Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. m.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 182, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag
till

1) kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon.

Författningsförslagen äro av följande lydelse:

1) Förslag
till

Kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Såsom cykel med hjälpmotor betecknas i denna kungörelse lätt
motorcykel, vilken — med bibehållande i övrigt av de huvudsakliga kännetecknen
på cykel — är utrustad med förbränningsmotor av typ, som blivit
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd i enlighet med bestämmelserna
i 2 mom.

2 mom. Såsom hjälpmotor för cykel må väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med statens provningsanstalt godkänna viss typ av förbränningsmotor
under förutsättning,

att dess cylindervolym ej överstiger 50 kubikcentimeter,

att den befinnes vara till tyngd och verkningssätt lämpad för cykel av
normal byggnad,

att den har en effekt av högst 0,8 hästkrafter,

samt att den är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen
och icke utan svårighet kan ändras till högre hastighet.

3 mom. För cykel med hjälpmotor skola gälla här nedan i 2 § upptagna
särskilda bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 sam!. 2 avd. Nr 43.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

2 §•

I stället för stadgandena i 4 § vägtrafikförordningen skola för cykel med
hjälpmotor gälla vad som föreskrives i 7 § samma förordning. Dock skall
sådant fordon, då det tages i bruk, vara försett med

a) minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar;

b) i stället för ringklocka, apparat, med vilken kan givas ljudsignal med
jämn, dov ton; samt

c) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig
skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen
ävensom motorns typbeteckning och tillverkningsnummer.

Bestämmelserna i 10—21, 27 samt 29—37 §§ vägtrafikförordningen skola
icke äga tillämpning å cykel med hjälpmotor. Dock må sådant fordon föras
allenast av den, som fyllt 16 år.

Cykel med hjälpmotor är icke underkastad stadgandena i 54 § 2 mom.
första stycket och 57 § 3 mom. första punkten vägtrafikförordningen. Däremot
skall för sådant fordon gälla vad som föreskrives i 59 § samma förordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §.

Med motorfordon
Härvid förstås
Till motorfordon
Lagen äger ej tillämpning å motorfordon,
som användes uteslutande
inom järnvägs- eller fabriksområde
eller inhägnat tävlingsområde eller
annat dylikt inhägnat område.

2 §•

— i timmen.
på skenor.
av gående.

Lagen äger ej tillämpning å sådan
cykel med hjälpmotor, för vilken registrerings
plikt icke föreligger, ej heller
å motorfordon, som användes uteslutande
inom järnvägs- eller fabriks -

1 Senaste lydelse, gällande fr. o. m. den 1 juli 1952, se SFS 1952: 651.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

område eller inhägnat tävlingsområde
eller annat dylikt inhägnat område.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bl. a. befrielse från registrerings-, körkorts-, försäkrings-
och skatteplikt för cykel, vilken — med bibehållande i övrigt
av de normala kännetecknen på sådant fordon — är utrustad med förbränningsmotor
av typ, godkänd såsom hjälpmotor för cykel. För sådant
godkännande ha uppställts vissa närmare angivna villkor. Dessa ha till
syfte, att den »fria» cykeln med hjälpmotor icke skall väsentligen skilja
sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än att den mänskliga kraften
ersättes med motsvarande maskinell. De föreslagna bestämmelserna
grunda sig på en utredning, vilken företagits efter framställning av riksdagen
i skrivelse den 31 maj 1951, nr 336. Desamma avses skola träda i kraft
den 1 juli 1952.

Körkortskravet.

Till grund för propositionen ligger en inom kommunikationsdepartementet
utarbetad promemoria, över vilken efter remiss utlåtande avgivits av
ett flertal myndigheter och organisationer.

Beträffande frågan om körkortstvång har föredragande departementschefen,
statsrådet Andersson, anfört bl. a. följande:

»Tid efter annan har det varit uppe förslag om att man skulle begränsa
rätten att föra cykel genom att stadga cykelkort som villkor härför. Sådana
förslag ha hittills avvisats — enligt min mening med fullt fog. Cyklisternas
antal är nämligen för stort, och deras trafikuppgift är i och för sig alltför
enkel för att den skulle anförtros endast en begränsad krets. Man måste
alltså betrakta det som en naturlig rättighet för varje svensk medborgare
att åka cykel.

Såsom förut sagts får cykeln med hjälpmotor anses vara i någon mån
trafikfarligare än trampcykeln. Skillnaden synes dock ringa. Hastigheten hos
cykel med hjälpmotor ligger inom vad man — visserligen kortvarigt — kan

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

uppnå med vanlig cykel. Ökningen av hastigheten från 15—20 till 30 km/
tim. torde för övrigt — såsom trafiksäkerhetsrådet anmärkt — knappast
flytta upp fordonet i en mycket mera trafikfarlig klass, utan det är först
vid hastigheter av 40 km/tim och däröver, som man måste ställa sig betänksam.
Vad åter angår fordonets av hjälpmotorn betingade viktökning, är
denna mycket obetydlig i jämförelse med variationerna i förarvikt, och man
torde därför kunna bortse från denna viktökning.

I det hela får därför cykeln med hjälpmotor anses till sina trafikegenskaper
stå den vanliga trampcykeln betydligt närmare än den lättviktsmotorcykel,
som förutsattes i 1939 års lagstiftning. Det synes vid sådant förhållande
knappast befogat att för rätt att föra cykel med hjälpmotor kräva samma
kvalifikationer, som då bestämdes för föraren av lättviktsmotorcykel. Härtill
kommer, att uppställandet av sådana krav — att döma av verkningarna
utav de skärpta fordringarna på lättviktsmotorcykeln -—- sannolikt skulle
avsevärt försämra utsikterna för den i och för sig önskvärda cykeln med
hjälpmotor. Liknande gäller förslaget om att för detta fordon kräva samma
kvalifikationer som för gummihjulstraktor.

Jag anser därför, att man icke bör kräva körkort för cykel med hjälpmotor.
Däremot tala i och för sig vissa skäl för ett krav på att den, som utan
körkort vill föra sådant fordon, först skall visa nöjaktig kännedom om de
viktigare trafikreglerna. Bl. a. det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framförda
förslaget kunde därvid vara något att tänka på.

Emellertid skulle även ett system med en på ett enkelt trafikförhör grundad
behörighetshandling sannolikt medföra en del praktiska svårigheter.
Vidare kan ifrågasättas, om man inte numera har att räkna med en även
bland cyklister och gående mera spridd kunskap om de grundläggande trafikreglerna,
än vad tidigare varit fallet. Den ständigt intensifierade trafiken
torde medföra, att allt flera i eget intresse lära sig dessa regler. I fråga om de
yngre må framhållas, att trafikundervisning meddelats i skolorna sedan
14—15 år tillbaka. Ävenså kan erinras om trafiksäkerhetspropagandan, vilken
på sistone tagit sig uttryck i en för distribution i vida kretsar avsedd
broschyr, vari de viktigare trafikreglerna serveras i lättfattlig form. Vad
man önskar åstadkomma genom det ifrågasatta provet, torde sålunda åtminstone
till väsentlig del kunna vinnas på andra vägar.

Enligt min mening bör en tvångsreglering tillgripas, endast om denna
verkligen visat sig behövlig. De utländska erfarenheter, som redovisats i
promemorian, få visserligen tagas med all reservation. De kunna emellertid
i varje fall icke sägas tala mot ett frisläppande av cyklarna med hjälpmotor
och detta så mycket mindre, som i det nu föreliggande förslaget begreppet
cykel med hjälpmotor är strängare avgränsat än i 1949 års konvention och
författningarna i de länder, där denna fordonstyp frisläppts.

För min del finner jag därför övervägande skäl tala för att tills vidare icke
kräva någon behörighetshandling för att föra cykel med hjälpmotor.

Däremot anser jag det nödvändigt att i enlighet med promemorians förslag
stadga en minimiålder av 16 år för rätt att föra cykel med hjälpmotor.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

5

Registrerings- och skattefrihet m. m.

I den inom departementet upprättade promemorian upptogs förslag om
att trafikförsäkringslagen icke skulle äga tillämpning på cykel med hjälpmotor,
men att däremot sådant fordon icke skulle få tagas i bruk utan försäkring
mot den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av cykel monterad
med viss hjälpmotor kunde ådraga sig gentemot annan genom trafik
med sådant fordon.

Beträffande frågan om registreringstvång uttalades i promemorian, att
det funnes vissa skäl för att bibehålla sådant tvång för cyklar med hjälpmotor.
Om det funnes något slags registrering, eventuellt hos polismyndighet,
av dessa fordon eller åtminstone deras motorer, skulle man sålunda påtagligt
underlätta kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna ansvarsfrihetsförsäkringen.
Även kontrollen ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle givetvis
främjas.

Emellertid — heter det vidare i promemorian — skulle registrering kräva
en ganska vidlyftig apparat. Å ena sidan komme fordonsägaren att beredas
praktiska olägenheter, vilka skulle ej obetydligt minska det värde frisläppningen
av cyklarna med hjälpmotor eljest skulle få. Å andra sidan skulle
myndigheterna ställas inför organisatoriska problem, vilkas ekonomiska
räckvidd med hänsyn till ökat behov av arbetskraft m. m. kunde tänkas bli
betydande, om cjklarna med hjälpmotor fingo större spridning. Det kunde
ifrågasättas, om fördelarna av en registrering övervägde de nackdelar, vilka
sålunda kunde befaras. Det förefölle därför finnas fog för att åtminstone
försöksvis eftergiva kravet på registrering, till dess det visat sig, om verkligt
behov därav funnes eller ej.

Promemorians i enlighet härmed avfattade förslag har i flertalet remissyttranden
biträtts. Erinringar ha framförts av följande remissinstanser.

Övcrståthållarämbetet har ansett, att registreringstvång vore önskvärt med
hänsyn till försäkringsplikten. Vidare syntes det ogörligt att utan registreringstvång
åstadkomma tillfredsställande kontroll av att motorn vore av
godkänd typ.

Trafiksäkerhetsrådet har uttalat, att därest spörsmålet om försäkringsskydd
ej kunde få en godtagbar lösning utan registrering av fordonen, man
måste överväga, om icke cyklarna med hjälpmotor — liksom övriga motorfordon
-—■ borde vara registreringspliktiga. Förelåge registrering, funnes
nämligen också förutsättning för effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. I annat sammanhang kommer jag att förorda, att
trafiken med hjälpmotorcykel fritages från sådant försäkringstvång, som
fordrar registrering. Sker så, bortfaller det viktigaste skälet för obligatorisk
registrering. De återstående skälen äro enligt min mening ej av den styrka,
att de uppväga de betydande svårigheter, vilka en rcgistreringsplikt — även

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

om den göres enklare än den nuvarande — tvivelsutan skulle medföra både
för fordonsägaren och för myndigheterna. Jag anser därför, att cykeln med
hjälpmotor bör befrias från registreringsplikt.

Enligt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt föreligger skatteplikt
endast för registrerad motorcykel. Slopandet av registreringstvånget
för cykel med hjälpmotor medför därför automatiskt också skattefrihet för
detta fordonsslag.

Försäkringstvång.

Samtidigt som i promemorian föreslagits, att trafikförsäkringslagen icke
skulle gälla för cykel med hjälpmotor, har i promemorian anförts: Eftersom
cykeln med hjälpmotor finge anses såsom i viss mån trafikfarligare än
trampcykeln samt vidare de, som kunde förväntas komma att begagna sig
av cykel med hjälpmotor, ofta vore att söka bland de mindre bemedlade,
förefölle krav på ansvarighetsförsäkring befogat. Försäkringen borde täcka
den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av cykel, monterad med
viss hjälpmotor, enligt automobilansvarighetslagen kunde ådraga sig gentemot
annan genom trafik med sådant fordon. Försäkringen skulle dock icke
behöva gälla skada å fordonet eller därå medförd egendom. I likhet med
vanlig cykelansvarighetsförsäkring borde försäkringen — för varje händelse,
som medförde skada — täcka skadestånd om tillhopa sextiotusen
kronor för personskada, med begränsning till tjugutusen kronor för varje
skadad eller dödad person, och om tillhopa tiotusen kronor för skada å
egendom. — För att trygga, att försäkringsplikten iakttoges, borde för det
fall, att cykel med hjälpmotor brukades utan försäkring, stadgas dagsbotsansvar
för brukaren och samma straff för motorns ägare, såvida denne
ej visade, att han gjort vad på honom ankommit för att hindra fordonets
brukande utan försäkring. — Slutligen borde lämpligen föraren förpliktas

— vid ansvar av böter, högst 300 kronor — att under färd medhava försäkringsbeviset
och vid anfordran uppvisa detta för besiktningsman eller polisman.

I enlighet härmed har i promemorians förslag till kungörelse upptagits bestämmelser
om ansvarighetsförsäkring.

Den i promemorian föreslagna försäkringsplikten har i remissyttrandena

— med undantag för kungl. automobilklubbens och trafikförsäkringsföreningens
yttranden -— tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran. På
sina håll har man dock ifrågasatt, huruvida kontrollen över iakttagandet av
försäkringsplikten kunde bli fullt effektiv utan registreringstvång.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda framhållit vikten av att
man erhölle tillfredsställande garanti för att försäkring funnes. Utan registreringsskyldighet
kunde kontroll vinnas blott vid de mycket få tillfällen,
då fordonet underginge trafikkontroll eller flygande inspektion. Styrelsen
vore tveksam, om detta kunde anses tillfyllest. En mera tillfredsställande
garanti syntes kunna erhållas, genom engångsförsäkring av hjälpmotorn.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

7

Denna försäkring skulle då tagas i samband med försäljningen av motorn
och gälla hela dennas livstid.

Statspolisintendenten har ifrågasatt motsvarande frihet från ansvar som
i de uti 69 § vägtrafikförordningen avsedda fallen.

Överståthållarämbetet har yttrat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt skillnaden
mellan hjälpmotorcykeln och trampcykeln visserligen finge anses mindre
än mellan hjälpmotorcykeln och den vanliga lättviktsmotorcykeln. Emellertid
kunde olycksfrekvensen befaras bli ej obetydligt stegrad absolut sett.
Med hänsyn härtill syntes det ej försvarligt att som enda sanktion av försäkringsplikten
stadga bötesstraff. Med en sådan ståndpunkt täcktes exempelvis
ej det fall, vilket — i fråga om andra motorfordon — avhandlades i
21 § första stycket första punkten trafikförsäkringslagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett den föreslagna kontrollen
otillräcklig och i stället förordat, att den i promemorian föreslagna namnskylten
med hjälpmotorns typbeteckning och tillverkningsnummer skulle
utlämnas av polismyndighet eller bilinspektionen mot företeende av försäkringsbevis.
Något större besvär borde ej vara förenat härmed.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke ersättningsbeloppen — med
hänsyn bl. a. till det vikande penningvärdet — borde närmare anpassas till
trafikförsäkringslagens bestämmelser. Automobilhandlareförbundet har också
uttalat sig för en höjning av ersättningsbeloppen, dock endast i fråga om
personskada.

Cykelfrämjandet har förordat, att man måtte undersöka möjligheten av
att på försäkringsbolagen överlåta lämplig registrering i samband med försäkringens
tecknande.

Kungl. automobilklubben har anmält den meningen, att trafikförsäkringslagen
fortfarande borde gälla även för cykel med hjälpmotor.

Trafikförsäkringsföreningen har anfört: Föreningen delade den i promemorian
hävdade meningen, att cykeln med hjälpmotor finge anses trafikfarligare
än trampcykel, men att skillnaden ur trafiksäkerhetssynpunkt nog
vore jämförelsevis ringa. Mot bakgrunden av detta förhållande måste man
fråga sig, om man — då det ej ansåges nödvändigt med obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för trampcykel ■— verkligen hade anledning att införa
sådan försäkring för cykel med hjälpmotor utan närmare erfarenhet om
att försäkringen vore nödvändig. Detta gällde alldeles särskilt med tanke
på de syften man ville vinna med de ifrågasatta lättnaderna för cykel med
hjälpmotor. Om man funne obligatorisk försäkring nödvändig, vore det
nämligen ofrånkomligt, att försäkringsplikten kombinerades med en ändamålsenlig
och god kontroll. De i promemorian föreslagna bestämmelserna
kunde i sådant hänseende ej anses tillfyllest. Enligt vad all hittillsvarande
erfarenhet från trafikförsäkringen visade, kunde nämligen den nödiga kontrollen
ej vinnas utan registreringsplikt. Denna skulle emellertid sannolikt
komma i kollision med strävandena att genom enkla bestämmelser underlätta
bruket av hjälpmotorcyklarna.

Föreningen har i fortsättningen anmärkt — bland annat —- att en obliga -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

torisk försäkring utan tillfredsställande kontroll över fullgörandet av försäkringsplikten
kunde väntas medföra, att de mera förutseende och ansvarskännande
ordnade med försäkring, under det att de övriga underläte detta.
Troligen skulle emellertid den förstnämnda kategorien även utan obligatorisk
försäkring i betydande utsträckning skaffa sig erforderligt försäkringsskydd.
Man skulle kanske därför ej vinna något mera väsentligt genom att
göra försäkringen obligatorisk.

Föreningen har även framhållit, att det för såväl samhället som de skadelidande
och försäkringstagarna måste anses otillfredsställande med en
obligatorisk försäkring, vilken ej vore kringgärdad med mera effektiv kontroll,
än att man måste räkna med försummad försäkringsplikt i ett betydande
antal fall.

Under åberopande härav har föreningen föreslagit, att man måtte dröja
med att införa obligatorisk ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor,
till dess man vunnit närmare erfarenhet i fråga om behovet av sådan
försäkring. Skulle framtiden visa, att obligatorisk försäkring vore erforderlig,
då måste samhällets intresse av sådan försäkring vara så stort, att man
— trots därmed eventuellt förenade olägenheter — ej borde tveka att låta
försäkringsplikten åtföljas av registreringstvång. Härigenom skulle möjliggöras
en nödvändig effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. Ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor
är givetvis i och för sig önskvärd och detta måhända i något högre grad än
för vanlig trampcykel. Emellertid kan man enligt min mening ej undgå att
beakta de av trafikförsäkringsföreningen framförda, på en omfattande erfarenhet
på trafikskadeområdet grundade synpunkterna. Det kan sålunda
befaras, att de i departementspromemorian föreslagna kontrollbestämmelserna
icke bli fullt effektiva utan komma att giva rum för försummelse av
försäkringsplikten i kanske betydande omfattning. Härigenom skulle respekten
för stadgandet om försäkring i viss mån undergrävas, vilket ej kan
anses tillfredsställande. Jag kan därför icke förorda den i promemorian föreslagna
lösningen.

Såsom trafikförsäkringsföreningen framhållit, torde — såvitt nu kan bedömas
— en effektiv kontroll knappast kunna upprätthållas utan registreringstvång.
Detta skulle emellertid — såsom förut nämnts — medföra ej
obetydliga praktiska olägenheter både för myndigheterna och för fordonsägarna.
En med registreringstvång förknippad obligatorisk försäkring torde
därför ej böra stadgas utan tungt vägande skäl.

Hur riskerna i trafik med olika slags motorfordon bedömas försäkringsmässigt,
avspeglar sig i trafikförsäkringspremierna. Enligt svenska automobiltarifföreningens
tariff utgjorde dessa — i vad gäller större delen av
landet — för privat personbil och annan motorcykel än lättviktsmotorcykel
109 resp. 52 kronor till i maj 1951. Då höjdes premierna till 150 resp. 90
kronor, och i februari 1952 höjdes de ytterligare till 255 resp. 153 kronor.
För lättviktsmotorcykel däremot kunde i maj 1951 premien — vilken dittills

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

9

varit 12 kronor — sänkas till 10 kronor, och någon höjning därav är icke
ifrågasatt. För detta fordonsslag har sålunda risken i trafikförsäkringshänseende
bedömts såsom ringa i förhållande till riskerna för övriga slag av
motorfordon, särskilt i betraktande av att en ej obetydlig del av premien åtgår
till administrationskostnader och icke till risktäckning.

Årspremien för enbart cykelansvarighetsförsäkring är för närvarande 3
kronor. Nästan hela beloppet åtgår för administration, varför endast en bråkdel
återstår för risktäckning.

Visserligen täcker trafikförsäkring för lättviktsmotorcykel hela det ansvar,
som stadgas i automobilansvarighetslagen, under det att cykelansvarighetsförsäkring
endast gäller ansvar för vållande. Även med beaktande
härav torde man emellertid av de anförda siffrorna kunna sluta sig till att
cykelns trafikfarlighet är betydligt mindre än den i och för sig ringa farligheten
hos vanlig lättviktsmotorcykel.

Såsom förut framhållits, förefaller den typiska trafikfarligheten hos cykel
med hjälpmotor vara avsevärt mindre än hos lättviktsmotorcykeln och
närmast jämförlig med den hos trampcykel. Med hänsyn till den låga riskklass,
man sålunda i fråga om cykeln med hjälpmotor kommer ned till,
synes det knappast finnas tillräcklig anledning att låta trafiken med sådant
fordon bära belastningen av en med registreringstvång förenad försäkringsplikt.
Funnes en annan försäkringsform, som medgåve effektiv kontroll utan
att oskäligt betunga fordonsägare och myndigheter, kunde måhända obligatorisk
försäkring vara motiverad. Såsom nämnts synes dock för närvarande
sådan försäkringsform knappast stå till buds.

Såsom trafikförsäkringsföreningen anmärkt, förefaller det vidare troligt,
att de mera förutseende och ansvarskännande ägarna av cykel med hjälpmotor
även utan obligatorisk försäkring i betydande utsträckning skaffa sig
erforderligt försäkringsskydd. Efter vad från försäkringshåll upplysts torde
det ej föreligga något tekniskt hinder mot att inom ramen av den vanliga
privatansvarighetsförsäkringen bereda sådant skydd mot en mindre tilläggspremie.
Huruvida skyddet skall lämnas på detta sätt eller i form av en separat
försäkring torde emellertid få avgöras efter vad som försäkringsmässigt
visar sig mest praktiskt.

På grund av vad nu anförts anser jag mig icke för närvarande böra upptaga
krav på försäkringsplikt. Frågan härom torde emellertid böra följas
med uppmärksamhet i fortsättningen.

Utskottet.

Då utskottet vid fjolårets riksdag behandlade förslaget till ny vägtrafikförordning
upptog utskottet spörsmålet om införande i vårt land — liksom i åtskilliga
andra länder — av lindrigare villkor för cyklar med hjälpmotor än
för andra motordrivna fordon. Utskottet menade, att även i vårt land torde
finnas stort behov av ett lättillgängligt motordrivet fordon. Särskilt på lands -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

bygden syntes detta vara fallet. Ett sådant fordon skulle ha en ej oväsentlig
uppgift att fylla såsom fortskaffningsmedel för exempelvis arbetare med
bostad långt ifrån arbetsplatsen, lantbrevbärare etc. Den sociala betydelsen
kunde sägas vara på sätt och vis ännu större nu än tidigare, eftersom de nya
motortyperna vore avsevärt billigare i inköp och drift än de tidigare och
syntes kunna användas på vanlig trampcykel utan extra anordningar samt
härigenom lämpa sig även för mindre inkomsttagare. Erfarenheterna av
dittillsvarande bestämmelsers verkningar syntes utskottet giva vid handen,
att lättnaderna måste göras radikala för att bliva effektiva. De förefölle sålunda
böra innefatta bl. a. körkorts- och skattefrihet samt helst även frihet
från registreringstvång. Sådana lättnader torde även ur trafiksäkerhetssynpunkt
kunna godtagas, fortsatte utskottet, därest de begränsades till fordon,
som till sina trafikegenskaper icke väsentligen skilde sig från den vanliga
trampcykeln i vidare mån än att den mänskliga kraften ersattes med maskinell.
På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning beträffande möjligheterna att åt cyklar med
hjälpmotor bereda lättnader i de av utskottet berörda hänseendena.

I förevarande proposition föreslås nu bl. a., att cyklar med hjälpmotor
skola befrias från körkorts-, registrerings-, skatte- och försäkringsplikt. Utskottet
ansluter sig i huvudsak till de i propositionen framlagda förslagen,
vilka enligt utskottets uppfattning erhållit en lämplig avvägning. Vissa
spörsmål har utskottet dock funnit anledning att här närmare beröra.

Vad först angår de uppställda villkoren för att motor skall kunna godkännas
som hjälpmotor för cykel vill utskottet understryka vikten av att de
godkännande myndigheterna tillämpa bestämmelserna restriktivt. Det bör
på så tidigt stadium som möjligt förhindras, att olämpliga motorer komma
i marknaden. Särskilt angeläget synes det vara att tillse, att motorerna icke
utan svårighet kunna ändras till högre hastigheter än 30 km i timmen. Denna
hastighet synes under nuvarande förhållanden vara den högsta, som man
kan acceptera utan att behöva införa särskilda bestämmelser om förarprov
m. m. Enbart en ökning av maximihastigheten med 10 eller 15 kilometer i
timmen torde avsevärt öka fordonets trafikfarlighet.

Beträffande frågan om körkortstvång ansluter sig utskottet till den uppfattningen,
att man icke bör bibehålla något krav på körkort eller införa
krav på annan behörighetshandling. Även om man inför en enkel körlicens
eller liknande handling, skulle detta sannolikt motverka syftet med ifrågavarande
särbestämmelser. Utskottet är icke heller övertygat om att en dylik
enkel körlicens skulle bliva av något större värde. Det väsentliga är att
vederbörande förare förskaffat sig nödig kännedom om våra grundläggande
trafikregler. Sådan kunskap bör det vara angeläget för envar medborgare att
förskaffa sig. Utskottet är av den uppfattningen, att i detta hänseende trafikundervisningen
och trafiksäkerhetspropagandan fylla en mycket betydelsefull
uppgift. Utskottet delar således departementschefens uppfattning, att
tvångsregler i förevarande avseende ej böra tillgripas förrän detta visat sig
oundgängligen erforderligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

11

I propositionen föreslås en minimiålder av 16 år för rätt att föra cykel
med hjälpmotor. I samband härmed må anmärkas, att körkort för motorcykel
eller för traktor må meddelas endast den som fyllt 16 år, dock att körkort
för traktor må, om särskilda skäl äro därtill, även meddelas den som
fyllt 15 år. Utskottet har övervägt, huruvida icke åldersgränsen för rätt att
föra cykel med hjälpmotor skulle kunna sättas till 15 år i stället för 16 år.
En sådan sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen i många fall — kanske
främst på landsbygden -— bliva av stor betydelse. Enligt utskottets mening
skulle det icke medföra några större risker ur trafiksäkerhetssynpunkt
att sänka åldersgränsen till 15 år. Med hänsyn till den nuvarande trafikundervisningen
i skolorna m. m. torde den som fyllt 15 år i regel besitta fullt tillräckliga
kunskaper om våra trafikregler för att kunna anförtros att föra
cykel med hjälpmotor. Denna fråga om åldersgränsen anser utskottet emellertid
äga ett visst samband med frågan om försäkringsplikten. Om en lämplig
form av obligatorisk ansvarighetsförsäkring kunde erhållas, skulle detta
enligt utskottets uppfattning utgöra ytterligare ett skäl för att överväga en
sänkning av åldersgränsen.

Frågan om försäkringstvång har utskottet funnit mycket tveksam. Enligt
utskottets mening är det en riktig princip att i största möjliga utsträckning
skapa försäkringsskydd för skadefall av olika art. Då risken för att skada
kan tillfogas annan ej är obetydlig, får man i den skadelidandes intresse
överväga att införa bestämmelser om obligatorisk försäkring.

Det måste anses obestridligt, att cykel med hjälpmotor är något trafikfarligare
än vanlig trampcykel. Då vidare de, som kunna förväntas komma
att begagna cykel med hjälpmotor, ofta äro att söka bland mindre bemedlade,
förefaller, såsom uttalats i departementspromemorian, krav på ansvarighetsförsäkring
befogat. I promemorian har därför föreslagits en ansvarighetsförsäkring,
som skulle täcka den ansvarighet för skada, som ägare eller förare
av cykel med hjälpmotor enligt automobilansvarighetslagen kunde ådraga
sig gentemot annan genom trafik med sådant fordon. För underlåtenhet att
skaffa försäkring hade föreslagits straff i form av dagsböter. Den föreslagna
försäkringsplikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena,
dock med visst undantag. I vissa yttranden framhålles emellertid svårigheterna
att utan registreringsskyldighet kunna utöva effektiv kontroll
över att försäkringsplikten iakttoges. Anmärkas må här, att trafikförsäkringsföreningen
föreslagit, att man skulle dröja med att införa obligatorisk
ansvarighetsförsäkring till dess man vunnit närmare erfarenheter i fråga
om behovet av sådan försäkring. Skulle framtiden visa, att obligatorisk försäkring
vore erforderlig, borde man — enligt föreningen — ej tveka att låta
försäkringsplikt åtföljas av registreringstvång. Departementschefen har uttalat,
att ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor givetvis i och för
sig vore önskvärd och detta måhända i något högre grad än för vanlig trampcykel.
Med hänsyn till att kontrollbestämmelserna icke skulle bliva effektiva,
har departementschefen dock icke ansett sig kunna förorda det i departementspromemorian
upptagna förslaget. Under åberopande av den låga risk -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

klass man i fråga om cyklar med hjälpmotor komme ned till, säger sig departementschefen
icke ha funnit tillräcklig anledning att låta trafik med sådant
fordon bära belastningen av en med registreringstvång förenad försäkringsplikt.
Om en annan försäkringsform hade funnits, som medgåve effektiv
kontroll utan att oskäligt betunga fordonsägare och myndigheter, kunde
■— enligt departementschefen — måhända obligatorisk försäkring vara motiverad.
Men sådan försäkringsform syntes dock f. n. knappast stå till
buds.

Utskottet delar den uppfattningen, att man om möjligt bör undvika registreringstvång.
Lättnaderna böra bliva radikala och föreskrifterna så enkla
som möjligt. Å andra sidan tala vägande skäl för att man bör införa bestämmelser
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Cyklar med hjälpmotor kunna
enligt utskottets bedömande icke anses så ofarliga, att föreskrift om obligatorisk
ansvarighetsförsäkring skulle kunna anses opåkallad. Svårigheten är
att erhålla en tillfredsställande form för dylik försäkring. Redan under remissbehandlingen
av departementspromemorian uppkom tanken på att införa
en engångsförsäkring för motorn att tagas i samband med försäljningen
av motorn och gälla hela dennas livstid. Efter det förevarande proposition
förelagts riksdagen har tanken på en engångsförsäkring närmare utformats
av en av landets försäkringsanstalter, som förklarat sig villig att under
vissa förutsättningar upptaga en sådan försäkringsform. En dylik försäkringsplikt
skulle åläggas tillverkaren respektive importören. Av de tänkta
försäkringsvillkoren må här nämnas, att ansvarighetsbeloppen beräknats
med 20 000 kronor för egendomsskada, 100 000 kronor för vid varje skadetillfälle
dödad eller skadad person, dock högst 300 000 kronor för vid samma
tillfälle dödade eller skadade personer, att ersättningsskyldighet skulle föreligga
blott vid styrkt vållande, att självrisk skulle införas samt att engångspremien
per motor skulle bliva vid 100 kronors självrisk 65 kronor och vid
200 kronors självrisk 55 kronor. Vid beräkningen av premierna har hänsyn
tagits till en rad osäkra faktorer. Från försäkringsanstaltens sida framhålles,
att det icke vore uteslutet, att premierna kunde reduceras, sedan
erfarenheter vunnits på området.

Mot en försäkring i enlighet med nu angivna riktlinjer kunna vissa invändningar
göras. Sålunda komme försäkringsskyddet att bliva i viss mån
ofullständigt, enär ersättningsskyldighet skulle föreligga endast vid styrkt
vållande. Därjämte förefalla de angivna premierna förhållandevis höga. På
föreliggande material har utskottet ej heller möjlighet att bedöma, om en
sådan försäkringsform kan genomföras i praktiken. Förslaget om en engångsförsäkring
anser utskottet emellertid böra undersökas. Utskottet förordar
därför, att Kungl. Maj :t efter ytterligare utredning måtte närmare
pröva, huruvida försäkringsfrågan kan lösas i enlighet med detta uppslag
eller om annan lämplig lösning kan nås.

Vad slutligen angår utformningen av de framlagda författningsförslagen
får utskottet anföra följande. Särbestämmelserna om cyklar med hjälpmotor
Jia fått formen av undantag från de allmänna stadgandena rörande motor -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

cykel. De i vägtrafikförordningen och lagen om straff för vissa trafikbrott
intagna ansvarsbestämmelserna skulle sålunda få motsvarande tillämpning
beträffande cyklar med hjälpmotor. I förslaget till förevarande kungörelse
om cyklar med hjälpmotor stadgas, att sådant fordon må föras allenast av
den som fyllt 16 år. Med hänsyn till utformningen av nyssnämnda ansvarsbestämmelser
synes emellertid — därest kravet på fyllda 16 år bibehålies —
särskild bestämmelse, som straffbelägger förseelse mot ifrågavarande föreskrift
om rätt att föra cykel med hjälpmotor, böra intagas i kungörelsen.
Mot förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om trafikförsäkring
å motorfordon har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som
sin mening giva till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 9 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wahlund*, Sunne, Wistrand,
Uhlén, Nerman, Bengtson och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken*, Nilsson
i Göteborg, Hagård och Huss*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.