Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

7

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckt motion om framläggande för
riksdagen av förslag till sjukförsäkringslag.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
468, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. föreslagit,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl.
Maj :t, sedan erforderliga justeringar med hänsyn till penningvärdets nedgång
vidtagits och av den kommunistiska riksdagsgruppen tidigare föreslagna
ändringar beaktats, måtte för riksdagen framlägga 1947 års sjukförsäkringslag
i så god tid, att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1953».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

När lagen om allmän sjukförsäkring, som utfärdats den 3 januari 1947
(nr 1), antogs vid 1946 års höstriksdag, bestämdes tidpunkten för lagstiftningens
genomförande till den 1 juli 1950. Senare visade det sig nödvändigt
att framflytta tiden för lagens ikraftträdande, varför genom lag den
17 december 1948 (nr 733) förordnades om uppskov med ikraftträdandet
till den 1 juli 1951. Ytterligare anstånd med ikraftträdandet visade sig
emellertid erforderligt, och i enlighet med riksdagens beslut vid höstsessionen
år 1950 förordnades genom lag den 8 december 1950 (nr 621), att
lagen om allmän sjukförsäkring icke skulle träda i kraft förrän å den
senare tidpunkt, som framdeles bestämdes av statsmakterna. Anståndet
betingades av ekonomiska skäl.

I propositionen nr 252 till 1950 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, — efter att ha redogjort för verkställda
kostnadsberäkningar — bland annat följande:

»Av vad förut anförts framgår att man på grundval av det material, som
förelåg vid tiden för sjukförsäkringsreformens beslutande, ansåg sig kunna
beräkna att reformens genomförande skulle medföra en merkostnad för
statsverket å i runt tal 200 milj. kronor om året. Enligt de nya beräkningar,
för vilka nu redogjorts, bör till nämnda belopp läggas ytterligare omkring
53 milj. kronor. Emellertid är att märka att i det belopp på omkring 50 milj.
kronor, som utgår i statsbidrag till de erkända sjukkassorna, ingår ekonomisk
hjälp även vid moderskap med i runt tal 8 milj. kronor, medan någon
dylik förmån icke ingår i den beslutade nya sjukförsäkringen. Sistnämnda
belopp synes därför också böra beaktas, när det gäller att bedöma den ekonomiska
belastning, som kommer att uppstå då den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen avlöses av den beslutade reformen. Dennas genomförande

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

skulle i enlighet härmed komma att medföra en årlig kostnadsökning för
statsverket på omkring 261 milj. kronor.

Av den redogörelse, som chefen för finansdepartementet i särskild ordning
kommer att lämna för det ekonomiska läget och den aktuella statsfinansiella
situationen, torde framgå att utrymme inom statsbudgeten för
en utgiftsökning av ovan antydda storleksordning f. n. saknas. Hur angeläget
det än är att sjukförsäkringsreformen genomföres, synes det sålunda
icke möjligt att låta reformen träda i kraft den 1 juli 1951. Ett ytterligare
uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande blir därför nödvändigt.

Departementschefen framhöll vidare, att den ekonomiska situationen
ansetts böra föranleda, att frågan om den nya sjukförsäkringens finansiering
upptoges till förnyad prövning samt att pensionsstyrelsen erhållit i
uppdrag att undersöka i vad mån genom en ändrad fördelning av statens
kostnader för den allmänna sjukförsäkringen och medlemsavgifterna inom
densamma statens utgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen kunde
nedbringas. Under hänvisning till detta uppdrag och till att utredning
angående den ekonomiska långtidsplaneringen på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området påginge, uttalade departementschefen, att
resultatet av utredningarna borde avvaktas innan tiden för sjukförsäkringens
genomförande bestämdes.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
nr 50 tillstyrkte propositionen.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1951 har
chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående översyn av bestämmelserna
rörande den allmänna sjukförsäkringen m. m. I direktiven för utredningen,
socialförsäkringsutredningen, uttalar departementschefen -—• efter att ha
berört socialvårdskommitténs betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag
— bl. a. följande:

Det synes mig obestridligt, att genom en rationell samordning mellan
den obligatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
— närmast då därigenom att sjukförsäkringen får övertaga regleringen
av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare
-—- åtskilliga fördelar skulle kunna vinnas. Här vill jag särskilt
peka på den vinst, som det måste innebära för de försäkrade, om sjukhjälpen
även vid olycksfall i arbete utbetalades av ett lokalt organ. Därigenom
kunde sådana dröjsmål undgås som lätt bli en följd av olycksfallsförsäkringens
centraliserade organisation. En samordning skulle vidare
innebära en administrativ förenkling, i det att man därigenom skulle kunna
undvika att även det stora antalet snabbt övergående olycksfall gåve anledning
till en ofta komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens
tillämplighet. Jag tänker härvid bl. a. på sådana spörsmål som
huruvida den skadade är att betrakta såsom arbetstagare i lagens mening,
huruvida olycksfallet kan rubriceras såsom olycksfall i arbete resp. därmed
jämställt olycksfall på väg till eller från arbetet eller huruvida en

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 1-j.

åkomma kan anses föranledd av olycksfall. En samordning mellan sjukoch
olycksfallsförsäkringen skulle också vara av betydelse därutinnan att
en rationellare lösning av problemet om placeringen av yrkessjukdomarna
inom försäkringssystemet skulle kunna ernås.

Förslaget rörande yrkesskadeförsäkringen inrymmer åtgärder för att inbegripa
nya betydande medborgargrupper i försäkringen. Därvid skulle i
viss utsträckning den obligatoriska sjukförsäkringen utnyttjas som grund.
Skulle socialvårdskommitténs förslag och önskemål i dessa avseenden förverkligas,
komine den nya yrkesskadeförsäkringen att nära nog få karaktären
av en allmän folkförsäkring. Skälen att behålla två försäkringsformer
vid sidan om varandra för sjukdom resp. olycksfall och yrkessjukdom
synas onekligen mindre bärande. Kommittén har också själv framhållit
som ett framtidsmål att olycksfallsförsäkringen helt inordnades i en
allmän socialförsäkring med trygghetsbehovet som enhetlig norm.

Givetvis är det önskvärt att yrkesskadeförsäkringen blir så effektiv som
möjligt och att de förbättringar av försäkringen som finnas böra vidtagas
också utan uppskov genomföras. Med hänsyn emellertid till vad förut
anförts och då det torde förhålla sig så, att den lämpligaste lösningen av
åtskilliga av föreliggande problem sammanhänger med förefintligheten av
en effektiv sjukförsäkring och samordningen av en dylik försäkring med
olycksfallsförsäkringen, synes det angeläget, att en översyn av sjukförsäkringslagens
hithörande bestämmelser och de nu aktuella bestämmelserna
om olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen i ett sammanhang och utan
dröjsmål kommer till stånd.

För en omprövning av reglerna rörande den beslutade allmänna sjukförsäkringen
tala även andra skäl. Dessa sammanhänga med frågan om
försäkringens finansiering och de förändringar i penningvärdet som inträtt
efter det lagen antogs.

Jag vill härvid erinra om att 1950 års långtidsutredning (SOU 1951: 30)
med utgångspunkt från sin bedömning av det samhällsekonomiska och det
statsfinansiella läget funnit förutsättningarna att genomföra sjukförsäkringsrcformen
under femårsperioden 1951—55 vara i hög grad betingade
av möjligheterna att gå fram på avgiftslinjen. Därest man av statsfinansiella
skäl nödgas ändra grunderna för försäkringens finansiering genom
att minska statsbidragen och höja medlemsavgifterna, kan man emellertid
ej bortse från risken av att den frivilliga tilläggsförsäkringen icke kommer
att utnyttjas i avsedd utsträckning. Härigenom och genom att ersättningsbeloppen
enligt den år 1946 beslutade obligatoriska sjukpenningsförsäkringen
numera — sedan penningvärdet och därmed sjukpenningens realvärde
i hög grad minskat — i många fall kunna förväntas bli otillräckliga,
ökas faran för underförsäkring. Även penningutvecklingen och det statsfinansiella
läget påkalla alltså alt hithörande spörsmål ånyo övervägas.

Jag förordar därför att hela det problemkomplex det här gäller göres
till föremål för omprövning av särskilda sakkunniga. Med beaktande av
vad som tidigare i olika sammanhang i saken förekommit böra dessa sakkunniga
klarlägga såväl möjligheterna alt genomföra eu samordning av
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som de fördelar och nackdelar,
vilka äro förknippade därmed. Det bör utredas i vad mån förmånerna
vid olycksfall i arbete skulle kunna utgå efter samma grunder som sjukhjälpen
i allmänhet. I synnerhet böra skälen för och mot en gemensam
sjukpenningskala inom sjukförsäkringen och de första veckornas sjuktid

2—.185 r>* Jlihavg till riksdagens protokoll 11) 5:1. It sand. 9 avd. Nr 14—15.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

inom olycksfallsförsäkringen fixeras. Därvid bör prövas huruvida det är
möjligt att låta olycksfallsförsäkringens skala bli gällande även för sjukförsäkringen
eller om man bör låta sjukpenningen utgå efter andra för de
båda försäkringsgrenarna gemensamma grunder. Den tanken har också
framförts, att det skulle vara möjligt att låta alla som ha viss minimiinkomst
bli obligatoriskt försäkrade för visst grundbelopp och att obligatoriskt
tillförsäkra de löneanställda cn efter vederbörandes arbetsförtjänst avvägd
tilläggssjukpenning med rätt för andra att frivilligt försäkra sig för
motsvarande förmån. Kostnaderna skulle kunna tänkas fördelade mellan
staten, arbetsgivarna och de anställda.

Den omständigheten att i det föregående talats om ersättning från sjukförsäkringen
under de första veckornas sjuktid för olycksfallsskadade innebär
icke att vid utredningen ej bör övervägas även en förhållandevis lång
sådan tid.

Såsom framgår av vad förut anförts bör finansieringsfrågan utredas
med hänsyn till både de statsfinansiella möjligheterna och en ändrad konstruktion
av sjukförsäkringen. Det bör alltså undersökas på vad sätt statsverkets
totala kostnader kunna nedbringas under det belopp, som skulle
erfordras därest statsbidraget utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade
grunderna. I samband därmed bör prövas huruvida möjligheterna att
genomföra en allmän sjukförsäkring underlättas genom ett etappvist genomförande
därav även i annan ordning än som tidigare diskuterats. Frågan
om karenstiden bör beaktas. Likaså bör såsom redan antytts övervägas i
vilken omfattning arbetsgivarna böra deltaga i finansieringen av de båda
försäkringsgrenarna.

Ett problem, som ej får förbises, är huruvida en sådan omläggning av
försäkringssystemet varom det här är fråga bör föranleda ändring i det
uppbördsförf arande, som lagfästs i fråga om den allmänna sjukförsäkringen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt alla de skiftande administrativa
och organisatoriska spörsmål som uppkomma vid en samordning mellan
olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Departementschefen slutar med att framhålla, att den förordade översynen
bör ske med all möjlig skyndsamhet.

Utskottet. Som av det ovanstående framgår ha särskilda sakkunniga
tillkallats för att verkställa översyn av bestämmelserna rörande den allmänna
sjukförsäkringen m. in. De sakkunniga skola undersöka möjligheterna
att genomföra en samordning mellan den obligatoriska sjukförsäkringen
och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen samt ompröva
frågan om sjukförsäkringens finansiering. Sistnämnda fråga skall utredas
med hänsyn till både de statsfinansiella möjligheterna och en ändrad konstruktion
av sjukförsäkringen. I anledning av uppskovet med sjukförsäkringsreformens
genomförande har i proposition nr 35 föreslagits en effektivisering
av den av de erkända sjukkassorna handhavda frivilliga sjukförsäkringen.
I sitt utlåtande nr 16 har utskottet tillstyrkt de i sistnämnda
proposition framlagda förslagen. Med hänsyn till det läge, sjukförsäkringsfrågan
således befinner sig i, kan det icke komma i fråga att låta 1947 års
lag om allmän sjukförsäkring träda i kraft den 1 januari 1953. Utskottet
får därför hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 11

att förevarande motion, II: 468, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, fru Svenson* och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,
fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken
Höjer och fru Sjöstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.