Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1

Nr 23.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1951
till och med den 9 januari 1952 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1951 till och
med den 4 januari 1952;

justitieärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1951 till och
med den 4 januari 1952;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952;

socialärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med
den 4 januari 1952;

finansärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den
4 januari 1952;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den
4 januari 1952;

handelsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4
januari 1952;

inrikesärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952;

civilärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari
1952.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över jordbruksärenden den 15 mars 1952 förda protokoll
i vad det avser utformningen av prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
för tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952.

Till utskottet ha vidare på därom framställd begäran överlämnats handlingarna
till chefens för inrikesdepartementet beslut den 31 mars 1952 i
anledning av en från enskild person gjord framställning att få taga del av
två inom inrikesdepartementet år 1950 verkställda utredningar angående
arbetsförhållanden in. in. inom statens utlänningskommission.

2 liihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 23.

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Å.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt
§107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 8 maj 1952.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Elmgren, Gustav Emil Andersson, Herlitz, Lindén, Fritiof Karlsson,
Lundgren, Pettersson och Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Norén, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist
och Adamsson.

Reservationer:

Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen.

I.*

(Protokoll över försvarsärenden den 18 maj 1951.)

av herrar Lundgren, Osvald och Olsson i Mora, som anfört följande:

»I skrivelse den 15 maj 1951 anhöll infanteriinspektören, överste Alf
Meyerhöffer, hos Kungl. Maj :t att bliva överförd å disponibilitetsstat från
den 1 juli 1951. Som skäl anfördes meningsskiljaktigheter mellan honom
och chefen för försvarsdepartementet i vissa frågor rörande pansarvärns *

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,
Gustav Emil Andersson, Osvald, Herlitz, Lindén, Hällgren, Fritiof Karlsson och Lundgren
; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Noren, Swedberg,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, fru Svedberg, herrar Hallberg och
Braconier.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

3

vapen, över ansökningen avgav chefen för armén genom chefen för arméstaben
följande yttrande: ''Tillstyrkes fr. o. m. 1/6 1951.’ Kungl. Maj :t förordnade
den 18 maj 1951 på föredragning och hemställan av dåvarande
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Vougt, att Meyerhöffer från
och med den 1 juni 1951 skulle vara överförd å disponibilitetsstat.

Bestämmelserna om försättande i disponibilitet infördes beträffande försvarsväsendet
år 1942. Som motiv härför anförde departementschefen i propositionen
i ämnet, 1942 nr 74, att det vore ett försvarsintresse av vikt,
att krigsmaktens personal på aktiv stat besutte sådan tjänsteduglighet, att
den på ett fullt tillfredsställande sätt kunde fullgöra sina uppgifter i krig
såväl som i fred, samt att de då gällande bestämmelserna icke beredde tillfyllestgörande
möjligheter att från tjänstgöring avskilja för sina uppgifter
olämpliga beställningshavare.

Numera finnas bestämmelserna om försättande i disponibilitet i 14 §
statens allmänna avlöningsreglemente (SFS 1948 nr 436). Bestämmelserna
äga tillämpning å vissa högre militära och civilmilitära beställningshavare,
däribland infanteriinspektör. Försättande i disponibilitet kan ske antingen
tvångsvis eller på ansökan av vederbörande beställningshavare. Beträffande
överförande tvångsvis gäller, att beställningshavare, varå stadgandet äger
tillämpning, är pliktig att avgå från beställningen, ’där så finnes påkallat
med hänsyn till statens intressen’. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj :t
efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives,
skola yttranden ha inhämtats från övriga beställningshavaren överordnade
myndigheter eller chefer. Beträffande frivillig övergång å disponibilitetsstat
gäller, att beställningshavare, som ovan sagts, må på egen
ansökan av Kungl. Maj :t försättas i disponibilitet, där avgången från aktiv
stat icke finnes vara mot statens intresse stridande.

Meyerhöffer har genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut överförts å
disponibilitetsstat en månad tidigare än han själv begärt. Då det icke är
möjligt att bevilja något, varom icke ansökts, innebär Kungl. Maj :ts beslut,
att Meyerhöffer tvångsvis försatts i disponibilitet.

Den allmänna bestämmelsen i § 36 regeringsformen, att ämbetsmän icke
utan rannsakning och dom kunna avsättas, är en hörnpelare, då det gäller
att garantera eu självständig ämbetsmannakår, och måste särskilt ur demokratisk
synpunkt tillmätas den största betydelse. I vissa fall ha emellertid
avvikelser från denna bestämmelse medgivits. Dessa måste givetvis
tolkas restrikth t med hänsyn till det anförda stadgandet i regeringsformen.
Beträffande överförande å disponibilitetsstat har riksdagen i skrivelse nr
408 år 1942 — närmast till bemötande av en motionsvis framförd uppfattning
att införande av disponibilitetsstat för försvarsväsendet måste föranleda,
att motsvarande bestämmelser infördes även för statsförvaltningen
i övrigt — framhållit, att dylika åtgärder icke böra erhålla större räck\idd
än som är strängt nödvändigt. Grundsatsen om ämbetsmännens oavsättlighet
måste nämligen anses vara av väsentlig betydelse för upprätthållandet
av deras självständighet och oberoende.’

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Sedd i belysning av det anförda, framstår klart betydelsen av en restriktiv
tolkning och användning av bestämmelserna om försättande i disponibilitet.
Endast då så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse får
försättande i disponibilitet mot beställningshavares vilja äga rum, och endast
då beställningshavaren visat sig på grund av bristande tjänsteduglighet
ej kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Under
inga förhållanden kan något sådant få äga rum emedan en underlydande
blivit obekväm för en chef av en eller annan anledning, exempelvis självständig
och avvikande mening i någon fråga. Det är vidare ur rättssynpunkt
självklart, att ett överförande tvångsvis å disponibilitetsstat måste
föregås av en fullständig utredning rörande de skäl, som skola ligga till
grund för överförandet. Så synes ej ha skett i fallet Meyerhöffer. Något
annat yttrande än chefens för armén tillstyrkan, vari datum ändrats från
den 1 juli till den 1 juni 1951, synes icke föreligga. Med hänsyn till den
stora vikten av ämbetsmännens oavsättlighet och rättssäkerhet hade det
varit departementschefens skyldighet att förvissa sig om att i detta fall
tillräcklig rättslig grund funnits för överförande tvångsvis å disponibilitetsstat.

På grund av vad nu anförts ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot dåvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt.»

II.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 juni 1951.)

a) av herrar Olsson i Mora, Pettersson i Norregård, Fritiof Karlsson, von
Friesen och Nolin, som anfört följande:

»Vid 1946 års riksdag fattades i anledning av proposition nr 174 beslut
angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider. Beträffande frågan
om sättet för övervakningen av eleverna yttrade föredragande departementschefen
i propositionen bl. a. följande:

En viss, ehuru givetvis icke rigorös vakthållning från skolans sida under
frukostrasten torde vara påkallad. I allmänhet torde för denna vakthållnings
ordnande icke erfordras någon detaljerad reglering från statliga myndigheters
sida. Jag anser det naturligt, att frågan därom enklast löses genom
överenskommelser eller på annat sätt genom de lokala myndigheternas
försorg. Närmast till hands ligger väl i allmänhet, att i skolan eller diess
omedelbara närhet boende lärare med biträde av bespisningspersonalen och
bland eleverna utsedda ordningsmän svara för vakthållningen. Stundom lärer
det emellertid bli erforderligt att för uppdraget anlita även lärare, som
icke bor inom skolan eller i dess närhet; vid högre skolor torde detta bli
regel. Något svårare problem torde dock vakthållningens ordnande icke erbjuda.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Gustav Emil Andersson,
Herlitz, Hällgren, Fritiof Karlsson, Sandberg, Bergh, Pettersson och Nils Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast, Norén,
Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist, Gustafsson i Bogla, fru Svedberg och fru Wallin.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

5

I detta sammanhang vill jag framhålla, att det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att taga under övervägande, huruvida generella bestämmelser
erfordras rörande utnyttjande av lärarnas fyilnadstjänstgöringsskyldighet
för ifrågavarande ändamål samt, därest så skulle befinnas erforderligt, utfärda
föreskrifter i ämnet. Stundom kan måhända befinnas erforderligt att
medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten. Kungl. Maj :t torde även
i detta fall få äga meddela de bestämmelser, som må befinnas erforderliga.
I likhet med skolöverstyrelsen är jag icke nu beredd att ingå på frågan,
huruvida kontant ersättning må utgå till vakthavande lärare i vissa fall. Den
vakthavande bör dock äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.

Uttalandet föranledde icke någon erinran från riksdagens sida i dess skrivelse
den 18 juni 1946, nr 215.

I anslutning till behandlingen under höstriksdagen 1946 av den allmänna
löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst in. fl. berörde statsutskottet
i sitt utlåtande nr 288 spörsmålet om lärares skyldigheter beträffande
skolmåltidsverksamheten och uttalade följande:

I samband med ställningstagandet till frågan om den nya lönenivån har
utskottet övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna skola
anses utgöra vederlag. Det har därvid närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband
med barnbespisning. Utskottet förutsätter, att dylika arbetsuppgifter icke
skola förenas med särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.

Inom utskottet anfördes reservation av fyra ledamöter, vilka ansågo, att
uttalandet bort utgå.

Efter debatter i båda kamrarna godkände riksdagen utskottets uttalande,
vilket också ingick i riksdagens skrivelse i ämnet (nr 528).

Under hänvisning till lämpligheten av att vakthållningen vid skolbespisningen
omhänderhades kontinuerligt av samma personer dag för dag, därest
Jämplig tillsyn i större bespisningslokaler skulle kunna åstadkommas,
gav Städernas folkskoleinspektörsförbund i en till chefen för ecklesiastikdepartementet
ställd, den 8 maj 1947 dagtecknad skrivelse uttryck åt önskvärdheten
av att statsbidragsbestämmelserna för folk- och småskollärare så
formulerades, att skoldistrikten icke hindrades att för vakthållningen vid
skolbespisningen i större bespisningssalar kunna förordna lärare, som härför
ägde uppbära särskilt arvode.

De av förbundet åsyftade bestämmelserna innefattades i statsbidragskungörelserna
1937: 999 (sedermera ersatt av kungörelsen 1948: 208) och
1938: 754, Enligt dessa kungörelser skall såsom villkor för statsbidrag till
avlönande av folk- och småskollärare, lärare vid kommunala flickskolor,
kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor gälla
bland annat, att lärarnas avlöningsförmåner utgå i enlighet med vad därom
stadgas och att lärare icke därutöver av skoldistriktet åtnjuter ersättning för
utförande av arbetsuppgifter, som enligt meddelade bestämmelser kunna åläggas
honom i tjänsten.

Över folkskoleinspektörsförbundets framställning yttrade sig skolöverstyrelsen
och statskontoret.

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

I utlåtande den 25 november 1947 anförde överstyrelsen — som i ärendet
inhämtat yttranden från statens folkskoleinspektörer och vissa rektorer
att riksdagens förut nämnda uttalande på hösten 1946 ansetts giva uttryck
åt den meningen, att lärarpersonalen skulle ha till tjänsteåliggande att bestrida
vakthållning vid skolmåltidsverksamhet. Sådan skyldighet — som
för övrigt ej varit föremål för förhandlingar — hade dock icke fastslagits i
författning, varför lärare icke kunde åläggas dylik arbetsuppgift. Följaktligen
kunde ett skoldistrikt giva lärare ersättning för utförande av arbetsuppgiften
utan alt distriktets rätt till statsbidrag till lärarlöner därigenom
äventyrades.

Statskontoret uttalade i ett den 31 december 1947 avgivet utlåtande, att
det för sin del icke kunde finna annat än att överstyrelsens uppfattning
stode i direkt strid med riksdagens uttalande i frågan. Statskontoret föreslog,
att framställningen från folkskoleinspektörsförbundet icke skulle föranleda
annan åtgärd än att i vederbörande stadgor och övriga författningar
vidtoges de ändringar, som kunde befinnas påkallade för reglerande av hithörande
spörsmål i överensstämmelse med riksdagens uttalande.

Genom beslut den 4 juni 1948 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen
att inkomma med yttrande och förslag med anledning av vad riksdagen i
sin skrivelse 1946: 528 anfört rörande skyldighet för lärare att fullgöra vissa
socialpedagogiska uppgifter, överstyrelsen framhöll i ett den 26 april 1949
— efter samråd med vissa lärarsammanslutningar — avgivet utlåtande, att
ämbetsverket vidhöll sin tidigare uttalade mening. Denna mening stode
icke, som statskontoret hade velat göra gällande, i strid med riksdagens uttalande
i den förevarande frågan. Riksdagens uttalande kunde nämligen endast
anses innebära en utsaga om det enligt riksdagens mening skäliga och
lämpliga härvidlag. Skyldighet i nämnda hänseende hade däremot icke kommit
till uttryck i författning. Sedan skolöverstyrelsen redogjort för i vederbörande
skolstadgor intagna tjänsteföreskrifter anförde överstyrelsen följande:

Efter orden skulle alltså lärares skyldighet att övervaka lärjungarna kunna
anses omfatta även tiden för frukostrasten. Enligt skolöverstyrelsens mening
är dock frukostrasten att anse såsom ett avbrott i skoldagen och således
av annan karaktär än de kortare rasterna. Att märka är även, att vid tiden
för avfattningen av dessa bestämmelser frågan om skolmåltidsverksamhet ej
var aktuell.

Enligt praxis har vid flertalet skolor ej heller tillsynsskyldighet över lärjungarna
ansetts åvila lärarna under hela frukostrasten. När lärjungarna
intaga sina måltider utom skolan liksom när vid duplicering av undervisningen
uppehåll om ända till ett par timmar måste göras, skulle en sådan tillsynsskyldighet
icke kunna i praktiken fullgöras.

Riksdagen synes ej ha avsett att införa något allmänt åliggande för lärarna,
och dess uttalande i frågan synes ha föranletts av upplysning om något
enstaka missförhållande.

Skolöverstyrelsen lämnade också en ingående redogörelse för en av överstyrelsen
verkställd undersökning rörande skolmåltidsverksamhetens anordnande,
vartill knötos vissa allmänna synpunkter. Som sin uppfattning i
ersättningsfrågan framhöll skolöverstyrelsen, att såsom tillräcklig ersätt -

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1

ning borde ej alltid anses förmånen av fri måltid för läraren, enär dess värde
måste anses förhållandevis ringa, särskilt som den vore att anse som
skattepliktig intäkt. Skulle någon lärare vid bestämmande av vakthållningen
tilldelas en jämförelsevis omfattande tillsynsskyldighet, borde i förekommande
fall kommunen, med hänsyn till vikten av ett ändamålsenligt
genomförande av skolmålstidsverksamheten, äga träffa överenskommelse
med vederbörande lärare om gottgörelse för övervakningen med skäligt belopp.
Överstyrelsen ifrågasatte icke statsbidrag till dylik ersättning.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte förklara
hinder icke möta för skolöverstyrelsen att utfärda anvisningar angående
ordnande av tillsynen vid skolmåltidsverksamheten av det huvudsakliga innehåll,
som angivits i ett skrivelsen bifogat förslag.

I remissutlåtande den 18 juni 1949 över skolöverstyrelsens framställning
vidhöll statskontoret sin tidigare uttalade uppfattning. Enligt statskontorets
mening kunde särskild ersättning — utöver fri måltid — till lärare för
vakthållning under lärjungarnas måltidsraster icke anses motiverad, och
kommunala tillskott för detta ändamål måste stå i direkt strid mot förenämnda
riksdagsuttalande och grunderna i gällande statsbidragsbestämmelser.

I en till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd, den 11 oktober 1950
dagtecknad promemoria angående tillsynen vid skolmåltiderna har styrelsen
för Sveriges folkskollärarförbund bl. a. erinrat om att, sedan skolöverstyrelsen
till departementet avgivit sitt ovannämnda förslag, hade överläggningar
ägt rum mellan departementet och representanter för lärarkåren.
För att bl. a. vinna tid för en fortsatt behandling och en slutgiltig lösning
av frågan hade från lärarrepresentanternas sida utlovats att om möjligt
söka undvika Tconflikter i samband med lärares vakthållning vid skolmåltiderna
läsåren 1948—50. Detta hade också kunnat uppfyllas. Under hösten
1950 hade emellertid vissa svårartade konfliktsituationer uppstått. Vidare
hade i ett antal fall deklarerats, att man icke längre ansåge sig kunna
medverka vid vakthållningen under rådande förhållanden. Man hade endast
tills vidare gått med på vissa arrangemang för att ge möjlighet till en
uppgörelse utan irriterande moment. Skolöverstyrelsens förslag i ärendet
hade till en början skapat en positiv inställning till övervakningsfrågan,
i det man förväntat att förslaget snarast skulle träda i kraft. Dröjsmålet
med genomförandet av anvisningarna hade emellertid inverkat ofördelaktigt.

Genom beslut den 22 juni 1951 har Kungl. Maj :t, på föredragning och
hemställan av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Nygren, bl. a. förordnat, att 2 § kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553)
angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:

1)—5) -

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

6) alt skoldistriktet eller primärkommunen icke utgiver ersättning till
lärare, som utövar tillsyn vid skolmåltid, i andra fall än då han utövar mera
omfattande dylik tillsyn än flertalet lärare vid skolan och antalet lärjungar,
över vilka han utövar tillsyn, uppgår till i genomsnitt minst 100 per dag
samt att ersättningen härvid, utöver förmånen av fri måltid, utgår per dag
med högst två kronor, om antalet lärjungar, över vilka han utövar tillsyn,
i genomsnitt ej överstiger 200, och i annat fall med högst tre kronor.

Till ledning vid handläggning av frågor om tillsynen vid skolmåltiderna
skola tjäna vid kungörelsen fogade anvisningar.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1951.

Som framgår av ovanstående redogörelse förutsatte 1946 års riksdag i
samband med sitt ställningstagande till den allmänna löneregleringen för
befattningshavare i statens tjänst, att socialpedagogiska åtgärder, som komme
att åvila exempelvis lärarpersonal i samband med barnbespisning, icke
skulle förenas med särskild gottgörelse. Med hänsyn härtill borde den genom
Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1951 i kungörelsen 1946:553 vidtagna
ändringen, som ger skoldistrikt och primärkommun rätt att i viss utsträckning
utgiva ersättning till lärare för av honom utövad tillsyn vid
skolmåltid, ha underställts 1951 års riksdag för prövning.

På grund härav ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Nygren.»

b) av herr Bergh, som anslutit sig till det under a) framställda yrkandet,
under hänvisning till att den ifrågavarande ändringen i kungörelsen 1946:
553, därest den förutsätter skyldighet för berörda lärarpersonal att utöva
tillsyn vid skolmåltid, bort anknytas till kungörelserna 1948: 208 och 1938:
754 och, därest sådan skyldighet icke förutsatts, över huvud ej bort företagas,
emedan i sådant fall ersättningsfrågan är ett mellanhavande mellan
skoldistrikten och berörda lärare.

III.*

(Protokoll över handelsärenden den 16 mars 1951.)

av herrar Herlitz, Gustav Emil Andersson, Fritiof Karlsson, Lundgren,
von Friesen, Nolin, Olsson i Mora och Nordkvist, som anfört följande:

»Den 28 juni 1940 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse, nr 650, angående
reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. De grundläggande
bestämmelserna i kungörelsen äro av följande lydelse.

1 §. Inom statens bränslekommission skall inrättas en särskild clearingkassa
för reglering på sätt i denna kungörelse stadgas av importpriserna å
stenkol, koks och kolbriketter.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,
Gustav Emil Andersson, Herlitz, Fritiof Karlsson, Lundgren och Sandberg; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén, Spångberg, Nolin,
Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist, Hansson i Skediga och Adamsson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

9

2 §. För prisregleringens genomförande fastställer bränslekommissionen
avräkningspriser å de i 1 § angivna varuslagen, eif svensk hamn.

Avräkningspriserna böra i möjligaste mån fastställas så, att vad som
beräknas skola jämlikt bestämmelserna i 3 § första stycket utbetalas från
clearingkassan motsvarar vad som beräknas komma att jämlikt samma
författningsrum till kassan inflyta.

3 §. Det åligger den, som importerar vara, som i 1 § sägs, till lägre pris
eif svensk hamn än gällande avräkningspris, att till clearingkassan betala
skillnaden. Den som importerar sådan vara till högre kostnad än avräkningspriset
är berättigad att från clearingkassan erhålla gottgörelse för
det överskjutande beloppet. Det ankommer på bränslekommissionen att
fastställa det belopp importören har att betala till eller erhålla från kassan.
Vid beloppets fastställande skall hänsyn ej tagas till sådan kostnad i
samband med importen, som prövas ej hava varit erforderlig.

Då ansökan ingives till bränslekommissionen om tillstånd att till riket
införa varan, skall därvid fogas en förbindelse av importören att till clearingkassan
vid anfordran betala det belopp, varmed importkostnaden må
understiga avräkningspriset.

4 §. Därest vid regleringens upphörande överskott föreligger hos clearingkassan,
skall detta inlevereras till statsverket genom insättning å statsverkets
checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

Intill den 1 juni 1949 voro importpriserna å stenkol, koks och briketter
föremål för clearingförfarande i enlighet med kungörelsens bestämmelser.
Genom kungörelse den, 20 maj 1949, nr 230, förordnade Kungl. Maj :t, att
1940 års kungörelse skulle med utgången av maj 1949 upphöra att gälla
i vad den avsåge dels stenkol med undantag av antracitkol, dels ock stenkolsbriketter.
Genom beslut den 29 juni 1949 upphävde statens bränslekommission
från och med den. 1 juli samma år clearingförfarandet jämväl
beträffande sådana till riket inkommande laster av koks, som levererades
till direktförbrukare i prisgrupp I. Efter sistnämnda dag kvarstod
således clearingförfarandet allenast beträffande koks och antracit, som
levererades till lagerhandeln.

Statens bränslekommission anförde i skrivelse den 13 mars 1951 till
Kungl. Maj :t, att det på grund av de dåvarande stora variationerna i priserna
på såväl kol som koks syntes nödvändigt, att möjlighet skapades
för bränslekommissionen att kontrollera prisbildningen på samtliga dessa
bränslen. Detta kunde ske allenast genom att normalpriser återinfördes
beträffande desamma, vilket förutsatte ett återinförande av clearingförfarandet
i dess fulla usträckning. På grund härav hemställde bränslekommissionen,
att kungörelsen den 28 juni 1940 ånyo måtte göras tillämplig
beträffande stenkol och stenkolsbriketter samt att kommissionen måtte bemyndigas
att i samråd med statens priskontrollnämnd fastställa normalpriser
å dessa bränslen. Kungl. Maj:t meddelade den 1(5 mars 1951, på
föredragning och hemställan av chefen för handelsdepartementet, statsrå -

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

det Ericsson, beslut i överensstämmelse med vad bränslekommissionen
hemställt och utfärdade samma dag kungörelse, nr 122, angående reglering
av importpriserna å stenkol och stenkolsbriketter. Däri förordnades, att
bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1940 från och med den 18
mars 1951 ånyo skulle äga tillämpning beträffande stenkol och stenkolsbriketter.

Frågan om Kungl. Maj :ts befogenhet att utfärda clearingföreskrifter har
behandlats vid 1941 och 1942 års riksdagar.

I proposition nr 191 till 1941 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t på hemställan
av chefen för folkhushållningsdepartementet riksdagen bland annat
att godkänna i propositionen framlagt förslag angående åtgärder för utjämning
av marknadspriserna å vissa förnödenheter. Det upplystes i propositionen,
att clearingförfarande vanligen använts, när en importreglering
bestående ej endast i en kvantitativ reglering utan även i en reglering av
importpriserna måst genomföras. Det vore att vänta, att det i fortsättningen
skulle komma att erhålla en utvidgad användning. Med hänsyn till
bland annat att förfarandet kunde förväntas ''komma att bli av stor omfattning
och därför få vittgående verkningar å prisbildningen inom landet’
syntes riksdagen böra beredas tillfälle att ''i princip’ yttra sig om
spörsmålet.

Över propositionen avgav sammansatt stats- och bevillningsutskott utlåtande,
nr 3. Propositionens förslag om clearingåtgärder biträddes av utskottet.
Utskottet uttalade emellertid, att då åtgärderna innebure ett väsentligt
ingrepp i näringslivets frihet och verksamhet, utskottet förutsatte,
att riksdagen — sedan ytterligare erfarenhet vunnits rörande systemets
tillämpning och verkningar — bereddes tillfälle att före utgången av maj
månad 1942 taga under omprövning, huruvida åtgärder av angivet slag befunnes
ändamålsenliga och alltjämt i fortsättningen påkallade. Riksdagen
beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.

I proposition nr 228 till 1942 års riksdag gavs, för att bereda riksdagen
tillfälle att företaga den åsyftade omprövningen av clearingförfarandet,
till en början en redogörelse för de clearingåtgärder, som vidtagits efter
föregående års riksdags behandling av frågan samt för de erfarenheter som
vunnits av de olika clearingförfarandena, varefter föredragande departementschefen
anförde bland annat:

Om den kommande uvecklingen av priserna torde icke för närvarande
kunna fällas något mera bestämt omdöme. Antagligen komma dock importprisema
att uppvisa alltmera stegrade variationer, vilket kommer att
få till följd att ökad osäkerhet och ekonomiska risker bli förknippade med
importen av skilda varuslag. I ett sådant läge måste åtgärder i prisutjämnande
syfte alltjämt kunna vidtagas. Kungl. Maj :t bör således äga möjlighet
att även i fortsättningen, så länge nu rådande utomordentliga förhållanden
bestå, kunna i nämnda syfte vidtaga ågärder av samma beskaffenhet
som hittills.

Propositionen utmynnade, i den del som nu är i fråga, i en hemställan,
att riksdagen måtte lämna utan erinran, att Kungl. Maj :t även i fortsätt -

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

11

ningen vidtoge åtgärder för utjämning av marknadspriserna i enlighet med
vad i propositionen anförts.

Statsutskottet förklarade i sitt utlåtande i anledning av propositionen,
nr 139, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag icke givit utskottet anledning
till erinran, och riksdagen beslöt, i överensstämmelse med vad utskottet
hemställt, ’lämna utan erinran att Kungl. Maj :t även i fortsättningen
vidtager åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter
i enlighet med vad i omförmälda statsrådsprotokoll anförts’ (skrivelse
nr 318).

Ett clearingförfarande av den art, varom här är fråga, innebär å ena sidan
åläggande för vissa importörer att till staten inbetala en avgift, å andra
sidan utbetalande ur sålunda influtna medel av viss gottgörelse till andra
importörer. Då enligt regeringsformen såväl alla skatter och pålagor som
ock användningen av statens medel beror av riksdagens beslut, kräver ett
clearingförfarande principiellt dess bemyndigande. I överensstämmelse härmed
står, att frågan om genomförande av clearinganordningar underställdes
riksdagens prövning 1941 och 1942. Visserligen hade vissa sådana anordningar
redan förut genomförts utan riksdagens hörande. Vad sålunda
skedde får emellertid givetvis ses mot bakgrunden av då rådande utomordentliga
förhållanden och ger intet stöd för att liknande åtgärder skulle
vara tillåtliga nu.

Huruvida Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande beslut om införande av clearing
å stenkol och stenkolsbriketter överensstämde med regeringsformen beror
sålunda av huruvida det äger täckning i det bemyndigande att vidtaga
clearingåtgärder som riksdagen meddelade 1942. Detta bemyndigande var
obestämt till sin utformning. Otvetydigt är emellertid att det avsåg åtgärder
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet anfördes, och i detta protokoll
angavs uttryckligen en bestämd begränsning därigenom att Kungl.
Maj :l sades böra äga möjlighet att även i fortsättningen, så länge nu rådande
utomordentliga förhållanden bestå, kunna i angivet syfte vidtaga
åtgärder av samma beskaffenhet som dittills. Det må vara vanskligt att
bestämt angiva den tidpunkt då riksdagens bemyndigande upphörde att
galla. Tveksamt kan ock vara, i vad mån dess upphörande kunnat anses
utgöra hinder för förut genomförda clearinganordningars fortbestånd. Men
otvetydigt är, att införandet av en ny clearinganordning nära sex år efter
världskrigets slut icke äger stöd i riksdagens nio år tidigare, under helt
andra förhållanden, fattade beslut. Särskilt äventyrlig framstår en motsatt
tolkning av 1942 års beslut mot bakgrunden av den för regeringsformen
grundväsentliga principen, att riksdagen varje år skall äga bestämma om
skatteväsendets gestaltning. Historiskt har denna grundsats hland annat sin
förklaring i erfarenheter om huruledes riksdagsbeslut, vilka ej utformats
med tillräcklig klarhet, godtyckligt uttolkats såsom gällande för obestämd
framlid; på sådant sålt tillkom en väsentlig del av de s. k. grundskatterna.

På grund av vad nu anförts ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson.»

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

IV.*

av herrar von Friesen och Lundgren, som anfört följande:

»Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, den 22 april 1950 expeditionschefen
i inrikesdepartementet, Erik Montell, att såsom sakkunnig verkställa
utredning av frågan hur arbetsförhållandena ur säkerhetssynpunkt
voro ordnade inom statens utlänningskommission samt avgiva de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningen, som avlämnades den
6 oktober 1950, är hemlig jämlikt 10 och 14 §§ sekretesslagen.

Under utredningens gång framfördes av en tjänsteman hos kommissionen
till expeditionschefen Montell vissa anmärkningar mot e. o. byråchefen
Nils Hagelin i dennes egenskap av chef för kommissionen. Sedan expeditionschefen
Montell anmält detta för chefen för inrikesdepartementet, uppdrog
denne åt Montell att närmare utreda med anmärkningarna avsedda
förhållanden.

Utredningen verkställdes i sina huvuddrag på följande sätt. Hagelin delgavs
omedelbart anmärkningarna, vilka upptecknats i en promemoria daterad
den 19 maj 1950. Härefter hade utredningsmannen enskilda samtal med
sex dåvarande och förutvarande tjänstemän hos kommissionen i fråga om
innehållet i de anmärkningar av vilka de särskilda tjänstemännen kunde ha
närmare erfarenhet. De berättelser som härvid lämnades delgåvos Hagelin,
vilken muntligen yttrade sig till utredningsmannen i ett sammanhang. Utredningsmannen
hade härefter på skilda punkter och i olika omgångar ytterligare
enskilda samtal med vissa av de tidigare nämnda personerna och
härutöver ännu en tjänsteman hos kommissionen.

Expeditionschefen Montells utredning i anledning av anmärkningarna
mot byråchefen Hagelin slutfördes i juli 1950. Hagelin bereddes tillfälle att
taga del av denna utredning och avgav yttrande över densamma i skrivelse
av augusti 1950.

En granskning av expeditionschefen Montells utredning i anledning av
anmärkningarna mot byråchefen Hagelin ger vid handen, att en del av
anmärkningarna uppenbart äro av mindre betydelse, andra åter — särskilt
den som berör en bilförsäljning vid Smedsbo utlänningsläger — av den art
att inrikesministern bort vidtaga åtgärder i anledning av desamma. Därest
icke inrikesministern ansett sig böra omedelbart taga Hagelins chefskap
för utlänningskommissionen under omprövning synas vissa av ärendena
ha bort överlämnas till JK för eventuell åtgärd. — Med anledning av uraktlåtenheten
att vidtaga åtgärder ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot förutvarande statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Mossberg.»

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,
Gustav Emil Andersson, Herlitz, Fritiof Karlsson, Lundgren, Sandberg och Pettersson;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,
Norén, Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö och Olsson i Mora.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

13

V.*

av herrar von Friesen, Lundgren och Löfroth, som anfört följande:

»I en den 19 februari 1952 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
inkommen skrivelse anhöll J. A. Selander, ansvarig utgivare för
Eskilstuna-Kuriren, att redaktören H. Ström för tidningens räkning finge
taga del ’av den år 1950 av expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik
Montell verkställda utredningen angående vissa missförhållanden inom statens
utlänningskommission, såväl den del av utredningen, som gäller organisatoriska
missförhållanden vid kommissionen, som den del, vilken rör anmärkningar
mot chefen för kommissionen’.

Den 3 april 1952 begärde konstitutionsutskottet att erhålla handlingarna
till chefens för inrikesdepartementet beslut i anledning av förutnämnda anhållan.
Till svar härå meddelade t. f. expeditionschefen i departementet S.
Bucht i en den 7 april 1952 dagtecknad skrivelse att beslut i anledning av
Selanders framställning fattades av chefen för inrikesdepartementet den
31 mars 1952. Beslutet innebar, att Montells promemoria rörande vissa anmärkningar
mot ordföranden i statens utlänningskommission N. Hagelin
skulle utlämnas men att den av Montell upprättade promemorian rörande
ordnandet ur säkerhetssynpunkt av arbetsförhållandena inom statens utlänningskommission,
vilken sistnämnda promemoria redan i samband med
dess avlämnande till departementet hösten 1950 hemligstämplats med stöd
av 10 och 14 §§ lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, fortfarande skulle anses såsom hemlig enligt nämnda lagrum
och därför ej utlämnas.

Tryckfrihetsförordningen innehåller i kap. 2 bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet. Framställning om allmän handlings utbekommande
skall göras hos den myndighet, där handlingen finns, och skall prövas
av samma myndighet. Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall
på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som
för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äger också
mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla
handling på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder
därför möter.

Det nu förekommande uttrycket att handling på anmodan skall utlämnas
genast eller så snart ske kan tillkom i samband med 1936 års reviderade
lagstiftning om allmänna handlingar. Kungl. Maj :ts förslag (prop. 1936:
140) innehöll orden ''utan åsidosättande av andra lika viktiga tjänsteåligganden’,
men dessa ord uteslötos av riksdagen på hemställan från konstitutionsutskottet,
som befarade att den i propositionen upptagna formule -

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren.
Gustav Emil Andersson, Fritiof Karlsson, Lundgren, Sandberg och Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen. Fast,
Norén, Swedberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Löfroth och Adamsson.

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

ringen skulle kunna misstolkas så att utlämnande obehörigen fördröjdes
(uti. nr 37 s. 10).

Den tidrymd — 41 dagar — som i detta fall förflutit mellan anhållan
om handlingarnas utbekommande och statsrådets beslut synes icke stå i
överensstämmelse med ordalagen i tryckfrihetsförordningens 2 kap. Uppenbart
är att den som begär att få utbekomma en handling — i regel en tidningsman
— med hänsyn till intresset av snabb nyhetsförmedling har rätt
fordra att hans framställning skall behandlas med större skyndsamhet än
här skett. Då det också synes angeläget att redan från början av tryckfrihetsförordningens
tillämpning fastslå denna princip, ha vi yrkat anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund.»

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521391