Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
9
Nr 9.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående sådan ändring av bestämmelserna i 32 §
kommunalskattelagen att resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas av annan ån staten,
icke skall utgöra skattepliktig intäkt.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 5,
av herr Christenson i Malmö har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av 32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar,
att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisats av annan
än staten, måtte — i likhet med vad som gäller om av staten anvisad ersättning
— förklaras icke skola utgöra skattepliktig intäkt, eller, om detta
yrkande icke kan bifallas, riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om en
översyn i detta hänseende av bestämmelserna i nämnda lagrum samt att
Kungl. Maj :t måtte på grundval av vad vid denna utredning framkommit
för nästkommande års riksdag framlägga eventuellt förslag i ämnet».
Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.
Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt
icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch
traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning
förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar
eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat
beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning
i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4
inom.).
Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar
skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses
i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke
iipptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som
skola med ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall,
då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen
däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å
andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift. Även i den mån de överskjuta
ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade
ersättningen upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed
bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om
därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras
å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om det kan
antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som
skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola
därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden
ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å
andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan
att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffade de resekostnadersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.
Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad
angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen
kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
11
Till stod för det i den förevarande motionen gjorda yrkandet har anförts
bl. a. följande. I fråga om resekostnads- och traktamentsersättning för
kommunala befattningshavare gällde det för respektive kommun antagna
resereglementet. De lokala reglementena torde i allmänhet vara något generösare
för befattningshavarna än det statliga resereglementet, men det funnes
också inom ett mindre antal städer och köpingar reglementen, som i
vissa avseenden icke vore så förmånliga som motsvarande föreskrifter i det
statliga resereglementet. Emellertid hade, såvitt för motionären vore bekant,
en utredning igångsatts i syfte att åstadkomma enhetliga bestämmelser
i detta hänseende för såväl städer och köpingar som den egentliga landsbygden.
Utredningen hade särskilt tagit sikte på rese- och traktamentsersättning,
som utginge till polismän. Därest utredningen komme att leda till
resultat, syntes man ha anledning att räkna med att inom en snar framtid
enhetliga bestämmelser om rese- och traktamentsersättning skulle komma
att gälla för statstjänstemän och kommunala befattningshavare. Den omständigheten
att en del lokala reglementen kunde upptaga bestämmelser,
som i vissa avseenden vore något generösare än motsvarande föreskrifter i
allmänna resereglementet kunde icke utan vidare tagas till intäkt för att
den ersättning, som utginge, skulle till någon del anses utgöra en förtäckt
löneförmån. Anledning syntes därför saknas att i skattehänseende behandla
traktamentsersättning, som utginge till kommunala befattningshavare, annorlunda
än den ersättning, som för samma ändamål utginge till statstjänstemän.
Den tyngst vägande invändningen mot att avlägsna den i beskattningshänseende
olika behandlingen av utav staten och av annan än staten anvisad
ersättning skulle väl vara, att man kunde befara, att en lagändring skulle
leda till att de enskilda arbetsgivarna kunde komma att minska den anställdes
fasta lön och i stället öka traktamentsersättningen till belopp överstigande
de motsedda utgifterna, varigenom vederbörandes tjänsteinkomst
skulle bliva skattefri i viss utsträckning. Det torde dock på goda grunder
kunna antagas, att arbetsgivarna i allmänhet skulle finna sig sakna intresse
av att medverka till ett sådant kringgående av givna bestämmelser.
Något sakligt skäl att bibehålla den nuvarande bestämmelsen för i enskild
tjänst anställda skattskyldiga syntes därför ej föreligga. Därtill komme, att
det borde vara statsmakterna angeläget att ur skatteförfattningarna avlägsna
sådana påtagliga ojämnheter, varom här vore fråga.
Vid taxering av skattskyldiga, som under längre eller kortare tid vistats
utom bostadsorten, vilket som bekant vore fallet med ett stort antal skattskyldiga,
t. ex. kommunala befattningshavare, funktionärer av olika slag
hos föreningar eller andra sammanslutningar, handelsresande med flera
yrkesgrupper, hade den praxis utbildats, att taxeringsmyndigheterna plägat
vid beräkningen av tjänsteinkomsten reducera avdragen med ett visst
schablonmässigt beräknat mindre belopp, motsvarande den under resorna
antagna besparingen i de normala levnadskostnaderna i hemmet. I allmänhet
syntes denna besparing ha beräknats till tre kronor för dag för gift
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
skattskyldig eller för ogift med eget hushåll samt till fem kronor för ogift
utan eget hushåll. Även om det understundom kunde finnas fog för en
dylik åtgärd, rimmade den icke väl med vad som vid taxering vederfores
statstjänstemännen, vilka i fråga om traktamentsersättning ej behövde underkasta
sig någon extra beskattning för under resor uppkommen besparing
i levnadskostnder. Man kunde sålunda knappast påstå, att genom
den praxis, som utbildats, skapats rättvisa och jämlikhet skattskyldiga sinsemellan.
Utskottet. I förevarande motion har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar,
att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisats av annan
än staten, hänföres till icke skattepliktig intäkt. Skulle detta yrkande
icke vinna bifall har hemställts om översyn av berörda stadganden samt
därav föranlett förslag i ämnet till nästkommande års riksdag.
Enligt gällande bestämmelser göres skillnad mellan de fall, då resekostnads-
och traktamentsersättning anvisats av staten, och de fall, då annan
än staten anvisat sådan ersättning. Är ersättningen anvisad av staten, skall
densamma icke upptagas såsom intäkt, och får å andra sidan avdrag icke
göras för kostnaderna. Är ersättningen däremot anvisad av annan än staten,
skola ersättningen och kostnaderna redovisas.
Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det. att då
av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just
täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man
ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,
att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna
icke behöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan
sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande
traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder
anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och
prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av
skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,
skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.
Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade
reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt
beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala
levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens
mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet
vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning
skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av
levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av
storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de
ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är
om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av
motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
13
skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att detta tillvägagångssätt, rätt
tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter
emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager åtgärder
för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till föreliggande motion.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 5 av herr Christenson i Malmö angående
sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen
att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisas
av annan än staten, icke skall utgöra skattepliktig intäkt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf
Elof sson, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Jonsson i Skedsbygd, Sundström, Hagberg i Malmö, Olofsson, Gunnarsson,
Kärrlander, Wiklund i öjebyn och Anderson i Sundsvall.