Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående tiden för firandet av Marie
bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 14 december 1951 dagtecknad proposition, nr 3, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll
samt Kungl. Maj :ts och kyrkomötets i propositionen omförmälda skrivelser
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.
Med ändring av vad i 14 kap. 1 § kyrkolagen och förordningen den 4 november
1772 angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller
indragning är stadgat om tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen samt med upphävande av 14 kap. 5 §
kyrkolagen förordnas som följer.
Nedannämnda helgdagar skola firas,
Marie bebådelsedag å den söndag som infaller under tiden den 22—den
28 mars eller, om denna söndag är palmsöndag eller påskdag, å söndagen
före palmsöndagen,
midsommardagen å den lördag som infaller under tiden den 20—den
26 juni samt
allhelgonadagen å den lördag som infaller under tiden den 31 oktober
-—den 6 november.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 73 av fru Nordgren m. fl. och nr 232 av herr Lindström.
I motionen II: 73 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att åtgärder vidtagas i syfte att den 6 juni skall ha ställning
som svensk nationaldag».
1 Biliang till riksdagens protokoll 1052. 9 samt. 2 avd. Nr 4.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
I motionen 11:232 föreslås, »att riksdagen måtte besluta, att förutom
de ändringar, som av Kungl. Maj :t föreslagits i proposition nr 3 angående
vissa helgdagars firning, även trettondagen och Kristi Himmelsfärdsdag
avföras såsom fasta helgdagar och, därest de ändock även i fortsättningen
skola firas, detta måtte ske på närmast infallande söndag.»
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd
för det genom propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de
skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet
hänvisa till propositionen och motionerna.
T. Inledning.
Sedan riksdagen i skrivelse den 13 juni 1944, nr 374, anhållit om en förutsättningslös
utredning, huruvida en allmän högtidsdag med eller utan
kyrklig karaktär kunde inrättas under höstens lopp, har chefen för ecklesiastikdepartementet
uppdragit åt särskilt tillkallade sakkunniga, helgdagssakkunniga,
att verkställa utredning av nämnda fråga ävensom av spörsmålet
om midsommardagens förläggande. Helgdagssakkunniga ha den 17
april 1947 avgivit betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande
vissa helgdagar (SOU 1947: 27). Sedan utlåtanden över betänkandet avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, har betänkandet jämte
utlåtandena överlämnats till arbetstidsutredningen för att beaktas i samband
med det åt utredningen lämnade uppdraget att utreda frågan om en
utökning av den lagstadgade semesterns längd. Den 1 september 1950 har
arbetstidsutredningen fullgjort nämnda uppdrag genom att avlämna sitt
betänkande del IV om tre veckors semester (SOU 1950: 32). Även över detta
betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av ett betydande antal myndigheter
och organisationer. På grundval av sistnämnda betänkande har
för 1951 års riksdag genom proposition nr 72 framlagts förslag om ändring i
bl. a. lagen om semester, vilken proposition sedermera på hemställan av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28 av riksdagen bifallits. I propositionen
har emellertid frågan om en kalenderreform lämnats å sido.
II. Gällande ordning.
Det grundläggande stadgandet om högtids- och helgdagar återfinnes i 1686
års kyrkolag. I 14 kap. 1 § — vilket stadgandes sakliga innehåll dock senare
jämkats — föreskrives sålunda, att såsom sabbaten, som nu är söndagen
hos oss, bör efter Guds lag helgas, så skola ock dessutom efterskrivne
högtider, nämligen jul-, påsk- och pingstdagarna behållas och firas på sätt
och vis, som härtill vant varit, samt desslikes nyårs- och trettondedagen,
Kristi himmelsfärdsdag, kyndelsmässan, Marie bebådelse- och besökelsedag,
Johannes döparens, S:t Mikaélis- och allhelgonadag samt alla apostladagar.
Därvid är att märka att envar av de tre större högtiderna, jul, påsk och
Andra lagutskottets utlåtande nr ''i.
3
pingst, omfattade, om också icke över hela riket, fyra helgdagar samt påsken
därjämte skärtorsdagen och långfredagen. Kyrkolagen innehåller — frånsett
i ett hänseende, vartill jag strax återkommer — inga föreskrifter om de
dagar, på vilka de angivna högtids- och helgdagarna skola infalla. Denna
fråga torde ej heller eljest ha särskilt reglerats genom skriven lag eller författning.
I så måtto synas dock regler i förevarande avseende ha införlivats
med skriven rätt som det förut återgivna stadgandet — att de angivna högtids-
och helgdagarna skola behållas och firas på sätt och vis som härtill
vant varit —- innebär ett fastslående av den vid kyrkolagens tillkomst gällande
ordningen beträffande helgdagarnas förläggning. Såsom förut antytts
finnes emellertid i kyrkolagen en specialbestämmelse om tidpunkten för
viss helgdag. Sålunda stadgas i 14 kap. 5 §, att om Marie bebådelsedag infaller
i dymmelveckan, han skall sättas på palmlördagen men, om han infaller
längre fram, han skall hållas tredjedag påsk.
Genom förordning den 4 november 1772 har emellertid väsentlig ändring
gjorts i den av kyrkolagen ursprungligen fastslagna ordningen. I förordningen
har sålunda föreskrivits, att tredje- och fjärdedagarna i de tre större
högtiderna, Marie besökelsedag, skärtorsdagen och apostladagarna skulle
helt indragas samt att kyndelsmässodagen, S:t Mikaelis dag och allhelgonadagen
visserligen skulle bibehållas såsom kyrkliga högtidsdagar men skulle,
om de infölle på någon söckendag, i stället firas på viss närmare angiven
söndag. Denna ordning består alltjämt.
I anslutning till de nu återgivna stadgandena gäller i fråga om helgdagarnas
förläggande, att vissa av dem firas å bestämt datum, oavsett på vilken
veckodag detta datum infaller. Dessa helgdagar kallas fasta. Hit höra
juldagen och annandag jul (den 25 och den 26 december), nyårsdagen (den 1
januari), trettondedagen (den 6 januari) och midsommardagen, vilken före år
1923 kallades endast Johannes döparens dag (den 24 juni). Jämväl Marie bebådelsedag
är att anse som fast helgdag (den 25 mars), ehuru den på grund
av det förut nämnda stadgandet i 14 kap. 5 § kyrkolagen vissa år skall firas
å annat datum. De helgdagar, som sedan gammalt alltid firas å bestämd
veckodag, kallas rörliga. Att jämställa med dessa äro de helgdagar — kyndelsmässodagen,
Mikaelidagen och allhelgonadagen — vilka, ehuru primärt
bundna till visst datum, likväl på grund av förordningen den 4 november
1772 alltid skola firas å viss veckodag. Av de rörliga och med dem jämställda
helgdagarna infaller flertalet å söndagar. Å annan veckodag firas
långfredagen, annandag påsk (måndag), Kristi himmelsfärdsdag (torsdag)
och annandag pingst (måndag).
Vidare är i fråga om gällande kalenderordning att nämna, att enligt lag
den 8 april 1938 skall den 1 maj, då denna dag ej infaller å sön- eller helgdag,
vara likställd med allmän helgdag. Den skall dock icke hava någon
kyrklig karaktär. Ytterligare må anmärkas, att enligt en 1935 genomförd
lagstiftning påskafton, midsommarafton och julafton äro att likställa med
allmänna helgdagar i fråga om beräkning av lagstadgad tid samt enligt
växel- och checklagarna.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
III. Helgdagssakkunnigas förslag.
Sammanfattningsvis innebär helgdagssa k kunnigas
förslag, att Marie bebådelsedag skall förläggas till den söndag som infaller
under tiden den 22—den 28 mars, dock att om denna söndag skulle
vara palmsöndag eller påskdag, bebådelsedagen i stället skall firas å femte
söndagen i fastan, att midsommardagen förlägges till den lördag som infaller
under tiden den 20—den 26 juni, att en ny helgdag av icke kyrklig karaktär
förlägges till lördagen före Mikaelisöndagen eller med andra ord
till lördagen under tiden den 28 september—den 4 oktober, samt att en ny
helgdag med kyrklig karaktär, Alla helgons dag, förlägges till lördagen
före den nuvarande allhelgonasöndagen, d. v. s. till lördagen under tiden
den 31 oktober—den 6 november. Helgdagssakkunniga ha därjämte framhållit,
att om endast en ny ledighetsdag komme att inrättas, de betraktade
förslaget om anordnandet av Alla helgons dag såsom en fristående allmän
helgdag på senhösten med kyrklig karaktär såsom det primära och väsentliga.
IT. Arbetstidsutredn ingen.
Sammanfattningsvis har arbetstidsut redningen uttalat,
att frågan om en kalenderreform, ehuru den ej utgjorde någon
förutsättning för treveckorssemesterns förverkligande, borde prövas snarast.
Reformen syntes böra ha den innebörden i fråga om helgdagarnas förläggande
som innefattades i helgdagssakkunnigas mindre förslag, d. s. v. att
överföra en helgdag till kyrkoårets senare del och eventuellt att ändra ordningen
för midsommarhelgen. Som särskilt skäl för sin ståndpunkt att biträda
helgdagssakkunnigas förslag om förläggandet av midsommardagen
har utredningen framhållit, att efter genomförandet av tre veckors lagstadgad
semester det komme att bli synnerligen angeläget att allt gjordes, som
kunde medföra en spridning av semestrarna. Ur denna synpunkt vore det
angeläget, att man förläde midsommardagen så tidigt som möjligt.
Arbetstidsutredningen har icke varit enhällig beträffande kalenderreformen.
Sålunda har ledamoten av utredningen, direktören i järnbruksförbundet
Gustaf Rudenstam i särskilt yttrande föreslagit, att kalenderreformen
skulle genomföras samtidigt med treveckorssemestern. Reformen borde innebära,
att Marie bebådelsedag förlädes till en söndag och midsommardagen
i anslutning till en söndag.
V. Departementschefen.
Efter att ha framfört vissa allmänna synpunkter på förevarande spörsmål
samt redogjort för innebörden av helgdagssakkunnigas förslag har departementschefen
anfört följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr ''i.
5
Detta förslag avser att tillgodose de nyss angivna önskemålen om att
åstadkomma en jämnare fördelning under året av helgdagarna samt att undvika
en onödig splittring av arbetsveckorna. Men förslaget innebär därjämte,
att det totala antalet helgdagar under året i regel ökas med en. Starkt delade
meningar om lämpligheten av en sådan ökning ha kommit till uttryck i
yttrandena över helgdagssakkunnigas förslag. Efter det att detta förslag avgivits
och remissbehandlats ha dessutom de skäl som kunna anföras för en
utökning av antalet helgdagar avtagit i styrka. Vid årets riksdag har nämligen
införts en lagstadgad semester om tre veckor. Under behandlingen av
denna fråga rådde enighet om att ett genomförande av tre veckors semester
uteslöte möjligheten att nu företaga en kalenderreform som skulle ytterligare
minska antalet arbetsdagar. För egen del kan jag ansluta mig till
denna ståndpunkt. Jag anser alltså att åtminstone för närvarande antalet
helgdagar ej bör ökas. Å andra sidan finner jag ej heller skäl föreligga att,
på sätt ifrågasatts från några håll vid behandlingen av frågan om förlängningen
av semestertiden, minska antalet helgdagar.
Med denna ståndpunkt förutsätter inrättandet av helgdagar under hösten
att motsvarande antal fristående helgdagar under det tidigare halvåret
indrages. Det kan självfallet vara tveksamt hur långt man skall gå i strävandet
att vinna en jämnare fördelning under året av helgdagarna. Jag anser,
att övervägande skäl tala för att åtminstone för närvarande begränsa
reformen i detta syfte till att avse indragande av en vårhelgdag och inrättande
i dess ställe av en hösthelgdag.
I likhet med helgdagssakkunniga finner jag, att den helgdag under våren,
som i första hand bör komma i fråga för indragning såsom fristående helgdag,
är Marie bebådelsedag. Den föreslagna överflyttningen av denna dag
till en söndag har också vunnit anslutning från remissinstanserna med
undantag egentligen endast för ett mindretal bland företrädarna för kyrkliga
intressen. Dessa sistnämnda, som förordat att Marie bebådelsedag förlägges
till en lördag, ha som huvudsakligt skäl för sin ståndpunkt anfört, att enligt
förslaget fastetidens söndagar regelbundet skulle genombrytas; särskilt olägligt
vore att just femte söndagen i fastan så ofta skulle komma att undanträngas.
Av vad jag förut anfört om önskvärdheten av att med bibehållande
av nuvarande antal helgdagar förlägga en högtidsdag till hösten följer,
att jag ej kan ansluta mig till detta förslag. Den av en remissinstans
framförda tanken att helt avskaffa Marie bebådelsedag såsom helgdag — vilket
självfallet ej skulle utgöra hinder att genom gudstjänst högtidlighålla
den — kan jag ej heller biträda; allmän enighet råder nämligen mellan de
kyrkliga remissinstanserna om att Marie bebådelsedag fortfarande bör firas
såsom helgdag. Med hänsyn till vad nu anförts har jag stannat för att ansluta
mig till helgdagssakkunnigas förslag.
Vid valet mellan de föreslagna tidpunkterna för den tilltänkta högtidsdagen
under hösten tala vissa skäl för att den förlägges i anslutning till Mikaelidagen.
Väderleken är då lämpad för friluftsliv. Tradition för en ledighetsdag
vid denna tid finnes i vissa delar av landet. Å andra sidan ligger Mi
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
kaelidagen väl nära sommaren; ur rekreationssynpunkt är det önskvärt att
den ledighet den nya högtidsdagen medför kommer senare under hösten.
För en senare tidpunkt kunna också åberopas arbetsförhållandena inom
jordbruksnäringen. Jag finner därför i likhet med flertalet remissinstanser,
att praktiska överväganden leda till att företräde bör givas förslaget att anknyta
hösthögtidsdagen till den nuvarande allhelgonasöndagen.
Även de kyrkliga och ideella synpunkter som äro att anlägga synas tala
härför. Allhelgonadagen har tidigare varit en fristående helgdag och den
torde — i större utsträckning än Mikaelidagen —- i den allmänna uppfattningen
ha bibehållit karaktären av särskild högtidsdag, ehuru den på grund
av särskilt stadgande numera alltid firas på en söndag. Flertalet av de
kyrkliga remissinstanserna ha visserligen tagit avstånd från helgdagssakkunnigas
förslag att lördagen före den nuvarande allhelgonasöndagen skulle
givas kyrklig karaktär. Kritiken synes emellertid främst bottna däri att de
sakkunniga föreslagit, att helgdagen skulle erhålla ett firningsämne, som
i viss mån avviker från den nuvarande allhelgonasöndagens. Enligt min
mening är det knappast erforderligt att ingå på frågan om en ändring av
firningsämnet. Reformen torde böra inskränkas till en jämkning av regeln
om dagen för allhelgonadagens firning. I stället för att som nu firas på en
viss söndag bör den högtidlighållas på den av helgdagssakkunniga föreslagna
lördagen. Självfallet är det emellertid intet som hindrar att man å
den i enlighet med vad nu förordats till lördag förlagda allhelgonadagen
högtidlighåller även minnet av de avlidna.
Genom det nu förordade förslaget att samtidigt som Marie bebådelsedag
avskaffas såsom fristående helgdag firandet av allhelgonadagen förlägges
till en lördag kommer även önskemålet att minska antalet splittrade arbetsveckor
att i någon mån tillgodoses. Ett mer betydande tillmötesgående av
detta önskemål innebär helgdagssakkunnigas förslag att förlägga midsommardagen
till den lördag, som infaller under tiden den 20—den 26 juni.
Detta förslag har i stort sett vunnit allmän anslutning. Jämkning har egentligen
endast påyrkats från några få håll i fråga om den tidsperiod som
skulle väljas. Då bärande skäl anförts för helgdagssakkunnigas ståndpunkt
ansluter jag mig till densamma. Att i detta sammanhang jämka på förläggningen
av andra fristående helgdagar i syfte att vinna sammanhängande
arbetsveckor finner jag ej påkallat.
Undersökningen om de tryckeritekniska förhållandena är ännu ej slutgiltigt
genomförd. Det torde därför vara lämpligast att för närvarande
lämna frågan huruvida den ändrade helgdagsordningen skall gälla fr. o. m.
1953 eller först fr. o. m. 1954 öppen. Med hänsyn till vad nu anförts torde
den föreslagna lagens slutstadgande böra innehålla, att lagen skall träda i
kraft den dag Konungen bestämmer.
VI. Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Andra lagutskottets utlåtande nr h.
7
VII. Kyrkomötet.
Kyrkomötet har godkänt lagförslaget. I sitt betänkande nr 19 har kyrkolagsutskottet
anfört bland annat:
Ur kyrklig synpunkt kan förslaget ej anses vara fritt från invändningar.
Sålunda måste varje ändring i kyrkoåret, som bestått orubbat sedan mer
än ett sekel, ingiva betänkligheter. Vidare medför förslaget att antalet dubbelhelger
ökas, vilket måste betecknas såsom en olägenhet, då gudstjänsten
den andra helgdagen som regel samlar ett mindre antal besökare än gudstjänsten
en fristående sön- eller helgdag.
Frånsett dessa allmänna erinringar är enligt utskottets mening intet att
invända mot förslaget, såvitt avser midsommardagen och allhelgonadagen.
Utskottet kan därför ej biträda den i motionen nr 26 framförda tanken att
den i hösthelgen ingående lördagen skulle erhålla ett annat firningsämne
än allhelgonadagens.
Föreliggande förslag att förlägga firandet av Marie bebådelsedag till söndag
är förenat med olägenheter. Den föreslagna ordningen innebär nämligen,
att femte söndagen i fastan, vilken måste anses vara särskilt värdefull,
skulle undanträngas mycket ofta, under en viss 28-årsperiod ej mindre än
16 gånger. Denna olägenhet skulie undvikas enligt det i motionerna nr 57
och 81 framförda förslaget att förlägga firandet av Marie bebådelsedag till
viss lördag. Med hänsyn härtill skulle detta förslag —• även om det medför
en ökning av antalet i och för sig icke önskvärda dubbelhelger —- vara ur
kyrklig synpunkt att föredraga. Denna lösning skulle emellertid medföra
att antalet helgdagar skulle ökas med en. Med hänsyn till den bestämt avvisande
hållning till en ökning av antalet helgdagar, som av statsmakterna
intagits efter genomförandet av en lagstadgad semester om tre veckor, synes
en lösning efter denna linje ej vara framkomlig. Andra möjligheter kunna
dock tänkas.--- •— Mot envar av dessa möjligheter kunna emellertid
så starka erinringar riktas att utskottet ej kan förorda någon av dem.
Såsom av det anförda framgår anser utskottet att det framlagda förslaget
medför olägenheter ur kyrklig synpunkt och utskottet har ej funnit någon
framkomlig väg att undvika dem. Utskottet anser emellertid att olägenheterna
ej äro så allvarliga, att de böra utgöra hinder för kyrkomötet att godtaga
den föreslagna reformen, om vilkens lämplighet praktiskt taget enighet
råder mellan alla i ärendet hörda icke-kyrkliga instanser.
VIII. Svensk nationaldag.
I svensk rätt saknas bestämmelser om en särskild nationaldag. I almanackans
namnlängd liar den 6 juni erhållit namnet Gustav. Genom generalorder
den 24 november 1950 (nr 4200) har Kungl. Maj :t fastställt förteckning
å allmänna flaggdagar samt parad- och salutdagar, bland vilka den 6
juni upptages såsom Konungens namnsdag, t almanackan angives bland »all
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
männa flaggdagar» den 6 juni i egenskap av Svenska flaggans dag och Konungens
namnsdag. Förteckningen över allmänna flaggdagar intages på förslag
av bestyrelsen för Svenska flaggans dag efter Vetenskapsakademiens
bestämmande i almanackan.
I samband med att de helgdagssakkunniga sökte finna lämpliga anknytningspunkter
för de nya högtidsdagar, som föreslogos skola inrättas
under hösten, anförde de sakkunniga:
I den tidigare debatten rörande nya helgdagar har emellanåt ifrågasatts
högtidlighållandet av något historiskt minne. De sakkunniga vilja bestämt
avråda härifrån. Vi ha icke lyckats skapa någon nationaldag av samma
slag som norrmännens 17 maj eller Amerikas 4 juli. Våra stora historiska
minnen ligga för långt tillbaka i tiden och äga icke den direkt aktuella anknytning
till vår tid, som kan levandegöra dem. Ett beslut av statsmakterna
om firandet av ett visst historiskt minne på en bestämd dag på hösten
skulle med all säkerhet få något konstlat och arrangerat över sig, och den
avsedda solenna stämningen skulle sannolikt aldrig uppnås.
Införandet av en svensk nationaldag började att på allvar diskuteras
under senare delen av 1800-talet. På enskilt initiativ bildades år 1916 »Styrelsen
för Svenska Flaggans dag», numera »Bestyrelsen för Svenska Flaggans
dag», vilken har till uppgift »att i samförstånd med vederbörande myndigheter
och under allmänhetens medverkan väcka allt större kärlek till och
aktning för svenska flaggan samt sprida upplysning om dess betydelse såsom
fosterlandets symbol». Från 1916 har dagen firats i efter hand ökad
omfattning med festligheter å flertalet större orter i landet. Dagen anknyter
främst till två historiska tilldragelser av stor betydelse, nämligen valet av
Gustav Vasa till Sveriges konung den 6 juni 1523 och utfärdandet av gällande
regeringsform den 6 juni 1809.
Frågan om en svensk nationaldag behandlades av 1948 års riksdag. I en
inom andra kammaren väckt motion, nr 208, yrkade fru Nordgren, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte låta utreda frågan om införandet av en svenska folkets nationaldag,
med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda». I motionen ifrågasattes,
huruvida icke tiden vore inne att göra den 6 juni, Svenska flaggans
dag, till vår nationaldag.
Motionen behandlades av första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 31 anförde bland annat:
I flertalet länder firas en bestämd dag såsom landets nationaldag ofta
till åminnelse av någon i landets historia betydelsefull händelse. I vårt land
har så småningom den 6 juni under benämningen Svenska flaggans dag
kommit att intaga en liknande ställning. Anslutningen till dagens firande
från allmänhetens sida har under senare år blivit allt större. Dagen har
dock ännu icke givits formell ställning av nationaldag. Motionären ifrågasätter,
om tidpunkten icke nu är inne att göra dagen till allmän fridag.
Såsom framgår av motionen har genomförandet av en kalenderreform,
om än av begränsad omfattning, på riksdagens begäran varit föremål för
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
9
utredning av helgdagssakkunniga. Dessa ha slutfört sitt arbete så nyligen
som under förra våren. Frågan är nu i denna del beroende på Kungl. Maj :ts
prövning och kan, om det kyrkomöte som planerats till instundande höst
då kommer till stånd, förväntas bliva upptagen till behandling vid detta.
Med hänsyn härtill synes det utskottet i detta läge mindre lämpligt att företaga
en ny utredning rörande den svenska 1''estkalenderns utformning. Däremot
torde Kungl. Maj :t, som nu har att närmare överväga en reform i fråga
om helgdagarnas placering under året, därvid knappast kunna förbigå de i
motionen anförda synpunkterna. Motionärens förslag kan sålunda förutsättas
komma att bliva föremål för prövning i denna ordning.
IX. Utskottet.
Den genom propositionen föreslagna kalenderreformen innebär, att Marie
bebådelsedag skall upphöra att vara en fristående helgdag och i stället firas
på en söndag, att en ny hösthelgdag skall inrättas genom att allhelgonadagen
skall firas på en lördag samt att midsommardagen alltid skall förläggas till
en lördag. Förslaget har föranletts av en begäran av 1944 års riksdag om utredning
av frågan om inrättandet av en helgdag under höstens lopp. Som
motivering för en reform av helgdagsordningen har främst åberopats, att
helgdagarna böra jämnare fördelas under året samt att splittring av arbetsveckorna
så vitt möjligt bör undvikas. Dessa skäl äga sådan styrka, att en
reform nu bör komma till stånd.
Vid genomförandet av en sådan reform måste uppenbarligen varsamhet
iakttagas. Här möta vitt skilda synpunkter såsom å ena sidan angelägenheten
av att så litet som möjligt rubba det bestående kyrkoåret och att taga hänsyn
till gamla traditioner och sedvänjor samt å andra sidan önskemålet,
främst från näringslivets sida, att försöka undvika den nuvarande splittringen
av arbetsveckorna, ävensom hänsynen till människors behov av rekreation
och avkoppling. I motionen II: 232 påtalas särskilt olägenheterna
för näringslivet med alltför splittrade arbetsveckor. Motionären önskar med
hänsyn därtill att, utöver vad som föreslagits i propositionen, jämväl trettondedagen
och Kristi himmelsfärdsdag skola avlysas såsom kyrkliga helgdagar
eller i vart fall förläggas till söndagar. I vårt nuvarande samhälle
tala onekligen starka skäl för alt försöka undvika det produktionsbortfall,
som förorsakas av en splittring av arbetsveckorna. För många tim- och dagavlönade
arbetare torde det jämväl vara eit önskemål med hela arbetsveckor.
Men spörsmålet får icke betraktas enbart ur rationaliseringssynpunkt, och
utskottet har vid övervägande av de olika skäl, som framförts, kommit till
den uppfattningen, att man icke nu bör gå längre än vad som föreslagits
av Kungl. Maj :t. Detta förslag finner utskottet vara väl avvägt, och skälig
hänsyn har tagits till motstridande intressen och synpunkter. Att så är fallet
kommer också till uttryck däri, att stor enighet för förslaget kunnat uppnås.
Sålunda har detsamma tillstyrkts av flertalet av de icke-kyrkliga remissinstanserna.
Från kyrkligt håll har visserligen kritik framförts, men kyrkomötet
har dock ansett sig kunna godkänna förslaget. Utskottet får därför
2 Bihang till riksdagens protokoll 11)53. g samt. 3 avel. ,\r
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
med avstyrkande av motionen II: 232 tillstyrka propositionen. Utskottet
vill understryka önskvärdheten av att reformen träder i kraft redan den 1
januari 1953.
Frågan om införandet av en svensk nationaldag har icke närmare berörts
under förarbetena till den nu föreslagna kalenderreformen. Spörsmålet tages
emellertid upp i motionen II: 73, däri hemställes, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla, att åtgärder vidtagas i syfte att den 6 juni skall ha
ställning som svensk nationaldag.
Den 6 juni är i egenskap av Konungens namnsdag enligt generalorder fastställd
såsom allmän flaggdag samt parad- och salutdag. I almanackan är dagen
dessutom upptagen såsom allmän flaggdag i egenskap av Svenska flaggans
dag. Sedan år 1916, då styrelsen för Svenska flaggans dag bildades, har
den 6 juni såsom Svenska flaggans dag firats i alltmer ökad omfattning.
Numera torde dagen firas på flertalet större orter i vårt land, och den betraktas
i allt större utsträckning som en nationell samlingsdag. En sådan utveckling,
som leder till att den 6 juni allmänt betraktas som vår nationaldag, är
att hälsa enbart med tillfredsställelse.
Men utskottet anser icke lämpligt att medelst lagstiftningsåtgärder fastslå,
att dagen skall vara nationaldag. En lagstiftning borde i så fall i första
hand gå ut på att likställa dagen eller del därav med helgdag. Med hänsyn
såväl till införandet av tre veckors semester som den nu föreslagna kalenderreformen
torde detta emellertid, såsom motionärerna själva uttala, icke vara
lämpligt.
Motionärerna påpeka vidare, att olika meningar göra sig gällande i frågan,
vilken dag som skall anses såsom svensk nationaldag, och att vid de svenska
beskickningarna i utlandet Konungens födelsedag betraktas som nationaldag.
Att Konungens födelsedag firas vid beskickningarna torde stå i överensstämmelse
med gammal praxis beträffande länder med konungadöme. Detta förhållande
synes emellertid icke utgöra något hinder för att även den 6 juni
firas på beskickningarna.
Utskottet anser således icke tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga några
särskilda åtgärder i form av lagstiftning eller annorledes för att giva den 6
juni ställning som nationaldag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition:
B. att motionen II: 73 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
C. att motionen II: 232 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 5 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.
11
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, fru Svenson och herr Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken*, fru
Nordgren*, fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i Göteborg, fröken Höjer,
fru Ewerlöf och herr Ericsson i Näs*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av fru Nordgren;
2) beträffande utskottets hemställan under C och motiveringen till denna
hemställan av herrar Nils Elowsson, Wistrand, Uhlén, fru Johansson i
Norrköping, herr Nilsson i Göteborg och fru Ewerlöf, vilka ansett, att utskottet
i anledning av motionen II: 232 bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att hos Kungl. Maj :t begära
utredning om Trettondedagens och Kristi himmelsfärdsdags
avförande som fristående helgdagar och i stället om deras
firande å närmast infallande söndagar.