Nr 32—33.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
1
Nr 32.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet väckta
motioner.
I årets statsverksproposition (IX ht, p. 116) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor. Förslaget innebär
en ökning med 500 000 kronor i jämförelse med motsvarande anvisning
för innevarande budgetår.
I samband med denna anslagspunkt har utskottet behandlat följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
I) I: 167 av herr Tjällgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan kompletterande utredning
som i motionerna avses rörande möjligheterna att erhålla statsbidrag
för upprustning och underhåll av redan befintliga distributionsnät på
landsbygden; samt
II) II: 311 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att i motionen förordade ändringar skola vidtagas
av bestämmelserna för lån från kraftledningslånefonden och av grunderna
för beviljande av statsbidrag till elektrifieringen på landsbygden, samt hos
Kungl. Maj :t anhålla om den ändring av instruktionen för elektrifieringsberedningen,
som härav påkallas.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna torde utskottet få hänvisa
till dessa.
Över motionerna har utskottet låtit inhämta yttranden av kommerskollegium,
elektrifieringsberedningen och elkraftutredningen av år 1943.
Elektrifieringsbercdningen har i skrivelse den 16 augusti 1951 hemställt,
alt anslaget skall höjas till 4 000 000 kronor.
Vidare har elkraftutredningen i skrivelse den 27 november 1950 hemställt
att — i avbidan på de åtgärder, som kunna komma att föranledas av
utredningens slutliga förslag — provisoriska åtgärder skola vidtagas för att
underlätta en upprustning av distributionsnäten på landsbygden och samtidigt
organisatoriskt samordna alltför små detaljdistrihutionsföretag till
ekonomiskt bärkraftiga och även i övrigt lämpliga enheter. I sådant syfte
har utredningen föreslagit i första hand, att statsbidrag samt lån ur kraftledningslånefonden
skola utgå icke som för närvarande endast för nyelektri1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 10 samt. Nr 32—33.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
fieringar utan även för arbeten på befintliga nät. I fråga om statsbidrag har
utredningen dessutom förordat att sådana bidrag skola kunna tagas i anspråk
även för rationaliseringsverksamheten på hithörande område. Lån ur
kraftledningslånefonden böra enligt utredningen hädanefter kunna utlämnas
till varje för ändamålet lämpligt distributionsföretag och på förmånligare
villkor än hittills. Det bör därvid åligga en enda myndighet — lämpligen
samma organ som beslutar om beviljande av statsbidrag — att pröva
låneansökningar. Enligt utredningens förslag skall det vidare uppdragas åt
elektrifieringsberedningen att under övergångstiden handha den statliga
medverkan i rationaliseringsverksamheten. Denna medverkan bör till en
början begränsas till vad som kan åstadkommas på frivillig väg genom förhandlingar
eller genom att särskilda villkor knytas till de statliga lånen och
bidragen. Utredningen har emellertid framhållit, att det därjämte finnes
vissa möjligheter att tvångsvis avveckla olämpliga företag genom att vägra
ny koncession eller ock bevilja ny sådan endast för kortare tid eller under
vissa villkor. Med hänsyn till de nya uppgifterna bör antalet ledamöter i
elektrifieringsberedningen utökas från fyra till sex. För bidrag till upprustning
av befintliga distributionsnät på landsbygden erfordras enligt utredningen
ett belopp av 3 000 000 kronor för budgetåret 1951/52.
Departementschefen har anfört följande.
»För den statsunderstödda elektrifieringsverksamheten har under ett vart
av budgetåren 1948/49—1951/52 anvisats ett anslag av 3 000 000 kronor.
Härutöver ha emellertid genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t ställts till
förfogande för ett vart av de tre förstnämnda budgetåren 1 000 000 kronor
av förut spärrade medel samt för budgetåret 1951/52 återstoden av sagda
medel eller omkring 1 100 000 kronor.
Under nästa budgetår torde verksamheten böra fortgå i ungefär samma
omfattning som för närvarande. Eftersom spärrade medel icke längre stå till
förfogande, synes en viss uppräkning av anslaget böra vidtagas. Då det emellertid
finnes skäl att antaga, att, liksom fallet varit de senare åren, en viss
reservation kommer att förefinnas vid ingången av nästa budgetår, synes
en höjning av anslaget med 500 000 kronor till 3 500 000 kronor vara tillräcklig.
Vad härefter angår elkraftutredningens framställning om provisoriska åtgärder
för att, bland annat, underlätta en upprustning av distributionsnäten
på landsbygden, har denna fråga aktualiserats genom att till Kungl. Maj :t
inkommit besvär över ett av elektrifieringsberedningen meddelat beslut, varigenom
ansökan om statsbidrag för sådant ändamål lämnats utan bifall.
Såsom elkraftutredningen framhållit fordras det för att trygga landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft att åtskilliga distributionsnät upprustas.
Då statsbidrag enligt nuvarande grunder icke kan utgå till dylika arbeten
har upprustningen emellertid icke kunnat genomföras i tillräcklig omfattning,
och det torde otvivelaktigt även förhålla sig så alt nätens underhåll
icke sällan är eftersatt. Med hänsyn till den mycket stora ekonomiska räckvidden
av förslaget torde det emellertid icke vara möjligt att taga ställning
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
3
till detsamma, förrän mera konkreta förslag utarbetats rörande de fall, där
statsbidrag bör kunna komma i fråga, och grunderna för sådana bidrag
ävensom rörande de kostnader, som ett införande av en dylik bidragsverksamhet
kan komma att medföra foa- statsverket. På grund härav är jag
icke för närvarande beredd att förorda ett förverkligande av utredningens
förslag.
Då genomförandet av en fortsatt elektrifiering stundom kan vara beroende
av att ett redan befintligt nät upprustas, torde dock — därest riksdagen icke
har något att erinra däremot — Kungl. Maj :t böra äga att i särskilda fall
bevilja bidrag från anslaget även för sådant ändamål. Någon höjning av anslaget
på grund härav torde icke böra komma i fråga.»
I yttrande över motionerna I: 167 och 11:311, vilket dagtecknats den 3
mars 1952, har elektrifieringsberedningen anfört i huvudsak följande.
Beredningen, som icke tidigare haft att yttra sig över elkraftutredningens
skrivelse den 27 november 1950, kan i allt väsentligt instämma i vad däri
säges beträffande behovet av hjälpåtgärder för förstärkning och iståndsättnmg
av befintliga distributionsnät på landsbygden, lämpligheten att sådan
verksamhet igångsattes snarast, även om därvid vissa provisorier erfordras
under den första tiden, och metoderna för åstadkommande av det behövliga
ekonomiska stödet. Sedan elkraftutredningen avgav sin framställning
ha därjämte svårigheterna och behoven av stödåtgärder ökats på grund
av det väsentligt stegrade kostnadsläget i fråga om utbyggnad och renovering
av distributionsanläggningar. Beredningen begränsar sig här till uttalanden
rörande den praktiska genomförbarheten och utformningen av föreslagna
åtgärder.
Det är otvetydligt, att erforderliga nätombyggnader till betydande del
skola finansieras medelst av distributionsföretagen upptagna lån, samtidigt
som väsentliga svårigheter föreligga att ordna sådana lån med normala
bankmässiga förutsättningar. En statlig utlåningsverksamhet anpassad efter
distributionsföretagens förhållanden skulle därför lösa en omfattande del
av svårigheterna. Utlåningen borde baseras på konkreta oinbyggnadsförslag
och vara förbunden med villkoret att långivaren — staten — skall få bestämma
de av låntagaren tillämpade krafttaxorna. Om därvid lånens storlek
samt amorteringsplan och dylikt baseras på realistiska förutsättningar
och om staten har rätt att vid eventuell misskötsel övertaga låntagarens
anläggningar och rörelse, så bör risken för kapitalförluster icke vara större
än om fullt bankmässiga säkerheter föreligga. Av elkraftutredningen och i
en av motionerna förordas, att för ändamålet användes den redan befintliga
kraftledningslånefonden, och därmed skulle väl åtminstone en provisorisk
lösning i här ifrågavarande hänseende snabbast kunna ernås, nämligen
under förutsättning att erforderliga ändringar av stadgandena för nämnda
fond kunna göras omedelbart. Men eljest och för en mer permanent stödlåneverksamhet
i fortsättningen kan det ifrågasättas om icke en speciell ny
lånefond vore lämpligare med hänsyn till de från tidigare praxis rätt avvikande
förutsättningarna för verksamheten.
Även om låncmöjligheter av angivet slag tillskapas i erforderlig omfattning,
torde det i åtskilliga fall vara motiverat att lämna direkta räntefria
statsbidrag och då med samma syfte som ligger till grund för nuvarande nyelektrifieringsbidrag
ur anslaget till befrämjande av landsbygdens elektrifiering,
nämligen att i viss utsträckning eliminera de för vissa konsumen
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
ters kraftförsörjning föreliggande speciellt ogynnsamma förutsättningarna.
Att fastställa någorlunda objektiva regler för sådana bidrag är besvärligare
än i fråga om bidragen till nyelektrifieringar, bland annat därför att före
ombyggnaden föreliggande förhållanden, såsom det befintliga nätets kvarvarande
värde, företagets återstående låneskuld och dylikt inverka. Men någon
olöslig uppgift är det icke. Mot en bidragsverksamhet av angivet slag
brukar anföras, att förefintligheten av en sådan skulle föranleda distributionsföretagen
att mera än som redan sker försumma underhållet av ledningsnäten
och låta dessa förfalla. Farhågorna härför ha betydande realitet,
"men det bör vara möjligt att giva bidragsverksamheten sådana former,
att de till stor del om än icke helt undanröjas. Därjämte framstår det som
oriktigt, att dylika synpunkter skola medföra, att kraftkonsumenterna inom
vissa distributionsområden undandragas möjligheten att få en tillfredsställande
kraftförsörjning. Konsumenterna ha i regel icke haft frihet att välja
kraftdistributör och böra icke anses ansvariga för respektive distributionsföretags
åtgöranden annat än i den mån de haft möjlighet utöva inflytande
därpå.
För närvarande föreligger otvivelaktigt icke full klarhet rörande innebörden
av den föreslagna nya understödsverksamheten, utan för vinnande av
sådan erfordras ytterligare utredning. Å andra sidan skulle det säkerligen
vara till betydande fördel, att verksamheten komme i gång snarast möjligt
och något väsentligt hinder härför finnes enligt beredningens mening icke.
Fn provisorisk och försöksvis bedriven understödsverksamhet under ett par
år behöver icke vara bindande för framtiden. Den takt, i vilken anspråk på
lån och bidrag till nätombyggnader komma att uppträda, blir väsentligen
beroende på tillgängliga resurser i fråga om utredande organ, och med hänsyn
till begränsningarna härutinnan får en bidragsverksamhet av här ifrågavarande
slag sannolikt förhållandevis liten omfattning under de första
åren.
Kommers kollegium har i den 4 mars 1952 dagtecknat yttrande över motionerna
I: 167 och II: 311 anfört bland annat följande.
Kollegium kan vitsorda, att behovet av upprustning och förstärkning av
landsbygdsnäten är trängande och att åtgärder för avhjälpande av missförhållandena
icke utan allvarliga olägenheter kunna ställas på framtiden.
Med nuvarande prisläge bli kostnaderna emellertid avsevärda. Det torde icke
vara möjligt att f. n." ens uppskattningsvis ange någon siffra, men sannolikt
kommer investeringsbehovet att röra sig om hundratals miljoner kronor.
Endast en begränsad del av detta kapitalbehov torde kunna täckas genom
kontanta engångsinsatser från konsumenterna eller företagen eller genom
lån i öppna marknaden. God tillgång på elektrisk kraft på landsbygden
är emellertid ett intresse icke blott för landsbygdens folk utan även för hela
folkhushållet. Statliga stödåtgärder i en eller annan form synas därför motiverade
och ofrånkomliga.
Enligt Kollegii uppfattning torde det för en hel del företag vara möjligt
att genom ökade avgifter för den elektriska kraften skaffa medel för amortering
och förräntning av hela eller en väsentlig del av det kapital, som erfordras.
Avsevärda svårigheter torde dock möta även för dessa företag att
erbjuda »bankmässiga» säkerheter för lån. En väsentlig »hjälp till självhjälp»
skulle statsmakterna därför kunna lämna distributionsföretagen, om
staten kunde erbjuda stödlån till låg ränta och på i övrigt gynnsamma villkor.
Såsom elektrifieringsberedningen anfört, skulle en utlåning utan krav
på »bankmässiga» säkerheter icke behöva medföra avsevärt större risk för
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
5
kapitalförluster än om sådana säkerheter föreligga, under förutsättning att
utlåningen baseras på konkreta ombyggnadsförslag och förbindas med villkor
bl. a., att staten-långivaren skall äga rätt att bestämma taxorna. Även
andra villkor, syftande till en rationalisering av distributionsförhållandena,
böra kunna ifrågakomma.
Det synes kunna ifrågasättas att under viss tid, t. ex. tro ä fem år, låta
de ovan skisserade stödlånen — generellt eller i speciella fall — löpa räntefritt
och därigenom i viss män subventionera upprustnings- och förstärkningsarbetena.
Direkta subventioner i övrigt synas däremot böra ifrågakomma
endast i den mån det visar sig omöjligt att åstadkomma önskvärd rationalisering
med anlitande av stödlån och insatser från företagen och konsumenterna.
Förutom att en allmän subventionering skulle innebära betydande
uppoffring av statsmedel, synes den betänklig såsom normal form av stödåtgärd
även av andra skäl. Bland annat torde de företag, som äro i största
behov av upprustning, icke alltid ha de minsta ekonomiska förutsättningarna
att själva avhjälpa bristerna. Nödläget kan vara mer eller mindre självförvållat.
Det kan bero på för låg taxesäLtning under de gångna åren eller
på att inkomsterna — även om taxesättningen varit normal — använts för
andra ändamål än underhåll och förstärkning. Fara torde föreligga, att en
allmän subventionering kommer att medföra, att vissa företag avsiktligt försumma
underhålls- och förstärkningsåtgärder för att tidigare eller till större
belopp kunna göra anspråk på statsmedel för upprustning av näten.
Att tillståndet hos de små distributionsföretagen relativt sett torde vara
sämre än hos de större beror icke blott på det mindre ekonomiska underlaget
för småföretagens verksamhet utan kanske främst på deras mindre möjligheter
att skaffa sig sakkunnig teknisk-ekonomisk ledning och hjälp. En
rationalisering till större enheter synes därför vara eu lämplig åtgärd för att
få till stånd bättre förhållanden på landsbygden. Eu sådan rationalisering
pågår visserligen redan på frivillighetens väg genom att mindre företag, som
icke kunnat bemästra svårigheterna, överlåta sina rörelser på större företag.
En snabbare utveckling i denna riktning skulle sannolikt kunna ernås, om
statsbidrag kunde erhållas för erforderliga sammanbindningsledningar och
omläggningar vid sammanslagning av mindre enheter till större. I sådana
fall borde en subventionering, principiellt i samma former som för nyanläggningar,
kunna anses försvarlig. Även i andra fall, där stödlåneformen icke
visar sig tillräcklig, torde statsbidrag kunna vara motiverade och skäliga.
Kollegium är dock icke berett att f. n. lämna förslag till mera generella regler
för en sådan bidragsverksamhet.
Vid bedömning av såväl låne- som bidragsfrågor i samband med den ovan
skisserade verksamheten måste beslut i ärendena föregås av grundliga undersökningar
på platsen rörande rådande förhållanden och möjligheterna att
med minsta insats av kapital erhålla bästa möjliga resultat. Detta är ett
»fältarbete» som kräver stor teknisk-ekonomisk erfarenhet från Iandsbygdsdistribution.
Tyvärr lär personal med sådan erfarenhet f. n. finnas att tillgå
endast i mycket begränsad utsträckning åtminstone i vissa delar av landet.
Takten i rationaliseringsarbetet måste redan på denna grund åtminstone
till en början bli relativt långsam, och kapitalbehoven för de närmaste åren därför
icke exceptionellt höga. Av betydelse är framför allt, att tillräckliga medel
skyndsammast möjligt ställas till förfogande för nödvändiga utredningar.
Därest riksdagen biträder Kungl. Maj:ts förslag, att bidrag från reservationsanslaget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering i vissa fall skall
kunna utgå även för saneringsändamål, torde även kostnaderna för härför
erforderliga utredningar kunna utgå från samma anslag.
Såsom framhålles i motion 11:011 utnyttjas statens kraftledningslånefond
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
numera i rätt begränsad omfattning. En orsak härtill torde vara, att lånebehoven
för de ändamål, som fonden är avsedd att tillgodose, minskats till
följd av statsbidragsverksamheten. Ett annat skäl torde vara, att låneräntan
(4 %) anses för hög. Lån torde nämligen under en lång följd av år ha kunnat
erhållas hos banker och andra kreditinrättningar mot en ränta av 3—
3V2 %, vanligen mot säkerhet i form av kommunborgen. Lånevillkoren i övrigt
från fonden torde i allmänhet icke anses så gynnsamma, att de kompensera
den högre räntefoten. Kraven på säkerhet vid lån från fonden torde
t. ex. i normala fall icke hållas lägre än vid lån i banker o. d. Enligt Kollegii
uppfattning hör i nuvarande läge en sänkning av låneräntan till förslagsvis
3V2 % och viss översyn av kraven på säkerhet kunna tagas under övervägande.
Inteckning i ledningsnätet, sedan detta registrerats, borde kunna godtagas
även för andra företag än sådana, som ha statsbidrag eller äro anslutna
till statens kraftledningsnät.
Nyss nämnda ändringar i villkoren för kraftledningslånen äro givetvis
otillräckliga, om fonden skall användas även för den ovan skisserade stödlåneverksamheten.
Det kan dock ifrågasättas, om så bör ske. Stödlåneverksamheten
bygger på väsentligt andra förutsättningar än fonden. För sådana
företag, som kunna prestera »normala» säkerheter för lån, torde ej föreligga
sådana exceptionella förhållanden, som skulle motivera extra låg ränta
— eventuellt tidsbegränsad räntefrihet — samt de »normala» säkerhetskravens
ersättande med villkor om taxesältning etc. Dessa villkor komma måhända
att av de ekonomiskt bärkraftigare företagen bedömas som alltför
rigorösa. Även om det givetvis är möjligt att ändra bestämmelserna för
fonden så, att även stödlånen kunna inbegripas under fonden, torde av nyssnämnda
skäl en viss åtskillnad i fråga om lånevillkor behöva göras mellan
»normala» elektrifieringsobjekt och stödlånetagare. Under dessa förhållanden
synes det Kollegium mest ändamålsenligt, att eu särskild stödlånefond
inrättas, förslagsvis benämnd »Stödlånefonden för rationalisering av eldistributionen
på landsbygden». Med den till en början nödtvungna begränsningen
i utlåningstakten torde kapitalbehovet under det första året kunna begränsas
till 5 å 10 miljoner kronor.
Med hänsyn till det intima sambandet mellan stödlåne- och bidragsverksamheterna
på ifrågavarande område synas därmed sammanhängande frågor
böra handläggas av ett och samma organ, förslagsvis Elektrifieringsberedningen.
Med vitsordande av att åtgärder i de båda motionernas syfte synas påkallade
får Kollegium i anslutning till ovanstående sammanfattningsvis framhålla,
att de statliga stödåtgärderna för upprustning och förstärkning av
landsbygdsnäten böra avse
a) dels stödlån till låg ränta och på i övrigt gynnsamma villkor, ev. med
räntefrihet under de första tre å fem åren, från en särskild för ändamålet
inrättad stödlånefond,
b) dels, såsom komplement till stödlånen, statsbidrag från reservationsanslaget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering, t. ex. för underlättande
av sammanslagningar av mindre företag till ekonomiskt mera bärkraftiga
enheter, och i övrigt där speciella skäl motivera bidrag.
I ett den 5 mars 1952 dagtecknat yttrande över motionen 11:311 har elkraftutredningen
anfört huvudsakligen följande.
Behovet av statligt stöd för upprustning av distributionsnäten på landsbygden
är uppenbart särskilt i fråga om många äldre småföretag, vilka
innan statsbidragsverksamheten inleddes år 1940 själva helt bekostat sina
distributionsnät och icke haft ekonomiska resurser att underhålla och för
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
7
bättra dessa för tillgodoseende av de ökade energibehoven. I vissa fall kan
den befintliga elektrifieringen vara så undermålig, att den knappast medger
annan elanvändning än för belysning. Sålunda hindras en önskvärd rationalisering
av de anslutna jordbruken och hushållen, och förutsättningar saknas
för tillkomsten av industriell verksamhet i orten. Frågan om nätens
standard kan sägas vara av mycket stor betydelse för landsbygdens utveckling
över huvud taget.
Statsbidrag utgår enligt nuvarande grunder i princip endast till nyelektrifieringar.
Enligt elkraftutredningens undersökning om landsbygdselektrifieringens
utbredning år 1950 (SOU 1951: 14) voro ca 40 500 eller 7 % av
samtliga bostadslägenheter på egentlig landsbygd helt oelektrifierade. Av
inspektörerna vid statens elektriska inspektion bedömdes enligt till elkraftutredningen
åren 1947 och 1951 lämnade uppgifter distributionsnäten hos
flertalet landsbygdsföretag icke vara i det skick att de kunde nöjaktigt tillgodose
de ökade behov, som förutsåges under de närmaste åren. Erfarenheten
har visat att i flera fall eu upprustning av näten ej kan komma till
stånd på grund av finansieringssvårigheter. Utan att underskatta värdet av
fortsatt statligt stöd till nyelektrifieringar vill elkraftutredningen särskilt
framhålla, att de undermåliga nätens upprustning till normal standard nationalekonomiskt
sett torde vara en viktigare angelägenhet än den relativt
dyrbara restelektrifieringens genomförande. Utredningen anser därför att
begränsningen av anslagets användning till att i princip endast avse nyelektrifiering
i nuvarande läge är otillfredsställande, även om anslagsbeloppet
av statsfinansiella skäl icke kan ökas.
Behovet av snara åtgärder motiverar alltjämt ett provisorium enligt elkraftutredningens
ovannämnda förslag utan avvaktan på den sannolikt avsevärda
tid, som kan krävas för framläggandet av elkraftutredningens slutliga
förslag och remissbehandlingen därav samt genomförandet av de åtgärder,
vartill förslaget kan leda.
För att elkraftutredningens förslag om provisoriska åtgärder skall kunna
slutligen prövas erfordras enligt vad i det föregående anförts närmare utredning
om statsbidragsgrunder m. in. Elkraftutredningen har i skrivelse den
2 mars 1951 till riksdagens jordbruksutskott förordat att elektrifieringsberedningen
finge i uppdrag att verkställa en översyn av bidragsgrunderna
med hänsyn till under senare tid inträdda ändringar beträffande den återstående
elektrifieringens art och omfattning och den allmänna kostnadsnivån
för elektrifiering. Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande den 8 maj
1951 (nr 23) såsom sin mening att ifrågavarande översyn, som lämpligen
torde kunna utföras av elektrifieringsberedningen, borde komma till stånd
genom Kungl. Maj :ts försorg, och förutsatte att, sedan översynen verkställts,
Kungl. Maj :t skulle vidtaga de åtgärder, vartill skäl kunde föreligga. Elektrifieringsberedningen
föreslog visserligen i skrivelse den 22 maj 1951 vissa
ändrade grunder vid bidragstilldelningen, men dessa voro närmast av formell
natur. Elkraftutredningen anser att behov av en mera genomgripande
översyn av bidragsgrunderna alltjämt föreligger och att därvid förslag om
bidragsverksamhetens utsträckande till att avse jämväl landsbygdsnätens
upprustning bör framläggas.
Frågan om ändrade bidragsgrunder har preliminärt diskuterats inom
elkraftutredningen, som därvid såsom ovan nämnts ansett, att statsbidrag
i princip borde utgå även till upprustning av befintliga, undermåliga nät
om och i den mån en distribution av elkraft till rimligt pris ej kunde förväntas
bli självbärande inom sådan tid att upprustningen kunde i full utsträckning
finansieras på annat sätt. Med hänsyn till önskemålet att slutförandet
av elkraftutredningens uppdrag icke fördröjcs genom utarbetande
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
av detalj föreskrifter och med hänsyn till den erfarenhet på området, som
elektrifieringsberedningen besitter, vill utredningen förorda att det uppdrages
åt beredningen att i samråd med elkraftutredningen utarbeta förslag i
förenämnda fråga i den mån förenämnda princip icke kan anses till fyllest
som underlag för utbildning av tillämpningsregler enligt praxis under en
första försöksverksamhet.
I princip torde som ovan nämnts statsbidrag ej böra utgå till upprustningskostnaderna
i den mån dessa kunna finansieras genom lån. Frågan
om en uppmjukning av gällande bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden
hör sålunda nära samman med statsbidragsfrågan. Elkraftutredningen
vill därför föreslå, att den närmare utredning som kan erfordras
härutinnan likaledes utföres av elektrifieringsberedningen i samråd med
elkraftutredningen.
Om ytterligare utredning om tillämpningsföreskrifter m. m. anses erforderlig
men hinder skulle möta för det här ifrågasatta tillvägagångssättet är
elkraftutredningen givetvis beredd att förhandsvis behandla dessa frågor i
syfte att påskynda genomförandet av de föreslagna provisoriska åtgärderna,
trots att detta skulle fördröja framläggandet av elkraftutredningens slutbetänkande.
Enär genomförandet av elkraftutredningens ovannämnda förslag om provisoriska
åtgärder till främjande av landsbygdselektrifieringen förutsätter
ändringar i enlighet med motionen i gällande regler för statliga lån och bidrag
samt i instruktionen för elektrifieringsberedningen vill elkraftutredningen
för sin del förorda att sådana ändringar snarast vidtagas. Därest
emellertid såsom chefen för jordbruksdepartementet framhållit en närmare
utredning av vissa spörsmål, som ha samband med en utvidgad bidragsverksamhet,
kan vara påkallad innan beslut fattas, synes motionens syfte böra
tillgodoses genom att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att
förslagsvis elektrifieringsberedningen får i uppdrag att i samråd med elkraftutredningen
närmare utreda nämnda spörsmål ävensom de därmed nära
samhörande frågorna om ändrade regler för lån från kraftledningslånefonden
och om organ för handläggning av bidrags- och låneärenden.
I ett särskilt den 5 mars 1952 dagtecknat yttrande över motionen I: 167
har elkraftutredningen föreslagit, att motionen skall vinna beaktande genom
att den utredning kommer till stånd, som förordats i nyssnämnda yttrande
över motionen II: 311. Med anledning av att i motionen I: 167 ifrågasatts, att
statsbidrag bör utgå ej blott för utrustning utan även för underhåll av
befintliga distributionsnät har elkraftutredningen vidare anfört, att i princip
andra utvägar än statsbidrag torde böra prövas för att trygga en rationell
elkraftförsörjning i de fall, där icke ens underhållskostnaderna täckas av
företagets löpande inkomster.
Utskottet. Kungl. Maj :ts förslag rörande medelsanvisning för nästa budgetår
föranleder icke någon erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker
alltså, att förevarande anslag skall uppföras med ett belopp av 3 500 000
kronor.
Vad härefter angår de i ärendet väckta motionerna 1:167 och 11:311
åsyfta dessa i huvudsak ett tillgodoseende av de önskemål rörande upprustning
av distributionsnäten på landsbygden, som framförts av elkraftutredningen
i dess framställning av den 27 november 1950. De båda mo
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
9
tionerna skilja sig åt därutinnan, att i motionen II: 311 begäras omedelbara
åtgärder i enlighet med nämnda framställning, i motionen I: 167 åter en
utredning beträffande förhållandena på ifrågavarande område.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att synnerligen stort behov
föreligger av upprustning av de befintliga landsbygdsnäten. Ett betydande
antal distributionsföretag sakna sålunda numera möjligheter att i önskvärd
omfattning tillgodose behovet av elektrisk kraft. Härtill kommer,
att även underhållet av anläggningarna på många håll blivit eftersatt, vilket
medfört ökade risker för driftsavbrott. Såsom kommerskollegium framhållit
i sitt yttrande torde åtgärder för avhjälpande av dessa missförhållanden
icke utan allvarliga olägenheter kunna ställas på framtiden. Enligt nuvarande
grunder kan emellertid statsbidrag i princip endast utgå för nyelektrifieringar.
Med hänsyn till de högst avsevärda kostnaderna för erforderliga
upprustnings- och underhållsarbeten finner utskottet därför angeläget, att
— i avbidan på resultatet av elkraftutredningens definitiva förslag — från
statsmakternas sida åtgärder skola vidtagas för att stödja sådana arbeten.
Med beaktande av vad departementschefen anfört anser utskottet emellertid
övervägande skäl tala för att slutlig ställning till denna fråga skall
tagas först sedan närmare förslag utarbetats rörande de fall, där statligt
stöd bör kunna förekomma, grunderna för sådant stöd samt statsverkets
kostnader för ändamålet. På grund härav får utskottet ansluta sig till det
i motionen I: 167 framförda önskemålet, att en utredning av nämnda spörsmål
skall komma till stånd genom Kungl. Maj :ts försorg.
I avvaktan på det förslag, vartill utredningen kan giva anledning, torde
Kungl. Maj :t böra äga att i särskilda fall bevilja bidrag från förevarande anslag
för upprustning av befintligt distributionsnät.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
1) till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor;
2) med bifall till motionen I: 167 samt i anledning av motionen
II: 311 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville dels låta företaga en utredning rörande möjligheterna
till statligt stöd åt upprustning av elektriska distributionsnät
på landsbygden jämte därmed sammanhängande
frågor, dels ock förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 6 maj 1952.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Svedberg, Jon
Jonsson, Hjalmar Nilsson, Bertil Andersson, Sundberg*, Bror Nilsson, Ebbe
Ohlsson* och Osvald; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta*, Johnsson i
Kastanjegården, Gustafson i Dädesjö, Pettersson i Dahl, Haeggblom, Jonsson
i Järvsand* och Ahlsten, fru Eriksson i Hallstahammar, herrar Nilsson i
Varuträsk och Utbult.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Pettersson i Dahl.