Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

7

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 309 i första kammaren av
herr Cassel samt nr 403 i andra kammaren av herr Hagård.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en sådan omarbetning av 9 §
1 mom. och 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik in. m., att bestämmelserna om kungörande
i tidning rörande ansökan om trafiktillstånd utga, samt att det måtte tillkomma
»trafikinspektör» att godkänna bil, som skall brukas i yrkesmässig
trafik.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 25 oktober 19A0 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller
godsbefordran. Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.
Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran
av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter
under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande
icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.
Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna
i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen
inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande
4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

till beställningstraiik för personbefordran med stationsort i stad meddelas
av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd
av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där
stationsort för beställningstrafik skall förläggas. Trafiktillstånd skall, såvitt
ej angår linjetrafik för personbefordran, innefatta föreskrift om det
antal automobiler och släpfordon, varmed trafiken må bedrivas, samt om
den största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil
eller släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person-
eller godsbefordran, må utan särskilt tillstånd brukas i yrkesmässig
trafik. (5 §.)

Vad i förordningen stadgas angående trafiktillstånd gäller i tillämpliga
delai jämväl beträffande tillstand till ökning av det antal automobiler, med
vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller till insättande
av släpfordon för person- eller godsbefordran i sådan trafik eller till
sadant utbyte av automobil eller släpfordon, som medför höjning av den
största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd
må befordras med fordon i trafiken. (6 §.)

Angående beställningstrafik stadgar 9 § i förordningen följande om
handläggningen av ärenden rörande ansökan om trafiktillstånd.

Över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, som det ankommer
på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyndigheten
i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,
avses skola hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand
bestämd tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare
av yrkesmässig trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle
att yttra sig. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas
av sökanden. (1 mom.)

Över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, vars beviljande
ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden från vederbörande länsstyrelse
infordra yttrande, före vars avgivande länsstyrelsen skall i tilllämpliga
delar iakttaga bestämmelserna i 1 mom. (2 mom.)

Vad i 1 mom. är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas beträffande
behandling av ansökan om sådant trafiktillstånd, vars meddelande
ankommer på polismyndighet i stad. (3 mom.)

Ansökan om trafiktillstånd må, utan hinder av vad sålunda föreskrivits,
genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör beviljas.
(10 §.)

Likaledes må infordrande av yttranden inskränkas eller underlåtas, då
ansökan avser tillstånd

att uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från skola,

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt
ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å
viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet automobiler eller insätta
släpfordon för person- eller godsbefordran i viss trafik,

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

att i beställningstrafik utbyta omnibus eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon, såvitt därigenom den största
sammanlagda last, som enligt gällande trafiktillstånd må medföras å fordonen,
icke höjes till mer än två och ett lialvt ton eller eljest med mer än
femton procent, eller

att i linjetrafik för personbefordran för annan än passagerare medföra
högst femhundra kilogram gods eller i dylik trafik använda släpfordon för
godsbefordran, vars maximilast icke överstiger femhundra kilogram. (11 §.)

25 § 1 mom. i förordningen lyder:

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, i
fråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse,
som nämnden bestämmer. Då godkännande sökes skall företes
intyg av besiktningsman att autoinobilen är för trafiken lämplig samt,
därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om
automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas
i automobilregistret. Sökes godkännande av registrerad automobil hos annan
länsstyrelse än den, där automobilen registrerats, skall sökanden dessutom
förete vederbörligt utdrag ur automobilregistret. Ej heller må i yrkesmässig
trafik användas släpfordon för person- eller godsbefordran utan att
fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande,
som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den
största last, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen eller
släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkännas
allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola
för trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelsen
eller i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet,
av denna. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare,
som må befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten
fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, av
vederbörande myndighet återkallas.

Kungörande av ansökan.

1927 års motorfordonssakkunniga upptogo i 27 § 1 mom. i sitt författningsförslag
stadgande att, när tillstånd till stadstrafik eller länstrafik
söktes, myndighet, som hade att meddela trafiktillståndet, skulle genom
tillkännagivande i ortstidningar bereda trafikföretag, som berördes av den
ifrågasatta trafiken, tillfälle yttra sig över ansökningen.

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag uteslöts denna punkt i de
sakkunnigas förslag.

I propositionen nr 193 till 1933 års riksdag med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av 1930 års motorfordonsförordning upptogs
emellertid i nära överensstämmelse med 1927 års motorfordonssakkunnigas
förslag föreskrift för tillståndsmyndighet att kungöra ansökan om
trafiktillstånd. Härtill föreslogs stadgande, alt kostnaderna för dylikt tillkännagivande
skulle gäldas av sökanden.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Departementschefen anförde i propositionen följande:

Fullgörandet av det beträffande dylik ansökan föreskrivna kommunikationsförfarandet
torde stundom bereda länsstyrelserna vissa svårigheter, i
det att det kan vara svårt nog att avgöra, vilka järnvägs- eller andra trafikföretag,
som beröras av den ifrågasatta linjetrafiken, eller vilka de »andra,
som ärendet kan angå», äro. Då emellertid denna trafik skall bedrivas å
viss vägsträcka — eller, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit,
mellan vissa orter — kommer trafiken följaktligen alltid att bedrivas inom
ett område med tämligen givna gränser, något som självfallet underlättar
nyssberörda avgörande. Annorlunda är förhållandet beträffande länstrafiken.
Med avseende å ifrågasatt dylik trafik torde länsstyrelsen ofta sakna
möjlighet att på förhand avgöra, vilka som komma att därav beröras.

Erfarenheten torde emellertid hava utvisat, att det för en behörig prövning
ur behovs- och lämplighetssynpunkt av ansökningar om tillstånd till
länstrafik bör anordnas i huvudsak samma förfarande som i fråga om ansökningar
om tillstånd till linjetrafik.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört om svårigheten att avgöra, vilka som
beröras av en ifrågasatt länstrafik, förefaller det dock, att det material,
som erfordras för en riktig tillämpning av föreskriften i 27 § 2 mom. första
stycket enligt dess av mig förordade lydelse, skulle bättre och lättare tillföras
länsstyrelserna, därest i ungefärlig överensstämmelse med det av
1927 års motorfordonssakkunniga föreslagna stadgandet upptoges föreskrift,
att — innan tillstånd till länstrafik beviljas — i tidning inom länet
skulle kungöras, att ansökan därom inkommit till länsstyrelsen samt att
den, som ville yttra sig i anledning av ansökningen, d. v. s. närmast andra
utövare av yrkesmässig automobiltrafik samt järnvägs- och sjöfartsföretag,
ägde att inom viss tid inkomma till länsstyrelsen med sådant yttrande.

Ett förfaringssätt av nu angiven innebörd, varigenom länsstyrelserna
skulle befrias från svårigheten att avgöra, vilka som skulle höras över ansökningar
om tillstånd till länstrafik, torde emellertid förutsätta, att kungörandet
städse sker i tidning, som på förhand bestämts. Det bör därför
stadgas, att årligen inom viss i författningen angiven tidrymd skall i länskungörelserna
intagas uppgift å tidning, vari kungörelser angående ansökningar
om tillstånd till länstrafik komma att införas.

Upptagas i motorfordonsförordningen nu av mig förordade bestämmelser,
beredes dem, som hava intresse av att tillstånd till länstrafik icke beviljas
utan deras hörande, på ett enkelt sätt tillfälle att framlägga sina synpunkter.
Erinras må i detta sammanhang, att genom de sammanslutningar, som merendels
bildats av de inom ett län verksamma utövarna av yrkesmässig
trafik, dessa yrkesutövare lätt torde kunna erhålla kännedom om en ifrågasatt
trafik utan att själva behöva följa länsstyrelsens kungörelser.

Utredningsmännen hava icke föreslagit några bestämmelser rörande förfarandet,
då ansökan göres om tillstånd till stadstrafik, varom ej heller
motorfordonsförordningen upptager några föreskrifter. Det vill emellertid
synas, att vad i detta hänseende av mig förordats beträffande ansökan om
tillstånd till länstrafik bör äga motsvarande tillämplighet beträffande ansökan
om tillstånd till stadstrafik.

Kostnaderna för det ifrågasatta kungörelseförfarandet torde böra gäldas
av sökanden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

11

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag, varigenom Kungl. Maj:t anhöll
om riksdagens yttrande över ett förslag till förordning angående yrkesmässig
trafik med automobil, föreslogs i § 10 i huvudsaklig anslutning till
1932 års utrednings förslag bibehållande av det dåvarande förfarandet
ehuru med vissa jämkningar.

1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938:59) ligger till
grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, föreslog ett handläggningsförfarande,
som sakligt i stort sett överensstämmer med § 10 i propositionen
nr 161.

I propositionen nr 115 till 1940 års riksdag, varigenom förslaget till nu
gällande förordning om yrkesmässig automobiltrafik förelädes riksdagen,
motiverades förslaget i nu förevarande del icke närmare.

I den promemoria nr 10 den 27 januari 1948 angående yrkesmässig automobiltrafik,
som avgivits av decentraliseringsutredningen, har frågan om
förenkling av handläggningen av ansökningar om trafiktillstånd upptagits
till behandling. Utredningen föreslog på anförda skäl, att bestämmelserna
om obligatoriskt kungörande av ansökan om tillstånd till beställningstrafik
skulle slopas.

1950 års besparingsutredning har i en den 10 november 1950 dagtecknad
promemoria i allt väsentligt anslutit sig till det förslag, som decentraliseringsutredningen
framlagt.

Då ovannämnda promemorior därefter i juni 1951 behandlades i kommunikationsdepartementet
anförde föredraganden enligt tjänstememorial
bl. a. följande:

För de tillståndsbeviijande myndigheterna innebär detta förslag motsatsen
till arbetslättnad. I stället för det enkla kungörelseförfarandet åläggas
myndigheterna skyldighet icke allenast att remittera ärendet till vederbörande
trafikutövarorganisation utan även att, »om förhållandena därtill
föranleda», på lämpligt sätt — d. v. s. i regel genom särskilda remisser -—
lämna trafikföretag med flera tillfälle att yttra sig. Den tillståndsbeviijande
myndigheten kan med andra ord icke, såsom nu, falla tillbaka på visst -—•
ur myndighetens synpunkt onekligen bekvämt — kungörelseförfarande utan
har att underkasta varje ärende en prövning huruvida och i vilken omfattning
remiss skall ske samt sedermera ombesörja de särskilda remisserna
och övervaka, att svaren inkomma inom rätt tid. Prövningen av vilka de
lämpliga remissinstanserna äro kan stundom bli ömtålig, såsom då ansökningen
avser tillstånd, som berör olika organisationers verksamhetsområden,
geografiskt eller innehållsmässigt. Någon garanti för att exempelvis
järnvägsstyrelsen skall underrättas om ansökningen innebär författningstexten
icke; och det förfaller icke osannolikt, att, sedan motiveringen för
den föreslagna bestämmelsen fallit i glömska, likadana olägenheter som
de, vilka på sin tid föranledde det nuvarande stadgandets tillkomst, skola
ånyo yppa sig. Även om emellertid förslaget skulle komma att tillämpas så

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

som utredningen avsett, synes det olämpligt att utpeka järnvägarna såsom
den så att säga obligatoriska fienden, vilken skall särskilt underrättas om
alla ansökningar.

Om åter den föreslagna bestämmelsen ses från andra synpunkter än
de tillståndsbeviljande myndigheternas, så förefaller det icke lämpligt att
praktiskt sett avskära trafikutövarna från möjlighet att på annat sätt än
genom vederbörande organisationer yttra sig med anledning av gjorda ansökningar.
Det finnes nämligen alltjämt enskilda trafikutövare, som stå
utanför organisationerna men som icke desto mindre ha ett lojalt intresse
av att få tillfälle att yttra sig över ansökningar gjorda av befintliga eller
blivande konkurrenter.

På grund av ovan anförda förhållanden synes olägenheterna av den i
detta avseende föreslagna ändringen komma att överväga fördelarna; i
varje fall synes tillräckligt vägande skäl för en författningsändring icke
föreligga.

Det av decentraliseringsutredningen och besparingsutredningen framlagda
förslaget har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Godkännande av automokil.

Såväl 1906 och 1916 års förordningar om automobiltrafik som motorfordonsförordningen
1923 upptogo stadganden att automobil för att få brukas
i yrkesmässig trafik skulle vara härför godkänd av myndighet, som meddelat
trafiktillståndet.

I 27 § 4 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnades följande föreskrifter
om godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ej
heller må yrkesmässig trafik med tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att
detta medgivits av nämnda myndighet och släpvagnen blivit i angiven ordning
för trafiken godkänd. Vid godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas
det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras
med fordonet. Avses att i yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran
av personer, skola härför påkallade anordningar å lastvagnen godkännas
av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. Därvid skall
bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogos i § 32 mom. 1 i
huvudsaklig anslutning till vad 1932 års utredning föreslagit då gällande
bestämmelser med vissa, avvikelser. Avvikelserna inneburo i huvudsak
följande. I 27 § 4 mom. i 1930 års förordning föreskrevs, att, då godkännande
av bil för användning i yrkesmässig trafik söktes, skulle företes
intyg av besiktningsman, att bilen var för trafik lämplig. Denna bestämmelse
hade ansetts böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att
jämväl vederbörligt utdrag ur automobilregistret skulle företes eller, om
bilen icke vore registrerad, sådana uppgifter om bilens beskaffenhet meddelas,
som enligt vad därom vore stadgat, skulle införas i automobilregistret.
Anledningen härtill var, att man ansett sig icke böra bibehålla den då i

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

13

26 § 1 inom. stadgade skyldigheten för sökande av trafiktillstånd att vid
ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobilregistret eller meddela nyss
omförmälda uppgifter. Härav följde, att denna skyldighet i stället borde
inträda i samband med att godkännande av bilen söktes. Syftet med medgivandet
att lämna uppgifter i stället för att förete utdrag ur automobilregistret
var att förhindra, att sökanden skulle vara tvungen att binda sig
för inköp av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida han skulle få rätt
att använda bilen i yrkesmässig trafik.

1936 års trafikutredning upptog i 25 § inom. 1 i sitt författningsförslag
bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med vad propositionen nr
161 i denna del innehöll. Det genom propositionen till 1940 års riksdag
framlagda förslaget avfattades jämväl i enlighet härmed.

Decentraliseringsutredningen, som förordade, att de gällande bestämmelserna
om godkännande av lastbil såsom obehövliga helt slopades, yttrade
om godkännande av bil i yrkesmässig trafik för personbefordran:

Enligt gällande bestämmelser skall den godkännande myndigheten vid
ärendets prövning ha tillgång till ett av besiktningsman utfärdat intyg
rörande bilens lämplighet för den ifrågavarande trafiken. Det torde kunna
antagas, att detta lämplighetsintyg är för den godkännande myndigheten
huvudsakligen avgörande, även om myndigheten i vissa fall kan ha uppställt
vissa allmänna normer för ärendenas bedömande. Det torde därför
enligt utredningens mening icke innebära någon väsentlig förändring i sak
att överflytta "befogenheten att godkänna bilar för användning i yrkesmässig
trafik för personbefordran från länsstyrelse till besiktningsman.
Om meddelat godkännande bör därvid åligga besiktningsmannen att underrätta
den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

1950 års bespciringsutredning anslöt sig även på denna punkt till decentraliseringsutredningens
ståndpunkt.

Vid föredragningen i juni 1951 i kommunikationsdepartementet anförde
föredraganden bl. a. följande angående lastfordon:

Givetvis kan man icke med bibehållande av nuvarande system för tillståndsgivningen
slopa den nu stadgade skyldigheten att söka godkännande
av fordonet och överlåta åt tillståndshavaren att, mot anmälningsplikt,
själv bestämma vilket fordon han vill insätta i trafiken. Detta skulle nämligen
leda till att de med trafiktillståndet avsedda begränsningarna bleve
verkningslösa och att tillståndshavaren kunde, oavsett att den medgivna
lasten begränsats till viss siffra, opåtalt i trafiken insätta och använda en
bil, med vilken högre maximilast som helst under förutsättning att gällande
begränsning om hjultryck, fordonsbredd och högsta last icke överskredes.
Uppenbarligen skulle härigenom den genom tillståndsgivningen åsyftade
hushållningen med transportmedlen omintetgöras.

Sammanfattningsvis torde alltså beträffande förslaget om utbyte av godkännandeförfarandet
beträffande lastbilar mot ett anmälningsförfarande
kunna sägas, att ett sådant utbyte i och för sig är möjligt, men att detsamma
förutsätter en ändring av de beprövade principer, på vilka tillståndsgivningen
och ansökningsförfarandet för närvarande vilar, att det medför

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

en minskad kontroll över kännedomen om det i trafiken använda fordonsbeståndet,
ett icke oväsentligt arbete för att kontrollera att anmälningsskyldighet
fullgöres och för korrespondens med anledning av gjorda anmälningar
samt att, därest över huvud någon arbetsbesparing därigenom
ernås, denna besparing knappast torde uppväga de olägenheter, som en
ändring av systemet i andra avseenden medför.

Angående drosktrafiken i städerna anförde föredraganden:

Förslaget innebär i dessa delar, att polismyndighetens behörighet med
avseende å godkännande av droskbilar (eller omnibusar i beställningstrafik)
skulle försvinna och överflyttas på besiktningsmännen. I och för
sig måste en sådan tudelning av befogenheterna möta stora betänkligheter
och man måste fråga sig varför polismyndigheten skall äga bestämma
exempelvis förarens uniform, bilens uppställningsplats och taxor för bilen
men sakna inflytande på frågan om beskaffenheten av de bilar, som skola
användas i trafiken. Härvid måste även beaktas, att trafikutövaren kan
vända sig till vilken besiktningsman som helst i riket för erhållande av ett
godkännande. Varje försök att upprätthålla en något så när enhetlig standard
och att skapa någorlunda likhet i konkurrensförutsättningarna trafikutövarna
emellan skulle därigenom också äventyras.

I fråga om linjetrafiken uttalade föredraganden:

Att helt avkoppla länsstyrelserna från inflytande på beskaffenheten av
de fordon, som användas i linjetrafik — utom för så vitt detta inflytande
kan utövas genom tillståndsgivningen eller genom vägtrafikföreskrifter —
kan knappast anses lämpligt med hänsyn till linjetrafikens enorma betydelse
för den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Det må vara sant,
att länsstyrelsernas inflytande på ifrågavarande område sällan ijehöver tagas
i bruk för rättande av missförhållanden utan snarare ligger i medvetandet
om länsstyrelsernas auktoritet — men om det någon gång befinnes nödvändigt
att hävda samhälleliga intressen mot linjetrafikföretagen, som ju
numera i regel äro omfattande och kapitalstarka företag, så synes det vara
nödvändigt, att detta sker genom ett organ med större auktoritet än vad
en besiktningsman innehar.

Sammanfattningsvis anförde föredraganden:

Av det anförda synes framgå, att det föreslagna systemet icke lämpar
sig för tillämpning beträffande beställningstrafik med stationsort i stad
och för linjetrafik. Att under sådana förhållanden införa detsamma allenast
beträffande beställningstrafik med stationsort för'' landsbygden och att
beträffande detta slag av trafik skapa en särskild instansordning, ett särskilt
besvärsförfarande och en ordning över huvud, som sönderbryter enhetligheten
i det nuvarande systemet, torde av praktiska skäl icke kunna
ifrågakomma.

Utredningarnas förslag har icke heller i nu förevarande del föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet.

De bestämmelser i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik,
som motionärerna riktat uppmärksamheten på, ha flerfaldiga gånger

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

varit föremål för omprövning och på erfarenhetsrön grundad bearbetning.
Ehuru gällande regler för den yrkesmässiga trafiken härigenom kanske erhållit
en oenhetlig prägel, uppbära de dock en organisation för reglering av
den yrkesmässiga trafiken, som är av den största betydelse för folkliushållningen
och som visat sig fungera ändamålsenligt.

■ Motionärerna ha yrkat, att det i 9 § 1 mom. i förordningen föreskrivna
kungörandet i tidning rörande ansökan om trafiktillstånd såsom obehövligt
slopas samt att det måtte tillkomma »trafikinspektör» att godkänna bil,
som skall brukas i yrkesmässig trafik.

Kungörelseförfarandet har främst två syften. Därigenom beredas samtliga
i ärendet intresserade möjlighet att yttra sig i saken. Vidare befrias länsstyrelsen
från ett remissförfarande, som måste bliva både omständligt och förenat
med ömtåliga avgöranden, i vilken utsträckning remiss bör ske. Motionärerna
ha uttalat, att — oavsett kungörelse — trafikutövarorganisationerna
genom daglig kontakt med länsstyrelsernas bilavdelningar ändock
bliva underkunniga om nu berörda ansökningar om trafiktillstånd, och att
sammanslutningarna i sin tur härom underrätta medlemmarna i den mån
dessa äro berörda. Alla trafikutövare äro emellertid icke anslutna till sådan
organisation. Det torde därför finnas anledning befara, att ett slopande av
kungörelseförfarandet vid handläggningen av nu förevarande ärenden skulle
kunna för ej organiserade trafikutövare medföra, att de betoges tillfälle
att framföra sina synpunkter och därigenom kunde tillfogas ekonomisk
skada. Den kostnad, som genom det nuvarande förfarandet lägges å sökanden,
kan icke anses vara av avgörande betydelse. Den föreslagna förändringen
synes icke heller kunna medföra någon nämnvärd arbetslättnad
för länsstyrelserna.

Frågan om godkännande av bil, som avses skola brukas i yrkesmässig
trafik, bör ses mot bakgrunden av nu gällande principer för meddelande
av trafiktillstånd. Genom det nuvarande förfarandet har tillståndsmyndigheten
beretts möjlighet till en fortlöpande och gagnande kontroll av fordonsstandarden
inom den yrkesmässiga trafiken. Tillstånd till yrkesmässig lastbilstrafik
skall innefatta föreskrifter om det antal bilar, varmed trafiken
må bedrivas, och den största last, som må med varje bil befordras. Gällande
ordning medger således tillståndsmyndigheten möjlighet att förhindra, att
på grund av givet trafiktillstånd godkännande meddelas för lastbil, vars
lastkapacitet icke står i rimlig överensstämmelse med trafiktillståndets föreskrifter.
Även om en motsvarande kontroll kunde tänkas utövas av bilbesiktningsmännen,
synes en sådan anordning förutsätta ett lcommunikationsförfarande
mellan tillståndsmyndigheten och vederbörande besiktningsman.
Möjligheterna till ett enhetligt bedömande av ifrågavarande ärenden
skulle minskas, och det synes kunna sättas i fråga, huruvida det av motionärerna
framlagda förslaget innebure en förenkling av handläggningen av
dessa. EU överflyttande av rätten att godkänna bil för beställningstrafik i

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

stad för personbefordran från polismyndigheten till besiktningsman skulle
försvåra upprätthållandet av en enhetlig standard hos fordonsparken. Enhetlighet
härutinnan synes vara till gagn för allmänheten och motverka
sådana missförhållanden, som skulle följa av alltför stor olikhet i konkurrensförutsättningarna
trafikutövarna emellan. Såvitt gäller beställningstrafik
med stationsort å landet förefaller den av tillståndsmyndigheten i ärenden
om godkännande av bil utövade kontrollen sakna nämnvärd betydelse. Utskottet
delar emellertid den inom kommunikationsdepartementet uttalade
meningen, att särbestämmelser för sistnämnda slag av trafik skulle på ett
olyckligt sätt sönderbryta enhetligheten i det tillämpade systemet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 309 och II: 403, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Uhlén, fru Svenson och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,
fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken
Höjer och fru Sjöstrand.

Reservation

av herrar Nilsson i Göteborg och Hagård.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.