Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
1
Nr 7.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användningen av den tilläggsskatt å bensin, som under
tiden den 1 april 19A8—den 31 december 1950 uttagits
vid yrkesmässigt bedrivet fiske.
I en till riksdagen den 11 januari 1952 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 25, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,
att de medel, som skola återbäras till fiskerinäringen som ersättning för
under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950 erlagd tilläggsskatt å
bensin, må användas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som
förordats i propositionen.
Inledning.
Sedan ett antal år återbäres den ordinarie skatten å bensin eller
motorsprit, som användes vid yrkesmässigt fiske, till fiskerinäringens
utövare. Återbäringen sker kollektivt genom ett anslag under nionde huvudtiteln,
benämnt Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt. Anslaget avräknas mot automobilskattemedlen. Medlen bruka
numera av Kungl. Maj:t ställas till fiskeristyrelsens disposition och det är
sålunda denna styrelse, som i första hand beslutar om användningen.
Fiskeristyrelsen bygger därvid på förslag från hushållningssällskapen och
fiskareorganisationer. Några särskilda föreskrifter eller begränsningar i
fråga om medlens användning finnas icke utöver vad som följer av att
anslaget skall utgöra kollektiv restitution av den bensinskatt, som yrkesfiskarena
erlägga. Dock har ansetts att de icke böra användas till avlönande
av tjänstemän eller till kostnader, som hänföras till rent administrativa
uppgifter. Anslagsmedlen fördelas mellan de olika länen efter
beräkningar rörande bensinförbrukningen inom varje län. Av de olika
ändamål, till vilka bidrag beviljats, må nämnas anläggning och förbättring
av mindre fiskehamnar, uppförande av slipar och fiskebryggor samt anordnande
av tillfartsvägar till dylika bryggor, uppmuddring av infarter till
fiskelägen, anskaffande av mindre fiskefyrar, anordnande av telefonförbindelser,
elektrifiering av fiskelägen samt uppförande av förvarings- och
förädlingsanläggningar för fiskprodukter in. m. Vidare märkas bidrag till
fiskevårdande åtgärder såsom utsättande av gädd-, sik- och ålyngel, in
1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 10 samt. Nr 7.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
plantering av kräftor, inköp av fiskodlingsredskap samt anordnande av
fiskeribevakning. Medel ha även anvisats till anskaffande av redskap för
olika försöksfisken. Fiskareföreningar ha erhållit understöd till såväl sin
studieverksamhet som sin allmänna verksamhet. Över huvud taget ha
bidragsändamålen varit mångskiftande.
Den restitution som hittills skett har som nämnts endast avsett ordinarie
bensinskatt. Under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950 utgick
emellertid även tilläggsskatt med 27 öre per liter. Frågan om behandlingen
av de medel, som fiskerinäringens utövare erlagt i tilläggsskatt, avgjordes
vid 1950 års riksdags höstsession. Riksdagen uppdrog nämligen
då efter förslag av bevillningsutskottet (r.skr. nr 420, bevillningsutskottets
betänkanden nr 66 och 68) åt Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av kollektiv restitution av tilläggsskatten å bensin, som
använts vid yrkesmässigt bedrivet fiske under tiden den 1 april 1948—
den 31 december 1950.
I övrigt har i propositionen inledningsvis anförts i huvudsak följande.
Att exakt ange storleken av det belopp, som sålunda bör restitueras till
fiskerinäringen för erlagd tilläggsskatt å bensin, är ännu icke möjligt.
Fiskeristyrelsen har tidigare med ledning av uppgifter som lämnats styrelsen
beräknat att bensinförbrukningen vid yrkesmässigt fiske under ett
vart av åren 1948—1950 utgjort omkring 3 miljoner liter. Därest dessa uppgifter
äro riktiga, skulle förbrukningen under tiden den 1 april 1948—den
31 december 1950 kunna uppskattas till omkring 8 250 000 liter och restitutionsbeloppet
följaktligen uppgå till cirka 2,2 miljoner kronor. Rörande
beräkningen må å ena sidan erinras att chefen för jordbruksdepartementet
— under hänvisning till att bensinförbrukningen vid yrkesmässigt fiske
enligt beräkning av lantbruksstyrelsen år 1947 skulle ha uppgått till ej
fullt 2,3 miljoner liter — i 1951 års statsverksproposition, IX ht, uttalat att
det förefölle i viss mån tvivelaktigt huruvida den kraftiga ökning av bensinförbrukningen
i yrkesmässigt fiske från år 1947 till år 1948, som skulle
föreligga enligt de till fiskeristyrelsen lämnade uppgifterna, kunde vara
överensstämmande med verkliga förhållandet och att det därför vore angeläget
att man skulle försöka komma fram till en såvitt möjligt tillförlitlig
uppskattning av bensinförbrukningen i yrkesmässigt fiske under tiden den
1 april 1948—den 31 december 1950. Å andra sidan må nämnas att det
från Sveriges fiskares riksförbund framhållits, att det ej vore uteslutet att
beräkningen av förbrukningen under år 1947 blivit för låg och att enligt
förbundets uppfattning en förbrukning under åren 1948—1950 av 3 miljoner
liter per år kunde vara sannolik. Genom beslut den 8 juni 1951 har
Kungl. Maj:t uppdragit åt fiskeristyrelsen att närmare undersöka bland
annat denna fråga.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
3
Även om hänsyn tages till de fel i ena eller andra riktningen, som kunna
föreligga beträffande de hittills gjorda beräkningarna av bensinförbrukningen
i yrkesmässigt fiske under ifrågavarande tid, torde man emellertid
i detta sammanhang kunna utgå ifrån att de medel, som böra återbäras
till fiskerinäringen för erlagd tilläggsskatt, sammanlagt uppgå till betydande
belopp.
Något beslut om användningen av sådana restitutionsmedel, som kunna
anses representera tilläggsskatt å bensin, har ännu ej fattats. Dylika medel
ha för övrigt hittills icke ställts till förfogande av riksdagen i vidare mån än
att den medelsanvisning, som skedde vid 1951 års vårriksdag, även får anses
innefatta en viss restitution av tilläggsskatt. I riksstaten för budgetåret 1951/52
har nämligen såsom gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt anvisats
ett belopp av 800 000 kronor. Enligt vad som framgår av statsverkspropositionen
(IX ht) bär detta belopp därvid bestämts så att det skulle
omfatta både vad som kunde antagas komma att motsvara den ordinarie
bensinskatten för budgetåret 1951/52 och viss del av den tidigare erlagda
tilläggsskatten. Sedermera har Kungl. Maj:t av sagda anslag ställt 700 000
kronor till fiskeristyrelsens förfogande. Att ej hela det av riksdagen anvisade
beloppet disponerats torde ha berott på att man ej velat föregripa
ett blivande beslut om användningen av tilläggsskattemedlen och följaktligen
endast till fiskeristyrelsens förfogande ställt vad som —- i avbidan
på närmare utredning i frågan — kunde antagas komma att motsvara den
ordinarie bensinskatten för budgetåret 1951/52.
Departementspromemorior den 20 januari och den 26 september 1951.
I en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria den 20 januari
1951 upptogs frågan om möjligheterna att tillgodose vissa
fiskeriändamål ur anslaget till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt. Beträffande
innehållet i denna promemoria samt vissa i anslutning därtill av
styrelsen för Sveriges fiskares riksförbund gjorda uttalanden får utskottet
hänvisa till den redogörelse härför, som lämnats å s. 5—6 i propositionen.
I en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria den 26 september
1951 bar frågan om dispositionen av tilläggsskattemedlen
ånyo upptagits. Inledningsvis anföres i denna promemoria, att
det med hänsyn till storleken av de belopp, som tilläggsskattemedlen sammanlagt
komma att uppgå till, synes angeläget att de skola användas på
det sätt, som blir till största möjliga gagn för fiskarebefolkningen. Något
ställningstagande från riksdagens sida rörande användningen av medlen
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
finnes icke utöver vad som ligger däri, att riksdagen avvisat tanken på en
individuell återbäring och i stället uttalat sig för att tilläggsskattemedlen
liksom den ordinarie bensinskatten skola restitueras kollektivt. Utgångspunkten
är emellertid därigenom given. Medlen skola återföras till fiskarebefolkningen
och detta skall ske genom kollektiva åtgärder. I anslutning
härtill behandlas i promemorian frågan hur denna kollektiva återbäring
skall ordnas och vilka ändamål, som böra tillgodoses
i första rummet. Därvid erinras att en likartad fråga på jordbrukets
område — nämligen frågan om dispositionen av den s. k. hästexportberedningens
vinstmedel — fått sin lösning vid 1951 års riksdag (prop.
nr 162; jordbr.utsk. uti. nr 28; r. skr. nr 329).
I promemorian framhålles, att en lösning liknande den, som sålunda
beslutats i fråga om hästexportberedningens vinstmedel, synes kunna ifrågasättas
även såvitt gäller nu ifrågavarande tilläggsskattemedel. Detta
skulle innebära att den kollektiva restitution, som beslutats av riksdagen,
skulle ske på det sättet att medlen skulle avsättas till en eller flera fonder
och inom dessa användas så att fiskerinäringen som helhet finge nytta därav
genom insats på områden där anslag icke kan erhållas å riksstaten.
Därefter behandlas i promemorian frågorna om fondbildningen,
fondmedlens förvaltning och beslutanderätten i fråga om
desamma.
I övrigt torde beträffande innehållet i promemorian den 26 september
1951 få hänvisas till propositionen, s. 7—10.
Yttrandena.
över promemorian den 26 september 1951 ha yttranden avgivits av
statskontoret, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, statens jordbruksnämnd
och Sveriges fiskares riksförbund. De i promemorian framlagda
förslagen ha därvid i huvudsak tillstyrkts av samtliga remissinstanser.
Beträffande det närmare innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa
till den redogörelse som lämnats å s. 11—13 i propositionen. Här torde
endast få anföras, att statens jordbruksnämnd anser att fondmedel böra
kunna tagas i anspråk för att delvis täcka kostnaderna för inrättande av
en till nämnden knuten befattning för stödjande av fiskexporten.
Föredragande statsrådet.
Föredragande statsrådet har anfört följande.
»Såsom tidigare erinrats beslöt riksdagen hösten 1950 att det yrkesmässigt
bedrivna fisket skulle erhålla kompensation för tilläggsskatt å bensin,
som utgått under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950, på så sätt
att den kollektiva restitution, som lämnas beträffande den ordinarie ben
-
J ordbruksutskottets utlåtande nr 7.
5
sinskatten, skulle utsträckas att omfatta även tilläggsskatten. Det förutsattes
härvid att restitutionen av tilläggsskatten skulle ske successivt under
en följd av år.
I en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria har nu upptagits
frågan om det lämpligaste sättet för genomförande av den sålunda
beslutade återbäringen av tilläggsskattemedlen. I promemorian föreslås att
denna återbäring skall ske på det sättet, att medlen skola tillföras en fond
och att fondens tillgångar sedan skola användas så, att fiskerinäringen som
helhet får nytta därav genom insats på områden, där anslag å riksstaten
icke kan påräknas. Härutinnan innebär förslaget i viss mån en motsvarighet
till det beslut, som för jordbrukets vidkommande fattats rörande
dispositionen av hästexportberedningens vinstmedel. Förslaget har i sina
huvuddrag biträtts av samtliga remissinstanser. Även jag anser att ett
förverkligande av detsamma skulle vara till gagn för fiskerinäringen och
dess utövare. Jag biträder alltså den uppfattningen att ifrågavarande medel,
i stället för att återbäras på det sätt som tillämpas beträffande de
ordinarie bensinskattemedlen, skola avsättas till en fond, ur vilken anslag
kunna utdelas för olika ändamål av betydelse för fiskerinäringen.
Den grundläggande principen i fråga om dispositionen av fondmedlen bör
enligt min mening vara, att medlen skola användas för sådana åtgärder,
för vilka anslag å riksstaten icke kan påräknas och vilka äro av påtaglig
praktisk betydelse för fiskerinäringen. Med denna utgångspunkt kan jag
i princip ansluta mig till vad som i promemorian anförts om att med fondmedlen
böra kunna tillgodoses sådana ändamål som forsknings- och försöksverksamhet
på fiskets område, organisationsarbete inom fiskarekåren
samt åtgärder till befrämjande av avsättningen av fisk. Vidare böra ifrågavarande
medel kunna användas för att lämna stöd åt studieverksamheten inom
fiskarekåren. Med anledning av vad i yttrandena särskilt anförts rörande
användningen av medlen vill jag först framhålla, att jag givetvis förutsätter
att forsknings- och försöksverksamheten på fiskets område liksom hittills
skall erhålla stöd av staten genom anslag å riksstaten. Många för det praktiska
fisket betydelsefulla frågor inom denna verksamhet ha emellertid i
brist på medel hittills måst skjutas åt sidan. Det synes då icke ändamålsenligt
att utesluta möjligheten av att fondmedel skola kunna få användas för
forskning och försök rörande dylika frågor. Den användning av fondmedel,
som jordbruksnämnden föreslagit, synes mig även i och för sig väl förenlig
med syftet med fonden. Att, såsom statskontoret ifrågasatt, använda ifrågavarande
medel för organisationsarbete in. m. i fiskets försäkringsfrågor
är däremot enligt min mening icke lämpligt, då det bär är fråga om ändamål,
för vilka statsbidrag redan utgår, och det icke synes böra komma
i fråga att inrättandet av fonden skulle föranleda en överföring av utgifterna
från statsverket till fonden.
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
Eu allmän riktlinje beträffande användningen av fondmedlen torde i
övrigt böra vara, att man bör undvika sådana dispositioner, som kunna
tänkas komma att medföra anspråk på statsanslag eller inrättande av statliga
tjänster sedan fondmedlen förbrukats.
Att såsom statskontoret förordat beslutanderätten rörande användningen
av fondens medel skulle ligga hos Kungl. Maj:t finner jag med hänsyn
till medlens karaktär icke lämpligt. Fonden torde i stället, i enlighet med
vad som föreslagits i promemorian, böra stå under ledning av en särskild
styrelse, som skall äga besluta om anslag ur fonden. Beträffande styrelsen?
sammansättning ansluter jag mig likaså till vad som föreslagits i promemorian,
dock med den ändringen att fiskerinäringen bör erhålla fyra ledamöter
i styrelsen. Vidare finner jag det ej nödvändigt att chefen för fiskeristyrelsen
skall vara självskriven ledamot. Det torde kunna förutsättas,
att Kungl. Maj:t ändock tillser att fiskeristyrelsen skall bli representerad
i fondens styrelse. Jag förordar alltså, att fondstyrelsen skall bestå av
ordförande och sex ledamöter. Av dessa böra ordföranden och två ledamöter
utses av Kungl. Maj:t varjämte fyra ledamöter böra utses av Sveriges
fiskares riksförbund. Fonden bör göras räntebärande och .förvaltas av
statskontoret.
I likhet med vad som gäller beträffande den av hästexportberedningens
vinstmedel bildade fonden för främjande av forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område bör även nu ifrågavarande fond förbrukas
inom en förhållandevis begränsad tidrymd. Vad i promemorian anförts
angående den utsträckning, i vilken fondens kapitaltillgångar skola få
tagas i anspråk, föranleder ej erinran från min sida. Tillstånd av Kungl.
Maj:t bör sålunda erfordras därest fondens styrelse under något år vill
disponera mera än vad som motsvarar dels avkastningen för året, dels en
femtedel av fondens ursprungliga kapitalbelopp.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser
som kunna erfordras rörande förvaltningen av fonden.
Såsom framgår av vad som anförts i promemorian och i årets statsverksproposition
vid behandlingen av frågan om anslag till fiskerinäringen
för återbäring av erlagd bensinskatt saknas ännu säkra hållpunkter rörande
storleken av de belopp, som sammanlagt böra tillföras fonden. Jag torde
få återkomma till denna fråga, sedan den förut berörda utredningen av
fiskeristyrelsen rörande användningen av bensin i yrkesmässigt bedrivet
fiske slutförts. Jag vill emellertid här anmärka att jag förutsätter att fonden
redan för nästa budgetår skall tillföras en förhållandevis stor del av
det belopp, som totalt kan komma att tillfalla densamma, och att fonden
sålunda skall träda i verksamhet vid ingången av budgetåret 1952/53.»
J ordbruksutskottets utlåtande nr 7.
7
Utskottet.
Med anledning av 1950 års riksdags beslut om kollektiv restitution av
tilläggsskatt å bensin, som förbrukats vid yrkesmässigt fiske, har Kungl.
Maj:t nu framlagt förslag rörande sättet för denna återbäring. I propositionen
förordas sålunda, att ifrågavarande skattemedel skola avsättas till
en särskild fond, ur vilken anslag skola kunna utdelas till olika ändamål
av betydelse för fiskerinäringen som helhet.
Vid sin prövning av förslaget har utskottet funnit detsamma innebära
en god lösning av frågan om vilken metod som bör väljas för genomförande
av den beslutade återbäringen. Utskottet ansluter sig därför till förslaget.
I överensstämmelse med vad föredragande statsrådet anfört torde såsom
grundläggande regel böra gälla, att de fonderade medlen skola användas
till sådana åtgärder, för vilka anslag å riksstaten icke kunna påräknas och
vilka äro av påtaglig praktisk betydelse för fiskerinäringen. Enligt utskottets
mening böra bidrag av fondmedlen sålunda i princip kunna utdelas till
forsknings- och försöksverksamhet på fiskets område, organisationsarbete
och studieverksamhet inom fiskarekåren samt åtgärder till främjande av
avsättningen av fisk. Såsom statsrådet förordat synes hinder icke heller
böra möta mot att bidrag utgår för det ändamål jordbruksnämnden föreslagit
i sitt yttrande.
Utskottet har intet att invända mot vad i propositionen uttalats rörande
fondmedlens förvaltning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter i detta hänseende.
Kungl. Maj ds framställning föranleder ej heller i övrigt någon erinran
från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att de medel, som skola återbäras
till fiskerinäringen såsom ersättning för erlagd tillläggsskatt
å bensin, må användas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats i propositionen.
Stockholm den 20 mars 1952.
På jordbruksutskottets vägnar:
ALLAN ANDERSSON.
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Anderberg*, Jon Jonsson, Bertil Andersson,
Sundberg, Bror Nilsson, Ebbe Ohlsson, Ernst Hjalmar Nilsson*, Franzén*,
Björnberg* och Nord*; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Pettersson i Dahl,
Jacobson i Vilhelmina, Antby*, Andersson i Hyssna*, Haeggblom, Utbult,
Mårtensson i Smedstorp*, fru Lindskog och herr Arweson.
* Ej närvarande vid justeringen.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1932
50052