Bankoutskottets utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1951, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1950, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1951, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å
dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgänglig jämväl en särskild
redogörelse för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba under
år 1951.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelser under år 1951 har riksbanken erhållit
en vinst av 85 521 617 kronor 6 öre.
1 avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
1 Hiliang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 4.
t
2
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
För den granskning av riksgälds kontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1951, intill vilken
(lag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1952, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juni 1950—30 juni 1951, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1952 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o.
Valuta- och penningpolitiken.
Det ekonomiska läget i vårt land har undergått starka förskjutningar under
år 1951. Såsom ett led i anpassningen till prisläget utomlands har en
betydande pris- och lönestegring ägt rum. En sådan anpassningsprocess på
pris- och löneområdet torde få anses såsom i rådande läge oundviklig. Den
under året inträdda penningvärdeförsämringen har dock blivit starkare än
vad man vid årets början hade anledning antaga. Sålunda ha verkningarna
av den internationella prisutvecklingen och lönehöjningarna blivit större än
beräknat. Det bör i detta sammanhang beaktas, att man till den av anpassningen
till prisläget utomlands betingade uppgången i den interna prisnivån
givetvis även bör hänföra de konsekvensprisstegringar, som framkallas av
de i anslutning till anpassningsprocessen genomförda lönestegringarna.
Prisstegringen har varit en för många länder gemensam företeelse under
det förflutna året och sammanhänger med den inflationistiskt betonade
internationella konjunkturen. Den genom exportkonjunkturen framkallade
prisuppdrivningen på bland annat skogsindustriprodukter har — liksom den
fortgående lönestegringen — i viss mån påverkat den interna prisutvecklingen.
Det förhållandet att prisuppgången varit relativt betydande i vårt
land måste vidare ses mot bakgrunden av de åtgärder som under de närmast
föregående åren vidtogos i prisstabiliserande syfte. Härigenom uppkom ett
ackumulerat pristryck, som fått verka ut under 1951 i samband med prisanpassningen
och övergången till fria lönerörelser. Om man emellertid bedömer
utvecklingen på något längre sikt, exempelvis från tidpunkten för
valutadevalveringarna hösten 1949, och jämväl tager hänsyn till den sam
-
Bonkoutslcottets utlåtande nr i.
3
tidigt inträffade inkomstförskjutningen, kan utvecklingen i vårt land icke
sägas ha varit särskilt ogynnsam.
De reala resurserna i det svenska folkhushållet ha ökat i betydande grad
under året trots det relativt ogynnsamma skördeutfallet. Härtill har medverkat
såväl en stegring av produktionen som ett förbättrat utbyte av utrikeshandeln
tack vare en synnerligen kraftig prisstegring på våra exportprodukter,
särskilt inom skogsindustriområdet. Exportkonjunkturen har lett
till en kraftig vinstansvällning inom vissa områden av näringslivet. Denna
utveckling, som accentuerades mot slutet av året, har medfört en efter hand
stigande likviditet inom banksystemet. Vinstkonjunkturen har inneburit, att
ökningen av de reala resurserna tillfallit vissa delar av företagssektorn,
medan däremot realinkomsten för vissa löntagargrupper icke stigit utan
snarast undergått någon sänkning. Utvecklingen beträffande såväl löner
som företagsvinster har dock varit oenhetlig. Jämsides med att en intensiv
vinstkonjunktur bildats på vissa håll inom näringslivet ha inom andra områden,
såsom vissa hemmamarknadsindustrier, tydliga avmattningstendenser
gjort sig gällande under senare delen av året.
Mot bakgrunden av den antydda ekonomiska utvecklingen har man att
bedöma den under året förda valuta- och penningpolitiken. Såsom i det
följande närmare skall belysas, kan man konstatera en tydlig skillnad beträffande
utvecklingen under årets förra och dess senare del ur valuta- och
penningpolitisk synpunkt.
Den gynnsamma utvecklingen på utrikeshandelns område återspeglas i
den kraftiga ökningen av riksbankens valutareserv, som under året steg
med tillhopa 1 224 miljoner kronor. Affärsbankernas avista nettoskuld visade
under samma tid en ökning från 48 till 226 miljoner kronor, varför
landets totala nettoinflöde av guld och valutor under 1951 sålunda uppgick
till 1 046 miljoner kronor. Ökningen av valutareserven får i viss mån
ses mot bakgrunden av dels att det under 1951 icke i samma utstx-äckning
som under 1950 förelegat en tendens till förskottsbetalning av import, dels
att vissa spekulativa faktorer bidragit till valutainströmningen. Under årets
tidigare del befann sig riksbankens valutareserv i sjunkande, innebärande
en motsvarande indragning av medel från marknaden. Detta sammanhängde
med den omfattande importen under årets första månader. I juni månad
inträdde emellertid ett valutatillskott och under tiden juni—december steg
valutareserven med tillhopa 1 236 miljoner kronor. Hela ökningen av valutareserven
har således hänfört sig till årets senare del.
Som i det föregående antytts, sammanhänger valutareservens ökning med
en kraftig förbättring av »terms of trade», främst tack vare de starkt stegrade
priserna på de skogsindustriella exportvarorna, däremot icke med
någon nämnvärd ökning av exportvolymen. Delta förhållande belyser den
labila karaktären av den inträdda valutaförstärkningen och de risker som
läget rymmer. EU prisfall på våra exportvaror av mera betydande omfatt
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
ning skulle snabbt kunna framkalla en allvarlig försämring av valutaställningen
och leda till importsvårigheter med därav följande risker för produktionsstörningar.
Den i och för sig gynnsamma valutautvecklingen under
året kan därför icke undanskymma det faktum att läget ger en viss anledning
till oro beträffande den fortsatta utvecklingen på valutaområdet. Härtill
kommer, att valutareservens sammansättning framstår som ogynnsam.
Detta sammanhänger med att exporten i hög grad inriktats på sådana länder,
där priserna visserligen varit fördelaktiga men vilkas valutor ej varit
de mest värdefulla för oss. Sålunda återspeglar förbättringen av valutaställningen
i väsentlig grad en kreditgivning till den europeiska betalningsunionen.
Vidare hänför sig en del av valutaökningen till icke växlingsbara
sydamerikanska fordringar. Den egentliga guld- och dollarreserven har under
året minskat med 52 miljoner kronor.
Tyvärr kan en belastning av valutatillgången få emotses genom den ökade
import av brödspannmål som blivit ofrånkomlig på grund av de inträffade
skördeskadorna.
Vad nu anförts beträffande valutaläget gör det enligt utskottet angeläget
att understryka vikten av att sådana åtgärder vidtagas att en valutareserv
kan skapas, som är tillräckligt stor för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet
inom utrikeshandeln. Ökad uppmärksamhet bör sålunda fästas vid
frågan vilka åtgärder som kunna vara ägnade att åstadkomma en nödvändig
förstärkning av våra valutatillgångar. En såväl kvantitativt som kvalitativt
förbättrad valutaställning skulle därjämte vara av stor betydelse ur hemmamarknadsindustriens
synpunkt. En sådan inriktning av den svenska
exporten att en gynnsammare sammansättning av valutareserven kan ernås
är sålunda önskvärd. Härigenom skulle det nämligen bliva möjligt att importera
en x-ad viktiga råvaror till lägre priser än för närvarande, vilket givetvis
för vår hemmamarknadsindustri och ur konkurrenssynpunkt skulle innebära
betydande fördelar.
Utskottet förutsätter, att spörsmålet om betalningsbalansens utveckling
ägnas fortlöpande och ingående uppmärksamhet så att eventuellt uppkommande
jämviktsrubbningar i utrikeshandeln snabbt kunna beaktas. Utskottet
utgår från som självfallet att, i händelse av att betalningsbalansen skulle
komma att utvecklas i ogynnsam riktning, de mest angelägna importbehoven
i främsta rummet hliva tillgodosedda. Utskottet vill därjämte framhålla
vikten av en ökad livsmedelsproduktion inom det svenska jordbruket, exempelvis
av brödspannmål, varigenom en kostsam livsmedel simport med därav
följande valutautflöde skulle kunna förebyggas. Ett gynnsamt skördeutfall
under innevarande år skulle ur denna synpunkt vara av stor betydelse.
Utvecklingen på valutaområdet under 1951 har i och för sig inneburit en
stark likviditetsökning på marknaden. I en dylik situation framstår det
givetvis som angeläget, att riksbanken genom marknadsoperationer söker
att så långt möjligt neutralisera likviditetstillskottet. Vid bedömningen av
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
5
penningmarknaden under det gångna året vill emellertid utskottet fästa uppmärksamheten
på betydelsen av den likviditetsåtstramande effekt som uppnåtts
genom hudgetöverskottet och den vinststerilisering, som ägt rum genom
uttagandet av prisutjämningsavgifter på skogsindustriprodukter.
Vid studiet av utvecklingen av riksbankens värdepappersinnehav finner
man en väsentlig skillnad mellan förhållandena under årets tidigare och
dess senare del. Under tiden december 1950—juni 1951 steg värdepappersinnehavet
med 275 miljoner kronor, huvudsakligen genom köp i marknaden
och övertagande av obligationer direkt från hypoteksinstituten. Under denna
tid var sålunda utvecklingen relativt ogynnsam så till vida att mot eu praktiskt
taget oförändrad valutareserv stod ett ökat värdepappersinnehav. Detta
förhållande sammanhängde emellertid med behovet av vissa stödköp från
riksbankens sida för att stabilisera det ränteläge som inträtt efter diskontohöjningen
den 1 december 1950. Under årets senare del skedde en stabilisering
av kursläget och till och med en viss åtstramning under inflytande av
den stigande likviditeten på grund av exportkonjunkturen och det därav
föranledda ökade placeringsbehovet. Den fortsatta utvecklingen visade sålunda,
att riksbankens stödköp i början av året voro försvarliga med hänsyn
till kursutvecklingen på något längre sikt, sådan denna stabiliserades under
inflytande av marknadsfaktorerna. Vid sådant förhållande synes enligt utskottet
någon avgörande invändning icke kunna riktas mot ifrågavarande
marknadsoperationer, även om de resulterade i ett visst likviditetstillskott på
marknaden.
Under årets senare del blev emellertid utvecklingen den motsatta. Valutor
strömmade in till riksbanken. Samtidigt drog riksbanken genom värdepapper
sförsäljningar in ett belopp av nära 900 miljoner kronor. Härav hänförde
sig 540 miljoner kronor till av riksgäldskontoret företagna återköp av
obligationer och skattkammarväxlar medelst influtna prisutjämningsavgifter.
På marknaden kunde alltså placeras värdepapper till ett belopp av nära
360 miljoner kronor. Slutresultatet för året blev en nedgång av riksbankens
värdepappersinnehav med 622 miljoner kronor och ett likviditetstillskott
av 768 miljoner kronor. Det har sålunda icke varit möjligt för riksbanken
att till fullo neutralisera den likviditetsökande effekten av valutaförsäljningarna
till banken.
Utskottet vill ingalunda förneka, att det likviditetstillskott, vari riksbankens
operationer under året resulterat, är ägnat att ingiva betänkligheter i
ett ekonomiskt läge som karakteriseras av risker för en inflationistisk utveckling.
Även om man tager hänsyn till de krav på ökad betalningsmedelsförsörjning
som betingas av den höjda pris- och lönenivån, framstår likviditetstillskottet
i jämförelse med läget under de bägge närmast föregående
åren som betydande. Utskottet har i tidigare sammanhang understrukit
vikten av att penningmarknaden hålles stram och att en påspädning av
marknadens likviditet icke sker annat än för tillfälliga situationer. Vid be
-
0
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
dömningen av den nu aktuella frågan bör emellertid enligt utskottets mening
hänsyn tagas till följande omständigheter. Det låter säga sig, att riksbanken
borde ha i takt med valutainflödet sugit upp likviditetstillskottet genom
neutraliserande värdepappersförsäljningar. Frågan är emellertid, om och i
så fall till vilket pris en sådan transaktion hade kunnat praktiskt genomföras.
Om det över huvud hade varit möjligt att tillämpa räntevapnet i en
dylik situation med hundraprocentig effektivitet, skulle den räntesats som
hade erfordrats för att snabbt kunna i sin helhet indraga dessa medel från
marknaden genom en inlåningsoperation från statens sida uppenbarligen
behövt vara mycket hög. Det hade inneburit, att man för uppnående av ett
kortsiktigt mål hade genomfört en räntejustering av en omfattning, som
icke på längre sikt kan anses ekonomiskt motiverad och som hade framkallat
svårartade komplikationer på kreditmarknaden. Det måste därför
enligt utskottet ha legat utom möjligheternas gräns att på så kort tid, varom
fråga var, få till stånd en avgörande förändring i fråga om likviditetsutvecklingen.
Det gäller här ett spörsmål som måste lösas genom åtgärder på något
längre sikt. I detta sammanhang konstaterar utskottet med tillfredsställelse
att den åtstramande politiken från riksbankens sida fortsatt även under
innevarande år.
Den utveckling som ägt rum under året har inneburit en förskjutning i
förmånlig riktning i fråga om statsskuldens placering. Sålunda har den
andel av statsskulden, som är placerad i riksbanken, minskat från 24 till
19 procent. Nedgången sammanhänger väsentligen med att riksgäldskonloret
inlöst obligationer och skattkammarväxlar i riksbanken genom disposition
av influtna prisutjämningsavgifter. Utvecklingen ligger i linje med av utskottet
tidigare uttalade önskemål om nedbringande av den i riksbanken
placerade statsskulden samt om täckande av lånebehoven så långt möjligt pa
marknaden. Nettoökningen av statsskulden uppgick under året till 359
miljoner kronor. I marknaden placerades i runt tal 1 miljard kronor, huvudsakligen
i skattkammarväxlar, under det att riksbankens innehav av statspapper
nedgick med drygt 600 miljoner kronor. Riksbankens innehav av
den utelöpande skattkammarväxelstocken sjönk under året från 86 till 56
procent, medan affärsbankernas andel ökade från 14 till 44 procenl. Denna
utveckling sammanhänger med den starkt ökade likviditeten inom banksystemet
särskilt mot mitten av året, som ledde till ett betydande placeringsbehov
från affärsbankernas sida.
Affärsbankernas utlåning visade i början av året en fortsatt kraftig
expansion från hösten 1950. Under vårens lopp inträdde emellertid en tendens
till avmattning i utlåningsökningen. Inlåningen ökade under året i
snabbare takt än utlåningen och likviditetsläget undergick en successiv förstärkning.
Även likviditeten inom sparbankerna förbättrades under årets
lopp. Att döma av bankinsättningarna har en ökning av det enskilda sparandet
ägt rum under året efter den betydande nedgången under år 1950. Den
Bankoutskottets utlåtande nr A.
av vinstkonjunkturen och valutainflödet framkallade höga likviditeten inom
bankerna skapade efter hand en latent risk för kreditexpansion. Mot bakgrunden
av detta läge framstod med skärpa kravet på kreditåtstramande
åtgärder. Det må nämnas, att svenska bankföreningen i cirkulär till affärsbankerna
den 20 juni 1951 uppmanade dessa till viss restriktivitet vid utlåning.
Sålunda anfördes, bland annat, att bankerna i sin kreditgivning
borde ha för ögonen ändamålet att söka undvika en ökning av den sammanlagda
utlåningskvantiteten, även om inlåningen genom fortsatt tillflöde axpengar
i marknaden skulle komma att visa ytterligare stegring.
I skrivelse till bankoutskottet den 28 april 1951 (bankoutskottets utlåtande
nr 20:1951) delgåvo fullmäktige i riksbanken utskottet sin uppfattning
rörande riktlinjerna för penningpolitiken. Fullmäktige underströko, att målet
för riksbankens marknadspolitik var att nå och vidmakthålla största
möjliga stramhet på penningmarknaden. Samtidigt uttalade fullmäktige beträffande
penningpolitiken under den närmaste framtiden, utan att fullmäktige
därmed toge ställning till den allmänna räntepolitiken, som sin
bestämda mening att i det rådande läget ett upprepande av den ränteglidningsprocess,
som förekom från sommaren 1950 till och med november 1950,
icke borde förekomma. Skulle en spekulation som anteciperade en sådan
utveckling uppstå, ämnade riksbanken bryta denna, även om detta skulle
medföra ett tillfälligt avsteg från strävandena att hålla penningmarknaden
stram. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 den 16 maj 1951 anslöt
sig bankoutskottet till fullmäktiges uppfattning.
Inom riksbanken togs därefter under sommarens lopp upp frågan om
lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd räntestegring inträdde
som följd av kreditåtstramande åtgärder. Dessa överväganden utmynnade
i att fullmäktige i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 augusti
1951 hemställde om avlåtande till riksdagens höstsession av förslag till lag
om räntereglering m. in. I skrivelsen uttalades, bland annat, att det enligt
fullmäktiges mening förelåge en långt gående enighet om att penningpolitiken
borde ha möjlighet att skapa en penning- och kapitalmarknad, som
kännetecknades av å ena sidan den stramhet, som erfordrades till stöd för
en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande syfte, å andra sidan en
sådan grad av räntestabilitet, att icke en okontrollerad räntehöjningsprocess
finge fortgå. Då fullmäktige icke ansåge, att detta mål vore möjligt att nå
med de penningpolitiska medel som då stode till buds, hade fullmäktige
ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter som kunde finnas alt skapa
förutsättningar för att med framgång bedriva en penningpolitik efter dessa
riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som för detta ändamål
kunde vara nödvändiga.
Den fullmaktslag om räntereglering, som sedermera på förslag av Kungl.
Maj:t godkändes av riksdagen i november 1951 och som syftar till att i vissa
lägen skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
8
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
sida utan ogynnsamma verkningar på ränteområdet, får ses mot bakgrunden
av de riktlinjer för riksbankens penningvårdande verksamhet, vartill fullmäktige
enligt det föregående och i andra sammanhang uttalat sin anslutning
och vilka godkänts av riksdagen på förslag av bankoutskottet. Lagen
har icke satts i tillämpning. Vid sin behandling av lagförslaget uttalade
bankoutskottet, att skäl syntes föreligga för förhoppningen att fullmakten
över huvud icke skulle behöva tagas i anspråk, då utskottet förutsatte, att
man kunde räkna med en lojal medverkan från bankernas sida vid bedrivandet
av den restriktiva kreditpolitiken. Den nya lagen innebure således
icke någon förändring i den dittillsvarande politiken att i första hand söka
åstadkomma resultat genom frivilliga överenskommelser med bankerna.
Mot årets slut upptogos överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten
rörande möjligheterna att genom en mera restriktiv kreditgivning
skapa ökade förutsättningar för en stabilisering av penningvärdet. Dessa
överläggningar ledde vid månadsskiftet januari—februari delta år till överenskommelse
rörande riktlinjerna för den fortsatta kredilpolitiken av i
huvudsak följande innebörd. Affärsbankerna skola hålla en efter deras storlek
differentierad likviditet, som i regel överstiger den nuvarande. För att
möta de placerings- och räntabilitetsproblem, som kunna uppstå för bankerna
till följd av en restriktiv kreditgivning, har riksgäldskontoret upplagt
korta obligationslån med 2% och 3 procents ränta. Rörande emissioner av
andra än statliga obligationslån har riksbanken förbehållit sig att pröva
lånevillkoren samt att avgöra icke endast tidpunkten utan även turordningen
för lånen. Av affärsbankerna och övriga kreditinstitut kräves medverkan
till viss bindning av räntorna på inteckningslån (bottenlån''), kommunlån
samt på lån mot säkerhet av guldkantade obligationer till nu gällande räntesatser.
Enligt överenskommelsen ha bankofullmäktige vidare förklarat sig
beredda att hos Kungl. Maj:t hemställa, att de för affärsbankerna gällande
särskilda kassareservbestämmelserna upphävas. Efter framställning av bankofullmäktige
har Kungl. Maj:t den 8 februari 1952 med omedelbar verkan
beslutat härom.
I cirkulär från Svenska bankföreningen till affärsbankerna ha närmare
angivits riktlinjerna för den restriktivare kreditgivning, som sålunda överenskommils
mellan riksbanken och kreditinstituten. Enligt dessa riktlinjer
borde ökad inlåning ej läggas till grund för ökad utlåning utan helt las i
anspråk för att uppnå den av riksbanken åsyftade likviditetsförstärkningen.
Men härutöver torde på åtskilliga håll bli nödvändigt att avsevärt nedbringa
den nuvarande utlåningsvolymen. Skärpt uppmärksamhet borde alltså ägnas
kreditprövningen i alla dess former ej blott kvalitativt utan även rent kvantitativt.
Bankföreningen ville icke tillråda att ens vid den nu nödtvungna
stränga återhållsamheten den principen frånginges, att byggnads- och bostadskrediternas
relativa andel i den samlade kreditvolymen icke nedbringades
under vad som på senare tid i allmänhet tillämpats. Till slut har bank
-
Bankoutskottets utlåtande nr A.
9
föreningen framhållit, att i nuvarande läge ej syntes vara anledning att på
grund av höjda taxeringsvärden på fastigheter höja primär- och sekundärlån.
Man synes kunna räkna med att genom den sålunda träffade överenskommelsen
skall åstadkommas en kraftig kreditåtstramande effekt. Samtidigt
innebär överenskommelsen en stabilisering av den långa räntan vid
nuvarande nivå. Å andra sidan skapas en kort obligationsmarknad med
största möjliga frihet i kurssättningen, vilken marknad torde erbjuda ett
betydande intresse för affärsbankerna. De riktlinjer, efter vilka man i den
nu träffade överenskommelsen sökt att utforma den fortsatta kreditpolitiken,
synas enligt utskottet innebära en lösning av problemet om genomförandet
av en kreditåtstramning utan övergivande av stabilitet i den
långa obligationsräntan, som erbjuder åtskilligt av intresse. Utskottet konstaterar
också med tillfredsställelse, att det visat sig möjligt att nå resultat
icke genom att sätta fullmaktslagen om räntereglering i kraft utan genom
en »gentlemens agreement» mellan de olika parterna på kreditmarknaden
och mellan vilka överläggningarna såvitt utskottet erfarit förts i en anda av
lojalitet och ömsesidigt förtroende. Det kunde enligt utskottet möjligen
ifrågasättas, huruvida icke redan på ett tidigare stadium en dylik överenskommelse
om kreditpolitiken hade kunnat åvägabringas. Att detta hade
varit av betydelse som ett led i den samlade inflationsbekämpande ekonomiska
politiken är klart. Det har dock icke varit möjligt för utskottet att
bedöma utsikterna härför.
Det är ännu för tidigt att närmare bedöma verkningarna för näringslivet
av kreditöverenskommelsen. Bedömningen av erfarenheterna får anstå till
en senare tidpunkt. Det torde emellertid icke råda någon tvekan om att
betydande svårigheter kunna uppstå för vissa företag och sektorer inom
näringslivet till följd av kreditinskränkningen. Dylika konsekvenser torde i
viss mån redan ha gjort sig gällande. Det ligger emellertid vikt uppå, att de
skärpta riktlinjerna för kreditgivningen fullföljas konsekvent och att icke
uppkommande svårigheter tagas till intäkt för krav på uppmjukningar i
kreditrestriktionerna. Skulle detta bli fallet, förfelas syftet med de nu vidtagna
åtgärderna. Det bör i sammanhanget beaktas, att den löpande kreditgivningen
helt ligger i bankernas egen hand och alltså utanför riksbankens
domvärjo. Det är emellertid också av väsentlig betydelse för den fortsatta
utvecklingen, att riksbanken bidrager till ett positivt resultat genom att
alltfort sträva efter att hålla penningmarknaden stram. Därmed bör enligt
utskottet den förhoppningen kunna ställas, att den nu föreliggande kreditöverenskommelsen
skall få en påtaglig konjunkturdämpande effekt, varigenom
möjligheterna all ernå en stabilisering av penningvärdet ytterligare
ökas.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
oinförmäla.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
2:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1950 hava riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del
ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1950 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1951 till
och med den 9 januari innevarande år.
4:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer grans
-
Bankoutskottets utlåtande nr A.
11
kade förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1950—30 juni 1951 än även för alla beslut och åtgärder, som
finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från och med
den 10 januari 1951 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 28 februari 1952.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Mogård, Werner, De
Geer, Johannesson, Wigforss och Svärd;
från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson i
Norrby, Sköldin, Johanson i Kalmar, Gustafson i Göteborg, Nyberg och
Edström.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Svärd, Edström, Gustafson i Göteborg och
Nyberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o) bort ha
följande lydelse.
Den svenska samhällsekonomien har under år 1951 i hög grad fått sin
prägel av den snedvridning, som blivit en följd av den opåräknat starka
penningvärdeförsämringen. Vid årsskiftet 1950—1951 ansågs en anpassning
uppåt av den svenska prisnivån såsom oundviklig mot bakgrunden av
det dåvarande internationella prisläget. I sina förhandskalkyler för år 1951
utgick nationalbudgetdelegationen från att den svenska prisnivån skulle
komma att höjas med 8 å 9 % i jämförelse med läget år 1950. Den faktiska
prisstegringen, mätt i levnadskostnadsindex, närmade sig emellertid 20 %
och blev sålunda dubbelt kraftigare än vad förhandsberäkningarna givit vid
handen. Detta ter sig särskilt betänkligt och anmärkningsvärt i belysning
av den samtidiga prisutvecklingen inom övriga västeuropeiska länder. Endast
några få länder uppvisade nämligen en sådan stegring av levnadskostnaderna
som kan mäta sig med den svenska. Även om samtliga västeuropeiska
länder, möjligen med något enstaka undantag, fått vidkännas en höjning av
12
Bankontskottets utlåtande nr U.
den inhemska prisnivån, är det sålunda ett faktum, att den internationella
rustningskonjunkturen haft mycket olika återverkningar på de enskilda
ländernas prisstruktur. Detta omdöme blir bestående även om utvecklingen
ses ur ett något längre perspektiv, exempelvis från tidpunkten för valutadevalveringen
hösten 1949. I nedanstående tabell ha sammanställts förändringarna
i levnadskostnadsindex i de viktigaste västeuropeiska länderna
samt Canada och Förenta staterna från tiden kring devalveringarna i september
1949 och fram till sista delen av år 1951.
Förändringar i levnadskostnadsindex i vissa länder.
1949 |
1951 |
ökning i % |
||||
Frankrike |
(1949 = 100) |
sept. |
100 |
nov. |
140 |
40,o |
Holland |
(1949 = 100) |
aug. |
99 |
sept. |
121 |
22,2 |
Sverige |
(1935 = 100) |
sept. |
167 |
dec. |
204 |
22,2 |
Norge |
(1949 = 100) |
aug. |
103 |
okt. |
125 |
21,4 |
Danmark |
(1935 = 100) |
okt. |
179 |
okt. |
215 |
20,i |
Canada |
(1935—39 = 100) |
aug. |
163 |
okt. |
190 |
16,6 |
Storbritannien (17 |
juni 1947 = 100) |
aug. |
in |
nov. |
129 |
16,2 |
USA |
(1935—39 = 100) |
aug. |
169 |
nov. |
189 |
11,8 |
Belgien |
(1948 = 100) |
aug. |
96 |
nov. |
107 |
11,5 |
Italien |
(1948 = 100) |
aug. |
101 |
okt. |
in |
9,9 |
Västtyskland |
(1938 = 100) årsgmsn. |
160 |
nov. |
169 |
5,6 |
|
Schweiz |
(aug. 1939 = 100) |
aug. |
162 |
okt. |
170 |
4,9 |
Med all reservation för de brister och ofullständigheter, som alltid måste
vidlåda jämförelser av detta slag, ger materialet tydligen intet belägg för
att prisutvecklingen i Sverige, ens på denna något längre sikt, skulle varit
gynnsam i förhållande till de övriga länder, som sammanställningen omfattar.
Fastmer framstår förloppet i Sverige såsom överraskande ogynnsamt,
i det att den svenska levnadskostnadsökningen sedan hösten 1949
endast överträffas av den franska. Den markanta försämringen av den
svenska kronans inre värde under fjolåret har tydligtvis gått längre än som
förklaras av upphävandet av vissa av de åtgärder, som under de närmast
föregående åren vidtogos i prisstabiliserande syfte. Vad som skedde under
1951 var alltså något annat och mera, än att ett tidigare tillbakahållet pristryck
släpptes fritt i samband med prisanpassningen och övergången till
fria lönerörelser. Det var också någonting vida mer än en reflex av en samtidig
internationell råvarufördyring. 1951 års svenska inflation närdes till
stor del av nya prisuppdrivande krafter av inhemskt ursprung.
Dessa krafter voro starkare än den i och för sig betydande ökningen av
det svenska folkhushållets reala resurser. Visserligen minskades på grund
av ogynnsamma omständigheter jordbruksproduktionen med uppskattningsvis
4 %, men industriproduktionen, som kvantitativt sett väger vida tyngre
i försörjningsbalansen, steg genomsnittligt med samma procenttal. Härtill
kom att det svenska försörjningsläget icke oväsentligt förstärktes av de
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
13
kraftigt förbättrade värdeförhållandena i utrikeshandeln. Salunda stego
enligt konjunkturinstitutets beräkningar exportpriserna med 58 medan
importprisstegringen begränsades till 29 %, allt för hela året räknat.
I den ekonomiska debatten har en stor roll för den inhemska prisutvecklingen
tillagts den stegring av skogsprodukternas priser, som framkallats
genom exportkonjunkturen. Även om vissa ogynnsamma återverkningar
obestridligen blivit följden härav, t. ex. en ökning av de inhemska vedpriserna,
är det likväl ingenting som talar för att inflationsimpulserna från de
exporterande skogsindustrierna varit av avgörande betydelse. Den på detta
område framträdande prisstegringen har nämligen till stor del resulterat i
ett ökat företagssparande och till en annan del absorberats genom steriliseringsåtgärder.
Emellertid ha de internationella prisstegringarna självfallet i och för sig
varit ägnade att ge impulser till en höjning av den svenska prisnivån och
detta från både export- och importsidan. Därmed är dock intet omdöme
fällt om den slutligen effekt, som den internationella priskonjunkturen i
sista hand måste få i fråga om den inhemska pris- och lönebildningen.
Denna effekt är nämligen alltid avhängig av den interna penningpolitiken.
Dess uppgift är att tillse, att de utifrån härrörande impulserna icke onödigtvis
fortplantas till den inhemska pris- och kostnadsstrukturen.
I vårt land ha de för penningvärdet ansvariga statsorganen och myndigheterna
icke blott underlåtit att med en effektiv penningpolitik dämpa de
prisstegringar, som tryckt på utifrån, utan därutöver ha kreditmöjligheterna
hållits så rikliga, att den svenska prisstegringen kommit att gå längre än
som den internationella prisutvecklingen i och för sig skulle motiverat. I
synnerhet har detta varit fallet under de tre senare kvartalen av fjolåret.
Redan i februari 1951 minskades prisuppgången för de internationellt sett
betydelsefullaste råvarorna, och i vissa fall inträdde en påtaglig tillbakagång.
Moody’s råvaruindex föll sålunda från februari fram till den 18
september med drygt 15 %, och därefter har endast en svagare prisstegring
kunnat noteras, främst för hudar och textilråvaror. Icke desto mindre präglades
den svenska utvecklingen under praktiskt taget hela året av en press
uppåt på pris- och lönenivån, låt vara att styrkan i denna tendens mot slutet
av året minskades.
För detta förlopp har valuta- och penningpolitiken haft avgörande betydelse.
Såsom av det följande framgår, föreligger härvid en tydlig skillnad
beträffande utvecklingen under årets förra och dess senare del ur valutaoch
penningpolitisk synpunkt.
Den gynnsamma utvecklingen på utrikeshandelns område återspeglas i
den kraftiga ökningen av riksbankens valutareserv, som under året steg med
tillhopa 1 224 miljoner kronor. Affärsbankernas avista nettoskuld visade
under samma tid en ökning från 48 till 226 miljoner kronor, varför landets
totala nettoinflöde av guld och valutor under 1951 sålunda uppgick till
14
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
1 046 miljoner kronor, ökningen av valutareserven får i viss mån ses mot
bakgrunden av dels att det under 1951 icke i samma utsträckning som under
1950 förelegat en tendens till förskottsbetalning av import, dels att vissa
spekulativa faktorer bidragit till valutainströmningen. Under årets tidigare
del befann sig riksbankens valutareserv i sjunkande, innebärande en motsvarande
indragning av medel från marknaden. Detta sammanhängde med
den omfattande importen under årets första månader. I juni månad inträdde
emellertid ett valutatillskott och under tiden juni—december steg valutareserven
med tillhopa 1 236 miljoner kronor. Hela ökningen av valutareserven
har således hänfört sig till årets senare del.
Som av det föregående framgår, sammanhänger valutareservens ökning
med en kraftig förbättring av »terms of trade», främst tack vare de starkt
stegrade priserna på de skogsindustriella exportvarorna, däremot icke med
någon nämnvärd ökning av exportvolymen. Detta förhållande belyser den
labila karaktären av den inträdda valutaförstärkningen och de risker som
läget rymmer. Ett prisfall på våra exportvaror av mera betydande omfattning
skulle snabbt kunna framkalla en allvarlig försämring av valutaställningen
och leda till importsvårigheter med därav följande risker för produktionsstörningar.
Den i och för sig gynnsamma valutautvecklingen under
året kan därför icke undanskymma det faktum, att läget ger en viss anledning
till oro beträffande den fortsatta utvecklingen på valutaområdet. Härtill
kommer, att valutareservens sammansättning framstår som ogynnsam.
Detta sammanhänger med att exporten i hög grad inriktats på sådana länder,
där priserna visserligen varit fördelaktiga men vilkas valutor ej varit
de mest värdefulla för oss. Sålunda har behållningen av vissa icke växlingsbara
sydamerikanska valutor under året starkt ökats. Det synes utskottet,
som om detta borde ha föranlett en omprövning av licenspolitiken på dessa
länder vid en tidigare tidpunkt än som skedde, i syfte att förhindra uppkomsten
av så stora, riskbetonade engagemang, ökningen av valutabehållningen
återspeglar i övrigt i väsentlig grad en kreditgivning till den europeiska
betalningsunionen. Den egentliga guld- och dollarreserven har slutligen
under året minskat med 52 miljoner kronor.
Vad nu anförts beträffande valutaläget gör det enligt utskottet angeläget
att understryka vikten av att en valutareserv kan skapas, som är tillräckligt
stor för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom utrikeshandeln.
I enlighet härmed tarvas ökade ansträngningar att uppnå en såväl kvantativt
som kvalitativt förbättrad valutaställning. Utskottet har sig bekant,
att de ledande exportföretagen och dess organisationer intensifierat sina
strävanden att söka åstadkomma en sådan inriktning av den svenska exporten,
att ökade intäkter av hårdvaluta erhållas. Det synes utskottet ligga vikt
uppå att detta planeringsarbete genomföres utan onödiga, störande ingrepp
och i förtroendefull samverkan mellan statsmakterna och exportnäringen.
Utvecklingen på valutaområdet under år 1951 har, såsom i det följande
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
15
närmare belyses, medfört en stark likviditetsökning på marknaden. I denna
situation hade det varit angeläget, att riksbanken varit beredd och kunnat
genom marknadsoperationer neutralisera likviditetsöverskottet.
Vid en återblick på utvecklingen av riksbankens värdepappersinnehav
framgår emellertid omedelbart, att bankens värdepapperstransaktioner icke
stått i god överensstämmelse med den samtidiga valutautvecklingen. Härvid
föreligga emellertid vissa icke oväsentliga skillnader mellan förhållandena
under årets tidigare och dess senare del. Under tiden december 1950—juni
1951 steg värdepappersinnehavet med 275 miljoner kronor, huvudsakligen
genom köp från marknaden och övertagande av obligationer direkt från
hypoteksinstituten. Under denna tid var sålunda utvecklingen på det sättet
ogynnsam, att mot en blott obetydlig minskning i valutareserven stod en
långt kraftigare ökning i värdepappersinnehavet. Piiksbanksledningen torde
ha betraktat denna politik såsom nödvändig för att stabilisera det ränteläge
som inträdde efter diskontohöjningen den 1 december 1950. För utskottet
framstår det emellertid såsom uppenbart, att riksbankens värdepappersköp
just under ifrågavarande, för pris- och lönebildningen kritiska skede utövade
en ytterst ogynnsam effekt på möjligheterna att hålla penningvärdet. Om
de penningvårdande organen i stället, i det läge som förelåg kring årsskiftet
1950—1951, hade med all kraft förhindrat uppkomsten av en ökad likviditet
på marknaden och därigenom bromsat en fortsatt utlåningsexpansion i
bankerna, skulle utan tvivel de kostnadsstegrande tendenserna ha avsevärt
dämpats. Det vore vidare helt förfelat att betrakta dessa stödköp i början
av året såsom försvarliga med hänsyn till kursutvecklingen på längre sikt.
Ett sådant resonemang skulle icke innebära annat än ett konstaterande av
att riksbanken måste falla undan för marknadsfaktorerna, så snart dessa gå
i likviditetshöjande riktning, medan det däremot är fullt tillåtligt att motverka
dessa faktorer, så snart de gå i likviditetsåtstramande riktning. Den
allmänna penningpolitiken måste vara beredd att ingripa mot ytterligheter
och ogynnsamma tendenser i såväl det ena som det andra fallet. Ingriper
penningpolitiken endast, när en stramare tendens uppträder, medan den
förhåller sig passiv inför en ökad likviditet på marknaden, måste detta
ofrånkomligen leda till en fortgående inflation.
Under årets senare del blev emellertid utvecklingen den motsatta. Valutor
strömmade in till riksbanken. Samtidigt drog riksbanken genom värdepappersförsäljningar
in ett belopp av nära 900 miljoner kronor. Härav hänförde
sig 540 miljoner kronor till av riksgäldskontoret företagna återköp av
obligationer och skattkammarväxlar medelst influtna prisutjämningsavgifter.
På marknaden kunde alltså placeras värdepapper till ett belopp av nära
360 miljoner kronor. Slutresultatet för året blev, att riksbankens värdepappersinnehav
visserligen nedgick med 622 miljoner kronor, men likväl tillfördes
marknaden, främst på grund av den starka ökningen av valutareserven,
ett likviditetstillskott på icke mindre än 768 miljoner kronor.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
I ett avseende har den utveckling, som ägt rum under fjolåret, inneburit
en förskjutning i förmånlig riktning, nämligen i fråga om statsskuldens placering.
Sålunda har den andel av statsskulden, som är placerad i riksbanken,
minskat från 24 till 19 %. Nedgången sammanhänger väsentligen med
att riksgäldskontoret inlöst obligationer och skattkammarväxlar i riksbanken
genom disposition av influtna prisutjämningsavgifter. Utvecklingen
ligger i linje med av utskottet tidigare uttalade önskemål om nedbringande
av den i riksbanken placerade statsskulden samt om täckande av lånebehoven
så långt möjligt på marknaden. Nettoökningen av statsskulden uppgick
under året till 359 miljoner kronor. I marknaden placerades i runt tal 1
miljard kronor huvudsakligen i skattkammarväxlar, under det att riksbankens
innehav av statspapper nedgick med drygt 600 miljoner kronor. Riksbankens
innehav av den utelöpande skattkammarväxelstocken sjönk under
året från 86 till 56 %, medan affärsbankernas andel ökade från 14 till 44 %.
Denna utveckling sammanhänger med den starkt ökade likviditeten inom
banksystemet under senare halvåret, som ledde till ett betydande placeringsbehov
från affärsbankernas sida.
Av långt större räckvidd är den ogynnsamma effekten av riksbankens
transaktioner i form av den starka likviditetsökningen. Denna blev under
fjolåret mer än fyra gånger större än den som förelegat under vart och ett
av de båda närmast föregående åren. Under år 1949 ökades nämligen likviditeten
genom riksbankens transaktioner med 181 miljoner kronor och
under år 1950 med 175 miljoner kronor. Tillgången på betalningsmedel
blev därmed under fjolåret rikligare än som krävdes för rörelsens upprätthållande
vid en balanserad utveckling.
I tidigare sammanhang har riksdagen understrukit vikten av att penningmarknaden
hålles stram och att en påspädning av marknadens likviditet
icke sker annat än tillfälligt. I sin skrivelse till bankoutskottet den 28 april
1951 (se bankoutskottets utlåtande nr 20: 1951) framhöllo bankofullmäktige
såsom en huvudsynpunkt, att målet för riksbankens marknadspolitik
var att nå och vidmakthålla största möjliga stramhet på penningmarknaden,
låt vara att fullmäktige samtidigt som sin bestämda mening uttalade, att en
ränteglidningsprocess, liknande den som förekom från sommaren 1950
t. o. m. november 1950, icke i det rådande läget borde upprepas. Skulle en
spekulation, som anteciperade en sådan utveckling, uppstå, ämnade riksbanken
bryta denna, även om detta skulle medföra ett tillfälligt avsteg från
strävandena att hålla penningmarknaden stram. I fråga om den allmänna
penningpolitiken uttalade fullmäktige härutöver, att ränteförändringar
borde vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna under
beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande av räntans
sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 den 16 maj 1951 anslöt sig majoriteten
inom bankoutskottet till fullmäktiges åsikt.
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
17
En ledamot av bankofullmäktige hemställde under vårens lopp att fullmäktige
i tid skulle förbereda erforderliga åtgärder för att åstadkomma
större restriktivitet på marknaden. Detta yrkande vann emellertid icke
bifall, och till följd härav försatts en dyrbar tid, under vilken de stigande
valutainkomsterna tillätos ge upphov till en fortgående likviditetsökning.
Riksbanksledningen har av gjorda uttalanden att döma haft den uppfattningen,
att de av riksdagen godkända riktlinjerna för penningpolitiken
skulle utgjort ett hinder för banken att i tid genomföra den av utvecklingen
påkallade åtstramningen. Detta ger utskottet anledning uttala, att de ovan
återgivna direktiven — bortsett från att de föreslagits av bankofullmäktige
själva — uppenbarligen icke fritagit fullmäktige från skyldigheten att självständigt
pröva om en räntehöjning eller andra till verkningssättet likartade
åtgärder bort tillgripas för att åstadkomma den enligt direktiven som primärt
mål uppställda stramheten på kreditmarknaden. Tvärtom ger formuleringen
alldeles tydligt vid handen, att fullmäktige icke velat avhända sig
möjligheten att föra en rörlig räntepolitik liksom att riksdagen ej heller
avsett att i princip förhindra en sådan politik. Utskottet finner det emellertid
under alla förhållanden angeläget, att riksdagens direktiv för framtiden
icke uppdragas så snävt, att de förhindra riksbankens ledning att
effektivt utnyttja de penningpolitiska instrumenten till mötande av icke
emotsedda, kanske plötsligt inträdande förändringar i marknadsläget. Lika
angeläget är, att direktiven härutinnan bli så klart och otvetydigt utformade,
att någon ovisshet om deras rätta innebörd ej behöver uppkomma.
Utskottet delar icke de farhågor, som framkommit, att mycket höga räntesatser
skulle behövt tillgripas för att motverka den av de stigande valutainkomsterna
föranledda likviditetsökningen. Utskottet erinrar i detta sammanhang
om att penningpolitiska motåtgärder, vilka mot bakgrunden av
de i respektive länder rådande förhållandena ingalunda varit av extremt
slag, under fjolåret tillgripits i ett flertal andra europeiska och utomeuropeiska
länder och att prisstegringen där i flertalet fall blivit vida mindre än
i Sverige. Det torde knappast kunna hävdas, att de inflatoriska krafter, som
det gällt att bekämpa, varit svagare i dessa -—■ i många fall krigshärjade —
länder, än vad fallet varit i Sverige med dess orörda produktionsapparat och
även i övrigt gynnsammare produktionsförutsättningar.
Utskottet beklagar, att riksbanksledningen icke förrän mot slutet av fjolåret
tog mera energiska initiativ till ett effektivt samarbete på frivillighetens
väg med de enskilda kreditinstituten. Utskottet håller nämligen för
troligt, att det på denna väg skulle varit möjligt att på ett smidigare sätt än
som nu blivit fallet uppnå en icke oväsentlig begränsning av likviditeten på
marknaden och av långivningen till allmänheten.
De överläggningar, som upptogos mellan riksbanken och kreditinstituten,
ledde vid månadsskiftet januari—februari d. å. till överenskommelse rörande
riktlinjerna för den fortsatta kreditpolitiken av i huvudsak följande
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 4.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
innebörd. Affärsbankerna skola hålla en efter deras storlek differentierad
likviditet, som för flertalet banker överstiger den nuvarande. För att möta
de placerings- och räntabilitetsproblem, som kunna uppstå för bankerna
till följd av en restriktiv kreditgivning, ha upplagts korta obligationslån
med 2% och 3 % ränta. Rörande emissioner av andra än statliga obligationslån
har riksbanken förbehållit sig att pröva lånevillkoren samt att avgöra
icke endast tidpunkten utan även turordningen för lånen. Av affärsbankerna
och övriga kreditinstitut kräves medverkan till viss bindning av
räntorna på inteckningslån (bottenlån), kommunlån samt lån mot säkerhet
av guldkantade obligationer till nu gällande räntesatser, överenskommelsen
innebär vidare, att de för affärsbankerna gällande särskilda kassareservbestämmelserna
skola upphävas.
I cirkulär från Svenska bankföreningen till affärsbankerna ha närmare
angivits riktlinjerna för den restriktivare kreditgivning, som sålunda överenskommits
mellan riksbanken och kreditinstituten. Enligt dessa riktlinjer
borde ökad inlåning ej läggas till grund för ökad utlåning utan helt tas i
anspråk för att uppnå den av riksbanken åsyftade likviditetsförstärkningen.
Men härutöver torde på åtskilliga håll bli nödvändigt att avsevärt nedbringa
den nuvarande utlåningsvolymen. Skärpt uppmärksamhet borde alltså ägnas
kreditprövningen i alla dess former ej blott kvalitativt utan även rent kvantitativt.
Bankföreningen ville icke tillråda att ens vid den nu nödtvungna
stränga återhållsamheten den principen frånginges, att byggnads- och bostadskreditens
relativa andel i den samlade kreditvolymen icke nedbringades
under vad som på senare tid i allmänhet tillämpats. Till slut har Bankföreningen
framhållit, att i nuvarande läge ej syntes vara anledning att på
grund av höjda taxeringsvärden på fastigheter höja primär- och sekundärlån.
Utskottet vill giva sitt erkännande åt den samförståndsanda, för vilken
den nu träffade överenskommelsen är ett uttryck. Samtidigt måste utskottet
konstatera, att dessa åtgärder sättas i verket först sedan de för lönenivån
på den allmänna marknaden bestämmande riktlinjerna fastställts
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. På så sätt har en ny betydande
kostnadsstegring även innevarande år ställt den allmänna penningpolitiken
inför ett fullbordat faktum, ökade löneutbetalningar måste leda
till en ny stegring av näringslivets behov av rörelsemedel. Detta förhållande,
som är ägnat att försvåra handhavandet av kreditrestriktionerna, ger
utskottet ytterligare anledning beklaga, att den penningpolitiska åtstramning,
som nu plötsligt vidtages, icke satts in på ett tidigare stadium och
med tillbörligt beaktande av näringslivets behov av anpassning. Ehuru det
ännu icke är möjligt att närmare bedöma restriktionernas verkningar för
näringslivet, finns det dock anledning antaga att dessa med särskild styrka
komma att träffa vissa grenar av industrien samt hantverk och handel.
Räntans generella effekt att smidigt bidraga till en sovring av kreditan
-
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
19
språken kommer icke att kunna på önskvärt sätt fyllas. Den möjligheten
föreligger, att överenskommelsen kommer att medföra en ransonering av
näringslivets krediter utan vederbörlig hänsyn till företagens räntabilitet.
En sådan utveckling kan bli till förfång för den nya och expanderande företagsamheten,
särskilt om förhållandet kommer att bestå under någon längre
tid. Ej heller kan man bortse från risken på längre sikt för att en okontrollerad
privat långivning kommer till stånd vid sidan av den reguljära och
institutionella och att kreditmarknaden därmed råkar i olag.
Slutligen måste kreditrestriktionerna, om de skola få någon mening, underbyggas
av en stram riksbankspolitik, som icke väjer undan för en viss
räntehöjning, om en sådan skulle visa sig oundviklig. Den senaste tidens
marknadsutveckling antyder, att vi stå inför en betydande åtstramning av
ränteläget på vissa områden, t. ex. i fråga om industriobligationer, och om
denna tendens fortsätter, kan den komma att sträcka sina verkningar även
till stats- och kommunobligationer och till inteckningsmarknaden. Riksbanksledningen
kan därför komma att ställas inför valet att antingen acceptera
en viss rörlighet även på sistnämnda områden eller ock uppmjuka
kreditrestriktionerna. Enligt utskottets mening bör det icke råda någon
tvekan om att riksbanken, ställd inför dessa alternativ, bör välja det förstnämnda.
Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.