Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
1
Nr 34.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443), dels ock i ämnet väckt motion.
Genom en den 14 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 15 § epidemilagen den 19 juni 1919* 1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
15 §. 15 §.
Hälsovårdsnämnderna i---synpunkt tillfredsställande.
Då inom hälsovårdsområde inträffat
fall av pest, som icke införts till området,
eller, sedan kolera utbrutit, fall av
sjukdomen inträffat utanför de första
fallens omgivning, eller smittkoppor eller
fläckfeber uppträder epidemiskt,
skall hälsovårdsnämnden vid luftfartygs
avgång till cmnan ort valca över att
luftfartyget grundligt rengöres, särskilt
de delar, som äro utsatta för smitta, att
passagerare och besättning underkastas
läkarundersökning, att personer, som
visa symtom eller misstänkas föra smitta
av sjukdomen, icke tagas ombord, att
personliga tillhörighet er icke tagas om
»
Senaste lydelse, se SFS 1938: 592.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 34.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
bord, därest de icke äro i tillfredsställande
rent skick, samt att vid pest
råttor utrotas, om sådana finnas ombord.
Rörande ytterligare---— förordnar Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 574, av herr Huss.
I motionen har hemställts, ”att riksdagen måtte besluta att bland de i 2 § 1 mom.
epidemilagen den 19 juni 1919 upptagna sjukdomarna även skall nämnas gula
febern”.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionären åberopat till stöd
för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse för skälen ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
Av fjärde världshälsovårdsförsamlingen antagna internationella
liälsovårdsbestämmelser.
Den 25 maj 1951 antog fjärde världshälsovårdsförsamlingen internationella
liälsovårdsbestämmelser. Dessa föreskrifter åsyfta att förhindra spridningen länder
emellan av vissa smittsamma sjukdomar och ersätta olika äldre internationella
föreskrifter i ämnet. Hälsovårdsbestämmelserna äro uppdelade i tio delar
med tillsammans 115 artiklar, vartill komma vissa bilagor. I del V avhandlas i
särskilda kapitel de speciella föreskrifterna för de sex olika karantänssjukdomarna:
pest, kolera, gula febern, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber.
Över bestämmelserna avgåvos efter remiss yttranden av bl. a. medicinalstyrelsen,
som anförde följande om bestämmelsernas allmänna innehåll:
”Bestämmelserna bestå av såväl allmänna som speciella föreskrifter. Dessa
senare röra till stor del de sex svåra smittsjukdomarna pest, kolera, gula
febern, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber, vilka i bestämmelserna sammanfattande
kallas karantänssjukdomar.
På grund av vårt lands geografiska läge och de för spridning av karantänssjukdomarna
i allmänhet mindre gynnsamma klimatiska förhållandena sakna
åtskilliga av bestämmelserna betydelse för flertalet svenskar. I första hand gäller
detta de utförliga speciella föreskrifterna om åtgärder vid pest, kolera och gula
febern. Med tanke på den svenska sjöfarten och flygtrafiken, vilka numera om
-
tindra lagutskottets utlåtande nr 34.
3
fatta alla delar av världen, samt de många svenskar, som resa till främmande
land, äro likväl internationella bestämmelser som de föreliggande av stor betydelse
även för oss. Ett svenskt ställningstagande till de olika detaljbestämmelserna
är därför nödvändigt.”
Styrelsen föreslog, att från svensk sida icke anmäldes reservation mot någon
av de föreliggande bestämmelserna i vad avsåge deras sakliga innehåll eller deras
utformning.
I propositionen nr 138 till innevarande års riksdag föreslås, att Sverige skall
biträda förevarande av fjärde världshälsovårdsförsamlingen antagna internationella
hälsovårdsbestämmelser. I anslutning härtill föreslås vidare, att i
Sverige uppkommande kostnader för i bestämmelserna omförmälda hälsovårdsundersökningar
skola bestridas av statsmedel.
Utskottet har denna dag i utlåtande nr 33 i anledning av propositionen nr 138,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, hemställt, att riksdagen måtte biträda
de internationella hälsovårdsbestämmelserna.
Författningsändringar i anledning av konventionen.
Föreliggande internationella hälsovårdsbestämmelser överensstämma i huvudsak
med vad som redan gäller för Sveriges vidkommande och som finnes upptaget
i epidemilagen den 19 juni 1919 samt den med stöd av nämnda lag utfärdade
karantdnskungörelsen den 4 maj 1934 (nr 142) samt kungörelserna den 4
maj 1934 (''nr 143) om råttutrotning å fartyg och den 31 augusti 1938 (nr 563)
om sanitär kontroll över luftfarten.
Enligt 2 § 1 mom. epidemilagen föreligger anmälningsplikt inom varje
hushåll vid sjukdomsfall av pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber
eller rödsot. Anmälan skall, där läkare icke tillkallats, göras till vederbörande
tjänsteläkare eller ock i stad till hälsovårdsnämnden och på landet till hälsovårdsnämndens
ordförande eller någon av hälsovårdsnämndens ledamöter eller
landsfiskalen i orten eller pastor i församlingen. Skyldighet att göra anmälan
till hälsovårdsnämnden åvilar vidare varje läkare, som vid undersökning eller
behandling iakttager någon av förevarande sjukdomar. Har någon av läkare
förklarats behäftad med sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall hälsovårdsnämnden
tillse, att den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet
avsedd sjukvårdsinrättning, såvida icke nödig vård på enskild bekostnad bercdes
honom och de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes,
4
indra lagutskottets utlåtande nr 34.
att den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas. Person, som inom epidemidistriktet
insjuknat i nu nämnd sjukdom, åtnjuter kostnadsfritt vård och underhåll
i allmänt rum å epidemisjukhus och å sådan tillfällig- sjukvårdslokal, som
förut nämnts. Även den, som intagits å epidemisjukhus eller å tillfällig sjukvårdslokal,
därför att han misstänkes vara behäftad med sjukdom av ifrågavarande
slag, eller utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av
sådan sjukdom, är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum
å sjukvårdsinrättningen under den tid han är intagen därstädes. Kostnaden för
vård och underhåll, som nu nämnts, gäldas av epidemidistriktet.
I 14 § epidemilagen stadgas, att för att hindra införande i riket av de smittsamma
sjukdomar, gom avses i lagen, skola de i denna meddelade föreskrifterna
gälla i tillämpliga delar. Om de åtgärder, som härutöver erfordras för att hindra
att smittsamma sjukdomar införas i landet, äger enligt samma paragraf Konungen
förordna.
15 § epidemilagen upptager bestämmelser, som åsyfta att hindra att vissa smittsamma
sjukdomar spridas från Sverige till utlandet. I första stycket åläggas
sålunda hälsovårdsnämnderna bl. a. att vaka över att personer, som misstänkas
föra smitta av pest, kolera, smittkoppor och fläckfeber, icke tagas ombord på
fartyg, ävensom att handelsvaror och andra föremål, som kunna antagas medföra
smitta av sådan sjukdom, ej utföras. — Andra stycket innehåller vissa föreskrifter
om vad hälsovårdsnämnd skall iakttaga vid luftfartygs avgång till annan
ort, då inom nämndens område inträffat fall av pest, som icke införts till området,
eller av kolera utanför de första fallens omgivning, eller då smittkoppor eller
fläckfeber uppträder epidemiskt. Bl. a. stadgas, att nämnden i sådant fall skall
vaka över att luftfartyget grundligt rengöres. Enligt paragrafens tredje stycke
förordnar Konungen rörande ytterligare åtgärder till förhindande av smittsamma
sjukdomars spridning till utlandet. De båda sista styckena i 15 § tillfogades
1938 i samband med Sveriges anslutning till 1933 års hälsovårdskonvention beträffande
luftfarten.
I sitt ovan berörda yttrande över konventionen anförde medicinalstyrelsen,
att Sveriges anslutning till bestämmelserna förutsatte vissa författningsändringar,
däribland omarbetning av 15 § epidemilagen, som stode i mindre god
överensstämmelse med konventionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, har i förevarande proposition
anfört bl. a. följande:
”1 sitt yttrande över de internationella bestämmelserna framhåller medicinalstyrelsen
att 15 § i epidemilagen står i mindre god överensstämmelse med dem.
En jämförelse med bestämmelserna, vilka i svensk översättning äro intagna i en
bilaga till det vid propositionen nr 138 fogade statsrådsprotokollet, torde utvisa,
att detta påpekande närmast avser paragrafens andra stycke, där bestämmelser
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
om rengöring av luftfartyg icke har någon motsvarighet i art. 30 i konventionen,
vilken behandlar sanitära åtgärder vid avresa. 15 § andra stycket skulle alltså
behöva jämkas på denna punkt. De förhållanden, som upptagas i detta stycke,
synas emellertid vara av så speciell art, att de böra kunna regleras i administrativ
ordning med stöd av stadgandet i paragrafens tredje stycke. Visserligen kan en
sådan reglering icke gälla de åtgärder, som erfordras för att hindra smittspridning
genom luftfartyg i inrikes trafik, men eventuellt erforderliga föreskrifter
härom torde icke behöva fastslås i lag.
På anförda skäl vill jag förorda, att 15 § andra stycket epidemilagen får utgå
ur lagen och ersättas med föreskrifter i kungörelsen den 31 augusti 1938 om
sanitär kontroll över luftfarten eller i författning, som träder i stället för denna
kungörelse. Ifrågavarande ändring, av epidemilagen bör träda i kraft samtidigt
som dessa nya föreskrifter. Då som nyss nämnts en allmän översyn av de med
stöd av 14 och 15 §§ epidemilagen utfärdade bestämmelserna måste ske i detta
sammanhang, kan icke nu avgöras när de nya föreskrifterna kunna träda i tilllämpning.
Det torde därför få överlämnas åt Kungl. Maj: t att bestämma tidpunkten
även för lagändringens ikraftträdande.”
Motionen II: 574.
Den begränsning av anmälningsplikt vid epidemiska sjukdomsfall, som innehålles
i 2 § 1 mom. epidemilagen, upptogs till behandling av medicinalstyrelsen i
dess skrivelse den 30 september 1951 till Kungl. Maj:t med förslag till lag om
ändring i epidemilagen m. m. I samband med att styrelsen i skrivelsen berörde
olägenheter, som skulle vara förenade med det i lagen nu föreskrivna anrnälningsförfarandet
m. m., diskuterades även omfattningen av den stadgade anmälningsplikten.
Styrelsen anförde härutinnan bl. a. följande:
Anmälningsplikten bör i första hand gälla i fråga om de sjukdomar, varå
epidemilagen för närvarande äger tillämpning. Dock bör undantag kunna göras
för sjukdom, som uppträder i mycket stort antal fall och som samtidigt prövas
vara av lindrig karaktär. Som exempel härpå kan anföras rödsot. Som en framkomlig
väg att i dylika fall lindra bördan av individuella anmälningar föreslår
medicinalstyrelsen en tillfällig dispensrätt för medicinalstyrelsen.
Anmälningsplikten bör vidare omfatta de sjukdomar, för vilka sådan föreskrivits
i medicinalstyrelsens förenämnda cirkulär, nämligen epidemisk dyspepsi
hos späda barn (MP 180/1945), epidemisk gulsot (MP 94/1942), malaria (MP
89/1924), rots (MP 82/1943), tularemi (MP 92/1931) samt vissa former av
men ingo-encef al it (MP 65/1946). Beträffande dessa sjukdomars natur och uppträdande
hänvisas till cirkulären.
Härutöver vill medicinalstyrelsen föreslå, att anmälningsplikt införes för gula
febern, mjältbrand och papegojsjuka (psittakos). Dessa tre sjukdomar tillhör
de internationellt uppmärksammade och måste för övrigt tillmätas sådan vikt,
att epidemilagen bör äga tillämpning å dem.--—-----_■ ''
Vissa av de sjukdomar, varå epidemilagen äger tillämpning, är av den svara
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
art, att det jämlikt § 59 mom. 6 allmänna läkarinstruktionen stadgats skyldighet
för envar läkare att genast underrätta förste provinsialläkaren. Denne har i
sin tur jämlikt § 10 mom. 3 skyldighet att ofördröjligen genom telegram underrätta
medicinalstyrelsen. Denna skyldighet gäller beträffande pest, kolera, smittkoppor,
fläckfeber och återfallsfeber.
I princip bör denna extraordinära anmälningsskyldighet bibehållas även efter
den omläggning av anmälningsförfarandet, som medicinalstyrelsens förslag innebär.
Denna skyndsamma anmälan skall alltid göras vid sidan av den ordinarie,
som främst tjänar statistiskt ändamål. Angeläget är, att skyndsam anmälan sker
även vid misstänkta fall av respektive sjukdom — ordinarie anmälan gäller
allenast konstaterade fall. Medicinalstyrelsen föreslår i övrigt endast de ändringarna
i nu gällande ordning, att även anmälan till förste provinsialläkaren
skall göras ofördröjligen medelst telefon eller telegram samt att anmälan jämväl
skall ske vid fall av gula febern.
Medicinalstyrelsen anför vidare i berörda skrivelse om gula febern följande:
Gula febern är en virussjukdom, som överförs med vissa mvggarter, framför
allt Aedes aegypti. Den förekommer inom stora delar av de tropiska ocli subtropiska
regionerna. Sjukdomen orsakar alltjämt stora förluster i människoliv och
är därför föremål för stort intresse. Såväl tidigare internationella sanitära konventioner
som de nya internationella föreskrifter, som nyligen antagits av världshälsovårdsorganisationen
(WHO), anger en mängd åtgärder mot sjukdomens
spridning till områden utanför de infekterade zonerna.
Sjukdomen kan karakteriseras som en allmän blodförgiftning med svåra skador
på livsviktiga organ, bl. a. levern och njurarna. Dödligheten är stor.
Sjukdomen förekommer icke i Sverige, och förutsättningar för dess spridning
till personer inom landet synes knappast föreligga. Det är emellertid väl tänkbart
att svenska läkare och hälsovårdsmyndigheter kan behöva taga befattning
med fall av gula febern, som anländer hit med flyg. Dessa fall kan vid ankomsten
till riket befinna sig i inkubationsstadiet (6 dagar) eller ha en redan utbruten
sjukdom. Sådana fall måste omhändertagas och isoleras, vilket icke lämpligen
kan ske annat än på epidemivårdsinrättningar. Åtgärder för att förhindra deras
vidaretransport till andra territorier där förutsättningar för spridning av sjukdomen
är tillfinnandes torde också enligt internationella överenskommelser åvila
svenska hälsovårdsmyndigheter.
Sjukdomen tillhör jämte pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber
karantänssjukdomarna, beträffande vilkas bekämpande särskilda internationella
överenskommelser finns. Sverige har biträtt dessa överenskommelser. Samtliga
karantänssjukdomar utom gula febern är f. n. underkastade bestämmelserna
i epidemilagen. Med hänvisning till nu angivna förhållanden synes det lämpligt
att jämväl gula febern intages i epidemilagen, trots att sjukdomen icke kan befaras
få någon spridning inom landet.
De av medicinalstyrelsen framlagda förslagen äro för närvarande föremål för
prövning inom inrikesdepartementet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
7
Utskottet.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda förslaget om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen.
Vidkommande den i motionen II: 574 gjorda hemställan att bland de sjukdomar,
som nämnas i 2 § 1 mom. epidemilagen, även skall upptagas gula febern,
framgår av det ovan anförda, att fråga härom jämte vissa närliggande spörsmål
upptagits i medicinalstyrelsens skrivelse den 30 september 1951 med förslag
till lag om ändring i epidemilagen m. m. Detta förslag överväges för närvarande
inom inrikesdepartementet.
Vid sådant förhållande och då frågan om gula febern — som kan förväntas
förekomma i vårt land i endast sällsynta fall — lämpligen bör bedömas i samband
med de övriga ifrågasatta kompletteringarna av 2 § 1 mom. epidemilagen,
kan utskottet icke tillstyrka motionen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt
B. att motionen II: 574 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 april 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Uhlén, fru
Svenson*, herrar Bengtson och Ahlberg;
från andra kammaren: herr Hellbacken*, fru Nordgren, fru Johansson i
Norrköping*, herr Ilagård, fröken Höjer, herrar IIuss*, Svensson i Göteborg
och Ericsson i Näs*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.