Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
1
Nr 49.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning angående skatterestitution
vid sparande åren 1952 och 1953.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:101 av herr Lindblom in. fl. och 11:133 av herr Sjölin
m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
”Förslag
till
förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.
1 §•
Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör
insättning av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,
som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på
grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt med
belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta beloppet
(sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje skattskyldig
eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.
2 §.
Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,
skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,
som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på
heder och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst
under beskattningsåret.
3 §.
Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande
taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering.
Beslut om restitution skall tillställas skattskyldig.
i Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr \9.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
4 §.
Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt
och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt
måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl
äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen eljest
varit berättigad uppbära.
5 §.
Det belopp, som skattskyldig enligt första paragrafen erhåller som skatterestitution,
skall vara fritaget från statlig och kommunal inkomstskatt.
6 §.
För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven
skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången
av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957
i vad avser sparande under år 1953.
Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall
skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.
7 §.
Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank eller
kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda företrädesvis
för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens obligationer.
Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för under åren
1952 och 1953 nytagen eller utökad kapitalförsäkring, vilken äges av den
skattskyldige eller, i förekommande fall, hans make eller omyndiga barn,
dock ej till den del premie berättigar till avdrag, varom förmäles i 46 § 2
mom. kommunalskattelagen. Ä sparkonto upplupen ränta räknas som
insättning.
8 §.
Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit
och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst
10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då
insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp
motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet
varit insatt å kontot.
9 §.
Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär
över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmel
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
3
serna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över
utslag i kammarrätten icke må anföras.
10 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1952.»
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 133.
Anmärkas må, att i de vid innevarande års riksdag väckta motionerna
I: 217 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 289 av herr Hjalmarson m. fl. framställts
förslag om gottgörelse av statsmedel för visst sparande. Dessa motioner
ha hänvisats till bankoutskottet.
Spörsmålet om främjande av det enskilda sparandet har varit föremål
för uppmärksamhet vid 1947, 1948, 1949 och 1951 års riksdagar.
Rörande behandlingen av frågan vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar
tillåter sig utskottet hänvisa till bevillningsutskottets betänkanden nr
46/1947, nr 49/1948 och nr 29/1949.
Vid 1951 års riksdags vårsession hemställdes i de likalydande motionerna
I: 90 och II: 120 om utredning, huruvida och på vilket sätt det vore möjligt
att bevilja löntagare lindring vid beskattning av den merinkomst, som härflyter
från övertidsarbete, samt i de likalydande motionerna I: 91 och II: 117
om utredning rörande befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel,
varvid närmast avsågs i bank placerat kapital. Dessa motioner, vilka
hänvisades till bevillningsutskottet, upptogos — jämte vissa andra motioner
— till behandling i betänkande nr 43.
Härjämte behandlades frågan om möjligheten att genom särskilda åtgärder
främja sparandet av 1951 års bankoutskott (utlåtande nr 12) i anledning
av motionsvis framställda yrkanden (motionerna I: 186 och II: 284
samt I: 297 och II: 367).
I förenämnda betänkande nr 43 anförde 1951 års bevillningsutskott att
riksdagen på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslutat att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga
och enskilda sparandet samt om möjligt till samma års höstsession
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
framlägga förslag i ämnet. Bevillningsutskottet förutsatte därför, att vid
den av riksdagen begärda utredningen även de i motionerna 1:90 och 11:120
samt I: 91 och II: 117 framförda förslagen bleve omprövade. På hemställan
av bevillningsutskottet lämnade riksdagen de sistnämnda motionerna utan
åtgärd.
I anledning av riksdagens på hemställan av bankoutskottet gjorda anhållan
utarbetades inom finansdepartementet av expeditionschefen H. Klackenberg
en PM med utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt
sparande under år 1952.
Beträffande huvudlinjerna i utredningsmannens förslag må här i korthet
nämnas följande. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär Askatt
som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,
under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten
med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen
skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att källskatten
minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige
slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå
å skattesparkonto till utgången av år 1956.
I proposition nr 220 till 1951 års riksdags höstsession med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar m. m. (investeringsavgift)
anförde departementschefen — efter att ha redogjort för innebörden i utredningsmannens
ovannämnda förslag — att man vid remissbehandlingen allmänt
ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande
av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter som vore
förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen skulle
komma nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik som anförts mot
promemorieförslaget hade departementschefen ansett ärendet böra bliva
föremål för fortsatta överväganden.
I de i anledning av nyssnämnda proposition nr 220 väckta likalydande
motionerna I: 528 (av herr Petrén m. fl.) och II: 674 (av herr Ohlin in. fl.)
hemställdes bl. a. att riksdagen måtte antaga en lag om skatterestitution
genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953, till vilken
lag motionärerna uppdragit riktlinjer i viss anslutning till nyssnämnda inom
finansdepartementet utarbetade förslag. Propositionen samt bl. a. ovannämnda
motioner hänvisades till bevillningsutskottet, vid vars behandling av
ärendet herr Petrén m. fl. framlade ett författningsförslag, benämnt förslag
till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.
I sitt betänkande nr 65 erinrade bevillningsutskottet om de invändningar,
som bl. a. ur administrativ synpunkt riktats mot departementsförslaget om
skattepremiering av sparandet. Utskottet anförde vidare, att då frågan vore
föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta prövning och en redovisning för ställ
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
5
ningstagandet till densamma under alla förhållanden torde vara att emotse,
utskottet icke kunde biträda motionärernas förslag att förorda omedelbara
lagstiftningsåtgärder på grundval av det i motionerna framlagda förslaget i
ämnet. Utskottet uttalade tillika, att det icke syntes utskottet tillrådligt att
ett författningsförslag rörande en så komplicerad fråga som den i motionerna
behandlade lades till grund för lagstiftning utan föregående departementsbehandling.
I de nu förevarande motionerna bär inledningsvis erinrats om vad under
de sista fem åren förekommit när det gällde åtgärder för att befrämja det
enskilda frivilliga sparandet, varefter motionärerna framhållit, att i årets
statsverksproposition icke lämnats bestämt besked om att ett förslag i ämnet
vore att vänta. Motionärerna ansåge det därför nödvändigt att åter motionera
om sparfrämjande åtgärder, detta så mycket mera som Folkrörelsernas
sparkampanj icke alls givit det resultat man hoppats på. Folkrörelsernas
sparkampanj hade startat 1947. Genom dess arbetsutskott hade dess verksamhet
slutredovisats i en berättelse av mars 1951. Därav framginge, att
kampanjen kostat staten ca 3,5 miljoner kronor. Tyvärr hade dessa dryga
propagandakostnader icke avsatt något mera påtagligt resultat. Några bestämda
siffror som belyste resultatet hade sparkampanjens ledning inte
kunnat ge. Den hänvisade endast till det totala insättningsöverskottet å olika
bankers sparkassekonton enligt en i motionen intagen tabell, varav framginge,
att det totala insättningsöverskottet 1947 endast varit hälften så stort
som 1945, att det sedan stigit så att det 1949 varit ungefär 90 procent av
överskottet 1945. År 1950 hade insättningsöverskottet sjunkit synnerligen
kraftigt, nämligen till 257 miljoner kronor, det minsta beloppet under hela
sexårsperioden, 41 miljoner kronor mindre än när sparkampanjen startade.
Folkrörelsernas sparkampanj hade upphört med sin verksamhet den 30 juni
1951.
Lönsparandet fortsatte emellertid under ledning av sparinstituten, men
det verkade som om även denna speciella sparform skulle ge dåligt utbyte.
De lotterivinster, som riksdagen anslagit medel till och som skulle stimulera
till lönsparande, syntes inte ha fått avsedd effekt.
Motionärerna vidhölle den uppfattning, som folkpartiet givit uttryck åt i
sina motioner I: 528 och II: 674 till 1951 års höstriksdag, nämligen att det
vore nödvändigt stimulera sparandet. De avvägningsproblem, som närmast
reste sig vid bedömningen av ett förslag att stimulera sparande, vore följande.
För det första borde en effektiv stimulans eftersträvas. Frågan om
effektivitet måste förenas med kravet på enkelhet i uppbyggnaden samtidigt
som missbruk i görligaste mån borde undvikas. Motionärerna ville framlägga
följande förslag, som i enlighet med Svenska försäkringsbolagens riksförbund
skulle kunna kallas skatterestitution genom sparinstituten.
»1. Spararen får rätt att i nedan närmare preciserade sparinstitut insätta
belopp. Spararna skola erhålla sin premie i form av skatterestitution. Det
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 4.9.
är sålunda att märka, att de svårigheter, som lätt uppstå, om premien skall
utgå i form av avdrag vid källskattebetalningen, här icke behöva förekomma.
Arbetsgivarens medverkan vid denna sparmetod blir frivillig. De arbetsgivare,
som kunna lämna sin medverkan, komma antagligen att göra det, men
något tvång behöver icke föreligga.
En annan fördel är att premieringen kan äga rum icke blott av dem som
erlägga A-skatt utan även av dem som erlägga B-skatt.
Den sparande kan ha skattesparkonto i flera sparinstitut, vilket han kanske
normalt har. Detta är också värdefullt, om vederbörande byter arbetsgivare
under året.
2. Premieringen bör utgå med 20 procent av det sparade beloppet. Det
maximibelopp, på vilket premiering skall utgå, bör dessutom vara högre
än enligt det Klackenbergska förslaget. Vi föreslå en höjning från 1 000
kronor till 2 000 kronor. Dessutom föreslå vi, att kravet på bottensparande
utgår.
3. I enlighet med konjunkturinstitutet föreslå vi, att det sparade beloppet
liksom sparpremien försäkras mot penningvärdeförsämringar. Försäkringen
bör anknytas till socialstyrelsens levnadskostnadsindex. För varje tioprocentig
stegring av index i förhållande till det kvartal, under vilket en sparinsättning
gjorts, skall 10 procent å sparbeloppet och sparpremien tillföras
sparkontot genom statsmedel. Sparinstitutet notifierar vederbörande myndighet,
när rätt till penningvärdeförsäkring föreligger. Myndigheten utställer
anvisning å beloppet. Beloppet utbetalas omedelbart till respektive sparkonto
via sparinstitutet.
4. Sparmedel, som insättas i banker, sparklubbar, livförsäkringsbolag, kreditkassor
samt riksgäldskontoret, skola premieras. I vad det avser sparande
i livförsäkringsbolag skall detta gälla belopp, som icke äro avdragsgilla vid
självdeklaration.
Frågan om amortering av studieskulder, egnahemslån och andra dylika
skulder är svårlöst, och då det här endast är fråga om ett experiment av
kortvarig natur, ha vi avstått från att här framlägga förslag i berörda frågor.
Vi förorda att Kungl. Maj:t prövar möjligheterna att framlägga förslag i
dessa avseenden.
5. Att pröva ifrågavarande sparförslag endast under ett år torde icke
giva tillräcklig ledning till bedömande av dess effektivitet. Vi föreslå därför,
att skattesparkonton skola få uppläggas för både 1952 och 1953.
6. Belopp, som insatts å skattesparkonto under 1952 respektive 1953 skola
innestå till utgången av år 1956 respektive 1957 för att premieringen i dess
helhet skall tillgodogöras spararen.
7. Sparbeloppen skola kunna uttagas tidigare än i föregående moment
säges utan att behovet härav behöver styrkas. Skatterestitutionen skall
minskas i proportion till den tid, som återstår till utgången av år 1956
respektive 1957 beroende på om beloppet insatts 1952 eller 1953.
8. Spararen har att i bilaga till sin självdeklaration år 1953 respektive
1954 uppge de sparposter, för vilka restitution yrkas. Sparinstituten skola
kontrollera, att behållningen på kontot icke vid någon tidpunkt under de
ifrågavarande åren understigit sparpostens belopp.
Med detta förslag vinnes fördelen att ränta kan i förekommande fall komma
att omedelbart utgå å det insatta sparbeloppet. De av utredningsmannen
anförda komplikationerna beträffande olika räntesatser lösas av sig
själva. Varje sparinstitution får tillämpa sina räntesatser.
Bevillningsutskottets betänkande nr hd.
7
9. Sparare, som önskar restitution av slutlig skatt på grund av att han
gjort avsättning till sparkonto, skall lämna en särskild bilaga (yrkande om
skatterestitution) till sina allmänna självdeklarationer år 1953 och 1954. I
bilagan skall uppgivas sparinstitutets (-institutens) namn och eventuellt
identifikationsnummer samt under respektive år nysparat belopp, för vilket
restitution yrkas. Taxeringsmyndigheterna pröva på det sätt utredningsmannen
föreslagit hur stor restitution av inkomstskatt som kan medgivas.
Restitutionsbevis skall tillställas den skattskyldige, varå angives restitutionsbeloppets
storlek. Restitutionsbeviset företes sedan efter utgången av år
1956 respektive år 1957 hos vederbörande sparinstitut, som då endast har
att utbetala beloppet.»
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan
om åtgärder till främjande av det enskilda och frivilliga sparandet under de
senare åren varit föremål för åtskillig uppmärksamhet från riksdagens sida
i anledning av inom riksdagen väckta motioner. Här må blott erinras om att
1951 års riksdag på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslöt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det
frivilliga och enskilda sparandet och för riksdagen — om möjligt redan till
1951 års riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill dessa överväganden
kunde föranleda (skr. nr 209/1951).
I anledning härav utarbetades inom finansdepartementet av en särskilt
tillkallad utredningsman en P. M. med utredning och förslag rörande skattepremiering
av frivilligt sparande under år 1952. Något förslag i ämnet förelädes
emellertid icke 1951 års höstriksdag. Anledningen härtill var, att man
vid remissbehandlingen allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall
avstyrkt ett genomförande av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa
olägenheter som vore förbundna med den erforderliga kontrollen
av att skattepremieringen skulle komma nysparandet till godo.
Med beaktande av den mot förenämnda promemoria riktade kritiken har,
enligt vad utskottet inhämtat, frågan varit föremål för ytterligare överväganden
inom finansdepartementet.
Utskottet vill vidare erinra om att i anledning av den till 1951 års höstriksdag
avlämnade propositionen nr 220 med förslag till förordning om investeringsavgift
motioner väcktes med förslag till åtgärder att befrämja sparandet,
vilka motioner — sedermera kompletterade med författningsförslag
i ämnet — togo sikte på skatterestitution genom sparinstituten för nysparande
under åren 1952 och 1953. Motionerna föranledde icke någon riksdagens
åtgärd. Av 1951 års bevillningsutskott, till vilket motionerna hänvisats,
uttalades i dess av riksdagen godkända betänkande nr 65 bl. a. att det icke
syntes utskottet tillrådligt att ett författningsförslag rörande en så komplicerad
fråga som den i motionerna behandlade lades till grund för lagstiftning
utan föregående departementsbehandling.
Vid innevarande års riksdag har i de likalydande motionerna I: 217 (av
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
herr Evverlöf m. fl.) och II: 289 (av herr Hjalmarson in. fl.), vilka motioner
hänvisats till bankoutskottet, hemställts att riksdagen måtte antaga ett förslag
till sparförordriing, som bygger på kontantpremiering av enskilt sparande.
Motionerna ha av bankoutskottet behandlats i dess utlåtande nr 25,
vari utskottet framhåller, att det genom de i ämnet verkställda utredningarna
måste anses ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om huruvida
man genom ett sparpremieringssystem verkligen kan uppnå en sparandeökning,
som är tillräckligt kraftig för att åtgärden skall kunna rationellt
motiveras och att det i varje fall icke är möjligt att prestera förhandsbevis
härför. Bankoutskottet konstaterar att en tydlig tendens till ökat sparande
hos allmänheten kunnat förmärkas under senare tid, och att mot bakgrunden
av den antydda utvecklingen behovet av särskilda sparstimulerande åtgärder
torde te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som rådde
för omkring ett år sedan, då riksdagen avlät sin skrivelse till Kungl. Maj :t i
förevarande ämne. Mot bakgrunden av den ingående belysning som frågan
fått genom de verkställda utredningarna ansåge sig bankoutskottet icke
kunna tillstyrka bifall till motionärernas förslag och utskottet hade heller
icke ansett förutsättningar föreligga för att i anledning av motionerna utarbeta
och för riksdagen framlägga något modifierat förslag till premiering
av det enskilda sparandet. I enlighet härmed har bankoutskottet avstyrkt
motionerna I: 217 och II: 289.
I de nu föreliggande likalydande motionerna I: 101 (av herr Lindblom
in. fl.) och II: 133 (av herr Sjölin m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte
antaga ett av motionärerna framlagt förslag till förordning angående skatterestitution
vid sparande åren 1952 och 1953. Förslaget är i huvudsak överensstämmande
med det förslag till skattepremiering av sparandet, som framfördes
i de ovan avsedda motionerna i anledning av den till 1951 års höstriksdag
avlåtna propositionen nr 220 med förslag till förordning om mvesteringsavgift.
Av vad här ovan anförts framgår, att såväl inom riksdagen som av Kungl.
Maj :t gjorts aktningsvärda försök i syfte att ernå en effektiv stimulans till
ökat sparande. Det betydande arbete och intresse, som från olika håll nedlagts
på denna fråga, är givetvis ett uttryck för en allmänt omfattad insikt
om betydelsen för landets ekonomi av ett ökat sparande. De framkomna förslagen,
som i stort sett gå ut på att sparandet skulle premieras genom kontantbidrag
från staten eller genom lättnad i beskattningen, ha emellertid
hittills icke lett till några lagstiftningsåtgärder. Det förefintliga utredningsmaterialet
synes dock utgöra ett värdefullt bidrag till skapande av större
klarhet kring de aktualiserade åtgärderna med syfte att främja ett ökat
sparande.
Vad angår det nu föreliggande förslaget till skattepremiering av sparande
har detsamma utformats i viss anslutning till det förslag, som innefattas i
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
9
den ovannämnda utredningspromemorian rörande skattepremiering av sparande,
ävensom till synpunkter som anförts i remissyttranden över nämnda
promemoria. På föreliggande utredningsmaterial grundade förslag ha icke
kunnat bringas i det skick att de ansetts böra genom proposition föreläggas
riksdagen. Därjämte har innevarande års bankoutskott avstyrkt väckta
motioner om kontantpremiering av sparande. Utskottet anser sig icke heller
kunna tillstyrka det i motionerna framförda förslaget.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 101 av herr Lindblom
m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl. med förslag till förordning
angående skatterestitution vid sparande åren 1952
och 1953 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Petrén, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson* och Wehtje; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Rjörklund, Jonsson
i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Strandh*, Kärrlander
och Henriksson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Sjölin och Strandh, vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Såsom framgår---(= utskottet sid. 7 rad 12 uppifrån — sid. 8 rad
15 nedifrån) — — — om investeringsavgift.
Av vad här ovan anförts framgår, att vid upprepade tillfällen initiativ
tagits inom riksdagen till förslag om sparfrämjande åtgärder. Inom finansdepartementet
har även genom en särskild utredningsman utarbetats ett
förslag om skattepremiering av frivilligt sparande under 1952, ett förslag
som dock ännu icke föranlett positiva åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.
När utskottet vid föregående riksdagar avstyrkt motionsvis väckta förslag
om sparfrämjande åtgärder, har det skett med uttrycklig motivering, att
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 49.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr b9.
utskottet förväntade, att Kungl. Maj :t inom snar framtid skulle inkomma
med förslag härom till riksdagen. Utskottet måste med beklagande konstatera,
att dessa förväntningar icke infriats.
Då utskottet anser det vara av grundläggande samhällsekonomisk betydelse
att det enskilda sparandet främjas, vill utskottet nu tillstyrka, att riksdagen
för sin del antager det författningsförslag om skatterestitution vid
sparande åren 1952 och 1953, som framlagts i de likalydande motionerna
I: 101 och II: 133, och som i väsentliga delar bygger på det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget. Departementsförslaget har härvid omarbetats
för att vinna större enkelhet och för att minska riskerna för missbruk.
Det av utskottet här förordade förslaget bör kunna ge den enskilde
ett incitament till ökat sparande. I detta hänseende fyller det sålunda det av
utskottet år 1948 angivna villkoret, »att begagnandet av den anvisade sparformen
för den enskilde klart framstår som en fördel för honom själv».
Frågan om hur man i en lagstiftning av denna natur skall infoga det sparande,
som sker genom amortering av studieskulder, egnahemslån och liknande
skulder, har icke kunnat lösas nu. Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t prövar möjligheterna att komplettera lagstiftningen i dessa avseenden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 101 av herr Lindblom m. fl. och II: 133 av herr
Sjölin m. fl., för sin del antaga följande
Förslag
till
förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.
1 §•
Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör
insättning av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,
som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på
grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt med
belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta beloppet
(sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje skattskyldig
eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.
2 §.
Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,
skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,
som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på heder
Bevillningsutskottets betänkande nr A9. 11
och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst under
beskattningsåret.
3 §.
Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande
taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering.
Beslut om restitution skall tillställas skattskyldig.
I-,
4 §.
Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt
och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt
måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl
äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen eljest
varit berättigad uppbära.
5 §.
Det belopp, som skattskyldig enligt första paragrafen erhåller som skatterestitution,
skall vara fritaget från statlig och kommunal inkomstskatt.
6 §.
För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven
skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången
av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957
i vad avser sparande under år 1953.
Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall
skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.
7 §.
Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank eller
kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda företrädesvis
för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens obligationer.
Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för under åren
1952 och 1953 nytagen eller utökad kapitalförsäkring, vilken äges av den
skattskyldige eller, i förekommande fall, hans make eller omyndiga barn,
dock ej till den del premie berättigar till avdrag, varom förmäles i 46 § 2
mom. kommunalskattelagen. Å sparkonto upplupen ränta räknas som insättning.
8 §.
Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit
och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst
12
Bevillningsutskottets betänkande nr i9.
10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då
insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp
motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet
varit insatt å kontot.
9 §.
Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär
över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna
i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över
utslag i kammarrätten icke må anföras.
10 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.»
II) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520662