Bankoutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med
förordning.

förslag till spar -

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 217 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 289 i
andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl., har hemställts »att riksdagen
måtte antaga följande:

Förslag

till

Sparförordning.

1 §•

Här i riket bosatt skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 eller
1953 i bank insätter eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring
inbetalar under året sparade medel, äger att under villkor som
nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse motsvarande 25 procent av
de sparade medlen.

Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast
försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning,
förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning likställes
höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses som insättning.

2 §.

Gottgörelse utgår å ett belopp av högst 1 000 kronor för vartdera året
eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna
gemensamt.

Är fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för den
del av premien, som överstiger enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen
åtnjutet avdrag.

3 §.

Gottgörelse utgår endast å vad av sparmedlen kvarstår vid utgången av
år 1955.

4 §.

Den som vill erhålla gottgörelse för banksparande skall före utgången av
sparårct meddela banken detta och tillika uppgiva huruvida han är eller
under året varit gift.

1 — Bihang till riksdagens -protokoll 1952. 8 samt. Nr 25.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

5 §.

Senast den 15 februari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som
har att granska den av spararen avgivna allmänna självdeklarationen,
skriftligen uppgiva det vid närmast förflutna årsskifte kvarstående belopp
av dennes under året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.

Enahanda uppgift skall banken lämna senast den 15 februari 1954.

Finner taxeringsnämnden, att det av banken uppgivna beloppet helt eller
delvis icke utgör sådant sparande för vilket gottgörelse må utgå, har nämnden
att i rekommenderat brev lämna såväl spararen som banken uppgift
om rätt belopp.

6 §.

Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald försäkringspremie
har att vid avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets
namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under
året erlagda premien.

Överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa
i 2 § angivna belopp, skall gottgörelse i första hand utgå å bankmedlen.

Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse
för erlagd premie, har nämnden att tillställa denne sparbevis, innehållande
uppgift om namn å försäkringsbolag, där kapitalförsäkring tecknats, nummer
å försäkringsbrev, erlagd premie samt belopp för vilket gottgörelse må
utgå.

7 §.

Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma
det belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken.
Beloppet skall vara till riktigheten bestyrkt av för banken av offentlig myndighet
förordnad revisor eller allmänt ombud.

Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.

Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av försäkringsbolag, där
spararen har försäkring.

Utbetalas försäkringsbelopp tidigare på grund av dödsfall, må sparbeviset,
om så påfordras, inlösas i samband med utbetalningen.

Vad försäkringsbolag utgivit som gottgörelse äger bolaget utbekomma av
statsmedel.

8 §.

Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna
från statlig och kommunal inkomstskatt.

9 §.

Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning
skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar
gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

3

10 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.»

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen
I: 217.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att främja det enskilda
frivilliga sparandet har under senare tid i skilda sammanhang aktualiserats.
Vissa sådana åtgärder ha vidtagits — sålunda må erinras om sparformerna
sparobligationer och rikskonto och om det tidsbundna lönsparandet med
vinstutlottning. Förslag till andra åtgärder i liknande syfte ha däremot
ansetts hittills icke böra realiseras. Till dessa förslag hör ett som i december
1947 framlades av 1944 års allmänna skattekommitté. Enligt detta skulle
avdrag, under vissa förutsättningar och med viss maximering, få åtnjutas
vid inkomsttaxeringen för banksparande under åren 1948 och 1949. Hit hör
likaledes ett förslag, som ungefär samtidigt framfördes i en inom finansdepartementet
upprättad promemoria; i denna förordades, att sparande av
eller till förmån för ungdom skulle stimuleras genom kontantpremier.

Vid 1951 års riksdags vårsession fördes frågan — som berörts också vid
vissa föregående riksdagar — på nytt fram i motioner i båda kamrarna (de
likalydande I: 186 och II: 284 och de likalydande I: 279 och II: 367). I utlåtande
(nr 12) över dessa motioner uttalade bankoutskottet bland annat,
att det enligt utskottets mening i det aktuella ekonomiska läget vore i hög
grad önskvärt att genom särskilda åtgärder söka uppmuntra till en ökning
av det frivilliga, enskilda sparandet på kort sikt. I enlighet med utskottets
hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1951 (nr 209), att Kungl.
Maj:t ville taga under övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet samt för riksdagen
— om möjligt redan under 1951 års riksdags höstsession — framlägga
de förslag, vartill dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning härav utarbetades inom finansdepartementet av expeditionschefen
II. Klackenberg en PM med utredning och förslag rörande skattepremiering
av frivilligt sparande under år 1952.

Beträffande huvudlinjerna i utredningsmannens förslag må här i korthet
nämnas följande. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär Askatt
som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,
under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten
med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen
skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att
källskatten minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige
slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet
innestå å skattesparkonto till utgången av 1956.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

I proposition nr 220 till 1951 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet
— efter att ha redogjort för innebörden av utredningsmannens
ifrågavarande förslag — att man vid remissbehandlingen allmänt ställt
sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande av förslaget,
därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter som vore förbundna
med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen skulle komma
nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik som anförts mot promemorieförslaget
uttalade departementschefen, att han icke vore beredd att
hemställa om avlåtande av proposition i ämnet till riksdagens höstsession
utan att ärendet borde bli föremål för fortsatta överväganden.

Enligt vad utskottet inhämtat ledde dessa fortsatta överväganden till
att inom finansdepartementet utarbetades, med beaktande av kritiken, ett
förslag till kontantpremiering av sparande med en i
vissa delar förenklad teknisk utformning. Detta förslag innebar i huvudsak
följande.

Det sparande, som enligt förslaget kunde premieras, skulle ha formen av
insättningar under år 1953 eller 1954 på särskilt upplagda konton i bank.
Insättningarna ombesörjdes av spararen själv. Vid insättning krediterades
spararen preliminärt en sparpremie, som avsåges skola utgå med 20 procent
av sparbeloppet. Högsta sparpremie skulle vara 100 kronor per år, d. v. s.
20 procent av 500 kronor. Fem år efter utgången av sparåret tillfölle premien
slutligt spararen, under förutsättning att sparbeloppet fortfarande
innestode å kontot. De innestående medlen skulle icke vara spärrade; spararen
kunde alltså göra uttag som från andra konton. Men vid uttag före
de fem årens förlopp ginge han miste om sparpremien för det uttagna beloppet.
Endast sparpremie, som definitivt tillfallit spararen, utbetalades av
statsverket till vederbörande bank. Som konsekvens härav gottgjorde banken
icke ränta på preliminärt gottskrivna premier utan endast på det av
spararen själv insatta beloppet. Sparpremie skulle icke vara skattepliktig
inkomst.

För rätt till sparpremie skulle krävas, utöver vad som nyss sagts, att spararens
taxerade inkomst under sparåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt
uppginge till minst 1 200 kronor och att spararen under samma
år ökade sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.
Kontrollen över att så vore fallet skulle ankomma på taxeringsnämnderna.
Fördenskull skulle spararen, samtidigt med att han avlämnade självdeklaration
för sparåret, göra framställning om rätt till sparpremie. Sedan taxeringsnämnden
funnit, att de angivna kraven vore fyllda, lämnades meddelande
härom till vederbörande bank. För konto, beträffande vilket sådant
meddelande icke ingått, åtnjötes ingen sparpremie.

Ej heller nu förevarande förslag har emellertid föranlett någon Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet.

Vidare torde få nämnas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 25 april detta

BaiiJcoutskottets utlåtande nr 25.

5

år förordnat, att riksdagens förutnämnda skrivelse nr 209:1951 och det i
anledning därav utarbetade promemorieförslaget samt övriga förslag i ämnet
skola läggas till handlingarna.

Den huvudsakliga innebörden i det förslag till sparförordning som m otionärerna
utarbetat är följande.

Varje skattskyldig fysisk person, som under 1952 respektive 1953 insätter
nysparade medel på bank eller inbetalar sådana som premie för kapitalförsäkring,
skall erhålla gottgörelse av statsmedel med 25 procent av
det sålunda sparade beloppet, såvida medlen icke uttagas eller förfalla till
betalning före utgången av år 1955. Undantag bör dock göras för livförsäkring,
som före denna tidpunkt utfaller på grund av dödsfall. Ersättningen
skall begränsas att utgå endast för belopp upp till 1 000 kronor per
år och sparare. För äkta makar blir således beloppet 2 000 kronor.

Vid insättning på bank skall kontrollen av de belopp, för vilka spararen
är berättigad till gottgörelse, ske via deklarationen och genom en ömsesidig
uppgiftsskyldighet för banken och taxeringsnämnden. Banken, i vilken insättningen
gjorts, underrättar efter årsskiftet vederbörande taxeringsnämnd
om det sparade beloppets storlek. Endast om nämnden, genom en jämförelse
av förmögenhetssammanställningen på spararens deklaration för år
1951 och 1952, finner, att beloppet icke utgör nysparande utan endast omplacering
av tidigare sparmedel eller att spararen genom insättningar även
i en annan bank sammanlagt tillgodoskrivits gottgörelse för belopp som
överstiger det för vilket sådan skall lämnas eller om annan felaktighet föreligger,
behöver nämnden lämna underrättelse härom till berörda parter.
Har det sammanlagda beloppet, för vilket han äger rätt till ersättning, överskridits
genom att spararen i deklarationen uppgivit även nyteckning eller
ökningar av tidigare tecknade livförsäkringar, skall nedsättning av gottgörelsen
i första hand hänföras till premiebetalningen.

Slutligen torde få erinras om att i de likalydande motionerna I: 101 av
herr Lindblom m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl., vilka motioner hänvisats
till bevillningsutskottets handläggning, hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett av motionärerna utarbetat förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

Utskottet. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, ha i anledning
av riksdagens skrivelse nr 209:1951 inom finansdepartementet verkställts
utredningar rörande möjligheterna att genomföra särskilda sparstimulerande
åtgärder. Sålunda har av expeditionschefen II. Klackenberg framlagts
en promemoria med förslag till skattepremiering av frivilligt sparande
under år 1952. Vidare har inom departementet utarbetats ett förslag till
kontantpremiering av sparande. Intet av dessa förslag och ej heller andra,

6

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

under remissbehandlingen av Klackenbergs promemoria framkomna alternativa
sparpremieringsförslag har emellertid föranlett proposition till riksdagen.

Kungl. Maj:t har sedermera beslutat, att riksdagens ifrågavarande skrivelse
jämte föreliggande förslag i ämnet skall läggas till handlingarna. Någon
ytterligare utredning i anledning av riksdagens skrivelse torde sålunda
icke komma att verkställas.

I sitt utlåtande nr 12 vid föregående års riksdag, vari bankoutskottet
föreslog riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i
ämnet, framhöll utskottet beträffande förutsättningarna för sparandets utveckling
på längre sikt, att stabilitet i penningvärdet vore en viktig betingelse
för att sparandet skulle utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Emellertid
vore det enligt utskottet i det aktuella ekonomiska läget i hög grad
önskvärt att genom särskilda åtgärder på kort sikt söka uppmuntra till en
ökning av det frivilliga, enskilda sparandet. Efter att hava redogjort för
olika förslag till sparpremiering som framkommit anförde utskottet, att utskottet
icke ville göra något uttalande huruvida de antydda utvägarna
kunde vara framkomliga. Andra sparstimulerande åtgärder än de nämnda
torde också kunna tänkas. Utan att taga ställning till dessa frågor, vilka
delvis låge utanför bankoutskottets kompetensområde, ville utskottet emellertid
starkt framhålla angelägenheten av att i rådande läge alla de möjligheter
bleve undersökta, som kunde tänkas ifrågakomma för att ett ökat
sparande skulle kunna främjas.

Såsom av det föregående framgår, ha allvarliga försök gjorts att komma
fram till ett ur olika synpunkter godtagbart system för sparpremiering. De
olika förslag i ämnet som framkommit ha prövats av regeringen, som dock
icke funnit något av dem kunna läggas till grund för en proposition till riksdagen.
Det må kunna beklagas, att det icke visat sig möjligt att konstruera
en anordning för sparpremiering, som å ena sidan ger ett rimligt mått av
effektivitet och å andra sidan kan genomföras utan en alltför invecklad
administrativ kontrollapparat. Utskottet anser det emellertid ha varit av
värde, att i detta hänseende klarläggande utredningar i ämnet verkställts.
Det måste genom dessa anses ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om
huruvida man genom ett sparpremieringssystem verkligen kan uppnå en
sparandeökning, som är tillräckligt kraftig för att åtgärden skall kunna rationellt
motiveras. I varje fall är det icke möjligt att prestera förhandsbevis
härför.

Utskottet vill här liksom många gånger tidigare understryka, att det icke
kan råda mer än en mening om att en ökning på bred front av det enskilda
sparandet är av största betydelse. En väsentlig förstärkning av vårt lands
ekonomiska stabilitet skulle härigenom vinnas. Såsom utskottet i flera sammanhang
framhållit, är den avgörande förutsättningen för en ökning av
sparandet att stabilitet i penningvärdet kan uppnås och vidmakthållas. Ut -

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

7

skottet konstaterar i detta sammanhang med tillfredsställelse, att en tydlig
tendens till ökat sparande hos allmänheten kunnat förmärkas under senare
tid. Utvecklingen synes sålunda gå åt rätt håll. Mot bakgrunden av den
antydda utvecklingen torde enligt utskottet behovet av särskilda sparstimulerande
åtgärder te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som
rådde för omkring ett år sedan, då riksdagen avlät sin skrivelse till Kungl.
Maj:t i förevarande ämne.

I de föreliggande motionerna har framlagts ett förslag till sparförordning,
som går ut på kontantpremiering av enskilt sparande. Förslaget är i väsentliga
delar av samma principiella innebörd som det inom finansdepartementet
utarbetade, även om det sistnämnda var mindre långtgående i fråga
om sparpremieringens omfattning. Mot bakgrunden av den ingående belysning
som frågan fått genom de verkställda utredningarna anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas förslag, och utskottet har heller
icke ansett förutsättningar föreligga för att i anledning av motionerna
utarbeta och för riksdagen framlägga något modifierat förslag till premiering
av det enskilda sparandet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 217 och II: 289 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Werner, De Geer,* Johannesson,
Nordenson, Boo* och Svärd*;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson*
i Norrby, Schmidt, Gavelin, Johansson* i Kalmar, Nyberg* och Edström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Nordenson, Svärd och Edström, som ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att målmedvetna och konkreta åtgärder i syfte att stimulera
till ökat enskilt sparande just i nuvarande läge äro särskilt angelägna.
Problemet har tidigare varit föremål för utskottets behandling. Riksdagen
har i anslutning till ett utlåtande från utskottet hemställt om ut -

8

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

redning, och en sådan har inom Kungl. Maj:ts kansli verkställts. Det förslag
till sparförordning som framlagts i motionerna I: 217 och II: 289 bygger
även på denna utredning.

Att med generellt verkande medel skapa en »sparvänlig atmosfär» torde
under mer normala ekonomiska förhållanden vara till fyllest för att det till
alla folkgrupper spridda samhällsekonomiskt nödvändiga sparandet skall
komma till stånd. I en inflationstid med dess speciellt ur »penningspararnas»
synpunkt ytterst ofördelaktiga förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen
måste emellertid även extraordinära åtgärder anses befogade.
Nysparandet måste även då framstå som lockande och lönande för
de många enskilda spararna.

Under ovan antydda särskilda omständigheter anser utskottet det försvarligt
att använda skattebetalarmedel i syfte att främja enskilt sparande.

Utskottet är starkt medvetet om svårigheterna att skapa tillfredsställande
kontroll och övervakning utan dyrbar, tidsödande och för spararna
irriterande anordningar.

Mot kontrollkravet måste emellertid ställas nödvändigheten att pröva
åtgärder som kunna ge resultat. Vid den avvägning mellan dessa båda
synpunkter som måste företagas bör enligt utskottets mening hänsyn även
tagas till den omständigheten att ägare till äldre sparande sett sina besparingar
kraftigt reduceras genom inflationen.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte antaga följande:

Förslag

till

Sparförordning.

1 §•

Här i riket bosatt skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 eller
1953 i bank insätter eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring
inbetalar under året sparade medel, äger att under villkor som nedan
sägs av statsmedel erhålla gottgörelse motsvarande 25 procent av de
sparade medlen.

Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast
försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning,
förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning
likställes höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses
som insättning.

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

9

2 §.

Gottgörelse utgår å ett belopp av högst 1 000 kronor för vartdera året
eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna
gemensamt.

Är fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för
den del av premien, som överstiger enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen
åtnjutet avdrag.

3 §.

Gottgörelse utgår endast å vad av sparmedlen kvarstår vid utgången av
år 1955.

4 §.

Den som vill erhålla gottgörelse för banksparande skall före utgången av
sparåret meddela banken detta och tillika uppgiva huruvida han är eller
under året varit gift.

5 §.

Senast den 15 februari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som
har att granska den av spararen avgivna allmänna självdeklarationen, skriftligen
uppgiva det vid närmast förflutna årsskifte kvarstående belopp av
dennes under året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.

Enahanda uppgift skall banken lämna senast den 15 februari 1954.

Finner taxeringsnämnden, att det av banken uppgivna beloppet helt eller
delvis icke utgör sådant sparande för vilket gottgörelse må utgå, har nämnden
att i rekommenderat brev lämna såväl spararen som banken uppgift
om rätt belopp.

6 §.

Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald försäkringspremie
har att vid avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets
namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under
året erlagda premien.

Överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa
i 2 § angivna belopp, skall gottgörelse i första hand utgå å bankmedlen.

Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse för
erlagd premie, har nämnden att tillställa denne sparbevis, innehållande
uppgift om namn å försäkringsbolag, där kapitalförsäkring tecknats, nummer
å försäkringsbrev, erlagd premie samt belopp för vilket gottgörelse
må utgå.

7 §.

Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma
det belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken.
Beloppet skall vara till riktigheten bestyrkt av för banken av offentlig myndighet
förordnad revisor eller allmänt ombud.

10

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.

Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av försäkringsbolag,
där spararen har försäkring.

Utbetalas försäkringsbelopp tidigare på grund av dödsfall, må sparbeviset,
om så påfordras, inlösas i samband med utbetalningen.

Vad försäkringsbolag utgivit som gottgörelse äger bolaget utbekomma
av statsmedel.

8 §.

Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna
från statlig och kommunal inkomstskatt.

9 §.

Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning
skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar
gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.

10 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

2) av herrar De Geer, Schmidt och Nyberg.

Stockholm 1952 Ivar HaeggstrÖms Boktryckeri A. B.

521215