Andra lagutskottets utlåtande nr 21.

Nr 21.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens konferens år
1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 1 februari 1952 dagtecknad proposition, nr 47, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden anhållit om riksdagens yttrande angående följande i
nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut,
nämligen

1) Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

3) Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.

4) Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

5) Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

6) Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer ha såsom

bilagor (Bil. A—F) fogats till propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

I propositionen avstyrkes svensk ratificering av konventionerna. Rekommendationerna
anses icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Internationella arbets konferensens trettiofjärde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 6—29 juni 1951. I sammanträdet deltogo representanter
för 60 medlemsstater, av vilka 50 sänt fullständiga delegationer, d. v. s.
två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidorna.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola de
ovan nämnda konventionerna och rekommendationerna underställas riksdagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 417, vari fru Nilsson och herr Dahlgren föreslagit, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att konventionen från

1 Dihang till riksdagens protokoll 1952.9 sand. 2 avd. Nr 21.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21.

den Internationella arbetskonferensen ''om lika lön för manlig och kvinnlig
arbetskraft för arbete av lika värde’ framlägges för riksdagen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag ävensom
i fråga om de skäl, som motionärerna åberopa till stöd för sin hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionen.

Konvention (nr 99) och rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket.

över förevarande konvention och rekomemndation har delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, Svenska lantarbetareförbundet och Svenska
lantarbetsgivareföreningen. Remissinstanserna ha samtliga ställt sig avvisande
till svensk anslutning till konventionen och rekommendationen. Därvid
har framhållits — bland annat — att vårt lands högt utvecklade förhandlings-
och kollektivavtalsväsen gjorde ett statligt ingripande för ett
minimilönesystem varken behövligt eller önskvärt.

För egen del har delegationen på de i yttrandena till delegationen anförda
skälen hemställt, att konventionen angående ordning för fastställande av
minimilöner inom jordbruket icke måtte ratificeras av Sverige samt att rekommendationen
i ämnet med hänsyn till i vårt land rådande förhållanden
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

»Med hänsyn till de i ärendet uttalade mycket bestämda erinringarna mot
ett frångående av hittills i vårt land tillämpade metoder för lönesättningen
inom jordbruket finner jag i likhet med delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, att konventionen angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket icke bör ratificeras av Sverige samt
att rekommendationen i ämnet ej bör föranleda någon åtgärd från svensk
sida.»

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde.

över denna konvention och rekommendation har delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Socialstyrelsen anförde, att den icke för närvarande kunde förorda anslutning
till konventionen och rekommendationen. Styrelsen ansåge sig kunna
konstatera, att likalönsprincipen vore accepterad — ehuru ej i praktiken
helt genomförd -— på statsförvaltningens område samt vidare i fråga om

Andra lagutskottets utlåtande nr 21.

de kommunala tjänstemännen så till vida som att enhetliga löneskalor tilllämpades
för män och kvinnor samt dessutom på några få avsnitt av den
kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden. I övrigt förelåge stora ojämnheter
i löneläget mellan manliga och kvinnliga arbetstagare. Även med beaktande
av vad som åtgjorts och alltjämt åtgöres i vårt land i riktning mot
bättre anpassning till en likalönsprincip, ansåge sig styrelsen knappast kunna
tillråda, att vårt land gåve sitt förord till en internationell reglering av
mera tillförbindande slag på detta område.

Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisade till tidigare avgivna yttranden, vari
styrelsen deklarerat sin principiella uppfattning, att arbetsmarknadens parter
skulle vara fria och av lagstiftning obundna i sitt avtalsarbete. Denna
ståndpunkt vidhölle styrelsen, och styrelsen funne därför, att Sverige ej
kunde ratificera konventionen. Styrelsen anslöte sig till de synpunkter rörande
riktlinjer för hur likalönsprincipens genomförande kunde underlättas,
som rekommendationen omfattade. Utan att taga ställning till i övrigt
föreslagna åtgärder ville styrelsen sålunda framhålla rekommendationens
värde som pådrivande faktor, när det gällde att öppna vägen för kvinnorna
till nya arbetsområden och vidgade utbildningsmöjligheter och därmed även
till ökade förutsättningar för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig
och kvinnlig arbetskraft.

Likalönskommittén, som enligt direktiven skall utreda frågan om likalönsprincipens
genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det
statsunderstödda kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade
lönesystemet, upplyste, att kommitténs uppfattning av likalönsprincipens
innebörd överensstämde med den i konventionens artikel 2
lämnade definitionen av begreppet »lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde». Kommittén konstaterade, att likalönsprincipen, d. v. s.
principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, icke
vore genomförd i det svenska statliga lönesystemet och att detta således icke
f. n. stode i överensstämmelse med konventionen.

Kommittén ämnade i sitt betänkande belysa och diskutera de invändningar,
som gjorts och göras mot likalönsprincipen. Härvid komme kommittén
att bl. a. framlägga undersökningar om de kvinnliga statstjänstemännens
frånvarofrekvens, yrkesbeständighet och pensioneringskostnader. Kommittén
hade emellertid kommit till den uppfattningen, att det slutliga målet
bör vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.
Av kommitténs betänkande komme att framgå, vilka allmänna förskjutningar
i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som likalönsprincipens
genomförande skulle påkalla. Däremot kunde det självfallet icke ankomma
på kommittén att bedöma, i vilken takt det vore möjligt att omändra
det statliga lönesystemet till full överensstämmelse med likalönsprincipen
och sålunda med konventionen om »lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde».

Landsorganisationen anslöt sig begreppsmässigt till konventionens definition
»lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» men kunde på
anförda skäl om den praktiska tillämpningen av konventionen icke tillstyr -

Andra lagutskottets utlåtande nr 21.

ka dess ratificering från svensk sida. I den mån rekommendationen ginge
ut på lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens löner avstyrktes
den.

Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation
delade uppfattningen att ratificering icke borde ifrågakonnna.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund utgick ifrån att konventionen icke komme
att ratificeras för Sveriges del, då ett statligt ingripande av den art som
avsåges i konventionen icke torde vara tänkbart i vårt land, där arbetsmarknadens
parter gjorde anspråk på fri förhandlings- och avtalsrätt. Förbundet
anförde — bland annat — att det enligt förbundets uppfattning borde
vara en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens
punkt 1 a), innebärande tryggandet av tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda
inom den centrala statsförvaltningen.

För egen del har delegationen anfört bland annat följande. Av de till delegationen
avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter
och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke
borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,
framför allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära
ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för
arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria
avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen
funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning
av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

»1 fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker
följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om
åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens
värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar
för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens
parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för
kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med
anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill icke för närvarande
påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella
reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,
finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga bör
anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén — som sysslar
med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 21.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendation (nr
92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Delegationen har i anslutning till avgivna yttranden uttalat, att rekommendationen
angående kollektivavtal på flera punkter vore oförenlig med
i Sverige tillämpad ordning. Skäl torde icke föreligga att vidtaga sådana
ändringar i gällande svensk lagstiftning eller praxis, att rekommendationens
nu angivna bestämmelser uppfylldes. Vad anginge rekommendationen i övrigt
torde med hänsyn till den svenska lagstiftningen på området anledning
saknas att för vårt lands del vidtaga några ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Det sist sagda gällde enligt delegationens mening jämväl rekommendationen
angående frivillig förlikning och skiljedom.

Föredragande departementschefen har under hänvisning till vad delegationen
anfört icke funnit anledning föreligga för Sveriges del att vidtaga
några åtgärder med anledning av rekommendationen angående kollektivavtal
eller rekommendationen angående frivillig förlikning och skiljedom.

Utskottet.

Utskottet ansluter sig till vad föredragande departementschefen yttrat beträffande
förevarande, av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens fattade beslut. Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört;

B. att motionen 11:417 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Wistrand, Nerman och Bengtson;

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, fru Johansson
i Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson i Bakeröd, Wiklund
i Stockholm och Svensson i Göteborg.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 21.