Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för motverkande
av spridning av könssjukdomar å utländska
fartyg i svenska hamnar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 47,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Huss — efter redogörelse
för fall, när kvinnor i svenska hamnstäder besökt fartyg av utländsk nationalitet
och å fartygen förekommit otuktigt leverne — hemställt, »att riksdagen
måtte besluta avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om framläggande
för riksdagen av förslag till bestämmelser, vilka kunna vara ägnade
att motverka eller förhindra företeelser av i denna motion omnämnd
natur».

I motionen anföres bland annat:

Den senaste händelsen av detta slag inträffade i Malmö i september 1951
och väckte allmän förargelse, som även tog sig uttryck i artiklar och insändare
i pressen. Det hörde därunder till regeln, att besättningen mottog besök
ombord av kvinnor i alla åldrar, vilka ofta kvarstannade på fartyget under
ett eller flera dygn. De besökande kvinnorna utgjordes huvudsakligen av sådana,
som saknade bekanta ombord, och i regel torde det icke ha varit i förvärvssyfte,
som besöken företogos, utan på grund av äventyrslystnad och attraktion
till främmande och färgade folkslag. Fartyget fick därmed karaktären
av en av kvinnor uppsökt bordell. De svenska myndigheterna synas s!iå
tämligen maktlösa inför händelser av detta slag, når besöken ombord såsom
i dessa fall ske med befälhavarens samtycke. Olägenheterna härav äro av två
slag. Dels är det fråga om en företeelse, som icke minst på grund av den
oblyga form, varunder den framträder, är ägnad att störa allmän ordning
och verka stötande för den allmänna opinionen, dels kan risk uppkomma för
spridning av veneriska sjukdomar.

För att komma till rätta med missförhållanden av detta slag synas olika
vägar kunna beträdas. Möjligen kan man här tala om sedlighetsbrott och
införa en för ändamålet avpassad, kompletterande bestämmelse i strafflagen.
Även en tilläggsbestämmelse i ordningsstadgan för rikets städer torde
kunna övervägas, även om en sådan bestämmelse icke skulle bliva gällande
för hela riket. Enklast och minst ingripande med hänsyn till internationell
far tygslagstiftning vore det dock troligen att komplettera förutnämnda lag
angående könssjukdomar med en bestämmelse, som gåve vederbörande polismyndighet
rätt att efter framställning från sundhetsinspektören underkasta
besökande å fartyg, där otukt uppenbarligen bedrives och risk för
spridning av könssjukdom föreligger, undersökning av läkare.

Beträffande de skäl i övrigt, som motionären anfört, får utskottet hänvisa
till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen samt poliskamrarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Härjämte har på utskottets begö-mi ytt1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 2S.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

randen över motionen avgivits av Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet.

Åtgärder till skydd för ordning och sedlighet.

Strafflagen innehåller i 18 kap. stadganden om sedlighetsbrott. I förevarande
sammanhang torde endast 13 § i kapitlet ha intresse. Detta lagrum
straffbelägger -— utom det fall att någon sprider ut eller håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet
— det fall att någon genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. Stadgandets
räckvidd är i första hand begränsad därav att gärningen skall såra
tukt och sedlighet. Så torde icke alltid kunna sägas vara fallet med en
inbjudan till otukt i och för sig. Den första förutsättningen för ingripande
i straffrättslig ordning mot inbjudande till otukt i och för sig bör vara, att
den sker under sådana omständigheter att den kan allmänt iakttagas. Sker
den i ett helt slutet sällskap bör uppenbarligen straffrättslig reaktion icke
kunna följa. Varje dylik inbjudan bör emellertid ej föranleda ingripande.
Det som är avgörande torde vara att inbjudan sker på sätt som är ägnat att
väcka anstöt. Så måste anses vara fallet så snart det av en persons uppträdande
tydligt framgår, att han söker kontakt med annan i syfte att ernå
könsumgänge. Utmärker hans uppträdande ej dylikt syfte, bör straffällande
ej ifrågakomma.

I 11 kap. 10 och 11 §§ strafflagen stadgas straff för den, som på allmän
plats uppträder berusad eller för oljud eller eljest offentligen beter sig på
sätt, som är ägnat att väcka förargelse.

De viktigaste bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare äro intagna i
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Lösdrivarlagen har
icke tvingande karaktär utan är en fullmaktslag, varigenom vederbörande
organ bemyndigas att vidtaga i lagen angivna åtgärder mot vissa däri beskrivna
persongrupper, vilka betecknas såsom lösdrivare. Enligt 1 § må såsom
lösdrivare behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort
till annan utan medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga
att han söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt
uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika
förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning
och sedlighet. Personer under 21 år falla icke under lösdrivarlagen.

De åtgärder, som kunna vidtagas enligt lösdrivarlagen, äro anhållande,
häktning, varning och tvångsarbete.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. Den anhållne
skall ofördröj ligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal och i stad
inför stadsfiskal. Finnes vid förhöret att lösdriveri föreligger, kan den anhållne
tilldelas varning. Varningen blir inte omedelbart definitiv utan skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

3

underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen varningen befogad, kungöres
densamma för rikets polismyndigheter genom införande i tidningen Polisunderrättelser.
Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning
ånyo beträdes med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till
länsstyrelsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter
frigivning från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den
häktade underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses
föreligga, äger döma honom till viss tids tvångsarbete.

Av de reformförslag inom lösdrivarlagstiftningens område, som tid efter
annan framlagts, har motionären fäst uppmärksamheten på den promemoria
jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. (Sthlm
1938), som 1937 års kommitté för utredning angående den straffrättsliga
behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. framlagt. Enligt kommitténs
alternativ III till lagutkast skulle lagen äga tillämpning å person över 21
år, som vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte
genom otuktigt levnadssätt verkade störande för närboende eller
andra eller på andra särskilt angivna sätt uppträdde anstötligt m. m. Lagutkastet
förutsatte icke kriminalisering för ingripande. Kommunala vårdnämnder
skulle efter rent sociala linjer besluta om hjälpåtgärder.

I detta sammanhang bör nämnas, att hamnordningarna för de större
hamnstäderna innehålla föreskrifter av ordningsnatur. I Stockholm svarar
hamnpolisen för den allmänna ordningen och säkerheten i hamnen och enligt
hamnordningen för staden åligger det hamnkaptenen att med honom underställd
personal biträda hamnpolisen vid utförande av dess uppgifter. Fartygsbefälhavare
är skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
sålunda kunna lämnas.

Politibestämmelser av nu avsedd natur kunna även utfärdas med stöd av
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868.

Åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

År 1918 genomfördes i vårt land en lagstiftning med syfte att bekämpa
könssjukdomarna dels genom sjukvårdande åtgärder och dels genom sanitära
eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot personer, som överföra könssjukdom
å annan eller utsätta annan för fara att bli smittad därav. Bestämmelser
om åtgärder av sanitär natur återfinnas i lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar — könssjutelagen
— medan de straffrättsliga reglerna i huvudsak äro upptagna i 14 köp.
21 § strafflagen.

Enligt könssjuklagen är varje könssjult skyldig att vända sig till läkare
och att rätta sig efter föreskrift, som läkaren meddelar om sjukdomens behandling
eller till förekommande av smittans spridning. Läkaren skall söka
utröna vem som smittat den sjuke (smittkällan) och är skyldig att till vissa

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

tjänsteläkare, kallade sundhetsinspektörer, anmäla den som blivit angiven
såsom smittkälla; mot denne kunna sedan olika sanitära åtgärder vidtagas.
Den sjukes namn skall däremot icke anmälas för sundhetsinspektören annat
än om han vansköter sin sjukdom och ej följer läkarens föreskrifter. Eu
genomgående grundsats i lagen är nämligen att könssjuk, som vänder sig
till läkare, icke därigenom skall behöva riskera att få sitt namn utlämnat.
Om anmälan, som inkommer till sundhetsinspektören, ger anledning antaga,
att gärning som omförmäles i 14 kap. 21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,
då särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet till vederbörande
åklagare. Om det finnes skälig anledning antaga, att koppleri
eller visst utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt förelegat, åligger
det sundhetsinspektören att göra anmälan därom till åklagaren.

Underlåter någon att efterkomma sundhetsinspektörs anmaning att inställa
sig för undersökning eller behandling, kan hälsovårdsmyndigheten
förordna om läkarundersökning eller intagande å allmänt sjukhus. Föreligger
synnerlig fara för smittans spridning kan sundhetsinspektören meddela
sådant förordnande. För verkställande av förordnande, som nyss sagts, äro
sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet
erhålla erforderlig handräckning.

Enligt 14 kap. 21 § strafflagen inträder ansvar, där någon, som lider av
könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom
könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge,
utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sält,
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bli
smittad, ådrager han sig också ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må
ådömas om sjukdomen blivit överförd. Brott mot 14 kap. 21 § strafflagen
hör under allmänt åtal med undantag för det fall, att det förövats mot
make, då gärningen får åtalas endast efter angivelse.

Könssjuldagen undergick en skärpning 1948, då riksdagen antog ett genom
propositionen nr 40 framlagt förslag till ändringar i lagen i huvudsak syltande
till att skapa ökade möjligheter att efterforska smittkälla och beivra
brott mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Till grund för det 1948 framlagda lagförslaget låg en från medicinalstgrelscn
till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse den 28 december 1946. Häri upptogs,
förutom de frågor, som föranledde lagändringen 1948, även spörsmål
om läkarundersökning vid misstanke om könssjukdom hos personer, som
anhållits för lösdriveri, och hos underåriga, som stå under barnavårdsnämndens
tillsyn. Medicinalstyrelsen ansåg det vara av största vikt, att bestämmelser
härom komme till stånd. I de fall, då undersökning av lösdrivare
icke kunde genomföras utan tvångsåtgärder, borde för könssjukdomarnas
effektiva bekämpande finnas möjlighet för polismyndighet att få vederbörande
underkastad läkarundersökning. Medicinalstyrelsen framhöll vidare,
att barnavårdsnämnd torde ha samma önskemål, då anledning förelåge att

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

5

antaga att under dess inseende stående ungdom vore behäftad med könssjukdom.
Även här syntes böra föreskrivas speciellt förfaringssätt för ernående
av läkarundersökning. För att anknyta dessa undersökningsåtgärder
till föreskrifterna i könssjuklagen syntes det styrelsen lämpligt, att de förmedlades
av sundhetsinspektör på samma sätt som vid fall av anmäld
smittkälla.

Medicinalstyrelsen föreslog därför, att i lösdrivarlagen skulle intagas stadgande
om skyldighet för polismyndighet att göra anmälan hos sundhetsinspektören
i orten om fall, där vid förhör sådana omständigheter framkommo,
att det med skäl kunde antagas, att den förhörde vore angripen av
könssjukdom i smittsamt skede.

Beträffande barnavåx-dslagen förordade medicinalstyrelsen, att däri skulle
intagas bestämmelse att i fall, där anledning förekom att antaga, att person
i åldern under tjuguett år lede av könssjukdom i smittsamt skede utan att
veterligen vara under läkarbehandling, barnavårdsnämnd skulle göra anmälan
därom till sundhetsinspektören i orten.

I samband härmed föreslog styrelsen slutligen tillägg till könssjuklagen
av innebörd, att då anmälan enligt lösdrivarlagen eller barnavårdslagen
inkommit till sundhetsinspektören, denne skulle tillställa den anmälde anmaning
alt låta undersöka sig av läkare samt förete intyg över undersökningen.

Medicinalstyrelsens förslag till ändring i lösdrivarlagen av
innebörd att för lösdriveri anhållna, vilka kunde misstänkas lida av könssjukdom
i smittsamt skede, skulle anmälas till vederbörande sundhetsinspektör,
lämnades utan erinran av flertalet av de myndigheter som yttrade
sig i ärendet. I en del yttranden framställdes dock vissa anmärkningar
mot förslaget i denna del.

Kriminalpolisintendenten i Göteborg ansåg den föreslagna ändringen i
lösdrivarlagen onödig. Med hänsyn till den vårdnadsplikt, som åvilade polisen
i fråga om anhållna personer, torde det nämligen utan särskild föreskrift
åligga polismyndigheten att inställa en anhållen, som misstänkes
lida av könssjukdom, direkt på sjukhus för undersökning och eventuell
vård. Däremot syntes det kunna ifrågasättas, om ej en allmän skyldighet
borde stadgas för statliga och kommunala myndigheter att göra anmälan
till sundhetsinspektören, därest det kommer till myndighetens kännedom
att någon lider av könssjukdom utan att veterligen vara under läkarbehandling.
Beträffande för lösdriveri anhållna personer borde övervägas
föreskrift om läkarundersökning skulle ske även om man icke misstänkte
könssjukdom i smittsamt skede.

Även polismästaren i Malmö förordade införandet av en allmän skyldighet
för polis- och barnavårdsmyndighet att till sundhetsinspektören anmäla
personer, som för ett sådant levnadssätt att våda därigenom uppstår
för allmän sedlighet.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i barnavårds -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

lagen — enligl vilken barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör anmäla
person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt
skede utan att veterligen vara under läkarbehandling — föranledde
en del kritik.

Överståthållarämbetet ansåg att tillägget till barnavårdslagen borde inskränkas
till att gälla endast personer i åldern 18—21 år som befinnas föra
ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och
beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras
tillrättaförandc.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekade att kriminalpolisen ibland
finge omhänderta personer under 21 år, som på grund av sedeslöst leverne
eller annan orsak borde behandlas enligt barnavårdslagen. Om en sådan
person misstänktes lida av könssjukdom och icke vore under läkarbehandling,
kunde det vara en onödig omgång om endast barnavårdsnämnd ägde
göra anmälan till sundhetsinspektören. I det föreslagna tillägget till barnavårdslagen
borde därför jämte barnavårdsnämnd polismyndighet åläggas
anmälningsskyldighet.

Såsom av det ovan anförda framgått föranledde medicinalstyrelsens förslag
om ändring i lösdrivarlagen och barnavårdslagen icke något lagförslag
till 1948 års riksdag. I propositionen nr 40 berörde föredragande departementschefen
styrelsens förslag i denna del och uttalade bland annat:

Beträffande den föreslagna ändringen i lösdrivarlagen ha
åtskilliga synpunkter framförts i remissyttrandena. Då frågan om lösdrivarlagens
upphävande för närvarande utredes inom inrikesdepartementet
av en särskild utredningsman, är jag emellertid icke beredd att i förevarande
sammanhang taga upp dessa synpunkter till diskussion. Jag kan
därför ej tillstyrka, att någon ändring nu göres i lösdrivarlagen. Spörsmålet
om den lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få
anstå till dess utredningen rörande lösdrivarlagen föreligger.

Vad angår förslaget om tillägg till barnavårdslagen, så
innebär detta, att barnavårdsnämnden skall göra anmälan till sundhetsinspektören,
om den finner anledning antaga, att person, som ej fyllt 21
år, lider av könssjukdom i smittsamt skede utan att vara under läkarbehandling.
Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan
erinran. Jag är emellertid tveksam om dess lämplighet. Som skäl för förslaget
har endast åberopats, att barnavårdsnämnden borde beredas möjlighet
att få barn och ungdomar, som kunde misstänkas vara könssjuka,
undersökta av läkare. Under vissa förhållanden synes emellertid nämnden
redan nu ha denna möjlighet på grund av stadgandet i 18 § andra stycket
barnavårdslagen. I detta stadgande förutsättes visserligen att vanart eller
annat missförhållande föreligger. Men detta kommer väl i allmänhet att
vara en förutsättning även för att nämnden skall få sådan kännedom om
barnets situation, att nämnden skulle kunna ingripa enligt den föreslagna
bestämmelsen. Det bör med andra ord endast sällan behöva inträffa, att
nämnden har anledning antaga, att ett barn lider av könssjukdom, som ej
är under behandling, utan att nämnden även enligt nuvarande regler har
befogenhet att skicka barnet till undersökning. Något egentligt behov av
det föreslagna tillägget synes alltså knappast föreligga. Att märka är vidare

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

7

att den av nämnden anlitade läkaren har skyldighet att i vanlig ordning göra
anmälan till sundhetsinspektören, om barnet befinnes vara smittat av könssjukdom.
Härvid får dock icke barnets namn uppgivas. Vore nämnden däremot
skyldig att anmäla barnet för sundhetsinspektören, skulle denne omedelbart
få kännedom om barnets namn. Detta kan under vissa förhållanden
vara olämpligt särskilt om sundhetsinspektören, såsom tidigare föreslagits,
får vidgad befogenhet att i sin tur göra anmälan till åklagare. Slutligen må
framhållas att barnet ofta kan komma fortare under behandling om nämnden
skickar barnet direkt till en lämplig, närboende läkare än om den skall
göra anmälan till sundhetsinspektören.

De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att den föreslagna
ändringen i barnavårdslagen ej bör göras. Jag vill emellertid framhålla,
att det givetvis är angeläget att en god kontakt upprätthålles mellan
barnavårdsnämnden och läkaren på orten. I städer samt i många landskommuner
är vederbörande tjänsteläkare självskriven ledamot i nämnden.
Men även där så icke är fallet bör, då fall av könssjukdom hos barn och
ungdom kommer till nämndens kännedom, samråd ske med denna läkare.

Ungdomsskydd.

Ungdomar under 21 år kunna omhändertagas enligt lagen den 6 juni 1924
om samhällets barnavård och ungdomsskgdd. Enligt 22 § d) barnavårdslagen
har barnavårdsnämnden nämligen att vidtaga åtgärder, som närmare angivas
i lagen, beträffande person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes
föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart
och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för
hans tillrättaförande.

I 23 § barnavårdslagen upptagas bestämmelser huvudsakligen om förebyggande
åtgärder. I fråga om personer, som avses i 22 § d), stadgas i
23 § 1 mom. andra stycket, att barnavårdsnämnden skall tillhålla sådan
person att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder,
som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas vara
till gagn för hans tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte att söka
vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig
åtgärd.

I 24 § 1 mom. barnavårdslagen upptagas bestämmelser om tvångsåtgärd.
Om barnavårdsnämnd prövar de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller om sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden
omhändertaga den, varom fråga är, för beredande åt honom av en efter
hans egenskaper och utveckling lämpad behandling, skyddsuppfoslran.

Frågan om lämpliga samhällsåtgärder mot sexuell vanart hos ungdom har
på senare tid tagits upp bland annat av 1948 års lösdriveriutredning i dess
betänkande med utredning och förslag om lösdrivarlagens upphävande m. in.
(SOU 1949:4) och ungdomsvårdskommittén i dess slutbetänkande »Ungdomen
möter samhället» (SOU 1951:41). Här må även hänvisas till med.
lic. T. S:son Freys undersökning om vanart bland flickor i Stockholm
(Stadskollegiets utlåtanden och memorial 194(1:10).

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen hänvisar till styrelsens ovan berörda skrivelse den 28
december 1946 med förslag till ändringar i bl. a. könssjuklagen och förklarar
sig dela motionärens uppfattning att det vore önskvärt, att de ansvariga
myndigheterna hade möjlighet att vid förefallande behov kunna ingripa
mera effektivt än nu. Skärpta författningsbestämmelser i de riktningar motionären
antytt kunde dock väcka betänkligheter. Det torde bli svårt att så
utforma de författningsbestämmelser och instruktioner i anledning av dessa,
som skola tillämpas, att endast den illegitima trafiken drabbades av den
skärpta tillsynen. Att som motionären föreslagit utnyttja hotet om läkarundersökning
som ett medel att avskräcka vissa personer från besök å fartyg
syntes styrelsen knappast förenligt med den grundåskådnig som uppbär
lex veneris. En skärpt övervakning krävde även bättre tillgång till övervakningspersonal.
Styrelsen framhöll vidare, att sjömännen lätt komme att
uppfatta de föreslagna åtgärderna som diskriminerande. Enligt styrelsens
uppfattning borde det icke vara omöjligt att i fråga om ungdom kunna genomföra
en effektivare övervakning utan skärpta bestämmelser, om blott
tillräcklig personal kunde ställas till förfogande. Mest effektivt vore säkerligen
om hamnområdena kunde avspärras för obehöriga och befälhavarna å
fartygen förmås att meddela förbud mot obehöriga besök ombord. Styrelsen
ville slutligen framhålla att en förbättrad upplysning i samarbete med sjöfolksorganisationerna
torde ge större möjlighet att motverka eller förhindra
företeelser av i motionen omnämnd natur än anlitandet av lagstiftningsvägen.

Poliskammaren i Stockholm har under åberopande av ett av kriminalpolisintendenten
A. Zetterquist avgivet yttrande jämte bilagor meddelat, att
kammaren icke anser det lämpligt att en lagstiftning på sätt i motionen
föreslagits genomföres för motverkande av ifrågavarande företeelser. Polisintendenten
anför i sitt yttrande bl. a. följande:

Såsom framgår av bifogade promemoria jämte därvid fogade handlingar
inträffade i Stockholm under sommaren och hösten 1947 händelser av liknande
slag som de i motionen omnämnda. Sedan emellertid kungl. utrikesdepartementet
på framställning av polismyndigheten vänt sig till vederbörande
konsulat med hemställan att befälhavarna på utländska fartyg måtte
utfärda förbud för besättningsmännen att i Stockholm mottaga besök av
kvinnor ombord, ha några liknande händelser icke inträffat, ehuru närmare
fem år förflutit sedan dess. Det tyder alltså på att departementets ifrågavarande
framställning haft avsedd effekt. Huruvida framställningen avsåg
andra hamnar i landet än Stockholm är mig icke bekant. Det är möjligt att
så icke är fallet, vilket kan förklara att sådana händelser inträffat i Malmö
så sent som i september månad 1951.

Motionären har framfört tanken på en särskild lagstiftning som skulle
taga sikte på att giva vederbörande polismyndighet rätt att efter framställning
från sundhetsinspektören under vissa förhållanden underkasta besökande
å fartyg undersökning av läkare. Med tanke på att en sådan lagstiftning
endast skulle få lokal betydelse synes vissa svårigheter föreligga att
beträda denna väg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

9

Poliskammaren i Göteborg har såsom eget yttrande åberopat vad som anförts
i ett av kriminalpolisintendenten J. E. N. Westlin avgivet utlåtande
jämte bilagor. I utlåtandet redogöres för företeelser liknande dem i motionen
beskrivna samt för viss därav föranledd kontrollverksamhet från polisens
sida. Kriminalpolisintendenten fortsätter:

Beträffande de ungdomliga besökarna torde man sålunda, enligt vad erfarenheten
utvisar, kunna komma till rätta utan särskild lagstiftning under
förutsättning att polispersonal finnes tillgänglig för övervakningsändamål.

Vidkommande åter de till myndig ålder komna kvinnorna torde särskilda
lagbestämmelser bliva erforderliga om man anser sig böra ingripa i dessa
fall. Det måste emellertid erbjuda utomordentliga svårigheter att utforma
lagbestämmelserna så att endast den illegitima trafiken drabbas därav. Att
avgöra vilka som böra underkastas läkarbesiktning torde bliva ett mycket
känsligt kapitel. Att exempelvis stämpla en båt såsom »fartyg, där otukt
uppenbarligen bedrives» torde i praktiken erbjuda avsevärda svårigheter.

Poliskammaren i Malmö anför bland annat:

Poliskammaren delar motionärens uppfattning om behovet av möjligheter
för myndigheterna att effektivt kunna ingripa mot händelser av den natur,
som förekom bland annat vid det i motionen berörda tillfället sistlidet år i
Malmö. Vid övervägande av eventuella lagstiftningsåtgärder i detta syfte
kan man emellertid enligt poliskammarens mening icke bortse från det förhållandet,
att liknande företeelser kommit till synes även i andra sammanhang.
Poliskammaren syftar därvid på de förläggningar med utländska
arbetare, som för närvarande på sina håll finnas. Poliskammaren vill därjämte
erinra om de mindre goda erfarenheter av samma slag, som under
beredskapstiden och åren efter kriget gjorts i samband med vissa militärförläggningar
och flyktingläger. En lagstiftning synes knappast böra inskränkas
att avse endast förhållanden i samband med utländska fartygsbesök, även
om dessa kunna sägas främst ha riktat uppmärksamheten "på behovet av
åtgärder.

Att kriminalisera de missförhållanden, som beröras i motionen, torde icke
låta sig göra och kan heller knappast anses behövligt. Över huvud synes en
sammankoppling av de påtalade förhållandenas sedlighetssårande effekt med
de från dem härledande vådorna ur hälsovårdssynpunkt knappast ändamålsenlig.

För att eliminera risken för missgrepp vid tillämpningen av en tvångsbestämmelse
om läkarundersökning i de fall, motionären åsyftar, bör bestämmelsen
sä avfattas, att garantierna för rättssäkerheten framstå som fullgoda.
Det måste åligga myndigheterna att visa sannolikheten för det berättigade
i ingripandet, icke den, mot vilken dylik åtgärd planeras, att styrka
det oberättigade i ingreppet.

Behovet av läkarundersökning bör enligt poliskammarens mening avgöras
av sundhetsinspektör, till vilken polismyndighet har att i förekommande fall
vända sig med anmälan om misstänkt fall.

Bestämmelsen synes poliskammaren böra avfattas så, alt därunder faller
den, som har eller har haft sådan förbindelse med medlem av fartygsbesätlning
eller person å förläggning, att man med kännedom om vederbörande
och förhållandena i övrigt på sannolika skäl kan misstänka, att risk för spridande
av smittsam könssjukdom föreligger.

Sveriges redareförening tillstyrker det i motionen framlagda förslaget och
anför bl. a.

‘2 llilutng till riksdagens protokoll 1902. 9 samt. 2 and. Nr 2S.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Föreningen har i anledning härav inhämtat vissa upplysningar från Danmark,
varav framgår, att de danska lagbestämmelsernas åtlydande övervakas
genom polismyndigheternas försorg. Åtminstone i Köpenhamn synas
relativt effektiva åtgärder vara vidtagna för att förhindra sådana missförhållanden
ombord å utländska fartyg, vilka påtalas av motionären i inledningen
till motionen. Ingripande mot misstänkta personer ombord i de utländska
fartygen sker emellertid i Danmark först efter det befälhavaren eller
dennes ställföreträdare underrättats härom. I ett flertal fall har det inträffat,
att vederbörande befälhavare själv hemställt om åtgärders vidtagande.
Beträffande amerikanska fartyg framhåller man, att ifrågavarande
fartygs danska agenter i regel underrätta vederbörande polismyndighet om
att icke önskvärda peroner befinna sig ombord i fartyget, varigenom ett ingripande
kan ske.

Svenska sjöfolksförbundet avstyrker motionen och uttalar den uppfattningen,
att de svenska myndigheterna redan i gällande lagstiftning böra ha
stora möjligheter att ingripa i fall av liknande karaktär som här påtalats.
Genom överläggningar med vederbörande befälhavare funnes möjlighet att
få till stånd åtgärder, som omöjliggjorde en sådan otrevlig trafik, som i motionen
beskreves. De påtalade företeelserna torde höra till rena undantagsfallen.
Införandet av en speciell lagstiftning beträffande kvinnors besök ombord
å utländska fartyg vore att tillgripa större våld än nöden krävde. Eu
lagstiftning av åsyftad karaktär komme att i princip även rikta sig mot
svenska fartyg och svenskt sjöfolk. Förbundet anser sig i detta sammanhang
ha anledning att erinra om att ett fartyg inte endast är en arbetsplats utan
även ett hem för de inmönstrade sjömännen.

Utskottet.

De av motionären påtalade missförhållandena avse fall av lösaktighet i
samband med att utländska fartyg under uppehåll i svenska hamnar i anmärkningsvärd
omfattning besökts av kvinnor. Företeelser av detta slag ha
uppmärksammats i såväl Stockholm som Göteborg och Malmö. I syfte att
komma till rätta med denna trafik har motionären framfört tanken att i
könssjuklagen intaga en bestämmelse, som gåve vederbörande polismyndighet
rätt att efter framställning från sundhetsinspektören underkasta besökande
å fartyg, där otukt uppenbarligen bedrives och risk för spridning av
könssjukdom föreligger, undersökning av läkare. I motionen har även ifrågasatts
komplettering av strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott eller
införande av ett tillägg i ordningsstadgan för rikets städer.

Det är uppenbarligen angeläget, att effektiva åtgärder vidtagas för att
för framtiden förhindra sådan osedlighet, som förekommit i samband med
främmande fartygsbesök. Den påtalade trafiken medför risk för spridning
av könssjukdomar, och de besökande å fartygen ha ofta varit underåriga
flickor. Såsom medicinalstvrelsen framhållit torde det dock väcka betänkligheter
att, i syfte att stävja missförhållandena, i könssjuklagen införa särbestämmelser
om tvångsundersökning av besökande å de fartyg, som här

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

11

kunna komma i fråga. Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan lagstiftning
verkligen skulle medföra, att de icke önskvärda besöken förhindrades. Visserligen
skulle genom sådan tvångsåtgärd ytterligare en möjlighet givas att ingripa
mot spridning av könssjukdom. För detta syfte torde dock den föreslagna
lagstiftningen ha givits eu alltför speciell räckvidd. Dess tillämpning
skulle lätt kunna medföra en opåkallad kontroll av legitima besök å fartygen
och uppfattas såsom en diskriminering av berört sjöfolk. Det förtjänar erinras,
att beträffande ungdomar under 21 år möjlighet i många fall torde finnas
jämlikt 18 § andra stycket barnavårdslagen att tvångsvis läkarundersöka
den som anträffas i nu påtalade sammanhang och misstänkes vara behäftad
med könssjukdom.

Den komplettering av strafflagen eller ordningsstadgan för rikets städer,
som motionären ifrågasatt, torde icke heller erbjuda lämpliga utvägar. En
sådan särlagstiftning skulle nämligen medföra samma olägenheter vid tilllämpningen,
som ovan berörts angående tilläggsbestämmelser i könssjuklagen.

Erfarenheter från polishåll ge belägg för att missförhållandena även med
nu till buds bestående medel kunna effektivt motarbetas. När företeelser,
likartade med de i motionen angivna, 1947 och 1948 förekommo i Stockholms
hamn, gjordes — efter framställning från medicinalstyrelsen — genom
utrikesdepartementet hänvändelse till vederbörande diplomatiska eller konsulära
myndighet om bistånd till att förhindra att besättningsmän på anlöpande
fartyg mottoge besök av kvinnor. Ifrågavarande myndighet i sin tur
underrättade befälhavarna på fartygen om önskvärdheten av att förbud
meddelades mot kvinnobesök. Under de fem år, som sedan dess förflutit,
ha —- enligt vad som upplyses i yttrandet från poliskammaren i Stockholm
— företeelserna icke upprepats. I Göteborg gjorde poliskammaren i anledning
av likartade förhållanden 1947 en motsvarande hänvändelse till
konsulaten i staden. Poliskammaren har uppgivit, att under de sista åren
några missförhållanden icke heller där förekommit. För såväl Stockholms
som Göteborgs del torde skärpt vakttjänst och patrullering ha verksamt bidragit
till att företeelserna upphört.

Med hänsyn till det nu anförda och då de företeelser, som motionären
riktat uppmärksamheten på, såvitt förevarande utredning visar, få betraktas
såsom enstaka, kan utskottet icke finna särskild lagstiftning på detta område
påkallad. Enligt utskottets mening torde spörsmålet kunna övervägas i
samband med lagstiftning om åtgärder mot även andra former av asocialt
levnadssätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 47, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson*, Wahlund,
Sunne, Wistrand, Uhlén, Nerman och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Hagård, Lundberg, Carlsson
i Bakeröd, Huss*, Jönsson i Lund, Wiklund i Stockholm och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520982