Bankoutskottets utlåtande nr 14.

I

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av det
svenska bankväsendets strukturella förhållanden m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 105 i första kammaren av lierr Johansson, John H., och i andra
kammaren nr 140 av herr Adolfsson m. fl., har hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av det svenska
bankväsendets strukturella förhållanden och om bästa sättet att främja
återgången till en sundare struktur inom vårt bank- och kreditväsen».

Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen
11:140.

Över motionerna ha yttranden i vederbörlig ordning inhämtats från bankoch
fondinspektionen samt sparbanksinspektionen. Utskottet har även anhållit
om yttrande av fullmäktige i riksbanken, varjämte Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och
Kooperativa förbundet beretts tillfälle avgiva yttrande i ärendet.

Motionerna ha avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och Svenska bankföreningen. Svenska
jordbrukskreditkassan har förklarat, att frågan om en utredning undandroge
sig dess bedömande. Kooperativa förbundet slutligen har starkt ifrågasatt
lämpligheten av den föreslagna utredningen.

Av de avgivna remissyttrandena torde här följande få återges.

Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om att 1945 års hankkommitté i sitt
betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank i samband
med frågan om behovet av en dylik rörelse berört de av motionärerna påtalade
förhållandena. Beträffande frågan om bankernas maktställning inom
näringslivet hade kommittén ansett, att sagda spörsmål icke enbart vore
att betrakta som ett kredit- och bankproblcm utan sannolikt främst som
ett problem berörande äganderätten till produktionsmedlen och avkastningen
därav samt principerna för hur ledningen av näringslivet skulle utväljas
och utövas. På grund härav hade kommittén ansett sig sakna skäl
att undersöka vilken betydelse nämnda argument kunde äga vid diskussionen
rörande inrättandet av en statlig affärsbank. Kommittén hade dock
kommit till den uppfattningen, att en dylik bank — om den ej bleve av
alltför ringa storlek — borde öka förutsättningarna för ett säkrare bedömande
av föreliggande problem. Vad anginge bankernas räntemarginaler

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 14.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

hade kommittén ansett — i vart fall såvitt anginge de senaste 10 å 15 åren
— det i stort sett icke styrkt, att bankerna vid sin kreditgivning föreskrivit
oskäliga villkor. Även påståenden om bankernas brist på objektivitet vid
kreditgivningen hade kommittén avvisat såsom obestyrkta.

Fullmäktige ha härefter berört frågan om betydelsen av tillkomsten av
Sveriges kreditbank och i detta hänseende uttalat följande.

Som motionärerna framhålla är det givetvis för tidigt att yttra sig om
betydelsen av tillkomsten av Sveriges kreditbank, speciellt som banken
endast ägt bestånd under en tid av kreditrestriktioner i olika former. Statsmakternas
beslut om inrättandet av Sveriges kreditbank måste ha syftat
till att skapa en statlig affärsbank, som åtminstone i ett läge där kreditrestriktioner
icke lade hinder i vägen kunde komma att få betydelse som
regulator i avseende å övriga affärsbankers räntesättning och kreditvillkor
i övrigt. Detta mål kan dock icke nås med mindre Kreditbanken utrustas
med tillräckliga resurser för en aktiv ränte- och kreditpolitik. Fullmäktige
vilja i detta sammanhang även peka på riksbankens möjligheter att motverka
överdrifter beträffande ränte- och kreditvillkor inom bankväsendet.
I den mån Sveriges kreditbanks resurser icke förslå, får det ankomma på
riksbanken att — icke minst genom sina avdelningskontor — utöva erforderligt
inflytande på kreditmarknaden.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att bankkoncentrationen även kunde
motverkas genom den rörelse som bedreves av sparbanker och jordbrukskasserörelsen.

Sammanfattningsvis uttala fullmäktige, att fullmäktige i nuvarande läge
icke anse sig kunna tillstyrka att det statliga utredningsväsendet, som redan
är hårt ansträngt icke minst på härvarande område, ytterligare belastas genom
en utredning i av motionärerna angivet syfte. Härvid förutsätta fullmäktige,
att utvecklingen noggrant följes av vederbörande myndigheter och
att, om anledning därtill skulle uppkomma, frågan om en utredning får tagas
upp till förnyat övervägande.

Bank- och fondinspektionen har erinrat om att det är mindre än tre år
sedan 1945 års bankkommitté avslutade sitt arbete, vilket bestod i att verkställa
en utredning rörande kreditväsendet. I sitt år 1949 avgivna betänkande
med förslag om inrättandet av en statlig affärsbank hade kommittén
bland motiven till sitt förslag upptagit en diskussion angående just de påstådda
missförhållanden, som berördes i motionerna, och kommittén hade
kommit till det resultatet, att dessa missförhållanden i allt väsentligt voro
obestyrkta. Sedermera hade 1949 års banklagssakkunniga fullföljt bankkommitténs
arbete i vad avsåg omarbetandet av banklagen, och icke heller
dessa sakkunniga — vilkas betänkande (SOU 1952:2) dock utkommit efter
det motionerna väcktes — hade funnit anledning upptaga förevarande frågor
till diskussion. Det förtjänade även nämnas att för närvarande tre andra
kommittéer sysslade med utredningar rörande kreditväsendet, nämligen
1948 års sparbankssakkunniga, 1950 års jordbrukskasseutredning och

Bankoutskottets utlåtande nr 74.

3

realkreditutredningen. Under sådana omständigheter torde det enligt inspektionen
helt allmänt få anses opåkallat att redan nu föranstalta om en utredning
av det slag motionärerna begärde.

Inspektionen har härefter ingått på en närmare diskussion av motionärernas
uppfattning att tendensen till koncentration av monopoiistisk typ
varit mera utpräglad inom kreditväsendet — enkannerligen i fråga om affärsbankerna
— än inom något annat avsnitt av landets ekonomiska liv.
Inspektionen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

För att styrka sitt påstående åberopa motionärerna det stora antal bankfusioner,
som skett under de senaste femtio åren.

Det är riktigt att antalet affärsbanker i Sverige till följd av fusioner starkt
minskat under 1900-talet. Vid seklets ingång funnos sålunda tillhopa 66
banker, ett antal som 1910 stigit till SO men som därefter praktiskt taget
oavbrutit sjunkit, så att för närvarande endast 17 affärsbanker äro verksamma
i landet. Den främsta orsaken härtill är otvivelaktigt den fortgående
industrialiseringen av landets näringsliv och den samtidiga förändringen
av företagsstrukturen med dess utveckling från mindre till större,
i vissa fall mycket stora, enheter. De kreditanspråk som framkommit från
dessa expanderande företag ha sålunda varit och äro av den storleksordningen,
att de kunna tillgodoses allenast av större banker. I detta sammanhang
må erinras om att t. ex. framväxandet av jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse inneburit en kraftig koncentration av jordbrukets
kreditanspråk; dess topporganisation måste av naturliga skäl ställa krav
på mycket stora krediter. — Bland orsakerna till bankkoncentrationen bör
också nämnas deflationskrisen under 1920-talet, som innebar relativt sett
hårdare påkänningar för de mindre än för de större bankerna och som
därför hos de förra framkallade en benägénhet för fusioner.

Att en stark bankkoncentration ägt rum är sålunda ovedersägligt, men
därav följer icke att bankväsendet fått den monopolistiska prägel som motionärerna
påstått. Redan en ganska flyktig granskning visar att situationen
inom bankväsendet är annorlunda. Av de 17 verksamma bankerna finnas
två som kunna kallas riksomspännande, i det att deras kontorsnät
är utbrett över hela landet. Dessa båda banker driva en kraftig konkurrens
med varandra. I västra, södra och mellersta Sverige konkurrerar med
nyssnämnda båda banker en tredje storbank, och i huvudstaden är ytterligare
en storbank verksam. Vidare finnas tio provinsbanker som i sin verksamhet
tillsammans nå de flesta delarna av landet. Samtliga dessa provinsbanker
äro, tvärtemot vad motionärerna påstått, helt fristående i förhållande
till storbankerna, som icke äga några aktieintressen i förstnämnda
banker; som bekant får en bank endast med Kungl. Maj:ts medgivande
förvärva aktie i annan bank. Den konkurrens, som fördenskull råder mellan
provinsbankerna och storbankerna, förringas ej heller av det förhållandet,
att i ett fall en mindre del av en provinsbanks aktiestock är placerad
hos företag, som plägar betraktas såsom närstående en större bank.
Utöver dessa privata affärsbanker finnes, som bekant, den nyligen inrättade
statliga affärsbanken — Sveriges kreditbank —• vars kontorsnät når
de flesta delarna av riket och kan förväntas bli ytterligare utbyggt.

Beträffande övriga kreditinstitut bör vidare erinras om att sparbankerna,
som ju äro helt oberoende av affärsbankerna, kommit att under senare

4

Bankoutskottets utlåtande nr H.

år på flera områden inleda en viss konkurrens med dessa och att den mycket
hastigt expanderande jordbrukskasserörelsen — inspektionen veterligen
alldeles fristående i förhållande till övriga kreditinrättningar — på små
håll etablerat en skarp konkurrens med affärsbankerna. För fullständighetens
skull bör slutligen påminnas om förekomsten av de halvstatliga hypoteksorganisationerna
samt om den kreditverksamhet som bedrives av försäkringsbolagen
och posten, samtliga oberoende av varandra och av Övriga
kreditinrättningar.

Inspektionen framhåller, att en summarisk granskning av det svenska
kreditväsendets organisation och struktur sådan här gjorts naturligtvis
måste bli både bristfällig och i viss mån onyanserad. Men man torde enligt
inspektionen kunna påstå att kreditapparaten i stort sett utformats så
att den svarar mot de aktuella behoven här i landet och att en godtagbai
arbetsfördelning mellan de olika kreditinrättningarna kommit till stånd
utan att därför konkurrensen mellan dem eliminerats eller ens i påtaglig
grad försämrats. Härmed vill naturligtvis inspektionen ej ha påstått att
kreditorganisationen icke skulle kunna förbättras. I vissa avseenden boide
den måhända ytterligare beskäras, i andra åter byggas ut. Ur förstnämnda
synpunkt kunde det sålunda övervägas om det icke vore till fördel att antalet
affärsbankskontor i vissa städer — särskilt Stockholm — reducerades.
Å andra sidan skulle det sannolikt varit på längre sikt till gagn för
samhället om två av de provinsbanksfusioner som ägde rum på 1940-talet
ej kommit till stånd; det förtjänar framhållas, att inspektionen motsatte
sig bådadera.

I anslutning till det anförda har inspektionen tillagt följande.

Den starka bankkoncentration som ägt rum under de senaste 50 åren
och som på sistone resulterat i att flertalet lokala småbanker försvunnit,
gör det angeläget att man, särskilt med hänsyn till konkurrensintresset,
slår vakt om de kvarvarande bankenheterna. Skulle emellertid försök göras
att åstadkomma en i realiteten enhetlig ledning av flera banker genom
samlande på en hand av betydande aktieposter i skilda banker, får frågan
angående vilka åtgärder som böra tillgripas för att motverka dylika »tysta»
fusioner upptagas till prövning av statsmakterna.

I anledning av vad i motionerna anförts beträffande frågan om bankernas
inflytande över näringslivet har inspektionen — efter att ha erinrat
om att redan 1924 års bankkommitté haft att upptaga till prövning spörsmålet
angående bankernas förmenta maktställning över industrien och
härvid uttalat att om man bortsåge från något enstaka fall där bank förmått
skaffa sig inflytande över ett industriellt företag kommittén icke funnit
stöd för den uppfattningen att bankerna medvetet strävat efter att erhålla
herravälde över landets industrier och efter att vidare ha erinrat om
att förevarande spörsmål varit föremål för behandling även av 1945 års
bankkommitté ■— framhållit följande.

En låntagare blir alltid i viss mån beroende av långivaren och beroendet
växer tydligen med kreditens storlek i förhållande till de egna resurserna.

Bankoutskottets utlåtande nr lk.

5

Emellertid ha företagen här i landet, särskilt de större, kunnat under de
senaste årtiondena konsolidera sin ställning, varigenom beroendet av bankerna
minskat. I stor utsträckning hå de förmått icke blott återbetala sina
krediter till bankerna utan även skapa betydande reserver av likvida medel,
bestående av insättningar hos bankerna. Förenklat skulle man kunna
uttrycka detta förhållande så, att bankerna numera äro de stora företagens
gäldenärer och icke tvärtom. Vad motionärerna åsyftat med sitt tal om
»hals- och handrätt» torde emellertid vara avsett att utgöra en slutsats
grundad på den iakttagelsen att ofta samma personer återfinnas i de stora
företagens och bankernas ledning. Iakttagelsen är riktig men däremot icke
slutsatsen. Vad som avspeglas i den sålunda konstaterade persongemenskapen
sammanhänger med flera omständigheter, varav en redan berörts,
nämligen den alltjämt fortskridande företagskoncentrationen, vilken samtidigt
som den minskar antalet företag begränsar kretsen av de personer
som stå i företagens ledning. Om härtill knytes det faktum, att aktierna i
de stora företagen — banker och andra — i viss utsträckning ägas av samma
personer, ej sällan juridiska sådana, blir det fullt förståeligt att ofta
samma människor fungera som företrädare för dessa finansintressen. Inom
företagarvärlden framträder således en företeelse som är analog med förhållandena
inom t. ex. organisationsväsendet i landet, där till följd av den
starka koncentrationen antalet personer i framskjuten ledarställning är
mycket begränsat. Denna samhällsföreteelse — ty den är icke särskilt utmärkande
för bankväsendet eller någon annan del av företagarvärlden —
synes sammanhänga med de koncentrations- och kollektiviseringssträvanden,
som prägla vårt nuvarande samhälle, och bör följaktligen bedömas
utifrån dessa förutsättningar. Inspektionen vill icke bestrida, att dessa
strävanden kunna skapa allvarliga olägenheter — exempel härpå saknas
icke — men det är obefogat att, såsom motionärerna gjort, begära en utredning
rörande en detalj av samhällsmaskineriet utan att ha klargjort för
sig sambandet mellan denna detalj och övriga delar av apparaten; kravet
blir så mycket mindre motiverat som till detsamma knutits en rad felaktiga
påståenden och slutsatser. — I detta sammanhang vill slutligen inspektionen
såsom helt öriktigt beteckna motionärernas — för övrigt alldeles
obestyrkta — påstående, att bankerna i samförstånd med de monopolistiskt
inställda storföretagen utövat en icke-officiell nyetableringskontroll
med vittgående verkningar; tvärtom visar erfarenheten att bankerna
t. ex. alls icke rygga tillbaka för att bevilja krediter åt flera sinsemellan
skarpt konkurrerande företag och att de även medverkat vid nystartande
av företag.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts vore det enligt inspektionen uppenbart
att inspektionen icke kunde finna den av motionärerna begärda
utredningen sakligt betingad. Icke heller kunde inspektionen instämma i
de resonemang som fördes rörande det ineffektiva i statsmakternas hittillsvarande
strävanden att få insyn i och utöva kontroll över bank- och kreditväsendet
här i landet.

Inspektionen fortsätter.

Ämbetsverket vill sålunda till att börja med fästa uppmärksamheten på
den nya lagen om räntereglering, vilken som bekant möjliggör för riksbanken
alt i stort dirigera bankernas viktigaste verksamhet nämligen kredilgiv -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

ningen. Redan förekomsten av denna lag innebär därför ett starkt tvång
för bankerna att underordna sig samliällsviljan. Ovan har vidare erinrats
om det föreliggande lagförslaget angående åtgärder mot konkurrensbegränsande
företeelser och det hör kanske för ordningens skull påpekas att bankernas
kartellavtal sedan 1946 äro föremål för övervakning och registrering.
Det kan tilläggas att de konkurrensbegränsande avtal som numera kvarstå
icke giva belägg för förekomsten av en sådan monopolistisk inställning hos
bankerna, som motionärerna förutsatt; i själva verket bestå dessa avtal
väsentligen av överenskommelser rörande gemensamma inlåningsräntor,
tariffer och dylikt — allt företeelser som sedan länge ansetts naturliga i
bankverksamhet. Icke heller bör man väl så underskatta betydelsen av tillkomsten
av Sveriges kreditbank, att man redan nu anser sig kunna förutsätta
att denna bank knappast kan undgå att »bliva medlem av bankernas
räntekarteller och även i övrigt ställa sig gällande praxis till efterrättelse»;
mot bakgrunden av vad motionärerna tillvitat affärsbankerna ter sig det
nyss citerade uttalandet förhastat.

Vad slutligen angår motionärernas värdeomdöme rörande bank- och
fondinspektionen har inspektionen förklarat sig gärna vilja tro, att detsamma
grundas på bristfälliga informationer rörande .ämbetsverkets arbetsuppgifter
och arten av dess verksamhet.

Sparbanksinspektionen har beträffande frågan om koncentrationstendenserna
inom kreditväsendet till en början framhållit att inspektionen
icke kan förstå vilka andra kreditinstitut än affärsbankerna som skulle
kunna vara berörda i detta hänseende. Vad sparbankerna beträffar vore
dessa lokala inrättningar med verksamhetsområden, som för varje sparbank
praktiskt taget icke omfattade mer än ett län eller ett landskap utom
i två fall, då verksamhetsområdet omfattade både Stockholms stad och
Stockholms län. Någon sparbank eller sparbanksgemenskap för hela riket
eller större del därav hade icke funnits, sedan Egnahemssparbanken i Stockholm
och Allmänna sparbanken i Stockholm med till den senare anslutna
allmänna sparbanker i landsorten efter relativt kortvarig verksamhet
tvingats likvidera, den förstnämnda med utgången av år 1914 och de sistnämnda
år 1929 — med undantag av några mindre allmänna sparbanker,
som därefter fortlevat som självständiga lokala inrättningar. En del sammanslagningar
av sparbanker hade kommit till stånd under senare år, men
verkan härav hade varit mycket begränsad med avseende på både verksamhetsområden
och omslutning. Å andra sidan hade några nya sparbanker
tillkommit. Att det icke kunde vara fråga om någon ur allmän synpunkt
skadlig koncentration av sparbanksväsendet torde framgå redan därav,
att antalet sparbanker i riket uppginge till 451. För trettio år sedan var
antalet 487.

Inspektionen har härefter närmare ingått på frågan om koncentrationen
inom affärsbanksverksamheten och i detta hänseende ifrågasatt om icke
koncentrationen under förhandenvarande omständigheter trots sina nackdelar
dock varit övervägande nyttig genom att den fört till stabilitet och

Bankoutskottets utlåtande nr Ji.

7

styrka inom bankväsendet, vilket i och för sig måste anses vara en av de
viktigaste förutsättningarna för en ostörd utveckling av landets näringsliv.
Inspektionen har hänvisat till att alltsedan år 1919 fusioner av bankbolag
endast kunnat genomföras med Kungl. Maj :ts tillstånd, vilket sålunda innebär
att nyttan för det allmänna av varje sådan sammanslagning efter
angivna tidpunkt blivit prövad.

Med anledning av vad i motionerna uttalats om önskvärdheten av en
decentralisering av bankväsendet och om att en viss ledning för nående av
detta mål torde kunna hämtas från den amerikanska banklagstiftningen,
har sparbanksinspektionen framhållit, att sällan ha avigsidorna av decentralisering
på ifrågavarande område demonstrerats tydligare än som varit
fallet i Amerikas förenta stater. Den strävan till integritet i förhållandet
såväl delstaterna emellan som till unionen, vilken mer än man på avstånd
i allmänhet trodde kännetecknade delstatslagstiftningen, samt förbud mot
fusioner och mot filialbildning hade gynnat uppkomsten av massor av
lokala, med otillräckliga resurser och ofta med ensidig riskfördelning
arbetande affärsbanker, som i de hårda vindarna efter den finansiella
kraschen vid Wall street år 1929 hade fallit som korthus. Att det var olämpliga
strukturella förhållanden inom affärsbanksväsendet och icke endast den
ekonomiska krisens hårdhet som ledde till sådana resultat torde enligt inspektionen
i någon mån framgå jämväl därav, att sparbankerna i Amerika
bestodo krisen utan att åsamka sina insättare någon som helst förlust.
Bankfallissemangen ledde visserligen omedelbart till vissa ändringar i banklagstiftningen.
Alltfort torde dock, framhåller inspektionen, starkt kunna
ifrågasättas om det amerikanska affärsbankssystemet med dess över 14 000
affärsbanker — varav två tredjedelar under delstatslagstiftning — kan
anses på något sätt föredömligt i sin uppbyggnad när hänsyn tages till de
krav på allsidighet, stabilitet och kapitalutrustning, som efter våra förhållanden
gärna ställas på alla de skilda enheterna i ett bankväsen, som
skall utmärkas för effektivitet.

Vad beträffar frågan om bankernas maktställning inom näringslivet har
inspektionen instämt i 1945 års bankkommittés uttalande om att sagda
spörsmål icke vore att enbart betrakta som ett kredit- eller bankproblem
utan sannolikt främst såsom ett problem berörande äganderätten till produktionsmedlen
och avkastningen därav samt principerna för hur ledningen
av näringslivet skall utväljas och utövas. Inspektionen har vidare framhållit
att det snarare är på grund av nu nämnda förhållanden än genom
bankväsendets strukturella uppbyggnad, som olägenheter kunna uppkomma
av bankkoncentrationen. Därmed vore man emellertid enligt inspektionen
inne på betydligt mera vittsyftande perspektiv än dem motionärerna avsåge.
I själva verket skulle härigenom hela frågekomplexet rörande kreditväsendets
ställning i samhällsekonomien upprullas. Att nu åter taga upp

8

Bankoutskottets utlåtande nr li.

dessa spörsmål till behandling när nyss en stor parlamentarisk utredning
angående bankväsendet avslutats, har icke synts sparbanksinspektionen
påkallat.

Svenska bankföreningen anför i sitt yttrande till en början följande.

Den bärande tanke som till äventyrs kan utläsas ur de allmänt hållna
antydningar och subjektiva värderingar, som utgöra de remitterade motionernas
motivering, lärer väl närmast hänföra sig till en föreställning hos
motionärerna, att den omständigheten att några av de svenska bankerna
utvecklats till riksomspännande »storbanker», i och för sig skulle innebära
en olägenhet. Bankföreningen har icke anledning att här ingå på orsakerna
till den utveckling mot färre och större banker som ägt rum i vårt land
utan vill endast framhålla, att denna utveckling, som har sin motsvarighet
i de flesta andra länder, ingalunda är någon ny företeelse utan har pågått
under åtminstone fyra decennier. Bankföreningen vill icke heller till diskussion
upptaga frågan om vilka fördelar eller olägenheter som till äventyrs
kunna vara förknippade med denna utveckling. Föreningen inskränker sig
i detta hänseende till att framhålla, att samtliga i motionerna framförda
mera konkreta påståenden om förmenta struktuella missförhållanden inom
det nuvarande bankväsendet — provinsbankernas intima liering med storbankerna,
bankstyrelsernas avgörande inflytande över flertalet mera betydande
produktionsföretag i landet, den allt intimare kontakten mellan storbankerna
och »de monopolistiskt inställda storföretagen» etc. — utgöra obestyrkta
subjektiva funderingar utan underlag i verkligheten.

Bankföreningen har vidare erinrat om att frågan om bankväsendets
struktuella förhållanden varit föremål för utredning inom 1945 års bankkommitté
och att kommitténs i detta avseende enhälliga förslag så långt
ifrån innebar något förordande av en decentralisering av bankväsendet
att den uttryckligen i sitt förslag räknade med att tendensen till koncentration
i framtiden kunde komma att ytterligare förstärkas.

Redan den omständigheten att ifrågavarande spörsmål nyligen prövats
av en statlig kommitté, har synts Bankföreningen utgöra tillräckligt skäl
för ett avstyrkande av motionerna.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att motionerna uppenbarligen icke
avse sparbanksväsendet, eftersom allt som säges om »koncentration av
monopolistisk typ», »ett litet fåtal riksomfattande storbanker» o. s. v. icke
har någon som helst relevans i fråga om sparbankerna. I vad mån de olika
i motionerna framförda påståendena ha giltighet beträffande andra penninginstitutioner,
närmast affärsbankerna och jordbrukskasseväsendet, undandrager
sig i huvudsak Sparbanksföreningens bedömande. Internationellt
sett torde man enligt föreningen nog, tvärtemot vad motionärerna synas
vilja göra gällande, kunna hävda att vårt land har ett väl utvecklat kreditväsen,
icke minst i jämförelse med sådana länder, där sparbankerna icke
alls eller endast i mycket begränsad omfattning få bedriva utlåningsrörelse.

Sparbanksföreningen har vidare framhållit följande.

Bankoutskottets utlåtande nr It.

9

Vissa tendenser till »konkurrensbegränsning», som synbarligen gjort
sig gällande under senare tid, bero på de kreditrestriktioner, som sedan
några år tillämpats och nu skola ytterligare skärpas. Det är klart, att det
särskilt för lånsökande framstår såsom ett upphävande av all konkurrens,
när krediter till vissa ändamål icke beviljas, vare sig de lånsökande vända
sig till den ena eller den andra kreditinstitutionen. Det är merendels icke
lätt att vinna förståelse hos en kreditbehövande för att hans kreditbehov
icke bör tillgodoses. Även i fråga om räntesättningen eftersträvas från statsmakternas
sida en allt större enhetlighet.

De allmänna synpunkterna på fördelarna av en decentralisation kunna
icke möta någon gensaga från sparbanksväsendets sida. Sparbanksföreningen
har också vid många tillfällen haft anledning att vända sig mot
centraliseringstendenser. Dylika tendenser ha dock, såvitt sparbanksväsendet
angår, uteslutande framträtt på statens sida, senast i statsrevisorernas
år 1951 avgivna berättelse, där centralisering av tillsynen över sparbankerna
förordats med starkt tryck på enhetlighetsprincipen. Även en sådan centralisering
är enligt Sparbanksföreningens mening olycklig, därför att den
försvårar eller utesluter möjligheterna för en lokalt betonad verksamhet,
sådan som motionärerna önska. Strävandena efter enhetlighet i ali verksamhet
på kreditområdet är en från motionärernas synpunkt aktuell fara,
medan deras uttalanden om konkurrensbegränsning och maktmonopol, såvitt
Sparbanksföreningen kan bedöma, förefalla betänkligt överdrivna.

Föreningen har slutligen erinrat om att för närvarande pågå eller ha just
avslutats utredningar om lagstiftningen för affärsbanker, jordbrukskassor
resp. sparbanker. För endast ett par år sedan avslutade 1945 års bankkommitté
sin verksamhet. Sparbanksföreningen finner det önskvärt för att inte
säga angeläget, att utredningsarbetet på detta område, som pågått i sju
år, nu icke ånyo utvidgas. Enligt Sparbanksföreningens mening innefatta
de föreliggande motionerna knappast något verkligt skäl att ånyo sätta
i gång en utredning, som ofrånkomligen skulle bli både svår och vidlyftig.

Svenska jordbrukskreditkassan har framhållit, att det undandrager sig
dess bedömande, huruvida tiden kan vara inne att — till fullföljande av
1945 års bankkommittés uppdrag — upptaga utredning inom det ämnesområde
som föreliggande motioner avse, och i anslutning därtill uttalat följande.

Jordbrukskasserörelsen har kommit att få allt större betydelse när det
gäller att tillgodose jordbrukets kreditbehov och särskilt dess behov av
driftkredit. De mer än 600 jordbrukskassorna äro spridda över hela landet
och nå därmed praktiskt taget varje jordbrukare. Emellertid lägger gällande
förordning om jordbrukets kreditkassor åtskilliga svårigheter i vägen för en
fortsatt önskvärd utveckling av jordbrukskasserörelsen. Utredning om erforderliga
reformer på detta lagstiftningsområde pågår och de sakkunninga
ha räknat med att hinna slutföra sitt arbete inom sådan tid, att frågan
skulle kunna underställas 1953 års riksdag. Leda ifrågavarande reformsträvanden
till gynnsamt resultat, torde jordbruksnäringens kreditförhållanden
kunna anses tillfredsställande i organisatoriskt hänseende.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande framhållit, att det icke torde
råda några delade meningar om att näringslivet för sitt kreditbehov kom -

10

Bankoutskotteis utlåtande nr 74.

mit att i stor utsträckning bliva beroende av affärsbankerna och deras centrala
organ. Eftersom centraliseringen av bankväsendet skett under en tidsperiod,
då även näringslivet i övrigt kännetecknats av starka centraliseringssträvanden
och konlturrensbegränsande åtgärder med i vissa fall tämligen
uppenbara samhällsskadliga verkningar, vore det lätt förklarligt att frågan
uppkommit, huruvida även de åtgärder, som vidtagits på bankväsendets område,
kunde ha medfört liknande för allmänheten icke önskvärda verkningar.

Förbundet fortsätter.

Övergången från en i allmänhet till vissa lokala geografiska områden begränsad
verksamhet till hela landet omfattande företag har utan tvivel varit
till stor fördel både för industriföretagens kreditförsörjning och för finansieringen
av vår utrikeshandel. I vad mån utvecklingen samtidigt medfört
andra, mindre önskvärda verkningar torde vara vanskligt att fullt tillfredsställande
bedöma. Det lär dock knappast kunna bestridas, att den indragning
av ett betydande antal bankkontor, som skett i samband med banksammanslagningarna
liksom även genom överenskommelser om s. k. kontorsbyten
de olika bankerna emellan, har varit ägnad att försämra bankernas
service åt allmänheten på de berörda orterna. Antalet bankkontor har sedan
början av 1920-talet nedbringats med icke mindre än omkring 400 och uppgår
för närvarande till något över 1 000. En annan faktor, som i viss mån
kan ha verkat i konkurrensbegränsande riktning, är den verksamhet, som
affärsbankernas gemensamma organ Svenska bankföreningen bedrivit. Speciellt
kan dess inflytande ha gjort sig gällande i fråga om de avtal beträffande
usanser, provisioner och andra ekonomiska förhållanden, som under
föreningens medverkan ha tillkommit.

Samtidigt som denna utveckling i fråga om affärsbankerna skett, har
emellertid, framhåller förbundet från andra håll åtgärder vidtagits, som
kunna ha varit ägnade att motverka de eventuella skadeverkningarna av
affärsbankernas konkurrensbegränsningar. Förbundet anför i detta hänseende
i huvudsak följande.

I främsta rummet bör här nämnas den betydande omfattning, som de enskilda
bankernas verksamhet har fått och som särskilt i fråga om inlåningen
får anses utöva en mycket effektiv konkurrens gentemot affärsbankerna.
Med tillkomsten av den år 1942 upprättade Sparbankernas bank har dessutom
sparbankerna fått ett centralt organ, som, genom att den är organiserad
såsom vanlig affärsbank, utgör ett icke oväsenligt konkurrensmoment
på affärsbankernas mera speciella verksamhetsområden. Erinras må även
om den med affärsbankerna på sina respektive områden konkurrerande
verksamhet, som utövas av postsparbanken. I sammanhanget bör heller icke
bortses från den betydelse de olika hypoteksföreningarna liksom även jordbrukskasserörelsen
haft; den sistnämnda alldeles speciellt för tillgodoseendet
av jordbrukarnas kreditbehov. Såsom konkurrensbefrämjande faktor vid
fastställandet av jordbrukarnas lånevillkor har jordbrukskasserörelsen otvivelaktigt
haft en avsevärt större betydelse än de än så länge relativt små omsättningsbeloppen
kunna ge anledning att förmoda.

Motionärerna ha själva i sin framställning omnämnt tillkomsten av Sveriges
kreditbank, vars verksamhet såsom en statens egen affärsdrivande

Bankoutskottets utlåtande nr 74.

11

bank de förutsätta skall komma »att i många avseenden utöva en hälsosam
inverkan på förhållandena på kreditmarknaden». Under alla förhållanden
utgör även denna bank ett ytterligare konkurrensmoment på kreditinstitutens
område. Det må i övrigt även erinras om att redan innan banken helt
övertogs av staten var den näst efter de fyra storbankerna den största av
samtliga landets affärsbanker.

Förbundet framhåller, att motionärernas uppfattning om bankinspektionens
maktlöshet gent emot sparbankerna förefaller vara allt för onyanserad
och anför vidare.

Det bör sålunda erinras om att bankinspektionen har befogenheter att
kontrollera samarbetet mellan bankerna och har därvid att bevaka såväl
låntagarnas intresse av skäliga kreditvillkor som därmed förbundna allmänna
intressen. Den utgör dessutom registreringsmyndighet i fråga om kartellavtal
på detta område, önskvärdheten av att bankinspektionen ägnar uppmärksamhet
åt samhällets och det låntagande näringslivets intresse underströks
även i ett uttalande vid 1939 års riksdag i samband med behandlingen
av en motion rörande affärsbankernas kreditgivning. Framhållas må även
att riksbanken äger möjlighet att inskrida, om den finner att samarbetet
mellan affärsbankerna leder till sådana utlåningsräntor eller lånevillkor,
som icke motsvara läget på kreditmarknaden.

Utöver den aktiva medverkan för åstadkommande av med affärsbankerna
direkt konkurrerande verksamhet, som staten sökt åvägabringa, ha, uttalar
förbundet, statsmakterna även på andra sätt ägnat uppmärksamhet åt de
olägenheter, som koncentrationen inom bankväsendet kunnat befaras medföra.
Styrelsen har i detta sammanhang erinrat om de olika statliga bankkommittéer,
som vid skilda tidpunkter arbetat med utredning om bankväsendet.
De utredningsförslag, som därvid hade framkommit, hade även resulterat
i att bl. a. banklagstiftningen till icke oväsentlig grad kommit att
anpassas så, att det allmänna fått möjlighet att utöva en effektivare kontroll
över bankverksamheten än över övriga grenar av näringslivet.

Med anledning av vad i motionen omnämnts att nyetableringssakkunniga
i sitt betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
varit av sina direktiv förhindrade att upptaga andra
områden av näringslivet än handel och industri till utredning, framhåller
förbundet att även om detta i och för sig är riktigt, de sakkunniga i sitt lagförslag
icke gjort något undantag för bankväsendet. De sakkunniga säga sig
visserligen med hänsyn till att det på detta område finns en särskild offentlig
övervakning ha övervägt att undantaga bankväsendet från lagstiftningen,
men ha av principiella skäl ansett detta vara olämpligt. I den mån sålunda
sådan samhällsskadlig konkurrensbegränsning skulle utövas av affärsbankerna,
som den av de sakkunniga föreslagna lagen avser att undanröja,
kommer den, uttalar förbundet, även att kunna bli föremål för prövning
av den föreslagna näringsfrihetsnämnden.

Vad gäller den konsumentkooperativa rörelsens förhållande till affärsbankerna
har förbundet anfört följande.

12

Bankoutskottets utlåtande nr JA.

I enlighet med konsumentkooperationens allmänna ekonomiska grundsatser
har såväl Kooperativa förbundet som konsumtionsföreningarna ständigt
eftersträvat att ordna finansieringen på sådant sätt, att affärsbankerna
saknat inflytande över den kooperativa verksamheten. Såväl med hänsyn
till den betydande service som av bankerna tillhandahållcs åt de kooperativa
företagen liksom också på grund av bankernas allmänna inflytande över
landets näringsliv har styrelsen givetvis ändå haft anledning att med uppmärksamhet
iakttaga, hur bankerna fullgjort sina ekonomiska funktioner
inom samhällslivet. Givetvis har styrelsen därvid icke kunnat underlåta att
vid skilda tillfällen ställa sig tveksam till olika av bankerna vidtaga åtgärder,
t. ex. indragningen av bankkontor. Samtidigt vill styrelsen emellertid
framhålla, att redan från starten av Kooperativa förbundets affärsmässiga
verksamhet ha affärsbankerna i stort sett intagit en mot konsumentkooperationen
fullt neutral hållning. När Kooperativa förbundet i slutet av år 1908
genom påtryckningar från den privata handeln blivit bojkottat av den dåvarande
margarinringen, begärde man från handlarnas sida, att även bankerna
skulle deltaga i aktionen mot konsumentkooperationen genom att
vägra lämna kredit till förbundet och de anslutna konsumtionsföreningarna.
I det ovissa läge, som därvid uppkom, fann sig förbundets styrelse föranlåten
att vidtaga speciella åtgärder för att säkerställa kapitalbehovet och
startade därför bl. a. den alltsedan bestående och sedermera även kraftigt
utvecklade sparkasseverksamheten. Om bankerna allmänt hade efterkommit
handlarorganisationernas begäran och upprättat en regelrätt kreditbojkott,
hade förbundets och föreningarnas då inledda samhällsgagnande aktion
säkerligen försvagats. Såvitt man kunnat iakttaga, var emellertid detta icke
fallet, och något motsatsförhållande mellan den konsumentkooperativa rörelsen
och affärsbankerna behövde icke ens i denna situation uppkomma.
Sedan Svenska bankföreningens tillkomst år 1910 har, såvitt styrelsen kunnat
finna, bankerna alltid intagit en fullt korrekt inställning gent emot konsumentkooperationen,
varför styrelsen utifrån speciellt kooperativa synpunkter
icke heller anser anledning förefinnas att påyrka några särskilda
åtgärder.

Skulle affärsbankerna, i likhet med vad som skett på vissa andra områden
inom näringslivet, ha utnyttjat sin maktställning på ett sätt som ansetts
böra påkalla åtgärder från konsumentkooperationens sida, hade rörelsen
säkerligen ingripit även på detta viktiga område av näringslivet genom
att starta ett eget bankföretag. Att så icke behövt ske, kan givetvis till viss
del även vara orsakat av, att förbundet ansett, att det trots den starka koncentrationen
av bankväsendet samtidigt har funnits icke oväsentlig konkurrens
på kreditmarknaden.

Vad beträffar den av motionärerna eftersträvade decentraliseringen av

bankväsendet har förbundet framhållit följande.

Motionärerna synas närmast företräda den uppfattningen, att en sådan
lagstiftning borde åstadkommas, som tvingade storbankerna att upplösa sig
i mindre företag. Styrelsen vill med anledning härav erinra om, att nyetableringssakkunniga
under sitt utredningsarbete noga synas ha övervägt frågan
om att föreslå en lagstiftning, som medgåve upplösningsföreläggande av ensamföretag
och jämförliga fusionsbildningar, men kommit till den uppfattningen,
att en dylik lagstiftning icke vore ändamålsenlig i vårt land. Styrelsen
vill utifrån samma utgångspunkter ifrågasätta om icke även för en

Bankoutskottets utlåtande nr li.

13

uppdelning av storbankerna i smärre enheter måste gälla samma betänkligheter.

Förbundet har sammanfattningsvis uttalat, att det med hänsyn till vad
förbundet anfört liksom även det förhållandet, att en utredning av den
ifrågasatta omfattningen skulle kräva mycket ingående undersökningar, vill
starkt ifrågasätta lämpligheten av att nu tynga den redan förut hårt belastade
statliga utredningsapparaten med den föreslagna utredningen. I den
mån frågor beträffande kreditinstitutens verksamhet kvarstode olösta syntes
dessa lämpligen kunna beaktas i samband med utarbetandet av proposition
i anledning av 1949 års banklagssakkunnigas förslag till lag om
bankrörelse.

Utskottet. Frågan om bankväsendets strukturella förhållanden har senast
utretts av 1945 års bankkommitté. Dennas arbete avslutades år 1949 med
avgivandet av betänkandet angående inrättande av en statlig affärsbank,
till vilken fråga statsmakterna tagit ställning så sent som vid 1950 års riksdag.
I förevarande motioner har hemställts om »utredning av det svenska
bankväsendets strukturella förhållanden och bästa sättet att främja återgången
till en sundare struktur inom vårt bank- och kreditväsen». Såsom
av den föregående redogörelsen framgår, ha de i motionerna anförda skälen
för denna hemställan underkastats en ingående granskning vid remissbehandlingen.
Utskottet anser sig icke böra ingå på någon närmare diskussion
av de i motionerna och remissyttrandena framförda synpunkterna.
Utskottet vill inskränka sig till att framhålla, att enligt utskottet några bärande
skäl för att, sedan ifrågavarande spörsmål nyligen prövats av statsmakterna,
ånyo låta genom en statlig kommitté verkställa utredning i av
motionärerna angivet syfte icke ha framkommit.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att likalydande motionerna 1:105 och 11:140 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,
Johannesson, Nordenson, Hansson* och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby, Schmidt,
Sköldin, Gavelin*, Hallberg, Birke* och Nyberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520467