6
Andra lagutskottets utlåtande nr åt.
Nr 41.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för
värnpliktig att vid straffansvar taga del av innehållet
i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering
m. m.
I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
470, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Håstad hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag angående sådana tillägg till värnpliktslagen eller
allmänna strafflagen, vilka ålägga värnpliktig skyldighet vid straffansvar
dels att ta del av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. in. och dels att under alla förhållanden bevara dessa
meddelanden så länge dessa äga giltighet».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser.
VÄHN PLIKTSLAGEN.
Värnpliktslagen den SO december 1941 (nr 967) innehåller i 38 § följande
stadgande.
»Har värnpliktig om rekommenderad postförsändelse mottagit avi, av
vilken framgår, att försändelsen avsänts av militär myndighet, och underlåter
han utan laga förfall att avhämta försändelsen eller vägrar värnpliktig,
då försändelse från militär myndighet tillhandahålles honom, att
utkvittera eller mottaga densamma, dömes till dagsböter.»
I syfte att skapa säkerhet för att de värnpliktiga kunna nås med militära
postförsändelser har värnpliktig i 34 § ålagts att göra anmälan om
ändrad postadress. Underlätelse, som medför att till den värnpliktige från
militär myndighet avsänd postförsändelse återgår till avsändaren såsom
obeställbar, bestraffas, där den värnpliktige ej haft laga förfall, enligt 37 §
i lagen med böter, tio kronor.
Utebliver värnpliktig utan anmält laga förfall från tjänstgöring, vartill
han blivit i laga ordning inkallad, må han jämlikt 40 § 2. på egen bekostnad
hämtas till tjänstgöringens fullgörande. Har inkallelse skett genom
personlig order, vilken befordrats med posten, må den värnpliktige ej an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 41. «
ses vara i laga ordning inkallad, om ordern återkommit till avsändaren
såsom obeställbar. Därest ordern avsänts under den hos avsändaren senast
anmälda adressen, må dock, där med hänsyn till krigsberedskapen
skyndsam inställelse är av nöden, förordnas om hämtning utan hinder därav
att ordern ej delgivits den värnpliktige.
Vidare må nämnas, att i lagen intagits föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet
(35 §) och bestämmelser rörande skyldighet för värnpliktig att
inställa sig vid inskrivningsförrättning (36 §) jämte därtill knutna straffstadganden.
ALLMÄNNA STRAFFLAGEN.
I 26 kap. allmänna strafflagen stadgas om brott av krigsmän.
Med krigsmän avses i lagen de, vilka såsom officerare, underofficerare
eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän
och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap
äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med
hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig
att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.
Åtnjuter någon ledighet, som ej är begränsad till kortare
tid än två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig (21 § första
stycket).
Närmare bestämmelser om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen
krigsmakten och krigsman äro meddelade i kungörelsen i ämnet
den 19 november 1948 (nr 693).
De, som avses i 21 § första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till
sådan tid vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt
då de inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest
offentligen uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet
av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt
(21 § andra stycket).
Frågor rörande den särskilda tjänsteplikt, vid vars fullgörande förevarande
kategorier äro att anse såsom krigsmän, utvecklades närmare i det
av särskilda sakkunniga den 16 november 1946 avgivna betänkandet med
förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83), vilket ligger
till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet. De sakkunniga uttalade,
att de, som äro krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger,
kunna ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sedan de sakkunniga
i detta sammanhang berört enligt personalinstruktion registrerad
personal, anfördes i betänkandet följande.
»Även värnpliktiga kunna under vissa omständigheter ha tjänsteplikter
då de eljest icke äro tjänstgöringsskyldiga. Vid hempermittering på obestämd
tid kan det åligga värnpliktig att vårda persedlar som anförtrotts
honom samt att lämna sådan adressuppgift att inställelseorder kan nå honom.
Sistnämnda skyldighet åvilar värnpliktig även då han ej är inkallad.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
Beträffande de värnpliktigas straffansvar torde det icke finnas skäl att
avvika från vad som bör gälla för annan personal. De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
är för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen, och
de militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något är alltså
begränsad i enlighet därmed. Skyldigheten att göra adressanmälan är
föreskriven i värnpliktslagen, 34 §. Särskilt ansvar för överträdelse av
denna föreskrift finnes stadgat i 37 och 38 §§. Om viss annan uppgiftsskyldighet
innehålla 35 och 39 § § bestämmelser. Den som ej inställer sig
vid inskrivningsförrättning straffas enligt 36 §. I samtliga dessa fall, som
icke avses i de speciella straffstadgandena i 26 kap. i förslaget, är jämväl
tillämpningen av den generella tjänstefelsbestämmelsen i 26: 18 utesluten
på grund av dess subsidiära natur. Under beredskaps- och krigstid äro visserligen
de värnpliktigas skyldigheter icke lika specificerat angivna. Det
ligger emellertid i sakens natur, att inkallade värnpliktiga, då de ej äro
i tjänstgöring, kunna åläggas särskilda tjänsteplikter endast i den mån
dessa ha ett mycket direkt samband med egentlig tjänstgöring. Så är t. ex.
fallet med plikten att vårda anförtrodd egendom samt att lämna uppgifter
som erfordras för att inställelseorder skall kunna delgivas. Att det ankommer
på de militära myndigheterna att bestämma vilka särskilda tjänsteplikter
som skola gälla under hempermitlering på obestämd tid, torde för
övrigt icke innebära någon äventyrlighet, eftersom i princip dessa myndigheter
alltid ha möjligheten att inbeordra till tjänstgöring.»
Av de brott, som nämnas i 26 kapitlet strafflagen, anknyter sig i detta
sammanhang särskilt intresse till undanhållande, rymning och tjänstefel.
För undanhållande straffas enligt 11 $ krigsman, som olovligen avviker
eller utebliver från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra
eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe, som är bestämt för
honom. Påföljden för undanhållande är disciplinstraff. Den som förut begått
sådant brott må dömas till fängelse. Under beredskapstillstånd och
när riket befinner sig i krig tillämpas strängare straffskalor.
Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans
tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes jämlikt 12 ,§ för rymning
till fängelse eller disciplinstraff. För rymning under beredskapstillstånd
och när riket är i krig ges möjligheter att utdöma skärpta straff.
I 18 § stadgas, att om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar,
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger
enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser,
särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes han, där ej gärningen
utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff,
för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt skall straffet vara fängelse.
Frågan om vilka krigsmän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
regleras i 22 §. Av den personal, som avses i 21 § första stycket, skola officerare,
underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som
innehava motsvarande tjänsteställning vara underkastade sådant ansvar.
För sist angivna personalkategorier äro de i 25 kapitlet intagna stadgandena
om ämbetsbrott tillämpliga.
Andra lagutskottets utlåtande nr il.
9
Rättstillämpning.
Det i motionen uppmärksammade problemet torde endast i ett fåtal fall
ha kommit under domstolarnas prövning. Följande rättsfall kunna emellertid
tjäna till belysning av gällande lagstiftning i ämnet.
Värnpliktig, som undandragit sig att utkvittera en till honom ställd rekommenderad
postförsändelse, blev, då han måste hava insett, att försändelsen
innehöll en inkallelseorder, vid underlåten inställelse till tjänstgöring
fälld till ansvar för rymning. (NJA I. 1942 s. 470.)
Värnpliktig, som utkvitterat en rekommenderad försändelse innehållande
inställelseorder och underlåtit att efterkomma ordern, anförde till
sitt försvar, att han efter utkvitterandet av försändelsen förlorat denna
utan att dessförinnan hava tagit del av innehållet däri. — Underrätten ansåg,
att varken allmänna strafflagen eller värnpliktslagen innehöll tillämpligt
straffstadgande, och frikände. — Hovrätten över Skåne och Blekinge,
vars dom vann laga kraft, ansåg den värnpliktiges uppgift att han underlåtit
taga del av innehållet i militärförsändelsen icke förtjäna tilltro och
dömde honom för rymning. I domskälen, vari redogörelse lämnades för
bl. a. viss s. k. förvarning som den värnpliktige erhållit före inkallelseordern,
yttrade hovrätten att, även om den värnpliktiges uppgift skulle vara
riktig, kunde han icke därmed fria sig från påföljd. Han måste hava insett,
att försändelsen kunde innehålla den tjänstgöringsorder, varom han förvarnats,
och då han likväl icke efter förlusten av försändelsen sökte få nytt
besked från regementet, måste antagas att han även med vetskap om försändelsens
innehåll skulle hava underlåtit att inställa sig till tjänstgöring.
(Hovrättens dom nr 1:37/1951.)
A värnpliktige K. yrkades ansvar jämlikt 20 kap. 18 § strafflagen för
tjänstefel med påstående att K., som mottagit en försändelse med påskriften
»militärärende» och innehållande inkallelseorder, försummat att taga del
av försändelsens innehåll med påföljd att han icke i vederbörlig ordning
infunnit sig vid sitt förband. — Underrätten frikände K. från ansvar. Såsom
domskäl anfördes, att enligt 26 kap. 21 § strafflagen värnpliktiga vore
utom i vissa undantagsfall underkastade bestämmelserna i samma kapitel
endast under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Vid
tillfället i fråga vore K. icke inkallad till tjänstgöring. Även om det måste
ligga i sakens natur, att det ålegat K. att taga del av innehållet i försändelsen,
syntes det av förarbetena till 26 kap. strafflagen, att lagstiftaren
med uttrycket »särskild tjänsteplikt» åsyftat helt andra förhållanden än de
nu ifrågavarande. Till följd härav kunde K:s ifrågavarande underlåtenhet
icke medföra ansvar i åtalat hänseende. — Svea hovrätt, vars dom vann
laga kraft, dömde K. för tjänstefel och anförde såsom domskäl bl. a.
följande.
»Värnpliktig, som icke är inkallad till tjänstgöring, har i värnpliktslagen
vid straffansvar ålagts, bl. a., att vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse
från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom till handa samt
alt avhämta och utkvittera eller mottaga dylik postförsändelse. Nämnda
åligganden äro att hänföra till sådan särskild tjänsteplikt, som avses i 26
kap. 21 § andra stycket strafflagen. Omförmälda föreskrifter i värnpliktslagen
hava tillkommit för atl säkerställa, att militära meddelanden komma
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
icke inkallad värnpliktig till handa. Det måste under angivna omständigheter
tillika anses vara en tjänsteplikt för den värnpliktige att taga del av
militärt meddelande, som kommit honom till handa.» (Hovrättens dom
VI avd. B 22/1952.)
Militieomluidsmaimens skrivelse till Konungen.
Sedan chefen för centrala värnpliktsbyrån fäst militieombudsmannens
uppmärksamhet på att det, såvitt inom byrån kunde bedömas, icke syntes
finnas föreskrifter som ålade en icke inkallad värnpliktig att med tillbörlig
aktsamhet handha överlämnad hemligstämplad order, avlät tjänstförrättande
militieombudsmannen K. H. Henkow den 29 april 1950 skrivelse
i ämnet till Konungen. I skrivelsen redogjordes till en början för ett
uppmärksammat fall, då värnpliktig, som vid ett tillfälle i augusti 1948 å
ett postkontor utkvitterat en rekommenderad försändelse innehållande
hemlig krigsplaceringsorder, lämnat försändelsen öppnad på en pulpet i
allmänhetens avdelning inom postkontoret. Sedan den värnpliktige angivits
till åtal hade vederbörande åklagare meddelat att något brott icke
ansåges föreligga. Efter att ha inledningsvis kritiserat åklagarens beslut
att icke åtala, ingick militieombudsmannen i skrivelsen på att närmare
undersöka huruvida militär myndighets åtgärder för värnpliktigas inkallande
till krigstjänstgöring åtnjöte erforderligt straffrättsligt skydd.
1 skrivelsen redogjordes härvid ingående för krigsplacerings- och krigstjänstgöringsorder.
Militieombudsmannen fortsatte:
Krigsplaceringsorder av ovan angivna beskaffenhet och sådan krigstjänstgöringsorder
som anger tid och plats för inställelse innehålla tydligen
ofta uppgifter vilka icke böra komma till allmänhetens kännedom.
Uppenbarandet för främmande makt av uppgift om utrustningsort kan
medföra men för försvaret. Därest värnpliktig som mottagit krigsplaceringsorder
utlämnar denna så att obehörig kan få del av densamma, torde
följaktligen de i gällande lag, 8 kap. 4—6 §§ strafflagen, upptagna bestämmelserna
om spioneribrotten kunna bli tillämpliga. Sker utlämnandet med
uppsåt att gå främmande makt till handa, föreligger spioneri (4 §) eller
grovt spioneri (5 §). Saknas dylikt kvalificerat uppsåt, kan gärningen bestraffas
som obehörig befattning med hemlig uppgift (6 §'' första stycket)
eller vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket).
Straffskyddet för inkallelseåtgärderna bör emellertid icke bedömas endast
ur synpunkten att hemliga uppgifter kunna bli uppenbarade. Man
måste även beakta risken att ifrågavarande order icke uppfylla sitt ändamål.
En värnpliktig som icke i vederbörlig ordning fullgör sin inställelseskyldighet
skall enligt 26 kap. It eller 12 § strafflagen ådömas straff för
undanhållande eller rymning. Härför fordras dock att den värnpliktige ägt
kännedom om inställelseskyldigheten. Detta krav är tillgodosett redan
genom så kallat eventuellt uppsåt, och jämväl den som icke tagit del av
sin inställelseorder kan därför under vissa omständigheter straffas såsom
nyss sagts (se SOU 1946: 83 s. 101 och NJA 1942 s. 470).
Särskilt i fråga om krigstjänstgöring är emellertid inställelseskyldighetens
iakttagande en så viktig sak att det såvitt möjligt bör säkerställas
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
att utfärdade order komma vederbörande till handa och bli behörigen förvarade.
Den som under fredstid vägrat att mottaga en för honom avsedd
krigsplaceringsorder lär i allmänhet icke kunna fullgöra sin inställelseskyldighet
vid inträffad mobilisering, även om han då skulle vilja det. Detsamma
gäller den som förstört mottagen order eller eljest icke har den i
behåll när inställelsen skall äga rum. Förfrågningar hos militära myndigheter
skulle i varje fall bli nödvändiga, och om värnpliktiga i större omfattning
sakna erforderliga uppgifter angående tid och plats för sin inställelse,
kan följaktligen mobiliseringsplanernas genomförande allvarligt
störas.
Bl. a. med hänsyn till synpunkter av nu angiven art torde bestämmelsen
i 38 § värnpliktslagen ha tillkommit.
Genom denna bestämmelse är alltså sörjt för att en värnpliktig icke utan
att ådraga sig straffansvar kan förhindra att exempelvis en krigsplaceringsorder
kommer honom till handa. Däremot synes den icke täcka det fall, att
ordern väl mottagits men icke behörigen tillvaratagits. Huruvida en värnpliktig
i dylikt fall — förutsatt att spioneribrott ej föreligger — över huvud
kan straffas, torde vara beroende på om den generella tjänstebrottsbestämmelsen
i 26 kap. 18 § strafflagen är tillämplig.
I detta hänseende är att märka att värnpliktiga enligt 26 kap. 21 § samma
lag äro krigsmän, förutom under tid då de äro tjänstgöringsskyldiga, även
såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller
annan särskild tjänsteplikt. Avgörande i fråga om straffbarheten är alltså
om en icke inkallad värnpliktig kan anses ha tjänsteplikt att förvara en
honom tillhandakommen order med avseende å krigstjänstgöring. Huruvida
så är förhållandet synes kunna vara föremål för tvekan.
Sedan militieombudsmannen hänvisat till bl. a. det ovan återgivna motivuttalandet
till sistnämnda lagrum att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen samt att de
militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något alltså vore begränsad
i enlighet därmed, anfördes i skrivelsen vidare.
Med hänsyn till de värnpliktigas rättssäkerhet måste det anses synnerligen
angeläget atl nämnda begränsning upprätthålles. Värnpliktslagen
innehåller emellertid icke någon föreskrift med förpliktelse att förvara mottagen
order. Under dessa omständigheter synes det få antagas att icke inkallade
värnpliktiga ej ha sådan tjänsteplikt i förevarande hänseende att
tjänstefelsansvar kan ifrågakomma.
Det anförda visar således att en värnpliktig i stor utsträckning icke är
straffbar för underlåtenhet att förvara en av honom mottagen order beträffande
krigstjänstgöring. Något skäl varför ett sådant fall i ansvarshänseendc
icke skulle vara likställt med det att den värnpliktige underlåtit
att utkvittera ordern torde icke kunna andragas. På grund härav
bör den föreliggande luckan lämpligen utfyllas genom eib tilläggsstadgande
i 38 § värnpliktslagen. Detta synes förslagsvis kunna ges det innehållet, att
till samma straff som i paragrafen är sagt skall dömas, där värnpliktig
underlåter alt behörigen förvara mottagen order med avseende å tjänstgöring
enligt 28 §. EU sådant stadgande skulle givetvis få subsidiär giltighet
i förhållande till bestämmelserna i 8 kap. 4 6 §§ strafflagen.
Militieombudsinannens skrivelse utmynnade i en hemställan att Kung],
Maj:t ville taga de i skrivelsen framförda spörsmålen under övervägande.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
Utekottet.
Såsom av det anförda framgår ha i värnpliktslagen de värnpliktiga ålagts
vissa skyldigheter att fullgöras under tid, när de eljest i denna egenskap
icke äro tjänstgöringsskyldiga. Exempel härpå är den i 38 § stadgade
plikten att avhämta, utkvittera eller mottaga militära försändelser. Bestämmelsen
har tillkommit med hänsyn till att inkallelse av de värnpliktiga
numera i mycket stor utsträckning sker med personliga order. I vilken
vidare mån värnpliktig kan hava skyldighet att befatta sig med militära
försändelser, som komma honom till handa, är icke i lagen utsagt. Den
avgränsning av de värnpliktigas åligganden när de icke äro inkallade, som
värnpliktslagen i detta hänseende innebär, måste — såsom understrykes i
militieombudsmannens ovan redovisade skrivelse — med hänsyn till de
värnpliktigas rättssäkerhet upprätthållas. Det måste emellertid anses naturligt
och följdriktigt, att av den i 38 § stadgade skyldigheten att mottaga
militärförsändelse jämte de övriga föreskrifter i värnpliktslagen, vilka tillkommit
för att säkerställa att militära meddelanden komma icke inkallad
värnpliktig till handa, sluta sig till att för den värnpliktige föreligger jämväl
skyldighet att taga del av innehållet i sådan försändelse. Däremot torde
skyldighet i och för sig att bevara mottaget militärt meddelande icke enligt
nuvarande lagstiftning åligga den värnpliktige.
I motionen riktas uppmärksamheten bland annat på att värnpliktslagen
saknar uttrycklig bestämmelse om straff för underlåtenhet att taga del av
innehållet i militära meddelanden, som tillställas värnpliktig. Såvitt utskottet
har sig bekant har domstol icke heller ansett analogisk tillämpning
av straffbestämmelsen i 38 § i lagen kunna ske. Frågan huruvida försummelse
av ifrågavarande slag är att anse såsom tjänstefel jämlikt 26 kap.
18 § strafflagen har vid rättstillämpningen bedömts olika. Svea hovrätt
har härvidlag i den ovan refererade domen ansett värnpliktigs skyldighet
att taga del av militärt meddelande vara att anse såsom sådan särskild
tjänsteplikt, som avses i samma kapitels 21 ,§ och vid vars fullgörande värnpliktig
följaktligen är underkastad ansvar för tjänstefel.
De rättsliga förhållanden, varför nu redogjorts, äro icke tillfredsställande.
Det framstår såsom en brist att i värnpliktslagen bland de plikter,
som ålagts den värnpliktige vid sidan om den egentliga militärtjänstgöringen,
icke uttryckligen angivits skyldigheten att taga del av innehållet i
mottagen militär försändelse. Frånvaron av straffstadgande, som möjliggör
beivrande jämlikt värnpliktslagen av underlåtenhet i detta hänseende,
har i rättstillämpningen lett till en skillnad i bedömningen mellan fall av
dylik försummelse och överträdelse av 38 § värnpliktslagen, som icke är
betingad av sakliga skäl. Det är härvid att märka, att straffbestämmelsen
i Sistnämnda lagrum endast upptager dagsböter, under det att tjänstefel
jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen i grova fall bestraffas med frihetsstraff.
Det av motionären framlagda spörsmålet om värnpliktigs skyldighet att
13
Andra lagutskottets utlåtande nr Al.
bevara meddelanden om inställelse, krigsplacering in. in. har, såsom framgår
av det tidigare anförda, uppmärksammats av militieombudsmannen i
dennes berörda skrivelse till Konungen. Enligt vad utskottet erfarit komma
de i skrivelsen behandlade spörsmålen jämte närliggande frågor att prövas
i samband med den översyn av inskrivningsförordningen ävensom därmed
sammanhängande bestämmelser, vilken enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 september 1951 uppdragits åt särskilda sakkunniga. I samband härmed
böra även de problem, som hänföra sig till skyldigheten för de värnpliktiga
att taga del av innehållet i dem tillställda meddelanden, tagas
under övervägande.
På grund härav får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville överlämna förevarande motion, 11:470, till
sakkunniga för översyn av inskrivningsförordningen in. in.
för att övervägas vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Stockholm den 6 maj 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Sunne, Uhlén,
Bengtson, fru Carlqvist, herrar Nils Theodor Larsson och Ahlberg;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg*, Lundberg,
Andersson i Alfredshem, Jönsson i Lund, fru Ewerlöf, herrar Wiklund i
Stockholm och Svensson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.