäringens särart uteslutet att ifrågasätta något liknande
beträffande anställning å ett fartyg. I betraktande bland annat härav ter det
sig knappast obilligt om den ombordanställde, som utan vidare måste finna
sig i ett kontraktsstridigt avsked, kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen
ersättning. Till stöd för förslaget om standardersättning må slutligen också
framhållas att samtliga nordiska utkast upptaga en dylik regel.

Vad härefter angår frågan om storleken av befälhavarens ersättning finner
jag i likhet med kommittén, att den bör motsvara lön för tre månader med
rätt för befälhavaren att erhålla fri resa med underhåll till den i avtalet
bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, därest 2 § är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten i
riket. Skäl synes ej föreligga att ge ersättning för längre tid än enligt gällande
hjälpregel. Gentemot fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag slutligen
framhålla, att 3 § endast såtillvida torde vara av tvingande natur, som
befälhavaren icke på förhand kan avsäga sig rätten att vid kontraktsstridigt
avsked erhålla den i lagen angivna ersättningen. Det är sålunda intet som
hindrar att befälhavaren genom avtal med redaren tillförsäkrar sig en högre
ersättning.»

Motionerna I: 4.92 och II: 625.

Motionärerna understryka, att den föreslagna regeln om standardersättning
innebär ett avsteg från allmänna skadeståndsregler. Genom regeln uppstår
risk för missbruk av skadeståndsmöjligheterna. Ombordanställd blir
berättigad till lön under viss tid, även om han erhåller ny anställning samma
dag. Enligt motionärernas mening böra sådana frestelser till missbruk
undanröjas redan i lagstiftningen. Härtill kommer att den nuvarande ordningen
i många fall är till fördel för sjöfolket. Framför allt gäller detta ombordanställd
med längre uppsägningstid än den tid, som enligt förslaget normerar
standardersättningens storlek.

Utskottet.

En lagbestämmelse om standardersättning skulle såsom framhållits från
flera håll innebära ett avsteg från allmänt tillämpade skadeståndsregler.
Fråga uppstår då, om förhållandena till sjöss kunna anses vara så särpräglade
att detta avsteg är påkallat. I anslutning härtill må anmärkas att
43 § sjömanslagen upptager den i och för sig lämpliga och praktiska regeln,
att tvist mellan befälhavaren och sjöman angående tjänsteförhållandet i
första hand må avgöras av mönstringsförrättaren eller konsuln. Dessa befattningshavare
torde, såsom departementschefen påpekat, vanligen sakna
juridisk utbildning, varför det är av betydelse att lagens bestämmelser äro
lätta att tillämpa. Det må vidare erinras om att före tillkomsten av gällande
5 Hihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 and. Nr 44.

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömanslag skadeståndet vid kontraktsstridigt avsked i princip utgick med
standardbelopp, ehuru detta även då innebar ett avsteg från eljest tillämpade
skadeståndsregler. Slutligen förtjänar framhållas att norrmännen behöllo
bestämmelsen om standardersättning i gällande lag, och att de icke
heller nu önska frångå denna ordning.

Såsom departementschefen antytt följer av en regel om standardersättning,
att gottgörelsen måste bestämmas till så högt belopp att den avskedade
icke vanligen lider förlust. Detta kan å andra sidan innebära, att redaren
får betala den avskedade en ersättning som överstiger den verkliga förlusten.
En sådan ordning kan vid första anblicken förefalla stötande. Sjömanslagens
ståndpunkt, att redaren äger att när som helst och utan angivande
av skäl skilja ombordanställd från tjänsten utan hänsyn till avtalets föreskrifter
om tid och ort för tjänstens frånträdande, lärer emellertid icke vara
förenlig med eljest vedertagen uppfattning om arbetstagares trygghet i anställningen.
Detta framträder särskilt tydligt mot bakgrunden därav, att
straff för rymning kan ådömas sjöman, som lämnar tjänsten i strid med
tjänsteavtalets bestämmelser. Något liknande förekommer icke beträffande
arbetstagare i land. Att utövaren av sjömansyrket får avstå från den
trygghet i anställningen, som anses böra tillkomma andra arbetstagare, har
sin grund i hänsynen till sjöfartssäkerheten. I likhet med departementschefen
kan utskottet därför icke finna det obilligt, om den ombordanställde
vid kontraktsstridigt avsked kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen ersättning.
I anslutning till vad i motionerna I: 492 och II: 625 anförts därom att
en regel om standardersättning skulle inbjuda till missbruk må invändas,
att det ligger i regelns natur att den avskedade äger rätt till den föreskrivna
ersättningen, oberoende av huruvida och när han tillträder annan tjänst.
Eftersom det ligger i arbetsgivarens hand att vidtaga den åtgärd, som berättigar
den ombordanställde till ersättningen, kan det icke bli tal om missbruk
från dennes sida.

I fråga om storleken av det befälhavaren tillkommande skadeståndet ansluter
sig utskottet till departementschefens förslag, att ersättningen bör
bestämmas till lön för tre månader jämte i förekommande fall rätt till fri
resa med underhåll.

Med anledning av motionärernas påpekande, att en regel om standardersättning
stundom skulle vara till nackdel för den ombordanställde,
vill utskottet understryka riktigheten av departementschefens invändning
häremot, nämligen att lagens bestämmelser icke äro tvingande i den meningen,
att den ombordanställde skulle vara förhindrad att genom uttryckligt
förbehåll i avtalet tillförsäkra sig högre ersättning än den i lagen angivna.
Ett lagstadgande av t. ex. det innehållet, att ombordanställd under
alla förhållanden äger rätt till lön under tid motsvarande uppsägningstiden,
skulle innebära ett avsteg från själva principen om standardersättning.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka motionerna 1: 492 och II:
625 i denna del.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
4 §•

67

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas för närvarande regler angående hyran för det fall,
att redaren avskedar befälhavaren därför att denne till följd av sjukdom eller
skada är ur stånd att föra fartyget. Huvudregeln är att befälhavaren äger
rätt att av redaren erhålla hyra för tre månader efter avgången från tjänsten
(sjukhyra). Lagrummet upptager emellertid vidare det stadgandet att, om
befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller
förtegat den vid tjänstens antagande, han icke är berättigad till hyra för
längre tid än han förrättat tjänsten.

I huvudsak likartade regler för besättningen återfinnas i 32 § gällande
lag.

1 detta sammanhang må anmärkas att såväl befälhavaren (se 7 och
28 §§) som sjöman (se 28 §) är berättigad till sjukvård på redarens bekostnad
under närmare angiven tid. Även här gäller dock den begränsningen,
att förmånen icke utgår där vederbörande ådragit sig sjukdomen eller skadan
genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande.

Slutligen må tilläggas att enligt 28 § sjömanslagen gäller att, då fråga
är om svensk sjöman som kvarlämnas i utlandet och är behäftad med könssjukdom
i smittsamt skede, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande bestrides av statsmedel.

Sjömanskommittén.

I anslutning till denna paragraf upptager sjömanskommittén frågan om
könssjukdomarnas ställning till behandling. Inledningsvis framhåller kommittén,
att gällande sjömanslag icke lämnar särbestämmelser för dessa
sjukdomar, men att enligt rådande rättsuppfattning en könssjukdom är att
betrakta såsom självförvållad intill dess vederbörande visat, att han oförskyllt
ådragit sig sjukdomen. Såsom kommittén anmärker följer därav så
gott som undantagslöst att en ombordanställd, vilken ådragit sig en könssjukdom,
icke kan kräva sjukhyra och ej heller sjukvård på redarens bekostnad.
Kommittén hävdar, att uppfattningen om könssjukdomarna tidigare
torde varit en annan. Därvid hänvisas till att redaren under den tid
1864 års sjölag gällde ansågs pliktig att bekosta vården av könssjuk sjöman,
oaktat jämväl denna lag befriade redaren från skyldigheten att bestrida
vårdkostnader, uppkomna på grund av sjukdom som sjöman ådragit
sig genom grovt vållande. Beträffande 1891 års sjölag anför kommittén, att
lagen visserligen stadgade rätt för redaren att å sjömans hyra avkorta vad
redaren utgivit för dennes räkning för vård som föranletts av könssjukdom,
men att varken av lagens ordalydelse eller av förarbetena till lagen med
säkerhet kan utläsas, huruvida anledningen till denna lagens inställning
var att sådan sjukdom ansågs vara självförvållad.

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Vidare anför kommittén följande:

Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids
uppfattning att utan vidare fastslå, att eu könssjukdom skall vara att betrakta
såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening
bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar
—• vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad särskilt
angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets särart
och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vidare
beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en könssjukdom,
att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riskerar
att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner.
En sådan ordning är icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans omgivning.
Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske
Koinpagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna.
Från och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot könssjukdomarna
i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar.
Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjukdomsfallen
skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare
funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, framförallt
beroende "därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast
i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhusvård
i land erfordras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner kommittén det böra lagfästas, att
den rätt till hyra och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk
befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjukdomen
är en könssjukdom. Enligt kommitténs mening är det skäligt att
sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna uppkomma
i sådant sammanhang. Kommittén anser emellertid, att en lagbestämmelse
därom icke bör göras undantagslös. Sålunda synes det kommittén
naturligt, att bestämmelsen blir tillämplig endast i fråga om svenskt
sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som
äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva bekosta
vården, då fråga är om könssjukdom. De sålunda föreslagna reglerna
överensstämma med dem, som upptagits i de fyra Köpenhamns-utkasten.
Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening utsägas att, där den
ombordanställde ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva
hyra eller sjukvård på redarens bekostnad.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld förklara sig icke kunna
biträda kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna. Enligt deras mening
är det stötande mot rättskänslan att stadga så långt gående förmåner
för sjömännen i fall, där de ha särskild anledning till försiktighet. Reservanterna
framhålla, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömännen
och att desamma ofta äro förorsakade av vårdslöshet från deras
sida. De föreslagna reglerna äro enligt reservanternas åsikt uppenbarligen
ägnade att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som sedan
lång tid tillbaka gjorts från skilda håll.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

69

Remissinstanserna.

Samtliga sjöfolksorganisationer ansluta sig till förslaget om könssjukdomarna.
Sålunda finner maskinbefälsförbundel det vara på tiden, att den
nuvarande, helt förlegade inställningen till könssjukdomarna ändras. Enligt
förbundets mening föreligger icke någon rimlig anledning till att en
könssjuk sjöman skall försättas i sämre ställning än sjöman, som ådragit
sig annan sjukdom. Det kan icke vara riktigt att låta moraliska värdeomdömen
vara avgörande för frågans lösning. Förbundet framhåller vidare, att
enligt de engelska kollektivavtalen (särskild lagstiftning saknas) de veneriska
sjukdomarna icke äro att likställa med självförvållade sjukdomar.
Enligt förbundets åsikt innebär kommitténs förslag ett viktigt framsteg i
kampen mot könssjukdomarna.

Jämväl medicinalstyrelsen biträder kommitténs uppfattning, att könssjukdomar
böra jämställas med övriga sjukdomar och att utgångspunkten
bör vara den, att könssjukdomarna icke äro att anse som självförvållade.
I anslutning härtill anför styrelsen följande.

Genom behandlingsmedlens utveckling under senare år är det numera
möjligt att behandla könssjukdomar i färskt stadium så snabbt, att dessa
sjukdomar knappast behöva medföra arbetsoförmåga under mer än något
dygn. Gonorré behöver sålunda som regel blott behandlas med en injektion
av penicillin, och syfilis i färskt stadium under några dagar, ehuru det vid
brådskande fall även vid syfilis är möjligt att giva en så stor engångsdos,
att vidare behandling kan undvaras eller givas vid ett senare tillfälle. Komplikationer
(t. ex. gonorroisk bitestikelinflammation, »nedslag») eller äldre
stadier av sjukdomarna kräva längre tids behandling men inträda mycket
oberäkneligt och i fråga om syfilis kanske först 3—50 år efter smittans
ådragande.

De två övriga könssjukdomarna, ulcus molle och lymfogranuloina inguinale,
vilka sjukdomar äro synnerligen sparsamt förekommande i Sverige,
kräva längre behandling (4—7 dagar) men då behandlingen består i intagande
av tabletter kan den utan större olägenhet försiggå ombord och medför
endast i undantagsfall arbetsoförmåga.

Av det ovan sagda framgår, att färska fall av könssjukdomar numera
kunna behandlas med en engångsdos eller under några få dagar. Komplikationer
inträda oregelbundet och efter lång tid blott i fall, som ej behandlats,
varför man ur praktisk synpunkt kan bortse från dem. Avsiktligt
ådragna könssjukdomar torde sålunda i praktiken komma att bli utan betydelse
som anledning till avmönstring.

På grund av det anförda finner styrelsen ej skäl att föreslå annan ändring
i de av kommittén föreslagna reglerna än att bestämmelsen om avsiktligen
ådragen könssjukdom skall utgå.

Kommerskollegium förklarar sig icke vilja taga ställning till frågan huruvida
könssjukdom utan vidare bör anses förvärvad genom grovt vållande
eller ej. Kollegium anser emellertid, att enahanda rätt till ersättning vid sådan
sjukdom som vid annan sjukdom torde vara ägnad att gagna sjukdomens
bekämpande. Med hänsyn till den försvinnande ringa betydelse, undantaget
för avsiktligen ådragen könssjukdom torde kunna få, och oklarheten

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

om gränsen mellan uppsåt och avsikt anser kollegium lagrummet böra erhålla
sådan lydelse, att därav framgår att sjömannen, därest könssjukdomen
är uppsåtligen ådragen, förlorar rätten till sjukhyra och sjukvård på redarens
bekostnad.

Socialstyrelsen — som inledningsvis understryker att en könssjukdom enligt
gällande praxis i regel är att betrakta såsom självförvållad — finner de
av kommittén anförda sociala skälen för att jämställa könssjukdomarna med
andra sjukdomar i och för sig värda allt beaktande men ifrågasätter om fog
föreligger att ålägga redaren att utge sjukhyra i sådant fall. Styrelsen erinrar
därvid om att en i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom
i smittsamt skede, får sina sjukvårdskostnader ersatta av staten.

Hovrätten ställer sig mycket tveksam till de av kommittén föreslagna särreglerna
vid könssjukdom och förklarar sig icke kunna uttala någon uppfattning
i frågan huruvida reglerna äro ägnade att underlätta de försök till
förbättring av hygienen på detta område, som hittills gjorts, eller ej. Enligt
hovrättens mening synes det emellertid vara att gå väl långt att ålägga redaren
att betala sjukhyra och sjukvård även vid grovt vållande. I anslutning
härtill ifrågasätter hovrätten, att man skulle kunna tänka sig en bevisregel
som medförde viss säkerhet för att icke könssjukdom i varje fall ansåges
ådragen genom grovt vållande. Häremot kan emellertid lätt invändas, att ett
sådant schematiskt bedömande icke bör ifrågakomma, utan att verklig utredning
måste fordras. Samtidigt framhåller hovrätten, att de praktiska svårigheterna
att förebringa dylik utredning av värde äro uppenbara, varför
man torde få avstå från att uppställa en bevisregel. Dock bör ordet »avsiktligen»
utbytas mot ordet »uppsåtligen».

Hovrättens yttrande, som avgivits av presidenten och tre av hovrättens
ledamöter, är icke enhälligt. Två av ledamöterna förklara sig icke ha något
att erinra mot de av kommittén föreslagna reglerna.

Rådhusrätten kan icke finna, att bärande skäl förebragts för förslaget att
tillerkänna könssjuk sjöman sjukhyra även i det fall, att det kan bevisas
att han ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande. Enligt
rådhusrättens mening har tillbörlig hänsyn till sjöfartsnäringens särart
tagits, om man — i strid med vad tidigare ansetts vara riktigt •— lägger bevisbördan
på redaren, då det gäller att bedöma huruvida grovt vållande föreligger
eller ej. Däremot anser rådhusrätten att av humanitära skäl sjukvård
knappast kan förvägras en könssjuk sjöman.

Generalkonsulatet i New York hyser starka betänkligheter mot kommitténs
förslag såsom icke ägnat att befordra försiktighet hos sjöfolket. Konsulatet
ifrågasätter om det icke vore mera praktiskt med en regel, enligt vilken
rätten till sjukhyra och sjukvård vid könssjukdom förlorades i fall där vederbörande
sjöman underlåtit att följa lämnade anvisningar för profylaktisk
behandling.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs
förslag i fråga om könssjukdomarna.

Redareföreningen framhåller, att förslaget i verkligheten innebär, att redaren
blir skyldig att utgiva ersättning till envar sjöman, som lider av vene -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

71

risk åkomma. Enligt föreningens åsikt är kommitténs förslag på denna punkt
absurt och vilar på en tyvärr mycket nedsättande bedömning av sjöfolkets
moraliska kvalifikationer. Föreningen frågar sig om det verkligen kan vara
meningen, att sjömännen, som mycket väl känna till riskerna av sexuella
eskapader i hamnarna, skulle medgivas laglig rätt att övervältra de ekonomiska
följderna därav på sin arbetsgivare utan att behöva iakttaga någon
som helst varsamhet. Föreningen måste bestämt rikta sig mot detta förslag,
som står i strid med gängse uppfattning om rätt och hillighet och som säkerligen
skulle i hög grad medverka till spridningen av könssjukdomarna.
Tvärtom hade man bort rekommendera åtgärder ägnade att motverka överföringen
av dessa sjukdomar. Enligt föreningens åsikt skulle det vara lämpligt
om fartygen i sådant syfte ombord medförde preparat, avsedda för detta
ändamål, och att preparaten mot skälig ersättning tillhandahölles sjömännen.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit är rättsuppfattningen för närvarande den,
att könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad, såvida icke den sjuke
kan visa att sjukdomen är oförskyllt ådragen. Eftersom detta endast i undantagsfall
torde vara möjligt, blir följden att ombordanställd som lider
av könssjukdom får avstå från lön om han skulle bli arbetsoförmögen eller
avskedad på grund av sjukdomen, och vidare får han, med undantag för det i
28 § tredje stycket omförmälda fallet, själv bekosta sjukvården. Denna
praxis måste anses klart otillfredsställande. Såsom kommittén påpekat, medför
den, att den sjuke frestas att dölja sin sjukdom till skada både för sig
själv och andra. Det är även naturligt, att sjukdomens art — jämte den omständigheten
att ett avskedande icke medför några ekonomiska uppoff''
ringar — hos redarna kan skapa en benägenhet att välja denna utväg för att
slippa behålla den sjuke ombord. Nu angivna omständigheter måste i viss
mån verka hämmande på den kamp, som sedan flera år inom vårt land
förts mot könssjukdomarna. Detta är desto mera betänkligt som erfarenheten
visar, att könssjukdomarna äro särskilt vanliga hland sjöfolk, framförallt
hland unga sjömän, och att smittan införes i landet huvudsakligen
genom sjöfolket.

Det är ingalunda en tillfällighet, att utövarna av sjömansyrket äro särskilt
utsatta för könssjukdom. Härtill bidraga åtskilliga av yrkets särart
betingade omständigheter, på vilka det icke torde vara nödvändigt att närmare
ingå. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken, att kostnaderna i
samband med dessa sjukdomar skola bäras av sjöfartsnäringen och icke av
den enskilde sjömannen. Det må erinras om att 1864 års sjölag intog denna
ståndpunkt. En ändring skedde visserligen i och med tillkomsten av 1891
års lag, men den huvudsakliga anledningen härtill torde ha varit, att könssjukdomarna
ansågos åsamka rederierna alltför betungande utgifter.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit har läkarvetenskapens framsteg under
senare är medfört, alt könssjukdomarna numera äro ganska lätta att
hota. Behandlingsmetoderna äro enkla och kostnaderna äro förhållandevis

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

små. Endast i undantagsfall tager en i tid behandlad sjukdom sådan vändning,
att arbetsoförmåga uppstår. Ur kostnadssynpunkt torde det alltså icke
vara betänkligt att införa en lagbestämmelse, som ålägger redaren att bestrida
dessa utgifter.

Om nu anförda omständigheter väsentligen stödja kommiltémajoritetens
förslag, kan det emellertid ej förnekas, att de häremot gjorda invändningarna
äga en viss tyngd. Såsom bl. a. socialstyrelsen och hovrätten framhållit,
är det en långtgående ändring, om man ålägger redarna att betala sjuklön
och sjukvård ej blott i fall, då sjömannen utan eget vållande eller trots vanliga
profylaktiska åtgärder drabbas av könssjukdom, utan också i fall, då
han utan vidare underlåtit vidtaga varje som helst försiktighetsmått och
sedan blivit sjuk. Jag har därför — i anslutning till hovrättens yttrande —
övervägt möjligheterna att uppställa en bevisregel, som å ena sidan, till skillnad
från rådande praxis, ger säkerhet för att könssjukdom icke i alla eller
ens flertalet fall betraktas som självförvållad men å andra sidan berövar
den, som försummat vidtaga alla försiktighetsåtgärder och därför själv har
ansvaret, från åtminstone förmånen av sjuklön. Det har emellertid visat sig,
att en sådan gränsdragning möter avsevärda svårigheter; att uppställa en
helt schematisk bevisregel är för övrigt ur flera synpunkter mindre tilltalande.

Den av kommittén föreslagna regeln är, såsom kommerskollegium funnit,
ägnad att underlätta kampen mot könssjukdomarna. Den ombordanställde
skulle med denna regel icke längre ha anledning att dölja sin sjukdom, och
det torde därför kunna antagas, att han omedelbart efter det symptomen
framträtt kommer att anmäla sig för att erhålla lämplig behandling. Denna
omständighet får anses avsevärt väga över den i vissa yttranden påpekade risken
att vetskapen om ovillkorlig rätt till sjukhyra och fri sjukvård skulle
avtrubba sjöfolkets intresse att iakttaga varsamhet, använda profylaktiska
preparat etc.

Med hänsyn till det anförda och med understrykande av att här är fråga
om ett yrke med alldeles särskilda förhållanden har jag ansett mig böra förorda
kommitténs med övriga nordiska utkast överensstämmande förslag,
att det undantag, som lagen stadgar beträffande självförvållad sjukdom, i
princip icke skall gälla könssjukdom. Endast i så måtto synes förslaget
icke böra godtagas som den av kommittén uppställda särregeln för »avsiktligt»
ådragen könssjukdom — ett föga praktiskt fall — torde kunna
utgå.

På de av kommittén anförda skälen bör den föreslagna utvidgningen av
sjukförmånerna icke gälla utländska sjömän.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna understrykes vikten av att minska könssjukdomarna bland
sjömännen. Enligt motionärernas uppfattning skulle dock ett åläggande för
rederinäringen att stå för de följder i ekonomiskt avseende, som en könssjukdom
kan draga med sig, i varje fall icke bidraga till att minska dessa

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

73

sjukdomar. Det synes även obilligt att övervältra ansvaret för enskild arbetstagares
handlande på arbetsgivaren. Samhället har numera i stort sett
åtagit sig kostnaderna för könssjukas behandling. Av sjömansyrkets speciella
rytm och fritidsförhållanden följer emellertid att könssjukdomarna
vunnit stor utbredning bland sjömän. Trots detta måste hävdas att en i
hamn ådragen könssjukdom är beroende på oförsiktighet från den sjukes
sida, eftersom möjligheten till preventiv eller förebyggande åtgärd i övrigt
numera i regel står till buds.

Utskottet.

Enighet torde råda därom att könssjukdomarna äro betydligt vanligare
bland sjömännen än andra samhällsgrupper, ävensom att den huvudsakliga
anledningen härtill är att söka i sjömansyrkets särart. Redan denna omständighet
utgör, såsom departementschefen framhållit, ett vägande skäl för att
rederinäringen och icke den enskilde sjömannen skall bära de utgifter, som
kunna uppkomma i samband med dessa sjukdomar. En ofta återkommande
invändning häremot är, att en sådan ordning skulle vara ägnad att motverka
de försök till förbättringar som från olika håll gjorts på detta område.
Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Till en början torde det
ligga i sakens natur, att könssjukdomarnas större eller mindre utbredningbiand
sjöfolket har ringa samband med frågan huruvida de med sjukdomarna
förknippade kostnaderna skola bestridas av den ene eller den andre.
Vad det här framförallt gäller är att begränsa sjukdomarnas skadeverkningar.
Angelägenheten härav är icke ifrågasatt. I likhet med departementschefen
finner utskottet det uppenbart, att gällande lags inställning till könssjukdomarna
måste leda till att en könssjuk sjöman i det längsta söker
dölja sin sjukdom för att icke gå miste om sina löneförmåner eller till och
med omedelbart bli skild från tjänsten. På så sätt främjas näppeligen kampen
mot könssjukdomarna. Enligt utskottets mening skulle denna kamp i
hög grad underlättas, om lagen upptoge en bestämmelse, vilken ålade redaren
att bestrida kostnaderna i samband med dessa sjukdomar. Såsom
departementschefen påpekat skulle den sjuke i så fall sakna anledning att
dölja sjukdomen och det kunde antagas att han omedelbart efter det sjukdomssymptomen
framträtt skulle anmäla sig hos befälet för att få lämplig
behandling. Härtill kommer att redaren får ett verkligt intresse av att deltaga
i kampen mot könssjukdomarna. Ju färre och lindrigare sjukdomsfallen
bleve, desto lägre skulle hans kostnader bli. Redaren skulle uppenbarligen
finna det vara förenligt med sina intressen att motarbeta sjukdomarna
genom att exempelvis meddela upplysning bland sjömännen samt
tillhandahålla profylaktiska preparat och verkningsfulla läkemedel ombord
å fartygen. Det må understrykas att redarens utgifter i samband härmed
icke skulle bli särskilt betungande och att behandlingsmetoderna äro enkla
samtidigt som de vanligen leda till ett snabbt tillfrisknande.

Ur nu angivna synpunkter finner utskottet det vara för frågans lösning

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

föga avgörande, huruvida sjukdomarna äro att betrakta såsom självförvållade
eller ej. Såsom framgår av flera remissyttranden samt departementschefens
anförande torde det för övrigt vara omöjligt att uppställa en rättvis
bevisregel.

Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet avstyrka bifall till
motionerna I: 492 och II: 625 i denna del.

6 §.

Gällande rätt.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, om fartyget till
följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke vara
iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll. Befälhavaren är emellertid pliktig att mot hyra
och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget
och lasten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas
i 41 § första stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall vad i 41 § är stadgat för sjöman i fråga
om rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med hyra och underhåll
under resan samt till ersättning för förlorade effekter gälla jämväl för befälhavaren.

I 41 § andra stycket föreskrives att svensk sjöman, som blir arbetslös
till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver
den tid han enligt första stycket åtnjuter hyra.

Enligt 41 § tredje stycket är svensk sjöman, vars anställning upphör i
utlandet till följd av fartygets förolyckande, berättigad att erhålla fri resa
med underhåll till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan, i den
mån sådan icke utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa
med underhåll skall bestridas av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig
att under närmare angivna förutsättningar antaga tjänst å hemvändande
fartyg.

S jömans kommittén.

Inom kommittén har framhållits att stadgandet i 41 § om rätt till hyra vid
arbetslöshet kommit att få ringa betydelse för sjömännen. Vid en sjöolycka
tedde det sig nämligen ofta ovisst huruvida olyckan vore av sådan beskaffenhet
att nämnda båda lagrum kunde tillämpas och det kunde dröja avsevärd
tid innan denna fråga bleve slutgiltigt avgjord. Detta medförde att,
ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord å fartyget omöjlig,
de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna ersättningen.
I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tillsvidare
nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om olyckan inträffat å annan
ort än där tjänsten skulle frånträdas, för den längre tid resan dit kunde
räcka. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt, vore

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning. På grund av
det anförda ifrågasatte de ombordanställdas representanter den utvidgningen
av lagrummet, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten
icke kan fortgå till följd av olyckan.

Kommittén säger sig vid prövningen av denna fråga icke ha funnit
skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Då redarens skyldighet att vid
arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar
motsvarighet inom andra arbetsförhållanden, har kommittén ansett, att
skyldigheten icke bör utvidgas. Det framhålles emellertid att, därest förslaget
till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas
önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet hemställer, att den ersättning, varom stadgas i 41 §
andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av fartygets
haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt
eller ej. Förbundet säger sig kunna påvisa konkreta fall, där fartyg
gjort haveri och sjunkit men där arbetslöshetsersättning icke utgått, därför
att fartyget bärgats och iståndsatts lång tid — i vissa fall mer än ett
år -— efter haveriet. Enligt förbundets mening kan en sådan tillämpning av
lagrummet knappast vara överensstämmande med lagens andemening.

Maskinbefälsförbundet erinrar om att förbundet sedan länge ansluter
sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ böra vara tillämpliga, så snart
fartyget drabbas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord.

Ersättningsbyrån finner det beklagligt att kommittén icke kunnat följa
de ombordanställdas förslag om förenklade regler, vilkas ändamålsenlighet
kan vitsordas av de tjänstemän, som inom utrikesförvaltningen ha att syssla
med hithörande spörsmål. Byrån framhåller, att nuvarande bestämmelser
icke äro ägnade att underlätta handläggningen av dessa ärenden.

Kommerskollegium tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Departementschefen.

»Vårt lands sjölagstiftning har sedan länge upptagit den bestämmelsen,
att befälhavarens och besättningens tjänsteavtal förfalla, därest fartyget till
följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara
iståndsättligt. Uppsägning av tjänsten är följaktligen icke erforderlig i sådant
fall. För parterna å ömse sidor är det nämligen klart, att fortsatt tjänstgöring
å fartyget omöjliggjorts genom förlisningen. Eftersom avtalets upphörande
icke har sin grund i kontraktsbrott från redarens sida, skulle en
tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda till att befälhavaren och besättningen
själva finge svara för sin skada och att sålunda redaren icke
hade någon förpliktelse gentemot dem. Det har emellertid icke ansetts skäligt
att till fullo tillämpa dessa grundsatser i förevarade fall. Det har framhållits
att rimlig hänsyn måste tagas till sjöfartsnäringens särart.------

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

År 1934 tillfogades den föreskriften att svensk sjöman, som blir arbetslös
till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock för högst två månader. Föreskriften
tillkom närmast för att möjliggöra ratifikation av en internationell konvention
i ämnet, till vilken ett stort antal länder anslutit sig. Såsom grund
för ifrågavarande förmån åberopades att befälhavaren och besättningen, vilka
utan eget förvållande genom fartygets förolyckande helt oförberedda ställdes
utan anställning, skäligen hade anspråk på att erhålla den hjälp som en viss
ersättning vid uppkommande arbetslöshet utgjorde.

Såsom inledningsvis antytts förutsättes för tillämpning av de i 6 och 41 §§
lämnade bestämmelserna, att fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller
med andra ord totalhavererar. Drabbas fartyget däremot av annat haveri,
förfaller icke tjänsteavtalet, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöjlig
för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala
lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade att fullgöra
skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse
uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne
— i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen äro ogynnsamma
-— avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget
totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin
tur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benägen
att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i
praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående och till följd
härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.

Av det anförda torde framgå att de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna
icke giva de ombordanställda det skydd som från början varit avsett och
måste anses skäligt. Enligt min mening böra lagrummen vara tillämpliga så
snart fartyget drabbats av en olycka som för längre tid, förslagsvis minst en
månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Jag har därför funnit mig böra förorda
en lagändring i enlighet härmed.»

Lagrådet.

Efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för tillkomsten av stadgandet
om ombordanställds rätt till arbetslöshetslön vid fartygs förlisning — därvid
lagrådet understryker att stadgandet infördes i den svenska sjömanslagen
för att möjliggöra en ratificering av en konvention i ämnet, vilken
antogs vid den internationella sjömanskonferensen i Genua år 1920 — anför
lagrådet följande:

»Kungl. Maj :ts förslag går vida längre än Genuakonventionen och har ej
heller någon motsvarighet vare sig i det s. k. Köpenhamnsutkastet eller i
de danska och norska kommittéförslagen. Inom sjömanskommittén ifrågasattes
visserligen införande av bestämmelser i förevarande hänseende, men
något yrkande i denna riktning har till synes icke framställts, oaktat kommittén
bland sina ledamöter räknade även flera representanter för sjömän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

77

nen. Ett lagfästande av de i förslagets 3 och 34 §§ upptagna skadeståndsreglerna
torde medföra, att de ombordanställdas intressen bliva i avsevärd
mån tillgodosedda, därest redaren skulle välja den utvägen att skilja besättningen
från tjänsten vid ett sådant haveri, som enligt gällande bestämmelser
ej medför tjänsteavtalets upphörande. Att märka är att nämnda regler
i 3 § beträffande befälhavaren samt i 34 § rörande maskinchef, styrman,
maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegraf ist i själva
verket äro förmånligare för dem än den föreslagna nya bestämmelsen. Även
beträffande sjömän av manskapsgrad torde alla rimliga anspråk på redarna
vara uppfyllda genom reglerna i 34 §. Härtill kommer, att det för redaren
kan medföra avsevärda olägenheter att förlora hela fartygsbesättningen blott
därför att tjänstgöringen ombord genom haveri omöjliggöres under en så
relativt kort tid som en månad. Stadgandets avfattning kan också lätt föranleda
tvistigheter angående den tid, som kan antagas åtgå för fartygets
iståndsättande.

På nu anförda grunder anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka förslaget i
denna del.»

Motionerna 1: 492 och II: 625.

I motionerna hemställes att den föreslagna utvidgningen av 6 och 41 §§
icke måtte komma till stånd.

Motionen I: 494.

Motionären hälsar förslaget i denna del med största tillfredsställelse. Enligt
hans mening skulle emellertid lagrummen trots allt icke komma att ge
de ombordanställda den trygghet i anställningen som måste anses skälig.
Beträffande arbetsavtalet i land gäller den regeln, att arbetstagaren äger rätt
till lön under tid motsvarande uppsägningstiden, även om arbetsgivaren till
följd av händelse, varöver han icke råder, blir ur stånd att sysselsätta arbetstagaren
och därför skiljer honom från anställningen. Det är svårt att
inse, varför ej samma princip skulle kunna tillämpas beträffande arbetsavtalet
till sjöss. Stadgandet om avtalets upphörande vid fartygets förlisning
härrör från förhållandena under 1800-talet, då normalfallet var att redaren
ägde endast det fartyg som förlist. Numera är normalfallet att redaren äger
ett flertal fartyg, varför han icke drabbas så hårt, om ett av dem skulle gå
under. En förpliktelse för redaren att vid fartygets förlisning utbetala lön
under uppsägningstiden till de ombordanställa skulle därför icke framstå
såsom någon obillighet, helst som han kan täcka risken med försäkring.
Motionären hemställer därför, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg
till de föreslagna 6 och 41 §§, alt den ersättning, som enligt dessa lagrum
föreslås skola utgå till de ombordanställda i de uti lagrummen angivna fallen,
under inga förhållanden må understiga lön under uppsägningstiden.

Utskottet.

De till sjöss gällande arbetsavtalen innehålla vanligen bestämmelser om
viss uppsägningstid och om den ort där tjänsten må frånträdas. Härutöver

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

är emellertid arbetsgivaren jämlikt 3 och 34 §§ berättigad att i strid med
avtalets bestämmelser avskeda ombordanställd när och var som helst. I sådant
fall äger den avskedade rätt till skadestånd. Genom arbetsdomstolens
dom nr 19/1934, vilken ansluter sig till norsk rättspraxis på området, får
anses fastslaget att — därest ombordanställd, utan att själv ha givit anledning
därtill, tvingas lämna tjänsten å fartyget före uppsägningstidens utgång
eller å annan ort än den avtalade — han är att betrakta såsom avskedad
jämlikt 3 eller 34 § och alltså berättigad till skadestånd. Från nu angivna
regler stadgas ett undantag i 6 och 41 §§. Där föreskrives att, om fartyget
genom sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara
iståndsättligt, avtalet upphör att gälla, såvida icke annat följer av avtalets
innehåll. I detta fall blir redaren, oaktat avtalet upphör i förtid, icke pliktig
utgiva skadestånd till de ombordanställda. I stället har av billighetsskäl
år 1934 den bestämmelsen införts i lagen att, för den händelse ombordanställd
blir arbetslös på grund av fartygets förolyckande, han äger rätt till
lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock i princip
högst för två månader. Denna bestämmelse har, såsom departementschefen
och lagrådet omnämnt, tillkommit i anslutning till att vårt land ratificerade
en internationell konvention i ämnet.

Enligt propositionen skulle tillämplighetsområdet för 6 och 41 §§ utvidgas
till att omfatta alla de fall där fartyget drabbas av haveri, som kan
antagas för en tid av minst en månad omöjliggöra tjänstgöring ombord.
Denna utvidgning, som saknar stöd i konventionen, har föranletts av ett
yrkande från sjöfolksförbundet. Enligt förbundets mening lämna gällande
bestämmelser icke sjömännen det skydd, som var förutsatt vid tillkomsten
av stadgandet om rätt till lön vid arbetslöshet. Vid fartygsförlisningar vore
det nämligen mycket vanligt, att redaren gjorde gällande att totalhaveri
ej förelåge samt att 6 och 41 §§ därför icke vore tillämpliga. I stället avmönstrades
besättningen, därvid den finge åtnöja sig med lön under uppsägningstiden,
d. v. s. för manskapets del under endast sju dagar.

Vad förbundet sålunda anfört må vara i och för sig riktigt men förbundet
riktar sig i verkligheten mot den nuvarande utformningen av reglerna
om skadestånd vid kontraktsstridigt avsked. Sakläget är följande. Drabbas
fartyget av haveri, föreligger antingen det i 6 och 41 §§ avsedda fallet, då
lön utgår under högst två månader i händelse av arbetslöshet, eller är haveriet
av sådan art att tjänsteavtalet icke upphör av sig självt. Redaren kan
då välja mellan att låta tjänsteavtalet bestå eller att skilja de ombordanställda
från tjänsten. Därest han i sistnämnda fall icke iakttager vad avtalet föreskriver
om uppsägningstid och om orten för tjänstens frånträdande, bli de
ombordanställda berättigade till skadestånd enligt 3 och 34 §§. Enligt propositionen
skall detta utgå med standardbelopp, nämligen för befälhavaren
tre månaders lön, för sjöman, som tillhör arbetsledningen, två månaders
lön och för övriga sjömän en månads lön. Den föreslagna utvidgningen
av 6 och 41 §§ skulle sålunda, såsom lagrådet antytt, bli oförmånlig
för befälhavaren och förstnämnda grupp sjömän. Av vad anförts under

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3 § framgår att utskottet biträder förslaget om standardersättning vid
kontraktsstridigt avsked. I fråga om ersättningens storlek har utskottet
— såsom kommer att närmare utvecklas i anslutning till 34 § — emellertid
så till vida frångått förslaget, att utskottet förordar att ersättningen beträffande
samtliga sjömän skall bestämmas till två månaders lön. Härav följer
att berörda utvidgning icke skulle bli till fördel för någon ombordanställd.

På grund av det anförda får utskottet — som vid denna prövning finner
sig sakna anledning att beröra de invändningar av principiell natur som
onekligen kunna göras mot utvidgningen — hemställa att riksdagen måtte
bifalla motionerna 1:492 och II: 625 i denna del.

I fråga om det i motionen I: 494 gjorda yrkandet av innebörd, att ombordanställd
i de med 6 och 41 §§ avsedda fallen skall vara berättigad till
lön under uppsägningstiden därest denna är längre än två månader, hyser
utskottet den åsikten att yrkandet i och för sig överensstämmer med billighetens
krav. Spörsmålet har emellertid icke i något sammanhang tidigare
berörts, och utskottet finner det därför icke vara tillrådligt att detsamma
löses utan närmare utredning. För övrigt torde frågan sakna större praktisk
betydelse, eftersom en uppsägningstid överstigande två månader ej är
särskilt vanlig samt parterna äro oförhindrade att genom avtal reglera frågan.
Utskottet får därför avstyrka bifall till denna motion.

2 kap. Om besättningens tjänsteavtal.

10 §.

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas föreskrifter om minimiålder för sjömän. Bl. a. stadgas
att i eldartjänst icke må användas den som ej fyllt sexton år. Beträffande
ångfartyg, som nyttjas i viss vidsträcktare fart, föreskrives att varken
eldare eller kollämpare må vara yngre än aderton år. Även i detta fall må
emellertid undantag medgivas efter särskild prövning.

S jömanskommittén.

Beträffande minimiåldern för eldare och kollämpare anser kommittén, att
åldersgränsen bör vara aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget användes.
Kommittén framhåller, att å koleldade fartyg arbetet såsom eldare och
kollämpare även i inskränkt fart torde vara för hårt för den, som icke uppnått
nämnda ålder. I fråga om eldartjänsten å oljeeldade fartyg påpekas, att
denna visserligen icke är särskilt ansträngande; å andra sidan är arbetet
så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon under aderton år. Kommittén
förordar därför, att åldersgränsen för såväl eldare som kollämpare
å alla fartyg bestämmes till aderton år. För att emellertid rekryteringen till
dessa yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslås, att Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag
för den som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt närmast
på sådana fall, där vederbörande är tillräckligt utvecklad för att utan
fara kunna användas i sådan tjänst.

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet förklarar sig biträda kommitténs förslag om minimiålder
för eldare och kollämpare endast under den förutsättningen att undantagsbestämmelsen
borttages. Enligt förbundets mening kan eljest den
ytterst betänkliga konsekvensen befaras, att en femtonårig pojke avdelades
till att sköta den i fysiskt avseende synnerligen ansträngande tjänsten såsom
kollämpare eller eldare i koleldat fartyg.

Kommerskollegium ansluter sig till sistnämnda yrkande och omnämner
därvid att, kollegium veterligt, dispens från gällande sjömanslags föreskrifter
om minimiålder för eldare eller kollämpare aldrig lämnats.

Sågverksförbundet finner de föreslagna ändringarna i åldersgränserna
vara omotiverade såvitt angår förhållandena inom bogseringsfarten. Förbundet
framhåller, att höjningen av minimiåldern för eldare och kollämpare
är klart olämplig ur rekryterings- och utbildningssynpunkt. Enligt
förbundets mening är arbetet ombord å en bogserbåt ej så hårt att icke regelmässigt
även pojkar på 16 och 17 år väl kunna klara arbetet. Kommitténs
förslag skulle vidare medföra, att den för vissa examina erforderliga praktiska
tjänstgöringen såsom eldare icke skulle kunna fullgöras förrän efter
fyllda 18 år med påföljd att examen blir avsevärt försenad.

Departementschefen.

»Vad sågverksförbundet anfört om den föreslagna minimiåldern för eldare
och kollämpare kan icke lämnas å sido. Fall kunna sannolikt förekomma,
där de med hänsyn till vederbörandes utveckling, tjänstgöringsförhållandena
ombord eller annan omständighet måste anses naturligt att tilllåta
en yngling, som icke fyllt aderton år, taga anställning som eldare eller
kollämpare. Enligt min mening ha emellertid nu angivna synpunkter blivit
tillräckligt tillgodosedda genom stadgandet att undantag i särskild ordning
må meddelas såvitt angår den som fyllt femton år. Härav följer å andra
sidan att jag ej kan biträda sjöfolksförbundets och kommerskollegii hemställan
att dispensmöjligheten skall uteslutas.»

Motionen I: 626.

I motionen hemställes att undantagsbestämmelsen måtte utgå ur lagen.
Till stöd för yrkandet anföres bl. a. att det måste anses vara ett humanitärt
krav, som icke kan eftergivas, att eldare och kollämpare alltid skola
ha fyllt 18 år.

Utskottet.

Enligt utskottets mening ha vägande skäl för att frångå Kungl. Maj :ts
förslag icke åberopats. Det finnes icke anledning antaga, att myndigheterna
komma att bevilja dispens i andra fall än där så kan ske utan olägenhet
och skada för den unge sjömannen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
14 §.

81

Sjömanskommittén.

Kommitténs förslag upptager under detta lagrum ett nytt stadgande av innebörd,
att sjöman, som blir uppsagd från sin tjänst, äger rätt att före uppsägningstidens
utgång påkalla samråd angående uppsägningen inom en
nämnd ombord.

Kommittén omnämner, att förebilden till detta stadgande hämtats från
det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år
1938 ingångna s. k. huvudavtalet (saltsjöbadsavtalet). Efter att ha redogjort
bl. a. för huvudpunkterna i detta avtal anför kommittén följande:

Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande
parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsägning
komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock
avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till
säkerheten ombord. Samråd bör därför icke förekomma i samband med att
sjöman avskedas. Om han sålunda skiljes från tjänsten, därför att han
är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip intet
invändas häremot. Enahanda är förhållandet då sjöman avskedas, därför
att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tveksam
blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de
skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjömannen
berättigad till skadestånd och häri ligger en viss säkerhet mot avskedanden,
som icke äro sakligt grundade. Kommittén har funnit huvudsaken
vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt
i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom
uppsägning bringa tjänsteavtalet till upphörande inskränkes. Enligt kommitténs
övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas
att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt
den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina synpunkter.

Vidare anför kommittén, att den icke funnit skäl föreslå, att uppsägning
skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall
ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning bör det ankomma
på sjömannen att avgöra huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstående
eller ej.

Den nämnd, inom vilken samråd föreslås skola äga rum, skall enligt
kommitténs förslag ha enahanda sammansättning som den nämnd vilken
skall träda i verksamhet, då fråga uppkommer att ålägga sjöman disciplinbot.
Kommittén föreslår —- såsom framgår av redogörelsen vid 64 § — att
denna nämnd skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av
denne för varje särskilt fall utsedda personer ur besättningen, nämligen två
sjömän av befälsgraden, om den uppsagde sjömannen tillhör arbetsledningen
ombord, samt eljest en sjöman av befälsgraden och en sjöman av manskapsgraden.

Kommittéledamoten Böös framhåller att det av kommittén föreslagna
stadgandet saknar motsvarighet i Köpenhamns-utkasten. Det förefaller reservanten
ovisst, om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa cn från

(> Ttiliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

industriens avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de
avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån har
ett annat innehåll än kommitténs förslag. Vidare anför reservanten att —
även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka befälhavarens
rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till
upphörande — den dock i verkligheten kan komma att få sådan verkan, och
detta förefaller så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras
gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» förekomma
i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den
grund skulle kunna anses vara av nöden.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna godtaga
kommitténs förslag. Till stöd härför anföra de bl. a. följande:

Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa överenskommelse
om vissa bestämmelser rörande samråd före uppsägning av
anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss.
Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses oriktigt
och ha karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande,
baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedömandet
av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten
till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som
han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen
kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men enbart
ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom att såsom skett
i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste bestämt
avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfrämjande
syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nödvändig
för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt enkelt
icke ske.

Sistnämnda reservanter anse vidare, att kommitténs motivering icke är
hållbar. Enligt deras uppfattning ligger det i sakens natur att befälhavaren
icke gör sig av med en sjöman utan särskilda skäl. Vidare lärer sammanhållningen
ombord mellan sjömännen ofta medföra, att deras uppfattning
ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befälhavaren
har goda skäl att avmönstra en sjöman.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet anför, att förhastade och omotiverade uppsägningar av
sjömän varit vanligt förekommande, naturligen mest vid lågkonjunkturer
med stor tillgång på arbetskraft. Sjömannen har hittills stått försvars- och
rättslös gentemot dylika omotiverade uppsägningar, som kunna medföra årslång
arbetslöshet för dem. Enligt förbundets uppfattning tillgodoser förslaget
icke helt sjömannens krav på större trygghet i anställningen men torde dock
kunna anses utgöra ett visst skydd.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av största betydelse, att kommitténs
förslag godtages. Förbundet är övertygat om att stadgandet skulle bidraga
till att giva sjömannen en tryggare ställning i tjänsten. Säkerligen

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

83

skulle flertalet i och för sig obefogade uppsägningar försvinna. Förbundet
hänvisar till det norska förslaget, som under rubriken »Vern mot oppsiing»
upptager ett nytt stadgande, benämnt 70 §, enligt vilket sjöman som blir
uppsagd eller avskedad utan att detta har »saklig grunn i rederens eller
sjpmannens forhold» under närmare angivna förutsättningar är berättigad
till ersättning av redaren.

Övriga hörda myndigheter och organisationer avstyrka kommitténs förslag,
i den mån de särskilt yttra sig över denna paragraf.

Sålunda yrka fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befålsförening och
radiotelegrafistföreningen bestämt att det av kommittén föreslagna stadgandet
skall utgå. Föreningarna kunna icke vitsorda, att förhastade och i och
för sig oberättigade uppsägningar skulle förekomma i avsevärd omfattning.
De framhålla att övervägande antalet uppsägningar komma från sjömännen
själva, ävensom att befälhavaren av många skäl helst vill behålla sitt
folk. Vidare påpeka föreningarna, att kommittén icke uppställt det i saltsjöbadsavtalet
intagna villkoret, att arbetstagaren skall ha varit anställd i
minst nio månader hos arbetsgivaren för att samråd må äga rum. Detta innebär,
att även de »allra flyktigaste arbetstagarna» skulle kunna påfordra
samråd. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt föreningarnas
åsikt menligt inverka på befälhavarens auktoritet och därmed undergräva
hans möjligheter att upprätthålla disciplinen ombord.

Jämväl samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer yrka, att den föreslagna
bestämmelsen skall borttagas.

Redareföreningen ansluter sig därvid till de synpunkter som anförts av
reservanterna Forssblad och Reuterskiöld. Föreningen understryker särskilt
att de uttalanden, som skulle komma att göras inom den ifrågasatta nämnden,
i många fall skulle bli påverkade av en missriktad kollegialitet ombord.
Okynnesuppsägningar torde av naturliga skäl vara mycket sällsynta från
redarens sida. Däremot äro sådana uppsägningar mycket vanliga från sjömännens
sida. Enligt föreningens åsikt skulle det därför ur säkerhetssynpunkt
snarare vara skäl att införa någon restriktion till förhindrande därav.

Kommerskollegium anför att, i den mån ett samrådsinstitut befinnes påkallat
för sjöfartens del, bestämmelser härom synas icke böra lagfästas utan
— såsom skett beträffande övriga arbetsområden — få ingå i avtalen. Vidare
understryker kollegium, att det föreslagna stadgandet icke är begränsat till
fall där arbetstagaren varit anställd längre tid ävensom att stadgandet är
olämpligt med hänsyn till förhållandena ombord, framförallt därför att detsamma
skulle inverka menligt beträffande befälhavarens ställningstagande i
frågor som kunna röra fartygets bästa. Icke heller utgör formen för det
ifrågasatta samrådet någon garanti för cn objektiv handläggning. Dessutom
skulle befälhavarens auktoritet råka i fara. Slutligen framhåller kollegium
att det med hänsyn till den fåtaliga besättningen å mindre fartyg kan erbjuda
svårigheter att tillsätta eu på lämpligt sätt sammansatt nämnd.

Socialstyrelsen har i huvudsak samma invändningar som kommerskollegium
mot kommitténs förslag. Styrelsen understryker, att förslaget i åtskil -

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

liga hänseenden skiljer sig från de i saltsjöbadsavtalet upptagna bestämmelserna
om samråd vid uppsägning. Vidare frågar sig styrelsen om syftet med
samrådet är trygghet i anställningen. Styrelsen menar, att i så fall 14 dagars
varsel före uppsägning bort föreskrivas eller, om detta med hänsyn till sjöfartens
särart ej ansetts möjligt, att vissa allmänna normer för nämndens
bedömande lämnats, t. ex. såsom enligt huvudavtalet, att vid lika skicklighet
och lämplighet anställningstidens längd eller särskilt stor försörjningsplikt
skall tagas i betraktande.

Slutligen anmärker styrelsen på utformningen av kommitténs förslag.
Enligt styrelsens mening framgår icke, huruvida nämnden har beslutanderätt
i saken eller ej. Dessutom saknar förslaget straffbestämmelse för den
befälhavare, som vägrar att efterkomma begäran om samråd.

Icke heller hovrätten och rådhusrätten anse sig kunna biträda kommitténs
förslag.

Generalkonsulatet i London befarar, att förslaget skall medföra större olägenheter
än fördelar. Framför allt skulle befälhavaren få svårigheter vid
personalombytena i hamn. En befälhavare, som ämnar uppsäga en sjöman,
önskar nämligen som regel ogärna göra detta utan att vara helt säker på att
kunna finna ersättare och härom vet han ofta intet förrän fartyget anlänt
till den hamn, där personalombytet skall ske.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom svensk rätt den
grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro oförhindrade att
— med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid — när som helst bringa
ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare tid ha emellertid
hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömsesidiga handlingsfrihet
i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit insteg och erkännande,
att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot oberättigade och
förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik åsikt har, såvitt
angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen år 1938 ingångna s. k. saltsjöbadsavtalet;
i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i närmare angiven ordning
mellan representanter för arbetsgivare och arbetstagare vid ifrågasatt
permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars anställning varat minst
nio månader.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt
riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberättigad
eller förhastad uppsägning. Däremot ha ej blott redarorganisationerna
utan även många myndigheter samt flera befälsorganisationer bestämt avstyrkt
kommitténs förslag att i sjömanslagen införa bestämmelser i ämnet.

Sålunda har till en början gjorts gällande att dylika bestämmelser icke
höra hemma i lag utan att det bör överlåtas åt parterna att lösa frågan
avtalsvägen. I betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från
arbetsavtalet i land är utförligt reglerat i lag, synes denna invändning icke
i och för sig avgörande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

85

Mera vikt måste enligt min mening tillmätas farhågan att det föreslagna
samrådet i uppsägningsfrågor indirekt kunde komma att inkräkta på befälhavarens
handlingsfrihet i ämnen, som röra sjöfartssäkerheten och fartygets
bästa, samt över huvud skada befälhavarens auktoritet. Det vill
dock synas, som vid en varsam utformning av den tänkta samrådsbestämmelsen
dylika risker skulle kunna undvikas. Och över huvud måste detta
och andra argument mot samrådet vägas mot vad den största personalorganisationen
med styrka hävdat rörande förekomsten, särskilt vid lågkonjunktur,
av obefogade uppsägningar, gentemot vilka manskapet reser begripliga
trygghetskrav. Vid övervägande av skälen för och emot synes det
mig väl befogat att i så måtto tillmötesgå sjöfolkets önskemål, att man, i
huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, ger den uppsagde
rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad
också med och av andra personer än befälhavaren. Det må understrykas
att enligt kommitténs förslag samråd icke skulle ifrågakomma i annat fall
än där sjömannen blivit uppsagd och alltså icke när han blivit avskedad.
Enligt min mening utgör detta en viss borgen för att befälhavaren icke av
den nya bestämmelsen skall bringas eftersätta hänsynen till sjöfartssäkerheten.
Det må dessutom framhållas att befälhavaren ej skulle vara
skyldig att tillmötesgå de önskemål, som kunna framkomma vid ett samråd
— endast att låta den uppsagde inför nämnden framlägga sin sak och
sedan med nämndens övriga ledamöter dryfta frågan.

Såsom i åtskilliga remissyttranden understrukits är saltsjöbadsavtalet
icke tillämpligt å annan arbetstagare än den, vars anställning varat minst
nio månader. Denna princip grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen,
att rätten till samråd skall förbehållas sådan arbetstagare, som
har en fastare anknytning till företaget och därför har särskilt stöd för
ett anspråk på trygghet i anställningen. I varje fall innan närmare erfarenhet
vunnits av det föreslagna samrådet synes det mig naturligt att en motsvarande
begränsning får komma till uttryck i sjömanslagen. Avgörande
för sjömans rätt att begära samråd bör därför vara, att han varit anställd
hos samma redare eller å samma fartyg viss tid. Anställningstiden torde
lämpligen böra bestämmas till sex månader. När tiden alltså avses bli
kortare än enligt saltsjöbadsavtalet, har det avgörande för mig varit den
större rörlighet som utmärker arbetsmarknaden inom sjöfarten.

Vad angår de av kommittén förordade formerna för samrådet synas de
i huvudsak väl avpassade efter förhållandena till sjöss. Det kan sålunda
icke anses lämpligt att ålägga befälhavaren att i förväg lämna underrättelse
om tilltänkt uppsägning. Vidare ligger det närmast till hands att låta
uppsagd sjöman själv avgöra, om uppsägningen skall bli föremål för samråd
eller ej. Däremot synes det vara ändamålsenligt att föreskriva, att begäran
om samråd skall göras viss tid, förslagsvis tre dagar, före uppsägningstidens
utgång. Härigenom skulle befälhavaren beredas erforderligt rådrum för
nämndens sammankallande. De regler, som förordats angående nämndens
sammansättning, förefalla mig väl avvägda. Jag delar kommitténs uppfatt -

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ning, att sjömannen bör ha rätt att framlägga sina synpunkter inför nämnden,
men lagrummets ordalag torde böra så jämkas, att icke det missförstånd
uppkommer att sjömannen har anspråk på att övervara också diskussionen
ledamöterna emellan.

Invändningen att åtskilliga fartyg icke ha tillräcklig besättning för att
samråd skall kunna äga rum är riktig. På grund härav och då en särskilt
reglerad ordning för samråd av lätt insedda praktiska skäl blir mindre behövlig
ju mindre den berörda personkretsen är, har jag ansett mig böra
föreslå, att fartyget skall ha minst tio mans besättning för att samråd skall
kunna påkallas.

Till sist må i anledning av socialstyrelsens yttrande omtalas att, enligt
vad jag inhämtat, kommittén enhälligt avstyrkt ett inom densamma dryftat
förslag att i lagen införa bestämmelse om ansvar spåföljd för befälhavare,
som underlåter att tillmötesgå begäran om samråd.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

Motionärerna yrka, att lagrummet i alla parters intresse måtte utgå.
Utskottet.

Under senare tid har utvecklingen gått i den riktningen, att arbetsgivarens
sedan gammalt erkända rätt att när som helst uppsäga arbetstagaren
från hans anställning i viss mån inskränkts. I det s. k. saltsjöbadsavtalet
ha de ledande parterna på arbetsmarknaden i land givit uttryck åt den uppfattningen,
att arbetstagaren i princip bör vara skyddad mot sådana uppsägningar
från arbetsgivarens sida, som ej äro sakligt grundade. Berörda avtal
lämnar bl. a. utförliga bestämmelser om samråd mellan vederbörandes organisationer,
då fråga uppkommer att uppsäga eller permittera arbetstagare.
Även flertalet i land gällande kollektivavtal innehålla stadganden, avsedda
att verksamt trygga arbetstagaren mot oberättigade uppsägningar.

Varken sjömanslagen eller de för sjöfolket gällande kollektivavtalen upptaga
någon bestämmelse, ägnad att skydda sjömännen mot uppsägningar
och avskedanden. Detta sammanhänger med de särskilda förhållandena till
sjöss och då framför allt hänsynen till sjöfartssäkerheten. Självklart är att
sjömans i och för sig berättigade krav på att få behålla sin anställning icke
får inkräkta på denna säkerhet. Det är därför uteslutet att till sjömanslagen
överföra de i saltsjöbadsavtalet lämnade bestämmelserna om samråd.
Därmed är dock icke sagt att det skulle vara otänkbart att beträffande
tjänsteavtalet till sjöss tillämpa själva grundtanken om samråd. Departementschefen
har biträtt den av kommittén uttalade meningen, att lagen bör
upptaga en regel om samråd så utformad, att den — utan att inkräkta på
befälhavarens auktoritet och därmed på sjöfartssäkerheten — medverkar
till att befälhavaren icke verkställer förhastade och oberättigade uppsägningar.
Enligt Eungl. Maj:ts förslag skall samråd icke äga rum vid avsked
utan uteslutande vid uppsägning och då endast om sjömannen varit i tjänst
å fartyget eller hos redaren i minst sex månader. Ej heller kan samråd ifrå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

87

gakomma med mindre fartyget har minst tio mans besättning. Vidare är det
den uppsagde sjömannens egen sak att avgöra, om uppsägningen skall bli
föremål för samråd eller ej. Härtill kommer att samrådsnämnden icke kan
fatta ett för befälhavaren bindande beslut i saken. Nu angivna omständigheter
jämte det förhållandet att alltid minst en sjöman av befälsgraden skall
deltaga i samrådet utgöra enligt utskottets mening en säker borgen för att
befälhavarens auktoritet icke äventyras. På grund härav och då det föreslagna
stadgandet otvivelaktigt skulle bidraga till att hos den enskilde sjömannen
skapa en känsla av ökad trygghet i anställningen anser utskottet,
att stadgandet bör inflyta i lagen. Utskottet får därför avstyrka motionerna
I: 492 och II: 625 i denna del.

18 §.

Gällande rätt.

Lagrummet upptager föreskrifter om den tid under vilken hyra skall
utgå. I första stycket stadgas att hyra utgår från och med den dag sjömannen
tillträder tjänsten ombord eller, om han från förhyrningsorten
måst företaga resa för att komma till fartyget, från och med den dag resan
anträdes. Enligt andra stycket löper hyran till och med den dag sjömannen
avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen,
där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra
kapitlet förut upphört. I tredje stycket stadgas att hyra ej utgår för den
tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten. Jämlikt fjärde stycket
skall vid beräkning av hyra för del av månad denna räknas till trettio
dagar.

I anslutning till 18 § må framhållas att 32 § upptager en särbestämmelse
om hyra. Där stadgas nämligen att sjöman, som avskedas på grund av
sjukdom eller skada, äger åtnjuta, utöver full hyra så länge han kvarstår
i tjänsten, hyra för två månader om han tillhör befälsgraden och för en
månad om han tillhör manskapsgraden.

Vidare må erinras om att sjöman jämlikt 32 § icke äger rätt till hyra, om
han är arbetsoförmögen eller avskedas på grund av sjukdom eller skada,
som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens antagande.

5 jömanskommittén.

Kommittén framhåller bl. a., att sjömanslagen för närvarande saknar en
allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från tjänsten
är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada. Av lagens uppbyggnad
följer att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid gäller, kan
välja mellan att avskeda sjuk eller skadad sjöman och utbetala sjukhyra till
honom (32 §) eller att uppsäga avtalet samt på lämpligt sätt föra honom
till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens utgång upphör. Det har också
visat sig, att 32 § endast sällan kommit till användning. Eftersom den för
besättningen gällande uppsägningstiden — till skillnad från vad gäller bo -

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

träffande befälhavaren -— så gott som undantagslöst är betydligt kortare än
den tid, vilken ligger till grund för sjukhyrans storlek, blir det vanligen för
redaren förmånligare, om sjömannen icke avskedas utan uppsäges. Såsom
1938 års sjömanslagsutredning påpekar är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande.
Lagens regler ha också blivit väsentligt uppmjukade i kollektivavtalen.
Härefter anför kommittén följande:

Kommittén förmenar att, eftersom här är fråga om en social förmån,
betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara oberoende
av anledningen till tjänsteförhållandets upphörande. Sålunda bör i princip
även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på egen
begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör
gälla, därest tjänsteavtalet upphör till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast
då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen
åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras
gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid funnit,
att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse
föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan
skuld, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt mot honom, om
han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta,
om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller
skadats.

I fortsättningen omnämner kommittén, att sjömanslagsutredningen mot
avfattningen av 32 § anmärkte att en sjöman som avskedades jämlikt detta
lagrum ägde rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbetsoförmågan
icke varade motsvarande tid. I likhet med utredningen anser
kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör ändras
därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är
arbetsoförmögen.

Kommittén finner i likhet med sjömanslagsutredningen, att bestämmelserna
om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning anför kommittén:

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att sjömannen
bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd
att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han
sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed
han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdomen
kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare
kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoförmåga
uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för
redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har
emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra
icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos
annan arbetsgivare. Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att
sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit
anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön
eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhainns-utkastet icke
upptager denna begränsning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

89

Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjukhyra
skall föreligga. Därvid framhålles att i vårt land den grundsatsen
numera gäller, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras
mellan olika grupper. Kommittén kan därför — oaktat de fyra Köpenhamns-utkasten
behållit den nuvarande olikheten mellan sjöman av befälsgraden
och annan sjöman — icke finna annat än att den längsta tid under
vilken sjukhyra må utgå skall vara densamma för alla sjömän. På anförda
skäl förordar kommittén, att denna tid bör vara två månader. Kommittén
har därvid varit medveten om att likhetsregeln dock i så måtto åsidosättes,
som befälhavaren jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader.
Detta sammanhänger med befälhavarens särskilda anställningsförhållanden.

Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet, att hyra ej utgår för den
tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten, kvarstå i 18 § tredje
stycket. Vidare föreslår kommittén, att stadgandet sammanfogas med den
nu i 32 § upptagna föreskriften om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra,
där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat
den vid tjänstens antagande. Kommittén förordar därvid, att föreskriften
utformas på samma sätt som i 4 §. I fråga om könssjukdomarna
hänvisar kommittén till denna paragraf.

För fullständighetens skull må omnämnas, att sjömans!agsutredningen
förordade den begränsningen i rätten till sjukhyra, att sjöman icke i något
fall skulle vara berättigad till sådan hyra för flera dagar än han varit i
tjänsten, med mindre han avskedades enligt 32 §. Nämnas må även att det
danska förslaget stadgar att sjukhyra ej må krävas för längre tid än sjömannen
varit anställd, såvida ej bestämda tecken på sjukdom eller skada
kunna påvisas.

Kommittéledamoten Böös erinrar om sistnämnda båda förslag och ifrågasätter
om det kan vara välbetänkt att låta en hur kortvarig anställning
som helst grunda rätt till full sjukhyra. Enligt reservantens mening skulle
det vara synnerligen frestande för personer utan fastare anknytning till
fartyget att skaffa sig dylik hyra genom att simulera sjukdom. Dessutom
synes det reservanten föga rimligt att giva sådana personer rätt till full
sjukhyra efter några få dagars tjänst.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anföra liknande synpunkter.
De framhålla vidare att, på sätt kommittén utformat sitt förslag,
sjukhyra skulle komma att utgå även i de fall då redaren icke är skyldig
att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad
med sjukdom av sådan art att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord.
Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen uppsägning
och får, om förslaget antages, sjukhyra efter avmönstringen. För
den, som har kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att do
föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor
omfattning.

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Remissinstanserna.

Befålsorganisationerna, sjöfolksförbundet, landsorganisationen samt socialpolitiska
delegationen ansluta sig till kommitténs förslag. Icke heller rådhusrätten
har något att invända mot förslaget.

Fartggsbefälsföreningen vänder sig framför allt mot den av Böös hävdade
meningen, att sjukhyra i allt fall icke bör löpa flera dagar än sjömannen
varit i tjänsten. Föreningen framhåller därvid, att utan denna inskränkning
skyldigheten att gälda sjukhyra visserligen skulle kunna bli
betungande för den enskilde redaren, men att denna sak måste ses ur hela
sjöfartsnäringens synpunkt. Den av Böös föreslagna regeln skulle medföra,
att en sjöman, som efter en längre tids tjänstgöring på ett fartyg övergår
till ett annat fartyg och kort tid därefter drabbas av sjukdom, skulle vara
berättigad till sjukhyra endast under så lång tid han tjänstgjort å det senare
fartyget. Avslutningsvis anför föreningen, att farhågan för att de av
kommittén föreslagna reglerna kunna inbjuda till missbruk från sjömännens
sida icke utan vidare kan avfärdas och föreningen vill icke motsätta
sig införandet av föreskrifter med ändamål att stävja missbruk.

Kommerskollegium förordar den ändringen av kommitténs förslag, att
sjukhyra ej må löpa flera dagar än sjömannen varit i tjänsten med mindre
bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas.

Hovrätten finner det rimligt, att sjukhyran i intet fall löper under flera
dagar än sjömannen varit i tjänsten.

Socialstyrelsen uttalar såsom sin mening, att kravet på viss anställningstid
såsom villkor för åtnjutande av sjukhyra icke synes oberättigat.

Vidare påpekar styrelsen, att redarens ekonomiska ansvar för de anställda
skulle genom kommitténs förslag komma att i ej oväsentlig mån utökas, vilket
skulle -— särskilt för den mera lokalt betonade sjöfarten — vidga skillnaden
i standard beträffande sjukförmåner mellan sjöfolket och andra ganska
närstående grupper av anställda i land. Enligt styrelsens mening är det
en avvägningsfråga vad som i detta avseende kan vara ekonomiskt rimligt
och socialt skäligt med hänsyn till sjöfartens särart.

Redareföreningen — med instämmande av arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet,
stufvareförbundet och bogseringsaktiebolaget — yttrar till
en början, att sjöfartsnäringen numera icke är så särpräglad, att sjömännen
i dag skäligen kunna göra anspråk på att bli behandlade i särskild
ordning, när det gäller förmåner i samband med sjukdom. Än mindre föreligger
skäl att utvidga befintliga förmåner. Sjömannen får skydda sig mot
de ekonomiska riskerna av sjukdom genom att ingå som medlem i sjukkassa.

Vidare anför föreningen, att erfarenheten visat att sjömännen i ej oväsentlig
utsträckning missbruka rätten till förmåner vid sjukdom. I anslutning
härtill yttrar föreningen följande:

Det förekommer särskilt ofta, att sjömän, då tjänsteavtalet gått till ända
och i synnerhet efter uppsägning från befälhavarens sida, utan skäl anmäla
sig sjuka. Härvid åberopas i allmänhet symptom, vilka äro svåra att

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

91

kontrollera, särskilt för en främmande läkare vid ett tillfälligt besök. Vanligt
är också, att en sjöman, som erhållit tillrättavisning i tjänsten, anmäler
sig sjuk under liknande omständigheter. — I icke så få fall förtiga sjömännen
sjukdom vid påmönstring. Sjömännen äro visserligen skyldiga att
efter tillsägelse låta läkarundersöka sig före påmönstringen. Det säger sig
emellertid självt, att det vid dylik undersökning icke är möjligt att alltid
konstatera, huruvida sjukdom föreligger. Att underkasta envar sjöman
ingående läkarundersökning är icke möjligt. Att bevisa hurusom sjukdom
förelegat redan före påmönstringen ställer sig givetvis i dylika fall mycket
svårt. — Vidare ådraga sig sjömän speciellt under vistelse i land d. v. s.
vid tillfällen då någon kontroll icke kan utövas, icke sällan skador och
sjukdomar, som orsakats av grovt vållande, ofta i samband med spritförtäring.
Att bevisa sådant vållande är i de flesta fall omöjligt för redaren.
— Det har också konstaterats, att sjömännen ofta anmäla sig arbetsdugliga,
så snart tiden för redarens underhållsskyldighet upphört. — Det har
visat sig synnerligen svårt för redarna att komma till rätta med missbruk
från sjöfolkets sida av här avsedd art. Sjömannen vet till fullo, att bevisbördan
åligger redaren, därest denne gör gällande, att exempelvis förtigande
eller grovt vållande föreligger.

Föreningen tillägger slutligen, att åtminstone en del fall av missbruk
skulle kunna förhindras, om lagen upptog en bestämmelse om att sjukhyra
icke i något fall skulle kunnat krävas för längre tid än sjömannen varit
i tjänsten.

Kanalflottans rederiförening understryker, att någon i lag reglerad ersättning
vid sjukdom icke föreligger för arbetstagarna i land samt att, i
den mån rätt till sjukersättning tillförsäkrats dem i kollektivavtal, det
förutsatts en viss, i allmänhet ganska långvarig anställningstid hos arbetsgivaren,
oftast sex månader. Föreningen finner det därför icke opåkallat
att rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att en viss anställningstid
utgör förutsättning för erhållande av sjukhyra eller att denna bestämmes i
förhållande till anställningstidens längd.

Departementschefen.

»I gällande sjömanslag infördes emellertid den bestämmelsen, att ombordanställd,
som avskedades på grund av sjukdom eller skada, skulle vara berättigad
till sjuklön under tid, som för befälhavaren bestämdes till tre
månader, för sjöman av befälsgraden till två månader och för sjöman av
manskapsgraden till en månad. Bestämmelsen grundar sig uppenbarligen
på den uppfattningen, att det — framför allt med hänsyn till sjöfartsnäringens
särart — är skäligt, att redaren i någon mån bispringer oinbordanställd,
som i hans tjänst drabbats av sjukdom eller skada och på grund
därav satts ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Under de senaste trettio
åren torde intet ha inträffat som föranleder till annat bedömande. Tvärtom
torde utvecklingen på det sociala området ha medfört, att den ombordanställdes
krav på att bli skäligen tillgodosedd vid iråkad sjukdom
anses ännu mera berättigade än tidigare. I detta sammanhang må erinras
om bestämmelserna i Seattlekonvenlionen nr 70 om social trygghet för

92

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömän, vilken föreskriver skyldighet för redaren att i vissa fall utgiva en
ej så ringa sjukersättning.

Ur nu angivna synpunkter måste det anses otillfredsställande, att sjöman
jämlikt gällande lag icke äger rätt till sjuklön under annan förutsättning
än att han blivit avskedad på grund av sjukdom eller skada.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra biträda kommitténs
förslag, att sjöman som vid frånträdandet av tjänsten är oförmögen till
arbete på grund av sjukdom eller skada i princip skall vara berättigad
till sjuklön, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. I likhet
med kommittén anser jag emellertid, att undantag bör göras för det fall
att sjöman avskedas jämlikt 33 §, dock ej om avskedsgrunden är för sen
inställelse och sjömannen var utan skuld.

Däremot är det svårare att avväga den längsta tid, under vilken sjöman
må kunna kräva sjuklön. Kommittén har i denna fråga hänvisat till Seattlekonventionen
nr 70, enligt vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman i princip
är berättigad till tre månaders sjuklön. Samtidigt framhålles emellertid,
att konventionen icke upptager föreskrift om sjuklön åt sjöman som vistas
i hemlandet, uppenbarligen beroende därpå att konventionen förutsätter att
sådan sjöman icke bör vara mera gynnad än annan hemmavarande sjuk
medborgare. Efter att ha anmärkt att lagregler om lön vid sjukdom visserligen
icke finnas för den enskilde arbetstagaren i land, påpekar kommittén
emellertid, att 32 § gällande sjömanslag icke skiljer på sjöman, som kvarlämnas
i utlandet, och på sjöman, som vistas i Sverige. Under hänsynstagande
till dessa olika synpunkter har kommittén stannat för att alla sjömän
skola vara berättigade till sjuklön för en tid av högst två månader.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl avvägt, såvitt angår den utrikes
sjöfarten med dess säregna förhållanden. Det torde icke kunna förnekas,
att sjöman i dylik fart är mera utsatt för sjukdoms- och olycksfallsrisker
än flertalet andra arbetstagare. Däremot synes det, såsom särskilt
socialstyrelsen betonat, vara synnerligen ovisst, om även sjöman i inrikes
fart bör komma i åtnjutande av en så vidsträckt förmån. Dennes levnadsvillkor
skilja sig nämligen i betydligt mindre grad från arbetstagarens
i land och det torde därför icke vara lämpligt att ställa honom i en alltför
gynnsam ställning. På grund härav har jag ansett mig böra förorda, att sjöman
i inrikes fart icke skall vara berättigad till sjuklön för längre tid
än en månad.

Mot den föreslagna utvidgningen av rätten till sjuklön har invänts, framför
allt från redarhåll, att den skulle komma att leda till avsevärt missbruk.
I varje fall vore det lämpligt att föreskriva viss tids längre tjänstgöring hos
redaren såsom villkor för åtnjutande av förmånen eller åtminstone införa
den begränsningen att sjuklön ej får krävas för längre tid än sjömannen
varit i tjänsten.

Det torde icke kunna förnekas att här liksom på andra områden missbruk
kan förekomma, men enligt min uppfattning får denna omständighet icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

93

vara avgörande. Det kan ej vara riktigt att neka det stora flertalet sjömän
en social förmån endast av den anledningen att rätten kan missbrukas av
ett fåtal. Härtill kommer, att redaren har betydlig makt att stävja missbruk.
Sådant kan icke gärna ifrågakomma i andra fall än när fartyget ligger
i hamn och då har redaren möjlighet att låta sjömannen undergå läkarundersökning.
Icke heller torde sjömannen mot redarens vilja kunna kräva
att på grund av sjukdom eller skada få lämna tjänsten, med mindre läkaren
finner så vara nödvändigt för att sjömannen skall få betryggande vård.
Ett stadgande, innebärande att rätten till full sjuklön skulle vara beroende
av viss tids anställning, är ägnat att för den enskilde sjömannen i så avsevärd
mån minska värdet av förmånen att jag icke kan förorda en sådan
begränsning.

Mot kommitténs förslag i övrigt har jag icke någon erinran att framställa.

I fråga om könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 4 §.»
Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att rederiernas sjukvårdskostnader redan nu äro
betydande samt att en fördubbling av kostnaderna icke är osannolik, därest
18 § godkännes i den föreslagna utformningen. Regler för att förhindra
missbruk synas vara av behovet påkallade. Att låta en hur kortvarig anställning
som helst ge rätt till sjuklön måste medföra frestelse för missbruk,
eftersom sjöman genom att simulera sjukdom efter anställningens slut kan
tillskansa sig förmåner. Därför bör stadgas exempelvis att sjuklön icke
skall utgå under längre tid än den sjuke varit inom vederbörande rederi.

Motionen II: 626.

Motionärerna vända sig mot förslaget, att sjuklönen inom inrikes fart
icke må krävas under längre tid än en månad. Förslaget innebär en uppdelning
av sjömän i två kategorier som tidigare icke funnits i sjömanslagen.
Något förhållande har icke inträffat som motiverar en sådan kategoriklyvning.
Den torde för övrigt strida mot Seattlekonventionen nr 70. Slutligen
äro tvister att befara, eftersom det kan vara svårt att avgöra i vilken fart
fartyget befinner sig.

Utskottet.

I fråga om förslaget, att svensk sjöman icke skall gå förlustig den honom
eljest tillkommande rätten till lön om han blir arbetsoförmögen till följd
av könssjukdom, må hänvisas till vad utskottet anfört under 4 §.

Beträffande de föreslagna reglerna om sjömans rätt till sjuklön efter anställningens
upphörande är det enligt utskottets mening icke lätt att finna
en lösning, som tager skälig hänsyn till de från olika håll framförda,
sinsemellan stridande synpunkterna på frågan. Obestridligen skulle ett genomförande
av förslaget medföra ökade utgifter för rederinäringen. Vidare
skulle sjömännen bli förmånligare ställda än de enskilda arbetstagarna i
land. Å andra sidan torde — åtminstone såvitt angår den utrikes sjöfarten
—- det icke kunna förnekas, att sjömännen vanligen i avsevärt högre grad

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

än övriga arbetstagare äro utsatta för risken att ådraga sig sjukdomar. Dessutom
blir sjömannens belägenhet mera påfrestande, om han drabbas av
sjukdom eller skada. Ur nu angivna synpunkter synes förslaget vara väl
avvägt. Utskottet har emellertid funnit skäl att ytterligare pröva frågan,
om icke förslaget bör fullständigas med en bestämmelse, ägnad att förhindra
missbruk från sjömännens sida. De från skilda håll uttalade farhågorna,
att mindre nogräknade sjömän skulle tillskansa sig sjuklön genom
att simulera sjukdom eller skada, ha säkerligen ett visst berättigande.
Det kan därför förefalla befogat att införa den bestämmelsen i lagen, att
sjuklön icke i något fall må krävas för längre tid än sjömannen varit i
tjänsten. Såsom departementschefen framhållit skulle dock en sådan bestämmelse
i avsevärd mån minska värdet av rätten till sjuklön. Utskottet
kan därför icke tillstyrka bestämmelsen. Enligt utskottets åsikt kan emellertid
samma invändning icke göras mot det danska förslaget, att rätten till
sjuklön i intet fall skall avse längre tid än sjömannen tjänstgjort, med
mindre bestämda tecken på sjukdom eller skada påvisats. Ett dylikt stadgande
skulle — utan att betaga den verkligt sjuke eller skadade sjömannen
rätten till full sjuklön — åtminstone i någon mån hindra simulanter att
orättfärdigt skaffa sig sjuklön. På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att motionerna 1:492 och 11:625 på det sätt bifallas, att till 18 §
andra stycket i propositionen fogas en bestämmelse av innebörd att redarnas
skyldighet att utgiva sjuklön i intet fall må avse flera dagar än sjömannen
varit i tjänsten, med mindre bestämda tecken på sjukdom eller
skada påvisats.

Vad angår yrkandet i motionen II: 626, att åtskillnad beträffande den tid
under vilken rätten till sjuklön föreligger ej bör göras mellan den utrikes
och den inrikes sjöfarten, må till en början understrykas att en sådan åtskillnad
icke står i strid med Seattlekonventionen nr 70. Beträffande sjöman,
som vistas i hemlandet, föreskriver nämligen konventionen ej annat,
än att denne skall vara berättigad till sjukersättning enligt allmänt gällande
bestämmelser. Eftersom vår lagstiftning saknar allmänna regler om ersättning
åt arbetstagare vid sjukdom, kommer sålunda den i inrikes fart tjänstgörande
sjömannen att bli förmånligare ställd än enligt konventionen. Icke
heller vållar gränsdragningen några svårigheter. Ett fartyg, som är bestämt
till utrikes ort, nyttjas i utrikes fart, och övriga fartyg i inrikes fart.
Utskottet, som biträder de av departementschefen anförda skälen för förslaget
att sjöman i inrikes fart icke i något fall skall enligt lagen vara berättigad
till sjuklön för längre tid än en månad, får därför avstyrka bifall
till motionen II: 626 i denna del.

20 §.

Gällande rätt.

*

Enligt lagrummets första stycke äger sjöman för närvarande fordra, att
viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person
här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

95

I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår
till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk
mot honom.

S jömanskommittén.

Kommittén föreslår den ändringen av lagrummets första stycke, att sjöman
icke må fordra utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar.

Beträffande andra stycket förordar kommittén den lydelsen, att dragsedelsbeloppet
utan sjömannens samtycke må nedsättas allenast i den mån
den övriga hyran icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot
eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen
medgives eller eljest är klar.

Departementschefen.

Kommitténs förslag tillstyrkes av departementschefen.

Motionen II: 626.

Motionärerna yrka, såvitt nu är i fråga, att orden »eller eljest är klar»
måtte utgå ur lagen.

Utskottet.

Den av motionärerna yrkade begränsningen av redarens kvittningsrätt
strider mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser, och utskottet får därför
föreslå, att riksdagen måtte lämna motionen II: 626 i denna del utan bifall.

27 §.

Gällande rätt.

Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när
sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord
eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.
I samma lagrums andra stycke föreskrives för närvarande att, när
anledning finnes att antaga att sjöman är behäftad med sjukdom som medför
fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, såvitt ske kan, låta den
sjuke undergå läkarundersökning. Om det är omöjligt att vidtaga betryggande
åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i
land.

.S jömanskommittén.

Inledningsvis omnämner kommittén, att anmärkning framställts mot avfattningen
av reglerna. Det vill synas som om den befälhavaren ålagda skyldigheten
att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast, då
anledning föreligger till antagande att sjömannen är behäftad med smittsam

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjukdom, och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan
sjukdom. Enligt samma tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjukdomar
läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbehandling
är erforderlig. Enligt kommitténs mening giver lagens nuvarande
lydelse visserligen icke stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock
för tydlighetens skull ansett sig böra föreslå ett stadgande av innehåll att,
när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk eller skadad, befälhavaren
såvitt möjligt skall låta honom undersökas av läkare.

Kommittéledamoten Böös framhåller, att denna befälhavarens skyldighet
skulle komma att föreligga även när det gällde ett sjukdoms- eller
olycksfall som uppenbarligen icke påkallade särskild undersökning av läkare
för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art
inträffade i en följd (dysenteri, angina etc.). Icke heller synes läkarundersökning
erforderlig, när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igenkännliga
symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen.
Reservanten förordar därför sådan avfattning av stadgandet att därav framgår,
att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning inträder
när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Remissinstanserna.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av den allra största betydelse, att
av lagrummet otvetydigt framgår att befälhavaren är skyldig att föranstalta
om läkarundersökning, när anledning finnes till antagande att sjöman
är sjuk eller skadad. Förbundet understryker, att befälhavaren enligt
nuvarande regler är oförhindrad att vägra sjöman sådan undersökning, så
snart objektiva symptom på sjukdom icke kunna upptäckas. Förbundet
anser sig ej böra underlåta att omnämna, att en dylik tolkning av gällande
lag visst icke är främmande.

Gentemot de av reservanten inom kommittén anförda synpunkterna invänder
förbundet, att även då en rad sjukdomsfall av enahanda slag inträffar
det kan vara nödvändigt med läkarundersökning från fall till fall.

Sjöfolksförbundet anlägger liknande synpunkter.

Fårty g sb efälsföreningen, inrikessjöf artens b ef åls förening och radiotelegrafistföreningen
samt hovrätten och kommerskollegium biträda däremot
reservantens ståndpunkt. Sålunda framhåller kommerskollegium att det —
med hänsyn till det missbruk som torde vara att befara — är välbetänkt att
förse stadgandet med det av reservanten föreslagna tillägget. Det förefaller
dessutom kollegium osannolikt, att befälhavaren skulle obehörigen utnyttja
ett sådant tillägg, eftersom en försummelse från hans sida kan medföra besvärliga
följder både för honom själv och fartyget.

Medicinalstyrelsen anser det av kommittén föreslagna stadgandet i princip
vara riktigt. Stadgandet bör dock enligt styrelsens mening icke tolkas
så, att med »sjuk och skadad» skall menas varje opasslighet eller dylikt.
Styrelsen vill därför föreslå den ändringen, att läkarundersökning icke skall
behöva ske, då sådan undersökning uppenbarligen icke är påkallad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

97

Departementschefen.

»Spörsmålet synes mig vanskligt. Sålunda är det å ena sidan obestridligt
att, med hänsyn till de särskilda förhållandena under vilka sjöfolket lever,
starka skäl tala för att läkarundersökning ej må underlåtas, när det är antagligt
att sjöman är sjuk eller skadad. Omständigheterna kunna vara sådana,
att en i och för sig ursäktlig felbedömning från befälhavarens sida
medför allvarliga följder för den enskilde sjömannen. Å andra sidan kan
det icke förnekas att ett så långt gående lagbud som det av kommittén föreslagna
mången gång helt i onödan skulle föranleda befälhavaren att tillkalla
läkare. Detta gäller framförallt i sådant fall, där det är uppenbart att sjömannens
sjukdom är helt obetydlig eller befälhavaren väl känner till huru
sjukdomen skall behandlas. Dessutom torde en dylik bestämmelse i viss
mån inbjuda till missbruk. I anslutning till den av medicinalstyrelsen anvisade
lösningen vill jag därför förorda den ordalydelsen, att befälhavaren
skall vara pliktig att, när det kan antagas att sjöman är sjuk eller skadad,
såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej
framstår som uppenbart opåkallad.»

Motionen II: 626.

Enligt motionärernas mening är det uppenbart, att läkarundersökning av
sjuk eller skadad sjöman icke under några förhållanden får underlåtas, då
läkare är tillgänglig. Motionärerna hemställa, att lagens stadgande på denna
punkt utformas på sätt kommittén föreslagit.

Utskottet.

Enligt 27 § andra stycket sjömanslagen i Kungl. Maj:ts förslag skall befälhavaren
sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande vård
ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling
och läkemedel. Utskottet finner dessa föreskrifter utgöra tillräcklig borgen
för att all rimlig hänsyn tages till sjöman, som verkligen är sjuk eller skadad.
Såsom departementschefen framhållit är spörsmålet vanskligt, då fråga
är om sjöman som kan antagas vara sjuk eller skadad. Enligt utskottets
mening innebär emellertid Kungl. Maj :ts förslag, vilket härutinnan ansluter
sig till medicinalstyrelsens ståndpunkt, en skälig avvägning mellan å ena
sidan sjömannens berättigade krav på att bli läkarundersökt, då sjukdom
eller skada kan misstänkas, samt å andra sidan redarens intresse av att
hans fartyg icke uppehälles för en uppenbart opåkallad läkarundersökning
av sjömannen. Utskottet får därför avstyrka bifall till motionen II: 626 i
denna del.

28 §.

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas regler angående vem som skall bekosta vården av
sjuk eller skadad sjöman.

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 44.

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse åligger det redaren att bekosta
sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I anslutning härtill
föreskrives att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång
varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund
som i 33 § sägs — han också efter anställningens upphörande äger åtnjuta
vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är
svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönstring
icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. I nu nämnda
fall är svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom berättigad
till fri resa med underhåll till sin hemort bär i riket, dock med skyldighet
att under närmare angivna förutsättningar taga tjänst å hemvändande
fartyg (jfr 26 § i förslaget).

I andra stycket stadgas för närvarande, att vad i första stycket är föreskrivet
ej äger tillämpning, där sjömannen genom grovt vållande ådragit sig
sjukdomen eller skadan, eller där han vid tjänstens antagande förtegat den;
i sådant fall är sjömannen pliktig att själv bekosta sjukvården och är ej berättigad
till fri hemresa. Redarens utlägg för dylik kostnad må avdragas
å sjömannens hyra.

Slutligen upptages i tredje stycket den regeln, att om sjöman som lider av
könssjukdom i smittsamt skede kvar lämnas i utlandet, kostnaden för sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande
skall bestridas av statsmedel.

■S’ jömanskommittén.

Kommittén understryker, att enligt gällande lag sjöman icke äger rätt
till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen begäran,
och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § (åsidosättande i något
väsentligt avseende av förpliktelser enligt avtalet). Kommittén erinrar om
att den finska lagen intager samma ståndpunkt, men att de danska och
norska lagarna ha en annan inställning. Enligt de senare båda lagarna har
nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han
är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs
mening är denna sistnämnda ståndpunkt riktig. Såsom i förarbetena till
1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta
sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin
del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av
fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran.
Mera oviss ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kommittén
har emellertid funnit det vara en väl sträng påföljd för sjömannen,
om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund
av det anförda föreslås bl. a. att 28 § i detta avseende bringas i överensstämmelse
med de danska och norska lagarna.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna icke finna det
rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som
avskedats enligt 33 § på grund av t. ex. våld å överordnad, misshandel, upp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

99

repad onykterhet i tjänsten. Reservanterna anföra därvid, att det är ett
känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel
skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett
eller annat slag, som anses fordra vård. Det är ej här fråga om verkliga
sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa.

Remissinstanserna.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs
förslag såvitt angår sjöman, som avskedats jämlikt 33 §.

Icke heller hovrätten finner det vara skäligt att ålägga redaren så vittgående
förpliktelser som de av kommittén föreslagna, då fråga är om sjöman
som avskedats exempelvis för våld mot överordnad, misshandel av andra
ombordvarande m. in. Å andra sidan synes man ej böra gå så långt att redarens
förpliktelser skulle upphöra vid varje avskedande enligt 33 §. Enligt
hovrättens mening är det skäligt att draga gränsen så, att sjöman, som avskedas
enligt 33 § tredje, fjärde eller femte punkten, själv får bekosta vården
och eljest redaren.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit är o de nuvarande reglerna icke fullt tillfredsställande.
Skäl torde nämligen icke föreligga att göra undantag för sjöman,
som själv säger upp sig eller i laga ordning begär entledigande. Mera
vansklig ter sig frågan i fall, där sjömannen avskedats med stöd av 33 §.
I likhet med kommittén anser jag det emellertid vara en väl sträng påföljd
för den enskilde sjömannen, om han i och med avskedandet skulle berövas
möjligheten att få sina utgifter för nödvändig sjukvård och hemresa ersatta
av redaren. Det må erinras om att gällande danska och norska sjömanslagar
intaga den ståndpunkten, att dessa förmåner skola utgå oberoende av anledningen
till att sjömannen lämnat tjänsten.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

Motionärerna anföra, att antalet sjukdomsfall kommer att avsevärt öka,
om redaren skall ersätta sjukvården även för sjömän som avskedas jämlikt
33 § för misskötsel. Självklart är att många sjömän komma att resa krav
på sjukersättning efter avsked.

Utskottet.

I likhet med kommittén och departementschefen finner utskottet det vara
en väl sträng påföljd för en enligt 33 § avskedad sjöman, om han i och med
avskedandet skulle berövas möjligheten att få ersättning av redaren för nödvändig
sjukvård och hemresa. Utskottet hemställer, att riksdagen måtte
lämna motionerna I: 492 och II: 625 i denna del utan åtgärd.

Beträffande principen om svensk sjömans rätt till sjukvårdsförmåner
vid könssjukdom må hänvisas till vad utskottet anfört under 4 §.

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

34 §.

Gällande rätt.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger sjöman, vilken
avskedas utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, rätt till
ersättning för den förlust han därigenom lider. I andra stycket lämnas en
hjälpregel för det fall att utredning om förlusten icke kan förebringas. Sjöman
av befälsgraden blir då berättigad till två månaders hyra och sjöman
av manskapsgraden till en månads hyra, allt jämte fri resa med underhåll
till den ort där tjänsten rätteligen skulle frånträtts.

é> jömanskommittén.

Under åberopande av de skäl som anförts under 3 § föreslår kommittén,
att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked enligt 34 § alltid skall utgå
med standardbelopp.

I fråga om beloppets storlek anser kommittén, att åtskillnad mellan olika
grupper av sjömän icke bör göras. Kommittén förordar därför, att alla sjömän
skola äga rätt till hyra för två månader eller sålunda samma ersättning
som enligt kommitténs förslag må högst utgå såsom sjukhyra. Det
måste anses vara i överensstämmelse med billighetens krav att skälig gottgörelse
lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill
— av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än
han haft att räkna med.

Det må nämnas att Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande skillnaden
mellan sjömän av befälsgraden och övriga sjömän.

Kommittéledamoten Böös kan icke biträda kommitténs förslag, såvitt angår
föreskriften att alla sjömän skola vara berättigade till ersättning motsvarande
två månaders hyra. Att på detta sätt likställa olika grupper av sjömän
är måhända riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, t. ex. rätt till
sjukhyra. Föreskrifterna i 34 § däremot innefatta en ren skadeståndsreglering,
beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jämlikhetskrav
kunna åberopas. Enligt reservantens mening finnes ej skäl antaga,
att ersättningen åt sjöman av manskapsgraden enligt den nuvarande
hjälpregeln i 34 § skulle vara för låg. På grund av vad sålunda anförts löreslår
reservanten, att standardersättningen bestämmes till två månaders hyra
för sjömän av befälsgraden och en månads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja, såsom framgår av
vad under 3 § anförts, behålla 34 § i dess nuvarande lydelse.

Remissinstanserna.

Vad angår frågan huruvida 34 § skall upptaga en bestämmelse om sta ndardersättning
eller ej intaga de hörda myndigheterna och organisationerna
samma ståndpunkt som till motsvarande bestämmelse i 3 §.

Beträffande standardersättningens storlek anse maskinbefålsförbundet
och sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen
— att kommitténs förslag bör godtagas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

101

Enligt maskinbefälsförbundet tala skäligheten och rättvisan för att standardersättningen
skall bestämmas till två månaders lön för alla sjömän.
Denna ersättning kan icke anses vara för hög.

Fartygsbef älsf öreningen, inrikessjöf artens befälsförening och radiotelegrafistföreningen
biträda reservanten Böös’ ståndpunkt. Enligt föreningarnas
mening skulle likställighet i skadeståndshänseende svårt missgynna befälsgrupperna.
Dessa äro nämligen på ett helt annat sätt än manskapsgrupperna
beroende av sina befattningar. Manskapet har till skillnad från befälet lätt
att få lika god anställning på annat fartyg. Därest sjöman av manskapsgraden
berättigas till skadestånd motsvarande två månaders hyra, bör sjöman
av befälsgraden tillerkännas åtminstone fyra månaders hyra.

Även hovrätten, socialstyrelsen, kommerskollegium och rådhusrätten ansluta
sig till Böös’ förslag. Kommerskollegium framhåller emellertid, att föreståndare
för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist i skadeståndshänseende
böra jämställas med sjöman av befälsgraden, eftersom de enligt 13 § skulle
komma att åtnjuta en månads uppsägningstid.

Departementschefen.

»Enligt kommitténs förslag skulle alla sjömän bli berättigade till lön för
två månader jämte fri resa med underhåll till närmare angiven ort. Från
olika håll har emellertid häremot invänts att skadeståndet skulle bli för högt,
i allt fall beträffande sjöman i manskapsgraden, och att anledning ej funnes
att frångå den nuvarande hjälpregeln, enligt vilken sådan sjöman äger
rätt till — utöver fri resa med underhåll — lön för en månad. Såsom framhållits
under 3 § kan det icke komma i fråga att bestämma skadeståndet så
lågt, att sjömannen i övervägande antalet fall skulle lida förlust. Ä andra
sidan bör skadeståndet självfallet icke sättas så högt, att sjömannen i regel
skulle göra en otillbörlig vinst på redarens bekostnad. Ur nu angivna synpunkter
synes det ligga närmast till hands att anpassa skadeståndet, som
ej är att betrakta såsom en social förmån, efter den för sjömannen gällande
uppsägningstiden. Av förslaget till 13 § framgår att maskinchef, styrman,
maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning och radiotelegrafist skulle
åtnjuta en uppsägningstid av en månad samt övriga sjömän sju dagar. Med
hänsyn härtill torde det innebära en skälig avvägning att bestämma skadeståndet
till två månaders lön för nämnda fem grupper av befattningshavare
samt till en månadslön för övriga sjömän, allt jämte fri resa till den av kommittén
angivna orten. Detta överensstämmer för övrigt i princip med Köpenhamns-utkastens
ståndpunkt.»

Motionerna 1: 493 och II: 624.

Efter att ha erinrat om innehållet i det s. k. saltsjöbadsavtalet samt om
det förhållandet, att flertalet av de i land gällande kollektivavtalen upptaga
bestämmelser, varigenom arbetstagaren tillförsäkras skydd mot uppsägningar
som icke äro sakligt grundade, understryka motionärerna att såväl

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömanslagen som de till sjöss gällande kollektivavtalen sakna varje bestämmelse,
ägnad att skapa trygghet för sjömannen i hans anställning. Hänsynen
till sjöfartssäkerheten anses fordra, att sjömannens krav på att redaren
skall följa ett ingånget avtal får stå tillbaka för redarens anspråk på
att genast kunna bli av med sjömannen. Redaren är emellertid pliktig att
gottgöra sjömannen för den förlust han lider genom ett kontraktsstridigt
avsked. Motionärerna dela kommitténs uppfattning, att skadeståndet bör bestämmas
till två månaders lön för samtliga sjömän. Även om detta icke kan
sägas utgöra en social förmån i egentlig mening, torde det icke kunna förnekas
att skadeståndet är avsett att utgöra ersättning för en social orättvisa,
som drabbar just sjömannen. Därest skadeståndet bestämdes till två
månaders lön för samtliga sjömän, skulle även sjöman av manskapsgraden
få någon glädje av den honom i 38, 39 och 40 §§ tillerkända rätten, att
sedan redaren i något där angivet avseende brutit mot vad enligt tjänsteavtalet
anses åligga honom, erhålla entledigande samt därvid åtnjuta skadestånd
enligt 34 §.

Motionen 11: 626.

Även i denna motion hemställes att skadeståndet vid kontraktsstridigt
avsked måtte bestämmas till två månaders lön för samtliga sjömän.

Utskottet.

Såsom framgår av vad anförts under 3 § har utskottet anslutit sig till
principen, att ombordanställd vid kontraktsstridigt avsked skall erhålla ersättning
med vissa i lagen angivna standardbelopp. Enligt 34 § i Kungl.
Maj :ts förslag är ersättningen bestämd till två månaders lön för sjöman,
tillhörande arbetsledningen ombord, och en månads lön för annan sjöman,
allt jämte rätt till fri hemresa. Jämlikt kommitténs förslag äro samtliga sjömän
berättigade till två månaders lön. Departementschefen har framhållit,
att skadeståndet, som ej är att betrakta såsom en social förmån, ej får sättas
så högt att sjömannen i regel skulle göra en otillbörlig vinst på redarens bekostnad,
samt att det därför ligger närmast till hands att anpassa skadeståndet
efter den för sjömannen gällande uppsägningstiden. Med hänsyn härtill
har departementschefen funnit, att sjöman som icke tillhör arbetsledningen
och sålunda ej åtnjuter längre uppsägningstid än sju dagar bör vara skäligen
gottgjord med en månads lön. I detta sammanhang vill utskottet ännu
en gång betona att — ehuru den uppfattningen numera vunnit allmänt erkännande
att den enskilde arbetstagaren har ett berättigat anspråk på att
icke utan skäl bli skild från sin anställning — sjömanslagen av hänsyn till
sjöf artssäkerheten måste medgiva möjlighet för redaren att utan angivande
av skäl och även i strid med avtalets bestämmelser om tid och ort för tjänstens
frånträdande skilja sjöman från tjänsten. Såsom lagen är och måste
vara uppbyggd är redaren emellertid oförhindrad att begagna sig av denna
möjlighet, även om sjömannens skiljande från tjänsten icke skulle vara påkallat
av säkerhetsskäl. I vilken utsträckning möjligheten utnyttjas torde i

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

103

hög grad vara eu kostnadsfråga. Det ligger i sakens natur, att redaren är
mindre benägen att avskeda sjöman i strid med avtalets bestämmelser, om
han nödgas betala den avskedade ett ej alltför ringa skadestånd. Ur nu angivna
synpunkter är det enligt utskottets mening en skälig avvägning att
bestämma skadeståndet till två månaders lön även för sjöman av manskapsgraden.
Slutligen finner utskottet — även om här icke är fråga om en social
törmån i egentlig mening — det vara mera tilltalande, om lagen angiver en
enhetlig grund för skadeståndets beräknande än om åtskillnad göres mellan
olika grupper sjömän.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte bifalla motionerna I: 493 och II: 624 samt II: 626 i denna del.

37 §.

Gällande rätt.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman
att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stadgas
att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten,
äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke
utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv
månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med underhåll
till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten.
Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt,
sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom
högsta ersättning.

S jömanskommittén.

Kommittén förordar även i detta sammanhang att den sjömannen tillkommande
ersättningen skall utgå med standardbelopp. Kommittén förordar,
att beloppet bestämmes till hyra för en månad jämte fri resa med underhåll.

Kommittéledamoten Böös anser, att standardersättningen bör vara en
månads hyra för sjöman av befälsgraden och en halv månads hyra för
annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja behålla lagrummet
i dess gällande lydelse.

Remissinstanserna.

De över kommittéförslaget hörda myndigheterna och organisationerna intaga
samma ståndpunkt till de av kommittén under 37 § föreslagna ändringarna
som till ändringsförslagen i anslutning till 3 och 34 §§. Kommerskollegium
vill dock icke direkt motsätta sig den föreslagna utjämningen
mellan befäl och manskap. Kollegium framhåller därvid, att maximibeloppet
för sjöman i manskapsgrad är endast en halv månads hyra ävensom att i
de ej så vanliga fall, där sjöman träffar avtal om bestämd resa, skälet

104 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

härför är att sjöman önskar komma till den för resan bestämda slutpunkten.

Departementschefen.

»Det synes mig lämpligt att även i 37 § införa en regel om standardersättning.
Däremot torde — av samma skäl som anförts under 34 § —
anledning ej finnas att frångå gällande lags ståndpunkt att den sjöman,
som är anställd med sju dagars uppsägningstid, erhåller lägre ersättning
än den som åtnjuter en månads uppsägningstid. Kommitténs förslag synes
därför böra ändras i så måtto, att maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist skola vara berättigade
till en månads lön och övriga sjömän till en halv månads lön.»

Motionerna I: b93 och II: 62b.

Under hänvisning till vad anförts i anslutning till 34 § hemställa motionärerna,
att riksdagen måtte besluta att det enligt 37 § utgående skadeståndet
skall bestämmas till en månads lön för samtliga sjömän.

Motionen II: 626.

Motionärerna framställa enahanda yrkande som i ovan anmärkta motioner.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att jämväl 37 § bör
upptaga en bestämmelse om standardersättning. Då emellertid enligt utskottets
uppfattning icke heller här föreligger anledning att skilja mellan
olika grupper av sjömän, får utskottet tillstyrka det i motionerna I: 493 och
II: 624 samt II: 626 gjorda yrkandet, att samtliga sjömän i det med 37 §
avsedda fallet skola vara berättigade till standardersättning, motsvarande
lön för en månad jämte rätt till fri resa.

41 §.

Beträffande detta lagrum må hänvisas till 6 §.

3 kap. Om skeppstjänsten.

55 §.

Gällande rätt.

I lagrummets första stycke stadgas att vid skeppsarbetets anordnande hänsyn
skall tagas till envars ställning i tjänsten. Detta stadgande bör jämföras
med föreskriften i 50 §, att sjöman skall noggrant åtlyda förmans befallning
angående tjänsten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

105

Sjömans kommittén.

Kommittén upptager till prövning en fråga som väckts av de ombordanställdas
representanter inom kommittén. De ha nämligen yrkat, att i sjömanslagen
måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars åligganden
lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas
sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som
eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna
beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveriarbetarna strejka.
Kommittén erinrar, att Kungl. Maj :t i två domar, givna den 8 februari 1932,
avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom
smörj are eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossningseller
lastningsarbete regelmässigt icke ingår (se N. J. A. 1932: 1). Högsta
domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den
hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig
smörj aren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order biIräda
vid lossningen av lasten. Enligt kommittén berodde utgången på att
domstolen ansåg stadgandet i 55 § om att hänsyn skall tagas till envars
ställning i tjänsten böra vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt
att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten genomgått
under senare tid finner kommittén det icke med säkerhet kunna
antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år
1932. Därest de ombordanställdas önskemål skola tillgodoses, torde det därför
bli nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom i lagen och då
lämpligen under 55 §.

Ytterligare anför kommittén, att rättsuppfattningen för närvarande torde
vara den att vid strid på arbetsmarknaden en utomstående arbetstagare har
ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i princip
att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra
annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och alltså
icke sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro
föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det helt naturligt, att en
bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas
till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att
bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller
strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör
klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar.
Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse
bilda lagrummets andra stycke. Det påpekas att bestämmelsen icke återfinnes
i Köpenhamns-utkasten. Slutligen förordar kommittén, att nuvarande
andra stycket skall bilda lagrummets tredje stycke.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld erinra om att 1935 års
riksdag avslog en motion vari hemställdes att till sjömanslagen måtte fogas
en bestämmelse med samma innehåll som den i kommittéförslaget under
andra stycket upptagna. Enligt reservanternas mening är det oriktigt att

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

lagstiftningsvägen gynna en av arbetsmarknadens parter på detta sätt. Med
hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvändigheten
av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods är det
icke möjligt att lagfästa en inskränkning i skyldigheten att utföra lossningsoch
lastningsarbete. Ett avbrytande av sådant arbete kan komma att medföra
osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget.
Vidare kan lasten vara så ömtålig, att den icke kan kvarligga i fartyget utan
att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden.

Remissinstanserna.

Bland de hörda myndigheterna och organisationerna äro meningarna delade
angående lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag.

Samtliga befälsorganisationer, sjöfolksförbundet, landsorganisationen och
socialstyrelsen ansluta sig till förslaget. Fartygsbefälsföreningen framhåller
därvid, att vid flertalet arbetskonflikter vådor av olika slag kunna uppstå
om lossnings- eller lastningsarbete avbrytes. Därvidlag står sjöfartsnäringen
icke i särklass. Härav följer dock ej, att utomstående arbetstagare skall
kunna tvingas att utföra arbete, varigenom de skulle bli indragna i pågående
konflikt. Sjömännen böra tillföräkras undantagsregel från lydnadsplikten
i skeppstjänsten för att i detta avseende bli likställda med andra arbetstagare.
Sjöfolksförbundet anser det vara kränkande för den allmänna
rättskänslan att man med stöd av lag skall kunna tvinga en person att mot
hans vilja utföra strejkbryteriarbete. Maskinbefälsförbundet tillägger, att
om arbetsdomstolen i dag skulle förelagts den rättsfråga som år 1932 var
under Ivungl. Maj :ts prövning, utgången säkerligen skulle blivit den motsatta.
För säkerhets skull bör dock ett uttryckligt stadgande i ämnet inflyta
i sjömanslagen. Socialstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå
vid konflikt i utländsk hamn, där man ej har så klara organisationsförhållanden
som i vårt land.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen icke införas i
lagen utan ytterligare grundliga överväganden. Hovrätten är ej beredd
att taga ställning till spörsmålet. Emellertid erkännes gärna att, därest domstolarna
alltjämt skulle ha samma uppfattning som år 1932, resultatet icke
ter sig tillfredsställande. Nästan undantagslöst torde nämligen sjömannen
vägra att utföra arbetet, och följden blir — vid enahanda uppfattning hos
domstolarna som tidigare — att han dömes till straff. Slutligen framkastar
hovrätten, att det kan tänkas att spörsmålet blir löst lagtillämpningsvägen.

Kommerskollegium anför till en början, att den princip som kommit till
uttryck i kommitténs förslag numera torde i viss utsträckning vara allmänt
vedertagen. Kollegium finner det emellertid icke vara klart, huru arbetsdomstolen
skulle ställa sig till den fråga som prövades år 1932. Även om
kollegium med hänsyn till arbetsrättens utveckling utgår från att sjöman i allmänhet
kommer att vägra att utföra lossnings- och lastningsarbete vid strejk
och att befälhavaren ej heller kommer att påfordra sådant arbete, hyser

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

107

kollegium tvekan om lämpligheten av att genom principens införande i lag
för sjöfartens del fastslå en ovillkorlig rätt till arbetsvägran.

Rådhusrätten och ersättningsbyrån anse bestämt, att man icke bör i lagen
införa den av kommittén förordade bestämmelsen.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas
synpunkter.

Departementschefen.

»Däremot är det vanskligt att taga ställning till förslaget att i sjömanslagen
införa en uttrycklig föreskrift om begränsning av sjömans skyldigheter
såvitt angår lossnings- och lastningsarbete under arbetsinställelse
(lockout eller strejk). De ombordanställdas organisationer ha enhälligt stött
förslaget. Bakgrunden är den av högsta domstolen år 1932 meddelade domen,
enligt vilken en steward och en smörjare — alltså sjömän i vilkas
arbetsuppgifter lossnings- och lastningsarbete vanligen ej ingår — ansågos
pliktiga att på order av befälhavaren biträda vid lossning av lasten i hamn,
där stuveriarbetarna strejkade. De ombordanställda äro av den uppfattningen,
att därigenom fastslagits att sjöman är lagligen förpliktad att utföra
s. k. strejkbryteriarbete. Häremot må till en början invändas, att av domen
framgår att sjöman genom avtal kan försäkra sig om att ej behöva utföra
lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där arbetskonflikt pågår. Mot införande
av en uttrycklig lagbestämmelse talar vidare, att det många gånger
kan bli vanskligt att avgöra huruvida ett visst arbete verkligen är att betrakta
som strejkbryteriarbete liksom — särskilt vid konflikt i utlandet —
att bedöma om arbetsinställelsen är laglig. Ytterligare torde, oavsett frånvaron
av skriven lag, den grundsatsen numera ha vunnit vidsträckt erkännande
att en arbetstagare vid konflikt ej bör vara pliktig att utföra arbete,
som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter. Det är därför
ej osannolikt att, därest arbetsdomstolen nu komme att pröva spörsmålet i
renodlad form, utgången skulle bliva en annan än för tjugu år sedan. Dessutom
torde man kunna våga det påståendet, att i våra dagar varken redaren
eller befälhavaren finna det förenligt med sina intressen att beordra sjöman
att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågår.

Härtill kommer — och det synes mig vara det tyngst vägande av skälen
för och emot — att spörsmålet har en räckvidd långt utöver sjömanslagens
gränser. Konfliktsituationer, liknande den av sjömanskommittén berörda,
kunna tydligen uppstå i andra yrken och på andra arbetsområden. Det har
emellertid hittills icke förekommit, att sådana fall reglerats i lag, och det
kan knappast påstås, att lagstiftarens underlåtenhet att här ingripa vållat
allvarlig olägenhet inom arbetslivet. I sammanhanget må erinras att det ej
ansågs lämpligt att i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik
upptaga ett stadgande, som uttryckligen befriade trafikutövare från skyldigheten
att utföra körning vid strejk- eller blockadfall (se SOU 1938: 59 s. 238
och prop. nr 115/40 s. 154 och 155). Just beträffande sjömanslagen har f. ö.

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

förslag om en liknande bestämmelse år 1935 avvisats av riksdagen (II lagutsk.
nr 29 s. 102 ff.) -

På grund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen, att det är
riktigast att även i detta fall avstå från att införa en bestämmelse, varigenom
man, på sätt kommittén avsett, skulle söka lösa frågan om motsättningen
mellan en tjänsteplikt hos arbetstagaren och dennes intresse av att
vara neutral vid arbetskonflikt. Jag är benägen antaga — och denna mening
vinner visst stöd även i remissyttranden, vari kommitténs förslag tillstyrkts
— att det praktiska behovet av en reglering i lag för närvarande ej
är starkt. I varje fall torde den vidare utvecklingen på arbetsrättens område
böra avvaktas, innan man skrider till en reglering av hithörande vanskliga
spörsmål. Under tiden torde lösningen av uppkommande fall kunna överlåtas
åt parterna själva samt åt rättspraxis.»

Motionerna 1: h93 och II: 62k.

I motionerna understrykes att de ombordanställda äro eniga om att lagen
bör kompletteras med ett stadgande, som otvetydigt bryter mot den i högsta
domstolens dom uttalade meningen. Enligt motionärernas åsikt är det intet
som hindrar, att stadgandet inflyter i lagen. Grundsatsen att ingen bör vara
skyldig att vid konflikt utföra arbete, som faller utanför ramen för hans
sedvanliga arbetsuppgifter, är allmänt vedertagen och sjömanslagen är den
enda lag där tjänsteavtalet är fullständigt reglerat. Motionärerna hänvisa
till att såväl betänkandet om statstjänstemännens ställning vid arbetskonflikter
(SOU 1939: 19) som betänkandet om stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt (SOU 1951: 54) upptaga förslag till lagbestämmelser,
innebärande rätt för tjänsteman att vara neutral vid arbetskonflikter.
Då frågan om sjömans rätt att vara neutral vid konflikt år 1935 behandlades
av riksdagen, skedde detta i samband med prövningen av ett lagförslag
om vissa ekonomiska stridsåtgärder, vilket förslag efter en synnerligen ingående
behandling förkastades av riksdagen. Vad angår utövaren av yrkesmässig
trafik må framhållas, att denne har möjlighet att under hänvisning
till ett allmänt stadgande i förordningen om yrkesmässig trafik vägra utföra
transporter, om utförandet skulle vara att bedöma såsom strejkbryteriarbete.
Denna möjlighet står icke sjömannen till buds. Han är jämlikt 50 §
sjömanslagen skyldig lyda order. Nuvarande praxis är till men framför allt
för befälhavaren. Varje sjöman torde nämligen vägra alt utföra strejkbryteriarbete,
även om han icke kan åberopa lagens skydd. Befälhavarens ställning
blir därför vansklig, om redaren skulle beordra honom att låta besättningen
lossa eller lasta i hamn, där hamnarbetarna strejka. Befälhavaren
vet, att han icke kan förmå besättningen att frivilligt utföra arbetet. Han
har då jämlikt 60 § laglig möjlighet att genom tvång skaffa sig lydnad. Vidare
inser han, att han kan utsätta sin besättning för repressalier från de
strejkandes sida, om han tvingar dem att utföra lossningen eller lastningen.
Lagbestämmelser, som så uppenbart strida mot allmänna rättsgrundsatser,
äro till skada och lagen bör ändras så att nu återgiven situation aldrig be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

109

höver uppkomma. Motionärerna hemställa därför, att till 55 § måtte fogas
ett stadgande av innehåll att sjöman, i vars sedvanliga arbetsuppgifter lossnings-
och lastningsarbete ej ingår, icke må åläggas att utföra sådant arbete,
därest arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtagits i fråga om arbete som
nu sagts och inställelsen ej strider mot lag, avtal eller föreningsstadgar.

Utskottet.

Synnerligen starka skäl tala Vför att denna fråga bör lösas på sätt de
ombordanställdas företrädare anse självklart. Det förefaller rimligt att
den sjömannen åvilande lydnadsplikten i detta fall får stå tillbaka för hans
rättmätiga krav på att vara neutral vid en konflikt, som avser ett annat
arbetsområde än hans eget. Såsom motionärerna antytt har frågan upptagits
till prövning i ett annat sammanhang, nämligen av den kommitté,
som fått Kungl. Maj :ts bemyndigande att utreda spörsmålet om vidgad
förhandlingsrätt för vissa stats- och kommunaltjänstemän (betänkande SOU
1951:54). För dessa tjänstemän gälla i det avseende varom här är fråga i
huvudsak samma regler som för sjömännen. Tjänstemännens åligganden
äro vanligen angivna i instruktion, arbetsordning eller annan författning. I
dessa har hittills icke lämnats något stadgande, enligt vilket tjänstemännen
skulle vara befriade från skyldighet att vid konflikt utföra arbete, som faller
utanför ramen för deras vanliga arbetsuppgifter. I nämnda betänkande
har emellertid under 11 § föreslagits en bestämmelse av innehåll, att offentlig
tjänsteman icke är pliktig att utföra arbete, som är föremål för arbetsinställelse
(lockout eller strejk). Arbetsinställelse skall enligt förslaget dock
ej inverka på tjänstemans skyldighet att utföra de göromål, som eljest pläga
bestridas av honom. Bestämmelsen har som synes samma innebörd som
den av motionärerna yrkade och av sjömanskommittén föreslagna. Betänkandet
har remitterats till olika myndigheter och organisationer för yttrande
och Kungl. Maj :t kommer sålunda att inom en snar framtid taga ställning
till ifrågavarande spörsmål i ett sammanhang, som sträcker sig vida
utöver sjömanslagens förhållandevis begränsade område. Utskottet finner
det därför icke tillrådligt, att riksdagen föregriper Kungl. Maj :ts ställningstagande
genom ett beslut om införande i sjömanslagen av den utav motionärerna
yrkade bestämmelsen. Det är utskottets bestämda uppfattning, att
ett kortare uppskov med frågans slutgiltiga lösning icke är till olägenhet
för sjöfolket. Bland annat torde numera ej behöva befaras, att sjöman blir
beordrad att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där hamnarbetarstrejk
råder.

På grund av det anförda hemställes, att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 49.1 och II: 024 utan bifall i denna del.

57 §.

Gällande rätt.

I nuvarande 10 § lämnas under fjärde stycket bestämmelser om nattvila
för minderårig sjöman. Huvudregeln är att å fartyg, som användes i nordsjö -

no

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

eller vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden
mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än
att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio
timmar. I anslutning härtill föreskrives att stadgandet icke skall utgöra
hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst som a) ovillkorligen
erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods
eller b) är påkallad för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a §
sjölagen sägs eller c) avser deltagande i vissa övningar eller d) är nödvändig
för åtgärd, påbjuden av tull- eller hälsovårdsmyndighet, eller e) föranledes
därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad.

Gällande 57 § upptager vissa föreskrifter om kosten ombord.

S jömanskommittén.

Enligt kommitténs förslag skola lagens föreskrifter om nattvila för minderåriga
sjömän överföras till 57 §. Kommittén erinrar om att föreskrifterna
för närvarande strida mot Genévekonventionen nr 93, vilken är tillämplig
å fartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton eller däröver.

Enligt kommitténs uppfattning är det intet som hindrar, att sjömanslagens
regler om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke strida mot
konventionen. Kommittén anser det vara angeläget tillse, att de unga sjömännen
— för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle
till erforderlig nattvila. Det föreslås därför, att sjömanslagen skall upptaga
den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete
nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 erhåller
en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs
mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes påkallat
av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt
stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den mindre skeppsfarten
har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande fartyg
med en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen eller
den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, skall kunna medgiva
undantag från huvudregeln.

Kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld göra en del invändningar
mot kommitténs förslag, dock icke såvitt angår undantagsbestämmelsen.

Remissinstanserna.

Icke heller de hörda myndigheterna och organisationerna ha något att erinra
mot denna bestämmelse.

Departementschefen.

»Då frågan om ratifikation av Genévekonventionen nr 93 prövades av statsmakterna
betonades med rätta vikten av att bestämmelserna i sjömanslagen
icke strida mot konventionen. I och för sig torde väl intet vara att erinra
mot den uppfattningen, att sjöman under sexton år icke bör nyttjas till

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

111

skeppstjänst nattetid. 1 vanliga fall torde fartygets besättning vara så stor
att minderårig sjömans arbetskraft kan avvaras under natten, utan att därför
tjänstens behöriga gång rubbas. Endast då så finnes påkallat av hänsyn
till sjöfartssäkerheten bör undantag ifrågakomma. Enligt min mening
skulle en föreskrift härom icke strida mot konventionen. Till den av kommittén
förordade huvudregeln har därför fogats en undantagsbestämmelse
enligt vilken befälhavaren må kräva att den minderårige även nattetid deltager
i skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande
fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 31 a,,
223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Eftersom konventionen icke är tillämplig å fartyg med en bruttodräktighet
understigande 500 registerton, möter intet hinder att låta lagen upptaga
ett stadgande, som medgiver Konungen eller viss myndighet att meddela
undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Med ett dylikt
stadgande torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den mindre skeppsfartens
särskilda betingelser samt till önskemålet att ej försvåra rekryteringen.»

Motionen II: 626.

I motionen yrkas att undantagsbestämmelsen, såvitt avser fartyg med en
bruttodräktighet understigande 500 registerton, måtte utgå ur lagen.

Utskottet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag ha reglerna om nattvila för minderåriga sjömän
erhållit sådan avfattning, att de icke strida mot Genévekonventionen
nr 93. Huvudregeln är, att sjöman under sexton år skall åtnjuta nattvila
under en sammanhängande tid av minst nio timmar. Från denna regel skall
enligt förslaget dispens kunna meddelas beträffande fartyg med en bruttodräktighet
understigande 500 registerton, eller sålunda fartyg som icke beröras
av konventionen. Dispensbestämmelsen har tillkommit av hänsyn till
den mindre sjöfarten. Fartyg, som nyttjas i denna fart, ha vanligen så
små besättningar att alla måste vara beredda att utföra vakttjänst även
nattetid. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle sålunda innebära, att
sjömän under sexton år aldrig kunde taga tjänst inom den mindre sjöfarten.
För att icke onödigtvis försvåra rekryteringen är det därför enligt utskottets
mening lämpligt med en dispensbestämmelse. På grund av det anförda
avstyrker utskottet motionen 11:626 i denna del.

4 kap. Om disciplinbot.

62—64 §§.

Gällande rätt.

I 62 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger ålägga sjöman bestraffning
genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, om sjömannen
gör sig skyldig till någon av de förseelser, som finnas uppräknade
i lagrummet. Bestraffning må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes
fart eller i fart i Öresund.

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Nuvarande 63 § upptager den bestämmelsen att bestraffning ej må åläggas
tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen
begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer.

64 § föreskriver i sin gällande lydelse, att befälhavaren, innan bestraffning
ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur besättningen.
I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter rörande formerna
för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakttagas,
beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Slutligen föreskrives
att sjöman är berättigad att få avskrift av det vid förhöret antecknade och
av befälhavarens beslut.

S jömanskommittén.

Kommittén anmärker inledningsvis, att de nuvarande bestraffningsbestämmelserna,
vilka i huvudsak äro gemensamma för de nordiska länderna, äro
delvis hämtade från 1891 års sjölag; där voro dock bestämmelserna i åtskilliga
hänseenden strängare för sjömannen. Vidare framhåller kommittén, att
hithörande frågor blevo allsidigt belysta och ingående behandlade i samband
med tillkomsten av gällande sjömanslag. Sjömanskommittén återgiver
därvid huvuddragen av de uttalanden som gjordes av sjölagskommittén.
Härom må för närmare kännedom hänvisas till sjömanskommitténs betänkande
s. 85 och 86.

I fortsättningen omnämner kommittén, att frågan ingående dryftats såväl
vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom kommittén. I
anslutning härtill anföres:

Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord
å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största
misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa disciplinstraffen.
Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen
mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke i fråga
om de enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst
lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parterna
och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överläggningarna
var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss
disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å fartygen.
Kommittén ansluter sig till denna uppfattning.

Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från
manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen
otillfredsställande, framför allt därför att det strede mot allmänt vedertagna
rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare
och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra disciplinära
förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle
vara företrädd. Från åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ordning.
Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit
i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmynnade
i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten
skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, sammansatt
av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besättningen.

Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

113

funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifrågavarande
myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning,
samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kunna
rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de
säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke
undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst
androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg.
Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall
hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom
disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda
gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd
godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle
deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del finna,
att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. — Enligt kommitténs
uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en
disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje
pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om
att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas
av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och samvete.
— Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet
skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt
en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställning
snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan nämligen
ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt — bibringas
den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid
åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtroendet
för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes
all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig
för ett avgörande, som träffats under medverkan av företrädare för dem
själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara värdefullt,
om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till synpunkter,
framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets riktighet
som han själv.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det gemensamma
nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten
på en disciplinnämnd.

I fråga om den närmare utformningen av reglerna i 62—64 §§ föreslår
kommittén till en början, att ordet »disciplinstraff» utbytes mot »disciplinbot».
Vidare föreslås att den nuvarande undre gränsen för disciplinbotens
storlek (hyra för en dag) skall borttagas och att alltså hur liten bot som
belst kunna åläggas sjöman. Kommittén förordar dessutom, att den i 63 §
angivna tidsfristen om tolv timmar skall utsträckas till tjugufyra timmar.

Beträffande nämndens sammansättning förordar kommittén, att den skall
bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje särskilt
fall utsedda ledamöter. Då befälhavaren utser dem, skall han taga
hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord. Sålunda skola, där saken
angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen
eller radiotelcgrafist, de båda ledamöterna vara maskinchefen
och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhindrad,
annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att
8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 44.

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman,
skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis
vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre
ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren
för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-,
däcks- eller ekonomipersonalen. Reglerna skola enligt kommitténs förslag
bilda första och andra styckena i 64 §.

Vidare påpekar kommittén, att dess förslag nödvändiggör omröstningsregler.
Kommittén anser, att reglerna böra ha samma innebörd som rättegångsbalkens
föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Det
föreslås därför att tredje stycket i 64 § skall upptaga det stadgandet, att
såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar
sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst
lindrigast.

Övriga av kommittén förordade ändringar av bestämmelserna i 64 § äro
av huvudsakligen redaktionell natur.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld godtaga icke förslaget
om inrättande av en disciplinnämnd. De anföra, att sammansättningen av
en sådan domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom en säker borgen
för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands att
de två bisittarna komma att betraktas såsom representanter för särskilda
gruppintressen.

Remissinstanserna.

Rland de hörda myndigheterna och organisationerna äro meningarna delade
angående lämpligheten av att inrätta en disciplinnämnd.

Maskinbefälsförbundet säger sig visserligen hysa den principiella uppfattningen,
att det disciplinära förfarandet borde försvinna från fartygen, men
tillägger att förbundet icke har något att erinra mot kommitténs förslag i
och för sig. Det skulle säkerligen bidraga till att förbättra förhållandet mellan
befälhavaren och besättningen. Sjömännen känna nämligen en stark
olust inför det faktum att det ligger i befälhavarens makt att ensam ådöma
dem bestraffning; de ha en mer eller mindre berättigad känsla av att vara
utlämnade till befälhavarens godtycke.

Även sjöfolks förbundet — med instämmande av landsorganisationen ■—
ansluter sig till förslaget. Förbundet anför därvid att, även om nämnden utses
av befälhavaren, det torde finnas garantier för att disciplinärendena i
fortsättningen komma att bedömas mer objektivt än för närvarande.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf
istföreningen äro synnerligen tveksamma. Föreningarna framhålla, att
befälhavarna äro fullt objektiva och avväga straffet med tanke på att den
felande skall låta sig rättas och taga varning därav. Felet är blott, att sjömännen
helt själviskt finna strafformen obehövlig och ledande till godtyckliga
och orättvisa resultat. Det torde vara sällsynt, att en felande erkänner
sig ha blivit rättvist behandlad. Vidare anföres att det föreningarna veter -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

115

ligt aldrig förekommit, att sjömän som ålagts disciplinstraff begärt prövning
av saken inför rådhusrätt (se 68 §). Föreningarna understryka emellertid,
att kommittén uppenbarligen önskat skapa en ordning varigenom befälhavaren
befriades från att bära hela ansvaret för åläggande av disciplinbot.
Kan detta anses vara en hjärtesak för manskapet, skola föreningarna
icke motsätta sig reformens genomförande. Avslutningsvis anföra föreningarna
att, om bisittarna känna sitt ansvar och icke låta sig påverkas av falsk
solidaritetskänsla eller andra ovidkommande synpunkter, befälhavaren icke
borde ha svårt att uppnå enighet om ett rättvist bedömande.

Jämväl kommerskollegium finner sig böra anföra starka betänkligheter
mot förslaget. Enligt kollegii mening åtnjuta sjömännen tillräckligt skydd
mot godtyckliga disciplinstraff redan genom de nuvarande föreskrifterna.
Det synes kollegium föga troligt, att disciplinfrågornas bedömande av en
nämnd skulle komma att leda till ett objektivt sett bättre resultat än för närvarande.
Om kollegium dock icke vill motsätta sig inrättandet av en nämnd,
så sker detta i den förhoppningen att den olust, med vilken befälhavarens
exklusiva bestraffningsrätt numera ovedersägligen synes omfattas av sjömännen,
därigenom skall undanröjas och att detta skall befrämja det förtroendefulla
samarbetet ombord.

Ej heller rådhusrätten vill direkt motsätta sig förslaget. Enligt rådhusrättens
uppfattning är det emellertid tvivelaktigt, om den praktiska vinsten
uppväger de olägenheter, som sannolikt skulle bli en följd av att befälhavaren
här fråntages sin oinskränkta befälsrätt.

Hovrätten däremot avstyrker bestämt förslaget. Hovrätten anför, att detsamma
otvivelaktigt skulle innebära en betydande fara för befälhavarens
auktoritet och därmed för disciplinen; detta utan att säkerhet vunnes för
ett rättvisare avgörande.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas
avvikande mening. Redareföreningen understryker därvid vikten
av att befälhavarens möjlighet att upprätthålla disciplinen ombord icke
beskäres.

Departementschef en.

»Bestämmelser om rätt för befälhavaren att utöva disciplinär bestraffningsrätt
ha sedan länge funnits i vår sjölagstiftning. Med hänsyn till sjöfartssäkerheten
har det befunnits nödvändigt att kunna snabbt och utan
att anlita eljest vanlig procedur ingripa mot den som bryter mot ordning
och skick ombord. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet å fartyget,
har det ansetts naturligt att lägga bestraffningsrätten i hans hand. Under
senare tid har bland sjömännen den uppfattningen framträtt, att det disciplinära
bestraffningsförfarandet borde försvinna från fartygen och ärendena
i stället handläggas av myndighet i land eller, om detta icke ansågs
möjligt, att bestraffningsrätten skulle utövas av eu nämnd ombord. Denna
fråga blev föremål för ingående prövning i samband med tillkomsten av gäl -

116 .Andra lagutskottets utlåtande nr 44

lande sjömanslag. Det ansågs emellertid då icke lämpligt att ändra dittillsvarande
ordning.

Hithörande frågor äro onekligen vanskliga, å ena sidan kräver hänsynen
till sjöfartssäkerheten att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord
icke äventyras. Å andra sidan är det svårt att bortse från den påtagliga ovilja,
varmed sjömännen betrakta den nuvarande bestraffningsformen. Denna
ovilja är icke i och för sig anmärkningsvärd. En noggrann prövning av de
motsatta synpunkterna torde, såsom kommittén funnit, böra leda till att
den disciplinära bestraffningsrätten i princip bör behållas på fartygen. Härmed
är dock icke sagt att de gällande reglerna böra ha sin nuvarande utformning.
—

---Kommittén har ansett sig böra tillmötesgå sjömännens krav på

att bestraffningsrätten skall överflyttas från befälhavaren på en nämnd ombord.
En sådan ordning överensstämmer bättre med allmänt vedertagna
rättsgrundsatser än den nuvarande, där en person är ensam avgörande. Visserligen
bär sjömannen möjlighet att sedermera vända sig till domstol för
att få saken omprövad, men på grund av förhållandena till sjöss —• för övrigt
desamma som ansetts böra föranleda till den särskilda bestraffningsrätten
— torde sjömannen ha föga glädje därav. Enligt min mening bör
förslaget avböjas endast om det kan befaras, att befälhavarens auktoritet
skulle bli lidande och därmed också disciplinen ombord. Härvid må till en
början beaktas att sjömännens negativa inställning till den nuvarande
ordningen ingalunda är ägnad att främja disciplinen. Redan sjöfolkets inställning
utgör följaktligen ett skäl för en reform. I åtskilliga remissvar
framskymtar den tanken, att sjömännen som ledamöter av nämnden icke
skulle bedöma dit hänskjuten fråga med saklighet och oväld utan låta leda
sig av missriktad kamratkänsla till men för disciplinen. Dessa farhågor
torde knappast vara befogade. Erfarenheten visar att en person, som i
offentligt sammanhang nödgas att jämte andra taga ansvaret för ett beslut,
oftast efter bästa förstånd och samvete strävar efter att träffa ett riktigt
avgörande. Särskilt om nämnden får den av kommittén förordade sammansättningen
torde säkerhet vinnas för att nämndens beslut icke påverkas av
ovidkommande synpunkter. Befälet torde regelmässigt tillhöra de mest erfarna
och omdömesgilla ombord, och vidare kan förväntas att den sjöman
av manskapsgraden, som i vissa fall skulle tjänstgöra i nämnden, kommer
att utses från de pålitligaste bland manskapet. Det synes mig även som om
reglerna för nämndens sammansättning, sådana de utformats i förslaget, utgöra
tillräcklig borgen för ett sakkunnigt bedömande. Också omröstningsreglerna
torde vara väl avvägda. —------

I fråga om övriga stadganden i 62—64 §§ torde anledning till erinran i
sakligt hänseende icke föreligga.

Avslutningsvis må framhållas att nämnda paragrafer i sak ha samma
innehåll som i de fyra Köpenhamns-utkasten.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

117

Motionen 11: 626.

Enligt motionärernas mening äro bestämmelserna om disciplinbot alltför
avvikande från erkänd och tillämpad rättspraxis bland landets övriga medborgare.
Dessutom ha bestämmelserna på detta område visat sig vara verkningslösa,
icke minst till följd av det sätt på vilket de tillämpats. Motionärerna
yrka därför, att de avsnitt i förslaget, som behandla frågan om åläggande
av disciplinbot och därmed sammanhängande spörsmål, måtte utgå.
De föreslagna reglerna om inrättande av en nämnd måste emellertid anses
såsom ett framsteg. Nämndens verksamhetsområde bör dock begränsas till
frågor, som avse sjömans avskedande i utlandet.

Motionerna 1: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att en nämnd av det slag som förordats i verkligheten
torde ha små möjligheter att bli en borgen för saklighet och rättvisa
i den trånga, av hård arbetsfriktion tyngda miljö som ett fartyg utgör.
Nämnden skulle snarare komma att bli ett slags forum för skilda gruppintressen.
Motionärerna ifrågasätta därför riktigheten av att utbyta den
gamla ordningen med förtroendemän såsom vittnen mot disciplinnämnd.
Vidare förefaller det som om förslaget förbigått nödvändigheten av att föreskriva,
att nämndledamot skall ha uppnått viss ålder, att ledamot å svenska
fartyg bör vara svensk samt att fartyget bör ha viss minimistorlek för fartyg
som skall ha nämnd.

Utskottet.

De till sjöss gällande bestraffningsbestämmelserna sakna motsvarighet
inom näringslivet i övrigt. Enskild arbetsgivare i land har ej i lag grundad
rätt att genom löneavdrag ingripa mot arbetstagare, som i ett eller
annat avseende åsidosätter sina förpliktelser enligt tjänsteavtalet. Det kunde
därför ligga nära till hands att ur sjömanslagen borttaga alla bestämmelser,
som röra det disciplinära förfarandet. En mer ingående prövning
av frågan torde emellertid, såsom departementschefen funnit, visa att det
icke är tillrådligt att helt slopa dessa bestämmelser. Återigen framträda
de särskilda förhållandena till sjöss. Av hänsyn till sjöfartssäkerheten måste
det finnas möjlighet att förhållandevis snabbt ingripa mot sjöman, som
uppträder på sådant sätt att disciplinen ombord äventyras. Dessutom bör
beaktas att den nuvarande ordningen i många fall är till fördel för sjömännen.
Funnes icke möjligheten att ålägga disciplinbot, skulle befälhavaren
antagligen i betydligt större utsträckning än för närvarande anlita polismyndigheterna
för anställande av åtal vid domstol. Härigenom skulle
sjömännen i onödan bli underkastade polisförhör och kanske även offentliga
förhör inför domstol. På grund av det anförda finner sig utskottet
böra avstyrka det i motionen 11:626 gjorda yrkandet, att de bestämmelser
som anknyta till det disciplinära förfarandet skola utgå ur lagen (jfr
20 och 53, 62—69 samt 82 §§).

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Vad angår förslaget om inrättande av eu disciplinnämnd finner utskottet
i likhet med departementschefen, att förslaget bör avböjas endast om dess
förverkligande kan befaras medföra, att befälhavarens auktoritet blir lidande
och därmed även disciplinen ombord. Från åtskilliga håll har gjorts
gällande att så skulle bli fallet. Utskottet är emellertid av en annan mening.
Utskottet delar till fullo de synpunkter som av departementschefen anförts
i frågan. Såsom kommittén framhållit torde det icke vara uteslutet, att befälhavarens
ställning snarare skulle bli starkare än för närvarande. Vad
kommittén anfört därom, att det med den nuvarande ordningen kan befaras,
att besättningen — med rätt eller orätt — får den uppfattningen att
befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid åläggande av disciplinbot,
torde vara riktigt. Otvivelaktigt vilar ett beslut, tillkommet under medverkan
av tre personer, på en säkrare grund än om det fattats av endast
en person. Detta måste vara till fördel för alla parter och sålunda även för
befälhavaren. I detta sammanhang bör ytterligare uppmärksammas, att
Kungl. Maj :ts förslag under 75 § upptager ett stadgande av innehåll att,
om ordförande eller annan nämndledamot åsidosätter sin skyldighet att
med oväld och noggrannhet pröva till nämnden hänskjutet ärende, han
skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Detta stadgande
är i högsta grad ägnat att hos nämndledamöterna inskärpa vikten av
att taga sin uppgift med allvar och sålunda icke låta sig påverkas av ovidkommande
synpunkter.

Beträffande anmärkningen att förslaget saknar föreskrifter om nämndledamots
ålder och nationalitet finner utskottet föreskrifter härutinnan
icke vara erforderliga. Jämlikt förslaget skola ledamöterna utses av befälhavaren.
Enligt utskottets mening finnes ej anledning befara, att befälhavaren
icke skulle fullgöra denna sin uppgift på sätt som ur alla synpunkter
bäst gagnar saken.

I fråga om påpekandet att lagen bör föreskriva viss minimistorlek för
fartyg, å vilka nämnd skall förekomma, må framhållas att frånvaron av
en sådan föreskrift icke synes vara till olägenhet i annat fall än då fartyget
har så liten besättning att nämnd ej kan tillsättas. Härutinnan avviker
emellertid Kungl. Maj :ts förslag icke från gällande lag. Ett av befälhavaren
fattat beslut om åläggande av disciplinstraff är nämligen utan verkan,
om beslutet ej föregåtts av förhör i närvaro av två gode män ur besättningen.
Bakgrunden är uppenbarligen den, att denna bestraffningsform
icke bör ifrågakomma inom en alltför trång personkrets. Enligt utskottets
mening föreligger ej skäl att göra ändring i detta avseende. Utskottet får
därför avstyrka motionerna I: 492 och II: 625 i denna del.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 626, att beslut om avskedande
av sjöman i utlandet skall fattas av en nämnd ombord finner utskottet
en sådan ordning vara utesluten av hänsyn till sjöfartssäkerheten. Utskottet
får därför hemställa, att riksdagen lämnar yrkandet utan bifall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

119

E. Övriga lagförslag.

Utskottet lämnar förslagen utan erinran.

F. Utskottets hemställan.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till sjömanslag — måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen att 6, 18, 34, 37 och 41 §§
erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat haveri,
som kan antagas för en tid av
minst en månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord, upphör tjänsteavtalet
att gälla, där ej annat följer av
avtalets innehåll; dock åligger det befälhavaren
att mot lön och underhåll
bliva tillstädes och ordna de angelägenheter,
som röra fartyget, lasten
och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid
lön och underhåll under resan gäller

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
tjänsteavtalet att gälla, där ej
annat följer av avtalets innehåll;
dock åligger det befälhavaren att mot
lön och underhåll bliva tillstädes och
ordna de angelägenheter, som röra
fartyget, lasten och de ombordvarande.

arbetslöshet samt till fri hemresa med
vad i 41 § är stadgat för sjöman.

18 §.

Lön utgår från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord.
Har han dessförinnan på redarens begäran överlämnat sjöfartsbok eller
andra sedvanliga handlingar eller har han måst resa från anställningsorten
för att komma till fartyget, utgår dock lönen från och med den dag handlingarna
överlämnades eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag Lönen löper till och med den dag
sjömannen avgår från tjänsten eller, sjömannen avgår från tjänsten eller,

om avmönstring skall ske, till och
med avmönstringsdagen. Lider han
då av sjukdom eller skada, har han
jämväl därefter rätt till lön för tid,
under vilken han på grund härav är

om avmönstring skall ske, till och
med avmönstringsdagen. Lider han
då av sjukdom eller skada, har han
jämväl därefter rätt till lön för tid,
under vilken han på grund härav är

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

arbetsoförmögen, dock icke för flera
dagar un han varit i tjänsten med
mindre bestämda tecken på sjukdom
eller skada framträtt och ej heller
när han uppbär lön hos annan arbetsgivare
samt i intet fall utöver två
månader i utrikes fart och en månad
i inrikes fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger
han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av
sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.
Vad sist är stadgat gäller dock ej, där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan
uppkommit till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till lön efter tjänsteförhållandets upphörande
stadgas i 33 §.

Vid beräkning av lön för del av månad räknas månaden till trettio dagar.

arbetsoförmögen, dock icke när han
uppbär lön hos annan arbetsgivare
och i intet fall utöver två månader i
utrikes fart och en månad i inrikes
fart.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl
som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
är han berättigad att erhålla
lön för två månader, om han är maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller
radiotelegraf ist, och för en månad,
om han tillhör den övriga besättningen,
så ock fri resa med underhåll
till den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten
här i riket.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl
som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
är han berättigad att erhålla
lön för två månader från det han
lämnade tjänsten samt fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda
orten för tjänstens frånträdande eller,
där bestämmelsen i 13 § om avtalets
upphörande i svensk hamn är
tillämplig och han avskedas i utlandet,
till närmaste svenska hamn eller
hemorten här i riket.

37 §.

År sjöman antagen för bestämd resa, och ändras denna väsentligt, äger
han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest
i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans Sjöman, som på grund av resans
förändring avgår från tjänsten, är be- förändring avgår från tjänsten, är be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

121

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättigad till lön för en månad, om rättigad till lön för en månad samt
han är maskinchef, stgrman, maski- fri resa med underhåll till anställnist,
föreståndare för ekonomiavdel- ningsorten, om tjänsten frånträdes
ning eller radiotelegraf ist, och för en före resans början, men eljest till avfall)
månad, om han tillhör den öv- mönstringsorten.
riga besättningen, så ock fri resa med
underhåll till anställningsorten, om
tjänsten frånträdes före resans början,
men eljest till avmönstringsorten.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat
haveri, som kan antagas för en tid
au— minst en månad omöjliggöra
tjänstgöring ombord, upphör sjömans
tjänsteavtal att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll; dock åligger
det sjöman att mot lön och underhåll
deltaga i bärgningen och bliva
tillstädes, till dess sjöförklaringen
avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till
följd av händelse, varom i första stycket
förmäles, äger han rätt till lön för
den tid han av sådan anledning är
utan anställning, dock högst för två
månader utöver den tid, för vilken
han enligt första stycket åtnjuter lön.

Upphör svensk sjömans anställning
till följd av haveri, äger han
rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket så ock
lön under resan i den mån sådan ej
utgår enligt andra stycket. Kostnaden
för sjömans hemresa med underhåll
skall bestridas av statsmedel.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad i
26 § andra stycket är stadgat.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
sjömans tjänsteavtal att gälla,
där ej annat följer av avtalets innehåll;
dock åligger det sjöman att mot
lön och underhåll deltaga i bärgningen
och bliva tillstädes, till dess sjöförklaringen
avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till
följd av fartygets förolyckande, äger
han rätt till lön för den tid han av
sådan anledning är utan anställning,
dock högst för två månader utöver
den tid, för vilken han enligt första
stycket åtnjuter lön.

Upphör till följd av fartygets förolyckande
svensk sjömans anställning,
äger han rätt att erhålla fri
resa med underhåll till sin hemort
här i riket så ock lön under resan i
den mån sådan ej utgår enligt andra
stycket. Kostnaden för sjömans hemresa
med underhåll skall bestridas
av statsmedel. Skall resan företagas
från utlandet, är sjömannen dock
pliktig att antaga tjänst å annat fartyg
enligt vad i 26 § andra stycket
stadgas.

122

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till

1. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen;
samt

2. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt
angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å
utländskt fartyg.

C. att motionerna

1) I: 492 och II: 625,

2) I: 493 och II: 624 samt

3) 11:626,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan
anfört och under A. hemställt, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

D. att motionen I: 494 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson. Sunne, Uhlén,
Nerman, Bengtson, Nils Theodor Larsson* och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, Jönsson i Lund, fru Ewerlöf, herrar Wiklund
i Stockholm och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I) av herr Svensson i Göteborg;

II) beträffande 3, 3i och 37 §§,

A. 1. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka anfört:

»I motionerna I: 492 och 11:625 har framhållits, att risk föreligger för att
den ''praktiska nordismen’ på sjömanslagstiftningens område, som varit
regel under tidigare år, nu skulle brytas genom att riksdagen vid ett godkän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

123

nande av utskottets förslag skulle antaga en sjömanslag'', som i vissa betydelsefulla
avseenden avviker från vad delegater från de fyra nordiska länderna
efter ingående överläggningar enhälligt förordat. Det synes oss därför
icke riktigt att låta en sådan lag träda i kraft utan att dessförinnan upptaga
förnyade nordiska överläggningar. I detta sammanhang vilja vi erinra om att
ledamoten i sjömanskommittén, kommerserådet Böös, under hänvisning till
att kommitténs förslag i åtskilliga hänseenden avveke från det gemensamma
nordiska förslaget, ansåg önskvärt att ytterligare sammanjämkningsförsök
gjordes på det nordiska planet.

Vi ha vidare fäst oss vid att förslaget till sjömanslag i likhet med gällande
sjömanslag innehåller en rad detaljbestämmelser, berörande frågor vilka
med fördel borde kunna regleras genom avtal mellan redare- och sjöfolksorganisationerna.
Det lär väl icke kunna förnekas att organisationsförhållandena
numera äro sådana, att arbetsmarknadens parter även på detta område
ha alla förutsättningar att på det för dem lämpligaste sättet lösa lejonparten
av de frågor, som regleras genom lagen. Då förhållandena härutinnan äro
enahanda i de fyra nordiska länderna, hade det varit särskilt önskvärt att
under nordisk samverkan ingående pröva, huruvida icke nu angiven väg borde
beträdas.

I förenämnda motioner har beträffande 3, 34 och 37 §§ föreslagen ersättning
för förlust, som befälhavare eller sjöman lider vid kontraktsstridigt avsked,
anförts att den av Kungl. Maj :t förordade regeln om standardersättning
innebär ett avsteg från de regler, som allmänt gälla på arbetsrättens område,
nämligen att skadestånd skall utgå i förhållande till den lidna skadans
storlek. Vi dela denna motionärernas uppfattning och anse sålunda att sjömanslagen
bör anpassas härtill.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

att 3, 34 och 37 §§ måtte erhålla följande lydelse.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan
att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett, äger han rätt till ersättning
för den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten ej förebragt, är han berättigad till
lön för tre månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll
till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där
2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn
eller till sin hemort här i riket.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
äger han från dagen för tjänstens upphörande rätt till lön för två månader
eller, om längre uppsägningstid är avtalad, för denna tid; från ersättningen
skall dock avdragas arbetsinkomst, som sjömannen under samma tid intjä -

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

nät hos redaren eller annan arbetsgivare. Härjämte har sjömannen rätt till
fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande
eller, där bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande i svensk
hamn är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn
eller hemorten här i riket.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd resa, och ändras denna väsentligt, äger
han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat men eljest
i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, är berättigad
till ersättning för den förlust han därigenom lider samt fri resa med
underhåll till anställningsorten, om tjänsten frånträdes före resans början,
men eljest till avmönstringsorten. Varder utredning angående förlusten ej
förebragt, är sjömannen berättigad att erhålla lön för en månad.»

2. av herr Bengtson, som biträtt den av herr Ahlberg och fru Ewerlöf
under A. 1. gjorda hemställan;

B. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka — därest deras under A. 1.
gjorda hemställan icke bifölles av riksdagen — yrkat,

att 3 och 34 §§ måtte erhålla följande lydelse.

3 §.

Befälhavaren kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan
att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett, äger han rätt till lön för tre
månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den
i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där 2 § är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller till sin
hemort här i riket. Lön som här sägs må dock icke utgå för kortare tid än
som motsvarar avtalad uppsägningstid.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl, som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
är han berättigad att erhålla lön för två månader från det han lämnade
tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten här i riket. Lön som här sägs må dock icke
utgå för kortare tid än som motsvarar avtalad uppsägningstid.

III) beträffande 4, 18 och 28 §§, av fru Ewerlöf;

IV) beträffande 41 §,

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

125

A. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka anfört:

»I konsekvens med vad ovan under II) A. 1. och B. anförts och hemställts
få vi i likhet med vad yrkas i motionen 1:494 förorda sådan ändring av
41 g andra stycket, att lön vid arbetslöshet icke må utgå för kortare tid än
som motsvarar avtalad uppsägningstid.

På grund härav hemställes,

att 41 § måtte erhålla följande lydelse.

41 §.

Går — ---(lika med utskottet)---— avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han
rätt till lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock utöver
den tid för vilken han enligt första stycket åtnjuter lön, för högst två
månader eller, där längre uppsägningstid avtalats, för denna tid.

Upphör---- (lika med utskottet) —--stadgat.»

B. av herr Bengtson, som biträtt den av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under
A. gjorda hemställan;

V) beträffande 62 och 6i §§, av herr Ahlberg.