Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder
för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
297, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Håstad och Hjalmar
son hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om snara åtgärder i syfte att genom tillskapande av en
arbetsmarknadsnämnd möjliggöra en sådan behandling av konflikter på
den offentliga arbetsmarknaden berörande särskilt samhällsviktiga funktioner
att förbättrade förutsättningar skapas för arbetsfred å ifrågavarande
områden.»

Här må anmärkas, att inom första kammaren väckts en likalydande
motion, nr 187, av herr Lundqvist m. fl., vilken motion hänvisats till statsutskottet.

Motionärerna erinra om bestämmelserna i det s. k. huvudavtalet av den
20 december 1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige angående arbetsmarknadsnämnd och anföra vidare:

Med hänsyn till de visserligen få men dock gynnsamma erfarenheterna
av den verksamhet, som saltsjöbadsavtalets nämnd utvecklat, och av många
andra skäl tro vi att en arbetsmarknadsnämnd inom den offentliga sektorn
av arbetsmarknaden skall bli i stånd att utöva ett mycket gynnsamt inflytande
i sådan riktning, att arbetskonflikter på de särskilt samhällsviktiga
områdena skola effektivare än hittills förebyggas, varigenom behovet
av tvångsingripande så långt som möjligt begränsas. Vi äro också
av den uppfattningen att tillskapandet av den nya arbetsmarknadsnämnden
ej behöver föregripa de beslut, som statsmakterna må komma att
fatta med anledning av betänkandet från 1948 års förhandlingsrättskommitté.
Vi vilja till sist inskärpa, att varje organisatorisk åtgärd, som är
ägnad att förebygga utbrottet av allvarliga arbetskonflikter inom samhällssektorn,
bör vidtagas utan dröjsmål, icke minst med hänsyn till de ofta
uppkommande konfliktämnena under våra dagars instabila penningvärde.
Oberoende av en kommande proposition rörande stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt synes det därför motiverat att redan nu upptaga
till behandling delproblemet om en arbetsmarknadsnämnd för den
offentliga arbetsmarknaden.

Beträffande de skäl i övrigt, som anförts till stöd för yrkandet i motionen,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Därjämte ha på begäran av utskottet yttranden över motionen avgivits av
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste 1—689

52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 39.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

männens centralorganisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska landstingsförbundet.

Huvudavtalen.

I 1 kap. 1 § i det s. k. huvudavtnlet av den 20 december 1938 mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige stadgas,
att för handläggning av frågor, som äro av allmän eller eljest större betydelse
för arbetsmarknaden, skola Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
utse en gemensam nämnd, arbetsmarknadsnämnden. Nämnden
består av tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem från envar
av organisationerna. Ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år.
Enligt 2 § i avtalet ankommer det särskilt på nämnden att handlägga vissa
frågor om uppsägning av arbetsavtal och permittering samt om konflikter,
som beröra samhällsviktiga funktioner. Jämlikt 3 § har nämnden vidare
att såsom skiljenämnd upptaga och avgöra vissa tvister. I 4 § sägs, att
beslut kan i nämnden fattas endast om nämnden är fulltalig, och att såsom
nämndens beslut skall anses den mening, varom flertalet förenar sig.
I prövning av fråga angående bl. a. konflikter, som beröra samhällsviktiga
funktioner, må ej deltaga sådan av Arbetsgivareföreningen respektive
Landsorganisationen utsedd ledamot, som direkt beröres av frågan eller
är styrelseledamot eller funktionär inom av frågan berörd underorganisation.

5 kap. gäller behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner.
I 1 § sägs, att för att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter
inverka störande på samhällsviktiga funktioner skola Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen till skyndsam prövning gemensamt upptaga
varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas
antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av
annat därmed jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna
intresset. Enligt 2 § skall prövningen av uppkommen fråga om undvikande,
begränsande eller hävande av i 1 § avsedd arbetskonflikt företagas
i arbetsmarknadsnämnden. I 3 § stadgas, att om vid behandling av sådant
ärende, som angives i 2 §, majoritet vunnits för undvikande eller hävande,
helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande erforderlig
reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin sida,
ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse mellan
berörda parter.

Dessa regler i huvudavtalet ha av den delegation från avtalsparterna,
som utarbetat förslag till huvudavtalet — den s. k. arbetsmarknadskommittén
— försetts med följande allmänna motivering:

Kommittén har vid prövning av frågan om de s. k. samhällsfarliga konflikterna
sökt bedöma behovet av särskilda åtgärder till skydd mot störning

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

av verksamhet, som tillför befolkningen livsviktiga nyttigheter, social omvårdnad
och annat dylikt. I den offentliga diskussionen ha meningarna
varit mycket delade om hur man riktigast skall bestämma och begränsa
de verksamhetsområden, vilka med hänsyn till sin egenskap av särskilt
samhällsviktiga böra skyddas mot arbetskonflikter. Kommittén förmenar,
att någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande avgränsning av sådana områden
över huvud ej kan åstadkommas med anspråk på objektivitet och allmängiltighet.
Redan det förhållandet att samhällets intresse alltid är beroende
av den aktuella konfliktens omfattning gör en sådan på förhand
fixerad gränsdragning omöjlig. En viss verksamhet är i och för sig ytterst
sällan så fundamentalt samhällsviktig att den måste skyddas mot alla konflikter.
Ä andra sidan kan en konflikt, som i och för sig ingalunda är riktad
mot särskilt samhällsviktiga funktioner, likväl genom sina yttringar i visst
begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra verksamhet, som är nödvändig
för tillgodoseende av befolkningens säkerhet till liv eller hälsa.

Då alltså behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt är beroende
av omständigheterna i det särskilda fallet, lärer någon annan utväg icke
finnas än att låta intresseavvägningen, med hänsyn jämväl till samhällsvikten,
äga rum i varje konfliktsituation för sig. En återblick på de öppna
konflikter, som under gångna tider förekommit i vårt land, Aåsar att man
icke med fog kan mot parterna på arbetsmarknaden rikta den anmärkningen,
att de i sina intressekonflikter brustit i hänsynstagande till i verklig
mening samhällsviktiga intressen. Organisationerna å ömse sidor ha
tvärtom med\retet sökt undvika att förekommande konflikter trätt dylika
intressen för nära. För att emellertid skapa gynnsammare förutsättningar
för strävandena i sådan riktning föreslår kommittén en fastare form för
prövning av uppkommande frågor om åtgärder i syfte att vid arbetskonflikt
undvika ett störande av samhällsviktiga funktioner, där\åd kommittén
ansett arbetsmarknadsnämnden vara lämpligaste forum för prövningen.

Den 22 november 1947 träffades ett huvudavtal mellan Avtalsnämnden
för statsägda bolag och Landsorganisationen i Sverige. Avtalets bestämmelser
angående behandling av arbetskonflikter berörande samhällsviktiga
funktioner överensstämma i princip med de bestämmelser i huvudavtalet
av den 20 december 1938, för vilka ovan redogjorts. Prövningen a\''
uppkommen fråga om undvikande, begränsande eller hävande av sådan
arbetskonflikt skall emellertid företagas i det i 9 kap. i avtalet omförmälda
centralrådet. I 1 § i 9 kap. stadgas, att centralrådet skall bestå av fyra
ledamöter, av vilka två utses av avtalsnämnden och två av landsorganisationen.
För ledamöterna utses lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter
utses för en tid av tre år. Sistnämnda kapitel innehåller vidare
bestämmelser om centralrådets olika uppgifter. Enligt 8 § kan beslut i
centralrådet fattas endast om rådet är fulltaligt, och såsom rådets beslut
skall anses den mening, varom flertalet förenar sig. I It § sägs, att rörande
representation i rådet för Tjänstemännens centralorganisation vid behandling
av vissa ärenden skall gälla vad därom stadgas i mellan avtalsnämnden
och Tjänstemännens centralorganisation träffad överenskommelse. Avtalsnämnden
äger för eu lid av tre år utse en representant jämte suppleant
för honom att såsom ledamot deltaga i rådets handläggning av ärenden,
i vilkas behandling sålunda utsedd tjänstemannarepresentant deltager.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Interpellationsdebatt den 24 oktober 1951.

I andra kammaren förekom den 24 oktober 1951 en interpellationsdebatt
angående förevarande spörsmål. I sitt svar på framställda interpellationer
angående inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter på
den offentliga arbetsmarknaden anförde chefen för civildepartementet,
statsrådet Lingman, — efter att ha erinrat om det ovan omförmälda centralrådet
-— bl. a. följande:

En liknande anordning kan tänkas även på det direkt statliga kollektivavtalsområdet,
där avtalen slutas mellan arbetstagarorganisation och statligt
verk under medverkan av statens avtalsnämnd.

När det däremot blir fråga om statliga tjänstemän, är läget ett annat.
Denna fråga har varit föremål för ingående överläggningar inom 1948 års
förhandlingsrättskoinmitté. Dessutom ha under innevarande höst vissa
diskussioner i ämnet förekommit. Det har därvid visat sig, att sådana problem
av konstitutionell art uppstå, att det knappast kan vara möjligt att
inrätta en direkt motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden på statstjänstemannaområdet.
Vad jag nu har anfört kan lättast åskådliggöras med ett
exempel. Uppkommer en tvist mellan statlig myndighet och en statstjänstemannaorganisation,
torde i allmänhet frågan bringas under Kungl. Maj :ts
prövning och, liksom i fråga om t. ex. den allmänna lönenivån eller tjänsteförteckningen,
förhandlingar upptas med regeringen eller representant för
denna. Skulle Kungl. Maj :t därvid finna omständigheterna vara sådana,
att man inte kan göra tiilräckliga eftergifter för att en överenskommelse
skall kunna uppnås, är det knappast tänkbart att större möjligheter till
uppgörelse skulle föreligga vid förhandlingar inför en arbetsmarknadsnämnd
med representanter för det allmänna. Skulle tvisten inte lösas inför
nämnden, måste frågan återgå till regeringen. Uppnås åter en lösning av
tvisten, skulle såväl Kungl. Maj :t som riksdagen vara åtminstone moraliskt
bundna därav. Detta skulle föregripa riksdagens fria prövning i ännu högre
grad än de förhandlingsöverenskommelser som regeringen träffar med statstjänstemannaorganisationerna.
Sistnämnda överenskommelser bruka ju
träffas under förbehåll av riksdagens godkännande.

Det anförda torde ge vid handen att det knappast är möjligt att inrätta
en motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden för den del av den offentliga
arbetsmarknaden, som berör de statliga tjänstemännen. I vad mån det
kan vara möjligt att finna andra former för tryggande av arbetsfred inom
den offentliga sektorn av arbetsmarknaden torde få bedömas sedan 1948
års förhandlingsrättskommitté avgivit sina förslag.

Vad åter den kommunala sidan beträffar föreligga inte samma svårigheter
som uppstå inom den statliga sektorn. Vissa undersökningar rörande
denna fråga ha redan utförts. Dessa utvisa, att också här finnas åtskilliga
problem att lösa. Jag har varit i kontakt med berörda parter, och det har
visat sig att det föreligger ett visst intresse för saken. Huruvida förutsättningar
finnas för att något resultat skall kunna åstadkommas är det ännu
för tidigt att yttra sig om. Regleringen av hithörande frågor bör enligt min
mening i första hand ankomma på parterna själva.

1948 års förhandlingsrättskommitté.

19b8 års förhandlingsrättskommitté har den 31 december 1951 framlagt
betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt

Andra lagutskottets utlåtande nr 39. 5

(SOU 1951:54). Kommittén har lämnat följande sammanfattning över förslagets
innehåll.

1) Kommitténs förslag avser förhandlingsrätt och därmed sammanhängande
frågor för stats- och kommunaltjänstemän. Hittills har inom
arbetslagstiftningen (förhandlingsrätt, kollektivavtal) det straffrättsliga
ämbetsansvaret begagnats såsom kriterium, när det gällt att draga gränsen
mellan tjänstemän och arbetare hos stat och kommun. I praktiken har
emellertid gränsen mellan dessa kategorier av anställda — markerad dels
av organisationsförhållandena och dels av anställningsformen enligt löneplan
eller enligt kollektivavtal -— kommit att dragas efter andra synpunkter.
Kommittén har velat anknyta till denna utveckling. Kommittén föreslår,
att för statsförvaltningen och för varje särskild kommun skall finnas
en tjänsteförteckning och att de som upptagits på tjänsteförteckningen
skola anses som offentliga tjänstemän, underkastade de särskilda regler
som kommitténs förslag innefattar. Staten respektive kommun skall själv
äga bestämma, vilka tjänster som skola uppföras på tjänsteförteckningen,
men det förutsättes, att detta icke sker utan samråd med personalorganitionerna.

2) Stats- och kommunaltjänstemän böra åtnjuta samma förhandlingsrätt
som andra anställda. 1987 års kungörelse om förhandlingsrätt för statstjänstemän
och 1940 års kommunala förhandlingslag böra alltså upphävas
och i stället 1930 års allmänna förenings- och förhandlingsrättslag bli tilllämplig
för stats- och kommunaltjänstemännen.

3) Härav följer, att de nu gällande särskilda bestämmelserna om erkännande
av personalorganisation (auktorisation) såsom villkor för förhandlingsrätt
samt om skyldighet för statlig eller kommunal myndighet att
delge personalorganisationen utkast till ändringar i anställningsvillkoren
(delgivningsplikt) böra försvinna.

4) Såsom centralt förhandlingsorgan för staten tänker sig kommittén
civildepartementet.

5) Kommun bör erhålla rätt att åt central organisation uppdraga att å
kommunens vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren
för kommunens anställda.

G) Förlikningsmannaväsendet utsträckes till att omfatta jämväl kommunernas
tjänstemän men däremot icke statstjänstemännen.

7) I den män staten med något av sina organ medverkar vid bestämmande
av anställningsvillkoren för kommunalt anställda — exempelvis
folkskollärare — bör förhandling i den delen kunna upptagas med det statliga
organet, dock icke när denna medverkan från statlig sida sker i unders
tällningsförfarande.

8) Stats- och kommunaltjänstemän höra få rätt att sluta verkliga kollektivavtal
rörande sina anställningsvillkor. Vissa frågor — om antagande och
entledigande och om arbetsledningen — böra emellertid i princip falla utanför
kolleklivavtalsmöjligheten. Dock bör kollektivavtal i vissa hänseenden
tillåtas även i dylika frågor: t. ex. beträffande längden av anställningsavtalets
uppsägningstid samt beträffande arbetstid och semester.

9) När kollektivavtal icke får slutas, bör heller icke förhandling i formell
mening tillåtas. Däremot böra i hithörande frågor »överläggningar» mellan
myndigheterna och personalorganisationerna kunna upptagas.

10) Strejkrätt i vanlig mening — d. v. s. rätt alt nedlägga arbetet efter
strejkvar.sel med bibehållen anställning — bör icke tillerkännas stats- och
kommunaltjänstemän. Däremot bör i lag faststlås rätt för alla stats- och
kommunaltjänstemän — även fullmaktshavarc och konstituerade — att
efter uppsägning lämna anställningen. Den enda modifikationen häri bör

6

Andra lagutskottets ''utlåtande nr 39.

vara, att Kung!. Maj :t, när viktigt samhällsintresse påkallar detta, skall
kunna förlänga uppsägningstiden under någon kortare tid. Skulle trots
denna möjlighet risk uppkomma för eu öppen konflikt, som hotar viktiga
samhällsintressen, räknar kommittén med att i undantagsfall tjänsteplikt
kan komma att åläggas. Några i förväg vidtagna åtgärder härför — »beredskapslagstiftning»
— vill kommittén emellertid icke förorda.

11) Stats- och kommunaltjänstemän böra erhålla lagstadgad rätt till
neutralitet i arbetstvister med ungefärligen samma utformning som enligt
1938 års huvudavtal.

12) Kommittén föreslår, att det utfärdas en särskild tjänstemannalag,
som skall innehålla bestämmelser i åtskilliga av de hänseenden som ovan
berörts.

13) Tjänstemannalagen skall även innehålla bestämmelser om disciplinstraff
för stats- och kommunaltjänstemän. Dessa utformas i huvudsak efter
vad nu gäller. Suspension som strafform försvinner emellertid. Talan mot
myndighets beslut rörande disciplinär bestraffning skall kunna fullföljas
vid den särskilda tjänstedomstol, som kommittén föreslår skola upprättas
(jfr nedan under 15). Lagens disciplinbestämmelser avses skola vara uttömmande;
de statliga och kommunala instruktionernas och reglementenas
bestämmelser om disciplinstraff skola alltså försvinna.

14) Kommittén har diskuterat, huruvida det icke borde skapas en särskild
— möjligen för hela riket gemensam — instans för överprövning av
kommunala (och kanske även statliga) beslut om antagande och befordran
av tjänstemän. Kommittén har emellertid stannat för att på denna punkt
icke förorda annan ändring i nu gällande principer än att den kommun som
så vill skall få inrätta en besvärsnämnd av den typ, som redan finnes i
Stockholm.

15) Kommittén föreslår, att en särskild tjänstedomstol skall inrättas.
Den skall organiseras på liknande sätt som arbetsdomstolen men i motsats
till denna handlägga icke endast kollektivavtalsmål utan alla tvister som
beröra stats- och kommunaltjänstemäns anställningsförhållande. Därjämte
skall talan mot beslut i disciplinmål fullföljas dit. Detta får till följd, att
de allmänna domstolarnas domsrätt i mål om stats- och kommunaltjänstemäns
anställningsvillkor försvinner; vidare skall kammarrättens befattning
med lönemål (och med lön sammanhängande anmärkningsmål) upphöra
liksom regeringsrättens befattning med folkskollärares avlöningsmål
och med disciplinmål. Poliskollegierna föreslås skola avskaffas.

I sin allmänna motivering uttalar kommittén, att den ledande principen
i kommitténs arbete varit att för stats- och kommunaltj änstemännen söka
öppna möjlighet till regelrätta förhandlingar och överenskommelser om
anställningsvillkoren på ungefärligen samma sätt som för andra anställda
i landet. Kommittén påpekar därvid bl. a., att den verksamhet, som bedrives
av stat och kommun, på de flesta områden icke kan helt jämställas
med privat verksamhet.

Beträffande frågan om de offentliga tjänstemännen skola kunna i större
eller mindre utsträckning tillerkännas strejkrätt i vedertagen mening bär
utgångspunkten för kommittén varit, att man på detta område lätt råkar
in i de samhällsfarliga konflikterna. Om man godtar strejkrätten torde det
därför bli nödvändigt att försöka nå fram till en differentiering av strejkerna
i tillåtna och otillåtna, alltefter verksamhetsområdets natur, strej -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

kcns omfattning, måhända även tidsläget och dylika faktorer. Även om man
skulle lyckas skilja ut vissa begränsade verksamhetsområden, där strejker
aldrig skulle kunna tillåtas, måste som ett komplement därtill skapas ett
förfarande, varigenom i övrigt från fall till fall skall avgöras, när strejk
får tillgripas och när detta icke får ske. Man behöver mecf andra ord en
motsvarighet till bestämmelserna om arbetsmarknadsnämnd i 1938 års
huvudavtal. Efter att ha skisserat, hur ett system med fri strejkrätt skulle
kunna tänkas, anför kommittén angående arbetsmarknadsnämnd vidare:

Rättsligt sett blir nämndens avgörande att karakterisera som en konsultativ
(opinionsbildande) skiljedom, likställd med det beslut som fattas av
den särskilda skiljenämnden enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Regelmässigt kommer skiljedomen att innefatta tre huvudpunkter:
den avgör sålunda a) om tvisten är av den natur -— »samhällsfarlig»
eller vad man nu vill kalla det — att skiljedomstolen har rättslig befogenhet
att ingripa, b) hur den materiella tvistefrågan, helt eller delvis, skall lösas
samt c) hur själva stridsåtgärden skall bringas ur världen (dag för återgång
till arbetet o. s. v.). Slår skiljedomsförfarandet slint (eller påkallas
icke nämndens ingripande), måste man icke sällan räkna med en tjänstepliktslagstiftning.
Men man har då gjort vad man kunnat för att åstadkomma
en fredlig uppgörelse.

Kommittén finner emellertid härefter, att det sålunda tänkta systemet
med fri strejkrätt lider av betydande nackdelar. Efter att ha konstaterat att
strejkrätt förutsätter möjlighet till lockout samt berört spörsmål om oavsättlighet
och ämbetsansvar fortsätter kommittén:

Härefter kommer kommittén över till det speciella skyddet mot samhällsfarliga
konflikter. Om man vill i förväg skilja ut vissa begränsade områden,
där arbetsnedläggelse i form av strejk eller lockout under inga förhållanden
anses kunna tolereras, blir det mycket svårt att avgöra, vilka områden
som på detta sätt skola generellt undantagas. Ovan ha i anslutning
till den finska medlingslagen uppräknats vissa dylika områden. Men det
finns givetvis andra områden, som kanske med samma rätt borde undantagas,
exempelvis domstolsväsendet. Arbetsmarknadsnämndens — eller
vad den nu skall kallas — existens kan framgå av lag eller avtal. Är man
säker på att få till stånd avtal på denna punkt, är det kanske bäst så;
annars får man lagstifta. Nämndens sammansättning bereder naturligen
vissa bekymmer, eftersom på arbetstagarsidan knappast ens alla huvudorganisationer
torde kunna beredas säte i nämnden. Detta kan medföra, att
nämnden mötes med misstro. Värre är emellertid alt man icke kan lämna
några direktiv för dess verksamhet. Nämnden skall i det enskilda fallet
först och främst klara ut om konflikten är »samhällsfarlig» eller icke. Den
nothinska s. k. mammututredningen visar rätt klart, vilka svårigheter som
möta härvidlag. Vidare skall nämnden, om konflikten hefinnes vara av samhällsfarlig
natur, komma med ett förslag till lösning av själva tvistefrågan
i erforderliga delar. Härutinnan är att märka, att vi redan ha obligatorisk
skiljedom i intressetvister på några speciella områden av vår privata arbetsmarknad:
tidningar, enskilda järnvägar (beträffande kontorspersonal) och
tobaksmonopolet (i fråga om ackordsättning). Härtill kommer det speciella
skiljedomsförfarandet enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
På dylika begränsade områden går det till nöds att med ledning av närliggande
verksamhet och med hjälp av statistik få fram eu »rättvis» lös -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

ning. Men antag, att avlöningsvillkoren för eu stor och i sin tur normerande
tjänstemannagrupp skola göras till föremål för behandling i denna
arbetsmarknadsnämnd: vilka normer skola då användas?

Arbetsmarknadsnämnden skall icke med bindande verkan avgöx-a tvistefrågan
utan endast komma med förslag. Det är alltså icke fråga om obligatorisk
(tvångs-) skiljedom, som skulle binda riksdagen och kommunerna
och därigenom stå i strid med grunderna för vår stats- och förvaltningsrätt.
Det är emellertid mycket nog med eu opinionsbildande instans av
denna nämnds typ. Det kan tänkas exempelvis, att nämnden kommer med
ett förslag beträffande statstjänstemännen, som går betydligt längre än vad
riksdagen anser sig kunna gå med på. Då kommer alltså riksdagen och
nämnden i motsatsställning till varandra. Farhågorna på denna punkt böra
dock icke överdrivas. På den privata arbetsmarknaden ha vi haft en motsvarande
nämnd i över tio år. Den har aldrig varit i funktion i detta avseende,
trots att det nog funnits konflikter, som kunnat betecknas som samhällsfarliga.
Det är troligt att blott och bart existensen av en nämnd av
denna typ skall förmå parterna även på den offentliga tjänstemannaverksamhetens
område att väl besinna sig, innan de driva en tvist till öppen
konflikt. Sannolikt kommer samma motvilja mot nämndförfarandet som
yppat sig på den privata arbetsmarknaden att ge sig tillkänna även när
det gäller den offentliga tjänstemanna verksamheten.

I samma riktning verkar det alltid latenta hotet om en tjänstepliktslag.
Det är emellertid betydande nackdelar förbundna med ett system, där
tjänstepliktslagen ingår som ett sista led i intressekampen. Tjänstepliktslagen
avgör i regel på ett eller annat sätt även den underliggande materiella
tvistefrågan (lagen föreskriver exempelvis tillämpning av medlingsförslagets
villkor eller ock bestämmes, att arbetet skall fortgå under ytterligare
viss tid på dittillsvarande villkor eller dylikt). Om man däremot behåller
ett system ungefär sådant som det nuvarande med viss tjänsteplikt innesluten
i själva anställningsförhållandet, kan visserligen avsked vägras, men
förhandlingsläget är hela tiden öppet.

Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet i stort sett skall
bibehållas. Arbetsinställelse skall liksom hittills icke kunna tillgripas av
offentliga tjänstemän i annan form än att de lämna anställningen. Å andra
sidan skall deras rätt att frånträda tjänsten klart regleras i lag. Strejk under
anställningens bestånd blir liksom hittills för dem som äro underkastade
ämbetsansvar att betrakta som straffbart tjänstefel. -— Kommittén anser att
rätten till massuppsägning jämte blockadvapnet skall bereda tjänstemännen
tillräckliga möjligheter, att när uppgörelse icke kunnat nås, öva påtryckning
på motparten. Kommittén har den uppfattningen, att dessa stridsmedel
i och för sig äro av den art, att ett kollektivavtal i relation till dem
mycket väl ägnar sig som ett fredsdokument.

Kommittén behandlar därefter frågan om obligatorisk skiljedom. Efter
att ha framhållit, att allvarliga invändningar kunna resas mot ett permanent
system innebärande obligatorisk skiljedom i intressetvister, fortsätter
kommittén:

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan kommittén icke förorda ett
system, som syftar till att låta obligatorisk skiljedom ingå som ett normalt
led i lösningen av intressetvisterna mellan stat eller kommun och dess
tjänstemän. Detta gäller jämväl den tid efter annan framförda tanken på
en »beredskapslagstiftning» rörande obligatorisk skiljedom, som skulle

Andra lag utskottets utlåtande nr 39.

9

ligga färdig att vid förefallande behov snabbt kunna sättas i kraft. Kommittén
vill emellertid understryka, att förhandlingsrätten innebär rätt att
komma till tals med motparten och försöka övertyga honom om rättmätigheten
av sina krav. Kommitténs förslag åsyftar att möjliggöra tidsbundna
överenskommelser, eventuellt i kollektivavtalets form. Sådana överenskommelser
kräva regelbundet återkommande förhandlingar om löner och
andra anställningsvillkor. Skulle förhandlingarna stranda, komma även i
fortsättningen stridsmedel att stå till buds i viss utsträckning. Och slutligen
bör i detta sammanhang än en gång framhållas vad förut sagts, nämligen
att de instanser som ha att å det allmännas vägnar avgöra tjänstemännens
anställningsvillkor, d. v. s. riksdagen och de kommunala representationerna
eller andra organ för kommunerna, äro företrädare för samhället
och såsom sådana även för tjänstemännen såsom medlemmar av samhället.
Tjänstemännen äro ofta representerade i dessa organ med möjlighet
att göra sin stämma hörd och påverka avgörandet.

Det måste observeras, att vad nu sagts gäller obligatorisk skiljedom i intressetvister.
Kommittén är angelägen att understryka, att dess ståndpunktstagande
i denna del icke på något sätt berör de planer som på senaste
tiden sett dagen att för de statliga och kommunala arbetsområdena få till
stånd en avtalsmässig reglering av frågan om de samhällsfarliga konflikternas
behandling, förslagsvis genom att här tillskapa en motsvarighet till
den privata arbetsmarknadens arbetsmarknadsnämnd. Dessa förslag böra
hälsas med största tillfredsställelse såsom innebärande naturliga utvägar
att på ifrågavarande områden befrämja arbetsfreden. Om, såsom kommittén
föreslår, verkliga kollektivavtal komma att bliva tillåtna beträffande
de offentliga tjänstemännens arbetsförhållanden, kommer detta i sin mån
att underlätta tillkomsten av dylika arbetsfredsbefrämjande överenskommelser.

Yttranden.

Socialstyrelsen tillstyrker, att frågan om anordnandet av en arbetsmarknadsnämndsinstitution
för den offentliga arbetsmarknaden göres till föremål
för närmare undersökning. Styrelsen berör inledningsvis frågan om
rätten att nedlägga arbetet och om nyanställningsblockader samt fortsätter:

Ur principiell synpunkt kan det synas föga konsekvent, att ett legalt
hinder upprälthålles för arbetsnedläggelse av befattningshavare, underkastade
ämbetsmannaansvar, men att det allmänna tolererar av sådana befattningshavares
organisationer påbjudna blockadåtgärder. Måhända skulle
kravet på full lojalitet ha kunnat upprätthållas ej bara beträffande de individuella
tjänstemännen utan även beträffande de olika kollektiviteterna
av sådana, därest frågan härom aktualiserats på ett tidigt stadium. En
förutsättning för att eu sådan linje skulle ha kunnat följas, har emellertid
enligt tjänstemannaorganisationernas mening varit alt tjänstemännens
intressen väl vårdats, något som skulle ha medfört icke obetydliga kostnadsökningar
i betraktande även av den starka ansvällningen av de offentliga
tjänstemännens antal. Utvecklingen har därför kommit tjänstemannakårerna
att alltmer lita till de medel i den fackliga kampen, som de sett att
den privata arbetsmarknadens organisationer med fördel kunnat använda.
Att nu söka vrida utvecklingen tillbaka på detta område torde icke vara
praktisk politik. I stället torde man få pröva och undersöka de möjligheter,
som stå till buds för att dämpa den sociala oro, vilken nu gör sig gällande
på ifrågavarande avsnitt av arbetsmarknaden.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

Styrelsen påtalar härefter, att motionärerna icke närmare utvecklat, huru
det av dem ifrågasatta arbetsmarknadsnämndsinstitutet skulle gestaltas och
fungera. I sådana avseenden inställde sig åtskilliga problem. Efter att ha
påpekat, att den mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
anordnade arbetsmarknadsnämnden hade en hel del uppgifter att fylla, som
icke ägde aktualitet i nu förevarande sammanhang, anför styrelsen om denna
nämnd:

Arbetsmarknadsnämnden växte fram ur eu känsla hos de båda parterna
av att de, trots alla skiljande moment, dock hade ett gemensamt ansvar mot
det allmänna och många gemensamma intressen i övrigt, vilket särskilt
manifesterade sig i uppfattningen om angelägenheten att komma till rätta
med en del problem på arbetsmarknaden för att undvika en eljest hotande,
såsom föga lycklig betraktad inblandning från statsmakternas sida i de
fackliga organisationernas fria handlande.

En motsvarande jordmån för framväxandet av en arbetsmarknadsnämnd
på den offentliga arbetsmarknaden kan endast delvis anses föreligga.

Arbetsmarknadsnämnden på den privata arbetsmarknaden har såtillvida
en funktionsduglig konstruktion som den består av framstående representanter
för de båda lägrens huvudorganisationer. Genom dessa huvudorganisationer
kan inflytande utövas på de självständiga underorganisationer
i respektive läger, vilkas handlande påkallat arbetsmarknadsnämndens ingripande.

En motsvarande konstruktion synes tänkbar på det kommunala området,
men ter sig på statsförvaltningens område främmande. Det är klart
att topporganisationerna på personalsidan skulle kunna på sina anslutna
underorganisationer utöva inflytande i en av en arbetsmarknadsnämnd rekommenderad
riktning. Men på arbetsgivarsidan saknas i detta fall alla
förutsättningar för eu motsvarande auktoritativ påverkan; arbetsgivarpartens
representanter i nämnden kan tydligen icke utses av eller företräda
någon annan instans än den högsta statsledningen själv. Vad man av en
på så sätt sammansatt nämnd skulle kunna förvänta, vore knappast något
inflytande å respektive parter i en konfliktsituation utan snarare en opinionsbildande
funktion till den stora allmänhetens vägledning. Vanskligheterna
i en sådan uppgift torde ligga i öppen dag, då det härvid ej bara gäller
att bedöma metodiken i de åtgärder, som från ömse sidor vidtagits, utan
också ett ställningstagande till den aktuella tvistens sakliga innebörd.

Andra intrikata problem, som inställa sig, sammanhänga med den organisatoriska
splittringen i organisationsväsendet på tjänstemannasidan, t. ex.
frågor om de olika organisationernas representation i en nämnd, omröstningsregler
in. in.

I motionen framhålles, att hittills har »arbetsmarknadsnämndens beredvillighet
att till behandling upptaga även konflikter berörande den offentliga
arbetsmarknaden varit utan praktisk betydelse». Såvitt styrelsen
har sig bekant har den privata sektorns arbetsmarknadsnämnd över huvud
taget icke såsom sådan haft till behandling någon dit hänskjuten fråga
om konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. I ett par situationer,
där offentligt medlingsorgan fungerat men förutsättningar för en fredlig
lösning av den aktuella tvisten synts små, har av vederbörande medlingsorgan
under hand väckts frågan om ärendets upptagande till behandling i
arbetsmarknadsnämnden. I dessa fall har emellertid den bestämda uppfattningen
gjort sig gällande, att ärendet även fortsättningsvis skulle handläggas
av medlingsorganet.

Med det nu anförda har styrelsen velat peka på några av de svårigheter,

11

Andra lagutskottets utlåtande nr Si).

som synas möta vid införandet av eu arbetsmarknadsnämndsinstitution för
den offentliga arbetsmarknaden. Dessa påpekanden ha emellertid ingalunda
gjorts i negativt syfte. Styrelsen instämmer till fullo med motionärerna i att
varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad att förebygga utbrottet av allvarliga
arbetskonflikter" inom samhällssektorn, bör vidtagas utan dröjsmål.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att, därest en arbetsmarknadsnämnd
skall inrättas, det bör ske genom förhandlingar mellan parterna. Styrelsen
anför:

De åtgärder, som vidtagas för att främja arbetsfreden på den offentliga
arbetsmarknaden, måste oundgängligen anpassas efter de speciella förhållandena
inom detta område. Dessa äro icke ensartade för de i allmän tjänst
anställda varken beträffande anställningsform eller organisationsförhållanden.
Behandlingen av konflikter, som beröra samhällsviktiga funktioner,
kan följaktligen ej heller bli helt likartad. Alldeles speciella svårigheter erbjuder
otvivelaktigt behandlingen av sådana konflikter, som beröra statstjänstemannaområdet.
Enligt styi-clsens uppfattning måste förhandlingsformerna
för dessa grupper i hög grad påverkas av de åtgärder, som kunna
föranledas av 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag.

I vad mån åtgärder skola vidtagas för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd
för den offentliga arbetsmarknaden bör enligt styrelsens mening
bli beroende av initiativ från de förhandlande parterna. Förutsättningen
för att en arbetsmarknadsnämnd skall kunna fylla sin uppgift är, att den
accepteras av båda parter och att den kommer till stånd genom frivillig
överenskommelse. Enligt styrelsens uppfattning bör därför en arbetsmarknadsnämnd
för den offentliga arbetsmarknaden icke komma till stånd genom
direktiv från statens sida.

Svenska arbetsgivareföreningen förordar, att en utredning angående
förevarande spörsmål igångsättes först sedan statsmakterna tagit ställning
till förhandlingsrättskommitténs förslag. Föreningen yttrar bland annat:

Föreningen vill i princip ansluta sig till motionärernas tanke, att ett
organ motsvarande den av föreningen och landsorganisationen upprättade
arbetsmarknadsnämnden bör komma till stånd på den del av den offentliga
arbetsmarknaden, där ett sådant organ saknas. Innan så sker, böra emellertid
enligt föreningens uppfattning åtskilliga frågor utredas. Sålunda bör
klarläggas, vilken ställning nämnden skall ha i förhållande till regeringen
och riksdagen, nämndens verksamhetsområde, hur representationen skall
vara ordnad och hur nämndens beslut skola förverkligas, utan att någon
skyldighet enligt lag föreligger att följa besluten.

Även Landsorganisationen anser att med en utredning bör anstå till dess
statsmakterna tagit ställning till förhandlingsrättskommitténs förslag. Därefter
torde man med större säkerhet än nu vore möjligt kunna bedöma formen
och tillämpningsområdet för en reglering samt den ifrågasatta nämndens
— eller motsvarande organs — sammansättning, uppgifter och befogenheter.
Efter att ha erinrat om den enligt huvudavtalet inrättade arbetsmarknadsnämnden
och det jämlikt avtalet med avtalsnämnden för
statsägda bolag inrättade centralrådet uttalar Landsorganisationen som

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

sin uppfattning, att för de arbetsmarknadssektorer, som omfattades av
dessa avtal, denna form för reglering av s. k. samhällsfarliga konflikter vore
ändamålsenlig — även om detta omdöme ännu icke kunde beläggas med
konkreta exempel.

Landsorganisationen uttalar därefter bland annat, att särskilt under
1920- och 1930-talen hade från samtliga borgerliga riksdagspartiers sida
förts en intensiv kampanj för statlig reglering av bland annat de s. k. samhällsfarliga
arbetskonflikterna, men att med huvudavtalets tillkomst i december
1938 dessa aktioner upphört. Det enda undantaget utgjordes av de
vid 1939 års riksdag väckta, av båda kamrarna avslagna högerpartimotioner,
i vilka påyrkades utredning om åtgärder i syfte att förhindra allmänfarliga
arbetsinställelser. I dessa motioner uttalades att huvudavtalet enligt
sakens natur icke gjort en lagstiftning om allmänfarliga konflikter
överflödig. Landsorganisationen fortsätter:

Syftet med dessa motioner synes närmast ha varit att få till stånd eu form
för direkt statlig reglering genom en beredskapslagstiftning, som innehölle
generellt förbud mot samhällsfarliga arbetsinställelser, med möjlighet till
tvångsskiljedom i den bakom konflikten liggande avtalstvisten. Man synes
nu ha uppgivit sina tidigare krav på en sådan reglering — en ståndpunktsförändring,
vars förklaring möjligen i viss mån kan sökas i det förhållandet
att problemet om de samhällsfarliga konflikterna under senare tid närmast
aktualiserats i samband med fackliga aktioner från tjänstemannaorganisationernas
sida.

Efter att ha berört den nuvarande arbetsmarknadsnämndens möjligheter
att behandla samhällsfarliga konflikter inom den offentliga sektorn anför
Landsorganisationen:

Det är med hänsyn till vad nu sagts klart att LO i och för sig intet har
att erinra mot inrättande av särskilda, mot arbetsmarknadsnämnden svarande
organ för den offentliga sektorn av arbetsmarknaden utan tvärtom i
princip anser dylika organ önskvärda. En annan fråga är om och i vad
mån det är praktiskt möjligt att genomföra principen på hithörande områden.
Man kan, när det gäller att taga ställning till den frågan, icke undgå
att göra en åtskillnad mellan olika grupper av arbetstagare inom den offentliga
sektorn.

Vad först angår det kommunala området synas varken beträffande
tjänstemän eller arbetare några avgörande svårigheter möta för tillskapande
av en prövnings- och förslagsinstans efter mönster av arbetsmarknadsnämnden.
Med hänsyn till avsaknaden av gemensamma centrala organisationer
— både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan — skulle nämndens sammansättning
visserligen icke kunna göras enhetlig, med mindre de nu befintliga
huvudorganisationerna kunde enas om gemensam representation i
nämnden. Huru nämnden i annat fall skulle sammansättas saknar LO anledning
att här diskutera, då inrättande av en nämnd för detta område
enligt LO:s mening är en fråga som kan och alltså också bör vinna sin lösning
genom avtalsmässig reglering.

Vad sedan angår den statliga sektorn synes det vara nödvändigt att särskilja
å ena sidan det direkt statliga kollektivavtalsområdet och å andra
sidan den statliga tjänstemannaverksamheten. I fråga om det förra torde

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

13

intet hinder möta för inrättande av en nämnd på sätt som för de statsägda
bolagens vidkommande redan skett genom 1947 års avtal mellan LO och
avtalsnämnden för statsägda bolag. Nämnden skulle sålunda upprättas genom
avtal mellan parterna. Partsställningen i en sådan uppgörelse för statsverkens
avtalsanställda — liksom det ifrågasatta organets sammansättning
— är visserligen även i detta fall en mera komplicerad fråga än samma
spörsmål varit i förhållandet mellan SAF och LO. Den torde dock icke vara
olöslig. På »statssidan» synes hinder inte möta att statens avtalsnämnd inträder
som avtalspart, på samma sätt som avtalsnämnden för de statsägda
bolagen gjort i 1947 års uppgörelse.

Betydligt större äro de svårigheter som möta för tillskapande av en avtalsnämnd
för den statliga tjänstemannaverksamheten. Man kan -— med
nuvarande anställningsformer för statstjänstemännen och beträffande dessa
gällande ordning för anställningsvillkorens reglering -— inte frånkomma
att här faktiskt anmäla sig också konstitutionella synpunkter; en annan
sak är vilken betydelse man anser att sådana synpunkter böra tillmätas.
Om en arbetsmarknadsnämnd skall kunna tillvinna sig den auktoritet, som
är en ovillkorlig förutsättning för att den över huvud skall kunna fullgöra
sin tilltänkta uppgift, måste faktiska garantier finnas för att dess rekommendationer
respekteras, även om nämnden icke äger att träffa några
rättsligt bindande avgöranden. En sådan respekt åter förutsätter att det
ankommer på regeringen eller den myndighet, som eljest på statssidan står
som huvudman i nämnden, att — för att citera huvudavtalet — »ofördröjligen
vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse» i enlighet med
nämndens förslag. Det lärer nu inte vara konstitutionellt möjligt att förbehålla
Ivungl. Maj :t, än mindre annan myndighet, en sådan befogenhet.
(Det kan ju för övrigt inträffa att Kungl. Maj :t själv anser sig förhindrad
att följa nämndens rekommendation.) Riksdagen måste höras och dess
prövning av förslaget kan leda till att detta förkastas och icke bara Kungl.
Maj :t utan också nämnden därmed desavoueras. Detta måste förhindras
men kan förhindras endast genom att riksdagen betraktades som moraliskt
bunden att acceptera den föreslagna uppgörelsen; en sådan bundenhet
skulle ju också med större fog kunna påstås föreligga i fråga om en av
både Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsnämnden rekommenderad uppgörelse
än då fråga är om ett förslag, till vilket enbart regeringen tagit ställning.
Riksdagens prövningsrätt bleve endast formell.

Med nuvarande anställningssystem och förhandlingsordning för statstjänstemännen
synes det knappast finnas någon möjlighet att för denna personals
del inrätta någon arbetsmarknadsnämnd med funktioner motsvarande
dem som ankomma på nämnden mellan SAF och LO. Hela problemet
är dock så svårbedömligt att det i och för sig skulle motivera en närmare
utredning.

Tjånstemänncns centralorganisation anser, att frågan om en arbetsmarknadsnämnd
på det offentliga området bör lösas genom överläggningar
mellan respektive parter och icke genom lagstiftningsingripande av något
slag. Även om det i viss mån torde vara önskvärt att avvakta statsmakternas
ställningstagande till förhandlingsrättskommitténs förslag säger sig organisationen
vara beredd att redan nu diskutera frågan om inrättandet av
en arbetsmarknadsnämnd, om delta ur andra synpunkter skulle anses påkallat.

Organisationen anför bland annat följande:

14

Andra lagutskottet;; utlåtande ur 39.

TCO är intresserad av att skapa en sådan förhandlingsordning, att konflikter
på arbetsmarknaden icke onödigtvis utbryta. Nu gällande förhandlingsordning
på det statliga och kommunala området för tjänstemän lämnar
i vissa avseenden eu de! övrigt att önska. Utan att nu taga ställning till
vad förhandlingsrättskommittén föreslagit kan sägas, att dess förslag innebära
möjligheter till en bättre förhandlingsordning än den nuvarande.
Kommittén har i sitt betänkande emellertid icke direkt tagit ställning till
inrättandet av en särskild arbetsmarknadsnämnd på det offentliga området.
Det torde dock vara ganska klart, att inrättandet av en sådan nämnd möter
särskilda svårigheter på det offentliga området. Det är knappast möjligt att
uppbygga arbetsmarknadsnämndens verksamhet på samma sätt som skett
på den''privata marknaden mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.

En arbetsmarknadsnämnd inrättad efter samma huvudprinciper som på
det privata området bör ha till uppgift att, i de fall de vanliga förhandlingsvägarna
prövats utan resultat och en samhällsfarlig konflikt hotar, ingripa
för att försöka få fram förslag till tvistens lösning, som av båda parter kan
godtagas. Eu av förutsättningarna för att eu dylik nämnd skall kunna verka
med någon effekt är, att de personer som insättas i nämnden å ena sidan
äro partsrepresentanter men å andra sidan i viss utsträckning stå obundna
till den aktuella förhandlingsfrågan. De eventuella förslag, som arbetsmarknadsnämnden
framlägger, skola de huvudorganisationer som äro representerade
i nämnden åtaga sig att verka för att de genomföras i praktiken.
Det gäller sålunda för arbetsmarknadsnämnden både att få fram ett
förslag, varom parterna i nämnden kunna enas, och att dess förslag är sådant
att förutsättningar finnas för dess genomförande i praktiken. Man
torde inte kunna bortse från att läget icke är detsamma på den offentliga
delen av arbetsmarknaden när det gäller tjänstemannagrupperna som för
arbetarna på den privata arbetsmarknaden. Särskilt markant blir detta förhållande
genom att en påtaglig organisationssplittring på tjänstemannasidan
är för handen. En mera enhetlig organisering av tjänstemännen skulle
göra, att representanten för den huvudorganisation, som insatts i nämnden,
skulle kunna bedöma förhandlingsfrågan ur vidare synpunkter än om han
endast representerar vissa grupper.

Förhållandena gestalta sig i viss män något olika på den kommunala
och den statliga sektorn av offentlig verksamhet. Det torde i vass utsträckning
vara lättare att finna former för eu arbetsmarknadsnämnd på det
kommunala området än på det statliga. I det senare fallet föreligga särskilda
svårigheter bland annat med hänsyn till att förhandlingarna i flertalet
större frågor numera föras mellan civildepartementet å ena sidan och
tjänstemännens huvudorganisationer å den andra. Genom att huvudorganisationerna
i stor utsträckning äro parter redan i de grundläggande förhandlingarna,
äro förutsättningarna för att ett förhandlingsförfarande i en
arbetsmarknadsnämnd skall tillföra diskussionen något nytt, ej särdeles
stora. Därtill komma de rent konstitutionella svårigheterna, som sammanhänga
med statsrådets ansvarighet inför riksdagen och med riksdagens beslutanderätt
i lönefrågor. Man måste kunna räkna med att ett förslag från
en eventuell arbetsmarknadsnämnds sida kan genomföras, men här skulle
den situationen kunna uppstå, att Kungl. Maj :t eller riksdagen icke vill
medverka till elt dylikt förslags genomförande och då föreligger en om
möjligt besvärligare situation än om nämnden icke funnits.

TCÖ vill med detta resonemang icke säga, att man bör avvisa tanken på
inrättande av eu arbetsmarknadsnämnd på det offentliga området utan är
i sak positiv till att upptaga överläggningar om detta med såväl de kommunala
arbetsgivarorganen som med civildepartementet.

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Svenska stadsförbundets styrelse ansluter sig till ett av arbetsutskottet
inom förbundets löne- och förhandlingsdelegation avgivet yttrande, som
utmynnar i ett uttalande, att med ett ställningstagande till den i motionen
upptagna frågan borde anstå till dess förhandlingsrättskommitténs förslag
behandlats. Styrelsen understryker samtidigt, att inrättandet av en arbetsmarknadsnämnd
på det offentliga arbetsområdet vore en riktig målsättning,
men att förutsättningen för att en sådan nämnd skulle kunna fungera
vore en mera genomförd enhetlighet på personalorganisationssidan.

Arbetsutskottet framhåller i sitt yttrande, att när motionärerna satt sin
lit till en arbetsmarknadsnämnd och till stöd åberopat det s. k. huvudavtalets
arbetsmarknadsnämnd, synas de emellertid icke ha tillräckligt beaktat
de olikheter, som föreligga mellan de offentliga och privata sektorerna
av arbetsmarknaden. Arbetsutskottet fortsätter:

En avgörande skillnad är sålunda, att på den privata sektorn råder en
åtminstone något så när jämn maktbalans mellan parterna, medan på det
offentliga området en arbetstagarorganisation, som utan hämningar utnyttjar
sina möjligheter, kan tilltvinga sig ett betydande övertag över samhället
med hjälp av en ensidigt påverkad allmän opinion. En maktbalans
synes emellertid vara en förutsättning för att en arbetsmarknadsnämnd
skall kunna uträtta något av värde.

En annan betydande skillnad är, att på huvudavtalets område de särskilda
fackförbunden, ehuru de förhandla var för sig, äro uppbyggda efter
industriförbundsprincipen och sammanslutna till en enda huvudorganisation
som därtill, åtminstone i praktiken, har vissa möjligheter att öva inflytande
på de olika medlemsförbundens handlande.

På det offentliga området föreligga helt andra förhållanden. Ett 30-tal
organisationer har förhandlingsrätt gentemot kommunerna. Åtskilliga av
dessa organisationer ingå icke i någon huvudorganisation, och de övriga
äro sammanslutna i tre olika huvudorganisationer. Liknande förhållanden
råda på det statliga området. Huvudorganisationerna synas icke ha något
sådant inbördes samarbete, att en enda arbetsmarknadsnämnd med representanter
för dem alla kan tänkas bli funktionsduglig. Och tre formellt eller
reellt olika arbetsmarknadsnämnder torde icke heller lösa några problem.
Man måste nämligen hålla i minnet, att varje lönetvist, även om den omedelbart
rör iörhallandet mellan samhället och en viss arbetstagargrupp, medelbart
gäller relationerna mellan en hel rad olika arbetstagargrupper.

Härtill kommer, alt de huvudorganisationer, som på det kommunala
området ifrågakomma utöver Landsorganisationen, nämligen TCO och
SACO, icke synas vara så uppbyggda, alt någon förstärkt garanti för arbetsfred
skulle stå att vinna genom deras deltagande i en arbetsmarknadsnämnd.
Det synes sålunda tvivelaktigt, om TCO har en sådan ställning
gentemot sina medlemsorganisationer, att den kan garantera genomförandet
av en eventuell arbetsmarknadsnämndsrelcommendation. Och''vad SACO beträffar,
synes dess organisation vara sådan, att SACO i viss utsträckning
deltar i förhandlingar vid medlemsorganisationers sida. Det är svårt att
inse, på vad sätt SACO:s engagemang i eu arbetsmarknadsnämnd skulle
kunna bidraga till en lösning av frågor, som hakat upp sig på det förberedande
förhandlingsstadium, där SACO deltagit i förhandlingarna.

På det statliga tjänstemannaområdet föreligga dessutom betydande konstitutionella
svårigheter för en arbetsmarknadsnämnds inrättande.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Enligt arbetsutskottets mening måste man avvakta de lagstiftningsåtgärder,
vartill förhandlingsrättskommitténs betänkande kan föranleda,
innan man kan bilda sig en uppfattning, huruvida en arbetsmarknadsnämnd
inom den offentliga sektorn överhuvud skulle ha någon uppgift att
fylla. Och om man då skulle komma fram till en positiv uppfattning, synes
en förutsättning för nämndens funktionsduglighet vara, att den förankrats
i överenskommelser mellan de berörda parterna.

Svenska landskommunernas förbund anser — i ett av förbundets förhandlingsdelegation
avgivet yttrande — förevarande fråga så pass betydelsefull,
att den bör göras till föremål för en undersökning. En sådan undersökning
bör emellertid företagas av de berörda partsorganisationerna i
samråd med de berörda statliga myndigheterna och bör enligt delegationens
mening icke bindas av ett riksdagsbeslut utan bör vara helt förutsättningslös.

I yttrandet anföres bland annat:

Förhandslingsdelegationen hyser samma uppfattning som motionärerna,
att varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad att förebygga allvarliga konflikter
inom den samhälleliga sektorn av arbetsmarknaden, bör företagas
utan dröj smål.

Att inrättandet av en arbetsmarknadsnämnd i likhet med vad som skett
på den privata sektorn, skulle vara en sådan fredsbefrämjande åtgärd,
förefaller emellertid delegationen ingalunda självklart. Splittringen i ett
flertal olika huvudorganisationer av parterna på det samhälleliga området
måste enligt delegationens mening vålla alldeles speciella svårigheter. Ett
annat problem i detta sammanhang är, att kommunerna f. n. icke ha några
lagliga möjligheter att åt central organisation uppdraga att å kommunens
vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren för kommunens
arbetstagare, en befogenhet, som emellertid bör tillerkännas kommunerna
enligt 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag. Även om delegationen
på grund av dessa och andra omständigheter icke helt kan dela motionärernas
optimism, anser delegationen frågan dock så pass betydelsefull, att den
bör göras till föremål för en undersökning.

Svenska landstingsförbundets styrelse föreslår — under hänvisning
bland annat till förhandlingsrättskommitténs förslag — att med ståndpunktstagande
till den i motionen väckta frågan måtte anstå i avbidan på
ytterligare överväganden.

I yttrandet anföres bland annat:

Inom kommunerna har under senare år utvecklat sig en förhandlingsordning,
som i praktiken ansluter sig till vad som tillämpas på den privata
marknaden. Kommunerna ha därvid sammanslutit sig och bildat gemensamma
organ, som i allt större omfattning föra förhandlingar med de i förhållande
till kommunerna förhandlingsberättigade personalorganisationerna.
Sålunda ha landstingen bildat en central lönenämnd, som för landstingens
räkning sluter avtal och överenskommelser i praktiskt taget alla
löne- och anställningsfrågor.

Särskilt i ett betydelsefullt avseende skilja sig emellertid förhållandena
på det kommunala området väsentligt från det statliga och privata området,
nämligen i fråga om antalet förhandlingsberättigade organisationer.
Medan de anställda på det statliga och privata området kunna företrädas

Andra Lagutskottets utlåtande nr 89. 17

av ett tåtal huvudorganisationer, av vilka två eller tre intaga en klart dominerande
ställning, har utvecklingen på det kommunala området tenderat
till en allt större splittring. Det må nämnas, att förhandlingsrätt enligt
lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän av socialstyrelsen
tillerkänts mer än 40 organisationer. Av dessa ha cirka 30 anmält förhandlingsrätt
i förhållande till landstingen. Flertalet av dessa tillhöra någon
huvudorganisation, såsom LO, TCO eller SACO. Ett stort antal ha emellertid
icke anslutit sig till någon huvudorganisation.

Förhållandena på det kommunala området äro sålunda väsentligen annorlunda
än på arbetsmarknaden i övrigt. Huru organisationen av en arbetsmarknadsnämnd
i detta fall bör utformas, när så stor splittring i organisationshänseende
råder å befattningshavarsidan, är svårt att avgöra. Skall
en dylik nämnd, såsom i motionen förutsättes, omfatta jämväl den statliga
sektorn, kompliceras förhållandena ytterligare.

Även om styrelsen i likhet med motionärerna finner angeläget, att åtgärder
vidtagas för att förebygga och lösa konflikter, som beröra samhällsviktiga
funktioner — och på landstingens område torde praktiskt taget varje
konflikt vara av denna natur — kan dock styrelsen knappast finna den av
motionärerna anvisade vägen framkomlig, åtminstone i nuvarande läge. I
allt fall synes man härvid böra tillgripa statliga åtgärder, först sedan det
visat sig omöjligt att genom frivilliga överenskommelser mellan de berörda
parterna eller deras huvudorganisationer lösa frågan.

Utskottet.

Under de senaste åren ha på den offentliga sektorn av arbetsmarknaden
vid skilda tillfällen allvarliga arbetskonflikter avseende samhällsviktiga
funktioner hotat och långtgående stridsåtgärder varslats. En påfallande
oro råder på denna del av arbetsmarknaden. Det måste ligga i hela samhällets
intresse, att åtgärder vidtagas för att försöka undvika, att dylika
s. k. samhällsfarliga konflikter utbryta. Att medelst tvingande lagbestämmelser
ingripa mot konflikter av denna art väcker allvarliga betänkligheter.
Hela detta ytterst viktiga problem är emellertid mycket komplicerat
och svårlöst.

Motionärerna framhålla, att varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad
att förebygga, att arbetskonflikter inom- samhällsviktiga områden utbryta,
bör vidtagas utan dröjsmål. I detta syfte föreslå motionärerna, att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snara åtgärder för
att genom tillskapande av en arbetsmarknadsnämnd möjliggöra en sådan
behandling av ifrågavarande konflikter, att förbättrade förutsättningar
skapas för arbetsfred.

Ur rent principiella synpunkter hyser utskottet den bestämda uppfattningen,
alt frågor av hithörande art i största möjliga utsträckning böra lösas
genom förhandlingar mellan parterna. Först sedan det visat sig uteslutet
att genom överenskommelser nå resultat bör samhället, om så befinnes
oundgängligen påkallat, ingripa med lagstiftningsåtgärder. Vad särskilt
angår den nu föreliggande speciella frågan om arbetsmarknadsnämnd torde
förutsättningarna för en sådan nämnds verksamhet bliva betydligt gynn ''2—(iso

5* Bihantj till riksdagens protokoll 1982. 9 samt. 2 avd. Nr 89.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

sammare om nämnden kunde komma till stånd efter förhandlingar och frivilliga
överenskommelser mellan parterna i stället för genom påbud från
statsmakternas sida.

Motionärerna åberopa som jämförelse den arbetsmarknadsnämnd, som
upprättats enligt bestämmelserna i det s. k. huvudavtalet av den 20 december
1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige, men ha i övrigt icke närmare angivit, hur de tänka sig att
en motsvarande nämnd på den offentliga sektorn skulle organiseras och
fungera. Förutsättningarna för en arbetsmarknadsnämnds verksamhet och
förhållandena i övrigt äro emellertid väsentligt annorlunda inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden än inom den privata. På den offentliga
sektorn uppkomma, såsom framgår av de av utskottet inhämtade remissyttrandena,
ett flertal svårlösta problem, och det torde möta vissa svårigheter
att tillskapa en nämnd efter samma principer, som gälla för arbetsmarknadsnämnden
inom den privata sektorn. Vad nu sagts gäller särskilt
på det statliga tjänstemannaområdet. I fråga om det kommunala området
och det statliga kollektivavtalsområdet torde icke samma svårigheter möta.

Utskottet — som icke anser sig böra gå närmare in på eller taga ställning
till dessa olika problem — vill här endast i korthet erinra om några
av de svårigheter, som åberopas av remissinstanserna. Sålunda framhålles,
att även om en arbetsmarknadsnämnd icke skulle äga träffa några bindande
avgöranden i själva konfliktfrågan utan endast utgöra en opinionsbildande
instans vissa konstitutionella frågor uppkomma såsom t. ex. i
vilken utsträckning Kungl. Maj:t och riksdagen skulle känna sig bundna
av nämndens ställningstagande. Därest Kungl. Maj :t och riksdagen icke
skulle vilja medverka till genomförande av nämndens förslag, torde, sasom
Tjänstemännens Centralorganisation påpekar, situationen bliva besvärligare
än om nämnden icke funnits. I flera av yttrandena framhålles, att
den rådande organisationssplittringen på tjänstemannasidan skulle bereda
svårigheter ej minst när det gällde nämndens sammansättning. Vissa huvudorganisationer
deltaga redan i de grundläggande förhandlingarna direkt
med civildepartementet. I något yttrande uttalas, att förutsättningarna för
att en därefter följande behandling av konfliktfrågan i en arbetsmarknadsnämnd
skulle tillföra diskussionen något nytt icke vore stora. En del
huvudorganisationers möjligheter att påverka underorganisationerna för
en lösning av en konflikt i enlighet med nämndens rekommendationer
ifrågasättas. Socialstyrelsen påpekar att beträffande statsförvaltningens
område saknas på arbetsgivarsidan alla förutsättningar för en motsvarande
auktoritativ påverkan. Från kommunernas sida framhålles, att kommunerna
icke ha några lagliga möjligheter att åt central organisation uppdraga
att å kommunens vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren
för kommunens arbetstagare.

I den ovan lämnade redogörelsen har intagits en sammanfattning av de
förslag angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt in. in.,
som 1948 års förhandlingsrättskommitté framlagt i sitt i december 1951

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

avgivna betänkande. Förslagen avse sådana centrala frågor som förhandlingsrätten
och förhandlingsformerna för tjänstemännen, rätten att sluta
verkliga kollektivavtal rörande anställningsvillkoren, rätten att efter uppsägning
lämna anställningen, rätten till neutralitet i arbetstvister, kommunernas
rätt att åt central organisation uppdraga att å kommunens vägnar
träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren för kommunens anställda,
o. s. v.

Lösningen av det nu föreliggande spörsmålet om en arbetsmarknadsnämnd
måste uppenbarligen i avsevärd utsträckning bliva beroende på
statsmakternas ställningstagande till förhandlingsrättskommitténs förslag.
Först därefter torde man med någorlunda säkerhet kunna bedöma, om en
på statsmakternas föranstaltande inrättad arbetsmarknadsnämnd eller liknande
organ är den lämpligaste åtgärden för att försöka förebygga samhällsfarliga
konflikter, och — därest så befinnes vara fallet — först då torde
man kunna draga upp bestämdare riktlinjer för en arbetsmarknadsnämnds
sammansättning, uppgifter, verksamhetsområde m. m. Utskottet ansluter
sig därför till den ståndpunkt, som intagits av flertalet av remissinstanserna,
nämligen att med en utredning av frågan om inrättande av arbetsmarknadsnämnd
bör anstå i avbidan på ställningstagandet till förhandlingsrättskommitténs
förslag. Detta förslag är för närvarande föremål för
remissbehandling. Med hänsyn till vikten av dessa spörsmål, framstår det
såsom angeläget, att statsmakterna snarast möjligt taga ställning till nämnda
förslag. Därest parterna redan dessförinnan genom avtalsmässig reglering
skulle kunna uppnå viss lösning av frågan om behandlingen av de samhällsfarliga
konflikterna, måste en sådan lösning hälsas med största tillfredsställelse.

Utskottet anser sålunda att riksdagen i nuvarande läge icke bör taga
något initiativ i den av motionärerna väckta frågan. Utskottet får därför
under hänvisning till vad ovan anförts hemställa,

att förevarande motion, II: 297, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wistrand,
Uhlén, Bengtson, Englund och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herrar
Ryberg*, Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Andersson i
Alfredshem och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Reservation

av herrar Wistrand, Jacobsson i Igelsbo, Hagård och fröken Höjer, vilka
ansett, att utskottet i anledning av förevarande motion, 11:297, bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att initiativ
måtte tagas till förhandlingar med vederbörande arbetstagarorganisationer
angående upprättande av en arbetsmarknadsnämnd
i syfte att verka för undvikande av arbetskonflikter av
samhällsfarlig natur.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktryckeri.