Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.
1
Nr 24.
Konstitutionsutskottets betänkande med förslag till skrivelse om
en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet.
Vid 1947 års riksdag väcktes en motion I: 15 av herr Herlitz om åtgärder
för stärkande av riksdagens kontrollmakt. Konstitutionsutskottet framhöll
härvid rörande dechargearbetet i sitt av riksdagen godkända avstyrkande
utlåtande nr 22 bland annat, att det med hänsyn till detta arbetes speciella
karaktär syntes lämpligast, att frågan om en omläggning och effektivisering
av detsamma vid lämplig tidpunkt utreddes av utskottet självt; dechargeverksamheten
reglerades nämligen av grundlag och inom dennas ram av utskottets
interna ordningsregler. Om detta uttalande erinrade utskottet i sitt
av riksdagen godkända avstyrkande utlåtande nr 27 vid 1948 års riksdag
med anledning av motion II: 243 av herr von Friesen angående åtgärder för
stärkande av den riksdagens kontrollmakt, som beröres i §§ 105, 106 och
107 regeringsformen.
I en motion I: 19 vid 1950 års riksdag av herr Arrhén m. fl. upptogs frågan
om utkrävande av statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av
statsrevisorernas berättelse. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10
anförde utskottet bland annat, att den i motionen behandlade frågan icke
vore utan betydelse för den konstitutionella kontrollen. Den borde emellertid
enligt utskottet icke betraktas isolerad utan i samband med det större
spörsmålet om formerna för den konstitutionella kontrollen över huvud och
borde därför upptagas vid en allmän översyn av grundlagarnas dechargebestämmelser.
Utskottet hänvisade ånyo till sitt tidigare uttalande angående
ändamålsenligheten av att med hänsyn till dechargearbetets speciella karaktär
frågan om en omläggning och effektivisering av detsamma vid lämplig
tidpunkt utreddes av utskottet självt. Då utskottet avsåge att under innevarande
valperiod till andra kammaren till omprövning upptaga den sist
berörda frågan, borde det i motionen avhandlade mindre spörsmålet icke
lämpligen föranleda någon riksdagens åtgärd.
Slutligen väcktes vid 1951 års riksdag en motion II: 152 av herr Hallén
in. fl., vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t ville anhålla om utredning av
frågan om revision av 1810 års lag om ansvarighet för statsrådets ledamöter
samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
På förslag av utskottet beslöt riksdagen att till innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av denna motion. Såsom skäl för uppskovsförslaget
anförde utskottet, att motionen borde behandlas i samband med den ut
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1952. Ssaml. 2 avd. Nr 24.
2
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.
redning angående dechargeinstitutets reformering, som utskottet i kraft av
sin initiativrätt företoge.
Utskottet har således i enlighet med ovan anförda uttalanden upptagit
frågan om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet
till behandling. Med anledning härav har utskottet åt kansliet uppdragit
att verkställa en förberedande utredning i ämnet. Resultatet av kansliets
utredning har i form av en särskild bilaga fogats till föreliggande betänkande,
under anmärkning att utskottet självt icke tagit ställning till de i
promemorian behandlade särskilda spörsmålen.
Grundlagsbestämmelserna angående statsrådets konstitutionella ansvarighet
kvarstå, med bortseende från vissa formella omredigeringar, i huvudsak
oförändrade från tiden för det nya statsskickets tillkomst 1809—1810. Sedan
gammalt har statsrådsansvaret brukat uppdelas i två moment, den juridiska
ansvarigheten och den politiska ansvarigheten.
Statsrådets juridiska ansvarighet regleras i första hand genom § 106 regeringsformen
och den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter.
Vad sistnämnda lag beträffar har den, såsom framhålles i motion II: 152 vid
1951 års riksdag, oförändrad gällt sedan år 1810 med undantag för en år
1921 beslutad ändring i lagens § 1, i samband med dödsstraffets avskaffande
under fredstid i övriga strafflagar.
Frågan om en revision av ansvarighetslagen har emellertid vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, nämligen åren 1840—1841, 1844—1845, 1875
och 1888. Vid det förstnämnda tillfället vägrade Konungen sin sanktion på
ett av riksdagen beslutat och av högsta domstolen och statsrådet tillstyrkt
ändringsförslag berörande ett flertal §§ i ansvarighetslagen, vid det andra
tillfället förföll ett ändringsförslag av väsentlig, principiell innebörd, som bifallits
av borgar- och bondestånden, på grund av adels- och prästeståndens
motstånd. År 1875 biföll i huvudsak första kammaren men avslog andra
kammaren ett förslag till formell omredigering av ansvarighetslagen; i reservation
till vederbörande utskottsutlåtande hade förordats, att antingen den
särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter skulle avskaffas och
i stället strafflagens allmänna bestämmelser om ämbetsbrott tillämpas eller
att en genomgripande saklig omarbetning av ansvarighetslagen skulle företagas.
Vid 1888 års riksdag förkastades slutligen ett förslag till detaljändring
i ansvarighetslagen bland annat under hänvisning till behovet av en
revision av lagen i dess helhet.
Det har sålunda sedan länge varit uppenbart, att ansvarighetslagen blivit
starkt föråldrad (jfr härvid den bilagda kanslipromemorian). I själva verket
kunna, såsom i motion II: 152 angivits, dess bestämmelser i många fall
icke längre tillämpas, då anknytningen till regeringsform och strafflag gått
förlorad. Det har vidare framhållits, att gränsdragningen mellan de §§ i regeringsformen,
vilkas iakttagande särskilt skyddas genom straffbestämmelser,
och övriga §§ delvis är godtycklig. Ett speciellt problem utgör det för
-
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.
3
hållandet, att med den tolkning, som exempelvis i den sista riksrättsdomen
givits av § 106 regeringsformen jämförd med ansvarighetslagen, ett flertal
handlingar, vilka enligt den allmänna strafflagen äro att betrakta som grova
ämbetsbrott, skulle kunna begås av statsråd utan straffrättsliga konsekvenser.
Härtill kommer ett annat spörsmål, nämligen att möjligheten att över
huvud beivra av statsråd begångna ämbetsbrott starkt begränsats på grund
av den korta preskriptionstid, som finnes angiven i ansvarighetslagen, och,
enligt en gängse uppfattning, genom att den juridiska ansvarigheten enbart
är knuten till statsrådsprotokollen.
Frågan om bestämmelserna angående statsrådets juridiska ansvarighet
har i ett speciellt avseende berörts i samband med att årets riksdag bifallit
Kungl. Maj :ts proposition nr 71 angående ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. I
propositionen har framhållits, att en jämförelse mellan konventionen och
vårt lands strafflagstiftning syntes giva vid handen, att den senare icke i
alla avseenden uppfyllde de krav som uppställdes i konventionen; vad anginge
ansvarigheten för statsrådets ledamöter vore innehållet i ansvarighetslagen
ej alldeles klart, särskilt i fråga om § 5 andra stycket. För närvarande
påginge en översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten som den
allmänna strafflagstiftningen. I samband med en ny lagstiftning på dessa
områden torde enligt propositionen frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna
kunna beaktas.
Enligt utskottets mening bör en revision av bestämmelserna rörande statsrådets
juridiska ansvarighet genomföras med hänsyn till dessa bestämmelsers
föråldrade och även i övrigt delvis otillfredsställande karaktär. Det
finns visserligen ingen anledning att vänta, att ifrågavarande bestämmelser
skola behöva tillämpas annat än i sällsynta undantagsfall; men skulle
ett sådant fall inträffa, vore det ej försvarligt om, vilket under rådande förhållanden
väl kunde hända, ett inskridande jämlikt § 106 regeringsformen
mot ett grovt ämbetsbrott förhindrades på grund av de gällande reglernas
bristfällighet. I samband med en dylik revision bör också hänsyn kunna
tagas till vad som anförts i proposition nr 71.
Utskottet har dryftat olika alternativa förslag till en revision av regeringsformens
och ansvarighetslagens föreskrifter rörande statsrådets juridiska
ansvarighet men funnit denna fråga vara så komplicerad, att den lämpligen
bör hänskjutas till närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg, varvid
den kritik som i skilda sammanhang riktats mot gällande bestämmelser bör
beaktas. Härvid kan det möjligen visa sig påkallat, att också spörsmålet om
riksrättens sammansättning upptages till prövning; i varje fall kan det finnas
skäl för undanröjande av den föreliggande osäkerheten rörande riksrättens
sammansättning.
I fråga om det andra momentet i statsrådsansvaret, avseende statsrådets
politiska ansvarighet, angivas de grundläggande reglerna i regeringsformen
§ 107. Den här föreskrivna ordningen för utkrävande av politiskt an
-
t Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.
svar representerar något för vårt lands statsskick karakteristiskt. Om man
bortser från Finland och Norge, där under inflytande från Sverige en i
vissa avseenden likartad ordning införts, föreligger i andra länder med ett
statsskick av liknande typ som det svenska ingen motsvarighet till det i
våra grundlagar angivna förfarandet.
Ansvarsbestämmelserna enligt regeringsformen § 107 ha ej kommit att
tillämpas i full utsträckning, d. v. s. konstitutionsutskottets anmärkningar
ha icke följts av sådant riksdagsbeslut om skrivelse med begäran om
statsråds entledigande, varom grundlagen talar. Dessa reglers politiskt
parlamentariska betydelse har begränsats i samband med det parlamentariska
regeringssystemets införande. Det kan emellertid icke anses uteslutet,
att regeringsformen § 107 fortfarande skulle kunna komma att tilllämpas
med syfte att framtvinga statsråds avgång. Som en följd av att
det parlamentariska regeringssystemet i vårt land genomförts utan grundlagsändring,
saknas nämligen andra särskilt fastlagda former för politiskt
ansvarsutkrävande. Ifrågavarande grundlagsbud kan alltså ur denna synpunkt
betraktas som ett reservstadgande, vilket kan utnyttjas om den politiska
situationen därtill skulle giva anledning.
Betydelsen av regeringsformens stadganden om statsrådsansvaret inskränker
sig emellertid icke härtill. Föreskriften om att statsrådsprotokollen
årligen skola infordras och granskas av konstitutionsutskottet är nära
förbunden med regeln om regeringsärendenas beredning och föredragning
i konselj, det vill säga med själva regeringsmaktens organisation enligt
vår författning. Den fortlöpande dechargekontrollen innebär en garanti för
att detta system vidmakthålles och tillämpas i överensstämmelse med fastställda
former. Konstitutionsutskottet erhåller härvid en värdefull insyn
i regeringens arbete och får möjlighet att, i överensstämmelse med
den för vårt statsskick utmärkande offentlighetsprincipen, till riksdagen
förmedla resultatet av en kritisk granskning av regeringsverksamheten.
Betydelsen av denna ordning bör, ej minst med hänsyn till den utvidgning
av statens och därmed regeringens uppgifter som kommit till stånd, icke
underskattas.
Som ett uttryck för en viss nyorientering i dechargeverksamhetens inriktning
under senare tid kan man betrakta den av utskottet från 1920-talet och framåt jämförelsevis ofta begagnade formen med anmälan utan
åberopande av § 107 regeringsformen, vanligen kallad »omförmälan». Genom
användningen av denna form har markerats, att det icke varit det
politiska ansvarsmomentet, som ställts i förgrunden vid det härav föranledda
meningsutbytet mellan riksdag och regering. Det har vid flera tillfällen
ifrågasatts, att detta förfaringssätt med anmälan utan åberopande
av regeringsformen § 107 skulle grundlagsfästas.
Utskottet vill understryka, att bestämmelserna om statsrådets konstitutionella
ansvar i hög grad bilda en enhet. Ansvarighetslagen förutsätter
exempelvis, att om statsrådets ledamöter underlåta att iakttaga andra
grundlagsbud än dem som ansvarighetslagen särskilt omnämner, skall i
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. 5
stället regeringsformen § 107 kunna tillämpas. Under sådana förhållanden
har det synts utskottet naturligt, att även frågan om ansvarigheten enligt
regeringsformen § 107 överlämnas till utredning genom Kungl. Maj :ts försorg
i samband med den av utskottet i det föregående förordade utredningen
rörande den juridiska ansvarigheten. Härvid bör också det särskilda
spörsmålet om grundlagsfästande av systemet med omförmälan göras till
föremål för en förutsättningslös prövning.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en förutsättningslös
utredning av frågan om en revision av reglerna
rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet och för
riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda;
samt
2) att den från 1951 års riksdag uppskjutna motionen
II: 152 måtte anses besvarad genom vad utskottet under
punkt 1) hemställt.
Stockholm den 8 maj 1952.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Elmgren, Gustav Emil Andersson, Herlitz, Lindén, Fritiof Karlsson,
Lundgren, Pettersson och Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Norén, Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist,
Håstad och Adamsson.
6
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
Promemoria
angående dechargeförfarandets reformering
(utarbetad inom konstitutionsutskottets kansli).
I. Statsrådets juridiska ansvarighet.
Bestämmelserna rörande statsrådets juridiska ansvarighet återfinnas dels
i regeringsformen, dels i en särskild ansvarighetslag.
RF § 106. Sedan i RF § 105 konstitutionsutskottets rätt och plikt att
granska statsrådsprotokollen angivits, följer i nästa § reglerna rörande den
juridiska ansvarigheten.
§ 106.
Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen
handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt
någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot
sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt
fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit
att, i de fall, som 38 § av denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation
eller underskrift å ett Konungens beslut vägra, då skall
konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal av justitieombudsmannen
inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal
emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava,
på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten
efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande
av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.
Ansvarighetslagen. Den ansvarighetslag för statsrådets ledamöter, som
nu gäller, antogs år 1810 och har sedan dess ändrats endast en gång, nämligen
år 1921, då en mindre omformulering av lagens § 1 företogs i samband
med dödsstraffets avskaffande under fredstid i övriga strafflagar.
Ansvarighetslagen kriminaliserar huvudsakligen följande handlingar
(rådslag, underlåtenhet att göra föreställningar mot, fördöljande av upplysningar
om):
våldsamt överändakastande av regeringssättet, grundlagarna (§ 1),
underlåtenhet att sammankalla riksdag, i de fall varom §§ 91—94 RF
tala, och liknande underlåtenhet vid användande av beredskapsstaten för
försvarsväsendet (§ 2),
åsidosättande av riksdagens beskattningsrätt m. m. (RF §§ 57, 60, 73), av
dess befattning med banko- och riksgäldsverken, avsöndring av någon del
av riket (§ 3),
vidtagande av steg stridande mot tryckfrihetsförordningen (§ 4),
vidtagande av dispositioner i strid mot den fastställda riksstaten, i strid
mot RF:s bestämmelser om rekvisition, upptagande av lån, disposition av
kronans domäner, myntväsendet, värnpliktslagen och beslut om krig eller
fred utan att utomordentligt statsråd kallats, kränkande av enskildas rätt
m. m. (§ 5),
fördöljande av viktig underrättelse rörande krig, fred eller förbund med
främmande makter (§ 7),
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
7
samt underlåtenhet att kontrasignera och, i fråga om beslut stridande
mot RF, underlåtenhet att vägra kontrasignation (§8).
Av principiell betydelse äro följande §§:
6 §: Uraktlåter statsråds ledamot eller Konungens rådgivare i kommandomål,
att de övrige dem i grundlagen uttryckligen föreskrivne,
men i denna ansvarighetslag icke särskilt uppräknade plikter och föreskrifter,
iakttaga och fullgöra, ankomme det på Riksens Ständer, att
hos Konungen göra sådan anmälan, vartill 107 § av regeringsformen
dem berättigar, med iakttagande av de villkor samma § i dess senare
mom. stadgar.
10 §: Enär någon av de i 1 § omnämnde ämbetsmän tilltalas, som
redan utur tjänsten blivit entledigad eller avsked tagit, och varder
om begångne förbrytelser övertygad, vare han förfallen till enahanda
ansvar, såsom vore han verkeligen tjänstgörande och svare förlusten
av vad han i pension eller andre förmåner av publike medel kan innehava
emot förlusten av ämbetet, om han det ännu innehade.
11 §: Vad emot statsråds protokoll intill den dag, då riksdagen börjas,
under då påstående riksdag icke anmärkt bliver, därå må sedan
vid påföljande riksdagar åtal icke äga rum.
Tolkningen av gällande bestämmelser. Statsrådets juridiska ansvarighet
skall alltså bedömas enligt RF § 106 och ansvarighetslagen. Vid en jämförelse
mellan dem framträder en bristande överensstämmelse så till vida, att
medan RF § 106 stadgar att statsråd skall åtalas inför riksrätten, om han
»uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag», omfattar
ansvarighetslagens brottskatalog endast ett fåtal brott mot grundlag och
allmän lag. I sin grundlagskommentar skriver Malmgren, att det nämnda
stadgandet i RF § 106 i väsentlig män förlamas därigenom att »långt ifrån
alla lagstridiga handlingar från statsrådets sida belagts med straff i AnsvL.
och detta fullt medvetet (se § 6). Konstitutionsutskottet måste ju finna det
ändamålslöst att anställa åtal i sådana fall, då utskottet på förhand vet, att
riksrätten kommer att frikänna.»
I anslutning till § 6 ansvarighetslagen anför Malmgren vidare:
»Enligt RF § 106 sista p. skall frågan, huruvida statsrådsledamot vid
utövningen av sitt ämbete begått något straffbart, bedömas efter AnsvL.
(’den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar---
fastställd varder’). Allmänna lagens stadganden om straff för ämbetsbrott
komma till användning endast om AnsvL. direkt åberopar dem, såsom förhållandet
är t. ex. i § 5 slutet. Har en handling blivit begången, som icke
är kriminaliserad i AnsvL., så har riksrätten intet annat att göra än att
ogilla åtalet. Så förfor också den sista riksrätten 1854, visserligen med den
icke tillfredsställande motiveringen, att åklagaren icke påpekat de lagrum,
efter vilka de tilltalade skolat dömas. Den närmast föregående riksrätten,
vars dom avkunnades 1842, förklarade sig icke kunna till vidare prövning
upptaga JO:s yrkanden om ansvar, då frågan om förment överträdelse av
grundlagen icke kunde komma under huvudsaklig prövning hos riksrätten
i andra händelser än om, därest överträdelse ägt rum, riksrätten skulle
kunnat i enlighet med AnsvL. fälla till ansvar, men den paragraf i RF,
mot vilken de tilltalade förmentes ha förbrutit sig, icke funnes i AnsvL.
omnämnd.---AnsvL. § 6 är i själva verket närmast cn fingervisning
för KU att, när det är fråga om handlingar, som icke äro kriminaliserade
i AnsvL., icke anställa åtal inför riksrätt utan i stället göra anmälan eu!.
RF t; 107. AU detta icke står rätt väl tillsammans med den kategoriska föreskriften
i RF S 106, att utskottet skall åtal:), har under sistnämnda para
-
8
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
graf anmärkts. — En överblick över AnsvL. visar, att åtskilliga synnerligen
viktiga paragrafer i RF icke äro skyddade genom straffbestämmelser, t. ex.
g§ 36, 87 och 88.»
Tidigare förslag om revision av ansvarighetslagen. Ehuru ansvarighetslagen
oförändrad gällt sedan 1810, med undantag av den förutnämnda omformuleringen
i § 1 år 1921, har frågan om revision av lagen flera gånger
behandlats av riksdagen.
Lagutskottet vid 1840—41 års riksdag framlade sålunda med anledning
av väckta motioner ett förslag med omfattande ändringar i ansvarighetslagen,
berörande ett flertal av dess paragrafer (uti. nr 127, 179, 184). Av
särskild betydelse var ett tillägg till § 5, vilket, i överensstämmelse med
ordalagen i RF § 106, klargjorde, att statsrådens juridiska ansvarighet omfattade
tillstyrkta överträdelser såväl av andra paragrafer i grundlagarna
än de i ansvarighetslagen särskilt uppräknade som av allmänna lagens bestämmelser.
På grund av motstånd från de båda högre stånden uteslöts
detta tillägg ur det av riksdagen slutligen antagna förslaget om ändring
av ansvarighetslagen (riksdagens skrivelse nr 352). Trots tillstyrkan från
högsta domstolen och statsrådet erhöll detta förslag icke Konungens sanktion
(protokoll över justitiedepartementsärenden (ten 8 juni 1841). Med
anledning av en motion återkom lagutskottet (uti. nr 18, 86) vid 1844—
45 års riksdag med en hemställan om ändringar i ansvarighetslagen, bl. a.
innefattande det förut berörda tillägget till § 5. Utskottets hemställan bifölls
av borgar- och bondestånden men förkastades helt av adels- och prästestånden,
varigenom förslaget förföll.
I motion till 1875 års riksdag begärdes, med särskild hänvisning till den
nyantagna strafflagen, att en allmän översyn av ansvarighetslagen skulle
företagas i syfte att bringa denna i överensstämmelse med gällande grundlagar
och allmän lag. Den begärda granskningen verkställdes av lagutskottet
(uti. nr 24), som föreslog ett flertal formella omredigeringar i ansvarighetslagen.
Utskottsförslaget godkändes i huvudsak av första men avslogs
av andra kammaren. I reservation till utskottsutlåtandet hade förordats,
alt man antingen skulle avskaffa den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter och i stället tillämpa strafflagens allmänna bestämmelser
om ämbetsbrott eller att man skulle företaga en genomgripande saklig omarbetning
av ansvarighetslagens bestämmelser.
Vid 1888 års riksdag väcktes slutligen motion om ändring i ansvarighetslagen
§ 11, rörande preskriptionstiden, med hänsyn till de förhållanden som
kunde uppkomma vid uplösning av pågående riksdag. I sitt av riksdagen
godkända avstyrkande utlåtande (nr 19) framhöll lagutskottet, dels att med
den tolkning konstitutionsutskottet givit nämnda bestämmelse en ändring
ej vore oundgängligen påkallad, dels att en ändring i denna paragraf icke
borde vidtagas annorledes än i samband med en revision av lagen i dess
helhet; en sådan revision hade redan 1875 erkänts vara av behovet påkallad.
''1951 års motion. Såsom ett led i det arbete på en översyn av dechargeförfarandet,
vilket upptagits inom konstitutionsutskottet, väckte ledamöter
av utskottets dechargedelegation vid 1951 års riksdag en motion (II: 152),
vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning
av frågan om revision av 1810 års lag om ansvarighet för statsrådets
ledamöter samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
9
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
Till belysning av ansvarighetslagens föråldrade karaktär återgavs i motionen
bland annat ett utdrag ur en promemoria angående eventuella ändrfngar
i ansvarighetslagen, upprättad inom justitiedepartementet den 19/4
1 §. Brottsbeskrivningen skiljer sig från 8: 1 och 9: 1 SL: jämför
8:1 och 9:9.
»den ämbetsman som i kommandomål Konungen råd giver» syftar på
förhållandena före år 1840, då särskild föredragande i kommandomål
kunde finnas.
»Såsom rikets förrädare», »såsom förräderi» torde numera böra betecknas
som uppror, ev. högförräderi.
2 §. Ovärdighetspåföljd finnes ej längre i SL.
Före 1894 kungjordes riksdagskallelse i huvudstadens kyrkor; numera
i Post- och Inrikes tidningar.
Stora och lilla kreditiven i 63 § RF ha ersatts av beredskapsstat.
»Lagtima» riksdag avskaffat.
5 §. Första stycket: flera formella jämkningar nödvändiga.
Andra stycket: hänvisningen till 1 kap. 12 § rättegångsbalken numera
oriktig.
6. Jämför Malmgrens anmärkning, särskilt påpekande att flera viktiga
paragrafer i RF sakna motsvarande straffbud i ansvarighetslagen,
t. ex. 36, 87 och 88 §§.
7 §. Detta stadgande torde efter ändring i 11 § RF år 1909 sakna
betydelse.
8 §. Ändringar erfordras i anslutning till de ändrade reglerna om
expediering år 1949. Tvivelaktigt om den speciella obehörighetspåföljden
bör bibehållas. Hänvisningen till rättegångsbalken oriktig.
Vad andra stycket innehåller om föredragande är icke längre tillämpligt.
9 §. Detta stadgande saknar numera tillämpning.
10 §. Stadgandet överensstämmer icke med nu gällande regler i SL.
Se 25: 6 och SOU 1944: 69 s. 59.
Sammanfattande kritik mot reglerna om den juridiska ansvarigheten.
Kritiken mot den särskilda ansvarighetslagen och regeringsformens bestämmelser
rörande statsrådets juridiska ansvarighet kan sammanfattas i
följande allmänna anmärkningar, nämligen
att ansvarighetslagen blivit starkt föråldrad och att dess bestämmelser i
många fall icke längre kunna tillämpas, då anknytningen till regeringsform
och strafflag gått förlorad,
att med den tolkning av RF § 106 jämförd med ansvarighetslagen som givits
i den sista riksrättsdomen och till vilken bland andra Malmgren anslutit
sig — eu tolkning som i sig själv icke är oomtvistlig men som närmast
torde kunna betecknas som den förhärskande — anvarighetslagen redan
såsom ett skydd mot eventuella grundlagsbrott från statsrådens sida är
ofullständig (jfr dock beträffande föredraganden ansvarighetslagen § 8).
Den i lagen uppdragna gränsen mellan de" §§, vilkas iakttagande särskilt
skyddas genom straffbestämmelser, och övriga §§ synes godtycklig. Det förefaller
exempelvis icke självfallet, varför en kränkning av riksdagens befogenheter
på beskattningens område skall bedömas annorlunda än en kränkning
av dess befogenheter på lagstiftningsområdet,
att i anslutning till förutnämnda tolkning ett flertal handlingar, vilka enligt
den allmänna strafflagen äro att betrakta som grova ämbetsbrott, skulle
10
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
kunna begås av statsråd utan straffrättsliga konsekvenser. Den egendomliga
särställning som statsråden enligt den angivna tolkningen av gällande bestämmelser
intaga, kan belysas genom påpekandet att ett statsråd till skillnad
från alla andra ämbetsmän exempelvis skulle kunna ostraffat mottaga
muta för sin tjänsteutövning,
att enligt en gängse tolkning av inledningsorden till RF § 106 statsrådens
här berörda ansvarighet enbart är knuten till vad som framgår av statsrådsprotokollen
(»Finner utskottet av dessa protokoll ...»). Denna begränsning
synes redan med tanke på ansvarighetslagens flcrfaldiga straffbestämmelser
avseende bevisligt fördöljande av upplysning mindre tillfredsställande,
och den utgör ett uppenbart hinder mot beivrande av ämbetsbrott av den
typ som exemplifierats i föregående punkt och om vilka statsrådsprotokollen
normalt icke kunna tänkas giva upplysning,
att preskriptionstiden för statsråds ämbetsbrott är så utomordentligt kort
enligt ansvarighetslagen §11, att redan härigenom beivrande av brott kan
tänkas bli omöjliggjort. Preskriptionstiden kommer alltså i normala fall
att uppgå till mellan 4 månader, (d. v. s. tiden från protokollsseriernas slut
till dechargememorialets avlämnande) och ett år och fyra månader (d. v. s.
från protokollsseriernas början). Det bör påpekas, att vid ansvarighetslagens
antagande, då lagtima riksdag skulle sammanträda vart femte år, preskriptionstiden
på motsvarande sätt var förlängd; senare förkortades tiden mellan
lagtima riksdagar till 3 år och från 1867 till 1 år.
Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Frågan
om revision av bestämmelserna rörande statsrådets juridiska ansvarighet
har dessutom i ett speciellt avseende aktualiserats genom att årets riksdag
bifallit Kungl. Maj :ts proposition nr 71 angående ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.
I propositionen anföres bland annat följande:
»/ art. IV fastslås, att personer, som göra sig skyldiga till folkmord,
skola bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän,
ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer. I betraktande av brottets
beskaffenhet är det tydligt, att folkmord såsom fullbordat brott
knappast kan förövas annat än av personer, som äro utrustade med
regeringsmakt, eller med sådana personers samtycke.---
Enligt art. V förplikta sig de fördragsslutande parterna att var och
en i överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning
som erfordras för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet
att stadga verksamma straff för folkmord. Artikelns avfattning gör
det möjligt att tillträda konventionen även för stater, vilkas interna lagstiftning
vid tidpunkten för tillträdet ännu icke i allo överensstämmer
med konventionen. I sådana fall innebär tillträdet, att staterna i fråga
åtaga sig förpliktelsen att inom rimlig tid genomföra av konventionen
påkallade lagändringar.---
En inom justitiedepartementet verkställd jämförelse mellan konventionen
och vårt lands strafflagstiftning synes giva vid handen, att
den senare icke i alla avseenden uppfyller de krav som uppställas i konventionen
beträffande möjligheterna att bestraffa brott, om vilka här
är fråga. Vad angår ansvarigheten för statsrådsledamot är innehållet i
ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter ej alldeles klart, särskilt i
fråga om bestämmelserna i § 5 andra stycket. Allmänna strafflagens
bestämmelser, som reglera ämbets- och tjänstemäns samt enskilda personers
ansvarighet, torde relativt väl täcka de enligt konventionen straff
-
11
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
bara gärningarna. Det kan emellertid sättas i fråga om straffskalorna
äro lämpade även för det fall, att ett brott är att bedöma såsom folkmord,
samt huruvida bestämmelserna om försök och stämpling äro så
omfattande, att de fullt tillgodose konventionens krav. Såsom förut sagts
erfordras icke, att redan vid tiden för tillträdet full överensstämmelse
råder mellan den svenska lagstiftningen och konventionen. För närvarande
pågår översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten som
den allmänna strafflagstiftningen. Resultatet härav kan väntas föreligga
inom en tämligen snar framtid. I samband med ny lagstiftning på
dessa områden torde frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna
kunna beaktas.»
Ändringsförslag, allmänna synpunkter. Till förmån för en revision av reglerna
rörande statsrådens juridiska ansvarighet kunna sålunda anföras påtagliga
brister i dessa reglers allmänna utformning samt den särskilda fråga som
aktualiserats genom konventionen rörande folkmord. Mot de allmänna skälen
för en omarbetning av nämnda regler torde man möjligen vilja åberopa, att
hela frågan egentligen är utan praktisk betydelse, vilket bland annat framgår
av att åtal mot statsråd icke förekommer sedan snart 100 år. Givetvis
föreställer sig ingen att spörsmål av detta slag skola uppkomma annat än
i rena undantagsfall. Den teoretiska möjligheten av att ett statsråd begår
en grov ämbetsförbrytelse kan ju emellertid aldrig vara utesluten, och
skulle en sådan händelse inträffa, komme det otvivelaktigt att framstå som
synnerligen stötande för rättsmedvetandet om denne på grund av gällande
bestämmelsers utformning icke kunde befordras till straff. Vad man här i
första hand kan ha i tankarna är ämbetsbrott som begås av personliga motiv,
missbruk av tjänsteställning till egen fördel eller ekonomisk vinning.
I själva verket torde heller ingen vara intresserad av att den undantagsställning,
som statsråden här kommit att erhålla i jämförelse med andra ämbetsmän,
bibehålies. Även frågan om ämbetsbrotten med politiska motiv har
ju på senare tid indirekt fått en viss aktualitet genom tilldragelser i andra
länder under och efter det sista världskriget, bland annat i de nordiska
grannländerna. På denna punkt innehåller redan den nuvarande ansvarighetslagen
vissa bestämmelser, ehuru framför allt föreskrifterna om bundenheten
till statsrådsprotokollen och om preskriptionstiden medföra svårigheter
vid tillämpningen.
Om man önskar undanröja de påtalade bristerna i gällande bestämmelser
rörande statsrådens juridiska ansvarighet, synes don naturliga lösningen
vara att ämbetsbrott begånget av statsråd i princip bedömes på samma sätt
som ämbetsbrott begånget av annan ämbetsman, d. v. s. att den allmänna
strafflagens föreskrifter rörande ämbetsbrott också bli tillämpliga på statsråd.
Fn sådan ordning skall också medföra, att då strafflagens bestämmelser
om ämbetsbrott ändras, såsom ifrågasatts exempelvis i samband med den
nyssnämnda internationella konventionen, de nya bestämmelserna automatiskt
komma att giilla även för statsråd.
Från den angivna allmänna principen bör emellertid ett väsentligt undanlag
göras. Brottet skall för alt kunna föranleda riksrättsåtal vara av grov
beskaffenhet. Åtal skall däremot icke komma i fråga för mindre allvarliga
ämbetsförbrylelser. I dylika fall bör liksom hittills möjligheten till anmälan
efter § 107 RF stå öppen. Genom den nämnda begränsningen av åtalsrätten
skulle för övrigt statsråden placeras i en ställning delvis motsvarande den
som enligt RF Jj 101 gäller för justitie- och regeringsråd. Dessa skola nämligen
åtalas inför riksrätten endast om de befunnits hava »av egennytta,
vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig
12
Konstitutionsutskottets betänkande nr 2''i. Bilaga.
lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat
mista liv, personlig frihet, ära och egendom . . .»
Det kan erinras om att enligt strafflagen i vissa fall även allmän domstol
kan döma statsråd till avsättning. Så kan under vissa omständigheter
ske, därest statsråd dömes för grovt ämbetsbrott i annan tidigare tjänst
eller, utan att hava innehaft sådan tjänst, för annat brott än ämbetsbrott om
straffet innefattar straffarbete eller denne med hänsyn till tjänstens särskilda
beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad
att innehava denna. Jämför strafflagen 25: 6, 7 samt ansvarighetslagens ingress:
»De (statsråden) äro ej allenast såsom medborgare och för sina personer
underkastade vad allmän lag och laga stadgar bjuda, utan skola ock
för sina rådslag och gärningar . . . .»
Principen om att vid grova ämbetsförbrytelser samma straffbestämmelser
skola gälla för statsråd som för andra ämbetsmän kan lagtekniskt sett
förverkligas på olika vägar. Nedanstående förslag förutsätta, att gällande
former för riksrättsåtal bibehållas oförändrade, d. v. s. att rätten att besluta
om sådant åtal mot statsråd enbart tillkommer konstitutionsutskottet,
att åtalet utföres av justitieombudsmannen och att målet avdömes av en
speciell domstol, riksrätten.
Detaljförslag. Alternativ I. Ansvarighetslagen upphäves helt. I dess ställe
införes i RF § 106 en generell föreskrift om att vid grova ämbetsförbrytelser,
som kunna medföra avsättning, vederbörande skall dömas av riksrätten
enligt allmänna strafflagen. Vidare intages i § 106 en bestämmelse
om att även statsråd, som lämnat sitt ämbete, kan ställas till ansvar för
ämbetsbrott. I förhållande till nuvarande regler inträder här den ändringen,
att föreskriften i ansvarighetslagen § 10 om att statsråd som avgått
skall svara med förlusten av vad han i pension eller andra förmåner av
publika medel innehar, bortfaller. Denna regel avviker såsom nämnt från
gällande straffprinciper. Att de mindre allvarliga ämbetsbrotten skola bedömas
enligt RF § 107 klarlägges genom ett tillägg till sistnämnda § (jfr
ansvarighetslagen § 6). Av en ny inledande sats i RF § 105, angivande att
konstitutionsutskottets granskningsbefogenhet omfattar statsrådens ämbetsutövning
i dess helhet och genom borttagande av uttrycket »av dessa
protokoll» i § 106 framgår att statsrådens ansvarighet icke enbart är bunden
till statsrådsprotokollen. (För ansvarigheten enligt § 107 innebär denna
ändring närmast en bekräftelse av praxis angående anmärkningar mot
ministerstyrelse i vidsträckt mening). Vad slutligen preskriptionstiden beträffar
komma härvid enligt förslaget samma regler att gälla som för ämbetsbrott
begångna av andra än statsråd. Detta resultat uppnås, förutom
genom ansvarighetslagens upphävande, genom tillägget av orden »jämlikt
denna paragraf» i tredje stycket RF § 107.
Utkast till grundlagsändringar.
RF § 105.
Det åligger konstitutionsutskottet att granska statsrådens ämbetsutövning.
Utskottet skall för den skull äska de protokoll — — — uppgivna
händelser.
RF § 106.
Finner konstitutionsutskottet att någon statsrådets ledamot genom
att uppenbarligen bryta mot rikets grundlag eller allmän lag eller genom
annan handling eller underlåtenhet så grovt åsidosatt sin ämbets
-
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga. 13
plikt, att han därför jämlikt lag kan förskylla avsättning, då skall utskottet
ställa denne, vare sig han fortfarande tillhör statsrådet eller
icke, under tilltal av justitieombudsmannen inför riksrätten, och
gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten
föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört
är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag.
RF § 107.
Skulle konstitutionsutskottet eljest finna statsrådets ledamöter •—
— •— blivit gjord.
Frågor uti -----prövning underställas.
Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt,
bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen
ny, till ansvarighet jämlikt denna paragraf förbindande, granskning
vara tilåten; dock bör, —--ämbetsbefattning tillkommer.
Alternativ II. En särskild ansvarighetslag bibehålies.
a. I ansvarighetslagen införes en generell hänvisning till strafflagen av
samma innebörd som enligt alternativ I. Ansvarighetslagens §§ innehållande
särskilda brottsbeskrivningar upphävas. Däremot behållas i ansvarighetslagen
bestämmelser om mindre allvarliga ämbetsförbrytelsers behandling
enligt RF § 107 (jfr nuvarande § 6), bestämmelser om preskriptionstiden
(jfr nuvarande § 11), och eventuellt bestämmelser om statsråd
som lämnat sitt ämbete (jfr nuvarande § 10). Under sådana förhållanden
kan RF § 106 förbli oförändrad med undantag för uttrycket »av dessa
protokoll», vilket borttages. Likaledes ändras RF § 105 enligt alternativ I.
h. Ansvarighetslagens nuvarande bestämmelser bibehållas i största utsträckning,
och samma generella hänvisning till strafflagen införes som
enligt II a. Ur brottskatalogen utmönstras endast stadganden som ej längre
äro tillämpliga, och hänvisningarna till strafflagen moderniseras, §§ 6, 10
och 11 ändras i överensstämmelse med tidigare angivna riktlinjer. Även
§§ 105 och 106 ändras enligt alternativ II a. Materiellt sett skiljer sig detta
förslag från de båda andra därigenom att i enlighet med den tidigare berörda
tolkningen endast de grundlagsöverträdelser, som äro upptagna i ansvarighetslagens
brottskatalog, kunna föranleda ansvarsutkrävande.
Av de nämnda förslagen kan alternativ 1 ur vissa synpunkter sägas representera
den enklaste och mest konsekventa lösningen. Genom att här
själva ramen för det rättsliga ansvarets omfattning bestämmes i grundlag,
får denna reglering också ett större mått av fasthet. Önskar man åter
att i vissa särskilda avseenden, exempelvis i fråga om preskriptionstiden,
giva en annan utformning åt statsrådsansvaret än den som enligt strafflagen
skall tillämpas vid ämbetsbrott i allmänhet, synes alternativ II a vara
att föredraga. Alternativ II b slutligen ansluter sig tekniskt sett närmast
till gällande ordning; ansvarighetslagens förut berörda ofullständighet och
behovet av att vid ändringar av allmänna strafflagen också eventuellt ändra
ansvarighetslagen komma emellertid att kvarstå. Alternativ I eller II a,
eller möjligen en kombination av dem, synes därför äga ett bestämt företräde.
Särskild utredning om vissa ämbetsbrott. Enligt föreliggande förslag kan
konstitutionsutskottet få anledning att taga ställning till ämbetsbrott, om
vilka statsrådsprotokollen ej ge besked och där uredning av den beskaffenhet
som föregår vanligt allmänt åtal kan vara erforderlig. Därest så är
fallet, bör utskottet kunna påfordra justitieombudsmannens medverkan
14
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
vid utredningen. För att klargöra detta föreslås följande tillägg till instruktionen
för riksdagens justitieombudsman, 5 §:
Då riksdagens konstitutionsutskott enligt § 106 regeringsformen
ställt någon statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen,
åligge honom likaledes att inför riksrätten själv föra talan.
På framställning av konstitutionsutskottet skall justitieombudsmannen
jämväl biträda vid förberedande utredning av ärende varom
§ 106 regeringsformen handlar.
Riksrättens sammansättning. 1 samband med frågan om statsrådets juridiska
ansvarighet kan det också finnas skäl att uppmärksamma spörsmålet
om riksrättens sammansättning.
Bestämmelserna härom återfinnas i RF § 102. Vissa ändringar i denna §
ha genomförts i samband med regeringsrättens och militieombudsmannaämbetets
inrättande.
RF § 102.
»Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå av presidenten
uti Konungens och rikets Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,
presidenterna uti alla rikets kollegier vid tilltal emot högsta domstolen
fyra de äldsta regeringsråd, men, när regeringsrätten är tilltalad,
fyra de äldsta justitieråd, ävensom, i båda fallen, högste befälhavaren
över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhavaren
för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan, tvenne de
äldsta råd i Svea hovrätt och det äldsta råd i varje av rikets kollegier.
Då justitiekansleren, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
finner sig befogad att högsta domstolen samfällt eller särskilda dess
ledamöter inför riksrätten tilltala, eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen
att regeringsrätten samfällt eller särskilda dess ledamöter
under sådant tilltal ställa, äske han hos presidenten i Konungens
och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å
den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter
anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet
vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta
underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undandraga
sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse
av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller flere av
riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga
jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten
i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den
äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol äge, sedan rannsakningen
fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna
dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan dom ändra, Konungen dock
obetaget att göra nåd, vilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes
återinsättande i rikets tjänst.»
Motioner om ändring av riksrättens sammansättning ha vid flera tillfällen
framställts. Vid 1895 års riksdag väcktes en motion (II: 157) av herr
A. V. Ljungman med syfte att förstärka elementet av lagfarna domare i riksrätten.
Till stöd för förslaget anfördes, att en domstol med de utomordentliga
åligganden som riksrätten hade, åtminstone då fråga vore om statsråds
dömande av sådan rätt, borde bestå endast av fullt självständiga, lagfarna
domare. Härtill komme att de dåvarande bestämmelserna kunde vålla svå
-
15
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
righeter vid tillämpningen i följd av den stora förändringen åtskilliga av
de ämbetsverk som hade att till nämnda domstol bidraga med ledamöter undergått.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt avstyrkande utlåtande (nr 3)
att en förändring av riksrättens sammansättning för del dåvarande icke kunde
anses vara högst nödig eller nyttig. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
År 1897 upptogs åter frågan om riksrättens sammansättning genom en
motion (II: 159) av herr Ljungman. Enligt förslaget skulle riksrätten bestå
av förutom presidenterna i rikets hovrätter och kammarrätten de fyra
äldsta regeringsråden. (Samtidigt förordades inrättandet av en regeringsrätt.
) Vid tilltal emot ledamot av regeringsrätten skulle de fyra äldsta justitieråden
taga säte i riksrätten. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet
(uti. nr 8) och avslogs av riksdagen.
Med anledning av en vid 1899 års riksdag väckt motion föreslog konstitutionsutskottet
(uti. nr 20) en sådan ändring av § 102 regeringsformen, att
riksrätten skulle bestå av presidenten uti Svea hovrätt, presidenterna uti
rikets övriga hovrätter och i kammarrätten samt de fyra äldsta statsråden.
Utskottets förslag antogs såsom vilande av första kammaren men förkastades
av andra kammaren.
Vid 1917 års riksdag upptogs frågan på nytt i en motion (II: 436) av herr
Månsson in. fl., vari föreslogs att riksrätten bl. a. skulle bestå av åtta av
riksdagens ledamöter, av vilka två skulle vara lagkunnige ordinarie domare
och sex lekmän. Konstitutionsutskottet (uti. nr 33) ville ej förneka, att gällande
bestämmelser om riksrättens sammansättning ej vore fullt tillfredsställande,
detta redan i det avseendet, att det ej vore fullt klart, vilka personer
som avsåges med grundlagens uttryck »presidenter uti alla rikets kollegier»
och »det äldsta råd» i vart och ett av dessa. Dock fann utskottet icke
tillräckliga skäl föreligga för att då upptaga frågan. Motionen avslogs av
riksdagen.
År 1920 väcktes åter en motion (II: 146) av herrar Månsson, Hagström
och Werner av samma innebörd som den tidigare år 1917 väckta. Konstitutionsutskottet
(uti. nr 41) fann i likhet med 1917 års konstitutionsutskott,
att bestämmelserna om riksrättens sammansättning cj vore fullt tillfredsställande.
Särskilt ansåg utskottet det förtjänt att tagas under övervägande,
om icke i riksrätten borde beredas plats för ett antal lekmän vid sidan av
de lagfarna domarna och ämbetsmännen. Emellertid kunde enligt utskottets
mening en förändring i gällande bestämmelser icke anses vara av så
brådskande natur, att den kunde behöva genomföras utan avvaktan på den
väntade utredningen om utsträckt användning av lekmän i de allmänna domstolarna
i samband med den allmänna rättegångsreformen. Motionen avslogs
av riksdagen.
Riksrättens sammansättning har sålunda ur flera olika synpunkter ansetts
otillfredsställande. Tidigare riktades bland annat anmärkning mot att
ett så stort antal förtroendeämbetsmän ingick i riksrätten; deras ställning
kunde på ett speciellt sätt göra dem beroende av Kungl. Maj :t. Den praktiska
betydelsen av ifrågavarande erinran torde emellertid numera vara mindre
än tidigare. Beträffande önskemålen om att i riksrätten införa ett politiskt
element må till en början erinras om att i Danmark motsvarande institution
består av högsta domstolens samtliga ordinarie ledamöter jämte ett
lika stort antal av landstinget valda personer, i Finland av sex jurister i hög
ställning jämte sex av riksdagen utsedda personer och i Norge, vid domens
avkunnande, av fem ledamöter av högsta domstolen samt tio av lagtingets
medlemmar. När såsom i Sverige riksrättsåtal enbart skall ifrågakomma vid
bestämda lagöverträdelser under del all en särskild form finnes för politiskt
16
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
ansvarsutkrävande, förefaller det emellertid tveksamt, huruvida införande
av ett politiskt element i själva riksrätten kan anses påkallat. Redan nu
finns ju ett politiskt element i riksrättsprocessen, nämligen konstitutionsutskottet,
vilket ensamt äger att besluta om åtal. Det kan naturligtvis också
övervägas, huruvida icke riksrätten med hänsyn till dess karaktär av rättslig
instans borde omorganiseras på ett sådant sätt att den endast komme att
bestå av jurister med domarerfarenhet. Emellertid bör icke heller den allmänna
förvaltningsexpertis, som enligt gällande regler skall finnas företrädd
i riksrätten, frånkännas betydelse i sammanhanget.
Som ett ostridigt skäl för en översyn av reglerna om riksrättens sammansättning
kan däremot anföras, att det i samband med de centrala ämbetsverkens
omorganisation uppstått en betänklig ovisshet om vilka verk, som
skola vara företrädda i riksrätten. Uttrycket i § 102 RF — presidenterna och
det äldsta rådet i alla rikets kollegier — ger icke någon klar anvisning härom,
och i den statsvetenskapliga litteraturen ha skilda tolkningar givits.
Riksrättens faktiska sammansättning är alltså för närvarande icke klart
bestämd.
II. Statsrådens politiska ansvarighet.
RF § 107. De grundläggande reglerna rörande statsrådens politiska ansvarighet
angivas" i RF § 107. Även denna § har, med undantag för vissa
formella ändringar, bibehållits i sin ursprungliga lydelse.
RF § 107.
Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt
eller en eller flera av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och
steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken,
om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skriftligen anmäla
sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja
den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.
Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av
andra riksdagens utskott än konstitutionsutskottet hos kamrarna andragas,
men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott
däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar därom skola icke
Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre
någon riksdagens prövning underställas.
Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt,
bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen
ny, till ansvarighet förbindande, granskning av ny riksdag i samma mål
vara tilllåten; dock bör, oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer
förrättade generella översikt av statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande
ämbetsmän att verkställa den speciella revision, som dem
i kraft av deras ämbetsbefattning tillkommer.
Uttrycket politisk ansvarighet, såsom beteckning på det institut, vilket
regleras genom RF § 107, är i själva verket icke alldeles korrekt. Om man
först betraktar bestämmelsernas utformning, synas visserligen orden »icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta» väl förenliga med tanken på en politisk
bedömningsgrund. Men när i det följande såsom ytterligare skäl för konstitutionsutskottets
ingripande nämnes, att vederbörande statsråd »icke med
17
Konstitutionsutskottets betänkande nr 2i. Bilaga.
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbetc utövat», införes synbarligen
andra element i bedömningen. Bristande »oväld» i ämbetsutövningen
är att betrakta som ett ämbetsbrott. Härmed bör jämföras § 6 i ansvarighetslagen,
vilken föreskriver, att andra ämbetsbrott än sådana som
äro upptagna i ansvarighetslagen skola behandlas enligt RF § 107. Uttrycken
»nit, skicklighet och drift» slutligen synas närmast anvisa en prövning
av vederbörande statsråds lämplighet för befattningen, hans administrativa
skicklighet. Även om dessa olika synpunkter på statsrådens ämbetsutövning
i de konkreta fallen kunnat vara mer eller mindre sammanvävda med varandra,
ger sålunda formuleringen av § 107 utrymme för skilda bedömningsgrunder
i fråga om vad som konstituerar statsrådsansvaret, ett förhållande
som också framträder i diskussionen om paragrafens tolkning. Stadgandet
kan sägas röra sig inom en marginal, där man vid skalans ena slutpunkt
bär den rent politiska och vid den andra den rent juridiska eller administrativa
bedömningen.
Institutets tillämpning. Medan något riksrättsåtal icke föranstaltats sedan
1854 har anmärkningsinstitutet enligt RF § 107 begagnats från det nya
statsskickets tidigare år fram till nuvarande tid. Hela det förfaringssätt,
som finnes angivet i § 107, har dock icke kommit till användning, fy väl
har konstitutionsutskottet gjort anmälan, men riksdagen har aldrig vidtagit
nästa steg, nämligen fattat beslut om skrivelse med begäran om statsråds
entledigande; under 1800-talet förekom dock vid några tillfällen att två
stånd, respektive den ena kammaren, beslutade skrivelse om entledigande.
Detta sålunda i praktiken avkortade förfarande enligt RF g 107 har under
olika skeden utnyttjats i ganska växlande omfattning. Frekvensen av
anmärkningar, som varit mycket hög under vissa av ståndstidens riksdagar,
sjönk starkt under 1800-talets senare del. Från tvåkannnarsystemets
införande 1867 till och med 1890 förekommo exempelvis endast sex anmärkningar.
Med början från år 1900 och fram till 1938 har konstitutionsutskottets
dechargememorial, med undantag för några år under 1910-talets
förra del, regelbundet innehållit en eller flera anmärkningar enligt § 107
RF; åren 1922 och 1930 förekommo inte mindre än 15 resp. 10 anmärkningar.
Sedan har antalet ånyo nedgått. Vid flera tillfällen har ingen anmärkning
förelegat och, bortsett från åren 1943—44, har intet dechargememorial
upptagit mer än högst eu anmärkning.
Vid sidan av grundlagen har en annan »anmärkningsform» uppstått, nämligen
anmälan utan åberopande av g 107 RF, stundom kallad omförmälan,
post scriptum eller ingresserinran, allt efter placeringen i dechargcmemorialel.
Sådan omförmälan förekom redan vid några tillfällen under 1800-talet.
På nytt upptogs denna praxis år 1922, och sammanlagt ha sedan dess ett
30-tal omförmälanden intagits i memorialen. De första omförmälandena avsågo
protokollsmaterialets beskaffenhet; denna form för framställningar användes
också av utskottet i vissa fall, då tidigare framförd anmärkning icke
föranlett rättelse. Så småningom har ramen för omförmälanden vidgats. Omkring
2/:l av samtliga omförmälanden ha gällt allmän konstitutionell praxis,
varvid ansvarsfrågan saknat egentlig aktualitet. Vid vissa andra tillfällen har
syftet med institutets begagnande snarast varit att framställa eu anmärkning
i mildare form.
Frågan om att i grundlagen införa bestämmelser om ett annat slag av
framställningar från konstitutionsutskottets sida än det i RF § 107 angivna
har vid några tillfällen behandlats av riksdagen.
Med anledning av motionen II: 217 av herr Dehn föreslog konstitutionsutskottet
vid 1898 års riksdag att till § 107 regeringsformen skulle fogas ett
‘2 liihang Iill riksdagens protokoll ö samt. 2 and. Nr 24.
18
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
nytt stycke av följande lydelse: »Utskottet äge ock på grund av den verkställda
granskningen anmäla vad utskottet i övrigt med avseende å rikets
styrelse funnit påkalla framställning till Konungen; och ankomme det på
riksdagen att sådan av utskottet föreslagen framställning besluta.» Förslaget,
som avsåg att i grundlagen inrymma bestämmelser angående ett anmälningsförfarande
utan åberopande av g 107, avslogs emellertid av första
kammaren. I debatten uttrycktes framför allt farhågor för att konstitutionsutskottet
skulle bliva ett slag överrevisionsdepartement eller stadsfiskalskontor.
Fn maktförskjutning till riksdagens förmån borde icke äga
rum, och befintliga kontrollmöjligheter vore fullt tillräckliga.
Vid 1924 års riksdag upptogs 1898 års förslag oförändrat av herr Engberg
i motionen II: 133. Konstitutionsutskottet avstyrkte denna gång (uti.
nr 15) och anförde härvid framför allt följande:
Man kan enligt utskottets mening ej förbise den förskjutning, som
faktiskt ägt rum i fråga om innebörden av anmälningar enligt § 107 regeringsformen.
Genom en långvarig praxis torde det hava ingått i det
allmänna medvetandet, att en konstitutionsutskottets anmälan med stöd
av § 107 regeringsformen visst icke alltid har karaktären ens av ett omdöme
därom att den ifrågavarande åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande
statsråd till last. Av den motivering, som av utskottet i
varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets art med full
tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid flere tillfällen uttryckligen
angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure något som helst omdöme
om den statsrådsledamot personligen, som formellt burit ansvaret,
utan allenast hade till syfte att till riksdagens kännedom bringa en
enligt utskottets mening felaktig praxis. Något behov att för sådana
tillkännagivanden tillskapa särskilda former torde därför icke kunna
anses föreligga.
Motionen avslogs av riksdagen.
Tre år senare upptog herr Engberg på nytt frågan om en omläggning av
dechargeförfarandet i angiven riktning, denna gång inom konstitutionsutskottet,
som beslöt tillsätta en delegation för ändamålet. Spörsmålet dryftades
inom utskottet även år 1928 men något förslag framlades icke.
Den oklarhet eller mångtydighet i fråga om statsrådsansvarets natur, vilken
såsom förut nämnts vidlåder bestämmelserna i RF § 107, avspeglas också i
den utformning institutet erhållit i praxis. Den stora principiella stridsfrågan
under äldre tid gällde sålunda, huruvida konstitutionsutskottets dechargearbete
skulle utmynna i generalanmärkningar, d. v. s. allmänna omdömen
om den förda politiken respektive allmänna personomdömen, eller i detaljanmäkningar,
berörande enstaka speciella åtgärder. Generalanmärkningsinstitutet
fann sina mest energiska förespråkare bland dem, som hoppades
att med den konstitutionella kontrollens hjälp kunna utveckla regeringssystemet
i parlamentarisk riktning; generalanmärkningarna skulle alltså
vara utpräglat politiska. Detalj anmärkningsförf arandet åter är uppenbarligen
mindre ägnat att framhäva det politiska inslaget i ansvarsfrågan.
Genom att anmärkningarna inriktas på isolerade ärenden ha utförliga redogörelser
för själva sakfrågan och ärendenas handläggning blivit erforderliga,
samtidigt som de omdömen eller slutsatser, vari framställningen
utmynnat, ofta måst få en begränsad räckvidd. Som bekant har detaljanmärkningsinslitutet
så småningom blivit det i praktiken förhärskande. Dechargegranskningens
formella karaktär har dessutom betingats av själva
granskningsmaterialet. Statsrådsprotokollen och därtill hörande handlingar
19
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
lämna sedan lång tid tillbaka föga upplysning om motiven för statsrådens
ställningstagande utan registrera väsentligen ärendenas förberedande formella
behandling.
Uppenbarligen har också den allmänna utvecklingen på det konstitutionella
området kommit att på ett definitivt sätt ställa den i grundlagen angivna
formen för politiskt ansvarsutkrävande i bakgrunden. Statsrådets parlamentarisering
har genomförts icke med tillhjälp av utan vid sidan av
grundlagens bestämmelser i RF § 107. Regeringens väsentliga parlamentariska
ansvarighetsställning, det genom praxis erkända förhållandet att
regeringen skall äga riksdagens förtroende och avgå om den icke äger detta
förtroende, klarlägges på andra vägar. Vad riksdagens kontroll över och
insyn i regeringens löpande arbete beträffar, ha även här nva former tillkommit
genom remissdebatten, interpellationer och enkla frågor.
Råde genom den tillämpning som föreskriften i RF § 107 erhållit i praxis
och genom uppkomsten av nya, konkurrerande former för ansvarsutkrävande
och kontroll har sålunda den politiska betydelsen av grundlagens
ansvarsinstitut reducerats. Detta innebär emellertid icke att det politiska
inslaget i dechargeverksamheten helt försvunnit. Ty även om de av konstitutionsutskottet
gjorda anmärkningarna till sitt innehåll varit föga politiskt
färgade eller fallit utanför området för den centrala politiska debatten, har
det funnits en benägenhet inom utskottet, riksdagen, tidningspressen o. s. v.
all i själva framförandet av anmärkningar enligt RF § 107 inlägga en politisk
udd. Det är, såsom en författare påpekat, »en egendomlig kontrast mellan
denna dechargebetänkandets karaktär av mer eller mindre politiskt betonat
aktstycke och de framställda anmärkningarnas ofta till synes neutrala
innehåll».
Kritiken, mot dechargeinstitutet enligt RF § 107. Det konstitutionella ansvarssystemet
enligt § 107 RF'' har under praktiskt taget hela sin existens
\arit
har vid några tillfällen ifrågasatts, om detta förfarande numera över huvud
fyller något verkligt behov. Stundom har hela denna metod för ansvarsutkrävande
betecknats som föråldrad och olämplig, dess betydelse har, säger
man, nedgått till ett minimum, och endast respekten för gamla former har
kunnat hålla institutet vid liv. Dechargegranskningen har vidare karakteriserats
som ineffektiv och ojämn och med en tendens att utmynna i oväsentliga
detaljerinringar. Man har också framhållit, att granskningen kommer
för sent, all de anmärkningar som framställas gälla frågor som icke längre
äro aktuella. Slutligen har själva granskningsproceduren, »läsningen» av
statsrådsprotokollen inom konstitutionsutskottet, beskrivits som en meningslös
formalitet, då upplysning om de frågor som upptagits till närmare
prövning brukat komma till utskottets kännedom på andra vägar.
Ä andra sidan ha kritikerna i allmänhet icke gått så långt att de förordat
institutets avskaffande. Man har erkänt, att det skulle kunna tänkas situationer,
där en tillämpning av RF § 107 kan fylla en uppgift. Den svenska
riksdagen saknar, till skillnad från vad som brukar vara fallet i andra parlamentariskt
styrda stater, möjlighet att genom exempelvis ett dagordningsinstitut
avge formliga misstroendevota mot statsrådet i des helhet eller dess
enskilda ledamöter. Som ett slags ersättning härför skulle, om regeringen
icke på annat sält kunde förmås att taga hänsyn till riksdagens uppfattning,
RF’ f? 107 kunna utnyttjas. För dessa kritiker ligger sålunda paragrafens
egentliga betydelse däri alt den utgör ett slags reservstadgande, vilket skulle
kunna utnyttjas i ett konstitutionell krisläge. Däremot skulle enligt den anförda
uppfaltningn institutet knappast ha någon egentlig uppgift att fylla,
under normala förhållanden.
20 Konstitutionsutskottets betänkande nr 2i. Bilaga.
•
Vid en närmare granskning av de återgiva kritiska synpunkterna på
dechargeförfarandet enligt RF § 107 framträder emellertid ganska klart, att
dessa väsentligen rikta sig mot institutets användning såsom en form för
politiskt ansvarsutkrävande. Just i denna sin egenskap kan institutet betecknas
som föråldrat, ineffektivt och i normala fall skäligen betydelselöst, helt
enkelt därför att statsrådens politiskt parlamentariska ställning icke på
något mer påtagligt sätt brukar påverkas av framförda anmärkningar. Kritiken
mot att dechargememorialet ofta sysslar med detaljer, samt att anmärkningarna
komma för sent och mot statsrådsprotokollen såsom en föga
givande källa för upplysningar blir likaledes svårt att bemöta, om man utgår
från att dechargearbetet skall få en politiskt parlamentarisk effekt. Däremot
drabbar kritiken knappast direkt den andra sidan av konstitutionsutskottets
verksamhet, den som syftat till en granskning av administrativ praxis utan
framhävande av ansvarsmomentet. Men det betecknande är, att denna verksamhet
vanligen icke bedömts för sig, utan att ställningstagandet till den
»politiska ansvarigheten» satt sin rägel på helhetsomdömet.
Medan ett politiskt ansvarsutkrävande i samband med dechargegranskningen
kan vara erforderligt under särskilda omständigheter, framstår detta
icke längre som en huvuduppgift för det arbete på dechargeområdet konstitutionsutskottet
normalt utför. Att därav draga den slutsatsen att det mer
normala dechargearbetet under vanliga förhållanden skulle vara värdelöst,
synes emellertid icke motiverat. Den speciella insyn i regeringens verksamhet,
som konstitutionsutskottet erhåller och kan förmedla till riksdagen, står
i god samklang med den för det svenska statsskicket utmärkande offentlighestprincipen.
Ej heller förefaller det befogat att påstå, att den allmänna
konstitutionella utvecklingen skulle ha gjort denna insyn mindre betydelsefull.
Snarare skulle, med tanke på att statsverksamhetens starka utvidgning
medfört en utomordentlig stegring av antalet regeringsärenden odh en utökning
av regeringens befogenheter, motsatsen kunna sägas vara fallet. Det
grånskningsmaterial, som enligt grundlagens bestämmelser årligen ställes
till konstitutionsutskottets förfogande, är unikt och bildar ett utmärkt underlag
särskilt för en granskning av konstitutionell praxis. När det gäller
att utnyttja detta material, möter man emellertid ånyo problemet att den
form grundlagen anvisar för framställningar från konstitutionsutskottets
sida sammankopplats med politiskt ansvarsutkrävande.
Förslag. Den naturliga vägen ut ur detta dilemma synes vara, att= man
genom ändring av RF § 107 gör en klar åtskillnad mellan å ena sidan sådana
framställningar från konstitutionsutskottet, där enligt utskottets uppfattning
frågan om vederbörande statsråds politiska ansvar med fog kan aktualiseras,
och å andra sidan sådana framställningar, där detta icke är fallet. Såsom
ett led i denna reform förutsättes, att den förstnämnda typen av åtgärd,
formlig anmärkning enligt RF § 107 första stycket, endast mera sällan
kommer till användning även om den inte enbart behöver reserveras för
en tänkt konstitutionell krissituation. Genom begagnandet av denna form
skall alltså utskottet klart markera sin uppfattning om anmärkningens allvarliga
beskaffenhet och det personliga ansvar, som vederbörande statsråd
genom den kritiserade åtgärden ådragit sig. Anmärkningen behöver icke
grunda sig på ett politiskt bedömande — exempelvis kan ju såsom hittills
ämbetsbrott av mindre allvarlig beskaffenhet än de som skola föranleda
riksrättsåtal, komma i fråga — men politiska konsekvenser för vederbörande
statsråds ställning skola på detta vis angivas ligga inom det möjligas
gräns.
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga. 21
Den andra formen för framställning från konstitutionsutskottets sida,
nämligen omförmälen i viss anslutning till praxis grundlagsfäst genom tilllaggande
av ett nytt andra stycke till § 107 RF, skall enligt förslaget vara
att betrakta som den normala. Den skall användas, då ett politiskt ansvarsutkrävande
icke it rågasättes, emedan det påtalade förhållandet av utskottet
bedömes vara av sådan beskaffenhet att det icke rimligen kan påverka berörda
statsråds ställning, samt i de fall, då varje ansvarsfråga över huvud
är utesluten, emedan spörsmålet gäller bestående praxis eller utskottet nöjer
sig med att upplysningsvis tillkännagiva vissa förhållanden utan att
därtill anknyta bestämda rekommendationer eller synpunkter. Bland det
första slaget av framställningar utan anmälan kunna givetvis ärenden av
samma natur komma att upptagas som hittills föranlett anmärkning, och
man kanske då skulle vilja invända, att det här endast skulle gälla en oväsentlig
formell ändring. Men formen måste just i detta fall tillmätas stor
betydelse.
Den rådande ordningen karakteriseras av att i formen av ett politiskt
ansvarsutkrävande framställts anmärkningar, utan att man i de flesta fall
vare sig räknat med den faktiska möjligheten av eller ens egentligen velat,
att åtgärden skulle medföra politiska konsekvenser för det utpekade statsrådet.
Att dessa konsekvenser uteblivit kan nämligen ej förklaras med hänvisning
till nuvarande majoritetsparlamentarism, eftersom det även under
perioden av minoritetsparlamentarism från 1920 och framåt endast vid ett
tillfälle inträffat, att en anmärkning framförts med sådan skärpa att vederbörande
statsråd nödgades avgå. Enligt föreliggande förslag skulle det däremot
bli alldeles otvetydigt, att en framställning utan anmälan icke åsyftade
något dylikt. Det är alltså icke endast fråga om en ny form utan samtidigt
också om ett klarläggande av att ett ansvarsutkrävande icke är syftet med
konstitutionsutskottets framställning. Detta bör vara ägnat att skapa en
gynnsammare miljö för dechargefrågornas handläggning både i utskottet
och i riksdagen.
Om man på angivet sätt berövade det normala dechargearbetet det lätt
sensationsbetonade inslag det hittills haft, ligger det nära till hands att antaga,
att även själva dechargeverksamhetens inriktning skall påverkas. När
det ej längre på samma sätt som för närvarande blir fråga om att, som det
ofta uttryckts, »pricka» ett visst statsråd, måste huvudintresset knytas till
den sakliga tyngden i utskottets framställning. Stor vikt måste läggas vid att
de i dechargememorialet upptagna frågorna äro väl utredda. Även om det
är ett speciellt regeringsärende, som riktar utskottets uppmärksamhet på
ett visst spörsmål, torde ofta praxis beträffande likartade ärenden behöva
undersökas. Det är därför icke osannolikt, att en viss utveckling bort från
detaljanmärkningsförfarandet kan bli följden av den föreslagna omläggningen.
Om en mer ingående utredning av förekommande ärenden blir påkallad,
torde vidare fordras en närmare planläggning av dechargearbetet och
en begränsning av antalet behandlade frågor. Eventuellt skulle utskottet
varje år kunna upptaga till systematisk granskning ett par större kategorier
av ärenden inom området för regeringens administraiva praxis, varvid det
primära syftet skulle vara att klarlägga och för riksdagen redovisa det faktiska
läget, medan frågan om eventuella erinringar eller önskemål lämnades
öppen tills resultatet av utredningen förelåg. Vid sådana systematiska utredningar
kommer också protokollsmaterialet lill sin fulla rått.
22 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
Den föreslagna omläggningen av dechargeförfarandet bör genomföras i
samband med grundlagsändring. Endast härigenom kan dess innebörd komma
till otvetydigt uttryck; på så vis undvikes också den kritik, som stundom
riktats mot det hittillsvarande i praxis införda omförmälaninstitutet
såsom stridande mot grundlagen. Ifrågavarande grundlagsändring synes
lämpligen böra få formen av att till det första stycket i RF § 107, behandlande
konstitutionsutskottets rätt att framställa anmärkning mot statsråd,
lägges ett nytt andra stycke, vari utskottets befogenhet att göra omförmälanden
angives. Som en följd härav synas i det följande stycket — nuvarande
andra stycket, vilket handlar om anmärkningsanledning — orden »frågor
uti detta ämne» böra utbytas mot uttrycket »fråga angående statsrådens
ämbetsutövning» eller liknande. Det kan nämligen i anslutning till vad som
förut sagts väl tänkas att utskottet i en omförmälan berör förhållanden,
som ligga helt utanför ansvarsfrågornas ram — exempelvis om utskottet
framför vissa önskemål beträffande statsrådsprotokollens redigering — och
det föreligger knappast några skäl att låta anmärkningsanledningarna omfatta
även dylika spörsmål. Reglerna om anmärkningsanledning förutsätta
vidare, att däri upptagna ämnen skola vara sådana som riksdagen kan »avgöra»,
d. v. s. som kunna föranleda skrivelse.
Härnedan följer ett utkast till grundlagsändring:
RF § 107.
Skulle konstitutionsutskottet anmärka — — — anmärkning blivit
gjord.
Utskottet må jämväl, utan att fråga är om sådan anmärkning som
i första stycket avses, för riksdagen omförmäla andra av utskottet vid
granskning uppmärksammade förhållanden.
Frågor angående statsrådens ämbetsutövning kunna i riksdagens
kamrar väckas och av andra riksdagens utskott än konstitutionsutskottet
hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr,
än sistnämnda utskott däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar
---riksdagens prövning underställas.
Allt vad riksdagen---ämbetsbefattning tillkommer.
Frågan om skrivelse. Det möter icke något hinder att låta den föreslagna
reformen stanna härvid. Man erhåller då ett grundlagsfäst omförmälaninstitut,
vilket så till vida helt ansluter sig till hittillsvarande ordning att en
omförmälan, till skillnad från en anmärkning, icke kan föranleda något
beslut från riksdagens sida. Den underställs, formellt sett, endast riksdagen
för kännedom, men det torde kunna förutsättas att omförmälanden,
lika väl som anmärkningar utan beslut om skrivelse, i praktiken också
komma att uppmärksammas av Kungl. Maj :t. Möjligen skulle i motiveringen
till förslaget kunna framhållas, att man för närvarande icke önskat
gå längre men att senare, när praxis stabiliserats, frågan om att öppna en
möjlighet för riksdagsskrivelser grundade på omförmälanden eventuellt
bör upptagas till förnyad prövning.
Skulle man redan nu önska gå ett steg längre och komplettera omförmälaninstitutet
med regler angående riksdagsskrivelse, föreligga olika alternativa
vägar. I och för sig vore det kanske under dylika förhållanden
mest önskvärt, om en sådan praxis kunde utvecklas, att alla offörmälanden,
på samma närmast automatiska sätt som brukar gälla i fråga om
statsutskottets utlåtanden rörande riksdagsrevisorernas berättelse, överlämnades
till Kungl. Maj :t för kännedom. Man undveke då, att omförmälandena
»graderades» efter sin vikt liksom att i riksdagens ställnings
-
23
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
tagande en politisk parlamentarisk bedömning skulle kunna inläggas, över
huvud taget förefinnes annars, med hänsyn till dechargeförfarandets traditionella
karaktär, en viss risk för att frågan om riksdagsskrivelse i detta
sammanhang kan uppfattas som ett slags förtroendefråga. Just med tanke
på berörda tradition synes det emellertid också ovisst, om riksdagen redan
från början skulle vara beredd att betrakta dechargememorialets oinförmälanden
på samma sätt som statsutskottets utlåtande rörande statsrevisionen.
Bedömes olägenheten av att riksdagen icke erhåller tillfälle att formellt
tillkännage sin mening rörande omförmälanden som större än risken för
riksdagsbeslutets partipolitisering, torde följande alternativa vägar för
att möjliggöra riksdagsskrivelse närmast komma i betraktande; antingen
skall riksdagen kunna besluta skrivelse enbart på utskottets förslag, eller
också överlämnas hela frågan om skrivelse till riksdagens avgörande utan
rekommendation från utskottets sida. I det förstnämnda fallet skulle alltså
utskottet självt »gradera» sina omförmälanden eller eventuellt i praxis låta
alla omförmälanden utmynna i skrivelseförslag. Häremot skulle kunna
invändas, att utskottet på så vis tilläde sig en intiativrätt som sträckte sig
vida utöver utskottets vanliga kompetensområde. I det andra fallet skulle
frågan om skrivelse bli beroende av huruvida förslag därom framställdes
under kamrarnas behandling av dechargememorialet. Skrivelsens formulering
torde i så fall, för att undvika osäkerhet vid beslutet, böra framgå
av grundlagstexten.
I anslutning till sistnämnda alternativ har följande kompletterande sats
fogats till det tidigare föreslagna nya, andra stycket i RF § 107.
Utskottet må jämväl, utan att fråga är om sådan anmärkning som i
första stycket avses, för riksdagen omförmäla andra av utskottet vid
granskningen uppmärksammade förhållanden. Finner riksdagen sakens
beskaffenhet därtill giva anledning, må den besluta att genom skrivelse
bringa till Konungens kännedom, vad utskottet sålunda omförmält.
III. Förhållandet mellan konstitutionsutskottet och andra konstitutionella
kontrollorgan.
a. Finanskontrollcn.
Historik. Jämlikt § 39 riksdagsordningen tillkommer det statsutskottet
att granska gjorda eller förordnade utbetalningar av statsmedel; skulle
mot riksdagens beslut de till någon huvudtitel anslagna summorna befinnas
dragna till andra ändamål än dem som höra under samma huvudtitel,
eller något av riksdagen fastställt anslag befinnas överskridet, skall
utskottet framställa anmärkningsanledning mot vederbörande statsråd.
Denna statsutskottets granskning bygger väsentligen på statsrevisorernas
berättelse. Men då den tidsperiod, som statsrevisorernas granskning omfattar,
icke sammanfallit med den som gällt för utskottets protokollsgranskning,
har det i större eller mindre utsträckning varit praktiskt omöjligt
för utskottet att använda statsrevisorernas berättelse i förevarande
sammanhang.
Förhållandet mellan de tidsperioder som statsrevisorernas och konstitutionsutskottets
granskning avsett har växlat under olika skeden. Före
år 1867 genomgick konstitutionsutskottet statsrådsprotokollen för flera år
tillbaka, och för visst eller vissa av dessa år förelåg också en revisionsberättelse.
Under tiden från och med år 1807, då de årliga riksdagarna började,
och fram till budgetårets omläggning år 1923, var den bristande över
-
24 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
ensstämmelsen mellan granskningsperioderna i så måtto fullständig, att
statsrevisorernas berättelse alltid avsåg ett tidsskede, som helt täcktes av
de allmänna protokollserier, konstitutionsutskottet tidigare granskat.
Vid 1872, 1884 och 1895 års riksdagar väcktes motioner med syfte att
undanröja eller begränsa den berörda luckan i bestämmelserna om statsrådens
ansvarighet. Motionerna föranledde ingen åtgärd från riksdagens
sida.
År 1922 väcktes ånyo förslag inom riksdagen om utredning rörande
ändring av hithörande bestämmelser. Konstitutionsutskottet (uti. nr 13)
tillstyrkte härvid en allsidig utredning av frågan och anförde såsom skäl,
att de olika grundlagsstadgandena borde bringas i överensstämmelse med
varandra ej blott ur konsekvensens och enhetlighetens synpunkt utan också
av praktiska skäl. Utskottets granskning av statsrådsprotokollen bleve
ofullständig, så länge utskottet saknade den ledning för sitt omdöme som
revisorernas berättelse kunde ge, särskilt som det vore förenat med synnerliga
svårigheter att, innan räkenskaperna avslutats och granskats, pröva,
huruvida förordnade utbetalningar överstege beloppet av de anslag,
vilka riksdagen i statsregleringen fastställt. Utskottets förslag bifölls av
kamrarna (riksdagens skrivelse nr 166).
Den begärda utredningen uppdrogs åt inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka år 1924 avlämnade utlåtande i frågan. Enligt
de sakkunnigas mening kunde spörsmålet om sättet för utkrävande av
konstitutionellt ansvar på grundval av den i § 39 riksdagsordningen avsedda
granskningen endast lösas genom en klyvning av dechargens föremål
sålunda, att frågan om ansvarsfrihet för åtgärder i mål, som avsåges
i nämnda lagrum, slutgiltigt avgjordes först vid den riksdag, där revisorernas
berättelse över det räkenskapsår, under vilket ifrågavarande åtgärder
vidtagits, förelåge. Den anvisade lösningen vore emellertid enligt de sakkunnigas
mening även förbunden med åtskilliga olägenheter. De sakkunnigas
förslag föranledde ingen åtgärd.
Vid den tidpunkt då detta förslag framlades hade budgetårets omläggning
redan genomförts. Den av 1922 års riksdag påtalade bristande överensstämmelsen
mellan grundlagens olika ansvarighetsregler hade härigenom
visserligen icke försvunnit men begränsats så till vida, att den till en
viss riksdag överlämnade revisionsberättelsen nu omfattade ungefär halva
den period, för vilken konstitutionsutskottet vid samma riksdag infordrade
löpande protokollserier, d. v. s. dechargefrågan hade förut behandlats endast
för den tidigare delen av det budgetår revisionsberättelsen avsåg.
Vissa av de sedermera år 1949 genomförda grundlagsändringarna ha
även kommit att påverka förhållandet mellan den på statsrådsprotokollen
respektive statsrevisionen grundade konstitutionella ansvarsprövningen.
Genom den nya lydelse § 72 riksdagsordningen då erhöll äro statsrevisorerna
vid sin granskning icke längre bundna vid ett visst räkenskapsår. De
ha tillika fått möjlighet att, vid sidan om sin årliga berättelse, till riksdagen
inkomna med framställningar, om och när särskild anledning gör
detta påkallat. Det föreligger alltså numera icke något rent formellt hinder
för att anmärkningar från revisorernas sida av betydelse för statsrådsansvarigheten
i vidare omfattning än förut komma till riksdagens kännedom
innan decharge vunnits. Emellertid torde man alltjämt kunna räkna
med att revisorernas berättelse och eventuella övriga framställningar till
väsentlig del komma att beröra förhållanden som tillhöra cn tidigare dechargegranskningsperiod.
Förevarande spörsmål upptogs vid 1950 års riksdag i motionen I: 19 av
herr Arrhén in. fl. angående utredning och förslag rörande utkrävande av
25
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av statsrevisorernas berättelse.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt avstyrkande, av riksdagen godkända
utlåtande (nr 10) att den i motionen berörda frågan icke borde betraktas
isolerad utan i samband med det större spörsmålet om formerna för
den konstitutionella kontrollen över huvud och borde därför upptagas vid
eu avsedd allmän översyn av grundlagens dechargebestämmelser.
Synpunkter på »luckan» i finanskontrollen. Den omständigheten, att den
period, som är föremål för statsrevisorernas granskning icke i tiden överensstämmer
med den period konstitutionsutskottet granskar, aktualiserar tvenne
spörsmål, ett mer begränsat och ett mer allmänt. För det första kan en situation
uppkomma, där statsutskottet är skyldigt att enligt RO § 39 framföra
anmärkningsanledning samtidigt som anmärkningen är omöjliggjord på
grund av att decharge redan vunnits i anslutning till RF § 107. För det andra
iörsvåras över huvud taget under nuvarande förhållanden konstitutionsutskottets
dechargegranskning, i den mån den rör det statsfinansiella området,
därav att statsrevisorernas granskning av ifrågavarande period icke är avslutad.
Vad det sistnämnda, mer allmänna spörsmålet beträffar skulle läget dock,
om vad som här tidigare föreslagits rörande statsrådets juridiska och politiska
ansvarighet godkändes, bli mer gynnsamt. Å ena sidan har nämligen
härvid förutsatts att, i det fall det vore fråga om grovt ämbetsbrott från
vederbörande statsråds sida, den hittillsvarande ettåriga preskriptionstiden
skulle upphävas. (Jfr särskilt ansvarighetslagen § 5 om statsråd, som underlåter
att göra föreställningar mot »användandet av rikets ordinarie statsmedel,
eller åtagen bevillning, annorlunda än fastställt blivit . . .».) Å andra sidan
förelåge, om ansvarsfrågan saknade betydelse i sammanhanget, intet hinder
för att i en omförmälan beröra regeringsärenden, som avgjorts under en tid
för vilken decharge enligt RF § 107 redan vunnits. Detta innebär för övrigt
ingen verklig nyhet, eftersom det redan nu ansetts stå utskottet fritt att i en
saklig redogörelse åberopa äldre statsrådsprotokoll; det är ju närmast
omförmälaninstitutets ställning som föreslagits bli en annan än tidigare. På
så vis skulle, så att säga från två håll, den nämnda olägenheten vid den konstitutionella
finanskontrollen begränsas.
Kvar står då endast, att möjligheten till politiskt ansvarsutkrävande
enligt RF § 107 första stycket kan vara stängd, för den händelse en sådan
tråga senare skulle uppkomma i samband med att statsrevisionens resultat
offentliggöras. Om man, såsom i avdelning II förutsatts, utgår från att ett
politiskt ansvarsutkrävande som ett led i konstitutionsutskottets verksamhet
endast skall förekomma i undantagsfall, skulle även den återstående
»luckan» i bestämmelserna kunna inskränkas till ett minimum genom att det
förutnämnda mindre problemet löstes, d. v. s. genom att ett förbehåll i grundlagens
preskriptionsregler, RF § 107, gjordes i fråga om statsutskottets anmärkningsanledningar.
Fn lucka skulle då endast vara för handen i det fall
att konstitutionsutskottet, även med utgångspunkt från en restriktiv tillämpning
av det politiska ansvarsinstitutet, skulle vilja upptaga ansvarsspörsinålct
under det att statsutskottet vore av annan mening. I och för sig vore
det naturligtvis tänkbart att införa ett generellt undantag i preskriptionsbestämmelserna
eller kanske l. o. m. enbart i utskottets dechargemcmorial
för ansvarsfrågor föranledda av statsrevisorernas verksamhet och därigenom
göra konstitutionsutskottet oberoende av statsutskottets anmärkningsanledningar
och eliminera hela den omtalade luckan. Detta skulle emellertid
kunna betecknas som eu utsträckning av statsrådsansvaret, vilken icke vore
direkt motiverad av redan förefintliga grundlagsbestämmelser.
26
Konstitutionsutskottets betänkande nr 21. Bilaga.
Såsom av det sagda framgår kan, särskilt under förutsättning av att den
tidigare förordade omläggningen av de juridiska och politiska ansvarsinstituten
komine till stånd, frågan om luckan i finanskontrollen knappast sägas
vara av större praktisk betydelse. Härtill kommer att en direkt förbindelse
mellan statsrevisorerna och konstitutionsutskottet kan ordnas genom att en
eller flera riksdagsmän samtidigt äro ledamöter såväl av statsrevisionen som
av konstitutionsutskottet. Skulle ytterligare det i det följande upptagna förslaget
om ett för statsrevisionen och konstitutionsutskottet delvis gemensamt
kansli realiseras, kunde den faktiska risken för att utskottet »komine för
sent» än mer minskas, även om den med hänsyn till att statsrevisionen ej är
bunden av någon viss tidsgräns teoretiskt sett inte helt försvinner.
b. Första lagutskottet och ombudsmännen.
Liksom vid statsutskottets granskning av statsrevisorernas berättelse kan
även vid första lagutskottets granskning av ombudsmännens berättelse framkomma
förhållanden, som äro av intresse för den konstitutionella kontrollen,
ehuru varken statsrevisorer eller ombudsmän primärt rikta sin uppmärksamhet
på statsrådens ämbetsutövning. Anmärkningsanledning kan enligt
RF § 107 framställas av alla riksdagens utskott, men några särbestämmelser
för lagutskott i detta hänseende innehåller grundlagen icke. Befogenheten
att framställa anmärkningsanledning har emellertid aldrig utnyttjats av
andra utskott än statsutskottet.
För att tillgodose det praktiska behovet av att konstitutionsutskottet skall
kunna få kännedom om vid granskningen av ombudsmännens berättelse
uppmärksammade frågor, som eventuellt ha betydelse för den konstitutionella
kontrollen, torde emellertid en rent informell kontakt mellan konstitutionsutskottet
och första lagutskottet vara önskvärd. Den kan förmedlas av
de riksdagsmän, vilka såsom ledamöter respektive suppleanter tillhöra båda
utskotten.
Vid 1950 års riksdag hemställdes i motion (II: 302) av herr Fagerholm —
under förmälan att det i statens handelskommission utvecklat sig en fast
praxis, enligt vilken ämbetsverket ansett sig böra följa icke egna överväganden
inom ramen för i vederbörlig ordning tillkomna bestämmelser utan enskilda
statsråds underhandsdirektiv — att sådana kompletteringar skulle
vidtagas i ombudsmännens instruktioner att åt ombudsmännen uppdroges
att ägna uppmärksamhet åt den i motionen behandlade frågan. I sitt av riksdagen
godkända avstyrkande utlåtande (nr 10) framhöll första lagutskottet
bl." a., att om skyldighet för ombudsmännen att till riksdagen eller konstitutionsutskottet
anmäla, att de iakttagit att ett statsråd överskridit sina
befogenheter, icke väl skulle överensstämma med de grundlagsbestämda reglerna
angående statsrådens ansvarighet och kunde leda till en icke önskvärd
politisering av ombudsmännens ämbeten.
Någon tvekan om olämpligheten av att placera ombudsmännen i en politiskt
utsatt ställning, vilken eventuellt också kunde leda till att ombudsmannavalen
politiserades, såsom fallet var under 1800-talets förra hälft,
torde icke behöva råda. Ä andra sidan är konstitutionsutskottets kontroll av
ministerstyrelse i dess olika former förenad med betydande svårigheter, då
protokollsmaterialet enligt sakens natur aldrig kan ge direkt upplysning
därom. En tanke som möjligen kunde upptagas till övervägande i detta sammanhang
vore att ålägga ombudsmännen att enbart registrera alla åtgärder
av minister styrelsekaraktär, vilka de få kännedom om under sitt arbete, alldeles
oavsett åtgärdens beskaffenhet. Det skulle alltså icke vara fråga om
en bedömning av åtgärdens berättigande eller lämplighet utan enbart om en
automatisk registrering från ombudsmännens sida, vilken sedan kunde
tjäna till vägledning för konstitutionsutskottets verksamhet.
Konstitutionsutskottets betänkande nr 21. Bilaga.
27
IV. Konstitutionsutskottets interna arbetsordning för decharge
verksamheten.
I de uttalanden till riksdagen, vari konstitutionsutskottet tillkännagivit sin
avsikt att utreda frågan om en omläggning och effektivisering av dechargeförfarandet,
har som ett särskilt skäl för att utskottet självt borde verkställa
denna utredning framhållits, att dechargeförfarandet inom grundlagens ram
även reglerades av utskottets interna ordningsregler.
a. Protokollsläsningen.
I motion av herr Herlitz vid 1947 års riksdag (I: 15) om åtgärder för stärkande
av riksdagens kontrollmakt framhölls beträffande konstitutionsutskottet
bl. a., att den »läsning» av statsrådsprotokollen som ansåges nödvändig
med hänsyn till gällande grundlagsbud knappast kunde sägas medföra
resultat som motsvarade det därför erforderliga uppbådet av tid och
arbetskraft. Helt visst kunde man enligt motionären tänka sig andra arbetsformer
som bättre än denna mekaniska läsning gåve besked om protokollens
innehåll. I sitt utlåtande (nr 22) över motionen erinrade konstitutionsutskottet
på denna punkt om vad utskottet 1932 framhållit, nämligen
att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt grundlagen skola
begäras av utskottet, innebure en i flera hänseenden betydelsefull garanti för
ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande av plikten
att granska statsrådsprotokollen skulle även kunna verka som ett första steg
till upphävande av den konstitutionella kontrollen.
Ostridigt torde vara, att konstitutionsutskottets formella genomgång av
statsrådsprotokollen, »rubrikläsningen», sådan den traditionellt bedrives,
varken möjliggör någon verklig inblick i regeringsärendenas behandling eller
i vanliga fall brukar vara den metod, varigenom utskottets uppmärksamhet
riktas på regeringsbeslut, som göras till föremål för närmare undersökning.
För utskottets ledamöter torde rubrikläsningen framstå som en plikt, vilken
ålagts dem av grundlagen men vars uppfyllande i stor utsträckning saknar
reell betydelse. Både inom utskottet och riksdagen har därför rubrikläsningen
kommit att utgöra ett moment i dechargearbetet, vilket snarast varit
ägnat att minska respekten för detta arbete. Likväl är det konstitutionella
kontrollsystemet så nära förbundet med den årliga protokollsgranskningen,
att dess avskaffande måste inge starka betänkligheter.
Vad som i föreliggande situation kan göras synes i första hand vara att
pröva möjligheten av att ytterligare rationalisera protokollsläsningen. Läsning
på avdelningar har ända sedan statsskickets början varit regel, ehuru
under tiden 1891—1904 endast läsning i plenum förekom. Därefter uppdelades
läsningen på två avdelningar, 1916 på tre och 1942 på fyra avdelningar.
I vissa fall ha avdelningarna i sin tur delegerat läsningen till underavdelningar,
bestående av en eller flera personer. Genom alt konsekvent
genomföra ett dylikt förfaringssätt skulle rubrikläsningen kunna påskyndas
högst väsentligt. Om man är beredd att gå denna väg, synes det lämpligt,
att utskottet inför en uttrycklig regel härom i sin arbetsordning. I så fall
torde dock böra stadgas, att underavdelning skall bestå av minst två personer
tillhörande olika partier (regerings- och oppositionsparti); varje ledamot
av utskottet obetaget att själv taga del av protokollen.
Genom den angivna ordningen skulle tiden för protokollsläsningen kunna
begränsas till ett minimum, eu eller ett par dagar. Arbetet kunde då i
gengäld bedrivxas mer effektivt och utan att i nämnvärd mån inkräkta på utskottsledamöternas
övriga tid. Liksom förut skulle del givetvis stå var och
28 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
en fritt att framställa preliminärt anmärkningsyrkande, oberoende av om
han deltagit i vederbörande underavdelnings arbete eller icke.
För undvikande av missförstånd bör tillfogas, att anförda kritiska synpunkter
avse formerna för studiet av protokollen ej protokollsmaterialet
som sådant. Detta utgör alltfort en grundläggande informationskälla, även
om i många fall en komplettering är nödvändig. För systematiska undersökningar
av vissa typer av ärenden, av konstitutionell praxis, kan det rena
protokollsstudiet vara en huvudsak.
b. Reell dechargegranskning på avdelningarna.
År 1942 undergick konstitutionsutskottets interna arbetsordning en sådan
ändring, att avdelningarna icke blott som tidigare skulle utföra den förberedande
läsningen av statsrådsprotokollen utan även kunna effektivt utreda
dachargefrågor för utskottets plenum. Avdelningarna skulle sålunda kunna
arbeta på motsvarande sätt som t. ex. statsrevisionens avdelningar, dock ej
obligatoriskt som dessa senare utan endast fakultativt.
Denna form av avdelningsarbete har aldrig blivit någon levande realitet
inom konstitutionsutskottet. Emot tanken på ett praktisera nämnda ordning
har bl. a. anförts, att den endast skulle leda till dubbelarbete därigenom att
diskussionen från avdelningen senare konmie att upprepas i utskottets plenum.
Om emellertid som resultat av att preliminära anmärkningsyrkanden
framställts i avdelningarna följer, att ett såvitt möjligt fullständigt material
med vägning av skälen för och emot ett uttalande i viss riktning skriftligen
framlägges för utskottet, bör debatten i utskottet kunna starkt begränsas.
Vidare har det hävdats, att svårigheter skulle uppstå, då utskottsledamot
önskade framställa anmärkningsyrkande i ärende som behandlades
av annan avdelning än den han själv tillhörde. I dylikt fall borde det dock
självfallet medgivas vederbörande att framställa och motivera sitt anmärkningsyrkande
på den behöriga avdelningen, ehuru han, såvida ej annan
ledamot enligt gängse regler tillfälligt avstode sin plats, icke finge rösta på
avdelningen.
Några avgörande tekniska hinder för en reell dechargegranskning på avdelningarna
synas alltså icke föreligga. Däremot torde det vara en allmän
erfarenhet, att ett förberedande arbete, bedrivet inom en trängre krets av
personer, erbjuder åtskilliga fördelar. I samband med en strävan att effektivisera
dechargeverksamheten bör därför frågan om en övergång till ett sådant
system icke lämnas ur sikte.
c. Kontakt med departementen i decharge]rågor.
Det har några gånger förekommit, att konstitutionsutskottet känt behov av
att före en frågas upptagande eller avgörande dechargevägen få akterna i
målet kompletterade med skriftliga upplysningar från vederbörande statsråd
eller muntliga föredragningar av departementstjänstemän. I vissa fall
ha de uppgifter, som härvid erhållits, medfört, att tilltänkta dechargeärenden
avskrivits från vidare åtgärd. I andra fall, där dylika upplysningar ej
begärts, har det visat sig, att frågan möjligen skulle ha kommit i ett annat
läge, om sådana lämnats. Det har ibland också visat sig vara av betydelse
för bedömande av frågan, vilka handlingar som skola utlämnas till konstitutionsutskottet,
att vederbörande känner till, vad det är man eventuellt
tänker anmärka på inom konstitutionsutskottet. Den kontakt, som oavsett
partifärg, plägar förekomma mellan en regering och dennas anhängare inom
konstitutionsutskottet, kan näppeligen utgöra någon tillfredsställade ersättning
för den direkta kontakten mellan vederbörande departement och utskottet
självt.
29
Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.
Såsom närmare utvecklats under avdelning II, rörande den politiska ansvarigheten,
skulle en övergång till att låta omförmälanden utgöra den normala
iormen för utskottets framställningar i dechargeärenden sannolikt
medtöra, att huvudintresset knötes till den sakliga tyngden i utskottets framställning
och att det under sådana förhållanden bleve av särskild vikt att
ärendena vore väl utredda. Risken för ofullständiga eller missvisande redogörelser
torde i många fall helt enkelt icke kunna elimineras utan en kontakt
med departementen. Sakligt felaktiga omförmälanden framstå som alldeles
meningslösa.
Också i fråga om hittillsvarande anmärkningspraxis kunna liknande synpunkter
göras gällande. Konstitutionsutskottets anmärkningar ha de facto
lått karaktären av ett slags »dom». Det kan då icke gärna anses tillfredsställande,
att den vilkens verksamhet bedömes icke fått tillfälle att i förväg
utveckla skälen för sitt handlingssätt. Ett sådant förfarande har visserligen
kunnat anses naturligt, om man förutsätter att anmärkningarna äro uttryck
för ett rent politiskt ställningstagande: kritiken är politisk, försvaret lägges
efter samma linjer, och avgörandet bestämmes av de politiska styrkeförhållandena.
Men konstitutionsutskottets anmärkningar bruka ju regelbundet
ha en mer eller mindre utpräglad juridiskt formell karaktär; att grunda ett
dylikt ställningstagande på en ofullständig utredning kan aldrig vara önskvärt.
Sådant läget för närvarande är, medför berörda förhållande dock
vanligen mindre risker för statsråden än för konstitutionsutskottet.
Det måste därför vara utomordentligt angeläget för utskottet att, vilken
form dess framställningar än få, skapa bästa möjliga garantier för att dessa
framställningar äro sakligt välgrundade. Såsom ett av de viktigaste medlen
för att nå ifrågavarande mål bör kontakten med departementen i dechargefrågor
betraktas.
I detta sammanhang må slutligen nämnas, att enligt den finska lagen om
granskning av lagenligheten av statsrådens ämbetsåtgärder skall grundlagsutskottet,
om anmärkning framställts angående lagstridigheten av statsrådets
äinbetsåtgärd och utskottet finner saken förtjäna beaktande, lämna
statsrådet tillfälle att avgiva förklaring.
d. Konstitutionsutskottets dechargeutredande kanslipersonal.
Sedan gammalt har statsrevisionens kansli varit det utredande organet åt
revisionen; kansliet har ofta kompletterats med personer med speciell sakkunskap
i viss till prövning upptagen fråga. På 1930-talet infördes även
inom konstitutionsutskottet den ordningen att utskottets kansli i princip alltid
skall ha verkställt eu objektiv utredning i dechargeärenden, innan dessa
företagas till slutligt avgörande; konstitutionsutskottet har däremot aldrig
anlitat extra tjänstemän endast för viss dechargefrågas utredning av huru
speciell karaktär denna än kan ha varit. Med hänsyn till att konstitutionsutskottets
kansli under riksdagens vårsession även har andra arbetsuppgifter
— vilka före 1930-talet nära nog voro kansliets enda — kan det för
närvarande endast ägna begränsad tid åt dechargeutrcdningar, vari då jämväl
inräknas den tid som åtgår att i eu eller annan form biträda med utarbetande
av reservationer. Kvantitativt sett måste det därför vara ett mycket
litet område konstitutionsutskottets endast tillfälligt anställda kansli
under eu vårsession kan hinna genomarbeta i jämförelse med statsrevisionens
kansli, som numera är fast anställt, verksamt hela året samt består av
en huvudsekreterare (kanslichef) och tre avdelningssekrcterare i byrådirektörs
tjänsteställning.
För att på ett bättre sätt än hittills varit möjligt kunna tillgodose konstitutionsutskottets
behov av kvalificerad kanslipersonal vid dechargefrågornas
30 Konstitutionsutskottets betänkande nr 2b. Bilaga.
utredning kunde man överväga en viss samordning av statsrevisionens och
konstitutionsutskottets kansli enligt följande linjer: Statsrevisionens kansli
utökas med en fjärde sekreterarbefattning i byrådirektörs tjänsteställning
och i gengäld skola två av dessa sekreterare under en tid av cirka fyra
arbetsmånader under våren — med tanke på sekreterarnas specialiserade
uppgifter inom revisionen icke nödvändigtvis samma personer under hela
perioden — tjänstgöra inom konstitutionsutskottet vid dechargeärendenas
behandling; i samband härmed reduceras konstitutionsutskottets övriga
kansli. Förslaget kommer alltså icke att medföra någon väsentlig kostnadsökning.
Konstitutionsutskottet skulle alltså genom den föreslagna ordningen
kunna erhålla en biträdespersonal för dechargefrågornas behandling, som
redan från början ägde betydande erfarenhet från förvaltningens olika områden
— vid nyanställning skulle hänsyn tagas även till utskottets särskilda
önskemål — och denna personal srkulle genom att år efter år syssla
med samma slags uppgifter förvärva ytterligare förtrogenhet därmed. En
fast anställning hos riksdagen ger också vederbörande tjänstemän en fullt
självständig ställning gentemot statsförvaltningen. För statsrevisionens vidkommande
innebär förslaget totalt sett en viss förstärkning av dess kansli,
varvid är att märka, att den under första delen av året inträdande reduktionen
av personalen infaller under en period, då revisionskansliet har den
minsta arbetsbelastningen, medan däremot en utökning kommer till stånd,
då arbetsbelastningen är som störst.
e. Dechargcmemorialets uppställning.
Dechargebetänkandet innehåller regelmässigt, efter ett meddelande om att
anledning ej förekommit att tillämpa § 106 RF, en redogörelse för de eventuella
ärenden, i vilka anmärkning beslutats jämlikt § 107 RF, samt understundom
en eller flera omförmälanden utan åberopande av § 107; härefter
följa reservationer först mot de av utskottet punktvis gjorda uttalandena
och därefter de s. k. fristående reservationsanmärkningarna^ vilka ej svara
mot något uttalande i memorialet av utskottet självt. För närvarande finns
det ingen tillfredsställande garanti för att det material, som redovisas i de
sist nämnda reservationerna, är fullständigt. Det nuvarande systemet medför
vidare, att det ej blir någon ordnad debatt i kamrarna om dessa reservationer.
Statsråden stanna också endast undantagsvis kvar och deltaga i
debatten om de fristående reservationsanmärkningarna. Den oordnade formen
för diskussionen av reservationsanmärkningar torde för övrigt utgöra
en faktor, som varit ägnad att minska intresset för dechargememorialet
över huvud. . ,
Med hänvisning till det sagda torde det böra övervagas, om icke utskottet
självt skulle punktvis redovisa materialet också i fråga om de yrkanden, som
icke erhållit majoritet inom utskottet samt ange skälen för att yrkandena
avslagils. Härvid skall givetvis fortfarande en klar skillnad i uppställningen
göras mellan utskottets egna anmärkningar eller omförmälanden och av
utskottet avslagna yrkanden; om skälen för avslag skola angivas helt kort
eller mera utförligt får bli beroende av ärendets beskaffenhet. De nu fristående
reservationerna skulle då omedelbart anknyta till en särskild, ehuru
negativ punkt i dechargememorialet. Förhållandet skulle med andra ord bil
alldeles detsamma som när utskottet i det årliga dechargememorialet eller
i särskilt memorial till behandling upptar en jämlikt § 57 RO väckt anmarkningsanledning,
vilken avslagits av utskottet. Utskottets praxis vid redovisning
av anmärkningsanledningar har växlat; i 1951 års memorial lämnades
en redogörelse för en dylik anmärkningsanledning, vilken samtidigt avvisa
-
Konstitutionsutskottets betänkande, nr 2i. Bilaga. 31
des såsom ogrundad. Besvarandet av anmärkningsanledningar synes också
bäst överensstämma med föreskriften i RF § 107, att anmärkningsanledningar
kunna väckas i kamrarna och andragas av andra utskott än konstitutionsutskottet,
»men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott
däröver blivit hört». Enligt förslaget skulle alltså inom utskottet framställda
anmärkningsyrkanden behandlas på samma sätt som utom utskottet väckta
anmärkningsanledningar. Vad som är tillåtet eller riktigt i det sistnämnda
fallet kan icke gärna vara förbjudet i det förstnämnda. Den ifrågasatta uppställningen
av dechargememorialet kan därför genomföras utan grundlagsändring.
Genom en dylik uppställning av memorialet skulle å ena sidan utskottsmajoriteten
alltid kunna få garantier för att de i memorialet ingående sakliga
redogörelserna för berörda ärenden icke bli ofullständiga eller missvisande.
Genom angivande av skälen varför vissa inom utskottet väckta förslag
avvisats kommer vidare den reservationsvis framförda kritiken icke att
bli obemött. Å andra sidan kan minoriteten inom utskottet uppnå vad som
väl för den normalt måste vara det väsentligaste, nämligen att få tillfälle att
för kamrarna uiveckla sina synpunkter utan de hinder som en oordnad
debatt medför. Till sist må framhållas, att någon väsentlig utökning av dechargememorialets
sidantal icke torde behöva befaras, särskilt med tanke
på att det ej kan anses uteslutet att vissa nu reservationsvis framförda yrkanden
vid ett fullständigare klarläggande av omständigheterna i ärendet
komma att försvinna.