Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
1
3ir 52.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om tillfällig
begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 4 april 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 200, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om tillfällig
begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. m.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.
För att vinna en önskvärd och betydelsefull komplettering till de av statsmakterna
tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande
syfte föreslås i propositionen en begränsning av möjligheterna för företagare
att genom vidtagande av vinstreglerande dispositioner erhålla anstånd
med beskattningen av de på beskattningsåren 1952 och 1953 belöpande
vinstmedlen.
Sålunda föreslås viss inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förslaget
innebär att nyanskaffade inventarier få under nyssnämnda år avskrivas med
högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier föreslås icke någon,
begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare att i sådana fall,
då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra
avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen.
Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering o. d. kan extra avdrag
erhållas. Slutligen ha dispensmöjligheter öppnats för särskilda fall.
Avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser begränsas
i huvudsaklig överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i investeringsskatteförordningen.
Avdrag för avsättning till investeringsfonder medges icke under beskattningsåren
1952 och 1953.
Ovannämnda författningsförslag är av följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 52.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
Förslag
till
förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Om begränsning av rätten till fri avskrivning.
1 §•
Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),
skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes
i första instans år 1953 (beskattningsåret 1952) eller år 1954 (beskattningsåret
1953), gälla vad nedan i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.
Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men
ej utföres såsom särskilt maskinvärde.
2 §•
Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.
Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst
tjugu procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.
Vad i första och andra styckena sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret
inventarierna anskaffats.
Har skattskyldig under i första stycket angivet beskattningsår icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig där omförmält avdrag, må avdraget
eller resterande del därav åtnjutas under beskattningsåret 1953.
3 §.
Har skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat
inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller
har skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat sådana
inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning
å inventarier, som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman
eller försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig
intäkt, åtnjutas under samma beskattningsår med belopp motsvarande
sålunda upptagen intäkt.
Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersätt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
3
ning på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning
å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,
åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för
fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.
Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i första
eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående
del av anskaffningskostnaden.
4 §.
Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under
beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade inventarier betingats därav att
dessa skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur,
som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,
må avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.
Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på
därefter återstående del av anskaffningskostnaden.
5 §.
Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade
inventarier tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av
inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna
i 2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden
minskad med det tidigare åtnjutna avdraget.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits
i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1952
eller 1953 och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses,
som om inventarierna i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk
tagna beloppet.
6 §•
Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret 1952 eller 1953, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av avdrag som skattskyldig enligt ovanstående bestämmelser
åtnjutit eller äger åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna
sig härav föranlett större avdrag.
Då inventarier, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,
avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras, skall vad i punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.
7 §•
Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari
1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser
medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger
riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag
för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda
bestämmelser.
Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,
vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari under
taxeringsåret eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas
vid en senare tidpunkt, senast den 28 februari under taxeringsåret.
över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i
första stycket, må klagan icke föras.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
8 §.
Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast
i den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.
Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må beskattningsnämnd föreskriva att den skattskyldige tills vidare
icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.
Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och
andra personalstiftelser.
9 §.
Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret
1952 eller 1953, medgives med högst det belopp, som — bedömt på
grundval av förhållandena vid utgången av det ifrågavarande beskattningsåret
—■ erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner,
jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt
gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst
skola utgå.
Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid utgången
av det ifrågakommande beskattningsåret sålunda högst må uppgå, skall hänsyn
tagas endast till anställda, som vid ingången av samma beskattningsår
uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas
lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som
skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda pensionsförmånerna
för dessa anställda.
Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,
som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången
av beskattningsåret 1952.
Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.
10 §.
Vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar må avdrag ej medgivas för avsättning
till annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den
11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår antingen icke
taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda båda år taxerats
till sådan skatt för kortare tid än sammanlagt tjugufyra månader, skall
vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning jämväl i avseende
å beskattningsår för vilket taxering verkställes i första instans år 1955.
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
5
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
a) de likalydande motionerna I: 469 av herr Spetz samt II: 614 av herrar
Utbult och Svensson i Ljungskile, vari hemställts, »att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 200 besluta
A. 1. att 3 § i förordningen om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen m. in. må
gälla även andra än sådana skattskyldiga som avses i punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen när fråga är om försäljning och anskaffning
av fartyg,
2. att erforderlig lagtext utarbetas av vederbörande utskott; samt
B. att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att vid den i propositionen förebådade
utredningen jämväl frågan rörande omfattningen av inkomstbegreppet
beträffande utfallet försäkringsbelopp vid förlisning eller köpeskillingen
vid försäljning av fartyg måtte omprövas samt att Kungl. Maj :t för
riksdagen framlägger de förslag vartill utredningen kan föranleda»;
b) de likalydande motionerna I: 473 av herr Bergvall m. fl. och II: 623 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 200»;
c) de likalydande motionerna I: 486 av herr Svärd samt II: 640 av herrar
Edström och Fagerholm, vari hemställts,
A. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 200 med förslag
till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å
maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen m. m. eller, därest
detta yrkande icke skulle bifallas,
B. att riksdagen vid behandling av nämnda proposition för sin del måtte
besluta, dels att 9 och 10 §§ i förslaget skola utgå, dels ock att 2, 3 och 8 §§
i förslaget skola erhålla följande lydelse.
2 §.
Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst trettio
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.
Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst
trettio procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.
Vad i — — — inventarierna anskaffats.
Har skattskyldig —--beskattningsåret 1953.
3 §.
Har skattskyldig---upptagen intäkt.
Åtnjuter skattskyldig--— under beskattningsåret. Har skattskyldig
under beskattningsåret 1952 avyttrat inventarier, som anskaffats före ingången
av beskattningsåret 1952, och har han ej kunnat tillgodogöra sig
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
avdrag för värdeminskning å under samma år anskaffade inventarier med
belopp motsvarande den redovisade intäkten för de avyttrade inventarierna,
må avdrag för värdeminskning å under år 1953 nyanskaffade inventarier
åtnjutas med belopp motsvarande sålunda icke tillgodogjort avdrag.
Om skattskyldig---av anskaffningskostnaden.
8 §•
Avdrag i---i räkenskaperna.
Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
äger han, så snart förevarande förordning upphört att gälla, på villkor
som i punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
sägs, återbekomma rätten till fri avskrivning.
d) de likalydande motionerna I: 487 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 639 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 200».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 469, II: 623, II: 639 och II: 640.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Den svenska skattelagstiftningen kan sägas vara i princip så utformad
att till beskattning för en viss tidsperiod upptagas till perioden hänförliga
intäkter efter avdrag för på samma period belöpande omkostnader. Varje
beskattningsår bör alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast
sina egna kostnader.
Från denna allmänna princip ha vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda
medge kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att
reglera årsvinsten bl. a. genom nedskrivning av varulager, avskrivning å maskiner
och andra inventarier, avsättning för framtida pensioneringskostnader
och för andra utgifter för anställd personal ävensom genom avsättning
till investeringsfonder. Ett överdrivet utnyttjande av de angivna möjligheterna
till vinstreglerande dispositioner medför att den inkomst, som upptages
till beskattning för viss tidsperiod, avsevärt kan understiga den faktiska
inkomsten under samma period. Mot ett dylikt utnyttjande lämna
skattereglerna med deras nuvarande utformning icke möjligheter till ett
mera verksamt inskridande. Detta torde utgöra en betydande olägenhet i
tider, då av speciella skäl det är angeläget att en beskattning sker av den
på en viss tidrymd belöpande verkliga inkomsten.
Med utgångspunkt från det nu sagda har i en inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria med
förslag till tillfälliga inskränkningar i den fria avskrivningsrätten vid in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
7
komsttaxeringen, m. m. ifrågasatts vissa inskränkningar i möjligheten att
vidtaga vinstreglerande dispositioner av nyss angivet slag.
Vid promemorian fogat författningsförslag har såsom Bihang fogats vid
statsrådsprotokollet i ärendet.
Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Gotlands, Kalmar, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs, Södermanlands, Värmlands, Jämtlands och
Blekinge län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Beträffande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tillåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelse
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Allmän motivering för departementsförslaget, s. 6—24.
Avskrivning å inventarier, s. 24—43.
Avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse, s. 43—49.
Avsättning till investeringsfond, s. 49—52.
Det ekonomiska utfallet, s. 52—54.
Rörande innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:469 och 11:614
framförda yrkandet har anförts, att den i propositionsförslagets 3 § angivna
avskrivningsmetoden — den s. k. nettometoden, som vid fri avskrivning saknade
betydelse —- i beskattningspraxis redan användes beträffande vissa
rörelser, framför allt omnibus- och annan trafikrörelse, i de fall då den
skattskyldige vore fysisk person. Däremot hade den veterligen icke använts
beträffande fartyg. Anledningen härtill kunde vara att för fartyg sedan
länge funnits vissa specialregler, upptagna i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Genom förordning av den 30 maj 1941, nr 360, vilken förordning senare
förnyats, hade på grund av rådande krisförhållanden den rätt till
uppdelning av beskattningen, som gällde utbekommen försäkring för förlist
fartyg, utsträckts att gälla jämväl köpeskilling för under åren 1940—1945
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
försålda fartyg. I de vid 1951 års riksdags början väckta motionerna I: 88
och II: 121 hade hemställts att förenämnda uppdelningsrätt av beskattningen
för köpeskilling för fartyg skulle införas i lagstiftningen definitivt. Bevillningsutskottet,
som behandlade motionerna i samband med Kungl. Maj :ts
proposition nr 170, hade i sitt betänkande nr 62 — efter att hava redogjort
för hithörande bestämmelser — uttalat: »Med hänsyn härtill synes spörsmålet
böra tagas upp till förnyad prövning, och utskottet finner skäl föreligga
för att saken beaktas. Utskottet anser därför önskvärt, att 1950 års skattelagssakkunniga
under sitt fortsatta arbete närmare utreda frågan samt taga
i övervägande huruvida en lösning efter den linje som föreslagits i ovannämnda
motioner är möjlig och lämplig.»
Behovet av en dylik översyn hade ytterligare accentuerats genom att, samtidigt
som reglerna för realisationsbeskattningen uppmjukades, en hård
skärpning av inkomstbegreppet skedde genom en ändring i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen, varigenom hela den influtna köpeskillingen för
fartyg med avdrag för vad som vid försäljningen kvarstode oavskrivet skulle
upptagas som inkomst. Detta problem hade icke vidrörts i motionerna, ej
heller hade utskottet i avseende å fartyg tagit ställning därtill. Det måste
emellertid vara av synnerlig vikt att, intill dess resultatet av 1950 års skattelagssakkunnigas
överväganden förelåge, icke en skärpning av nuvarande beskattningsregler
vid försäljning av fartyg uppkomme.
I de likalydande motionerna 1:473 och 11:623 har anförts
bl. a., att enligt departementschefen huvudtanken bakom det framlagda
förslaget vore att söka begränsa likviditeten hos sådana företag, som befarades
annars icke träffas av de kreditåtstramande och investeringsbegränsande
åtgärder, som tillämpades.
Den föreslagna åtgärden träffade emellertid företagen oberoende av dessas
likviditetsställning. Företag, som väl behövde konsolidering och likviditetsförstärkning,
skulle få sina avskrivningsmöjligheter begränsade på samma
sätt som de mera likvida företagen. Det borde i detta sammanhang understrykas,
att den för tillfället rådande konjunkturen för landets vidkommande
företedde en splittrad bild, vilket departementschefen också framhållit
i propositionen. Såsom framhållits av ett flertal remissinstanser hade
den fria avskrivningsrätten haft stor betydelse för företagens konsolideringsmöjligheter.
Detta gällde självfallet i särskilt hög grad för nya företag.
Det borde i detta sammanhang erinras om att då den nuvarande företagsbeskattningen
år 1947 höjts till 40 procent mot tidigare 32 procent,
detta skett under uttrycklig hänvisning — av såväl 1945 års statsskatteberedning
som av dåvarande finansministern — till att den fria avskrivningsrätten
kvarstode orubbad. De av statsskatteberedningen, dåvarande
departementschefen, utskottet och riksdagen då gjorda uttalandena kunde
rimligen icke tolkas på annat sätt än att inskränkning av den fria avskrivningsrätten
icke skulle företagas utan omprövning av företagsbeskattningen
i dess helhet. Departementschefen syntes vara medveten om detta samband,
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
9
då han så starkt ville understryka tillfälligheten i den nu föreslagna åtgärden,
och att han hade för avsikt att inom kort tid låta verkställa en översyn
av bolagsbeskattningen. Även om den föreslagna åtgärden angåves vara av
tillfällig natur, innebure den dock ett föregripande av den i propositionen
förebådade utredningen. Bortsett ifrån det mot gängse praxis stridande att
först företaga en åtgärd och därefter låta utreda dess lämplighet och närmare
utformning, så måste det konstateras, att den nu föreslagna inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten illa överensstämde med de av statsmakterna
tidigare gjorda utfästelserna.
Den i propositionen vidare föreslagna ändringen av reglerna för avsättning
till pensions- eller andra personalstiftelser samt för avsättning till investeringsfonder
vore att anse såsom en följd av den föreslagna begränsningen
av avskrivningsrätten i fråga om inventarier. Genomfördes icke
förslaget i den sistnämnda delen, bleve de förstnämnda ändringarna onödiga.
I de likalydande motionerna 1:486 och 11:640 ha motionärerna
i första hand under åberopande av de skäl, som i de likalydande
motionerna 1: 487 och II: 639 anförts till stöd för avslag å propositionen,
biträtt avslagsyrkandet. Skulle förslaget läggas till grund för lagstiftning
i förevarande ämne, ansåge motionärerna följande ändringar böra vidtagas
i Kungl. Maj :ts förslag.
Enligt förslaget skulle avskrivning i fråga om nyanskaffade inventarier
under beskattningsåret 1952 eller 1953 få ske med högst 20 procent. Motionärerna
delade den uppfattning, som kommit till uttryck i vissa remissyttranden,
att denna procentsats vore för snävt tilltagen. Enligt föreskrifterna
om investeringsavgift vore företagen skyldiga att erlägga sådan avgift
med 12 procent av anskaffningskostnaden å under förenämnda beskattningsår
anskaffade inventarier. På grund härav och då priserna å nyssnämnda
tillgångar under de senaste åren starkt stegrats samt risk för prisfall
inom den närmaste tiden förelåge å bl. a. nyinköpta inventarier, ansåge
motionärerna det vara rimligt att avskrivningsprocenten höjdes till 30.
I propositionen föresloges, att å kostnader för nyanskaffade inventarier
skulle få avskrivas belopp motsvarande vad som influtit vid försäljning
av inventarier respektive uppburits i försäkringsersättning vid förlust av
inventarier. Sådan rätt skulle skattskyldig emellertid ha endast om inköp
och försäljning av inventarier gjorts under samma beskattningsår. Om
avyttringen ägt rum under beskattningsåret 1952 men nyanskaffningen
skett under beskattningsåret 1953, skulle den skattskyldige ej äga rätt att
å de sålunda nyanskaffade inventarierna avdraga vinsten å de avyttrade
inventarierna. Denna bestämmelse kunde leda till orättvisa resultat, främst
av den anledningen att tiden för leverans av nybcställda inventarier för
närvarande i regel omfattade flera månader. En skattskyldig, som med
hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande nödgades utbyta äldre
inventarier mot nya, komrne i nyssberörda fall att få vidkännas, förutom
kostnaderna för nyanskaffningen och investeringsavgift, en höjning av in
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
komstskatten, medan däremot en skattskyldig, som kunde genomföra försäljningen
och utbytet under samma år, komme väsentligt lindrigare undan.
Motionärerna ansåge detta icke vara rimligt och yrkade därför på sådan
ändring i förslaget att skattskyldig, som under beskattningsåret 1952 icke
kunnat utnyttja avdraget, skulle vara berättigad att beskattningsåret 1953
göra motsvarande avskrivning å de inventarier, som anskaffats under sistnämnda
år. En bestämmelse därom kunde lämpligen utformas på i huvudsak
samma sätt som i fråga om tillämpningen av stadgandet i 28 § 2 mom.
kommunalskattelagen rörande fördelning på flera år av uppburen försäkringsersättning
för förlust av fartyg.
Motionärerna kunde vidare icke biträda departementschefens uppfattning,
att en skattskyldig, som i räkenskaperna gjort större avskrivning än
som kunde medges enligt de föreslagna bestämmelserna, skulle drabbas av
en sådan åtgärd som att hans rätt till fri avskrivning kunde återkallas.
Framhållas borde även det orimliga uti att en skattskyldig, som enligt förslaget
skulle äga bibehålla sin rätt till fri avskrivning å inventarier, anskaffade
före år 1952, jämväl skulle kunna berövas denna rätt därför att
han i räkenskaperna för 1952 eller 1953 verkställt större avskrivningar än
som medgåves enligt en författning med tidsbegränsad giltighet. Motionärerna
ansåge det vara stötande för rättsmedvetandet att införa en bestämmelse
av straff liknande natur mot en skattskyldig, som icke gjort sig skyldig
till någon försummelse utan som tvärtom eftersträvat att hans företag
skulle vara så väl och sunt konsoliderat som möjligt. Något verkligt bärande
skäl för en dylik föreskrift ur fiskalisk synpunkt ansåge motionärerna
ej heller kunna åberopas. Enligt motionärernas uppfattning borde bestämmelsen
givas den innebörden, att sådan skattskyldig som här avsåges sedermera
skulle på i kommunalskattelagen angivna villkor äga rätt att återgå
till fri avskrivning.
Mot de föreslagna bestämmelserna om begränsning av rätten till avdrag
för avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse samt till investeringsfond
hade i remissyttrandena från olika håll rests starka invändningar.
Pensionsförmånerna vore en del av de anställdas löneförmåner. Under de
senaste åren hade en kraftig ökning ägt rum av företagens pensionsförpliktelser.
Denna ökning vore föranledd av höjda löner och förbättrade
pensionsförmåner samt inom många företag av en ökning av antalet pensionsberättigade.
Då det ur såväl samhällsekonomisk som de anställdas synpunkt
vore av stor vikt, att företagen under goda år kunde avsätta erforderliga
belopp för att täcka sina pensionsförpliktelser, ansåge motionärerna det vara
av stor betydelse att icke några inskränkningar vidtoges i nyssberörda avseende.
Detsamma gällde även om avsättningar till andra personalstiftelser
samt till investeringsfond. Ur konjunkturutjämnande synpunkt vore investeringsfonderna
mycket betydelsefulla. Av anförda skäl yrkade motionärerna
att inga som helst inskränkningar gjordes i fråga om de skattskyldigas
rätt till avdrag för avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
samt till investeringsfond.
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
11
1 de likalydande motionerna 1:487 och 11:639 har erinrats
om att i åtskilliga remissyttranden mot förslagets genomförande invänts,
att det med hänsyn till risken för konjunkturomslag icke vore lämpligt att
införa bestämmelser, som förringade företagens möjligheter och intresse av
att genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat
konjunkturläge. Då statsmakterna gjort klara utfästelser om att någon begränsning
av de ifrågavarande konsolideringsmöjligheterna icke skulle
ifrågakomma annat än i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen
borde man vara berättigad kräva, att alldeles särskilt
starka skäl av penningpolitisk natur talade för vidtagande av de i propositionen
föreslagna, mot berörda utfästelser stridande åtgärderna. Det kunde
väl, som departementschefen anfört, rent principiellt göras gällande, att genomförandet
av en ur samhällets synpunkt önskvärd åtgärd icke rimligen kunde
hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare sammanhang under andra betingelser
än de nu rådande, men detta innebure ingalunda att de ifrågavarande
utfästelserna från statsmakternas sida i förevarande sammanhang skulle kunna
betraktas såsom obefintliga. När departementschefen den 19 oktober 1951
i proposition nr 220 framlade förslag till bestämmelser rörande investeringsavgift
och lagervärdering hade ingen antydan gjorts om att ytterligare åtgärder
för åstadkommande av minskning av investeringar i maskiner och
andra inventarier i form av begränsad avskrivningsrätt eller eljest planerades.
I ovannämnda proposition hade ingående diskuterats på vad sätt en
investeringsbegränsning skulle åstadkommas i fråga om lagertillgångar. Därvid
hade hänvisats till att två vägar stode öppna: antingen påförande av
investeringsavgift även å sådana tillgångar eller begränsning av nedskrivningsrätten.
Departementschefen hade beträffande lagertillgångarna valt
den sistnämnda vägen. I fråga om investeringar i andra tillgångar hade däremot
valts påföring av investeringsavgift, och motionärerna ville fastslå
såsom ovedersägligt, att denna investeringsavgift fastställts med utgångspunkt
från att någon inskränkning i avskrivningsrätten å dylika tillgångar
icke ifrågasatts. Då förslag om en sådan inskränkning nu likväl framlades,
vittnade detta om en planlöshet i handhavandet av den ekonomiska politiken,
som ingalunda vore ägnad stärka tilltron till densamma. Följden av
en dylik handläggning från statsmakternas sida av ifrågavarande för näringslivet
utomordentligt betydelsefulla frågor bleve en allmän känsla av
rättsosäkerhet, som icke kunde undgå att medföra skadliga verkningar å
näringslivet i landet.
Man måste vidare fråga sig, vilka utomordentliga händelser som inträffat
efter den 19 oktober 1951 och som, trots att investeringsavgiften fastställts
att utgå efter högre procentsats än som i propositionen föreslagits, nu nödvändiggjorde
ytterligare åtgärder avseende avgiftsbelagda investeringar såsom
»ett önskvärt komplement till investeringsavgiften».
Vad som i propositionen anförts till stöd för de föreslagna åtgärderna
gåve alls icke vid handen, att några sådana händelser inträffat, som skulle
kunna utgöra skäl för ett annat bedömande av de i föreliggande proposition
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
behandlade frågorna än som vid framläggandet av förenämnda proposition
nr 220 varit fallet. Bestämmelsernas uppgivna tillfälliga karaktär utgjorde
desto mindre anledning att acceptera förslaget i denna del som rätten till
fri avskrivning under de två år, de föreslagna inskränkande bestämmelserna
avsåges skola gälla, framstode såsom särskilt värdefull för företagen. Detta
berodde på flera omständigheter, främst de under senare tid starkt stegrade
återanskaffningspriserna å såväl byggnader som maskiner. Ett flertal omständigheter
finge anses innebära ett principiellt erkännande från statsmakternas
sida av att avskrivningarna rätteligen borde baseras på tillgångarnas
nupriser. En beskattning, beräknad på ett skatteunderlag, som fastställts
utan hänsynstagande till de stegrade återanskaffningsprisen, ledde till en
förbrukning av det i företaget nedlagda för dess bedrivande erforderliga
realkapitalet. Under gynnsamma betingelser kunde emellertid ett företag,
som vore berättigat till fri avskrivning, i viss utsträckning förhindra eu
dylik konfiskation av driftkapitalet, i vad det belöpte å maskiner och andra
inventarier. Tack vare den fria avskrivningen hade således behovet av skattefria
avsättningar till förnyelsefonder (= avskrivningar, beräknade å återanskaffningsvärdet),
såvitt maskinparken anginge, framstått såsom mindre
trängande. Enligt det föreliggande förslaget berövades företagen ovannämnda
möjlighet. Att i ett läge sådant som det nuvarande med tydliga
tecken till fallande konjunktur och försämring av företagens likviditet tvinga
företagen att till beskattning redovisa större vinster än som enligt affärsmässiga
beräkningsgrunder i verkligheten uppkommit samt vägra praktiskt
taget varje möjlighet till skattefri konsolidering måste, såsom delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer framhållit, befaras
medföra allvarliga likviditetssvårigheter för många företag och är
ägnat väcka allvarliga betänkligheter. De skäl, som sålunda talade mot den
föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten å maskiner och andra inventarier,
syntes motionärerna äga väsentligt större bärkraft än de skäl av
penningpolitisk natur, departementschefen åberopat till stöd för förslaget.
Det syntes motionärerna i nuvarande läge tvivelaktigt, huruvida därigenom
skulle åstadkommas någon ytterligare nedskärning av industriella investeringar
utöver den, som föranleddes av investeringsavgiften, och om så likväl
skulle befinnas bliva fallet, komme minskningen av den industriella investeringsvolymen
att betinga ett alltför högt pris: inhiberande av även önskvärda
investeringar till förfång för vårt näringslivs effektivitet och konkurrensförmåga.
De tillfälliga fördelar i penningpolitiskt hänseende, man genom
ytterligare investeringsbegränsning möjligen skulle vinna, kunde befaras
icke komma att uppväga de skadeverkningar även ur penningpolitisk
synpunkt, som genom minskning av produktionsvolymen därav kunde förorsakas.
I vad förslaget avsåge begränsning av rätten till avdrag för avsättningar
till pensionsstiftelser syntes det motionärerna även tvivelaktigt, huruvida
strävandena att Stabilisera penningvärdet därigenom skulle främjas. Att
förslaget i denna del vore ägnat att äventyra företagens möjligheter att full
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
13
göra sina ofta tyngande pensionsförpliktelser låge däremot i öppen dag.
Ej heller i vad förslaget avsåge inskränkning i rätten till avdrag för avsättning
till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse vore någon stabiliserande
effekt på penningvärdet att förvänta. Vad slutligen anginge förslaget
om upphävande av rätten till avdrag för avsättning till andra investeringsfonder
än de s. k. eldskadefonderna, hade förordningen om investeringsfonder
den 2 maj 1947 föregåtts av ingående utredningar och överväganden.
Syftet med lagstiftningen hade uttryckligen angivits vara att
genom avsättning till dylika fonder under goda konjunkturer skapa möjlighet
att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större utsträckning
än som eljest bleve fallet. Det vore under sådana förhållanden ägnat väcka
förvåning, att departementschefen i samband med åtgärder, som riktade sig
mot »en väl hävdad högkonjunktur», framlade förslag om att berörda lagstiftning,
i direkt strid mot dess angivna syfte, skulle sättas ur kraft under
just den tid, högkonjunkturen förmenades komma att fortsätta, och då lagstiftningen
således skulle ha de bästa utsikterna att fylla sin uppgift.
Utskottet. I den förevarande propositionen nr 200 har framlagts förslag
om en tillfällig begränsning av möjligheterna för företagare att under beskattningsåren
1952 och 1953 vidtaga vinstreglerande dispositioner. Sålunda
förordas en inskränkning i den vissa juridiska personer tillkommande rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier. Beträffande avdrag
för avsättning till pensions- eller andra personalstiftelser föreslås väsentligen
likartade bestämmelser skola gälla som de, vilka upptagits i förordningen
om investeringsskatt. Slutligen har i propositionen föreslagits,
att avdrag under nu angivna år icke skall medgivas för avsättning till andra
investeringsfonder än s. k. eldsvådefonder.
Till grund för propositionsförslaget ligger en inom finansdepartementet
upprättad, den 15 februari innevarande år dagtecknad promemoria i ämnet.
Inledningsvis har i promemorian konstaterats, att kommunalskattelagen
medgåve rörelseidkare en stor frihet att reglera årsvinsten, varigenom den
inkomst, som upptoges till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt kunde
understiga den faktiska inkomsten under samma period. Med erinran om de
av statsmakterna i inflationsbekämpande syfte vidtagna åtgärderna av såväl
kreditåtstramande som direkt investeringsbegränsande natur har i departementspromemorian
framhållits, att det kunde ifrågasättas huruvida ett bibehållande
i full omfattning av kommunalskattelagens möjligheter till vinstreglerande
dispositioner vore förenligt med det syfte, som statsmakterna
velat vinna med nyss angivna åtgärder.
Departementschefen, som funnit övervägande skäl tala för ett genomförande
av promemorians förslag, har fäst särskilt avseende vid att ett bibehållande
av förefintliga möjligheter att genom vinstreglerande dispositioner
erhålla uppskov med beskattningen av vinstmedel, som influtit under åren
1952 och 1953, skulle medföra att åstramningen på den allmänna kreditmarknaden,
särskilt vad anginge de självfinansierande företagen, i viss mån
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
förlorade sin effekt. Den föreslagna begränsningen skulle vidare enligt departementschefens
mening innebära en önskvärd komplettering av de för
ifrågavarande beskattningsår gällande särskilda bestämmelserna om värdering
av varulager ävensom investeringsavgiften.
Yrkande om avslag på förevarande proposition har framförts i de likalvdande
motionerna I: 473 (av herr Bergvall m. fl.) och II: 623 (av herr Kollberg
m. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 487 (av herr Ewerlöf m. fl.)
och II: 639 (av herr Hjalmarson m. fl.). Jämväl i de likalydande motionerna
I: 486 (av herr Svärd) och II: 640 (av herrar Edström och Fagerholm )
har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Som skäl för avslagsyrkandet har i motionerna framhållits, att den av
1947 års riksdag beslutade höjningen av bolagsskatten vilade på förutsättningen,
att företagen vore tillförsäkrade rätt till fri avskrivning. I anslutning
därtill har i motionerna hävdats, att sådana händelser icke inträffat
som nödvändiggjorde åtgärder i strid mot givna utfästelser.
Utskottet får i anledning härav erinra om att i huvudsak samma synpunkter
framfördes vid riksdagsbehandlingen av den föregående år antagna förordningen
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 65 förklarade 1951 års bevillningsutskott sig icke kunna finna
den gjorda invändningen bärande, då fråga vore om bestämmelser av rent
tillfällig karaktär, vilka inginge som ett led i en av rådande läge betingad
ekonomisk politik. Med hänsyn till att nu föreliggande förslag är att se
såsom ett komplement till de tidigare vidtagna åtgärderna i investeringsbegränsande
syfte finner utskottet vad 1951 års bevillningsutskott sålunda
uttalat äga giltighet jämväl i detta sammanhang.
Vidare har i förenämnda motioner liksom i flera remissyttranden anförts,
att de under senaste tiden inträffade förändringarna i konjunkturläget
medfört en viss likviditetsförsämring inom industrien samt att det vore
betänkligt att i detta läge hindra näringslivets konsolidering.
Såsom departementschefen framhållit, måste intresset av att företagen
genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat konjunkturläge
vägas mot önskemålet att så modifiera rätten till vinstreglerande
dispositioner att denna rätt icke motverkar de av statsmakterna vidtagna
åtgärderna för stabilisering av penningvärdet. Enligt utskottets mening
kan det förhållandet, att överkonjunkturen brutits inom vissa områden,
icke nu föranleda till ett övergivande av den av statsmakterna förda ekonomiska
politiken. Den i propositionen förordade lagstiftningen finner utskottet
väl ägnad att såsom ett komplement till ovan berörda, redan verkande
åtgärder bidraga till uppnående av ekonomisk stabilitet. Utskottet kan
sålunda icke biträda den i ovanstående motioner uttalade uppfattningen i
detta hänseende. Vid sin granskning av propositionsförslaget, vilket medgiver
väsentligen större avskrivningsmöjligheter än som förordats i departementspromemorian,
har utskottet funnit att näringslivets behov av konsolidering
icke rimligen kan sägas ha blivit åsidosatt. Inskränkningen i den fria
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
15
avskrivningsrätten föreslås nämligen icke skola avse före ingången av beskattningsåret
1952 anskaffade inventarier. Utskottet återkommer i det följande
vid behandlingen av författningsförslagets detaljer till sistnämnda
spörsmål.
Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om tillfällig begränsning
av företagens möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Det sagda
innebär att utskottet avstyrker förenämnda motioner i vad desamma innefatta
yrkande om avslag på propositionen.
Utskottet övergår härefter till att behandla det i propositionen framlagda
förslaget till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vad inkomsttaxeringen, in. m.
Författningsförslaget innehåller bestämmelser avseende begränsning av
rätten till fri avskrivning, till avdrag för avsättning till pensions- och andra
personalstiftelser samt till avdrag för avsättning till investeringsfonder.
Vad först angår begränsningen av den fria avskrivningsrätten föreslås densamma
icke skola gälla inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret
1952 och ej heller inventarier med en varaktighetstid av högst tre
år. Inventarier, vilkas värde inräknas i fastighets byggnadsvärde men ej
åsättas särskilt maskinvärde, beröras vidare icke av inskränkningen i avskrivningsrätten.
Övriga nyanskaffade inventarier få enligt förslaget under
beskattningsåren 1952 och 1953 avskrivas med högst 20 procent per år. I
syfte att tillgodose näringslivets behov av konsolidering har förordats ett
stadgande av innebörd, att vad som influtit vid försäljningen av före ingången
av beskattningsåret 1952 anskaffade inventarier må användas för avskrivning
å under samma beskattningsår nyanskaffade tillgångar (den s. k.
nettometoden). Om skattskyldig under beskattningsåret 1952 icke helt kunnat
utnyttja denna möjlighet till avskrivning är han icke berättigad att under
beskattningsåret 1953 göra en motsvarande avskrivning.
I de likalydande motionerna I: 486 och II: 640 har hemställts, att avskrivningsprocenten
måtte bestämmas till 30 samt att vid tillämpningen av nettometoden
förskjutning av avdrag från år 1952 till år 1953 måtte medgivas.
Beträffande avdragsprocentens storlek må erinras om vad som anförts i
ett av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivet remissyttrande. Däri har framhållits
att den normala avskrivningsprocenten för maskiner vid fastighetstaxering
av industrifastigheter sällan — ens i de skattskyldigas yrkanden —
brukade överstiga omkring 6 procent per år. Enligt vad som framginge av
föreliggande prejudikat från regeringsrätten i fråga om planenliga avdrag
för värdeminskning av inventarier i rörelse hade i flertalet fall avskrivningarna
begränsats till högst 10 procent av anskaffningsvärdet. Endast i
ett tåtal undantagsfall hade avdrag i sådant hänseende medgivits med 20 procent
eller däröver. Dessa upplysningar giva enligt utskottets mening vid
handen, att den i propositionen förordade procentsatsen — även om hänsyn
tages till att investeringsavgift skall utgå — icke kan anses för låg. Vid ett
bedömande av den i propositionen förordade avskrivningsprocenten bör jäm
-
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
väl beaktas, att författningsförslaget upptager bestämmelser om särskilt avdrag
för överpris och avsevärd värdenedgång. Utskottet finner förslaget i
nu berörda delar väl avvägt och avstyrker motionsyrkandet om en höjning av
avskrivningsprocenten.
Den s. k. nettometoden sådan densamma utformats i förslaget avser icke
endast det fall utbyte ägt rum av varandra motsvarande tillgångar utan äger
tillämpning på all avyttring av äldre inventarier och under samma beskattningsår
nyanskaffade inventarier. Utskottet finner denna avskrivningsmetod
i rimlig utsträckning tillgodose önskemålet att tidigare gjorda reserveringar
icke beskattas. Att såsom i motionerna I: 486 och II: 640 yrkats stadga möjlighet
till förskjutning av under beskattningsåret 1952 ej utnyttjat avdrag
skulle medföra en icke önskvärd komplicering i taxeringshänseende. Med
den allmänna utformningen nettometoden givits i författningsförslaget synes
en rätt att förskjuta nu ifrågavarande avdrag icke vara av någon väsentlig
betydelse för de skattskyldiga. Under åberopande av det nu anförda avstyrker
utskottet motionerna i denna del.
Såsom en förutsättning för fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
gäller enligt kommunalskattelagen att överensstämmelse skall råda
mellan tillgångarnas bokförda värde och deras taxeringsmässiga. Avdrag för
gjorda avskrivningar å dylika tillgångar medgives i följd därav med belopp
motsvarande i räkenskaperna gjorda avskrivningar. Den skatterättsliga
inkomstberäkningens anknytning till bokföringen är sålunda en avgörande
förutsättning för systemet med fri avskrivning och utskottet finner det därför
nödvändigt, att såsom i propositionsförslaget skett i förordningen upptages
ett stadgande, att avdrag för avskrivning å inventarier enligt de tillfälliga
bestämmelserna om begränsning av rätten till fri avskrivning allenast
må åtnjutas i den mån motsvarande avdrag gjorts i räkenskaperna.
I departementspromemorian föreslogs för vinnande av garanti att förenämnda
överensstämmelse bibehölles under de förordade bestämmelsernas
giltighetstid, att skattskyldig, som i räkenskaperna gjort större avskrivning
än som kunde medgivas enligt de föreslagna bestämmelserna, därigenom
skulle ha förverkat rätten till fri avskrivning. Reglerna för bunden avskrivning
skulle sålunda omedelbart bliva tillämpliga och den skattskyldige hade
att upprätta fullständiga avskrivningsplaner. I anledning av i vissa remissyttranden
framförda erinringar har stadgandet (andra stycket 8 § av propositionsförslaget)
erhållit den utformningen, att beskattningsnämnd må
— om den skattskyldige i räkenskaperna gjort avskrivning med större belopp
än som kunnat medges såsom avdrag vid taxeringen — föreskriva, att
vederbörande tills vidare icke är berättigad åtnjuta rätten till fri avskrivning.
Innebörden av denna bestämmelse är såsom departementschefen framhållit,
att beskattningsnämnderna skola i varje särskilt fall pröva, huruvida
tillräckliga skäl förekommit för ett återkallande av den fria avskrivningsrätten.
Departementschefen har vidare uttalat, att det vore uppenbart att
mera obetydliga avvikelser icke borde föranleda sådant återkallande liksom
att så ej heller borde ske då den skattskyldige kunde ha haft vissa om än
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 5%.
icke tillräckliga skäl antaga att de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna
skulle vid taxeringen godtagas. Därutöver har departementschefen anfört
att om den fria avskrivningsrätten återkallats beskattningsnämnderna självfallet
vore berättigade medgiva den skattskyldige att vid ett senare tillfälle
återgå till fri avskrivning.
I de likalydande motionerna 1:486 och II: 640 har hemställts, att stadgandet
i andra stycket 8 § i författningsförslaget måtte utgå och ersättas
med en bestämmelse av innebörd, att skattskyldig som verkställt avskrivning
med större belopp än det enligt förordningen medgivna skulle på i
kommunalskattelagen angivna villkor äga rätt att vid förordningens upphörande
återgå till fri avskrivning. Motionärerna ha därvid anfört bl. a., att det
vore stötande för rättsmedvetandet att införa en bestämmelse av straffliknande
natur mot en skattskyldig, som icke gjort sig skyldig till någon försummelse
utan som tvärtom eftersträvat att hans företag skulle vara så
väl och sunt konsoliderat som möjligt.
Såsom utskottet ovan framhållit förutsätter systemet med fri avskrivning
överensstämmelse mellan bokföringen och den skatterättsliga inkomstberäkningen.
Utskottet finner det uteslutet att bryta denna grundläggande princip
vid en tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten. Ett upprätthållande
av här ifrågavarande samband måste, såvitt utskottet kan bedöma,
vara av intresse jämväl för de därav berörda företagen. Utskottet tillstyrker
sålunda att en bestämmelse av i huvudsak det innehåll, som föreslagits i
andra stycket av 8 §, upptages i förordningen. Vad departementschefen anfört
rörande innebörden av detta stadgande vill utskottet understryka. För
att ytterligare markera att ett återkallande icke bör äga rum, då vederbörande
skattskyldig kan ha haft vissa om än icke tillräckliga skäl antaga
att i bokföringen gjorda avskrivningar stode i överensstämmelse med författningen,
föreslår utskottet ett tillägg till ifrågavarande stadgande innebälande
att särskilda skäl jämväl maste föreligga för ett upphävande av rätten
till fri avskrivning. Slutligen vill utskottet framhålla, att vid kommande
taxering, vilken icke beröres av de tillfälliga bestämmelserna om begränsning
av rätten till fri avskrivning, kommunalskattelagens regler om rätt till fri
avskrivning givetvis träda i tillämpning.
Bestämmelserna om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till
pensions- eller andra personalstiftelser ha i propositionsförslaget givits i huvudsak
samma utformning som motsvarande stadganden erhållit i förordningen
om investeringsskatt.
I fråga om avsättning till pensionsstiftelse innebär sålunda det föreliggande
förslaget, att avdrag medgives högst med belopp, som måste avsättas
för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång skall uppgå till
det belopp, som erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner
jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg vilka enligt
gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
skola utgå. Avdrag medgives däremot i princip icke för avsättning, som avser
att täcka framtida kostnader.
Häremot ha invändningar framförts i samtliga förenämnda motioner,
och i motionerna I: 486 och 11:640 har hemställts, att förslaget i denna del
icke måtte genomföras. Därvid ha motionärerna uttalat, att det ur såväl
samhällsekonomisk som de anställdas synpunkt vore av stor vikt, att företagen
under goda år kunde avsätta erforderliga belopp för att täcka sina
pensionsförpliktelser.
Såsom framgår av utskottets betänkande nr 22 i anledning av förslaget
angående konjunkturskatt för år 1952 innebära investeringsskatteförordningens
bestämmelser, att de framtida kostnaderna beräknas lägre och följaktligen
den erforderliga förmögenheten vid beskattningsårets utgång högre
än vad i regel skulle föranledas av en försäkringsteknislc utredning baserad
på de verkliga förhållandena. Den i förevarande proposition förordade bestämmelsen,
som alltså motsvarar investeringsskatteförordningens stadgande
i detta hänseende, medgiver sålunda i regel ett avsevärt utrymme för avdrag
utöver vad som ur försäkringsteknisk synpunkt är direkt betingat. Med
hänsyn härtill och då en begränsning av avdragsrätten inom detta område
är erforderlig för att den föreslagna lagstiftningen i övrigt skall få avsedd
effekt biträder utskottet propositionsförslaget och avstyrker nyssnämnda
motionsyrkanden.
Vad härefter angår avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse
föreslås i propositionen att avdrag i sådant hänseende skal! medgivas
allenast med belopp som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser
gjorda före ingången av beskattningsåret 1952. Yrkande om avslag å propositionen
i denna del har framförts i de likalydande motionerna I: 486 och
II: 640. I anledning härav vill utskottet blott erinra om att avdragsrätten
icke begränsats i fråga om direkta kostnader för välfärdsanordningar av
olika slag för de anställda. Utskottet tillstyrker fördenskull den i propositionen
förordade begränsningen av avdragsrätten och avstyrker sålunda
bifall till motionerna i nu berörda hänseende.
Enligt det framlagda författningsförslaget skall avdrag för avsättning
till annan investeringsfond än s. k. eldsvådefond icke medgivas vid taxering
för beskattningsåren 1952 och 1953.
Motionärerna ha i de likalydande motionerna 1: 486 och II: 640 som sin
mening uttalat, att investeringsfonder enligt 1947 års förordning i ämnet
vore mycket betydelsefulla ur konjunkturutjämnande synpunkt och därför
hemställt att ingen som helst inskränkning göres i fråga om avdrag för
avsättning till sådana fonder.
I propositionen har erinrats om att syftet med 1947 års förordning var att
stimulera avsättningar i tider av högkonjunktur för att skapa förutsättningar
för investeringar och därmed ökad sysselsättning vid vikande konjunkturer
och lågkonjunktur. Någon föreskrift att fondmedlen skulle insättas å
spärrat konto eller eljest hållas avskilda ansågs icke kunna meddelas. Såsom
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
19
departementschefen anmärkt har därav följt, att företagen genom en fondavsättning,
vilken till sin innebörd närmast är eu bokföringsåtgärd, erhålla
uppskov med beskattningen av mot fondavsättningen svarande vinstmedel.
Departementschefen har vidare framhållit, att någon garanti ej funnes för
att fondmedlen vore i en lågkonjunktur tillgängliga att användas för det med
avsättningen avsedda ändamålet.
Med den utformning 1947 års förordning om investeringsfonder erhållit
anser utskottet nödvändigt att i en lagstiftning, varom nu är fråga, upphäva
rätten till avdrag för avsättning till dylika fonder. Utskottet finner det angeläget,
att 1947 års förordning vid den kommande utredningen rörande företagsbeskattningens
utformning underkastas en ingående prövning. Med det
nu anförda avstyrker utskottet motionerna 1:486 och 11:640 jämväl i nu
förevarande del.
Författningsförslaget har i övrigt icke givit anledning till erinran eller eljest
till särskilt yttrande från utskottets sida.
Frågan om den skatterättsliga behandlingen av ersättning vid avyttring
av fartyg har behandlats i de likalydande motionerna I: 469 (av herr Spetz)
samt 11:614 (av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile), vari yrkande
framställts om en utvidgning av tillämplighetsområdet för den s. k. nettometoden
till att avse jämväl försäljning och anskaffning av fartyg, som
nyttjas i rörelse bedriven av annan skattskyldig än aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Vidare har i motionerna hemställts om skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran att vid den i propositionen bebådade utredningen om
företagsbeskattningen frågan om inkomstbegreppets omfattning beträffande
försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg måtte omprövas samt att
av utredningen föranledda förslag måtte framläggas för riksdagen.
Enligt vid innevarande års taxering gällande bestämmelser skall köpeskilling
för avyttrat fartyg i rörelse, som bedrives av annan än aktiebolag
eller ekonomisk förening, upptagas såsom intäkt av rörelse till den del köpeskillingen
motsvarar vad som återbekommits av förut gjorda avskrivningar
för värdeminskning. I övrigt upptages ersättningen såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet (realisationsvinst) i den mån förutsättningarna därför
föreligga.
I syfte att vinna en mjukare övergång mellan skatteplikt och skattefrihet
i fråga om realisationsvinster antog 1951 års riksdag ett i proposition nr 170
framlagt förslag till sådana ändrade bestämmelser, att beskattning av dylika
vinster skall ske enligt en fallande skala. För att bl. a. underlätta tillämpningen
av detta system vidtogs samtidigt den ändringen i kommunalskattelagen,
att allt vad som inflyter vid försäljning av maskiner och andra inventarier,
som stadigvarande brukas i rörelse, skall betraktas såsom intäkt av
rörelse oavsett i vilken form rörelsen bedrives. De nu berörda ändringarna
skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering.
Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållan -
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
den, som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga
fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra företagsformer
än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de flesta
mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar innehaves
av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen åtnjutes
icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar torde
icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa näringsgrenar
till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas
yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de svårigheter,
som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom att
hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt av
rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt nyinköpt
fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på förevarande
område icke äro tillfredsställande. Å andra sidan är utskottet icke berett att
förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet. Utskottet vill
emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna om
beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka bestämmelser
skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke skola äga tillämpning
då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande i denna del
skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna anses tillgodosett. Utskottets
förslag föranleder ändringar i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.
Vad härefter angår motionärernas hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj :t om viss utredning får utskottet hänvisa till vad 1951 års bevillningsutskott
anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 65 om önskvärdheten
av att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare
utreda huruvida en fördelning mellan flera beskattningsår av köpeskilling
vid avyttring av fartyg vore möjlig och lämplig. Utskottet finner
därför ej anledning förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i de hänseenden, varom
i de nu föreliggande motionerna är fråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte -— med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 200 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas -— antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om tillfällig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. m. med den ändringen, att 8 §
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknande lydelse:
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
21
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i
den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.
Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna
verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han är
berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må beskattningsnämnd föreskriva
att den skattskyldige tills vidare
icke äger åtnjuta rätt till fri
avskrivning.
Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna
verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han är
berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må beskattningsnämnd, när
särskilda skäl föreligga, föreskriva
att den skattskyldige tills vidare icke
äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.
B) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 469 av herr Spetz samt II: 614 av herrar Utbult
och Svensson i Ljungskile för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt
3 d av anvisningarna till 29 § konmiunalskattelagen den 28 september 19281
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 28 §.
1. Till intäkt----stadgade grunder.
Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdemin skningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), liänföres till
intäkt av rörelse.
Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring
av fartyg skall dock för annan skattskyldig
än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank upptagas såsom
Senaste lydelse av anvisningarna till 28 § punkt 1 och till 29 § punkt 3 d se 1951: 761.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
avyttring —
ilighet---
skattskyldig
intäkt av rörelse endast i den mån
sådant följer av punkt 3 d andra stycket
av anvisningarna till 29 § men för
övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt
35 § förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.
--realisationsvinst föreligga.
realisationsvinst föreligga.
--för överlåtaren.
Vid
I en
Då
till 29 §.
3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §). Med avyttring likställes det
fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som
utgör särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål.
till 29 §.
3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall — därest annat icke
föranledes av vad i nästföljande
stycke sägs — å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av tillgången,
i sin helhet upptagas såsom intäkt
av rörelse (se punkt 1 andra
stycket av anvisningarna till 28 §).
Har annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank avyttrat
eller utrangerat fartyg må avdrag
ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta belopp
överstiger vad som influtit vid
avyttring av fartyget, men skall å
andra sidan såsom intäkt av rörelse
upptagas endast vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av
belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits.
Med avyttring likställes det fall,
att tillgång uttages ur rörelsen för
att tillföras annan rörelse, som utgör
särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål.
Bevillningsutskottets betänkande nr 52. 23
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att före
den 1 januari 1952 gällande bestämmelser skola gälla i fråga om 1952 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
C) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 469 av herr Spetz samt
II: 614 av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile,
2) de likalydande motionerna 1:473 av herr Bergvall
in. fl. och II: 623 av herr Kollberg m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 486 av herr Svärd samt
II: 640 av herrar Edström och Fagerholm ävensom
4) de likalydande motionerna I: 487 av herr Ewerlöf m. fl.,
och II: 639 av herr Hjalmarson m. fl.
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Petrén*, Velander,
Ramberg, Niklasson, Wehtje, Damström, Snygg och Rune Johansson;
samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Jonsson
i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Sjölin, Strandh, Edström, Kärrlander och
Henriksson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
Reservation
av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Velander, Wehtje, Sjölin, Strandh och
Edström, vilka anfört följande:
»Såsom skäl för de i förevarande proposition föreslagna tillfälliga inskränkningarna
i de konsolideringsmöjligheter, som enligt gällande skattelagstiftning
beredas företagen, har anförts dels att åtstramningen på den
allmänna kreditmarknaden, särskilt vad angår de självfinansierande företagen,
eljest i viss mån skulle förlora sin effekt dels ock att de i propositionen
framlagda förslagen skulle innebära ett önskvärt komplement till investeringsavgiften.
Yrkande om avslag på förevarande proposition har framförts i de likalydande
motionerna I: 473 (av herr Bergvall in. fl.) och II: 623 (av herr
Kollberg in. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 487 (av herr Ewerlöf
m. fl.) och II: 639 (av herr Hjalmarson in. fl.). Jämväl i de likalydande motionerna
I: 486 (av herr Svärd) och II: 640 (av herrar Edström och Fagerholm)
har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.
1 de likalydande motionerna I: 487 och II: 639 liksom i de likalydande motionerna
I: 473 och II: 623 erinra motionärerna, att statsmakterna gjort klara
utfästelser om att någon begränsning av de ifrågavarande konsolideringsmöjligheterna
icke skulle ifrågalcomnia annat än i samband med en kompenserande
sänkning av företagsbeskattningen. Med hänsyn härtill måste man
vara berättigad kräva, att alldeles särskilt starka skäl av penningpolitik
natur skola tala för vidtagande av de i propositionen föreslagna, mot berörda
utfästelser stridande åtgärderna. Under alla förhållanden grundade uttalandena
krav på övertygande bevisning om att åtgärder i strid mot utfästelserna
vore ur samhällets synpunkt nödvändiga eller åtminstone i särskilt hög
grad önskvärda.
De skäl, som anförts till stöd för de ifrågavarande åtgärderna, äro emellertid
enligt vår mening icke bärande, och böra åtgärdernas även av finansministern
vitsordade skadeverkningar med hänsyn till möjligheten av ett
konjunkturomslag icke underskattas.
Ehuru syftet med förslaget är att söka begränsa likviditeten hos sådana
företag, som befarades eljest icke träffas av de kreditåtstramande och investeringsbegränsande
åtgärder, som redan tillämpas, komma de i den förevarande
propositionen föreslagna åtgärderna att träffa företagen oberoende
av dessas likviditetsställning. Företag, som väl behöva konsolidering och
likviditetsförstärkning, få sina konsolideringsmöjligheter begränsade på
samma sätt som de mera likvida företagen. Såsom under remissbehandlingen
framhållits har den tidigare rådande högkonjunkturen visat vissa avmattningstendenser.
Såväl i detta hänseende som i måhända än högre grad i
fråga om den försämring av likviditeten, vilken jämväl genomsnittligt sett
kunnat konstateras inom företagen, ha berörda tendenser under den senare
tiden ytterligare framträtt. Vad särskilt likviditetsförsämringen angår är an
-
Bevillningsutskottets betänkande m• 52. 25
ledningen härtill till stor del att söka i betydande kumulerade skatteinbetalningar.
När finansministern den 19 oktober 1951 i proposition nr 220 framlade
förslag till bestämmelserna rörande investeringsavgift och lagervärdering
gjordes ingen antydan om att ytterligare åtgärder för åstadkommande av
minskning av investeringar i maskiner och andra inventarier i form av begränsad
avskrivningsrätt eller eljest planerades. I ovannämnda proposition
diskuterades ingående på vad sätt en investeringsbegränsning skulle åstadkommas
i fråga om lagertillgångar. Därvid hänvisades till att två vägar stodo
öppna: antingen påförande av investeringsavgift även å sådana tillgångar
eller begränsning av nedskrivningsrätten. Finansministern valde beträffande
lagertillgångarna den sistnämnda vägen. I fråga om investeringar i
andra tillgångar valdes däremot påföring av investeringsavgift. Det är ovedersägligt,
ait denna investeringsavgift fastställdes med utgångspunkt från att
någon inskränkning i avskrivningsrätten å dylika tillgångar icke ifrågasatts.
Att nu likväl stadga en sådan inskränkning skulle vittna om en planlöshet
i handhavandet av den ekonomiska politiken, som ingalunda vore
ägnad stärka tilltron till densamma. Följden av en dylik handläggning från
statsmakternas sida av ifrågavarande för näringslivet utomordentligt betydelsefulla
frågor skulle bli en allmän känsla av rättsosäkerhet, som skulle
medföra skadliga verkningar å näringslivet i landet.
Man måste vidare fråga sig, vilka utomordentliga händelser som inträffat
efter den 19 oktober 1951 och som, trots att investeringsavgiften fastställts
att utgå efter högre procentsats än som i propositionen föreslagits, nu nödvändiggöra
ytterligare åtgärder avseende även avgiftsbelagda investeringar
såsom ''ett önskvärt komplement till investeringsavgiften’.
Vad särskilt angår de föreslagna inskränkande bestämmelserna rörande
den fria avskrivningsrätten må erinras, att bestämmelsernas uppgivna tillfälliga
karaktär desto mindre kan åberopas såsom försvar för förslagets genomförande
i denna del som rätten till fri avskrivning under de två år, dessa
inskränkande bestämmelser avses skola gälla, framstår såsom särskilt värdefull
för företagen. Detta beror på flera omständigheter, främst de under
senare tid starkt stegrade återanskaffningsprisen å såväl byggnader som
maskiner. Verkningarna av dessa prisstegringar ha i olika sammanhang uppmärksammats.
Sålunda har statens järnvägar av denna anledning nyligen
nödgats övergå till ett avskrivningsförfarande, som i princip baseras på återanskaffningspriser
(nupriser) för de olika tillgångarna.
Det är enligt vår mening tvivelaktigt, huruvida man genom begränsning
av avskrivningsrätten skulle åstadkomma någon ytterligare nedskärning av
industriella investeringar utöver den, som föranledes av investeringsavgiften,
och om så likväl skulle befinnas bliva fallet, kommer minskningen av
investeringsvolymen att betinga ett alltför högt pris: inhiberande av även
önskvärda investeringar till förfång för vårt näringslivs effektivitet och konkurrensförmåga.
De tillfälliga fördelar i penningpolitik! hänseende, man
genom ytterligare investeringsbegränsning möjligen skulle vinna, kunna be
-
8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 52.
26 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
faras icke komma att uppväga de skadeverkningar även ur samhällsekonomisk
synpunkt, som genom minskning av produktionsvolymen kan förorsakas.
Att en ytterligare begränsning av rätten till avdrag för avsättningar till
pensionsstiftelser och andra personalstiftelser skulle verka stabiliserande å
penningvärdet finna vi icke sannolikt. Skadeverkningarna ur såväl företagsekonomiska
som sociala synpunkter av en dylik begränsning äro däremot
påtagliga och förslaget är i denna del desto mer anmärkningsvärt som avdragsrätten
för avsättningar till pensionsstiftelser reglerats så sent som genom
år 1950 antagna bestämmelser, vilka tillämpades första gången vid
1951 års taxering. En mycket betydande ökning av pensionskostnaderna och
avsättningsbehovet har under senare år ägt rum. Detta har sin naturliga
förklaring däri, att en omläggning och förbättring av de anställdas pensionering
i stor utsträckning ägt rum under de senaste åren, därvid även till
hög ålder komna tjänstemannagrupper tillförsäkrats pension samt att antalet
tjänstemän ökats genom nyanställningar. Detta har skett samtidigt
med att penningvärdeförsämringen och den därav framtvingade höjningen
av grundlönen medfört en allmän höjning av pensionsbeloppen i kronor räknat.
Företagen måste därför beredas möjlighet att under år med goda vinster
verkställa större avsättningar än som motsvara de på beskattningsåret
och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna.
Förordningen om investeringsfonder den 2 maj 1947 föregicks av ingående
utredningar och överväganden. Syftet med lagstiftningen angavs uttryckligen
vara att genom avsättning till dylika fonder under goda konjunkturer
skapa möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större
utsträckning än som eljest bleve fallet. Det skulle enligt vår mening vittna
om en påtaglig inkonsekvens att i samband med åtgärder, som rikta sig mot
en redan vikande överkonjunktur, i direkt strid mot den ovanberörda lagstiftningens
syfte sätta denna ur kraft under just den tid, högkonjunkturen
alltjämt förmenas komma att fortsätta.
På grund av vad ovan anförts hemställes,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proproposition
nr 200.»
627526. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.