Nr 14—15.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
1
Jfr 14.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande
av fem dagars arbetsvecka.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
149, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dahlgren m.fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsamt
förslag till sådan ändring, som innebär, att lördagen blir fridag och att
alltså arbetsveckan skall bestå av fem dagar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna
arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag
inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.
Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,
såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de
s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra
undantag. Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna
arbetstidslagen, medan andra avse vissa former av arbete.
Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid
den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete
under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något
dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget
för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet
under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda
arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar
48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag
av arbeten m. m.
För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser
om arbetstiden.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades
arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn
av arbctstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anförde statsrådet
Mossberg bland annat följande:
Under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom
näringslivet bar vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av
arbetstiden framförts. Skäl härför ha anförts både ur arbetarskyddssyn
1—385
62 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 14—15.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
punkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning
av normalarbetstiden torde emellertid med hänsyn till det rådande produktionslaget
icke nu låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen,
som jag förordar, torde därför utredningsarbetet för närvarande
böra inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden
för vissa yrken, något som jag i fortsättningen vill närmare beröra.
Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har
aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29
juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord in. m.
hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till
grund för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört
i sitt utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän
arbetstidsförkortning vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis
lång sikt, men ansåg däremot, att en förkortning av arbetstiden vore möjlig
vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet
fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden
vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara
av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet
om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål
för utredning.
Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende är emellertid
endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkalla en
lösning. Till en början är det självfallet att vid en inskräkning av normalarbetstiden
för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till
övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande
arbete. Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga
om övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande
av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938
års riksdags hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt
att på denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen,
som det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma
övertidsarbete i större utsträckning än tidigare.
Till här anförda skäl för ytterligare begränsning av normalarbetstiden
inom vissa yrken kommer ytterligare en annan, icke oväsentlig synpunkt.
I tider av allmän brist på arbetskraft föreligger en latent risk för att arbetskraften
söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller
arbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande har under
den senaste tiden gjort sig kännbart vid bland annat gruvor och järnbruk.
Det bör i detta sammanhang erinras därom att underjordsarbetare
inom gruvindustrien före den stora arbetstidsreformen hade en kortare
arbetstid än övriga yrkesgrupper, ett förhållande som upphörde att gälla
i och med åttatimmarsdagens genomförande. För arbetare under jord har
genom kollektivavtal dock fastställts kortare arbetstid vid skiftarbete. Jag
finner sålunda, att utredningen i detta sammanhang jämväl till prövning
bör upptaga frågan huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa
tunga yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft
till dessa.
En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt
berör centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra
lagutskottet anfört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn
av lagstiftningen böra ske.----Jag vill förorda, att de sakkunniga,
därest de så finna lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål, som
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
3
kunna lösas fristående, och avlämna förslag härutinnan utan att avvakta
utredningens slutförande i dess helhet. Jag vill i detta sammanhang särskilt
framhålla frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstids- och semesterhänseende.
Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t vidare chefen
för socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att
utreda frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I
direktiven för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för
socialdepartementet bland annat följande:
Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,
såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens
längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att
en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.
Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om
en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper av
arbetstagare, som här åsyftas, bland annat skiftarbetarna, är emellertid
också frågan om förlängd semester aktuell, över huvud taget består ett
sådant samband mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt
böra upptagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill
finner jag det angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om
en reviderad arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden
upptages till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt
måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex
bli föremål för samtidigt bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en
smidigare form för tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas,
om de båda problemen samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra,
att det i vissa fall kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den
förlängda semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna
eller att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att
motsvarande resultat uppnås. Erinras må jämväl, att riksdagen i skrivelse
den 23 maj 1947 (nr 247) hemställt om utredning beträffande frågan om
ökad ledighet för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara
föreligger, samt att riksdagen därvid antytt att den ökade ledigheten
kunde beredas årligen i form av ökad semester eller kortare arbetstid
per dag eller vecka.
Frågan om förkortning av arbetsveckan har vid olika tillfällen varit
föremål för riksdagens prövning. Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande
motioner, I: 8 och II: 6, om alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,
att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40
timmars arbetsvecka för alla arbetstagare.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
II: 6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Hantverks- och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga
yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs
möjliggöra en förkortning av arbetstiden.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
Arbetstidsutredningen ansåg, att frågan förr eller senare måste tagas upp
till allvarligt övervägande. Frågan gällde närmast att avgöra tidpunkten
för en sådan reform. Utredning borde icke ske, förrän man med någorlunda
säkerhet kunde bedöma, att ekonomiska möjligheter förelåge för en förkortning
av arbetstiden, men en utredning av denna art bleve mycket snart föråldrad.
Det syntes icke möjligt att utan allvarliga ekonomiska återverkningar
för hela det svenska samhället genomföra en generell arbetstidsförkortning
inom de närmaste åren. Man borde tills vidare fortsätta på de partiella
reformernas väg. Hänsyn måste vidare tagas till frågan om införande
av allmän tre veckors semester. Arbetstidsutredningen anförde vidare, att
den under den tid den vore verksam komme att följa utvecklingen och därvid
överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Skulle så visa sig, komme utredningen att framlägga sina synpunkter
för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven
för utredningen, som kunde vara betingade.
Landsorganisationen förklarade sig i princip vidhålla kravet på en allmän
arbetstidsförkortning men underströk, att den icke finge ske på bekostnad
av arbetarnas reallöne- och levnadsstandard samt att det vore ett
problem, som endast kunde vinna sin lösning i internationellt sammanhang.
Som en i varje fall omedelbar återverkan av en sådan reform måste
man räkna med en produktionsminskning. Värdet av en då verkställd utredning
skulle därför bli av ringa värde.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren
godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:
Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att
en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en
förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid
främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat
skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad
ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan eu generellt förkortad
arbetstid och förlängd semester.
Ä andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att
tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det
måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet
av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,
medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt
öka det.
Motionen I: 8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens
andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade
utskottet bland annat:
Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva
sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande
måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden
av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskat
produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkom
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
mer frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma
arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad
arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.
Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna
att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt
ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses
genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreligga
för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid
även böra upptagas till'' övervägande frågan om att genom lagstiftning
söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet
i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen
undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu,
snart bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning
på området i framtiden.
Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,
som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan
skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 anförde:
Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag förelågo
yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte den då
väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen
torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger
även nära med frågan om en generell utökning av semestertidens
längd. Sistnämnda fråga är under utredning och betänkande i ämnet är att
förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning
av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer
och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte
fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,
så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,
om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Skulle så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter
för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för
utredningen, som kunna vara betingade.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Arbetstidsutredningen har framlagt
1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40
timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU
1947:65);
2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för
treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);
3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden
för flottningsarbetare (SOU 1949:58);
4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester
(SOU 1950:32).
Utredningen är för närvarande sysselsatt med en revision av arbetstidslagstiftningen,
och utredningen bär utarbetat eu promemoria rörande
6
Andra lagutskottets utlåtajide nr 14.
ny arbetstidslagstiftning ävensom ett preliminärt förslag till ny arbetstidslag.
Utredningen kommer vidare att till behandling upptaga frågor
sammanhängande med förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare.
Utskottet. Den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet
medför onekligen hårda påfrestningar för arbetstagarna och framkallar ett
ökat behov av rekreation och avkoppling. Frågan om en generell förkortning
av arbetsveckan till fem dagar får emellertid ses på förhållandevis
lång sikt. En sådan reform torde få avsevärda ekonomiska återverkningar
på hela samhället. De ekonomiska möjligheterna för reformen måste föredå
den i annat fall kan komma att ske på bekostnad av arbetstagarnas
reallöne- och levnadsstandard.
Då riksdagen 1950 behandlade frågan om en generell förkortning av
arbetstiden ansågs, att ekonomiska förutsättningar för en sådan reform
saknades. Ej heller vårt nuvarande produktionsläge kan, särskilt med hänsyn
till den vid fjolårets riksdag beslutade reformen om tre veckors semester,
anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning. I anslutning härtill
må erinras om att arbetstidsutredningen i tidigare sammanhang uttalat,
att utredningen, så länge den vore verksam, komme att följa utvecklingen
och därvid överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Skulle så visa sig bliva fallet, komme utredningen att
framlägga sina synpunkter för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar
i direktiven för utredningen, som kunde vara betingade.
Tills vidare får man därför enligt utskottets mening lösa frågan om
arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden och
genom partiella reformer lagstiftningsvägen. Framhållas må, att arbetstidsutredningen
f. n. är sysselsatt med frågan om arbetstidsförkortning för
vissa grupper av arbetstagare med särskilt pressande arbete.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 149, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, fru Svenson* och herr Bengtson; samt
från andra kammaren:, herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,
fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken
Höjer och fru Sjöstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.