Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 16.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 januari 1952 dagtecknad proposition, nr 35, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, dels att 4—6, 8—11, 15, 22, 27, 30, 32, 39, 39 a, 40
och 42 §§ förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor* 1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av det följande, dels ock att i samma
förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan angivet
innehåll.

(Gällande lydelse:)

4

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna
antagas till erkänd sjukkassa till
verksamhetsområde hava viss eller
vissa närgränsande kommuner och
bestå av minst etthundra medlemmar.
Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jämväl förening,
vars verksamhetsområde omfattar
allenast viss del av kommun eller
som består av mindre än etthundra,
dock minst femtio, medlemmar, antagas.

Förening, som —■ — ---- — 1(

(Föreslagen lydelse:)

§•

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom lokals
j u k k a s s a, skall för att kunna
antagas till erkänd sjukkassa till
verksamhetsområde hava viss eller
vissa närgränsande kommuner och
bestå av minst etthundra medlemmar.
Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jämväl förening,
som består av mindre än etthundra,
dock minst femtio, medlemmar, antagas.

unna antagas.

1 Senaste lydelse av 5, 6 och 42 §§ se SFS 1938:98, av 9, 30, 32 och 39 §§ se SFS 1944:764,
av 15 och 22 §§ se SFS 1937:340 samt av 27 och 39 a §§ se SFS 1949:133.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 16.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

5

För ett och samma landstingsområde
eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för
en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa ------

Sökes antagande —-----

§•

För ett och samma landstingsområde
eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för
en och samma kommun allenast en
lokalsjukkassa antagas.

--icke antagas.

lämplig förening.

6 §•

Understödsförening skall —------— skall verkställas.

Avser föreningen att driva verksamhet
såsom lokals j u k k ass
a, skola stadgarna härutöver innehålla,
att föreningen skall vara pliktig
utöva nödig sjukkontroll och uppbära
medlemsbidrag för den centralsjukkassa,
vilken medlemmarna tillhöra,
samt i övrigt tillhandagå nämnda
kassa vid fullgörande av dess uppgifter.

Stadgarna för------förordning föreskrives.

6 a §.

Lokalsjukkassa har att på begäran
av den centralsjukkassa, vartill den
är ansluten, tillhandagå denna vid
fullgörandet av dess uppgifter. Beslutar
centralsjukkassa att utgiva vederlag
för sålunda erhållet biträde,
skall beslutet underställas tillsynsmyndigheten
för godkännande.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt
bestämmelser, som utfärdas av
tillsynsmyndigheten, utan ersättning
biträda ansluten lokalsjukkassa vid
dennas bokförings- och statistikarbete
samt jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan
i dennas arbete.

Utöver vad som följer av vad nu

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sagts åligger det erkänd sjukkassa
att enligt av tillsynsmyndigheten utfärdade
bestämmelser för annan sådan
kassas räkning utgiva sjukhjälp
och moderskapshjälp, utöva sjukkontroll
samt uppbära medlemsavgifter.
Även i övrigt skola kassorna
genom samarbete underlätta tillämpningen
av denna förordning.

8 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att
inom sitt verksamhetsområde, jämväl
såvitt angår andra än kassans
medlemmar, biträda vid handhavandet
av annan statlig social försäkrings-
eller understödsverksamhet.
För sitt biträde skall kassan erhålla
skäligt vederlag, vilket bestämmes av
Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven
art, som utövas av annan än
staten, stånde erkänd sjukkassa fritt
att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde.
Medför åtagandet
ekonomiska förpliktelser för kassan,
skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd
inhämtas.

Utöver vad

I den mån Konungen så förordnar,
är erkänd sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar,
biträda vid handhavandet av
annan statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhet.

Därest överenskommelse, som Koningen
träffar med främmande stat,
berör erkänd sjukkassa, är kassan
pliktig att utöva verksamhet i enlighet
med vad överenskommelsen innehåller.

För verksamhet, som erkänd sjukkassa
utövar jämlikt första och andra
styckena, må kassan, där det finnes
påkallat till följd av den kassan
sålunda anförtrodda verksamhetens
omfattning, erhålla ersättning enligt
de grunder Konungen bestämmer.

Med tillsynsmyndighetens medgivande
äger erkänd sjukkassa inom
sitt verksamhetsområde mot skäligt
vederlag biträda vid social försäkrings-
eller understödsverksamhet,
som bedrives av annan än staten.

erkänd sjukkassa.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

9 §•

Till medlem---— —- — kassans verksamhetsområde.

Person, som —----- — sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare
beviljas allenast den, som fyllt
femton men icke femtio år, har god
hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård
i större utsträckning. Vad
nu sagts gäller icke vid inträde i centralsjukkassa
genom indirekt anslutning
på sätt i 11 § sägs eller vid bildande
av lokalsjukkassa av anledning,
varom i 19 § förmäles, eller vid
överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan
understödsförenings rörelse eller
viss del därav på sätt i 59 eller 66 §
lagen om understödsföreningar sägs,
ej heller för det fall, att med tillsynsmyndighetens
begivande inträde i
sjukkassa beviljas medlemmar av
förening eller annan sammanslutning,
vilken därom träffat överenskommelse
med kassan.

10

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna
skall rätt till inträde
i lokalsjukkassa tillkomma
envar inom kassans verksamhetsområde
bosatt man eller kvinna, vars
ålder icke överstiger fyrtio eller, där

Inträde i erkänd sjukkassa eller
övergång från mindre till mera omfattande
sjukhjälp i sådan kassa må
beviljas allenast den, som fyllt femton
men icke femtiofem år, har god
hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla
läkarvård i större utsträckning. Vad
nu sagts gäller icke vid inträde i
centralsjukkassa genom indirekt anslutning
på sätt i 11 § sägs eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning,
varom i 19 § förmäles, eller
vid överlåtelse å erkänd sjukkassa
av annan understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 59
eller 66 § lagen om understödsföreningar
sägs, ej heller för det fall,
att med tillsynsmyndighetens begivande
inträde i sjukkassa eller övergång
från mindre till mera omfattande
sjukhjälp i sådan kassa beviljas
medlemmar av sammanslutning
eller anställda hos viss arbetsgivare
enligt därom träffad överenskommelse
mellan kassan samt sammanslutningen
eller arbetsgivaren.

§•

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna
skall rätt till inträde
i lokalsjukkassa tillkomma
envar inom kassans verksamhetsområde
bosatt man eller kvinna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

5

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

inträde sökes inom tolv månader från
det kassan antagits till erkänd sjukkassa,
fyrtiofem år.

Vad sålunda----— — angiven grund.

11 §•

Rätt till inträde i centralsjukkassa
skall tillkomma dels
envar medlem av lokalsjukkassa inom
verksamhetsområdet (indirekt
ansluten medlem), dels
ock med de i 9 och 16 §§ stadgade
inskränkningarna envar å ort inom
verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa
icke finnes, bosatt person
vars ålder icke överstiger fyrtio
eller, där inträde sökes inom tolv
månader från det kassan antagits
till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år
(direkt ansluten m e dl e m).

Centralsjukkassa skall---—-

Rätt till inträde i centralsjukkassa
skall tillkomma dels
envar medlem av lokalsjukkassa inom
verksamhetsområdet (indirekt
ansluten medlem), dels
ock med de i 9 och 16 §§ stadgade
inskränkningarna envar person, som
är bosatt å sådan ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa
icke finnes (direkt ansluten
medlem).

angiven grund.

15 §.

Flyttar medlem —------i centralsjukkassan.

Sker överflyttning — — —----andra kassan.

Om flyttning----- ---- flyttningen skett.

Har medlemmen — •—- —• —--förut tillhört.

Vad ovan — — — — — •— lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant
hänseende av Konungen träffats med
främmande stat, skola bestämmelserna
angående överflyttning äga
motsvarande tillämpning beträffande
i överenskommelsen avsedd person.

Flyttar medlem------ur kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas Sjukvårdsersättning skall utgivas
vid varje sjukdom, som enligt läka- vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver vård av läkare, res utsago kräver vård av läkare,
samt, där ej nedan annorlunda sägs, samt, där ej nedan annorlunda sägs,

G

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)
motsvara två tredjedelar av det belopp,
vartill den sjukes utgifter för
läkarvård, kostnaderna för läkares
resa häri inräknade, uppgått;
dock att, där utgifterna för vården
överstigit det belopp, vartill desamma
bort uppgå enligt av Konungen fastställd
taxa för sådan vård, som kan
meddelas av envar legitimerad läkare,
ersättningen för dessa utgifter
skall motsvara två tredjedelar av sistnämnda
belopp. Är uppenbart, att
den sjuke utan fog sökt mer än en
läkare vid samma sjukdomsfall, vare
kassan pliktig utgiva ersättning enligt
vad nu sagts allenast med avseende
å utgifterna för den vård, som
lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med — — —---till

Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse
beträffande samtliga eller vissa
medlemmar från skyldigheten att utgiva
ersättning, som i första och andra
styckena avses; dock att kassan i
sådant fall skall utgiva annat understöd,
som med hänsyn till omständigheterna
kan anses lämpligt och
skäligt.

(Föreslagen lydelse:)
motsvara två tredjedelar av det belopp,
vartill den sjukes utgifter för
läkarvård, kostnaderna för läkares
resa häri inräknade, uppgått;
dock att, där utgifterna för vården
överstigit det belopp, vartill desamma
bort uppgå enligt av Konungen fastställd
taxa, ersättningen för dessa utgifter
skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp. Är uppenbart,
att den sjuke utan fog sökt mer än
en läkare vid samma sjukdomsfall,
vare kassan pliktig utgiva ersättning
enligt vad nu sagts allenast med avseende
å utgifterna för den vård, som
lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Sjukvårdsersättning enligt vad i
första stycket sågs skall ock utgivas
för utgifter till tandlåkarvård,
avseende sådan behandling som angives
i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas vid
centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse vård, som kan meddelas
av varje legitimerad läkare, ävensom
tandläkarvård, varom förmäles i
andra stycket.
användning.

Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse
beträffande samtliga eller vissa
medlemmar från skyldigheten att utgiva
ersättning, som i första, andra
och fjärde styckena avses; dock att
kassan i sådant fall skall utgiva annat
understöd, som med hänsyn till
omständigheterna kan anses lämpligt
och skäligt.

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens
tillstånd att bidraga
till sina medemmars sjukvård i
vidare omfattning än i första och
andra styckena sägs. Tillstånd att
ersätta större andel av utgifter till
läkarvård än i första stycket sägs
må dock ej lämnas, med mindre särskild
anledning därtill föreligger.

27

1 varje erkänd sjukkassa skall för
sjukdom, som avses i 23 § första
stycket, kunna erhållas försäkring
till sjukpenning å en, två tre och
fyra kronor, dock äger kassa att för
försäkring till högre sjukpenning än
en krona i sina stadgar uppställa sådana
särskilda villkor, som påkallas
för uppnående av ett skäligt förhållande
mellan sjukpenning samt medlems
arbetsinkomst och ekonomiska
ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som
nyss sagts, (hel sjukpenning)
skall vara bestämd i hela krontal eller
i hela krontal, ökade med 50 öre.

(Föreslagen lydelse:)

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens
tillstånd att bidraga
till sina medemmars sjukvård i
vidare omfattning än i första, andra
och fjärde styckena sägs. Tillstånd
att ersätta större andel av utgifter
till läkar- och tandläkarvkrd än i
första och andra styckena sägs må
dock ej lämnas, med mindre särskild
anledning därtill föreligger.

§•

För sjukdom, som avses i 23 §
första stycket, skall varje erkänd
sjukkassa meddela försäkring till
sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,
åtta, tio, tolv och fjorton kronor
(hel sjukpenning). Försäkring
till högre sjukpenning än två
kronor må dock ej meddelas, därest
sjukpenningens belopp skulle bliva
högre än som kan anses skäligt med
hänsyn till medlemmens arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

År utfåst sjukpenning, som överstiger
två kronor, till följd av ändrade
förhållanden uppenbarligen
högre än nyss sagts, åligger det kassan
att, efter uppsägning av utfästelsen,
minska sjukpenningen till skäligt
belopp. Ändras förhållandena
därefter ånyo så, att högre sjukpenning
kan anses skälig, äger medlemmen,
oaktat de i 9 § tredje stycket
angivna förutsättningarna ej åro
uppfyllda, erhålla sjukpenningen
höjd, dock högst till belopp, varmed
den utgick före minskningen.

Erkänd sjukkassa må ej ut fästa
hel sjukpenning med annat belopp
än i första stycket sägs. Utfästes
sjukpenning vid annan sjukdom än

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)

Utfästes sjukpenning vid annan sjukdom,
skall den vara i skälig män
lägre än hel sjukpenning (nedsatt
sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva
högre sjukpenning än sex kronor,
där ej tillsynsmyndigheten lämnar
medgivande därtill.

(Föreslagen lydelse:)
som avses i 23 § första stycket skall
den vara i skälig mån lägre än hel
sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

Barntillägg utgår---—---— nyssnämnda belopp.

Barntillägg utbetalas — —- ■— --— det utgår.

30 §.

Medlem av----— •— i kassan.

Lämnar erkänd---— — — medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde
i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller
vid överfyttning, vid återinträde eller
vid bildande av lokalsjukkassa av
anledning, som i 19 § sägs.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde
i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller
vid överflyttning, vid återinträde, vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning,
som i 19 § sägs, eller vid höjning
av sjukpenning enligt 27 § and -

ra stycket.

Har utfästelse--------— — i kassan.

I intet------- etthundratjugu dagar.

32

Centralsjukkassa skall
vid barnsbörd utgiva mode rskapshjälp
åt kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden
varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar.

Moderskapshjälp utgår----

Centralsjukkassa må på ansökan
av kvinnlig medlem, som vid tiden
för ansökningen varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet

§•

Cent r als j ukkassa skall
vid barnsbörd utgiva mode rskapshjälp
åt kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden
varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar eller, därest hon vunnit
återinträde inom nämnda tid,
omedelbart före utträdet varit medlem
av sådan kassa under oavbrutet
minst samma tid.

— — nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan
av kvinnlig medlem, som vid tiden
för ansökningen varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)
minst tvåhundrasjuttio dagar och
som genom intyg av läkare, barnmorska,
distriktssköterska eller vid
mödra- eller barnavårdscentral anställd
sjuksköterska gör sannolikt
att hon befinner sig i havandeskap,
längre framskridet än i sjunde månaden,
såsom förskott å henne tillkommande
moderskapshjälp omedelbart
utbetala sextio kronor.

Där till — — ------utbeko

Moderskapshjälp må--- -—■ —

(Föreslagen lydelse:)
minst tvåhundrasjuttio dagar eller,
därest hon vunnit återinträde inom
nämnda tid, omedelbart före utträdet
varit medlem av sådan kassa under
oavbrutet minst samma tid och
som genom intyg av läkare, barnmorska,
distriktssköterska eller vid
mödra- eller barnavårdscentral anställd
sjuksköterska gör sannolikt,
att hon befinner sig i havandeskap,
längre framskridet än i sjunde månaden,
såsom förskott å henne tillkommande
moderskapshjälp omedelbart
utbetala sextio kronor,
na beloppet.

- — stycket sägs.

39

Räkenskapsavslutning skall vara
verkställd, för lokalsjukkassa senast
den 1 april och för centralsjukkassa
senast den 30 april året efter det räkenskaperna
avse. Senast å dag, som
i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna
med tillhörande handlingar
samt den av styrelsens ledamöter
underskrivna förvaltningsberättelsen
för granskning överlämnas till kassans
revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas
till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 april och
beträffande centralsjukkassa senast
den 15 maj året efter det revisionen
avser. Berättelsen skall framläggas
vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast
den 30 april och av centralsjukkassa
senast den 15 juni varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första
stycket lagen om understödsföreningar,
skola för varje år av styrelsen in -

§•

Räkenskapsavslutning skall vara
verkställd, för lokalsjukkassa senast
den 1 mars och för centralsjukkassa
senast den 31 mars året efter det räkenskaperna
avse. Senast å dag, som
i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna
med tillhörande handlingar
samt den av styrelsens ledamöter
underskrivna förvaltningsberättelsen
för granskning överlämnas till kassans
revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas
till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 mars och
beträffande centralsjukkassa senast
den 15 april året efter det revisionen
avser. Berättelsen skall framläggas
vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast
den 31 mars och av centralsjukkassa
senast den 15 maj varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första
stycket lagen om understödsföreningar,
skola för varje år av styrelsen

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)
givas till tillsynsmyndigheten inom
en månad efter förenings sammanträde,
som i nästföregående stycke
sägs, dock senast den 30 juni. Handlingarna
skola jämväl innefatta uppgifter
för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag.

39 a

Utan särskilt bemyndigande äger
centralsjukkassa granska ansluten
lokalsjukkassas räkenskaper och övriga
handlingar samt inventera dess
medel och värdehandlingar.

Representant för

(Föreslagen lydelse:)
ingivas till tillsynsmyndigheten beträffande
lokalsjukkassa senast den
15 april och beträffande centralsjukkassa
senast den 31 maj. Handlingarna
skola jämväl innefatta uppgifter
för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag.

§•

I avseende å förandet av erkänd
sjukkassas räkenskaper må särskilda
föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten
att gälla utöver dem,
som kassan jämlikt bokföringslagen
har att iakttaga. Lokalsjukkassa har
härjämte att i fråga om bokföring
och kassarörelse följa de anvisningar,
som lämnas av centralsjukkassan.

Utan särskilt bemyndigande äger
centralsjukkassa granska ansluten
lokalsjukkassas räkenskaper och övriga
handlingar samt inventera dess
medel och värdehandlingar. Sådan
granskning och inventering skall
verkställas i den utsträckning tillsynsmyndigheten
bestämmer.
ansluten lokalsjukkassa.

40 §.

Det tillkommer

Anmäler lokalsjukkassa för registrering
beslut om ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten,
där så ske kan, inhämta yttrande
i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa,
till viken förstnämnda
kassas medlemmar åro anslutna.

av verksamheten.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa
för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa år pliktig
att i föreskriven ordning begagna
formulären.

Beslut om ändring av lokalsjukkassas
stadgar skall insändas till vederbörande
centralsjukkassa, som
har att med eget yttrande så snart
ske kan vidarebefordra beslutet till
tillsynsmyndigheten för registrering.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse:)

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning mot erkänd
sjukkassas verksamhet föreligger,
äger tillsynsmyndigheten, där
vad sålunda förekommit ej enligt 78 §
lagen om understödsföreningar bör
medföra där stadgad påföljd, meddela
kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller förändring av kassans
verksamhet, som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma viss skälig tid inom
vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen
ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet
återkallas.

Har anvisning------

Återkallande av — —----

(Föreslagen lydelse:)

42 §.

Finnes erkänd sjukkassas verksamhetsområde
till följd av ändrad
kommunindelning eller av annan anledning
icke längre vara sådant att
de i 4 § stadgade villkoren för antagande
till erkänd sjukkassa äro uppfyllda,
åligger det kassan att vidtaga
den åtgärd för uppfyllandet av berörda
villkor, som tillsynsmyndigheten
anvisar.

Föreligger eljest anledning till anmärkning
mot erkänd sjukkassas
verksamhet, äger tillsynsmyndigheten,
där vad sålunda förekommit ej
enligt 78 § lagen om understödsföreningar
bör medföra där stadgad påföljd,
meddela kassan anvisning att
vidtaga den åtgärd eller förändring
av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig.

Meddelas anvisning enligt första
eller andra stycket, skall tillsynsmyndigheten
bestämma viss skälig
tid inom vilken anvisad åtgärd skall
hava vidtagits. Finnes sjukkassan
icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må antagandet
återkallas.

återkalla antagandet.

- lämnad anvisning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952.

Medlem av erkänd sjukkassa, som
vid utgången av juni 1952 är försäkrad
för hel sjukpenning till annat
belopp än som avses i 27 § första
stycket i dess nya lydelse, må utan
hinder av vad i tredje stycket av
samma paragraf är stadgat, alltjämt
vara försäkrad för samma belopp.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tio
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 367 av herr Sundvik,
nr 368 av herr Sundvik,

nr 369 av fru Svenson och herr Nilsson, Bror,
nr 370 av herr Lodenius och

nr 373 av herr Nilsson, Ernst Hjalmar, och herr Näsström samt

inom andra kammaren

nr 487 av fru Västberg m. fl.,

nr 488 av herr Hagård,

nr 489 av herr Hansson i Önnarp m. fl.,

nr 490 av herr Nihlfors och

nr 491 av herrar Dahlgren och Senander.

I motionen I: 367 hemställes, »att riksdagen måtte fatta de beslut som
erfordras för att i statens tjänst anställda medlemmar av erkänd sjukkassa
skola i fråga om sjukdagsbidrag och barntillägg bli jämställda med övriga
medlemmar i sådan kassa.»

I motionen 1: 368 yrkas, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
lagen om understödsföreningar och förordningen om erkända sjukkassor,
att sjukkassorna befrias från skyldigheten att i stadgarna ha införda bestämmelser
rörande förhållanden, som regleras i sjukkasseförordningen.

Motionerna I: 369 och II: 487 äro likalydande. Däri hemställes, »att sådan
ändring vidtages i sjukkasseförordningen, att sjukvårdsersättning från
erkänd sjukkassa kan utgå jämväl vid sjukdom, som drabbar föräldralösa
barn och barn till föräldrar, vilka på grund av ålder eller hälsotillstånd
nu icke kunna beviljas inträde i erkänd sjukkassa, samt att utskottet måtte
utarbeta de författningsbestämmelser, som äro erforderliga för sådan
ändring».

I likalydande motionerna I: 370 och II: 489 yrkas, »att riksdagen med
ändring av Kungl. Maj :ts proposition nr 35 måtte besluta, att sjukvårdsersättning
vid här avsedd tandvård skall kunna utgå även vid behandling
å distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare, i den utsträckning
erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning
och materiella utrustning fyllas».

I motionen I: 373 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att sådan
ändring vidtages i förordningen om erkända sjukkassor, 29 §, att lokalsjukkassas
sjukhjälpstid skall vara 90 dagar, samt att utskottet måtte utarbeta
de författningsbestämmelser som äro erforderliga för sådan ändring».

Motionen II: 488 utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte besluta
att 8 § första stycket i sjukkasseförordningen skall erhålla följande lydelse:
I den mån Konungen så förordnar, är erkänd sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlem -

Andra lagutskottets utlåtande nr 10. 13

mar, biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhet, ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter».

I motionen II: 490 hemställes, att riksdagen måtte »i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående inrättande av en delegation för sjukförsäkringsärenden
inom kungl. pensionsstyrelsen».

Slutligen föreslås i motionen 11:491, att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition med den ändringen, »att statsbidraget för sjukpenningförsäkringen
skall utgå med tjugo procent i samtliga sjukpenningklasser,
dock med lägst 50 öre per dag».

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

I enlighet med riksdagens beslut vid höstsessionen år 1950 har genom
lag den 8 december 1950 (nr 621) förordnats, att lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring — som ursprungligen var avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1950 — icke skall träda i kraft förrän å den senare
tidpunkt, som framdeles bestämmes av statsmakterna. Då frågan härom
anmäldes i statsrådet — se propositionen nr 252 ar 1950 - framhöll

chefen för socialdepartementet bl. a., att ett uppskov med reformens genomförande
aktualiserade frågan om en effektivisering av den av de erkända
sjukkassorna handhavda frivilliga sjukförsäkringen.

Pensionsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,
har den 2 mars 1951 framlagt ett förslag till en genomgripande
revision av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
ävensom till vissa kompletterande ändringar i lagen den 2i mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar. Vid förslagets uppgörande har styrelsen
strävat efter att i görligaste mån — icke minst i formellt hänseende —
anpassa sjukkasseförordningen till lagen om allmän sjukförsäkring; dock
har styrelsen ansett sig böra föreslå endast sådana ändringar, som ej eller
allenast i ringa utsträckning medföra ökade kostnader för statsverket.

Över pensionsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av
vissa myndigheter och sammanslutningar.

Sedermera har chefen för socialdepartementet, såsom anmärkts i årets
statsverksproposition, med stöd av erhållet bemyndigande den 28 december
1951 tillkallat särskilda sakkunniga för att ompröva olika spörsmål, som
sammanhänga med den allmänna sjukförsäkringen. Enligt direktiven skola
de sakkunniga bl. a. sträva efter att åstadkomma en samordning mellan
nämnda försäkring samt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Utredningen
skall enligt direktiven bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

Med hänsyn härtill har departementschefen ansett sig icke nu böra förorda
en så genomgripande revision av bestämmelserna rörande den frivilliga
sjukförsäkringen som pensionsstyrelsen tänkt sig. Vissa frågor, som
angå denna försäkring och som aktualiserats genom pensionsstyrelsens
förslag, ha dock ansetts vara av den beskaffenhet att de böra lösas utan
hinder av igångsättandet av den nyss berörda utredningen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den övre åldersgränsen för individuellt inträde
i erkänd sjukkassa höjes från 50 till 55 år samt att möjligheterna till
kollektivt inträde i sådan kassa vidgas. Med inträde skall härvid enligt
förslaget likställas övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp.
Vidare föreslås, att sjukpenningens maximibelopp höjes från 6 till 14 kronor
och dess minimibelopp från 1 krona till 2 kronor, att försäkringsskyddet
utvidgas till att omfatta utgifter för viss tandvård samt att bestämmelserna
om moderskapshjälp vid återinträde uppmjukas. Härutöver föreslås
vissa nya eller ändrade bestämmelser om lokalsjukkassornas verksamhetsområden,
om samarbetet mellan olika kassor, om kassornas rättighet
och skyldighet att bedriva annan verksamhet än sådan som avses i
sjukkasseförordningen samt om tillsynen över kassorna. Ändringarna föreslås
skola träda i kraft den 1 juli 1952.

De erkända lokalsjukkassomas verksamhetsområden.

Departementschefen.

De flesta lokalsjukkassorna ha numera anpassat sina verksamhetsområden
så att dessa sammanfalla med den nya kommunindelningen. Att så
skett beror helt naturligt främst på att man velat öppna möjlighet för
kassorna att bli antagna till lokalsjukkassor i sjukförsäkringslagens bemärkelse,
men en bidragande orsak till de beslut som fattats i kassorna
är otvivelaktigt, att man ansett en dylik anpassning vara till gagn även för
den frivilliga försäkringen. Fördelarna härav ligga också i öppen dag.
Genom att kassorna bli större och färre till antalet, blir riskfördelningen
jämnare och kassornas ekonomiska ställning starkare, det inre arbetet kan
rationaliseras pa olika sätt, samarbetet mellan olika kassor göras mera
smidigt och pensionsstyrelsens tillsynsverksamhet underlättas.

Pa ett och annat hall har man emellertid icke velat frångå den nuvarande
indelningen. Som skäl för denna inställning har anförts, att en utvidgning
av lokalsjukkassornas verksamhetsområden skulle kunna försvåra kontakten
mellan vederbörande kassa och medlemmarna. Detta skäl synes emellertid
icke böra tillmätas avgörande betydelse. Kommunikationerna äro nu
bättre än tidigare och kassornas administration kännetecknas av en större
smidighet än förr. Bl. a. anlitas postgirot numera i stor utsträckning för
in- och utbetalningar. Om avståndet till kassans expedition likväl i något

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

fall skulle vara till nackdel för någon del av medlemsstocken, kan denna
olägenhet avhjälpas genom att avdelningskontor inrättas eller ortsombud
utses för viss eller vissa delar av verksamhetsområdet.

Samarbetet mellan erkända sjukkassor.

Departementschefen.

Jag delar pensionsstyrelsens uppfattning, att sjukkasseförordningen bör
innehålla mera utförliga bestämmelser om skyldighet för de erkända sjukkassorna
att samarbeta med varandra än vad som f. n. är fallet. Dessa
bestämmelser böra utformas med ledning av motsvarande regler i sjukförsäkringslagen.
Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört om att länscentralsjukkassornas
ombudsförsamling ibland beslutat utgiva oskäligt
stort vederlag för biträde, som lämnats av ansluten lokalsjukkassa, kan
jag tillstyrka, att beslut om dylikt vederlag skall underställas tillsynsmyndigheten
för godkännande.

De erkända sjukkassornas skyldighet och rättighet att bedriva annan

verksamhet.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, att bestämmelserna i sjukkasseförordningen
om skyldighet för erkänd sjukkassa att biträda vid statlig social försäkringseller
understödsverksamhet erhålla samma utformning som motsvarande
bestämmelser i 58 § andra stycket sjukförsäkringslagen, dock med det
undantaget, att föreskriften om skyldighet att tillställa socialregistret uppgifter
såsom obehövlig icke medtages.

Departementschefen.

I fråga om de erkända sjukkassornas skyldighet resp. rättighet att biträda
vid annan social försäkrings- eller understödsverksamhet innebär pensionsstyrelsens
förslag icke någon annan saklig ändring i förhållande till vad
som nu gäller än att medgivande från tillsynsmyndigheten föreslås bli
obligatoriskt, om sjukkassa vill biträda vid dylik verksamhet, som bedrives
av annan än staten. Mot denna inskränkning i kassornas frihet har någon
erinran icke framställts under remissbehandlingen. Även jag anser förslaget
böra genomföras.

För att göra det möjligt att i överenskommelse med främmande makt
rörande ömsesidighet i fråga om sjukförsäkringsförmåner intaga föreskrifter,
som avvika från sjukkasseförordningen, har pensionsstyrelsen vidare
föreslagit skyldighet för sjukkassorna att utöva verksamhet i enlighet med
vad dylik överenskommelse innehåller. En bestämmelse av denna innebörd
synes motiverad och jag tillstyrker därför, att även detta förslag genomföres.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

Villkoren för inträde i erkänd sjukkassa.

Departementschefen.

För närvarande äger varje person i åldern 15—40 år rätt att vinna
inträde i erkänd sjukkassa under förutsättning att vissa andra inträdesvillkor
äro uppfyllda. Den övre åldersgränsen kan emellertid genom beslut
av kassorna höjas till högst 50 år. Så har också skett i stor utsträckning.

Pensionsstyrelsens förslag innebär, att den övre åldersgränsen fastställes
generellt till 55 år med rätt för de kassor, som så önska och som
erhålla tillsynsmyndighetens medgivande därtill, att höja gränsen till 60 år.

De skäl, som pensionsstyrelsen anfört för höjning av inträdesåldern,
synas mig bärande, och jag tillstyrker därför att en höjning kommer till
stånd. I likhet med sjukkasseförbundet och medicinalstyrelsen anser jag
emellertid, att en och samma åldersgräns bör gälla i alla kassor. Med tanke
på att risken för sjukdomar stiger avsevärt, sedan 50-årsåldern passerats,
och då åldersgränsen för rätt att vinna tillträde till frivillig försäkring
enligt lagen om allmän sjukförsäkring satts vid 55 år, synes det lämpligt
att fastställa även nu ifrågavarande gräns till 55 år.

De i 9 § sjukkasseförordningen stadgade inträdesvillkoren i fråga om
ålder och hälsotillstånd behöva icke vara uppfyllda, då inträde i sjukkassa
sker kollektivt. Dylikt inträde får enligt nu gällande bestämmelser beviljas
medlemmar av förening eller annan sammanslutning, under förutsättning
att föreningen eller sammanslutningen träffat överenskommelse därom med
vederbörande kassa samt tillsynsmyndigheten godkänt överenskommelsen.
Pensionsstyrelsen har föreslagit sådan ändring i dessa bestämmelser att
övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp likställes med inträde
samt att de möjligheter, som sålunda komma att föreligga för medlemmar
av förening eller annan sammanslutning att kollektivt vinna inträde i
erkänd sjukkassa eller tillförsäkra sig större förmåner från sådan kassa,
vidgas till att omfatta även anställda hos viss arbetsgivare. För egen del
anser jag, att ett genomförande av förslaget i denna del är förenat med
fördelar. Särskilt det förhållandet, att medlemmar av en sammanslutning
icke kunnat på kollektiv väg uppflyttas till högre sjukpenningklass medan
andra medlemmar av samma sammanslutning, vilka tidigare icke varit
omtänksamma nog att ingå i sjukkassa, haft möjlighet att kollektivt vinna
inträde för en relativt hög sjukpenning, har på sina håll väckt en berättigad
irritation. Det har också framstått som otillfredsställande att icke
personer, som äro anställda hos samma arbetsgivare, alltid kunna betraktas
som ett kollektiv i förordningens bemärkelse. De nu berörda olägenheterna
avhjälpas genom pensionsstyrelsens förslag. På grund härav tillstyrker jag,
att förslaget genomföres.

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

17

Ersättning för utgifter för viss tandvård.

För närvarande utgår icke sjukvårdsersättning för behandling, som meddelas
av tandläkare.

Pensionsstgrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, att i 22 § sjukkasseförordningen intages en
föreskrift om att sjukvårdsersättning skall utgå, när vid sjukdom, som
kräver vård av tandläkare med särskild utbildning i tandkirurgi, käkprotetik
och käkortopedi, vården meddelats vid centraltandpoliklinik eller
allmänt sjukhus.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag att sjukvårdsersättning i vissa fall skall utgå
vid sjukdom, som kräver vård av tandläkare, tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i yttrandena. Vissa meningsskiljaktigheter föreligga dock om hur
den vård, som skall medföra rätt till ersättning, lämpligen bör avgränsas.

Sveriges tandläkarförbund finner den av pensionsstyrelsen föreslagna
avgränsningen olycklig ur såväl patienternas som tandläkarkårens synpunkt
samt anför härom.

Pensionsstyrelsens förslag, att behandlingen för att berättiga till ersättning
från sjukkassa skall vara utförd å vissa lokaler, centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus, samt endast av där anställda tandläkare, måste förbundet
beteckna såsom orimligt. I tandläkarexamen ingår utbildning i ovannämnda
vårdformer och flertalet tandläkare behandla i sin dagliga praxis
fall av hithörande slag. Dessutom må erinras om att åtskilliga tandläkare,
som ha särskild utbildning i tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, ha
sin verksamhet förlagd utanför centraltandpoliklinikerna och sjukhusen,
bland annat lärarna vid tandkirurgiska avdelningarna å tandläkarhögskolorna.

Om här avsedd vård begränsas till centraltandpolikliniker och sjukhus,
blir följden, att patienter, som bo långt ifrån behandlingsplatsen och som
önska få erfoderlig behandling ersatt av sjukkassa, få vidkännas resekostnader
och tidsförlust, i stället för att på hemorten bliva behandlade på
vederbörande distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer förbundet bl. a. att bestämmelserna
utformas så, att varje svensk legitimerad tandläkare erhåller
rätt att utfärda sådant sjukkasseintyg, som medger patienten rätt
till ersättning.

Även Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om ersättningen bör begränsas
till de fall, då behandlingen meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt
sjukhus. Särskilt för personer, bosatta på långt avstånd från centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus eller där centraltandpolikliniker ej
funnes inrättade, skulle begränsningen medföra nackdelar, varför möjligheterna
att även i andra fall bevilja ersättning syntes böra noggrant prövas.

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1652. 0 samt. 2 avd. Nr 16.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

*

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser äga de erkända sjukkassorna ersätta kostnader
för tandvård endast om vården meddelats av läkare och föranletts
av sjukdom. Ersättning för tandvård i vanlig mening utgår således icke
även om den skulle ha meddelats av läkare. När lagen om allmän sjukförsäkring
antogs år 1946, ansågs tiden icke mogen att ändra dessa regler och
lagen gavs därför i förevarande hänseende samma sakliga innehåll som
sjukkasseförordningen. Det förutsattes emellertid, att frågan om tandvårdens
ställning senare skulle omprövas.

Det har icke från något håll ifrågasatts, att denna fråga i hela dess vidd
skulle lösas i nu förevarande sammanhang. Pensionsstyrelsens förslag avser
endast att bestämmelserna om sjukvårdsersättning utvidgas till att avse
även sjukdom, som kräver vård av tandläkare med särskild utbildning i
tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, dock endast under förutsättning
att vården meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus.

Mot den föreslagna begränsningen till sjukdom, som kräver vård av
tandläkare med viss specialutbildning, ha såväl medicinalstyrelsen som Sveriges
tandläkarförbund anmärkt, att den skulle lämna rum för tvekan i
tillämpningen och lätt kunna ge upphov till feltolkningar. Medicinalstyrelsen
har för sin del förordat, att de behandlingsformer, som avses, i stället
uppräknas i en särskild förteckning. Även jag anser denna metod vara att
föredraga, och jag förordar därför, att den kommer till användning. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda ifrågavarande förteckning,
som i huvudsak endast bör upptaga svårare former av sjukdom i tänder,
munhåla och käkar, motsvarande vad som avses i 2 § folktandvårdstaxan.

Den andra av pensionsstyrelsen föreslagna begränsningen —- dvs. att behandlingen
skall ha meddelats å centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus
— har avstyrkts av Sveriges tandläkarförbund, som ansett, att sjukvårdsersättning
bör utgå oavsett var behandlingen ägt rum. Emellertid är det här
fråga om en nyhet på sjukförsäkringens område, varför det torde vara
anledning att gå fram med försiktighet. Med hänsyn härtill och då det i
detta sammanhang endast gäller att i avbidan på genomförandet av den
inledningsvis omnämnda utredningen vidtaga vissa begränsade jämkningar
i sjukkasseförordningen, är jag icke beredd att förorda, att ersättningsmöjligheterna
utsträckas längre än pensionsstyrelsen föreslagit. Med behandling
å centraltandpoliklinik och allmänt sjukhus bör dock -— såsom medicinalstyrelsen
förordat — likställas behandling vid tandläkarhögskola.

Sjukpenningens storlek.

Departementschefen.

En av de mest framträdande bristerna hos den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
är, att sjukkassemedlemmarna i stor utsträckning äro för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 19

säkrade för en så låg''sjukpenning, att det skydd mot inkomstbortfall vid
sjukdom, som försäkringen avser att lämna, är otillräckligt. Att försäkringen
saknar erforderlig effektivitet i detta hänseende framgår med all
tj''dlighet av det siffermaterial, som pensionsstyrelsen åberopat och som
visar, att den genomsnittliga sjukpenningen endast uppgår till något mer
än två kronor per sjukdag. En höjning av sjukpenningnivån framstår därför
såsom i högsta grad önskvärd. Härför kräves först och främst, att tekniska
förutsättningar skapas för alla som så önska att försäkra sig för en
dagsersättning, som med hänsyn till försörjningsplikt, arbetsinkomst och
ekonomiska förhållanden i övrigt svarar mot deras behov. Den av pensionsstyrelsen
föreslagna sjukpenningskalan, vilken i princip lämnar försäkringstagarna
fri valrätt mellan en sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,
åtta, tio, tolv och fjorton kronor, synes fylla de anspråk, som skäligen
kunna ställas i detta hänseende. Jag tillstyrker därför att denna skala lagfästes
och göres obligatorisk i alla kassor. Om så sker kommer sjukpenningens
nuvarande minimibelopp att höjas från en krona till två kronor
och dess maximibelopp från sex till fjorton kronor.

En höjning av sjukpenningskalan medför emellertid icke i och för sig
att sjukpenningnivån blir högre. Härför kräves också, att medlemmarna
mera allmänt begagna sig av de möjligheter, som stå till buds att försäkra
sig för en högre sjukpenning än nu. Det är givet, att en utveckling
i denna riktning skulle främjas, om statsbidraget till kassorna ökades och
medlemmarnas egna utgifter för de högre dagsersättningarna i motsvarande
mån kunde hållas nere. Såsom framgår av den förut anmärkta punkten
av årets statsverksproposition har jag dock ansett mig icke kunna
tillstyrka, att statsbidraget till den frivilliga försäkringen nu höjes. Andra
utvägar torde fa prövas för att astadkomma den önskvärda höjningen av
sjukpenningbeloppen. Jag vill här endast peka på de vidgade möjligheter
till kollektivt inträde och kollektiv övergång från mindre till mera omfattande
sjukhjälp, som föreslagits i det föregående. Genom samverkan mellan
sjukkassor, arbetsgivare och fackorganisationer böra på denna väg resultat
kunna uppnås.

Moderskapshjälp vid återinträde.

Pensionsstgrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, att till 32 § sjukkasseförordningen fogas ett
tillägg, varigenom centralsjukkassa ålägges att utgiva moderskapshjälp
jämväl till kvinnlig medlem, som vunnit återinträde i kassan inom 270
dagar före barnsbörden och omedelbart före utträdet varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet minst samma tid. I samband härmed
föreslår pensionsstyrelsen vidare en sådan ändring i paragrafen, att förskott
å moderskapshjälp skall kunna utgå även till kvinna, som vunnit

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

återinträde i kassan inom 270 dagar före ansökan om sådant förskott och
som omedelbart före utträdet varit medlem av kassa under oavbrutet
minst samma tid.

Departementschefen.

Bestämmelsen att moderskapshjälp endast utgår till kvinna, som omedelbart
före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under minst
270 dagar i en följd, har närmast tillkommit för att hindra missbruk av
försäkringen. Om bestämmelsen icke funnits skulle nämligen kvinnor,
som av en eller annan anledning icke anse sig ha behov av att vara sjukförsäkrade,
efter inträdd graviditet kunna söka medlemskap i erkänd sjukkassa
enbart i syfte att erhålla moderskapshjälp för att sedermera, så snart
hjälpen utbetalats, utgå ur kassan. Meningarna torde icke vara delade om
att spekulation av detta slag bör förhindras. Ur denna synpunkt är bestämmelsen
i fråga väl motiverad, när det gäller nytillträdande medlemmar.
Saken ligger emellertid något annorlunda till, då det är fråga om medlemmar,
som på grund av försummad avgiftsbetalning mist sitt medlemskap
men inom den härför stadgade fristen av 12 månder vinna återinträde i
kassan. Med hänsyn till att avgifterna erläggas för mycket växlande perioder
och medlemmarna vanligtvis icke erhålla något meddelande från kassan
innan de på grund av underlåten betalning anses ha utträtt ur denna,
torde nämligen utträde till följd av betalningsförsummelse i många fall bero
på ren glömska att erlägga avgifterna. Visserligen är det möjligt för kvinnor,
som med avsikt utträtt ur försäkringen, att efter iråkad graviditet
vinna återinträde, men dessa fall måste uppenbarligen vara mycket fåtaliga,
i all synnerhet som graviditeten måste ha inträtt inom 12 månader från
utträdet för att möjlighet till återinträde skall föreligga. I praktiken torde
man därför kunna bortse från spekulationsrisken i dessa fall. Med hänsyn
till vad nu anförts tillstyrker jag, att förevarande bestämmelser uppmjukas
på sätt pensionsstyrelsen föreslagit.

Vissa bestämmelser om tillsyn å erkända sjukkassor.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår vissa ändringar av bestämmelserna i 39, 39 a
och 40 §§ sjukkasseförordningen.

Departementschefen.

De ändringar i förevarande paragrafer, som pensionsstyrelsen föreslagit,
synas alla vara ägnade att rationalisera arbetet inom kassorna och effektivisera
tillsynen över deras verksamhet. De föreslagna bestämmelserna äro
till största delen hämtade från sjukförsäkringslagen och ha således ny -

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

ligen varit föremål för överväganden. Med hänsyn härtill och då någon
erinran mot förslagen i övrigt icke framställts under remissbehandlingen,
tillstyrker jag, att de genomföras.

Övergångsbestämmelser.

Departementschefen.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952. Före denna
tidpunkt böra kassorna kunna medhinna att fatta beslut om de stadgeändringar,
som nödvändiggöras av författningsrevisionen.

Enligt den föreslagna lydelsen av 27 § skall hel sjukpenning alltid utgå
med två, tre, fyra, fem, sex, åtta, tio, tolv eller fjorton kronor. Medlemmar,
som vid ikraftträdandet äro försäkrade för sjukpenning till annat belopp,
böra dock även i fortsättningen kunna bibehållas vid denna sjukpenning.
En föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna.

Statsbidragskungörelsen.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i sjukkasseförordningen erfordras
vissa ändringar i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående
statsbidrag åt sjukkassor.

Departementschefen.

Enligt 2 § denna kungörelse får statsbidrag ej beräknas för medlem, som
under någon del av det år, statsbidraget avser, varit tillförsäkrad högre
sjukpenning än sex kronor. Detta gäller dock ej för det fall, att kassa på
grund av medgivande enligt 22 § tredje stycket sjukkasseförordningen utgiver
högre sjukpenning än sex kronor. Därest sjukpenningbeloppen ändras
på sätt jag förordat böra dessa bestämmelser utgå. Vidare torde, därest
bland sjukhjälpsförmånerna skall ingå även ersättning för utgifter till viss
tandläkarvård, statsbidrag böra beräknas för kassornas utgifter i anledning
härav enligt samma grunder som gälla för läkarvård. En härav betingad
ändring bör företagas i 5 § kungörelsen.

På sätt angivits under punkt 95 av femte huvudtiteln i årets statsverksproposition
äro de ändringar avseende sjukförsäkringen, som jag nu förordat,
icke av beskaffenhet att påverka statsbidraget till sjukkassorna under
nästa budgetår i sådan utsträckning, att en särskild uppräkning av anslaget
av denna anledning är motiverad.

I statsverkspropositionen föreslås, att riksdagen måtte till Bidrag till
sjukkassor för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag av 60 900 000
kronor.

I motiveringen till denna hemställan har departementschefen bl. a. anfört:

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

1951 års riksdag biföll ett förslag om slopande av bestämmelserna om
maximering av statsbidraget till de erkända sjukkassorna i vad angår ersättning
för läkarvård. Härigenom ha sjukkassorna erhållit viss ökning av
statsbidraget. Jag har vidare för avsikt att föreslå proposition till årets
riksdag om ändringar i sjukkasseförordningen. Dessa ändringar torde emellertid
icke kunna påverka statsbidraget till sjukkassorna under nästa budgetår
i sådan utsträckning, att särskild uppräkning av anslaget av denna
anledning är motiverad. Anslaget synes därför redan i statsverkspropositionen
kunna upptagas med definitivt beräknat belopp.

Utskottet.

A. Allmänna synpunkter.

Vid höstsessionen år 1950 beslöt riksdagen, att med ikraftträdandet av
1947 års lag om allmän sjukförsäkring, som enligt tidigare fattat beslut
skulle träda i kraft den 1 juli 1951, skulle anstå till den dag, som framdeles
komme att bestämmas av statsmakterna. Uppskovet med ikraftträdandet
betingades av ekonomiska skäl. Sedermera har, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa
översyn av bestämmelserna om den allmänna sjukförsäkringen och därmed
sammanhängande spörsmål. De sakkunniga ha främst att undersöka möjligheterna
att åstadkomma en samordning mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen ävensom att ompröva sjukförsäkringsförmånerna
och sjukförsäkringens finansiering. Ehuru utredningen skall bedrivas med
all möjlig skyndsamhet, framstår det såsom uppenbart, att en överarbetning
av hela det problemkomplex, det här är fråga om, måste taga ganska lång
tid i anspråk, och en ny lag om sjukförsäkring torde icke kunna beräknas
komma att träda i kraft förrän tidigast om några år.

I det läge som sjukförsäkringsfrågan sålunda nu befinner sig, framstår
det såsom ytterst angeläget, att i avbidan på den obligatoriska försäkringen
genomföra sådana reformer, som äro ägnade att öka effektiviteten hos den
nuvarande, av de erkända sjukkassorna handhavda frivilliga försäkringen.
De främsta bristerna hos denna försäkring äro, att man icke kan vinna
tillfredsställande anslutning, samt att försäkringen lämnar otillräckligt
skydd för inkomstbortfall vid sjukdom. Som exempel på sistnämnda förhållande
må endast erinras om de av pensionsstyrelsen redovisade uppgifterna
angående den genomsnittliga sjukpenningen. Denna uppgick 1940 till
2 kronor 23 öre, 1948 till 2 kronor 24 öre och 1949 till 2 kronor 25 öre. Ett
uppenbart behov av omedelbar förbättring av denna frivilliga sjukförsäkring
måste anses föreligga.

Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse de reformförslag, som framlagts
i förevarande proposition. Genom den föreslagna höjningen av inträdesåldern
och de vidgade möjligheterna till kollektiv anslutning till sjukkas -

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

sorna torde ytterligare ett stort antal medborgare kunna förväntas komina
att omfattas av sjukförsäkringen. Utskottet är väl medvetet om att enbart
en höjning av sjukpenningbeloppen icke medför en höjning av sjukpenningnivån.
Det hade därvidlag uppenbarligen varit av stor betydelse, om man
genom ökning av statsbidraget kunnat hålla medlemsavgifterna nere på låg
nivå. Av statsfinansiella skäl kan detta dock icke nu komma i fråga. Utskottet
kan därför icke tillstyrka det i motionen 11:491 framförda förslaget,
att statsbidrag för sjukpenningförsäkringen skall utgå med 20 procent i
samtliga sjukpenningklasser, dock med lägst 50 öre per dag.

Genom höjningen av sjukpenningens belopp skapas emellertid möjlighet
för sjukkassornas medlemmar att skaffa sig en sjukförsäkring, som är
betydligt bättre avvägd i förhållande till inkomstbortfallet vid sjukdom än
vad som f. n. är möjligt. Under förarbetena till de nu föreslagna ändringarna
i sjukkasseförordningen har berörts olika åtgärder, som skulle vara
ägnade att bidraga till en höjning av sjukpenningnivån. Departementschefen
pekar sålunda på de vidgade möjligheterna till kollektivt inträde
och kollektiv övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp. Vidare
anser departementschefen vissa resultat kunna uppnås genom samverkan
mellan sjukkassor, arbetsgivare och fackorganisationer. Sjukkasseförbundet
uttalar, att avgifterna för försäkringen för vissa medlemskategorier
skulle reduceras, därest arbetsgivare i ökad omfattning iklädde sig betalningsskyldighet
för del av anställdas avgifter för försäkringen, och att
överläggningar mellan arbetsgivarna och de anställdas organisationer borde
kunna klarlägga, i vad mån denna väg vore framkomlig. Pensionsstyrelsen
omnämner, att, enligt vad styrelsen erfarit, vissa fackorganisationer sökt
verka för att bestämmelser om arbetsgivarbidrag till anställdas sjukförsäkringsavgifter
i erkänd sjukkassa intagas i kollektivavtal. Utskottet vill
understryka angelägenheten av att — även om statsbidraget till kassorna
icke nu kan höjas — övriga åtgärder vidtagas, som kunna bidraga till en
önskvärd höjning av sjukpenningnivån. Särskilt de nya möjligheterna till
kollektiv anslutning till sjukkassa och kollektiv uppflyttning böra uppmärksammas
och befrämjas.

B. De särskilda förslagen.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om de erkända lokalsjukkassornas
verksamhetsområden och om samarbetet mellan erkända sjukkassor
ha icke föranlett utskottet att göra något särskilt uttalande därom.

Vad angår de erkända sjukkassornas skyldighet och rättighet att bedriva
annan verksamhet har i propositionen hl. a. föreslagits, att, i den mån
Konungen så förordnar, erkänd sjukkassa skall vara pliktig att inom sitt
verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda
vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet.
Motsvarande bestämmelse finnes redan intagen i sjuk -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

kasseförordningen. I motionen II: 488 yrkas, att — i enlighet med vad
som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring — kassorna skola åläggas
att under angivna förutsättningar jämväl tillställa socialregistret behövliga
uppgifter. Enligt 1936 års lag om socialregister är erkänd sjukkassa pliktig
att efter framställning tillhandagå det registerförande organet med upplysning
angående från kassan till viss angiven person utgående hjälp. Kassan
å sin sida är berättigad att efter framställning erhålla för sin verksamhet
erforderliga uppgifter från registret beträffande viss angiven person. Att i
lagen om allmän sjukförsäkring intagits en bestämmelse om skyldighet att
underrätta socialregistret berodde främst därpå, att, därest obligatorisk
försäkring infördes, det ansågs ofrånkomligt att understöden bringades till
vederbörande socialregisters kännedom i den mån, de kunna vara av någon
större betydelse för socialvården i övrigt. Man räknade med att uppgiftsskyldigheten
skulle utformas så, att den icke medförde större besvär för
kassorna än vad som vore oundgängligen nödvändigt. Pensionsstyrelsen har
i sitt förslag till revision av sjukkasseförordningen ansett det obehövligt,
att i förordningen intaga föreskrift om skyldighet att tillställa socialregistret
uppgifter.

Utskottet är av den uppfattningen, att så länge sjukförsäkringen icke är
obligatorisk, de i lagen om socialregister intagna föreskrifterna om uppgiftsskyldighet
äro tillräckliga. Det kan därför icke anses erforderligt,
att i sjukkasseförordningen införa någon sådan bestämmelse angående
själva uppgiftsskyldigheten, som motionären föreslagit. Ej heller kan det
anses påkallat, att nu i förordningen intaga någon särskild erinran angående
den redan gällande bestämmelsen att kassorna efter framställning
av det registerförande organet äro pliktiga att tillhandagå med upplysningar.
Utskottet avstyrker därför motionen II: 488. Utskottet vill dock i
detta sammanhang framhålla vikten av att de erkända sjukkassorna och
kommunernas olika organ för hjälpverksamhet samverka med varandra
samt erinra om den betydelse, som socialregistret har för dylik samverkan.

Med hänsyn till det nu anförda får utskottet således förorda, att bestämmelserna
angående de erkända sjukkassornas skyldighet och rättighet att
bedriva annan verksamhet erhålla den i propositionen föreslagna utformningen.

De föreslagna villkoren för inträde i erkänd sjukkassa finner utskottet
väl avvägda, och utskottet ansluter sig till departementschefens ståndpunkt
jämväl i denna del.

Även om frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen icke nu i sin
helhet kan lösas, tala enligt utskottets mening mycket starka skäl för den
partiella reform, som föreslås i propositionen. Såsom sjukhustandläkareföreningen
framhållit, måste det anses inkonsekvent, att viss tand- och
munkirurgisk behandling, vilken kan utföras av såväl läkare som tandläkare,
skall vara bidragsgill endast om den utföres av läkare. Särskilt stötande ter

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

25

sig denna olikhet, när behandlingen å ett och samma lasarett utföres antingen
av en läkare å öronavdelningen eller av en tandläkare å tandvårdsavdelningen
eller exempelvis å en tandläkarhögskola i ena fallet av en professor,
som tillika är legitimerad läkare, och i andra fallet av en vid högskolan
anställd tandläkare.

Enligt propositionen skall sjukvårdsersättning kunna utgå endast för
tandläkarvård, som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus. I likalydande motionerna I: 370 och II: 489 föreslås
emellertid, att ersättning skall kunna utgå även vid behandling å distriktstandpoliklinik
eller av privatpraktiserande tandläkare i den utsträckning
erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning och materiella
utrustning fyllas. Vissa vägande skäl kunna onekligen åberopas för motionärernas
ståndpunkt, såsom exempelvis att personer, som äro bosatta på
långt avstånd från nyssnämnda inrättningar, få vidkännas betydande resekostnader
och tidsförlust.

Den föreslagna utvidgningen av rätten till sjukvårdsersättning till att
avse även viss tandvård måste betraktas som försöksverksamhet. Någon
tids erfarenheter av denna verksamhet bör då avvaktas, innan man genomför
en ytterligare utvidgning i den riktning, som motionärerna föreslagit.
Vidare må framhållas, att den tandvård, för vilken ersättning skall kunna
utgå, kommer att avse endast svårare former av sjukdom i tänderna; det
blir här fråga om specialistvård. Det torde då vara följdriktigt, att såsom
villkor för rätt till ersättning uppställa den begränsningen, att vården skall
lämnas å sådan inrättning, beträffande vilken garanti finnes för att tandläkare
med särskild utbildning och erfarenhet i tandkirurgi in. m. verkligen
står till förfogande. I praktiken torde det knappast låta sig göra att
genomföra en sådan avgränsning, som föreslås i motionerna, d. v. s. »i den
utsträckning erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning
och materiella utrustning fyllas». Enligt utskottets mening bör man i detta
sammanhang jämväl beakta, i vilken utsträckning den föreslagna rätten
till ersättning för tandvård kan komma att påverka medlemsavgifterna. Utskottet
kan därför icke tillstyrka motionärernas förslag utan förordar de
i propositionen föreslagna bestämmelserna.

Mot utformningen av bestämmelserna angående sjukpenningens storlek,
moderskapshjälp vid återinträde och om tillsyn å erkända sjukkassor har
utskottet icke funnit anledning till erinran.

I motionen I: 368 yrkas, att sådana ändringar i gällande bestämmelser
skola genomföras, att sjukkassorna befrias från skyldigheten att i sina
stadgar ha införda bestämmelser rörande förhållanden, som äro reglerade
i sjukkasseförordningen. Därigenom skulle kassornas stadgar kunna avsevärt
förenklas, och stadgeändringar skulle som regel ej behöva ske, då
en tvingande föreskrift i sjukkasseförordningen ändrades. Detta skulle
innebära en stor lättnad såväl för tillsynsmyndigheten — som har alt

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

granska och registrera alla stadgeändringar -—■ som för kassorna. Avsevärda
kostnader avseende föreningssammanträden, nytryckning eller omtryckning
av stadgar m. m. skulle också kunna undvikas. Till stöd för
sitt yrkande hänvisar motionären vidare till att pensionsstyrelsen föreslagit
sådan ändring av bestämmelserna.

Även om sålunda starka skäl kunna åberopas för motionärens förslag,
torde detta dock icke nu böra genomföras. Därför skulle nämligen krävas
omarbetning ej blott av vissa bestämmelser i lagen om understödsföreningar
utan jämväl av sådana bestämmelser i sjukkasseförordningen, vilkas sakliga
innehåll i övrigt ej ansetts böra omprövas i nu förevarande sammanhang.
Bestämmelserna finge i stor utsträckning göras obligatoriska eller i
varje fall givas sådan utformning, att de skulle äga tillämpning, därest
kassornas stadgar ej reglerade förhållandet. Då pensionsstyrelsen framlade
sitt förslag till ändringar i sjukkasseförordningen, räknade styrelsen med
en mycket genomgripande revision av sjukkasseförordningen. Sedan ändringarna
ansetts böra avsevärt begränsas, har den i motionen upptagna
frågan sålunda kommit i ett annat läge. Vidare må framhållas, att de i
propositionen föreslagna ändringarna i sjukkasseförordningen under alla
förhållanden medföra, att kassornas stadgar nu måste ändras, men att anledning
finnes att förvänta, att, intill dess förslag om obligatorisk sjukförsäkring
kan framläggas, ytterligare stadgeändringar till följd av ändringar i
sjukkasseförordningen ej skola behöva vidtagas. På grund av vad nu anförts
kan utskottet icke tillstyrka ifrågavarande motion, 1: 368.

I likalydande motionerna I: 369 och II: 487 hemställes om sådana ändringar
i sjukkasseförordningen, att sjukvårdsersättning från erkänd sjukkassa
skulle kunna utgå jämväl vid sjukdom, som drabbar föräldralösa
barn och barn till föräldrar, vilka på grund av ålder och hälsotillstånd nu
icke kunna beviljas inträde i erkänd sjukkassa. De erkända sjukkassorna
äro understödsföreningar för inbördes bistånd, vilka avse att bereda sina
medlemmar sjukhjälp m. m. Redan med hänsyn härtill möta vissa principiella
betänkligheter mot att utvidga rätten till sjukvårdsersättning så,
att personer skola kunna inträda i kassorna icke för sin egen eller sin
familjs del utan för att tillförsäkra en viss kategori barn ifrågavarande
förmåner. Tänkbart vore, att införa vissa generella bestämmelser. Då förevarande
spörsmål i tidigare sammanhang prövats av pensionsstyrelsen
har emellertid framhållits, att det icke torde låta sig göra att ålägga de
erkända sjukkassorna att utan rätt att uttaga avgifter utgiva sjukhjälp till
samtliga barn, vilkas fader eller moder äga tillträde till erkänd sjukkassa
men underlåta att söka inträde. Det torde vidare bliva förenat med stora
administrativa svårigheter att avskilja sistnämnda barnkategori.

Oaktat vad nu anförts, finner utskottet i likhet med motionärerna det
mindre tillfredsställande, att ifrågavarande barn icke skola kunna komma
i åtnjutande av den med statsbidrag understödda sjukförsäkringen. Utskot -

Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 27

tet har därför i och för sig intet att erinra mot att möjligheterna att skapa
likformighet i fråga om barnförsäkringen närmare undersökas. När en
obligatorisk allmän sjukförsäkring införes försvinner emellertid de nuvarande
missförhållandena. Vidare fordras, innan ett sådant förslag som
det av motionärerna framlagda genomföres, ytterligare utredning och överväganden.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke nu böra föreslå någon
åtgärd i anledning av motionerna. Skulle emellertid genomförandet av den
allmänna sjukförsäkringen fördröjas utöver vad som nu kan beräknas,
får spörsmålet upptagas till förnyat övervägande. Utskottet vill slutligen
anmärka, att den förordade höjningen av åldersgränsen för inträde i sjukkassa
medför en viss förbättring även i den del, varom nu är fråga.

I likhet med vad pensionsstyrelsen föreslagit hemställes i motionen I: 373,
att lokalkassas sjukhjälpstid skall vara 90 dagar i stället för 18 dagar.
Redan enligt de nuvarande bestämmelserna må lokalsjukkassa, som har
minst 500 medlemmar och som kan redovisa sjukhjälpsfond till betryggande
belopp, av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela sjukhjälp
under 90 dagar. Denna möjlighet har också utnyttjats i stor utsträckning.
Sålunda uppgick vid utgången av år 1950 antalet »18-dagarskassor» endast
till 184 av samtliga 1 072 lokalsjukkassor. Med hänsyn till nu nämnda
förhållanden finner utskottet icke tillräckliga skäl föreligga att för den tid,
som återstår till dess den allmänna sjukförsäkringen kan genomföras,
ändra de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstiden. Det framstår dock
såsom önskvärt, att sjukhjälpstiden för alla lokalsjukkassor, som uppfylla
de i förordningen uppställda villkoren, utsträckes till 90 dagar, och att
kassorna således frivilligt medverka härtill.

I motionen II: 490 hemställes om utredning angående inrättande av en
delegation för sjukförsäkringsärenden inom pensionsstyrelsen. Motionären
anser, att fastare former för samråd och samarbete skulle vara till hjälp
vid den effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen, som avsikten nu
är att påbörja. Utskottet vill till en början erinra om att i enlighet med
bestämmelserna i sjukkasseförordningen redan f. n. en sjukkassenämnd
finnes, vilken består av personer med sakkunskap beträffande det statsunderstödda
sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare. Nämnden har
att sammanträda inför pensionsstyrelsen för att samråda beträffande angelägenheter,
som röra det statsunderstödda sjukkasseväsendet. Hinder möter
icke att vid nämnden fästa personer, som icke äro direkt aktiva sjukkassemedlemmar
men dock starkt intresserade av denna verksamhet. Härutöver
bedrives ytterligare samarbete mellan pensionsstyrelsen och sjukkasserörelsen.
Pensionsstyrelsen har sålunda innan avgöranden träffats i frågor av
större vikt, som beröra de erkända sjukkassornas verksamhet, brukat kalla
ordförandena och de verkställande tjänstemännen i centralsjukkassorna
ävensom i viss utsträckning kassörer och ordförande i lokalsjukkassor till
sammanträde inför pensionsstyrelsen. I betydelsefulla frågor sker i regel

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

samråd jämväl med sjukkasseförbundet. Enligt vad utskottet inhämtat
från pensionsstyrelsen har från sjukkassehåll icke framställts önskemål
om att samråd och samarbete mellan pensionsstyrelsen och sjukkassorna
skulle bedrivas i andra former än för närvarande. Sådana skäl som åberopades
för inrättandet av arbetslöshetsförsäkringsdelegationen — till vilken
motionären hänvisar — kunna icke anses föreligga i fråga om sjukkassei
öreisen. Detta gäller med hänsyn till såväl pensionsstyrelsens organisation
och sammansättning som ärendenas art. Utskottet avstyrker därför motionen
II: 490.

Enligt kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor må sjukdagsbidraget
ej beräknas för dag, då medlem, vilken är på stadigvarande sätt
och med full sysselsättning anställd i statens tjänst, på grund av denna
anställning åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med
minst 1 krona. Vidare stadgas i sjukkasseförordningen, att för medlemmar,
för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, skola de fasta
avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden
skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av bidraget.
Vidare må i samband härmed anmärkas, att barntillägg utgår endast såframt
utgivandet av sjukpenningen medför rätt till statsbidrag. I motionen
I: 367 hemställes, att riksdagen skall fatta de beslut som erfordras för att
i statens tjänst anställda medlemmar av erkänd sjukkassa skola i fråga om
sjukdomsbidrag och barntillägg bli jämställda med övriga medlemmar i
sådan kassa.

Vid tillkomsten av ovannämnda bestämmelse hävdades, att det icke
läte sig förneka, att principiella skäl talade för upprätthållandet av ett
förbud mot utbetalande av sjukdagsbidrag i sådana fall, då staten själv
utbetalade avlöning till betydande belopp under sjukdom. Statsanställda
sjulckassemedlemmar skulle således om sjukdagsbidrag utginge få högre
statlig sjukersättning än andra statsanställda. Såsom motionären framhållit
synes bestämmelsernas utformning leda till ganska avsevärda praktiska
svårigheter och medföra betydande merarbete för sjukkassorna. Men de
principiella skäl, som motiverade bestämmelsens tillkomst, kunna icke
frånkännas betydelse. Vissa andra grupper anställda, som ur principiella
synpunkter borde likställas med statsanställda, kunna på grund av de
praktiska olägenheterna icke inbegripas under undantagsbestämmelsen.
Detta utgör dock icke i och för sig bärande skäl för att slopa den nuvarande
bestämmelsen. Bestämmelsens slopande skulle också medföra en icke
oväsentlig ökning av statens kostnader för sjukförsäkringen. Utskottet kan
därför icke tillstyrka, att det i motionen 1:367 framförda förslaget nu
genomföres. Därest i avbidan på förslaget om allmän sjukförsäkring möjligheter
till ökning av statsbidraget till de erkända sjukkassorna skulle yppas
och grunderna för statsbidraget därvid komma att ändras, anser utskottet
dock att det av motionären berörda spörsmålet bör upptagas till övervägande.

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna I: 367, I: 368, I: 369, I: 370 och I: 373
samt II: 487, II: 488, II: 489, II: 490 och II: 491 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, Bengtson och Nils Theodor Larsson*;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fru Nordgren, herrar
Nilsson i Göteborg, Hagård, fru Västberg, herrar Lundberg och Carlsson i
Bakeröd* samt fru Sjöstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

#

RESERVATIONER

1) av fru Västberg;

2) av herr Bengtson, som ansett,

a) att av utskottets utlåtande i avsnitt B. de tre stycken å s. 24—25,
vilka börja respektive sluta med orden: »Även om--—• anställd tandläkare»
och »Enligt propositionen --—■ och tidsförlust» samt »Den

föreslagna---föreslagna bestämmelserna» bort erhålla följande lydelse:

Även om frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen icke nu i
sin helhet kan lösas, tala enligt utskottets mening mycket starka skäl för
en partiell reform. I propositionen föreslås, att sjukvårdsersättning skall
utgivas för utgifter till tandläkarvård, avseende sådan behandling som
angives i en av Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid
centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus.

I likhet med vad som anförts av Sveriges tandläkarförbund och Sveriges
läkarförbund finner utskottet det olämpligt, att ersättning från sjukkassa
skall kunna utgå endast om behandlingen skett på nyssnämnda inrättningar.
I tandläkarutbildningen ingår utbildning i de behandlingsformer,
varom nu är fråga. Flertalet tandläkare behandla också i sin dagliga praktik
fall av hithörande slag. Varje tandläkare har rätt att utföra även de svåraste
fall av tandoperationer, och det torde därför icke vara tillrådligt, att

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

uppdela tandläkarkåren på sätt som föreslagits i propositionen. Det torde
utan tvekan kunna konstateras, att tandläkarkåren fullgör sitt yrke under
största ansvar, och därför torde man kunna förutsätta, att särskilt svårbehandlade
fall komma att remitteras för specialbehandling, då detta är
oundgängligen nödvändigt.

En begränsning av ersättningen för tandvård på sätt som föreslagits i
propositionen skulle medföra avsevärda nackdelar för de personer, som äro
bosatta på långt avstånd från de ovannämnda behandlingsplatserna. Dessa
personer skulle få vidkännas betydande resekostnader och tidsförlust, som
icke skulle drabba dem om de i stället behandlades på vederbörande
distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare i hemorten.

b) samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen -— med förklaring att riksdagen med bifall till motionerna
I: 370 och II: 489 funnit viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor -— måtte för
sin del antaga nämnda förslag med den ändringen, att 22 § andra stycket
erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Sjukvårdsersättning enligt vad i
första stycket sägs skall ock utgivas
för utgifter till tandläkarvård,
avseende sådan behandling som angives
i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas vid
centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

(Utskottets förslag:)

Sjukvårdsersättning enligt vad i
första stycket sägs skall ock utgivas
för utgifter till tandläkarvård,
avseende sådan behandling som angives
i en av Konungen fastställd
förteckning.

B. att motionerna 1:367, 1:368, 1:369 och 1:373 samt 11:487, 11:488,
11:490 och 11:491 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216173