Nr 5—6.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5.

1

Nr 5.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om fyrhjuliga invalidfordons undantagande från
fordonsbeskattning.

(1 :a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 104 av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson samt II: 137 av
herr Hagård m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t föreslå att fyrhjuliga invalidfordon undantagas från all fordonsbeskattning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 137.

Den egentliga automobilskatten, fordonsskatten, utgår enligt förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt årligen för motorfordon eller släpvagn.
Av bestämmelserna i 5 §, som innehåller skattesatserna, må här nämnas, att
skatten för personbil utgår med dels 70 kronor, utgörande grundavgift, och
dels 20 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med 900 kilogram.

Enligt 2 § är från skattskyldighet frikallad bl. a. motorcykel, som är inrättad
såsom invalidfordon och vars maximihastighet icke överstiger 30
kilometer i timmen. Denna undantagsbestämmelse infördes i anledning av
motionen II: 205 vid 1933 års riksdag.

Genom beslut av 1951 års riksdag infördes en tillfällig fordonsbeskattning.
Bestämmelserna därom äro upptagna i förordningen den 25 maj 1951
(nr 283) om tillfällig automobilskatt, vilken gäller till och med den 30
juni 1952. Genom förordningen den 24 oktober 1951 (nr 661) har emellertid
den tillfälliga automobilskatten redan i huvudsak avvecklats. Däri
stadgas nämligen, att autoinobil eller släpvagn som, utan att dessförinnan
ha varit registrerad i automobilregister, första gången införes i sådant register
efter ingången av november 1951, skall vara frikallad från fordonet
eljest åvilande skatteplikt enligt förordningen den 25 maj 1951.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen nr 144 med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt uppkom fråga om invalidbilars undantagande
från beskattningen, vilken fråga närmast aktualiserats genom en
av De vanföras riksorganisation till bevillningsutskottet ingiven skrift i ämnet.
I en till 1951 års bevillningsutskotts betänkande nr 41 fogad reservation
av herr Olsson i Gävle m. fl., vari yrkades bifall till propositionen med
viss ändring, anfördes i fråga om invalidfordonen följande.

1 Jiihang till riksdagens protokoll /952. 7 samt. Nr 5—6.

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 5.

Enligt 2 § andra stycket 1) i propositionens författningsförslag undantages
från skatteplikt motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och
vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen. Motsvarande
gäller enligt 1922 års automobilskatteförordning beträffande den ordinarie
bilskatten. Stadgandet avser enligt ordalagen endast motorcykel, d. v. s.
motorcykel utan eller med sidvagn. Beträffande trehjuliga motorfordon gäller
i princip enligt 1936 års motorfordonsförordning att dessa äro att anse
såsom autoinobiler och registreras som sådana. Emellertid förekommer i
stor utsträckning enligt vad utskottet inhämtat att trehjuliga motorfordon,
som äro inrättade såsom invalidfordon, med stöd av stadgande i 1 § 1 mom.
sistnämnda förordning förklaras skola hänföras till motorcyklar. Trehjuliga
invalidfordon torde sålunda som regel vara fritagna från den ordinarie
bilskatten och skulle bliva det även från den tillfälliga skatten. I den ovan
återgivna skriften från De vanföras riksorganisation har bl. a. framställts
yrkande av innebörd att även invalidmotorfordon med fyra hjul (invalidbilar)
skulle helt befrias från fordonsskatt. Enligt utskottets uppfattning
torde i vissa fall skäl kunna åberopas för sådan befrielse. Emellertid synas
åtskilliga svårigheter föreligga att utan närmare utredning fastställa den
närmare avgränsningen för invalidbilarna. Utskottet är sålunda icke berett
att nu förorda någon ändring av propositionsförslaget på denna punkt
men förutsätter att frågan om skatteplikten för invalidbilarna tages upp av
den nyligen tillsatta utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen (skrivelse nr 231).

I förordningen den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m. föreskrives bl. a., att vid yrkesmässig tillverkning
inom riket för avsalu eller vid införsel till riket av personbilar,
motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar skall till staten erläggas skatt
med 10 procent av fordonets beskattningsvärde. Denna förordning, som
gäller till och med den 30 juni 1953, innehåller beträffande invalidfordon
samma undantagsbestämmelse som automobilskatteförordningen. Härjämte
må anmärkas, att enligt särskilt stadgande i 5 § Ivungl. Maj :t äger, då synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt.

I propositionen nr 218 till 1951 års riksdag med förslag till förordning om
skatt vid tillverkning och import av personbilar m. in. uttalade departementschefen,
att det kunde övervägas att från beskattning undantaga fyrhjuliga
invalidfordon, som vore att hänföra till personbilar. Med hänsyn till
svårigheten att ernå en tillfredsställande avgränsning ansåg departementschefen
emellertid att dylika fordon icke borde undantagas i författningen;
däremot borde Kungl. Maj :t på ansökan kunna medgiva befrielse från
eller återbäring av skatt för sådana fordon, då synnerliga skäl därtill förelåge.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 har chefen
för finansdepartementet tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa
en allmän utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.
Sedermera har — under hänvisning till uttalanden i förenämnda proposition
nr 218 till 1951 års riksdag — uppdragits åt utredningsmannen att utarbeta
förslag, avsett att föreläggas 1952 års riksdag, om en provisorisk
höjning av den ordinarie automobilskatten, vilken höjning skulle i huvud -

Bevillningsutskottets betänkande nr 5.

3

sak motsvara vad som kunde vara betingat av penningvärdets fall. Med
skrivelse den 17 januari 1952 har utredningsmannen, till fullgörande av sistnämnda
utredningsuppdrag, avlämnat en promemoria med förslag till vissa
ändringar i beskattningen av motorfordon. Häri föreslås skatten för personautomobil
skola utgöra 90 kronor i grundavgift samt 30 kronor för varje
påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 900
kilogram.

Slutligen bör anmärkas, att till finansdepartementet inkommit en av De
vanföras riksorganisation den 21 februari 1951 gjord framställning angående
slopande av fordonsskatt på motordrivna invalidvagnar in. in. Denna
framställning har sedermera överlämnats till utredningen rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande.

Ett antal invalider, som drabbats av svårare sviter efter barnförlamning
och reumatism, vore på grund av sitt tillstånd eller sin verksamhet förhindrade
att använda motorcykel, som vore inrättad som invalidfordon och vars
maximihastighet understege 30 kilometer i timmen, och tvingades att för
sitt förvärvsarbete skaffa sig fyrhjuliga motorfordon av specialtyp, så kallade
invalidbilar. Ett sådant fordon vore ofta det hjälpmedel som gåve
även de svårt invalidiserade möjlighet att åter bli självförsörjande samhällsnyttiga
individer i stället för att vara beroende av dåligt betalt hemarbete
eller bli tvungna att helt eller delvis ligga samhället till last. I många
fall hade dessa invalider svårigheter att anskaffa medel för ett dylikt motorfordon,
men samhället brukade då träda emellan med bidrag till kostnaderna,
varjämte exempelvis Riksföreningen mot barnförlamning från sina
fonder i en del fall kunnat bidraga till anskaffningskostnaderna. Medan
ovannämnda motorcyklar vore befriade från bilskatt, utgjorde såväl den
ordinarie bilskatten som den sedan 1 juli 1951 gällande tillfälliga bilskatten
en för de invalidiserade högst kännbar utgift, som i en del fall till och
med avskräckte från anskaffandet av invalidfordon. Det torde vara rimligt
att även fyrhjuliga invalidfordon undantoges från all fordonsbeskattning.
Det låge i samhällets eget intresse att stimulera offren för långvarig
sjukdom med påföljande invaliditet till självverksamhet och nya tag. De
vore väl förtjänta av stöd och uppmuntran och av ett statsmakternas intresse,
som resulterade i viss lindring av de höga utgifter som fordonsanskaffning
droge med sig.

Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med förslag att fyrhjuliga invalidfordon måtte undantagas
från all fordonsbeskattning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de i motionerna
avsedda fordonen numera — sedan den tillfälliga automobilskatten avvecklats
— underkastade beskattning enligt förordningarna den 2 juni 1922
om automobilskatt och den 24 oktober 1951 om skatt vid tillverkning och

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 5.

import av personbilar m. m. I dessa förordningar, vilka gälla även motorcyklar,
ha invalidernas särskilda förhållanden så till vida beaktats, att från
skatteplikt undantagits motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon
och vars maximihastighet understiger 30 kilometer i timmen. Några undantagsbestämmelser
för de i motionerna omförmälda invalidbilarna finnas
däremot icke. Vad avser skatt enligt ovannämnda förordning den 24
oktober 1951 har emellertid chefen för finansdepartementet i propositionen
nr 218 till 1951 års riksdag uttalat, att Kungl. Maj:t, då synnerliga skäl
därtill förelåge, borde på ansökan kunna medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt för fyrhjuliga invalidfordon, som vore att hänföra till personbilar.
Med denna dispensmöjlighet torde syftet med motionerna i berörda
del vara tillgodosett.

Utskottet vill vidare erinra om att chefen för finansdepartementet med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 tillkallat en särskild
utredningsman för att verkställa en allmän utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken. Såsom framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen har denne att vid uppdragets fullgörande pröva en till
honom överlämnad, av De vanföras riksorganisation gjord framställning angående
slopande av fordonsskatt på motordrivna invalidvagnar m. m.

I detta sammanhang må ytterligare framhållas, att frågan om invalidbilarnas
befriande från fordonsskatt varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
under föregående år. I en till 1951 års bevillningsutskotts betänkande
nr 41 fogad reservation, vilken vann riksdagens godkännande, uttalades
beträffande denna fråga att i vissa fall skäl kunde åberopas för sådan
befrielse men att åtskilliga svårigheter syntes föreligga att utan närmare
utredning fastställa den närmare avgränsningen för invalidbilarna. Frågan
om skatteplikten för dessa förutsattes därför skola upptagas av utredningen
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

Utskottet anser angeläget att frågan om invalidbilarnas beskattning bringas
till en snar lösning. Då, enligt vad utskottet inhämtat, resultatet av den
pågående utredningen kan väntas föreligga omkring tiden för kommande
årsskifte, anser sig utskottet emellertid icke nu böra taga ställning till den
av motionärerna väckta frågan i vad avser invalidbilars undantagande från
automobilskatten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 104 av herrar Magnusson
och Ebbe Ohlsson samt II: 137 av herr Hagård in. fl. om
fyrhjuliga invalidfordons undantagande från fordonsbeskattning
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 6.