Bankoutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa åtgärder
för främjande av kapitalbildningen i landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 352 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 477 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl. föreslås riksdagen »att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet av en utredning, inkluderande
företrädare för arbetsmarknadens parter och med uppdrag att anlita inoch
utländsk expertis med sakkunskap på i motionen berörda områden,
i syfte:

1) att undersöka förutsättningarna för att genom skattereformer stimulera
tillämpningen inom det enskilda näringslivet av vinstandelssystem
med särskild hänsyn till angelägenheten att främja kapitalbildningen genom
att bereda de anställda ökade möjligheter till sparande och uppnå större
effektivitet i produktionen,

2) att undersöka förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag i branscher, där de befinna sig i en
effektiv konkurrens med enskilda företag på lika villkor,

3) att pröva möjligheterna och lämpligheten av sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att utvecklingen av ny företagsamhet och därtill knuten
kapitalbildning underlättas,

4) att undersöka det allmännas möjligheter att genom en ändring eller
komplettering av rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag
med låga aktievalörer eller andra liknande institutioner i avsikt
att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares sparande och
öka tillgången på aktivt kapital,

5) att framlägga de förslag till åtgärder, vartill utredningen föranleder.»

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt förslag,

får utskottet hänvisa till motionen 11:477.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret. Därjämte ha Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Stockholms handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Kooperativa förbundet beretls tillfälle avgiva yttranden i ärendet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 saml. Nr 20.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Tidigare behandling i riksdagen av frågan om utredning rörande

vinstandelssystem.

I motion II: 226 vid 1949 års riksdag föreslogo herrar Stå hl och Widén,
att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande principerna och metoderna för nya former
av samarbete mellan arbetsmarknadens parter, närmast med sikte på
i utlandet och här hemma prövade olika system av meddelägarskap och
vinstandelssystem; allt i produktionsstimulerande och för näringslivets parter
vägledande syfte.

Motionen behandlades av andra kammarens andra tillfälliga utskott (uti.
nr 8), som inhämtade yttranden däröver från Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Tjänstemännens
centralorganisation och Handelns arbetsgivareorganisation. Samtliga
hörda organisationer avstyrkte motionen.

För egen del anförde utskottet, att ej heller utskottet kunde finna, att
de skäl, som anförts i motionen för en utredning, vore tillräckligt bärande.
Enligt utskottets mening vore det dock ytterst även vid ett vinstandelssystem
ett löneproblem det gällde. Arbetsmarknadens parter hade hittills
visat sig kunna lösa sådana problem utan inblandning från statens sida
och borde kunna lösa även detta, i den mån det kunde kräva en lösning.
Ej heller i övrigt hade det, såvitt utskottet kunde finna, i motionen framförts
några övertygande skäl för en utredning i hithörande spörsmål. Utskottet
hemställde därför, att motionen ej måtte till nagon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av herrar Andersson
i Långviksmon, Rosén och Christenson i Malmö, i vilken pa anförda skäl
hemställdes, att andra kammaren måtte för sin del besluta att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande principerna och metoderna för nya former av samarbete
mellan arbetsmarknadens parter, närmast med sikte på i utlandet
och här hemma prövade olika system av meddelägarskap och vinstandelssystem,
allt i produktionsstimulerande och för näringslivets parter vägledande
syfte.

Vid utlåtandets föredragning i andra kammaren bifölls utskottets hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

3

Remissyttrandena över motionerna.

1. Allmänna synpunkter.

Fullmäktige i riksbanken anföra, att fullmäktige i likhet med motionärerna
självfallet hyste det största intresse för att det enskilda sparandet
ökades, bl. a. med hänsyn till att detta utgjorde en förutsättning för att
önskvärda investeringar inom det privata näringslivet skulle komma till
stånd. Fullmäktige ansåge därför, att det enskilda sparandet borde lämnas
det stöd från statens sida, som kunde vara rimligt i jämförelse med andra
angelägna intressen. Fullmäktige ville emellertid i förevarande sammanhang
inskränka sig till att till behandling upptaga de olika förslag, som
i motionerna framfördes och som enligt motionärerna syftade till att
söka underlätta saoant enskilt sparande, som kunde påräknas för riskbärande
investeringar.

Såsom närmare framgår av det följande, ha fullmäktige avstyrkt samtliga
de i motionärernas hemställan framförda förslagen.

Enligt vid fullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets
behandling inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson,
som uttalade.

Allmän enighet torde råda därom, att för en fortsatt välståndsutveckling
med tryggande av hög och jämn sysselsättning och stabil prisnivå utgör
en ökning av sparandet i samhället en nödvändig förutsättning. Med understrykande
av den grundläggande betydelse för de senaste mansåldrarnas
framåtskridande, som den högre tekniken, den förbättrade skolbildningen,
den rikligare kapitaltillgången samt den ekonomiska friheten haft, skisseras
i motionerna olika metoder att främja kapitalbildningen. Tyngdpunkten
har därvid lagts vid främjandet av det personliga sparandet —
framför allt de mindre inkomsttagarnas sparande — och vid att tillgången
på riskbärande kapital blir av tillfredsställande storleksordning.

De metoder, som där rekommenderas — vinstandelssystemet och investeringsbolag
med låga aktievalörer — har enligt min mening påtagliga
fördelar ur ovan angivna synpunkter. Löntagarnas och de mindre inkomsttagarnas
sparmöjligheter underlättas, en även ur social synpunkt berättigad
målsättning. Det måste även anses angeläget att underlätta de mindre inkomsttagarnas
möjligheter att ge sitt sparande den placering i realvärde,
som aktiesparandet innebär.

Även möjligheterna och lämpligheten av sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att utvecklingen av ny företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning
underlättas, bör prövas. Detta problem, vars angelägenhet knappast
kan bestridas, bör givetvis ses på längre sikt och utan påverkan av
det dagsaktuella lägets speciella ekonomiska villkor.

Åberopande dessa synpunkter tillstyrker jag ifrågavarande motions yrkande
om utredning.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att i de förevarande motionerna
framställts sins emellan tämligen olikartade förslag, vilka dock alla hade
det gemensamma syftet att främja en ökad kapitalbildning genom enskilt
sparande. Betydelsen av en sådan ökning kunde saväl med hänsyn till
näringslivets som det allmännas stora kapitalbehov icke nog kraftigt understrykas,
även om man under nuvarande av inflationistiska spänningar påverkade
ekonomiska förhållanden dessutom måste bygga på det sparande,
som ernåddes genom statliga budgetöverskott. Överbalansering av budgeten
vore nämligen i rådande läge en viktig förutsättning för återställande
av ett stabilt penningvärde, vilket i sin tur vore nödvändigt för en väsentlig
ökning av det enskilda sparandet.

Sammanfattningsvis anföra fullmäktige, att de ifrågavarande motionerna
innefattade tankar och uppslag, vilka syntes fullmäktige i och för sig
värda beaktande, men att fullmäktige icke funne påkallat, att från statsmakternas
sida för närvarande vidtoges någon särskild åtgärd för främjande
av motionernas syfte.

Enligt vid fullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets
behandling inom fullmäktige, anfördes var för sig reservation av
herrar Hagberg och Svensson, vilken senare uttalade följande till protokollet.

Ett studium av den ekonomiska utvecklingen under de senaste mansåldrarna
visar att den avgörande faktorn för en fortsatt höjning av levnadsstandarden
är en fortgående stegring av produktiviteten. Att slå vakt om
de välståndsbildande krafterna och befrämja deras utnyttjande i ett samhälle
nxed frihet och socialt ansvar framstår därför som en huvuduppgift
för samhällets ekonomiska politik. Kapitalbildningens problem diksom
frågan om förhållandet mellan de anställda och de företag, vari de arbeta,
bli de spörsmål, som då komma i förgrunden.

Såsom framhållits i motionerna kan en tillfredsställaixde lösning av de
mycket trängande investeringsproblemen endast uppnås genom en sådan
ökning av sparandet, att det medger en större total investeringsvolym.
Inte minst gäller det att den del av sparandet, som kan påräknas för
riskbärande investeringar, blir av tillfredsställande storleksordning. I hög
grad angeläget är det att mildra de hinder för nygrundade företag, som
beskattningen för närvarande lägger.

Såsom vidare framhålles i motionerna, måste den roll för framåtskridandet
på längre sikt, som de mycket vida möjligheterna till bildandet
av enskilda storförmögenheter spelade under tidigare årtionden, i fortsättningen
fyllas på andra vägar, om icke välståndsutvecklingen skall avstanna.
En väg till sparande i en i vårt land hittills i mycket liten utsträckning
prövad form synes erbjuda sig i vinstandelssystemet, vilket
sedan länge i skiftande former och i många fall med tillfredsställande
resultat kommit till användning i utlandet.

Förutsättningarna för användningen av detta system i vårt land bör
därför undersökas. Därvid bör särskilt beaktas vinstandelssystemets möjligheter
att åstadkomma ett ökat sparande hos de anställda. Möjligheterna

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

5

att genom skattereformer uppmuntra tillämpning av vinstandelssystem^
bör prövas liksom förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag i branscher, där de befinner sig i effektiv
konkurrens med enskilda företag på lika villkor. Några farhågor för
en strukturförändring av sparandet med ogynnsamma konsekvenser synes
härvid inte behöva uppstå, alldenstund frågan gäller att erhålla ett tiUtskott
till det nuvarande — relativt otillräckliga — sparandets, totala volym.
Den omfördelning av sparandet till löntagarnas och de mindre inkomsttagarnas
förmån, som vinstandelssystemet kan medföra, utgör å andra
sidan en omständighet som talar för detta system.

En annan form för stimulans åt mindre eller medelstora inkomsttagare
till sparande, som utvecklats i större utsträckning utomlands, särskilt i
USA, än i vårt land, utgör bildandet av investeringsholag, varigenom en
bredare allmänhet får möjlighet att på ett betryggande sätt placera sparmedel
i aktier av små valörer. Förutsättningarna och möjligheterna att
främja tillkomsten av investeringsholag med låga aktievalörer bör särskilt
med hänsyn till vikten av att skapa en fördelaktig form för mindre
inkomsttagares aktiesparande undersökas.

Av det jag här anfört framgår, att jag ansett mig böra tillstyrka den
i förevarande motioner föreslagna utredningen.

Härjämte lät ordföranden herr örne till protokollet anteckna följande
särskilda uttalande.

En överbalansering av budgeten har, i motsats till vad många ekonomer
antagit, icke visat sig vara något verksamt medel mot penningvärdesförsämringen.
överbalanseringen har nämligen åstadkommits, icke såsom
riktigt vore, genom begränsning av statens utgifter, utan genom att öka
skattebelastningen på individer och företag. Då de så ökade statsinkomsterna
användas till ständigt ökade statsutgifter eller till statliga investeringar,
åstadkommes genom överbalanseringen ingen avsevärd minskning
av den totala efterfrågan på varor och tjänster. En sådan minskning av
betydande mått är dock en förutsättning för stabiliserat penningvärde.

Svenska bankföreningen uttalar, att föreningen i stort sett kunde lämna
sin anslutning till de av motionärerna angivna allmänna premisserna för
de framställda utredningsyrkandena. Det vore sålunda jämväl enligt bankföreningens
mening riktigt, att det totala sparandet och framför allt sådant
sparande, som kunde påräknas för riskbärande investeringar, vore beklagligt
ringa i förhållande till näringslivets och det allmännas investeringsbehov.
I likhet med motionärerna ansåge också Bankföreningen, att åtgärder
torde vidtagas för underlättande av kapitalbildningen och minskande
av de nuvarande svårigheterna för bildande och utvecklande av nya företag.
Motionärernas uppfattning om det nuvarande skattetryckets destruktiva
inflytande på kapitalbildningen delade Bankföreningen helt, liksom deras
övertygelse att ett genomförande av de av 1949 års skattekommittés majoritet
framförda skattesänkningsförslagen ävensom av vissa av de reservationsvis
framförda förslagen skulle befrämja en ökning av det enskilda
sparandet.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att de i motionerna berörda
frågorna vore av stort intresse både i dagens läge och på längre sikt. Från
de synpunkter Sparbanksföreningen hade att tillvarata hade föreningen
icke något att erinra mot att frågorna bleve föremål för utredning.

Svenska jordbrukskreditkassan anför, att de spörsmål som avhandlades i
förevarande motioner låge vid sidan av jordbrukskreditkassans egentliga intresseområde.
Det undandroge sig därför kassans bedömande, huruvida
den i motionerna föreslagna utredningen nu borde komma till stånd.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att organisationen
i princip vore helt enig med motionärerna om nödvändigheten av att stimulera
sparandet inom landet.

Uppenbarligen hade de senaste årens bristande samhällsekonomiska balans
till stor del berott på att sparandet varit otillräckligt i förhållande till
det totala investeringsbehovet. Ej minst syntes — vilket motionärerna framhållit
— den del av sparandet böra stimuleras, som kunde påräknas för
riskbärande investeringar inom näringslivet.

Att sparandet under senare år varit otillräckligt, syntes bl. a. bero på att
den allmänna ekonomiska utvecklingen och statsmakternas ekonomiska
politik knappast verkat uppmuntrande på det enskilda sparandet. Penningvärdets
oavlåtliga försämring och det utomordentligt hårda skattetrycket
hade här i förening inverkat. Enligt organisationens mening borde därför
åtgärder för stimulerande av sparviljan främst inriktas på dessa områden
och framför allt på en minskning av skattetrycket.

Sveriges grossistförbund anser det i likhet med motionärerna vara en huvuduppgift
för samhällets ekonomiska politik att slå vakt om de välståndsbildande
krafterna och befrämja deras utnyttjande i ett samhälle med frihet
och socialt ansvar. Det vore för den skull av utomordentlig vikt att den
ekonomiska politiken inriktades så att man genom en utvidgad kapitalbildning
skapade underlag för en gynnsam produktionsutveckling. En uppmuntran
av det enskilda och allmänna sparandet framstode i detta sammanhang
såsom särdeles betydelsefullt.

Såsom förbundet i andra sammanhang framhållit utgjorde den otillräckliga
sparviljan en av orsakerna till den bristande balansen i vårt lands ekonomiska
liv. Framför allt hade det enskilda individuella sparandet icke utvecklats
i takt med den fortgående höjningen av levnadsstandarden. Bristen
på kapital för riskbärande investeringar hade kanske i särskilt hög grad
blivit accentuerad under de senaste åren.

Sveriges köpmannaförbund har förklarat sig helt dela de allmänna synpunkter
som anföras av motionärerna.

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

7

Stockholms handelskammare säger sig självfallet dela motionärernas uppfattning
om vikten av ett ökat enskilt sparande, framför allt för riskbärande
investeringar. Den ville särskilt stryka under motionärernas påpekande
av den nuvarande skattepolitikens ogynnsamma inverkan på sparandet
och de därigenom uppkomna svårigheterna att grunda och utveckla
nya företag. Utan tvivel vore det i första hand genom en ändrad inställning
i fråga om skattepolitiken i förhållande till sparandet, som kapitalbildningens
problem skulle lösas. Att detta problem i och för sig hade den
betydelse, att det påkallade statsmakternas uppmärksamhet, funne Handelskammaren
uppenbart.

Om Handelskammaren sålunda kunde instämma i motionens syfte, ställde
sig kammaren däremot tveksam till de medel, som — vid sidan av allmänna
skattelättnader för sparkapitalet — diskuterades för att realisera
detta.

Handelskammaren funne sig icke kunna tillstyrka en utredning baserad
på de begränsade förutsättningar och med det begränsade syfte som motionärerna
i sin hemställan till riksdagen förordat. Om den föreliggande
motionen skulle resultera i en utredning, borde denna enligt Handelskammarens
mening icke begränsas till några vissa metoder för att främja kapitalbildningen
utan vidgas till att förutsättningslöst undersöka på vilka
olika vägar den för hela vår produktiva utveckling så betydelsefulla frågan
om beredande av tillgång på kapital för företagsamheten, särskilt sådan
av riskbetonad natur, bäst skulle kunna lösas.

Svenska arbetsgivareföreningen instämmer i de allmänna synpunkter, som
återfinnas i motionernas inledning, rörande förutsättningarna för en lösning
av de aktuella och långsiktiga investeringsproblemen. I likhet med
motionärerna ansåge föreningen det vara ostridigt, att en ökning av investeringsvolymen
endast kunde åstadkommas genom ett ökat sparande. Föreningen
vore likaledes enig med motionärerna om nödvändigheten av att
det sparande, som stode till förfogande för riskbärande investeringar, bleve
av tillfredsställande storleksordning.

Föreningen instämde i motionärernas slutsats, att en allmän skattesänkning
vore en nödvändig förutsättning för ökat sparande. Likaledes kunde
föreningen ansluta sig till uppfattningen, att såsom ett andra led i åtgärderna
för främjande av kapitalbildning borde ingå en premiering av enskilt
småsparande. Då emellertid motionärernas syfte vore att säkra tillgången
på riskvilligt kapital, syntes det föreningen minst lika angeläget, att eu
premiering skedde även av sparande av större omfattning — således icke
enbart av vad som skulle kunna betecknas såsom småsparande.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

2. Motionernas förslag om utredning angående förutsättningarna dels
för att genom skattereformer stimulera tillämpningen inom det enskilda
näringslivet av vinstandelssystem med särskild hänsyn till angelägenheten
att främja kapitalbildningen genom att bereda de anställda ökade möjligheter
till sparande och uppnå större effektivitet i produktionen, dels för vinstandelsmetodernas
tillämpning inom av det allmänna ägda företag i branscher,
där de befinna sig i en effektiv konkurrens med enskilda företag på lika
villkor.

Fullmäktige i riksbanken anföra, att det icke vore alldeles givet att ett
mera allmänt införande av vinstandelssystemet skulle komma att medföra
en ökning av det totala sparandet inom landet. Även ur andra synpunkter
torde man med fog kunna ställa sig tveksam rörande fördelarna av en
dylik åtgärd. Att statsverket skulle, utan att arbetsmarknadens parter vore
överens om att rekommendera införande av ett vinstandelssystem, igångsätta
en utredning som skulle syfta till att uppmuntra ett sådant system
syntes näppeligen böra ifrågakomma. Det måste för övrigt anses tvivelaktigt,
om staten — såsom motionärerna förutsatt — borde genom skattereformer
(skattelättnader) särskilt understödja en sådan speciell form av
sparande, varom här vore fråga. Jämväl sparande i annan form än den
här avsedda tjänade direkt eller indirekt produktionen inom landet. Av det
anförda torde följa att fullmäktige icke heller ansåge sig böra tillstyrka, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning angående vinstandelssystemets
tillämpning inom vissa av det allmänna ägda företag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ställa sig synnerligen tveksamma till förslaget
att genom skattelättnader uppmuntra det speciella sparande som de
anställda skulle åstadkomma i anslutning till ett vinstandelssystem. Fullmäktige
ansåge det principiellt oriktigt att ensidigt gynna vissa sparformer;
från det blygsamma stöd, som i form av vinstutlottning lämnades lönsparandet,
kunde i detta sammanhang bortses. Varje sådant ensidigt gynnande
vore nämligen ägnat att åstadkomma en snedvridning av sparandet i stort
och medföra krav från andra sparformer på motsvarande gynnsam behandling.
I och för sig syntes emellertid sparande enligt ett vinstandelssystem
innebära en riktig tanke, men denna syntes fullmäktige böra, om
förutsättningar eljest därför förefunnes, utan statligt stöd växa fram av
sig själv under samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Härmed ansåge
sig fullmäktige ha tagit ståndpunkt jämväl till yrkandet om en undersökning
av förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning inom
av det allmänna ägda företag i branschen, där de befunne sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag på lika villkor.

Svenska bankföreningen förklarar sig sakna anledning att närmare uppehålla
sig vid frågan om lämpligheten eller möjligheten av att i någon större

Dankoutskottets utlåtande nr 20.

9

utsträckning inom företagen tillämpa ett vinstandelssystem vid sidan av
den avtalade lönen för tjänstemän och arbetare. Bankföreningen ställde
sig emellertid snarast skeptisk till genomförbarheten av denna tanke, bland
annat med hänsyn till de ojämnheter i anställningsförmånerna för likartat
arbete hos skilda företag som systemet skulle medföra.

Emellertid ville bankföreningen icke ifrågasätta annat än att det i enstaka
fall kunde tänkas vara lämpligt med en anställningsform som innebure
ett visst delägarskap för de anställda eller som eljest tillförsäkrade
dem viss andel i företagets vinst. Särskilt torde detta kunna vara fallet i
fråga om vissa slag av småindustrier. Detta borde emellertid i så fall vara
eu sak uteslutande mellan företaget och dé anställda, utan inblandning
eller påverkan från statens sida. Vad som utgåves till de anställda i och för
deras anställning torde väl, även om det hade formen av vinstandelsutbetalning,
redan med nuvarande skattelagstiftning vara avdragsgillt vid företagets
egen taxering. Och att genom skattefrihet uppmuntra de anställda
till att låta uppburna vinstandelar innestå viss tid på något slags sparkonto
skulle, frånsett den administrativa otympligheten, innebära ett så väsentligt
avsteg från gängse beskattningsnormer, att det icke borde kunna komma
i fråga i detta sammanhang. Det borde måhända också, med anledning
av motionärernas framhållande av Förenta staterna som pionjärland på
detta område, erinras om att Bankföreningen veterligt de försök till realiserande
av vinstandelsprincipen, som där skett, ägt rum utan varje ingripande
från statens sida.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att det i första hand syntes
böra ankomma på arbetsmarknadens parter och deras organisationer att
taga ställning till frågan om ett vinstandelssystem. Innan detsamma blivit
prövat inom svenska förhållanden, syntes anledning ej föreligga för det
allmänna att taga befattning med frågan.

Sveriges industriförbund framhåller, att förbundet — med allt erkännande
av den positiva tankegången i motionerna — likväl måste ställa sig
frågande inför möjligheten att detta mycket komplicerade spörsmål skulle
rullas upp såsom en skattefråga och ifrån den i motionen angivna huvudsynpunkten,
nämligen av att befordra nybildningen av kapital. Förbundet
befarade att de utomordentligt betydelsefulla och svåra lönepolitiska och
lönetekniska spörsmål, som vore förknippade med vinstandelssystemet,
skulle i viss mån komma att undanskymmas i en utredning med den av
motionärerna tänkta uppläggningen.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att organisationen
icke delade motionärernas åsikt att vinstandelssystemet skulle vara ur
alla synpunkter värdefullt. För hantverkets och den mindre industriens del

10

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

torde i varje fall nämnvärt intresse saknas för en dylik isolerad premiering.
Småföretagen skilde sig ofta från de större i fråga om sättet för sin finansiering.
Aktiebolagsformen vore sålunda ännu ej allmänt förekommande.
Däremot vore kompanjonskap mellan två eller flera delägare relativt vanligt.
Gränsen mellan denna finansieringsform och den av motionärerna
förordade torde för småföretagens del komma att visa sig svår att i praktiken
fixera, vilket torde inverka på möjligheterna att genomföra en eventuell
särlagstiftning för sparande enligt vinstandelssystemet. Skulle man
genom skattereformer premiera det enskilda sparandet, finge självfallet
bestämmelserna ej utformas s^ att en form av sparande premierades, medan
en annan icke berördes. Organisationen hänvisade till den av motionärerna
omnämnda svårigheten i fråga om nygrundning och utveckling av nya företag,
vilken för övrigt i stor utsträckning skedde i småföretagsamhetens form
och ifråga om vilken en skattelättnad vore utomordentligt aktuell. Lämpligheten
av att de anställda utöver fastställd lön jämväl skulle kunna erhålla
annan ersättning från företaget torde även ur andra synpunkter kunna
diskuteras. Organisationen hade intet att erinra mot att en utredning i
frågan komme till stånd men hade innan så skett velat precisera sin principiella
uppfattning i denna fråga.

Sveriges grossistförbund erinrar om att i vårt land vid övervägandena för
och emot vinstandelssystemet den synpunkten ofta framförts, att detta
skulle ingripa mot en traditionell linje i svenskt avtalsväsen, nämligen att
en likartad arbetsinsats skulle betalas lika oavsett var den skedde. Man
hade även emot systemet som sådant framhållit, att detsamma måhända
skulle kunna vara av värde under goda konjunkturer, då företagen ginge
med vinst, men att däremot lätt komplikationer och misshälligheter kunde
uppstå under en lågkonjunktur, då det icke funnes någon vinst att fördela.

Självfallet vore att man icke utan vidare kunde utgå ifrån att förutsättningarna
för genomförandet av vinstandelssystemet här i Sverige i varje
fall för närvarande vore desamma som exempelvis i Förenta staterna.
Trots detta syntes vinstandelsidén innebära så väsentliga psykologiska och
ekonomiska värden, att starka skäl syntes tala för att densamma i större
utsträckning prövades i vårt land. Ur många synpunkter vore det fördelaktigt
om de anställda i större utsträckning finge möjligheter att bliva ekonomiskt
intresserade i sina respektive företag icke enbart som löntagare.
De enskilda individerna skulle därigenom få större intresse av det företag,
i vilket de arbetade, och själva var och en på sin post medverka till dess
rationalisering och effektivisering.

Alltjämt torde emellertid de enskilda individernas intresse och kunskaper
i de ekonomiska sammanhangen och näringslivets struktur och kommersiella
metoder vara relativt obetydliga. En vidgad upplysning härom genom

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

11

politiska sammanslutningar, de stora folkrörelserna och naturligtvis även
undervisningsväsendet vore utan tvivel på sin plats och torde, såvitt förbundet
kunde se, vara av värde för att ernå ökad förståelse för vinstandelssystemets
verkliga innebörd, nämligen att skapa en på individuella och fria
insatser grundad gemensam ansvarskänsla för utvecklingen av vårt materiella
välstånd och därmed undanröjandet av de rester av klasskillnadsbegrepp,
som alltjämt i viss utsträckning syntes kvarstå i vårt samhälle.

Enligt förbundets bestämda uppfattning borde frågan om vinstandelssystemets
genomförande i vårt land i princip lösas av vederbörande parter.
Oberoende härav kunde det emellertid vara lämpligt att olika åtgärder vidtoges
i ändamål att skapa ökad kunskap om vinstandelssystemet som sådant
och dess verkningar i praktiken. Förbundet vore för sin del benäget
att tro, att detta främst borde ske genom ökad upplysningsverksamhet
rörande näringslivets funktion och arbetssätt samt om produktivitetens
betydelse för vår samhällsekonomi. Detta uteslöt emellertid icke att den av
motionärerna föreslagna utredningen inriktades på vissa speciella frågor
sammanhängande i främsta rummet med en reformering av vårt skattesystem.

Sveriges köpmannaförbund vill icke resa några invändningar mot att en
utredning göres i ifrågavarande hänseende, önskvärt hade likväl enligt
förbundet varit att motionärerna närmare utvecklat hur vinstandelssystemet
enligt deras uppfattning nu lämpligen skulle vara uppbyggt för att
bäst passa svenska förhållanden samt även belyst detsammas praktiska
betydelse, framför allt för de anställdas del. Vidare ville förbundet icke
underlåta att framhålla att det i många hänseenden ställde sig frågande
till huruvida förutsättningar verkligen förelåge för förslagets genomförande.
Huruvida de politisk-psykologiska hindren mot att aktualisera förevarande
fråga förlorat betydelse i den utsträckning motionärerna låtit antyda,
torde i första hand remissyttrandena och sedermera den ev. utredningen
ge vid handen. Förutom farhågor för att skattelindring, ev. skattefrihet
för de anställdas vinstandelar komme att möta många ur teknisk
synpunkt svårlösta problem ville förbundet även uttala vissa betänkligheter
mot att ökat sparande eftersträvades bli åvägabringat genom punktvis insatta
reformer, som tillika särskilt vad gällde skattelättnaderna skulle bli
tillämpliga blott för viss kategori inkomsttagare. Risker funnes också för
att systemet även inom denna kategori kunde komma att i anledning av
ev. skattepremiering möta invändningar ur rättvisesynpunkt, då ju resultaten
av företagens drift ingalunda enbart föranleddes av de anställdas
prestationer utan i betydande utsträckning vore beroende av företagsledningarnas
olika kompetens och förutseende in. m. och av de för olika
branscher varierande konjunkturerna.

12

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Stockholms handelskammare anför, att det knappast vore troligt att ett
på av motionärerna angivet sätt premierat vinstandelssystem för de anställda
skulle kunna på något avgörande sätt bidraga till att främja sparandet
till ny företagsamhet. I den mån som vinstandelarna finge kvarstå inom
företaget, tillfördes detta icke något nytt kapital, försåvitt man icke förutsatte,
att beloppen eljest skulle utdelas till aktieägarna. Med den försiktiga
utdelningspolitik, som företagen förde, torde en sådan förutsättning icke
vara grundad i de verkliga förhållandena. — Om åter vinstandelar tillfördes
de anställda kontant torde väl sannolikheten vara mindre för att beloppen
sparades än om de finge kvarstå inom företaget.

Handelskammaren fortsätter.

Om Handelskammaren sålunda icke tror på att vinstandelssystemet skulle
kunna få någon större betydelse för kapitalbildningen, innebär detta givetvis
icke något omdöme om systemet som sådant. Att här gå in på någon
närmare diskussion av detta vittutseende problem är icke möjligt. Så mycket
torde väl dock kunna sägas, att detta system knappast passar vare sig med
konstruktionen hos vårt bolagsväsen eller med den solidariska lönepolitik,
som karakteriserar arbetsmarknaden i vårt land. Om ett vinstandelssystem
mera allmänt skulle införas, skulle det dessutom sannolikt snarare motverka
än främja ny företagsamhet. Det skulle nämligen troligen bli de
gamla och välkonsoliderade företagen, som komme att lämna de största
vinstandelarna, varigenom svårigheterna för nya företag att hävda sig i
konkurrensen om arbetskraften med de äldre, för den bästa arbetskraften
mera lockande företagen skulle skärpas.

Att det emellertid i särskilda fall kan finnas motiv för att de anställda
tillförsäkras delägarskap i företaget i form av vinstandel eller på annat
sätt, visa erfarenheterna både inom och utom landet. Detta gäller framför
allt mindre företagsamhet inom industri och handel, där ett delägarskap
verkligen kan få en icke endast formell utan också reell innebörd, i dylika
fall skulle det antagligen kunna bidraga till att stärka samhörigheten med
företaget och att öka prestationerna. Men det saknas både förutsättningar
och anledning att söka genom statliga åtgärder forcera en sådan utveckling.
Det bör överlämnas åt arbetsgivare och anställda att lösa detta problem,
om och i den mån som psykologiska och andra förutsättningar härför föreligga.
För Handelskammaren ter det sig omotiverat att staten skulle ingripa
till förmån för en viss form för disposition av företagsvinsterna.

Handelskammaren anför vidare, att vad som uppenbarligen föresvävat
motionärerna vore att genom skattefrihet för vinstandelar, som för viss
minimitid bundes i godtagbar sparform, uppmuntra till en tillämpning av
detta system. Såvitt Handelskammaren kunde finna, skulle detta innebära
ett betydande avsteg från gängse skatteprinciper genom att i så fall en
toppinkomst, som eljest beskattades särskilt hårt, skulle behandlas på rakt
motsatt sätt, försåvitt mottagaren avstode från att fritt utnyttja den under
viss tid. Det funnes, såvitt Handelskammaren förstod, ingen anledning att
i beskattningshänseende premiera vinstandelar framför andra inkomster,
som eventuellt bundes på något motsvarande sätt.

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

13

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att vinstandelssystem under
åtskilliga år diskuterats i Sverige. Det vore föreningen bekant, att man inom
vissa akademiska och politiska kretsar hyste vissa sympatier härför. Det
funnes även företagare, som torde vara förhållandevis positivt inställda till
dessa idéer. Gåve man begreppet vinstandel samma vidsträckta betydelse
som vore gängse i USA, kunde åtgärder av samma natur eller med för de
anställda samma resultat sedan länge anses ha praktiserats i Sverige. Detta
gällde särskilt sådana vinstdispositioner, som komme större grupper eller
eventuellt samtliga anställda vid ett företag till godo. Sålunda vore det förhållandevis
vanligt, att större och medelstora företag avsatte betydande
belopp av sin bruttovinst för åtgärder till de anställdas fromma, t. ex. uppläggande
av pensionsfonder, inrättande av semesterhem, gåvor till kommunala
institutioner eller föreningar i den ort, där företaget hade sin verksamhet,
eller utan motprestation vidtoge åtgärder, som direkt eller indirekt
komme de anställda till godo. Uppenbarligen vore det dock icke sådana
former av vinstandelssystem som motionärerna syftade till.

Föreningen fortsätter.

Motionärerna förorda ett system grundat på avtal mellan företaget och
de anställda, enligt vilket de anställda efter bestämda regler skola tillföras
en viss andel av företagets vinst. Vidare diskutera motionärerna, att den på
de anställda ankommande andelen av vinsten icke skall konsumeras utan
investeras antingen i det företag, där mottagarna äro anställda, eller i investeringsbolag
eller investeringsfonder.

Föreningen har i olika sammanhang hävdat, att vinstandelssystemet står
i motsättning till kollektivavtalssystemet på den svenska arbetsmarknaden.
I princip skall kollektivavtalet innehålla bestämmelser för alla de förmåner,
kontanta eller in natura, som arbetstagaren har att emotse för utfört
arbete. Föreningen tror för sin del icke på hållbarheten av ett system, som
bygger på rättigheter och skyldigheter vid sidan om avtalen. Erfarenheten
ger klart vid handen, att varje form av förmåner vid sidan av avtalen, som
mera regelbundet utgå till de anställda, förr eller senare inarbetas i avtalen.

Vinstandelssystemet synes vidare kräva kontroll från arbetarnas sida av
företagets ledning och förvaltning, något som föreningen icke kan acceptera.
Vidare skulle systemet på ett allvarligt sätt störa de normer för förhandlingar
om löner och arbetsbestämmelser i övrigt, som sedan länge tilllämpats
i vårt land.

Föreningen har på anförda skäl motsatt sig att statsmakterna vidtaga
åtgärder för att undersöka vinstandelsmetodens tillämpning inom det enskilda
näringslivet. Fn sådan utredning i statsmakternas regi kunde icke
förenas med den här i landet erkända grundprincipen om arbetsmarknadens
frihet, vilken princip föreningen ansåge ytterst viktigt att upprätthålla.

Landsorganisationen uttalar, att det länge stått klart för arbetarna att
en standardförbättring förutsatte en effektivitetshöjning. Denna sats hade
utgjort ledmotivet i de senare årens diskussion kring den fackliga politiken.

14

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Som framginge av landsorganisationens yttrande över motionen II: 226
vid 1949 års riksdag vore man emellertid inom fackföreningsrörelsen enig
om att andel i vinst icke vore en lämplig form för att påskynda en sådan
utveckling.

Motionärerna hade närmast tänkt sig att utredningen skulle överväga
skattelättnader för speciellt sådana vinstandelssystem, som innebure en
ökning av sparandet. Med hänsyn till den betänksamhet som på många håll
funnes för utvidgade engagemang i företagen torde dock eventuella skattelättnader
sannolikt få ringa betydelse för utvecklandet av vinstandelssystem.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har erinrat om att TCO i yttrande
över motionen II: 226 vid 1949 års riksdag anfört, bland annat, att
införande av någon form av meddelägarskap eller dylikt för de anställda
inom vissa områden av näringslivet otvivelaktigt skulle kunna medföra en
ökad produktion. Enligt TCO:s uppfattning tillkom det emellertid arbetsmarknadens
parter att upptaga detta problem till behandling om och när de
själva funno detta påkallat. En lösning av frågor av detta slag skulle nämligen
sannolikt icke stå att vinna utan vederbörligt hänsynstagande till den
lönesättningsmetodik om vilken parterna tidigare träffat överenskommelse.
TCO vore alltjämt av denna principiella uppfattning och kunde inte anse
det påkallat att i dagens läge tillsätta en utredning för undersökning av
huruvida möjlighet förelåge att genom skattereformer stimulera tillämpning
av ett vinstandelssystem eller dylikt inom näringslivet. Enligt TCO:s
uppfattning borde en sådan utredning kunna anstå intill dess arbetsmarknadens
parter själva i någon form hade upptagit förhandlingar inbördes
om ifrågavarande spörsmål. Organisationen ville emellertid å andra sidan
icke motsätta sig att den av motionärerna föreslagna utredningen komme
till stånd.

Kooperativa förbundet erinrar om att ifrågavarande spörsmål varit föremål
för behandling vid 1949 års riksdag i anledning av motionen II: 226.
En genomgång av de nu framförda motionerna ådagalade, att det vore
samma huvudförslag som nu återkommit, ehuru med en speciellt på kapitalbildningens
främjande inriktad motivering. Av förbundet i remissyttrande
över förenämnda motion gjorda principuttalande i frågan framginge,
att förbundet intoge en avvisande hållning i fråga om meddelägarskap och
vinstandel i företagen för de anställda. De synpunkter som utvecklats i de
nu föreliggande motionerna gåve icke anledning att modifiera den tidigare
intagna ståndpunkten.

Förbundet fortsätter.

En fullt frivillig experimentverksamhet med vinstandelssystem inom
privata företag möter helt naturligt i och för sig icke någon gensaga. En
helt annan fråga uppkommer emellertid, därest en dylik verksamhet skulle

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

15

främjas genom bidrag av allmänna medel, på sätt motionärerna ifrågasatt
genom beredande av särskilda skattelättnader både åt företagen i fråga
och åt deras anställda. Det skulle enligt styrelsens mening vara stötande
för den allmänna rättskänslan, om en viss form av delägarskap i företagsverksamhet
respektive andel i vinst skulle beredas skattelättnader enbart
därför att vederbörande förmånstagare vore anställda i företaget i fråga.
I jämförelse med andra former för delaktighet i vinsten respektive för
äganderättens spridning bland de breda samhällslagren, främst den kooperativt
organiserade företagsverksamheten, skulle sålunda vinstandelssystem
för de anställda direkt gynnas i skattehänseende. Styrelsen vill i detta sammanhang
erinra om att arbetare, jordbrukare och tjänstemän i vårt land
skapat mycket omfattande kooperativa företag, som icke haft några skatteprivilegier
att tacka för sin framgång. Hela den konsumentkooperativa företagsverksamhet
har — för att nämna'' ett exempel -— vuxit fram i fri tävlan
på lika villkor med det privata näringslivet. Just den kooperativa företagsamheten
erbjuder, som styrelsen redan tidigare framhållit, medborgarna
alla möjligheter att i demokratiska former öva inflytande på näringslivet
genom delägarskap och genom andel i på verksamheten uppstående
överskott. Detta är — som styrelsen betonade redan i sitt remissyttrande
år 1949 — i själva verket den enda lösning av delägarskapets problem som
fullt ut tillvaratar konsument- och samhällsintresset. Att som i motionerna
ifrågasatts utbetalda vinstandelar till anställda i företagen skulle kunna
undantagas från beskattningen både hos företaget och hos mottagaren
skulle i realiteten innebära en diskriminering i skattehänseende gentemot
all företagsverksamhet, som icke tillämpade ett dylikt vinstandelssystem
och sålunda även gentemot den utan allt statsstöd verksamma konsumentkooperationen.

Förbundet anför, att redan den nu åberopade jämförelsen gjorde det
mindre lämpligt att en utredning med av motionärerna angivet syfte företoges.
Härtill komme emellertid att ett genomförande av en skattebefrielse
eller av väsentliga skattelättnader vid tillämpningen av något slag av vinstandelssystem
skulle öppna möjligheter till missbruk i en omfattning, som
vore ägnad att skapa mycket stora fiskala och kontrolltekniska svårigheter.
Med hänsyn till det anförda avstyrktes den av motionärerna begärda utredningen
om skattelättnader för vinstandelssystem.

3. Motionernas förslag om utredning angående möjligheterna och lämpligheten
av sådana ändringar i skattelagstiftningen att utvecklingen av ng
företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning underlättas.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat sig icke vara beredda att tillstyrka
en utredning i berörda syfte. Utan att i detta sammanhang närmare vilja
ingå på frågan om önskvärdheten av att i nuvarande läge särskilt uppmuntra
ny företagsamhet framhålla fullmäktige, att det syntes ligga i sakens
natur att Kungi. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet
om verkningarna i olika hänseenden av olika skatteformer.

16

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Landsorganisationen anför, att de senaste årens omfattande nybildningar
av företag ej gåve belägg för påståendet att företagsbeskattningen försvårade
nystartande av företag. För vissa typer av företag torde det dock enligt
landsorganisationen vara riktigt att företagsbeskattningen verkar hämmande
på risktagandet. Det kunde därför finnas anledning att göra en översyn
av skattebestämmelsema i detta hänseende. Detta borde dock ske i
den planerade nya skatteutredningen, som borde taga upp frågan om företagsbeskattningens
inverkan på produktionen) i dess helhet. Någon särskild
utredning torde därför enligt Landsorganisationen icke behöva tillsättas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra, att fullmäktige särskilt med tanke
på utvecklingen på längre sikt i princip kunde ansluta sig till det i motionerna
framförda önskemålet om en undersökning i ifrågavarande hänseende.

Svenska bankföreningen har anslutit sig till motionärernas yrkande men
framhållit, att detta yrkande knappast torde vara av beskaffenhet att böra
prövas på grundval av förevarande, till bankoutskottet överlämnade motioner.

Sveriges industriförbund hänvisar till innehållet i det av näringslivets
skattedelegation utarbetade och av förbundet åberopade yttrandet över 1949
års skatteutrednings betänkande. Förbundet understryker därutöver, att
skattedelegationen ansett att den ringa skattelindring som av skatteutredningen
föreslagits snarast möjligt borde följas av en väsentligt större lättnad
i det direkta skattetrycket. Förbundet förordar livligt, att den i utredningens
betänkande föreslagna undersökningen rörande införande av en
allmän indirekt beskattning snarast möjligt kommer till stånd.

Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund tillstyrka förslaget
om en utredning.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar, att föreningen intet har att
erinra mot att man i samband med den fortlöpande översynen av skattelagstiftningen
prövar möjligheterna och lämpligheten av ändringar i beskattningsreglerna
i av motionärerna angivet syfte.

4. Motionernas förslag om utredning rörande det allmännas möjligheter
att genom en ändring eller komplettering av rådande lagstiftning underlätta
tillkomsten av investeringsbolag med låga aktievalörer eller andra liknande
institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares
sparande och öka tillgången på aktivt kapital.

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, om den här avsedda sparformen
särskilt lämpade sig för mindre inkomsttagare. Man måste utgå från att

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

17

de sparare, som här åsyftades, i allmänhet saknade möjlighet att bedöma
värdet, åtminstone på längre sikt, av de aktier som investeringsbolaget ägde
och därmed också av värdet å aktierna i investeringsbolaget. I den män
här avsedda sparare önskade förvärva aktier i investeringsbolag, torde de
för övrigt redan nu kunna tillgodose denna önskan, eftersom det inom
landet funnes flera välkända investeringsbolag. Men man kunde enligt fullmäktige
utgå från att i regel andra sparformer passade bättre för ifrågavarande
klientel.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att det givetvis ur företagsamhetens
synpunkt vore av vikt att sparandet i aktier uppmuntrades och underlättades.
Några åtgärder i sådant syfte från statens sida torde dock enligt
fullmäktige knappast vara pakallade. Flera välkända investeringsbolag
funnes redan med relativt låga aktievalörer, vilka väl lämpade sig för
småsparare. I den mån så kunde finnas erforderligt för att ernå en ökad
spridning av aktierna bland den stora allmänheten, vore det att förvänta
att dessa bolag genomförde en sänkning av aktievalören. Att på denna
punkt åstadkomma en ändring av sparvanorna hos småspararna torde
endast kunna ske så småningom och under intryck av en målmedveten
propagandaverksamhet. Det undandroge sig fullmäktiges bedömande,
huruvida det sparande i aktier som inom rimlig lid kunde komma från
småspararna kunde bli av sådan omfattning att det skulle få någon större
praktisk betydelse för industriens finansiering. På goda grunder kunde vidare
ifrågasättas, om icke banksparande och sparande i obligationer eller

1 egnahem låge bäst till för den stora allmänheten. Man borde heller icke
förbise, att sparandet hos banker och sparbanker i stor utsträckning komme
företagsamheten till godo, även om det ej skedde som en riskbärande kapitalinsats
på längre sikt.

Svenska bankföreningen påpekar, att åtskilliga investeringsbolag redan
existerade med aktier i så låga valörer, att de väl skulle lämpa sig som
sparobjekt även för små inkomsttagare. Dessa bolags aktier vore också
redan nu i allmänhet spridda på ett mycket stort antal aktieägare. Vad motionärerna
anfört därom att aktieaffärer i regel gjordes i börsposter på 50
stycken, stode heller icke hindrande i vägen för inköp även av de minsta
poster. Tvärtom förmedlades ofta och gärna genom bankernas och mäklarnas
försorg köp och försäljning av mycket små aktieposter.

Däremot vore det riktigt, att aktier i investeringsbolag kunde vara mindre
attraktiva av den anledningen, att gällande banklag förbjöde belåning av
sådana aktier. I det nyligen av 1940 års banklagssakkunniga angivna förslaget
till ny banklag hade emellertid nämnda förbud föreslagits skola hävas
beträffande sådana investeringsbolagsaktier som vore upptagna på
fondbörsens s. k. A: 1 -lista. Ett genomförande av detta förslag skulle väsent 2

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 20.

18

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

ligen eliminera det hinder för en allmännare placering i sådana aktier, som
det nuvarande förbudet onekligen utgjorde.

Bankföreningen vore emellertid i så måtto av samma mening som motionärerna,
att även bankföreningen ansåge det vara en angelägenhet av
stor vikt för näringslivets framtida kapitalförsörjning, att de bredare lagrens
sparande i större utsträckning än hittills kunde såsom riskbärande
kapital ställas direkt i produktionens tjänst. Denna synpunkt gjorde sig alltmera
gällande allteftersom de större inkomsttagarnas möjligheter att förse
näringslivet med sådant kapital omintetgjordes genom den kumulerade
progressiviteten hos såväl den statliga inkomstskatten som förmögenhetsskatten.
Bankföreningen ville dock bestämt avråda från att genom något
slag av statliga åtgärder uppmuntra den stora allmänheten till aktieplaceringar,
av vad slag det vara måtte. Det låge nämligen i sakens natur, att
sådana placeringar åtminstone såtillvida alltid kunde visa sig vara ofördelaktiga,
att placeringen icke skett vid den bästa tidpunkten. Man borde
därför enligt bankföreningens mening, för att icke riskera bakslag, rent
allmänt sett vara ytterst försiktig med att i ett visst läge vidtaga positiva
åtgärder för att uppmuntra sparandets placerande i aktier. Däremot borde
allt göras för att undanröja den misstänksamma inställning mot allt vad
aktier hette som vore frukten av en sedan länge förd tendentiös propaganda,
i vilken innehav av aktier snarast framställts som något komprometterande.
Härför fordrades inga lagstiftningsåtgärder men däremot saklig
och vederhäftig upplysning, icke minst från de håll, där denna misstänksamhet
mest underblåsts.

Sveriges industriförbund uttalar, att förbundet knappast kunde finna
något behov föreligga av emittering av aktier i lägre valörer än de nu
gängse.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen ha lämnat förslaget om en utredning
utan erinran.

Sveriges grossistförbund anför, att i vårt land flera företag vore verksamma,
vilka kunde betecknas som investeringsbolag och som köpte och förvaltade
aktier i andra aktiebolag. Det syfte, man velat ernå genom dessa investeringsbolag,
nämligen en tillfredsställande avkastning och riskfördelning,
torde i allmänhet ha tillgodosetts. Såvitt det vore förbundet bekant, arbetade
dessa företag i regel med aktier på ett nominellt värde om 100 kronor. Aktierna
i de flesta av dessa bolag torde vara spridda på rätt många enskilda
händer. Att trots detta aktierna kanske ej i särskilt stor utsräckning förvärvats
utanför de kretsar, som traditionellt plecerade pengar på detta sätt,
torde även vara att tillskriva bristande kunskaper hos den stora allmänheten
om frågor sammanhängande med näringslivets finansiering etc. ökad

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

19

upplysning i allmänna ekonomiska ting skulle med säkerhet stimulera
intresset för kapitalplacering i svenska aktier.

Utan tvivel skulle även en utredning av det slag, som motionärerna föreslagit
rörande möjligheterna att underlätta tillkomsten av investeringsbolag,
vara av eu viss betydelse samt bilda ett gott underlag för fortsatta åtgärder
på området. Självfallet vore emellertid att eventuella ändringar eller
kompletteringar av rådande lagstiftning måste ges en allmän räckvidd så
att i nu förevarande sammanhang något gynnande ej skedde av speciella
företagsformer.

Stockholms handelskammare uttalar, att även om aktierna i de nuvarande
investeringsbolagen, särskilt efter genomförande av det av 1949 års banklagssakkunniga
föreslagna upphävandet av förbudet mot belåning av investeringsbolagsaktier,
såvitt dessa äro uppförda på fondbörsens A: 1-lista,
lämpade sig som placeringsobjekt jämväl för småsparare, uteslöt icke detta
att det skulle kunna erbjuda intresse att undersöka möjligheterna att skapa
nya institut som mellanhand mellan spararna och företagarna. Sådana institut
skulle kunna transformera det direkta aktieägandet till en mera säker
form av placering genom en spridning och utjämning av riskerna. Dessa
finansieringsinstitut skulle med andra ord vara speciellt organiserade för
att kanalisera kapital från nya sparkategorier till den mera riskbetonade
företagsamheten på ett sådant sätt, att riskmomenten i väsentlig mån avlyftes
från spararna.

Sådana institut erbjöde emellertid icke den enda möjligheten — vid
sidan om skattelättnader — att stimulera kapitalbildningen för företagande.
På detta liksom på så många andra områden för den ekonomiska politiken
gällde, att det icke funnes någon patentlösning utan att man måste
söka sig fram efter en kombination av olika, var för sig icke alltför vittgående
åtgärder.

Landsorganisationen erinrar om att även för närvarande möjligheter funnes
att placera även ganska små belopp i aktier men framhåller, att intresset
för aktieköp hos mindre inkomsttagare torde vara ganska ringa med
hänsyn till de olägenheter som äro förbundna med aktieplaceringar. Landsorganisationen
har intet att erinra mot att den av motionärerna förordade
utredningen beträffande investeringsbolag kommer till stånd.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar, att det enligt TCO:s
uppfattning syntes vara en samhällsuppgift av hög angelägenhetsgrad att
stimulera tillskapandet av sparformer, vilka även för småsparama kunde
få karaktären av »realvärdeplaceringar». Det undandroge sig emellertid
TCO:s bedömande huruvida det vore lämpligt och möjligt ur andra synpunkter
alt verkställa en revision av de stadganden i banklagen som enligt
motionärerna skulle behöva uppmjukas för att en vidgad verksamhet av

20

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

ifrågavarande slag skulle komma till stånd. TCO hade icke något att invända
mot att dessa frågor gjordes till föremål för närmare utredning.

Kooperativa förbundet anför, att motionärernas ifrågavarande yrkande
toge sikte på att gällande banklagstiftning förbjuder belåning av aktier i
intressebolag. Banklagens § 4 innehölle sålunda förbud för bank att såsom
pant mottaga aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestode av att
förvalta eller driva handel med aktier. Motionärerna ansåge en uppmjukning
av denna bestämmelse möjlig utan att berättigade säkerhetskrav skulle
eftersättas. Därmed avsåges exempelvis sådana fall, där investeringsbolagens
skulder skulle vara obetydliga i förhållande till deras tillgångar.

Förbundet ville erinra om att det redan förelåge ett förslag av 1949 års
banklagssakkunniga, vilket innefattade en uppmjukning av den art, som
motionärerna åsyftade. Förbundet komme i sitt remissyttrande över förslaget
till ny banklag att närmare ingå på det här berörda spörsmålet. Förbundet
ville emellertid redan i detta sammanhang framhålla, att ett investeringsbolag
av den typ motionärerna avsåge icke borde medgivas rätt att
själv belåna det egna innehavet av aktier, därest ägarna till aktierna i investeringsbolaget
bereddes möjlighet att belåna dessa i banker och andra
kreditinrättningar.

Utskottet, I motionerna har betonats sparandets stora betydelse för den
fortsatta välståndsutvecklingen i vårt land. Utskottet har vid upprepade
tillfällen starkt understrukit vikten av att ett ökat sparande kommer till
stånd, så att olika angelägna investeringsbehov inom såväl den offentliga
som enskilda sektorn i samhället kunna tillgodoses i tillfredsställande omfattning.
I detta hänseende torde inga delade meningar råda. Från den angivna
utgångspunkten skisseras i motionerna olika åtgärder för att främja
kapitalbildningen. Tyngdpunkten har härvid lagts på förslag som syfta till
att underlätta enskilt sparande som kan påräknas för riskbärande investeringar.
De i motionernas hemställan framlagda förslagen kunna indelas i
tre olika grupper. Redovisningen i det föregående av de över motionerna
avgivna remissyttrandena har skett med beaktande av denna gruppering.

Motionärerna ha till en början hemställt om tillsättande av en utredning
i syfte att undersöka förutsättningarna för att genom skattereformer stimulera
tillämpningen inom det enskilda näringslivet av vinstandelssystem
med särskild hänsyn till angelägenheten att främja kapitalbildningen genom
att bereda de anställda ökade möjligheter till sparande och uppnå
större effektivitet i produktionen. I remissyttrandena har i allmänhet uttalats
tveksamhet i olika hänseenden om lämpligheten av en dylik åtgärd,
även om några remissinstanser ej haft något att erinra mot en utredning.
I vissa fall har motionärernas förslag direkt avstyrkts. Särskilt har i ytt -

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

21

randena understrukits, att frågan om vinstandelssystemets genomförande
i vårt land i princip bör lösas av vederbörande parter på arbetsmarknaden
och att en utredning i ämnet i statsmakternas regi icke kan förenas med
grundprincipen om arbetsmarknadens frihet. Utskottet vill för sin del till
en början erinra om att frågan om tillämpning av vinstandelssystem i vårt
land var föremål för behandling av 1949 års riksdag i anledning av motionen
II: 226 angående utredning rörande principerna och metoderna för nya
former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Motionen föranledde
ej någon riksdagens åtgärd. Det är samma huvudförslag som genom de
nu föreliggande motionerna ånyo kommit under riksdagens prövning.
Spörsmålet har emellertid enligt utskottets uppfattning icke genom dessa
motioner kommit i ett sådant läge att anledning föreligger för riksdagen
till annat ställningstagande än då frågan prövades 1949. Utskottet vill framhålla,
att enligt de avgivna remissyttrandena parterna på arbetsmarknaden
äro ense om att icke nu vilja förorda en tillämpning av vinstandelssystem
i vårt land och vidare ense om att en utredning i ämnet, om en sådan
skulle verkställas, icke bör ske genom statsmakternas försorg utan
bör ankomma på parterna själva. Att staten vid sådant förhållande skulle
i enlighet med motionärernas förslag igångsätta en utredning i syfte att
uppmuntra tillämpningen av vinstandelssystem bör enligt utskottet icke
ifrågakomma. Det måste också anses tvivelaktigt, om staten bör stimulera
tillämpningen av vinstandelssystem genom ett så betydande avsteg från
gängse skatteprinciper, att staten skulle i beskattningshänseende särskilt
premiera den form av sparad inkomst som representeras av vinstandelar.
Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka bifall till motionärernas förevarande
förslag. Av detta ståndpunktstagande följer även, att utskottet icke
kan tillstyrka bifall till motionärernas förslag om en utredning i syfte att
undersöka förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning inom
av det allmänna ägda företag i branscher, där de befinna sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag på lika villkor.

Vad därefter angår motionärernas förslag om en utredning i syfte att
pröva möjligheterna och lämpligheten av sådana ändringar i skattelagstiftningen
att utvecklingen av ny företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning
underlättas finner utskottet detta yrkande icke böra föranleda annat
uttalande från utskottets sida än att det torde få förutsättas, att frågan om
verkningarna i olika hänseenden av gällande skatteformer uppmärksammas
i samband med den fortlöpande översynen av skattelagstiftningen.
Någon särskild utredning i ämnet är utskottet icke berett att tillstyrka.

Vad slutligen beträffar förslaget om en utredning i syfte att undersöka
det allmännas möjligheter att genom en ändring eller komplettering av
rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag med låga
aktievalörer eller andra liknande institutioner i avsikt att skapa en fördel -

22

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

aktig form för mindre inkomsttagares sparande och öka tillgången på aktivt
kapital får utskottet uttala, att några åtgärder i dylikt syfte icke torde
vara påkallade från statens sida. Utskottet vill erinra om att flera investeringsbolag
redan finnas i landet med relativt låga aktievalörer. I anslutning
till vad Svenska bankföreningen i sitt yttrande särskilt understrukit
vill utskottet framhålla, att enligt utskottet anledning icke föreligger att
genom något slag av statliga åtgärder stimulera den stora allmänheten till
aktieplaceringar. Utskottet avstyrker sålunda motionernas yrkande även
på denna punkt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna 1:352 och 11:477 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Johannesson*,
Nordenson*, Boo, Svärd och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson
i Norrby, Schmidt, Sköldin, Fagerholm, Johanson i Kalmar och Nyberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Schmidt och Nyberg, som ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:

I förevarande motioner yrkas på utredning angående förutsättningarna
för att genom skattereformer stimulera tillämpningen av vinstandelssystem
inom det enskilda näringslivet liksom inom av det allmänna ägda företag,
där de befinner sig i konkurrens med enskilda företag på lika villkor. Genom
att vidtaga dylika åtgärder skulle man bereda de anställda ökade möjligheter
till sparande och uppnå större effektivitet i produktionen. Motionärerna
önskar vidare prövning av möjligheterna att vidtaga sådana ändringar
i skattelagstiftningen att utvecklingen av ny företagsamhet och därtill
knuten kapitalbildning underlättas. Slutligen begärs undersökning av

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

23

det allmännas möjligheter att underlätta tillkomsten av investeringsbolag
med låga aktievalörer eller liknande institutioner i avsikt att skapa en
fördelaktig form för de mindre inkomsttagarnas sparande och öka tillgången
på aktivt kapital. De förslag till åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda, skulle därefter framläggas.

Enligt utskottets mening har de spörsmål, som berörs i dessa motioner,
en väsentlig betydelse. Vikten av att det enskilda sparandet och kapitalbildningen
ökas torde numera vara allmänt erkänd. I de remissutlåtanden,
som inkommit med anledning av motionerna, har också detta särskilt understrukits.
Den ökning av investeringsvolymen, som är en nödvändig förutsättning
för fortsatt välståndsutveckling i tillfredsställande takt, torde
icke kunna åstadkommas utan ökat sparande och ökad tillgång på riskvilligt
kapital.

Den viktigaste förutsättningen för en ökning av det enskilda sparandet
och kapitalbildningen är givetvis att förtroendet för penningvärdet återställes
och vidmakthålles. Men även frånsett fluktuationerna i penningvärdet
kan ett flertal olika åtgärder tänkas för att stimulera sparande
och kapitalbildning. Till dessa hör enligt utskottets mening de åtgärder,
som behandlas i föreliggande motioner.

Grundläggande för motionärernas uppfattning synes vara, att vinstandelssystem
i praktisk tillämpning skulle främja det enskilda sparandet och
uppmuntra till större effektivitet i produktionen. Utskottet är väl medvetet
om de svårigheter, som kan uppstå när det gäller att i praktisk handling
omsätta system med andel i vinst. Det ena företaget har till följd av sin
struktur större möjligheter än det andra. Detta hindrar emellertid inte,
att spörsmålet har ett betydande intresse och att det bör följas med största
uppmärksamhet. Erfarenheterna från utlandet ger vid handen, att gynnsamma
resultat kan uppnås genom att på ett eller annat sätt ge de anställda
del i företagens vinst. Några avgörande bevis för att ett dylikt system
skulle ha mindre förutsättningar att lyckas i vårt land än i andra länder
kan knappast förebringas.

De av utskottet hörda remissinstanserna har tillkännagivit olika meningar
angående den av motionärerna begärda utredningen. Några har avstyrkt,
andra ställt sig tveksamma, andra återigen sagt sig icke ha något
att invända. Utskottet anser för sin del att de i motionerna berörda frågorna
såväl i det aktuella läget som på längre sikt har ett så betydande allmänt
intresse, att en utredning är motiverad. Denna utredning, i vilken enligt
utskottets och motionärernas mening arbetsmarknadens och näringslivets
organisationer skall vara företrädda, bör behandla samtliga de spörsmål,
som berörs i motionerna. Utredningen skulle bl. a. ha till syfte att frambringa
ett samlat material för närmare bedömning av vinstandelsproblemet
och ge vägledning för de företag, som är intresserade av att praktisera

24

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

vinstandelssystem. Därvid bör de resultat, som uppnåtts på området såväl
inom- som utomlands ingående redovisas. Vidare bör utredningen närmare
undersöka vilka möjligheter det allmänna har att genom skattereformer
stimulera till införande av vinstandelssystem, liksom möjligheterna att genom
investeringsbolag med låga aktievalörer skapa en fördelaktig form för
mindre inkomsttagares sparande och öka tillgången på aktivt kapital.

Utskottet är ense med motionärerna därom att lagstiftning om införande
av vinstandelssystem icke kan ifrågakomma. Den begärda utredningen skulle
icke få ett sådant syfte. I detta avseende måste de åsyftade resultaten
nås genom frivilliga överenskommelser mellan berörda parter inom näringslivet
och på arbetsmarknaden. Frågan bär dock även ur allmän synpunkt
ett så stöld intresse och har ett sådant samband med skattepolitiska
åtgärder, att en utredning är motiverad.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:352 och 11:477, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättandet av en utredning, inkluderande företrädare
för arbetsmarknadens parter och med uppdrag
att anlita in- och utländsk expertis med sakkunskap på i
motionen berörda områden, i syfte:

1) att undersöka förutsättningarna för att genom skattereformer
stimulera tillämpningen inom det enskilda näringslivet
av vinstandelssystem med särskild hänsyn till
angelägenheten att främja kapitalbildningen genom att bereda
de anställda ökade möjligheter till sparande och uppnå
större effektivitet i produktionen,

2) att undersöka förutsättningarna för vinstandelsmetodernas
tillämpning inom av det allmänna ägda företag i
branscher, där de befinner sig i en effektiv konkurrens med
enskilda företag på lika villkor,

3) att pröva möjligheterna och lämpligheten av sådana
ändringar i skattelagstiftningen, att utvecklingen av ny
företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning underlättas,

4) att undersöka det allmännas möjligheter att genom en
ändring eller komplettering av rådande lagstiftning underlätta
tillkomsten av investeringsbolag med låga aktievalörer
eller andra liknande institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig
form för mindre inkomsttagares sparande och öka
tillgången på aktivt kapital,

5) att framlägga de förslag till åtgärder, vartill utredningen
föranleder.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1952
150052