Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

1

Nr 51.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om höjning av de skattefria beloppen för förmånstagare
till livförsäkring m. m.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
1:349 av herr Ewerlöf har hemställts, »att riksdagen måtte för sin del
besluta om en sådan ändring i 12 § kungl. förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt att i nämnda paragraf angivna skattefria belopp
om 15 000 och 1 500 kronor höjas till respektive 30 000 och 3 000
kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Enligt 12 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt
(nr 416) skall, om någon enligt lagen om försäkringsavtal insatts såsom
förmånstagare till försäkring, såsom arvfallen egendom anses vad förmånstagaren
vid försäkringstagarens död erhåller därigenom, att han får förfoganderätten
över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, då
fråga är om kapitalförsäkring, erhåller utbetalning på grund av försäkringen.
Är förmånstagaren försäkringstagarens make, skall dock enligt
vanliga regler hänsyn tagas till skattefri andel, som tillkommer make.

Har livförsäkring tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv samt
skall premiebetalningen enligt avtalet vara fullgjord under en tid icke understigande
tio år och har ej heller under något år erlagts premie, som uppgår
till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier som
skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets
slutande, skall från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av
förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Härvid
skall dock sammanläggning ske med vissa tidigare förvärv på grund av
förmånstagareförordnande så att avdraget ej får överstiga 15 000 kronor
sammanlagt för samtliga ifrågavarande förvärv.

För sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller samma rätt till avdrag, som
nyss sagts, oavsett hur premiebetalningen enligt avtalet skall fullgöras eller
i verkligheten fullgjorts.

Från skattskyldighet, varom här är fråga, har fritagits förvärv av rätt till
pension, som utgår på grund av pensionsförsäkring. Förvärv av rätt till
livränta, som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring,
blir föremål för arvsheskattning endast i den mån årsräntan på grund av
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 51.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

förmånstagareförordnande av samma person överstiger 1 500 kronor. Den
skattefria årsräntan ersätter det ovannämnda skattefria avdraget å 15 000
kronor.

För andra förvärv på grund av förmånstagareförordnande än dem, vilka
avses i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, skall enligt 37 § samma
förordning gåvoskatt utgå. Beträffande skattefrihet och avdragsrätt
gälla härvid samma bestämmelser som i fråga om arvsskatt. Skattskyldigheten
inträder, då förmånstagaren erhåller förfoganderätt över försäkringen;
dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare
ägt rum till förmånstagaren, skattskyldighet för det utbetalade beloppet
vid dess mottagande.

I den genom 1941 års lagstiftning upphävda förordningen den 19 november
19H om arvsskatt och skatt för gåva infördes år 1931 bestämmelser
av i huvudsak samma innebörd som de ovan återgivna i fråga om beskattning
av förmånstagareförvärv. Före 1931 års författningsändring hade förmånstagares
förvärv varit helt skattefria. Vid införandet av beskattning å
sådana förvärv stadgades sålunda skattefrihet vid kapitalförsäkring för
ett belopp av 15 000 kronor under motsvarande förutsättningar, som alltjämt
gälla enligt 12 § 1941 års förordning. Vidare undantogs rätt till livränta,
som avsågs i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen i dess ursprungliga
lydelse, samt annan livränta d. v. s. livränta, som inköpts mot
engångsbelopp och icke utgjort tjänstepension, i den mån årsräntan icke
översteg 1 500 kronor.

Under förarbetena till 1931 års bestämmelser framfördes från olika håll
yrkanden att de skattefria beloppen skulle bestämmas annorlunda. Sålunda
uttalade försäkringsföreningens sakkunnignämnd i remissutlåtande över en
departementspromemoria i ämnet bl. a., att det skattefria beloppet i fråga
om kapitalförsäkringar icke borde fastställas lägre än till 25 000 kronor, varå
avkastningen avsevärt understege det belopp, som vid inkomstskatt finge å
dyrort avdragas såsom skattefritt. Jämväl Svea hovrätt, statskontoret, ävensom
länsstyrelserna i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län tillstyrkte
en höjning av det skattefria kapitalbeloppet till 25 000 kronor. Vissa myndigheter
ifrågasatte å andra sidan en sänkning av beloppet. Departementschefen
(prop. nr 211/1931) ansåg sig bl. a. av statsfinansiella skäl ej böra
frångå i departementspromemorian föreslagna 15 000 kronor. I propositionen
hade icke upptagits något förslag om ett skattefritt belopp för annan
livränta än dem, som avsågos i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen
och som föreslogos helt skattefria. I de fall, där livränta inköpts mot engångsbelopp
och icke utgjorde tjänstepension, skulle alltså kapitalvärdet i
sin helhet bliva föremål för skatt. Under bevillningsutskottets behandling
av ärendet inkom emellertid direktionen för Allmänna änke- och pupillkassan
med en skrivelse, vari fästes uppmärksamhet på vissa från kassans
synpunkt mindre tilltalande verkningar, som förslagets genomförande i
denna del skulle få med avseende å kassans pensionstagare. Bevillnings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

3

utskottet (bet. nr 38/1931) ansåg det ur billighetssynpunkt lämpligt att
i anledning av kassans framställning föreslå, att skattefrihet medgåves för
visst årsbelopp av livränta grundad på engångspremie. Såsom skäligt beskattningsfritt
belopp ansåg utskottet sig böra föreslå 1 500 kronor eller
så stor del av livräntans årsbelopp, som jämlikt 67 § utsökningslagen vore
fri från utmätning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Genom införandet av 1941 års förordning om arvs- och gåvoskatt överflyttades
från gåvobeskattningens till arvsskattens område ifrågavarande
regler om beskattning av förmånstagareförvärv, såvitt dessa regler avsågo
förvärv, som tillfallit vederbörande vid försäkringstagarens död. Under förarbetena
hade dock icke från något håll ifrågasatts ändring av ifrågavarande
skattefria belopp, vilka sålunda upptogos oförändrade till 15 000 respektive
1 500 kronor.

I 1944 års allmänna skattekommittés betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare
in. in. (SOU 1948: 22) föreslogos vissa ändringar i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt. I samband därmed anförde kommittén
bl. a. följande:

Enligt de för kommittén utfärdade direktiven åligger det kommittén att
företaga en allmän översyn jämväl av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
samt förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Ehuru det torde vara
uppenbart att i nämnda förordningar finnas åtskilliga inadvertenser beträffande
de bestämmelser, som beröra livförsäkring, har kommittén i detta
sammanhang till behandling upptagit endast vissa bestämmelser, vilka sammanhänga
med de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen, jämte vissa andra punkter, där ett
starkt behov av ändring föreligger. Kommittén har för avsikt att senare
företaga en allmän översyn av bestämmelserna i arvsskatteförordningen,
därvid kommittén får tillfälle att återkomma till de inadvertenser, vilka nu
icke upptagas till behandling. Ett av de spörsmål, som kommittén härvid
kommer att särskilt uppmärksamma, gäller det förhållandet, att för åtnjutande
av visst skattefritt avdrag vid förmånstagareförvärv av kapitalförsäkringar
uppställts vissa villkor, medan sådana villkor icke uppställts för rätt
till skattefritt avdrag i fråga om andra livränteförsäkringar än pensionsförsäkringar.

I proposition nr 93/1950 med förslag till ändrade regler för inkomstbeskattning
av försäkringstagare anförde departementschefen bl. a. följande:

Såsom kommittén framhållit torde i förordningarna om arvsskatt och
gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt finnas vissa inadvertenser beträffande
beskattningen av försäkringar. Kommittén har i detta sammanhang
endast delvis upptagit dessa frågor till behandling. En fortsatt översyn av
bestämmelserna rörande arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen torde
därför böra ske för att bland annat i förevarande avseende åstadkomma mera
tillfredsställande bestämmelser än de nuvarande. Vid sådant förhållande
torde för närvarande icke böra vidtagas annan författningsändring än att
12 § fjärde stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt gives den ändrade
lydelse som följer av vad jag tidigare förordat skola gälla i fråga om

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

inkomstbeskattningen av försäkringar. I enlighet härmed bör denna paragraf
ändras så, att den i sista stycket omförmälda skattefriheten för rätt till livränta,
som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, kommer att
i stället avse rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 uttalade 1950 års bevillningsutskott
— i anslutning till vad departementschefen anfört — att lagstiftningen
i fråga om arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen av livförsäkringstagare
icke vore tillfredsställande. Utskottet framhöll för sin
del, att en omarbetning av ifrågavarande beskattningsregler vore av behovet
starkt påkallad och av brådskande natur.

I den förevarande motionen har erinrats om att penningvärdet sedan år
1931 minskat till jämnt hälften. Det vore alltså uppenbart, att de ifrågavarande
beloppen numera alls icke avspeglade den värdering av å ena sidan
statsfinansiella och å andra sidan sparfrämjande synpunkter, som legat till
grund för riksdagens ställningstagande vid bestämmelsernas införande.

Det framstode redan i och för sig såsom motiverat och skäligt att den
snedvridning av riksdagens beslut, som genom den ekonomiska utvecklingen
uppkommit, undanröjdes och att den en gång gjorda avvägningen
mellan olika intressen återställdes genom att beloppen höjdes till 30 000
respektive 3 000 kronor. Men även andra starka skäl talade för en sådan
höjning.

Det vore ett av erfarenheten såväl inom Sverige som utomlands styrkt
faktum att livförsäkringsbeloppen i tider av sjunkande penningvärde, livförsäkringsbolagens
strävanden till trots, icke höjdes i takt med penningvärdeförsämringen.
Det låge såväl i det allmännas som de enskildas intresse,
att livförsäkringar å någorlunda tillfredsställande belopp funnes. Den ifrågasatta
lagändringen skulle vidare verksamt stimulera livförsäkringssparandet
och därigenom få en inflationshämmande effekt. Det hade redan många
gånger framhållits, att denna form av sparande vore särskilt värdefull just
ur denna synpunkt och oftast innebure ett nysparande. Det förtjänade i
detta sammanhang uppmärksammas, att den föreslagna arvsskattefriheten
å högst 30 000 kronor skulle gälla endast för försäkringar med en avtalad
premiebetalningstid av minst 10 år.

Eftersom den ifrågasatta lagändringen icke åsyftade annat än ett återställande
av den intresseavvägning, som riksdagen en gång funnit skälig,
vore det strängt taget en ovidkommande fråga vad ändringen kunde väntas
medföra i utebliven arvsskatt. I den mån man kunde uppskatta detta belopp
bleve det endast ett uttryck för vad som på denna punkt i skattesystemet
uttoges för mycket på grund av penningvärdeförskjutningen. En överslagsberäkning
med vida säkerhetsmarginaler gåve emellertid vid handen, att
detta skattebelopp sannolikt skulle vara av en storleksordning, som ur det
allmännas synpunkt skulle vara helt betydelselös. För den enskilde åter
skulle skattelindringen i det särskilda fallet kunna vara av stort värde.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

5

Utskottet. Såsom arvfallen egendom anses i princip vid arvsbeskattningen
vad förmånstagare till försäkring erhåller vid försäkringstagares död. Vissa
undantag stadgas emellertid härifrån. Vissa kapitalförsäkringar äro sålunda
skattefria till ett belopp av 15 000 kronor. Från skattskyldighet har helt fritagits
förvärv av rätt enligt pensionsförsäkring. Rätt till annan livränta än
som utgår på grund av pensionsförsäkring arvsbeskattas i den mån årsräntan
på grund av förmånstagareförordnande av samma person överstiger
1 500 kronor.

I förevarande motion har hemställts, att ovannämnda belopp, 15 000 respektive
1 500 kronor, vilka fastställts år 1931, måtte — med hänsyn till
penningvärdets fall under tiden från sagda år — höjas till 30 000 respektive
3 000 kronor. Motionären har framhållit bland annat, att det låge i såväl det
allmännas som de enskildas intresse att livförsäkringar å någorlunda tillfredsställande
belopp funnes. Enligt motionärens mening skulle en höjning
av de skattefria förmånstagareförvärven till i motionen yrkade belopp utan
tvivel utgöra en kraftig sporre till en bättre anpassning för livförsäkringsskyddet
efter det nya penningvärdet.

Utskottet är för sin del av samma mening som motionären, att dessa nominella
värdegränser icke nu stå i överensstämmelse med det vid tillkomsten
av desamma avsedda syftet. Mot de ifrågavarande bestämmelserna, vilka
återfinnas i 12 § 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, synas erinringar
även ur andra synpunkter kunna göras. Sålunda frånräknas vid
arvsbeskattningen icke något skattefritt belopp från utbetalning på grund
av kapitalförsäkring som tillfaller arvinge eller testamentstagare, vilka icke
tillika äro förmånstagare. Vidare ha såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen vissa villkor stadgats för skattelättnad i fråga om kapitalförsäkring,
under det att förvärv av rätt till pensionsförsäkring utan inskränkning
är undantagen från arvsskatt. Med hänsyn till bland annat sist anförda
synpunkter förordade 1944 års allmänna skattekommitté, vars utredning och
förslag lades till grund för 1950 års omläggning av försäkringsanstalters och
försäkringstagares inkomstbeskattning, att förevarande författningsrum borde
överarbetas. Departementschefen framhöll i propositionen i ämnet till
1950 års riksdag, att beskattningsreglerna i fråga om arv och gåva icke vore
tillfredsställande i avseende å försäkringar. Samma års bevillningsutskott
underströk i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 detta uttalande
och ansåg, att en omarbetning av arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen
av förmånstagare vore av behovet starkt påkallad och av brådskande
natur.

Utskottet finner sig i beaktande av det nu anförda icke böra förorda omedelbara
författningsändringar i anledning av föreliggande motion. Utskottet
är nämligen av den meningen, att beskattningsreglerna rörande försäkringstagare
icke böra ändras provisoriskt utan givas en mera definitiv utformning.
Såväl i försäkringstagarnas som i försäkringsanstalternas intresse måste
ligga, att lagstiftningen på ifrågavarande område ej göres till föremål för
ändringar tid efter annan. Utskottet vill därför för sin del förorda, att de av

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

motionären berörda spörsmålen utan dröjsmål upptagas till behandling i
samband med en översyn av arvs- och gåvobeskattningen i fråga om förvärv
av rätt till försäkring. I likhet med 1950 års riksdag finner utskottet, att en
lösning av dessa beskattningsfrågor är av behovet starkt påkallad.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1:349 av herr Ewerlöf om höjning av de
skattefria beloppen för förmånstagare till livförsäkring m. m.
måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 23 maj 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon*, Gustaf
Elofsson*, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund*, Jonsson
i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Sjölin, Olofsson*, Strandh*, Kärrlander och
Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

627567. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.