Första lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning angående
lämpliga regler för placering av omyndigs penningmedel.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 357 i första kammaren av herr Cassel
m. fl. och nr 471 i andra kammaren av fru Ewerlöf m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, »att en utredning i syfte att utforma lämpliga
regler angående placering av omyndigs penningmedel snarast igångsättes
och att därvid särskilt 3, 4, 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken omarbetas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom stadgas i 15 kap. föräldrabalken.

I 1 § utsäges, att förmyndaren är pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar
äro anbragta sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd
och skälig avkastning erhålles.

Enligt 2 § skola lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige,
avyttras. Visst undantag härifrån är dock medgivet.

Aktier och andra värdepapper böra enligt 3 §, om de icke kunna med
trygghet till den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när
det lämpligen kan ske. Fordringar, som icke kunna med trygghet förbliva
utestående, böra så snart ske kan indrivas.

I 4 § stadgas, att den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande.
För sådant ändamål äger förmyndaren inköpa obligationer eller förvärva
fordran, som inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen
mot inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta
dem hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank.
Med bank avses i detta sammanhang jämväl centralkassa för jordbrukskredit.
Närmare bestämmelser om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten
av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de
räkningar, å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Bestämmelser i sistnämnda ämnen finnas upptagna i en förordning av
den 21 november 1924.

Utan särskilt samtycke av överförmyndaren äger förmyndaren enligt 1 §
i denna förordning för omyndigs medel inköpa följande slag av obligationer,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 21.

9

Forsta lagutskottets utlåtande nr 21.

nämligen 1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) obligationer,
utfärdade eller garanterade av svensk kommun eller landsting, som
till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 3)
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets obligationer; 4) Sveriges allmänna
hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller Svenska
bostadskreditkassans obligationer; samt 5) obligationer, utfärdade av Stockholms
inteckningsgarantiaktiebolag eller av aktiebolag, som driver lånerörelse
i enlighet med bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911.

Enligt 2 § må utlåning av omyndigs medel, utan överförmyndarens samtycke,
äga rum allenast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent av
senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan fastighet
i stad, köping eller municipalsamhälle, varå finnes uppförd byggnad,
huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock skall,
för att inteckning i fastighet av sistnämnda slag må belånas, inteckningen
vara belägen jämväl inom det belopp, som täckes av brandförsäkring. Är
inteckning meddelad i fast egendom, som består av jordbruksfastighet och
annan fastighet, må hänsyn tagas allenast till det taxeringsvärde, som åsatts
j ordbruksf astigheten.

Omyndigs medel må vidare enligt 3 § insättas, förutom hos postsparbanken
eller sparbank, å depositionsräkning hos annan bank, dock med sådant
villkor i fråga om tiden, att hos banken högsta ränta enligt sådan räkning
erhålles. Gottgöres samma ränta för medel, som innestå å annan räkning,
må ock därå insättning ske.

I 5 § av nyssnämnda kapitel i föräldrabalken stadgas att, om förmyndaren
vill göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 §
avses, eller om han vill använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga
värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, han skall taga överförmyndarens
samtycke därtill. Ej må sådant samtycke givas, med mindre
särskilda skäl äro därtill.

Främmande rätt.

I fråga om främmande rätt har utskottet inhämtat följande upplysningar.
Engelsk rått.

Omyndigas egendom har i England vanligen tillfallit dem genom testamente.
Beträffande förvaltningen gälla då som regel de bestämmelser därom,
som givits i testamente. Oftast har i dylika fall genom testamente tillsatts
testamentsexekutör eller en eller flera »trustees» för omhänderhavande av
förvaltningen. Med mindre avvikande bestämmelser lämnats i testamentet
äro dessa på det hela taget bundna av rättsreglerna rörande »trustees»
befogenheter.

Föreskrifter om »trustees» och deras befogenheter finnas i »Trustee Act
1925». Denna innehåller detaljerade bestämmelser angående de värdepapper,
i vilka sådana medel må placeras, som förvaltas av »trustees», vare sig för

Första lagutskottets utlåtande nr 21. 3

myndig eller omyndig persons räkning. Sådana medel må endast placeras
i vissa slags obligationer samt vissa aktier, förnämligast brittiska eller indiska
järnvägsaktier, där viss ränta är garanterad av statliga myndigheter.
Dessa värdepapper benämnas »Trustee Securities». Möjligheter att placera
i järnvägsaktier finnas emellertid numera knappast, då såväl i Storbritannien
som i Indien järnvägarna nationaliserats. Vidare finnas vissa möjligheter
att placera i fastighetsinteckningar. Enligt »Trustee Act 1925» är däremot
placering i aktier i allmänhet icke medgiven, ej heller placering i fast
egendom genom förvärv av äganderätt (»freehold»).

Ovan berörda regler gälla, i den mån en »trustee» icke i det konkreta
fallet erhållit vidsträcktare befogenheter, t. ex. genom föreskrift i testamente.

Dansk rätt.

Enligt dansk rätt förvaltas i princip alla penningmedel (kontanter, obligationer,
aktier o. s. v.), som tillhöra eller tillfalla en omyndig, av en särskild
central myndighet, överförmynderiet.

Därest en omyndigs tillgångar föreligga i kontanter, dragas de in under
överförmynderiets massaförvaltning och hållas sålunda icke skilda från
andra kontohavares tillgodohavanden. Sådana medel må av överförmynderiet
icke placeras i andra än vissa i lag eller författning godkända värdepapper.
För närvarande gäller, att placering endast må ske i vissa slags
obligationer ävensom i fastighetsinteckningar inom viss procent av fastighetens
värde. Placering i aktier är däremot icke medgiven.

Någon föreskrift om att värdepapper, som tillhöra eller tillfalla en omyndig,
skola realiseras finnes ej i dansk rätt. Även sådana tillgångar skola som
regel insättas i överförmynderiet. Till skillnad från reda penningar förvaltas
dessa värdepapper särskilt för varje kontohavares räkning.

Norsk rätt.

Enligt norsk rätt skola omyndigas penningmedel i första hand utlånas
mot säkerhet i fast egendom i enlighet med särskilda därom meddelade föreskrifter.
Under vissa förutsättningar kunna medlen i stället placeras i vissa
slags obligationer. Kunna de ej med fördel placeras på något av de nu angivna
sätten, skola de insättas å sparbank. Någon möjlighet att placera medlen
i aktier eller genom förvärv av fast egendom finnes alltså icke i norsk
rätt.

Historik.

De ovan återgivna bestämmelserna i 15 kap. 1—5 §§ föräldrabalken ha
med oförändrat innehåll dit överflyttats från lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap,
där de hade sin plats i 8 kap. 1—5 §§.

Ur förarbetena till sistnämnda stadganden må återgivas följande.
Lagberedningen, på vars förslag bestämmelserna gå tillhaka, anförde vid
1 § hl. a. följande.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Såsom av---redogörelsen för främmande rätt framgår, åligger det

förmyndaren enligt ett flertal rättssystem att vid placering av omyndigs
medel i första hand anlita vissa av lagen såsom säkra angivna placeringsformer.
Annan placeringsform må ej användas, utan att överordnad myndighet
efter prövning i varje särskilt fall av den föreslagna placeringen därtill
giver sitt samtycke. Härigenom inskärpes, att vid placering av omyndigs
medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör tillgodoses. Förmyndarens
förvaltning bör vara konserverande. Riktigheten av denna uppfattning
anser lagberedningen ovedersäglig. I fråga om förvaltning av omyndigs
egendom måste hänsyn tagas därtill, att de omyndigas personliga förhållanden
vanligen äro sådana, att egendomens bevarande framstår sasom ett långt
viktigare intresse än avkastningens stegrande utöver vad som kan \innas
genom betryggande placering. Då fråga uppstår om placering av
omyndigs medel, anvisar därför förslaget i första hand vissa såsom säkra

ansedda placeringsformer.---Då emellertid åtskilliga andra kunna

stå till buds, vilka erbjuda tillräcklig säkerhet, har beredningen ansett nödigt
att medgiva annan placering, än den förslaget i första hand anvisar,
men tillika föreskrivit, att överförmyndarens samtycke skall inhämtas därtill.
Härigenom öppnas möjlighet för förmyndaren att, om en placering stai
honom till buds, varigenom högre avkastning av omyndigs medel kan vinnas
än genom de av lagen anvisade placeringsformerna, anlita denna, om
han för överförmyndaren kan visa, att placeringen erbjuder betryggande
säkerhet.

De av beredningen föreslagna placeringsreglerna gälla endast penningmedel,
som tillhöra eller tillfalla den omyndige. Någon förpliktelse för förmyndaren
att realisera värdepapper eller andra tillgångar, som överlämnas till
hans förvaltning, för placering av inflytande medel i sådan ordning, som avses
i 4 §, finnes icke stadgad i förslaget. Förmyndaren är ej skyldig inhämta
överförmyndarens samtycke, om han vill behålla befintliga tillgångar oförvandlade.
---- „ ... ,

Vid övervägande av frågan, om realisation av omyndigs tillgångar bor ske
för övergång till annan placering, har förmyndaren att praktiskt bedöma,
huruvida genom den befintliga placeringen kravet pa erforderlig trygghet
uppf.ylles samtidigt som skälig avkastning vinnes, och han bör jämväl taga
hänsyn därtill, att om avkastningen är alltför ringa, fara kan uppstå för
att förmögenheten måste tillgripas till den omyndiges underhåll eller uppfostran,
och att förmögenhetens bevarande därigenom kan äventyras. Förmyndaren
har härvid att följa sitt eget omdöme om vad han anser överensstämma
med den omyndiges välförstådda intresse.

Vid 3 § anförde lagberedningen bl. a.

Såsom vid 1 § framhållits, ankommer det på förmyndaren att avgöra,
huruvida det kan anses överensstämma med den omyndiges intresse, att
dennes förmögenhet bibehålies i det skick, vari förmyndaren mottagit densamma.
Även om i förmögenheten ingå andra värdepapper än sådana, i
vilka omyndigs medel må anbringas enligt 4 §, exempelvis aktier, äger förmyndaren
behålla dem, om han anser det med trygghet till den omyndiges
fördel kunna ske. I annat fall böra de avyttras, dock att lämplig tidpunkt
härför bör såvitt möjligt avvaktas.

Departementschefen anförde på denna punkt bl. a. följande.

Beträffande 8 kap. 3 § första stycket hava två av lagrådets ledamöter
hemställt om sådan ändring av det där upptagna stadgandet, att förmyndaren
ålägges''försälja omyndigs aktier och andra värdepapper, endast där -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

5

est omständigheterna giva vid handen, att försäljning är för myndlingens
trygghet erforderlig. I tveksamma fall borde således försäljning ej äga rum,
Med åtskilliga bestämmelser i detta kap. har avsetts att inskärpa, att i
fråga om placering av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige
främst bör tillgodoses. Omyndig tillhöriga penningmedel skola sålunda
i första hand placeras i viss såsom betryggande angiven ordning. För avvikelse
därifrån fordras samtycke av överförmyndaren. Förpliktelse för förmyndaren
att realisera omyndigs tillgångar och övergå till av lagen anvisade
placeringsformer har däremot ej stadgats. Men förmyndaren är skyldig
att vid förmynderskapets övertagande granska den placering av den
omyndiges tillgångar, som då föreligger, och, om han finner placeringen
icke kunna med trygghet och till den omyndiges fördel bibehållas, föranstalta
om försäljning för övergång till mera betryggande placering. I tveksamma
fall skall således enligt förslaget försäljning ske och placering äga
rum i av lagen anvisad eller av överförmyndaren godkänd ordning. Det i
3 § första stycket upptagna stadgandet är ett uttryck för denna princip. Då
jag anser riktigt att i fråga om placering av omyndigs medel trygghetskravet
sålunda betonas, har jag icke funnit omarbetning av nämnda stadgande
påkallad. Om i visst fall — på sätt i yttrandet jämväl framhållits — särskilda
omständigheter föreligga som måste anses tala emot en eljest påkallad
omplacering, böra dessa, även utan att i paragrafen erinran därom
intages, kunna vinna beaktande, i den mån det får anses överensstämma
med hänsynen till den omyndiges bästa.

Vid 4 § anförde lagberedningen bl. a.

Såsom betryggande former för placering av omyndigs medel anvisar 4 §
inköp av obligationer, utlåning av medlen mot säkerhet av inteckning i fast
egendom samt insättning hos postsparbanken, sparbank eller annan bank.
Paragrafen upptager emellertid icke närmare bestämmelser om vilka obligationer
förmyndaren skall äga inköpa, och beskaffenheten av den inteckningssäkerhet,
varemot utlåningen må äga rum, och om de bankräkningar,
som skola kunna anlitas av förmyndaren vid sådan insättning, utan hänvisar
i dessa hänseenden till särskild, av Konungen utfärdad författning.
Grunden härtill är främst, att de bestämmelser, som erfordras, måste anknyta
direkt till bestående förhållanden inom vårt ekonomiska liv, och att
förändringar därinom lätt kunna medföra behov av jämkning i dessa bestämmelser.
I vissa hänseenden måste de ock göras så ingående, att deras
upptagande i lagtexten skulle alltför mycket belasta denna.

Lagberedningens förslag upptog icke någon motsvarighet till sista punkten
i 5 §. Beredningen anförde vid denna paragraf hl. a. följande.

1 4 S jämte den särskilda författning, som av Konungen i anslutning till
nämnda paragraf utfärdas, angivas de former för placering av omyndigs
medel mot ränta, som förmyndaren äger anlita utan särskilt tillstånd av
överförmyndaren. Vill förmyndaren göra den omyndiges medel räntebärande
i annan ordning eller vill han placera dem annorledes än mot ränta, skall
han inhämta överförmyndarens samtycke. Bestämmelse härom har upptagits
i 5 g.

överlörmyndarens samtycke erfordras således, om förmyndaren vill inköpa
andra obligationer än dem, som upptagas i ovannämnda författning,
eller om han vill utlåna den omyndiges medel utan särskild säkerhet eller
mot annan säkerhet än inteckning i fast egendom eller mot säkerhet av inteckning
i fast egendom, som ej har det i förhållande till egendomens värde

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

föreskrivna läget, överförmyndarens samtycke erfordras likaledes, oin^ törmyndaren
vill inköpa aktier eller därmed jämförliga värdepapper, såsom
banklotter eller andra andelsbevis, eller om han vill göra medlen fruktbärande
i annan ordning, exempelvis genom inköp av en fastighet eller genom
användning i en rörelse.---

Vid prövning av frågan, om tillstånd till en föreslagen placering skall givas
eller icke, har överförmyndaren att följa principen i detta kap. 1 §. Han
har att tillse, att genom den föreslagna placeringen skälig avkastning erhålles
med tillgodoseende av säkerhetskravet. Vid fråga om tillstånd till
aktieköp böra dessa synpunkter av överförmyndaren särskilt fasthållas.
överförmyndaren bör ej lämna sin medverkan till spekulationsaffärer för
den omyndiges räkning. Emellertid bör en föreslagen placering ej bedömas
isolerad". Det kan tänkas, att en placering, som ej i och för sig kan anses fördelaktig
för den omyndige, är påkallad med hänsyn till förut gjorda placeringar.
—

Då tillstånd sökes till inköp av aktier eller obligationer, utfärdade av aktiebolag,
bör givetvis överförmyndaren förskaffa sig kännedom, bland annat,
om gängse pris eller, när sådant ej finnes, om bolagets verksamhet och
ställning.---

Inom riksdagen anförde första lagutskottet efter att ha avvisat vissa
inom utskottet framställda ändringsförslag bl. a. följande.

Även om sålunda utskottet icke kunnat biträda de ändringsförslag, som
inom utskottet framställts, har utskottet dock funnit, att stadgandet i 5 §
icke giver överförmyndaren tillräcklig ledning vid bedömandet av huruvida
samtycke bör givas eller förvägras, och har utskottet därför icke ansett
sig kunna lämna stadgandet utan ändring. Enligt utskottets mening är beträffande
de omyndigas egendom säkerhetskravet av den stora betydelse,
att detsamma i första rummet bör tillgodoses, även om därigenom den
omyndige skulle få finna sig i ringare avkastning å sitt kapital, än som
kunnat erhållas med en mindre säker placering. Med hänsyn härtill anser
utskottet, att för det ojämförligt största antalet omyndiga de i 4 § angivna
placeringsformerna böra vara de normala. — — — I fråga om aktier
och därmed jämförliga värdepapper bör placering medgivas i än mindre
utsträckning. Detta bör enligt utskottets mening förekomma huvudsakligast
i sådana fall, där t. ex. fråga är, att ett företag, däri den omyndige
har del, skall ombildas till aktiebolag, eller det gäller att genom nyteckning
av aktier eller eljest tillvarataga den omyndiges intressen i ett företag,
där han förut har del. Vid sidan härav ligger det i sakens natur, att
i fråga om omyndiga med större förmögenhet en placering, i aktier kan
äga rum i vidare utsträckning än nu är sagt, varvid emellertid alltid torde
böra iakttagas, att en mera avsevärd del av förmögenheten dock alltid förblir
placerad på det under alla förhållanden fullt betryggande sätt som avses
i 4 §. Åt dessa synpunkter, vilka, enligt vad utskottet inhämtat, överensstämma
med de grundsatser, som för närvarande tillämpas av Stockholms
förmyndarkammare, har utskottet velat giva uttryck genom ett tilllägg
till paragrafen av innehåll, att samtycke, som i paragrafen avses, icke
må givas av överförmyndaren, med mindre särskilda skäl därtill äro.

Vid 1940 års riksdag genomfördes omfattande ändringar i förmynderskapslagen
in. fl. författningar i syfte att skärpa kontrollen över förmyndares
förvaltning. Ändringarna gå tillbaka på ett av professorn Åke Holmbäck
avgivet betänkande (jfr SOU 1939:331.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

i

I betänkandet, men däremot icke under det fortsatta lagstiftningsarbetet,
berördes även frågan om de objekt, i vilka förmyndarmedel böra placeras.
Efter att ha erinrat om gällande regler i ämnet anförde Holmbäck
vidare bl. a. följande.

Den grundsats, å vilken dessa regler vila. är tydligen, att omyndiges medel
äro bäst förvarade, om de anbringas i penningfordringar, oavsett om
dessa fordringar förfalla till betalning kanske långt efter det den omyndige
blir myndig, eller eventuellt aldrig kunna sägas upp från långivarens
sida. Utgångspunkten är därvid, att kronans värde är relativt stabilt och att
den omyndige alltid får ersättning för sina penningar, d. v. s. aldrig gör
en penningförlust, om han blott får ränta på sina medel. Dessa förutsättningar
bliva emellertid förändrade, om kronan icke längre är bunden vid
guldet eller annat värde utan man har att röra sig med en fri valuta, som
kan tillåtas sjunka på grund av allmänna överväganden av t. ex. handelspolitisk
art — där den icke sjunker på grund av att man, under eu tid
av utomordentligt stora statsutgifter, icke kan balansera budgeten eller avannan
orsak. De bliva ytterligare förändrade, om räntan icke är något så
när stabil utan man rör sig med i hög grad skiftande räntesatser. Några
siffror från den svenska obligationsmarknadens utveckling under de senaste
årtiondena skola belysa dessa sistnämnda förhållanden.

1914 och 1916 emitterades två statslån med 5 % räntefot till en emissionskurs,
som något växlade men kan sägas hava uppgått till 99 å 100 %.
Köpkursen på dessa lån hade den 1 juli 1920 nedgått till 823/. resp. 83 %.
Den 11 oktober samma år hade köpkurserna gått ned till 73V2 resp. 71 %.

Den myndling, vars tillgångar voro placerade i obligationer tillhörande
dessa lån, förlorade 30 % av lånebeloppen, om vid sistnämnda tidpunkt
obligationerna av en eller annan orsak måste förvandlas i penningar. Sedermera
sjönko räntesatserna och i följd därav stego obligationslånen, men
ännu i november 1921 utgjorde köpkursen blott ca 88 %. I maj 1922 voro
de båda statslånen uppe i pari.

1894 utgavs ett 3 % svenskt statslån till en kurs av 89V2 %. Den 25 november
1921 stod detta lån i en köpkurs av 58Va % och den 6 maj 1922 i
eu köpkurs av 70 %. Den myndling, vars tillgångar voro placerade i detta
lån, förlorade även högst betydande belopp, om obligationerna måste förvandlas
i penningar i november 1921. Huru stor förlusten skulle blivit, om
realisationen måst äga rum i oktober 1920, upplysa icke de tryckta fondbörsmeddelandena,
men en jämförelse med kursen för 5 % statsobligationer
visar, att 3 % obligationerna då måste hava stått under 50 %. Under
tiden för de fallande räntorna under 1930-talet började obligationerna småningom
att stiga mot pari och noterades i februari 1936 i 101 %.

Av de givna exemplen — särskilt av vad som angivits rörande 1894 års
statslån — framgår att även s. k. guldkantade obligationer äro synnerligen
variabla placeringspapper med stora riskmoment. En obligation med lång
löptid tillförsäkrar sin innehavare en fix ränta för avsevärd tid framåt. Vin
man sätta såsom förmyndarförvaltningens mål, att den omyndige vid sitt
myndigblivande skall hava sina tillgångar placerade så att han för lång tid
framåt får en fast ränta, äro obligationer ett utmärkt placeringsmedel. Men
vill man i stället sälta som förvaltningens mål, att den omyndige vid sitt
myndigblivande skall kunna disponera en minst lika stor summa, som han
t. ex. tidigare ärvt, för att med denna summa bekosta sin vidare utbildning,
börja en affärsrörelse, starta en fabrik o. s. v., är en placering i obligationer
mindre lämplig. Är räntesatsen i samhället högre, då obligationer måste
realiseras än då de förvärvades, gör deras ägare eu kapitalförlust. Skulle

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

en omyndigs medel vid i t. ex. augusti 1939 gällande räntesatser placerats
i 3 % obligationer och måste obligationerna sedermera realiseras under en
period, då den gällande räntan är så hög som i oktober 1920, förlorar den
omyndige halva sitt kapital.

Någon ändrad lagstiftning av civillags natur torde emellertid trots vad nu
sagts knappast vara behövlig. En allmän lagstiftning avseende för förmynderskapsmedlens
vidkommande en flykt från kronvärdena kan icke komma
i fråga. ---

Däremot skulle kunna upptagas till övervägande att i administrativ väg
gåves vissa andra regler än som nu finnas. KF 21 november 1924 skulle
kunna tänkas böra omarbetas i sådan riktning, att den även gåve förmyndarne
och överförmyndarne anvisning å olika sätt att placera förmyndarmedel.
Då det gäller omyndige, som inom kortare tid bliva myndiga, bör
placering uppenbarligen ske så att placering i långfristiga obligationer eller
på längre tid bundna inteckningar undvikes. För dessa omyndige är det av
vikt att vid myndigblivandet äga sitt kapital disponibelt. Placering i bank
(särskilt sparbank) bör för dessa omyndige bliva det kanske främsta sättet
för medels anbringande. Då det gäller andra omyndiga, särskilt obotligt sinnessjuka,
synes åter huvudändamålet med förvaltningen vara att tillförsäkra
de omyndige en fix ränta. Placering i obligationer eller på längre tid bundna
inteckningar blir då att föredraga.

Frågans behandling vid 1951 års riksdag.

Redan vid 1951 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, I: 92
av herr Cassel m. fl. och II: 127 av herrar Edström och Dickson, enahanda
yrkande som i de nu förevarande motionerna.

över motionerna, vilka behandlades av första lagutskottet, avgåvos yttranden
av Stockholms förmyndarkammare, Sveriges advokatsamfund, Svenska
bankföreningen samt överförmyndarna i Göteborg.

Av remissinstanserna avstyrkte Stockholms förmyndarkammare och advokatsamfundet
bifall till motionerna, medan bankföreningen och överförmyndarna
i Göteborg uttalade sig i tillstyrkande riktning.

Det av Stockholms förmyndarkammare avgivna yttrandet var av följande
innehåll.

Dei må till en början anmärkas, att motionärernas uttalande, att i 15
kap. 3 § första stycket föräldrabalken förutsättes, att tillgång i aktier och
andra värdepapper, som den omyndige äger redan vid förmynderskapets
tillkomst, i allmänhet bör försäljas, icke torde vara riktigt. Innebörden av
lagrummet kan nämligen enligt förmyndarkammarens mening icke vara
annan, än att en dylik försäljning bör å lämplig tidpunkt ske, om värdehandlingarna
i fråga icke kunna med trygghet behållas till den omyndiges
fördel. Det kan givetvis icke sägas, att det i allmänhet är fallet, att de ej
kunna med trygghet behållas.

Vad därefter angår själva saken kan det möjligen anses, att gällande föreskrifter
om normal placering av omyndigs tillgångar icke äro avpassade
efter nu rådande förhållanden å det ekonomiska området. Dessa förhållanden
kunna emellertid komma att helt förändras, och det lär väl knappast
vara möjligt att på området hava en lagstiftning, som i detalj ständigt följer
de växlande förhållandena. Emellertid finnes ju ett stadgande om undan -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

tag från huvudregeln, och vid detta stadgande vill förmyndarkammaren
något närmare uppehålla sig.

Stadgandet innebär att, om förmyndaren vill göra den omyndiges penningmedel
räntebärande på annat sätt än enligt huvudregeln eller använda
dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest
göra dem fruktbärande, han har att inhämta överförmyndarens samtycke
härtill, samt att dylikt samtycke icke må givas med mindre särskilda skäl
därtill äro. Det må vara att uppfattningen under förarbetena till stadgandet
var, att dylik extraordinär placering borde medgivas endast sparsamt, tydligen
beroende på då rådande förhållanden inom det ekonomiska livet. Stadgandet
synes emellertid på grund av sin avfattning icke behöva eller böra
givas den begränsade räckvidd, som motionärerna tydligen anse att det har.
Enligt förmyndarkammarens mening utgör stadgandet ej hinder mot att
medgiva sådan placering i större omfattning, då väsentligt ändrade förhållanden
inträtt, vilket ju obestridligen skett. Sådana »särskilda skäl» varom
i lagrummet talas måste därför anses föreligga, och förmyndarkammaren
har också sedan flera år tillbaka i stor omfattning medgivit placering i aktier
och fastigheter.

I detta sammanhang vill förmyndarkammaren påpeka vad justitierådet
G. Walin anfört å s. 56 i femte omarbetade upplagan av handboken »Förmyndare
och gode män» av E. Stenbeck — G. Walin. Där sägs: »På senare
tider har det i länder, där myntförsämring börjat inträda, visat sig önskvärt,
att den fara en enhetlig placering i fordringar t. ex. obligationer och
inteckningar då kan innebära undvikes genom en blandad placering exempelvis
i fordringar och aktier i företag med realtillgångar. Sådana synpunkter
göra sig numera gällande även i vårt land och böra naturligen beaktas
av förmyndarna och överförmyndarna. Särskilda skäl till avvikelser från
lagens placeringsregler kunna under dylika förhållanden föreligga.»

Då sålunda enligt förmyndarkammarens uppfattning gällande lag ger vederbörande
möjlighet att även under mycket växlande ekonomiska konjunkturer
tillgodose de omyndigas intressen i det hänseende varom i motionen
är fråga, finner förmyndarkammaren för sin del anledning ej föreligga till
den föreslagna utredningen.

Sveriges advokatsamfund anförde.

För omyndiga ägare av kapital är det naturligtvis — liksom för ägare
av kapital över huvud taget — i och för sig en fördel, om tillgångarna i tider
av inflation äro placerade i realvärden, medan det under deflationsperioder
i stället är fördelaktigare, om medlen placerats i penningfordringar
(t. ex. bankräkningar, obligationer eller inteckningar). Hänsynen till önskvärdheten
att skydda kapitalet mot värdeminskning till följd av förändringar
i penningvärdet får emellertid å andra sidan icke drivas så långt att
man bortser från de risker i övrigt, som äro förknippade med kapitalplacering
av olika slag. Den restriktiva hållning, som lagstiftaren intagit gentemot
placering av omyndigas tillgångar i aktier, är — om man finge förutsätta
att statsmakterna upprätthölle ett någorlunda konstant penningvärde
— enligt styrelsens mening välmotiverad. Man behöver icke gå många år
bakåt i tiden för att finna exempel på att placering i aktier skulle ha kunnat
medföra ruinerande konsekvenser. Vilken förmyndare eller överförmyndare
kan f. ö. i dagens läge vara säker på att placering i aktier till nu gällande
börskurser icke kan komma alt visa sig förlustbringande för myndlingen? Nu

gällande lag innefattar icke något absolut förbud mot placering av
omyndigas medel i aktier. Dylik placering får äga rum med överförmynda -

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

rens samtycke, dock att sådant samtycke ej må givas, med mindre särskilda
skäl därtill äro. Förmyndare i allmänhet sakna erforderliga insikter för
att kunna omhänderha en kapitalförvaltning under ständigt aktgivande på
önskvärdheten av att allt efter förhållandenas utveckling utbyta vissa placeringsobjekt
mot andra. Ej heller äro förmyndare i allmänhet kapabla att
objektivt bedöma de med olika placeringsmöjligheter förbundna riskerna.
Dessvärre gäller detsamma om flertalet överförmyndare. Så länge vår överförmyndarorganisation
företer så påtagliga brister som nu är fallet är det
enligt styrelsens mening synnerligen välbetänkt av lagstiftaren att upprätthålla
snäva gränser för förmyndarnas valfrihet i fråga om placeringsobjekt
och att fordra särskilda skäl för att överförmyndarna skola få medgiva avvikelser.

De för myndlingarna olyckliga konsekvenser, som i motionerna beskrivits,
utgöra ingenting annat än ett exempel — bland många andra — på
följderna av att statsmakterna icke lyckats upprätthålla ett någorlunda fast
penningvärde. Det är emellertid fåfängt att tro att man skulle kunna för
myndlingarnas vidkommande undanröja eller väsentligt minska de olyckliga
verkningarna härav genom att lämna förmyndarna och överförmyndarna
större frihet vid val av placeringsobjekt. Med den ringa insikt i hithörande
frågor, som överförmyndarna i regel besitta, skulle det sannolikt
mest bero på en slump, om en placering i s. k. realvärden skulle visa sig
gynnsam eller icke.

Med hänsyn till de vanskligheter, som äro förknippade med regler om
större frihet vid val av placeringsobjekt, vill styrelsen för sin del avstyrka
motionerna. Botemedlet är i stället ett fast penningvärde.

Svenska bankföreningen framförde följande synpunkter.

Grunden till motionärernas yrkande om en utredning i syfte att erhålla
smidigare regler än de nu gällande rörande placering av omyndigs egendom
är den nuvarande lagstiftningens försiktiga inställning till placering av
omyndigas medel i realvärden, enkannerligen aktier. Alltsedan tillkomsten
av den gällande förmynderskapslagstiftningen år 1924 har huvudregeln i
fråga om placering av omyndigas penningmedel varit den, att de för att
göras räntebärande skola av förmyndaren antingen placeras i »guldkantade»
eller därmed jämförliga obligationer eller utlånas mot säkerhet av inteckning
i fast egendom inom visst förmånsrättsläge eller ock insättas på
räkning i bankinrättning. För placering på annat sätt, exempelvis i aktier,
kräves överförmyndarens tillstånd, vilket enligt lagen icke må givas »med
mindre särskilda skäl därtill äro».

På sätt motionärerna framhållit kunna dessa regler, i varje fall vid en
restriktiv tillämpning, under tider av fallande penningvärde lända den omyndige
till ekonomiskt förfång så till vida som penningmedlens placering i
realvärden på ett bättre sätt än en placering i fordringar garderar den
omyndige mot förlust genom penningvärdets fall. Man får emellertid å andra
sidan fasthålla, att reglerna om placering av omyndigas medel också måste
tillgodose anspråken på att icke sådana medel alltför hårt drabbas av en
eventuellt inträffande krisartad realvärdesänkning.

Bankföreningen vill emellertid hålla före, att vid ett vägande mot varandra
av nyssberörda inbördes motstridande intressen de nuvarande reglernas
inställning gentemot placering av omyndigas medel i realvärden allmänt
sett är alltför njugg. Tillämpningen av stadgandet i kap. 15 § 5 föräldrabalken
om överförmyndares samtycke till medlens placering på annat
sätt än i 4 § avses tillämpas väsentligt olika på olika håll. Medan exempelvis
förmyndarkammaren i Stockholm i allmänhet medgiver placering i börs -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

11

noterade aktier, kan på andra håll, särskilt på landsbygden, eu ur den
omyndiges synpunkt välmotiverad begäran om sådan placering stöta på
principiellt motstånd från överförmyndarens sida, vilket i vissa fall kan
medföra onödiga värdeminskningar för den omyndige. Denna skillnad i tilllämpningen,
vilken onekligen är stötande, sammanhänger uppenbarligen
delvis med de varierande förutsättningarna hos olika överförmyndare att på
eget ansvar bedöma ekonomiska förhållanden av denna art; för den i sådana
stycken mera obevandrade blir en restriktiv tillämpning gärna den
tryggaste, om den än icke blir den för den omyndige mest fördelaktiga.

Bankföreningen vill också framhålla, att den allmänna inställningen till
placering av omhänderhavda medel i aktier under senare år undergått en
väsentlig förändring. Kassor och fonder, vilkas placering uteslutande i obligationer
eller andra fordringar tidigare ansågs vara en självklar sak, placeras
numera ofta till väsentliga delar i aktier. Även försäkringsbolag placera
numera ofta sina fria fonder delvis i aktier. Erinras må också, att Kungl.
Maj:t genom kungörelse den 24 september 1943 (nr 707) medgivit Nobelstiftelsens
styrelse att inom viss gräns för stiftelsens räkning inköpa bl. a.
aktier i »sådana svenska industriella företag, som med fästat avseende på
naturatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga för
anbringande av stiftelsens medel».

Det ovan anförda ger vid handen, att enligt bankföreningens mening en
sådan utredning som av motionärerna åsyftas framstår som väl motiverad.
Hur en dylik utredning bör läggas upp, är måhända för tidigt att nu yttra
sig om. Ilen utväg som främst bör övervägas synes dock vara att inrymma
något större befogenhet i fråga om medelsplaceringen åt förmyndaren och
samtidigt helt eller delvis eftergiva kravet på att överförmyndarens samtycke
till placering i realvärden må lämnas allenast då särskilda skäl föreligga.
Vid ett sådant övervägande är det emellertid av vikt att fasthålla, att
riskfördelningsprincipen måste tillförsäkras tillbörligt gehör vid tillämpningen
av lagstiftningen på detta område, liksom det måste hållas i minne,
att en större frihet för förmyndarna också medför större krav på deras omdöme
och allmänna kvalifikationer.

Bankföreningen vill slutligen icke underlåta att framhålla, hurusom bakom
det nu föreliggande problemet ligger den betydligt allvarligare frågan om
penningvärdets upprätthållande. Den utveckling som utlöst yrkandet i motionerna,
nämligen den långvariga och påtagliga penningvärdeförsämringen
under de senare åren, sträcker efter hand sina verkningar till allt flera
områden. Det framstår också alltmer klart, att angelägenheten av att förhindra
en ytterligare inflationsartad utveckling nu utgör en av våra allra
viktigaste inrikespolitiska frågor.

Slutligen anförde överförmyndarna i Göteborg.

Det torde vara obestridligt, att de nu gällande reglerna om placering av
omyndigs penningmedel i flera avseenden te sig föråldrade. Särskilt är detta
fallet med föreskrifterna i föräldrabalken kaj), tö § 5, enligt vilka överförmyndarens
samtycke vid placering av omyndigs penningmedel i aktier icke
må givas »med mindre särskilda skäl äro därtill». Som framgår av första
lagutskottets yttrande vid 1924 års riksdag, skall denna bestämmelse tolkas
restriktivt. För överförmyndarna möter det stundom svårigheter att hos förmyndarna
vinna förståelse för nämnda föreskrift. Utan att sådana särskilda
skäl, som avses med lagen, äro för handen kunna nämligen förmyndarna
ibland giva goda skäl för penningmedlens placering i aktier och med
hänvisning till såväl erforderlig trygghet som avkastning.

Även i vissa andra avseenden kunde en något större frihet vid placering
av omyndigas penningmedel vara önskvärd.

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

På grund av vad sålunda framhållits tillstyrka vi, att en utredning företages
i syfte att utforma lämpliga regler angående placering av omyndigas
penningmedel.

Utskottet 1951.

Utskottet framhöll i sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 18, att den ledande
grundsatsen vid utformningen av reglerna för placering av omyndigas penningmedel
hade varit, att kravet på trygghet för medlens bestånd skulle
tillgodoses i första hand. Lagen anvisade därför vissa såsom säkra ansedda
placeringsformer, nämligen obligationer, fordran som inskrives eller inskrivits
i statsskuldboken, inteckning i fast egendom samt insättning å räkning
i bank. Ville förmyndaren göra den omyndiges tillgångar fruktbärande
på annat sätt, t. ex. använda dem för inköp av aktier, skulle han inhämta
överförmyndarens samtycke därtill. Sådant samtycke finge emellertid icke
givas, med mindre särskilda skäl talade därför.

Utskottet anförde härefter vidare.

Lagen intager sålunda en restriktiv hållning gentemot placering av omyndigs
tillgångar i realvärden såsom fastigheter och aktier. Vad angår de sistnämnda
placeringsobjekten må erinras om att första lagutskottet vid behandlingen
år 1924 av förslaget till förmynderskapslag framhöll, att överförmyndarna
borde iakttaga särskilt stor återhållsamhet när det gällde att
lämna tillstånd till placering av omyndigs medel i aktier. Utskottets inställning
måste uppenbarligen ses mot bakgrund av de förhållanden inom det
ekonomiska livet, som då voro rådande men vilka — såsom motionärerna
påpekat — numera avsevärt förändrats.

Under förutsättning av att ett fast penningvärde upprätthålles torde de
av lagen anvisade placeringsformerna alltjämt få anses vara de mest betryggande.
Under senare år har emellertid penningvärdet undergått en avsevärd
försämring. Givet är att det i ett sådant läge kan framstå som fördelaktigare
att ha medlen placerade i realtillgångar. Härigenom kan nämligen
den omyndige garderas mot den förlust, som för innehavaren av penningfordran
följer av penningvärdets fall.

Såsom framgår av det nyss anförda äro lagens bestämmelser rörande
de objekt, i vilka förmyndarmedel må placeras, icke ovillkorligt bindande.
Med överförmyndarens tillstånd, vilket dock icke får givas utan särskilda
skäl, må medlen placeras i annan ordning. Härigenom öppnas sålunda en
möjlighet att i någon utsträckning övergå till placering i realvärden. För
en mera allmän övergång till anbringande av omyndigas medel i realtillgångar
synas dock lagens ord icke lämna täckning.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl tala för den av motionärerna
framförda tanken att öppna vidgade möjligheter för placering av förmyndarmedel
i realvärden. Emellertid är det uppenbart att en övergång till
friare placeringsregler skulle draga med sig stora vanskligheter. För att i
ett givet ögonblick kunna bedöma, huruvida en omyndigs tillgångar med
trygghet kunna helt eller delvis placeras exempelvis i aktier, fordras ett
stort mått av insikt och förutseende. Förmyndaren skulle vidare vid en
sådan placering vara nödsakade att kontinuerligt följa utvecklingen på det
ekonomiska området för att vid behov snabbt kunna övergå till annan placeringsform.
En inflationsartad utveckling kan nämligen snart nog förbytas
i sin motsats. Det torde därför vara ofrånkomligt, att ett visst mo -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

13

ment av spekulation skulle vinna insteg, om det mera allmänt medgåves
att placera förmyndarmedel i aktier. En sådan utveckling synes icke vara
väl förenlig med trygghetsprincipen, vilken enligt utskottets mening alltjämt
bör vara vägledande på detta område. Även placering i fast egendom
kan vara en mycket chansartad och osäker affär. Härtill kommer att en
övergång till friare placeringsregler torde komma att ställa alltför stora
krav på överförmyndarna.

Utlåtandet utmynnade i hemställan att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Detta blev också riksdagens beslut.

Utskottet.

Den av motionärerna väckta frågan var föremål för behandling även vid
1951 års riksdag. Därvid avgav utskottet i ämnet utlåtande, nr 18, vilket
finnes återgivet här ovan. Utskottet har icke funnit anledning frångå sin i
nämnda utlåtande intagna ståndpunkt och får därför under hänvisning till
detsamma hemställa,

att förevarande motioner, I: 357 och II: 471, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1952.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Lodenius, Lindblom,
Cassel, fru Wallentheim* och herr Franzén;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Johansson i Norrfors*, Landgren*, fröken Öberg, herrar Wirtén, Gustafsson
i Borås* och fru Hellström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Reservationer

1) av herr Cassel och fru Hellström, vilka inom utskottet yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka bifall till motionerna samt därför hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, 1: 357
och II: 471, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
en utredning snarast måtte igångsättas för att utforma lämpliga
regler angående placering av omyndigs penningmedel,
därvid särskilt 3, 4 och 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken
böra omarbetas;

2) av herr Wirtén.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521115