Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
1
Nr 38.
Bevillningutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen om investeringskonto för skog.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
387, av herr Hedqvist har hemställts, »att till lagen den 14 december 1951
om investeringskonto för skog göres sådant tillägg att från i § 1 a omnämnd
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, undantages
sådan vedskog som upplåtes för fritidshuggning av ved för konsumentens
eget bränslebehov».
Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Genom beslut vid 1951 års riksdag (höstsessionen) antogs lag om investeringskonto
för skog. Enligt denna lag skall — för att en del av de ökade
skogsvinsterna skall undandragas från omedelbar disposition — idkare av
skogsbruk insätta viss procent av intäktsökningen från skogen å särskilt för
honom upplagt spärrat konto i riksbanken (investeringskonto för skog). Genom
att insättaren erhåller uppskov med inkomsttaxeringen till det år, då
uttag från kontot sker, kommer anordningen att i beskattningsavseende
medföra en utjämning av skogsinkomsterna. Insättning skall göras med 25
procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol
samt 12 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling
i egen rörelse, med undantag av kolved. Skyldighet att göra insättning
å spärrkonto föreligger dock icke, där skogsintäkten icke uppgått till visst
minimibelopp. Som gränsbelopp stadgas i princip 3 000 kronors rotvärde.
Då rotvärdet vid leveransköp (och uttag) antagits motsvara halva köpeskillingen
(saluvärdet) ligger i detta fall gränsbeloppet vid en köpeskilling
(.saluvärde) av 6 000 kronor. För att undvika att en mindre ökning av rotvärdet
skall föranleda skyldighet att insätta ett mångdubbelt större belopp
stadgas, att i ett gränsskikt insättningsbeloppet skall stiga successivt.
Inbetalade medel skola i princip innestå fem år. Ränta beräknas icke under
de två första åren. Därefter tillgodoföres ränta efter två och en halv procent.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1952 och äger giltighet i två år.
1 proposition nr 225 till 1951 års riksdag med förslag till lag om investeringskonto
för skog, vilken proposition oförändrad antogs av riksdagen, anförde
departementschefen rörande den föreslagna lagstiftningens tillämp
1
Bihcwg till riksdagens protokoll 1052. 7 samt. Nr 38.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
ligliet i avseende å vissa skogsprodukter såsom brännved bl. a. följande
(prop. s. 39).
En fråga som tarvar särskilt övervägande är, huruvida insättningsskyldigheten
jämväl bör omfatta brännved och dylika sortiment. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund har som sin mening uttalat, att förbundet
vore fullt på det klara med att dagens höga vedpriser i och för sig icke motiverade,
att man för dessa sortiment gjorde något undantag. Förbundet ansåge
det likväl klokt att bereda brännveden en särställning i detta sammanhang.
Den övervägande vedproduktionen skedde genom skogsvårdande huggningar
och den ifrågasatta steriliseringen borde icke verka hindrande för
skogsvården och vedavverkningarna. Ytterligare ett antal remissinstanser
ha ansett sig böra påyrka att vedlikvider undantagas från steriliseringen.
Med hänsyn till att en betydande del av vedbehovet tillgodoses från sådana
mindre brukningsdelar, vilka redan på grund av de minimibestämmelser,
som jag senare kommer att förorda, bliva fritagna från insättningsskyldighet,
anser jag mig kunna tillstyrka att brännved, kolved och träkol
undantagas vid beräkning av insättningsbeloppcn. Påpekas må att undantagsbestämmelsen
givetvis endast avser avverkad ved och sålunda icke vedskog.
Rörande den s. k. fritidshuggningens betydelse för bränsleförsörjningen
samt de åtgärder statens bränslekommission vidtagit för att stimulera sådan
huggning må här lämnas följande redogörelse, vilken utgör ett sammandrag
av en inom kommissionen upprättad promemoria angående fritidshuggning,
en kommissionens den 20 oktober 1951 dagtecknad skrivelse till
drätselkammare och kommunalnämnder ävensom en inom kommissionen
upprättad promemoria angående vedförsörjningsfrågan.
Statens bränslekommission har för tryggande av bränslebehovet under
eldningssäsongen 1951—1952 vidtagit olika åtgärder, av vilka särskilt den
s. k. fritidshuggningen givit gott resultat. Genom hänvändelser till kommunerna
och skogsägarna har bränslekommissionen intresserat dessa för medverkan
till att vedkonsumenter beretts tillfälle att själva på fritid hugga ved
för eget husbehov. Inom ifrågakommandc kommuner har kommissionen haft
ombud, som förmedlat kontakten mellan berörda parter. Fritidshuggningen
bereder möjligheter för skogsägarna till skogsvårdande åtgärder och fritidshuggarna
få tillfälle att köpa veden billigt på rot. Bränslesituationen för
vintern 1951—1952 har varit gynnsammare än väntat, beroende bl. a. på den
milda hösten och möjligheterna till import av fossila ersättningsbränslen.
Dessa gynnsamma faktorer kan man emellertid icke utan vidare räkna med
till nästa bränsleår. Arbetet med anskaffning och fördelning av olika slag
av bränslen för nästa bränslesäsong har redan nu påbörjats av kommissionen.
Härvid har kommissionen bedömt läget så att de farhågor för underskott
på vedbränslen i landet, som föranledde kommissionens propaganda
för fritidshuggningen för innevarande bränslesäsong, i viss mån föreligga
även inför den nästa. På grund av den rådande högkonjunkturen inom
gagnvirkesproduktionen gör sig bristen på arbetskraft inom skogsbruket
fortfarande gällande i sådan omfattning att kommissionen kommit till den
uppfattningen, att det icke blott är nödvändigt att fortsätta med fritids
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
3
huggningen utan att också förutsättningar måste skapas för att den skall
kunna få en än större omfattning än förut. För att få möjligheterna till en
fortsatt fritidshuggning allsidigt belysta innan några åtgärder vidtoges, har
kommissionen haft överläggning med representanter för sådana myndigheter
och institutioner, som kunde väntas bliva berörda av fritidshuggningen,
såsom SATenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna,
Svenska skogsvårdsföreningen och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund samt representanter för ett antal städer och kommuner, där
fritidshuggning bedrivits med gott resultat. Därvid uttalades, att fritidshuggningen
på allt sätt borde uppmuntras och de närvarande förklarade sig
villiga att inom respektive verksamhetsgrenar arbeta därför. Vidare lämnades
vissa rekommendationer hur fritidshuggningen borde organiseras. Kommissionen
bär därefter genom cirkulärskrivelser till drätselkammare och
kommunalnämnder uppmanat dessa att stödja och verka för en utökad fritidshuggning.
Till stöd för det framförda yrkandet har i motionen anförts bl. a., att
landets försörjning med brännved under 1951—1952 varit mycket svårbemästrad
och att statens bränslekommission väntade betydande svårigheter
inför kommande bränsleår. Bristen på arbetskraft i skogarna hade medfört
att ved i stor utsträckning såldes på rot. Bränslekommissionen förde en
brett upplagd propaganda för s. k. fritidshuggning, d. v. s. att vedkonsumenten
köpte sitt vedbehov på rot och själv avverkade detsamma. Största
hindret för den för landets vedförsörjning synnerligen angelägna fritidshuggningen
hade varit en viss obenägenhet hos skogsägarna att upplåta
sina skogar. Bl. a. hade man från skogsägarhåll åberopat olägenheterna med
lagen om investeringslconto för skog.
Utskottet har under hand från statens bränslekommission och riksskattenämnden
införskaffat yttranden över den föreliggande motionen. Av innehållet
i yttrandena må här återgivas följande.
Statens bränslekommission har anfört.
Under senare år har det mött mycket stora svårigheter att tillgodose behovet
av vedbränsle inom landet. Anledningen härtill har främst varit bristen
på arbetskraft inom skogsbruket. Tillgänglig arbetskraft har på grund
av den rådande högkonjunkturen inom gagnvirkesindustrien i första hand
sysselsatts med gagnvirkeshuggning. De kvantiteter brännved, som avverkats
med tillhjälp av den yrkesmässiga arbetskraften, ha varit mycket ringa.
Icke heller har det varit möjligt att importera tillräckliga mängder fossila
bränslen för att ersätta behovet av brännved. Då gagnvirkeshuggningen
med hänsyn icke minst till landets exportintressen bör fortgå utan störningar,
har kommissionen icke velat framlägga förslag till tvångsåtgärder
för att på den vägen tillgodose det oundgängliga behovet av brännved utan
har i stället sökt att bland annat genom propaganda uppmuntra till en frivillig
insats från konsumenterna. I första hand har propagandan riktat sig
till personer, som under sin fritid ha möjlighet att ägna sig åt avverkning
av brännved. Denna fritidshuggning har hittills givit ett gott resultat. För
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
den innevarande bränslesäsongen beräknas över 1 milj. m3t brännved ha
avverkats av mellan 80 000—100 000 fritidshuggare.
På grund av det ovissa läget på bränslemarknaden är det nödvändigt att
fritidshuggningen för nästa bränslesäsong icke blott fortsättes i hittillsvarande
utsträckning utan även utvidgas. Skulle detta icke vara möjligt
föreligger risk att tvångsåtgärder måste tillgripas.
Mycket ofta är givetvis fritidshuggaren och hans familj själv förbrukare
av den fritidshuggna veden. Mången gång är det emellertid även så att genom
en frivillig insats av något slag, t. ex. av en kommun eller en organisation,
brännved till lågt pris på detta sätt kan tillföras sådana konsumenter, som
icke själva kunna personligen utföra arbetet, särskilt märkas då sjuka och
gamla i små ekonomiska omständigheter. Det bör i detta sammanhang även
framhållas, att fritidshuggningen även genom att sålunda minska efterfrågan
av dessa konsumenter på brännved i handeln inverkar sänkande på
prisnivån i denna.
Vidare bereder fritidshuggningen skogsägaren möjlighet till skogsvårdande
åtgärder, vilka måhända eljest skulle eftersättas.
Emellertid ha skogsägarna visat en viss obenägenhet att upplåta avverkningsrätter
åt fritidshuggare under åberopande av bl. a. skyldigheten att
verkställa insättning å investeringskonto.
Då det synes bränslekommissionen synnerligen angeläget att detta hinder
för fritidshuggningen undanröjes, torde första paragrafen i förenämnda lag
böra ändras så att skyldighet att verkställa insättning på investeringskonto
icke skall föreligga i sådana fall då avverkningsrätt upplåtes för att uteslutande
tillgodose köparens eget husbehov av ved. Punkt a) under 1 §
synes därför lämpligen böra ges följande formulering:
»a) tjugufem procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, med undantag
av vedskog, vartill avverkningsrätt upplåtits för att uteslutande tillgodose
köparens eget husbehov av ved,-».
Med denna formulering vinnes bl. a. att undantag sker icke blott i sådana
fall då fritidshuggaren själv är konsument av den huggna veden utan då
huggningen sker även till förmån för den som är ur stånd att själv utföra
den.
Riksskattenämnden har i sitt yttrande anfört följande.
I ett den 1 oktober 1951 till Chefen för Kungl. Finansdepartementet avgivet
remissyttrande över den promemoria, som legat till grund för den i
motionen avsedda lagstiftningen, anförde riksskattenämnden, att varje åtgärd,
som i den omfattning varom i promemorian vore fråga ökade eller
komplicerade taxeringsmyndigheternas arbete, måste ingiva betänkligheter.
Om det trots detta befunnes nödigt att utöka dessa myndigheters åligganden,
måste en oeftergivlig förutsättning därför vara bl. a. att de nya åliggandena
utformades med noggrant beaktande av möjligheterna till förenkling.
I den proposition, varigenom förslag till lag om investeringskonto för skog
förelädes riksdagen, hade det i promemorian framlagda förslaget i vissa avseenden
väsentligt omarbetats i förenklingssyfte. Med den utformning, reglerna
om insättningsskyldigheten erhöllo, kunna de insättningsskyldiga utan
större svårigheter beräkna storleken av de belopp, de ha att insätta, och de å
taxeringsmyndigheterna ankommande åtgärderna torde kunna utföras utan
att dessa alltför mycket inkräkta å övriga göromål. Beträffande köpeskilling
för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, skall sålunda
25 procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen insät
-
Bevillningsutskottets betänkande ne 38.
5
tas. Inga undantagsbestämmelser komplicera denna i och för sig enkla och
lättillämpliga regel, varför kontrollåtgärderna och beskattningsnämndernas
beslut om uppskov med taxering för belopp, som skolat insättas å investeringskonto,
kunna anknytas direkt till det belopp, som å jordbruksbilaga till
självdeklaration å därför avsedd rad skall uppgivas såsom intäkt i form av
»köpeskilling vid upplåtelse av avverkningsrätt».
Den i föreliggande motion föreslagna ändringen i bestämmelserna om insättningsskyldighet
skulle medföra en komplicering, vars betydelse icke bör
underskattas. Erfarenheterna från taxeringsarbetet giva vid handen, att
undantagsbestämmelser av förevarande art kunna medföra ett betydande
merarbete vid tillämpningen på grund av de missuppfattningar och felaktigheter,
som de kunna föranleda, särskilt då det gäller en ny lagstiftning vartill
motsvarighet tidigare icke funnits. Skulle det i motionen framställda
förslaget antagas, skulle kontrollen av insättningsskyldighetens fullgörande
såsom ovan berörts icke kunna ske med direkt anknytning till uppgift i självdeklarationens
jordbruksbilaga. Det belopp, som skall insättas, måste nämligen
för skogsägare, som upplåtit avverkningsrätt för fritidshuggning, beräknas
å annat belopp än den i deklarationen uppgivna sammanlagda köpeskillingen
vid upplåtelse av avverkningsrätt.
Ur de synpunkter, riksskattenämnden har att företräda, måste den i motionen
föreslagna lagändringen med hänsyn till vad ovan anförts betraktas
såsom icke önskvärd. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att
förevarande lagstiftning ingår såsom ett led i statsmakternas inflationsbekämpande
åtgärder och att taxeringsmyndigheterna i samband med sådana
åtgärder ålagts åtskilliga omfattande och påfrestande arbetsuppgifter. Förutom
åtgärder, föranledda av lagen om investeringskonto för skog, må erinras
om de nytillkomna åliggandena i samband med taxering till investeringsskatt,
till investeringsavgift och till konjunkturskatt samt den föreslagna
inskränkningen i den fria avskrivningsrätten. Det är givetvis angeläget, att
icke effekten av de inflationsbekämpande åtgärderna, i den mån denna
effekt är beroende av att taxeringsmyndigheterna kunna behörigen fullgöra
sina åligganden, mer eller mindre äventyras genom en sådan utformning av
bestämmelserna, att taxeringsmyndigheterna icke kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden. Riksskattenämnden vill framhålla, alt
redan bestyret med den vanliga inkomsttaxeringen med de kompliceringar
däri, som de senaste årens lagstiftning medfört, är av beskaffenhet att taga
den nuvarande taxeringsorganisationens hela normala prestationsförmåga i
anspråk.
Vad i motionen anförts innefattar icke tillräckliga skäl för antagande att
skyldigheten att insätta viss del av skogslikviderna å investeringskonto för
skog är den egentliga anledningen till den uppgivna obenägenheten att upplåta
avverkningsrätter till s. k. fritidshuggare. Då insättningsskvldigheten är
lika för alla slags upplåtelser av avverkningsrätt, torde obenägenheten, i den
män den särskilt hänför sig till s. k. fritidshuggning, i huvudsak vara att
hänföra till andra omständigheter, främst prisfrågan och fritidshuggningens
inverkan på vedpriserna.
Med åberopande av vad sålunda anförts får riksskattenämnden anföra, alt
den i motionen avsedda lagändringen icke kan av riksskattenämnden tillstyrkas.
Utskottet. Såsom ett led i de allmänna stabiliseringssträvandena på det
ekonomiska området antog lbäl års riksdag (höslsessionen) lag om invesleringskonto
för skog. Enligt sagda lag skall idkare av skogsbruk göra insätt
-
G Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
ning å särskilt riksbankskonto med 25 procent av köpeskillingen för rotsåld
skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter med undantag
för vissa vedsortiment däribland brännved samt 12 procent av saluvärdet
av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse med undantag
av kolved. Inbetalade medel skola i princip innestå spärrade fem år. Lagstiftningen
skall äga tillämpning åren 1952 och 1953.
I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring i bestämmelserna,
att insättningsskyldighet icke skall föreligga i avseende å upplåtelser av rätt
till avverkning av vedskog, där upplåtelsen skett för s. k. fritidshuggning
för vederbörandes egen konsumtion.
I syfte att tillgodose behovet av vedbränsle inom landet har statens bränslekommission,
såsom framgår av bland annat kommissionens ovan intagna
underhandsyttrande, sökt uppmuntra till en frivillig insats från konsumenterna.
Kommissionens propaganda har i första hand riktat sig till personer,
som under sin fritid ha möjlighet att ägna sig åt avverkning av brännved.
För den innevarande bränslesäsongen beräknade bränslekommissionen, att
över en miljon in31 brännved hade avverkats av mellan 80 000—100 000 fritidshuggare.
Bränslekommissionen har anfört, att skogsägarna visat en viss
obenägenhet att upplåta avverkningsrätter åt fritidshuggare under åberopande
av bland annat skyldigheten att verkställa insättning å investeringskonto.
Kommissionen har därför ansett det synnerligen angeläget, att detta
hinder för fritidshuggningen undanröjes.
Utskottet, som väl inser värdet av fritidshuggningen, anser sig emellertid
icke fullt övertygat därom att insättningsskyldigheten enligt lagen om investeringskonto
för skog på ett avgörande sätt motverkat upplåtelser av avverkningsrätter
till fritidshuggare. Inom utskottet har nämligen framhållits,
att de större skogsägarna, framför allt skogsbolagen, vilka i regel komma att
vara skyldiga att göra insättningar å investeringskonto, icke torde tillmäta
de relativt obetydliga insättningar, som skulle följa av upplåtelser av nu
ifrågavarande avverkningsrätter, någon betydelse. Utskottet vill även i detta
sammanhang erinra om vad riksskattenämnden anfört i detta hänseende.
Enligt riksskattenämnden torde obenägenheten i den mån den särskilt hänförde
sig till fritidshuggning i huvudsak vara att hänföra till andra omständigheter
främst prisfrågan och fritidshuggningens inverkan på vedpriserna.
Utskottet vill för sin del även fästa uppmärksamheten vid att insättaren
erhåller uppskov med inkomsttaxeringen för gjorda insättningar till det
år då uttag från kontot sker varigenom anordningen medför en viss utjämning
i beskattningsavseende för skogsinkomsterna, ett förhållande vilket ansetts
vara av särskild betydelse för de skogsägare som äro fysiska personer.
För ett ställningstagande till förevarande motionsyrkande måste i nuvarande
läge jämväl beaktas de taxeringstekniska synpunkter, som riksskattenämnden
givit uttryck åt i sitt underhandsyttrande. Riksskattenämnden har
framhållit, att den nu gällande regeln att insättningsskyldigheten i fråga om
upplåtna avverkningsrätter direkt anknöte till den uppgift om köpeskillingen
för sådana avverkningsrätter, vilken skulle redovisas under särskild rubrik
Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
7
på jordbruksbilagan till självdeklarationen. Ett bifall till motionen skulle
innebära att insättningsbeloppet skulle beräknas å annat belopp än den i deklarationen
uppgivna sammanlagda köpeskillingen vid upplåtelse av avverkningsrätt.
Med hänsyn bland annat därtill har riksskattenämnden uttalat,
att den i motionen föreslagna lagändringen måste betraktas som icke önskvärd.
Rörande den komplicering av taxeringsarbetet som skulle föranledas
av ett bifall till motionen får utskottet för egen del framhålla, att kontrollen
av detta betydande antal avdrag, om vilka här skulle bliva fråga, måste
bliva icke blott tidskrävande utan även förenad med olägenheter av annan
art.
Utskottet finner sålunda synnerligen tveksamt huruvida ett bifall till motionen
skulle innebära några mera påtagliga fördelar för bränsleförsörjningen
och, då uppenbara nackdelar i taxeringshänseende skulle följa av
den i motionen föreslagna undantagsbestämmelsen, avstyrker utskottet motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 387 av herr Hedqvist om viss ändring i
lagen om investeringskonto för skog icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 april 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman*, Gustaf Elofsson,
Petrén, Velander, Falk*, Ramberg*, Niklasson, Wehtje och Damström; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Orgård,
Persson i Svensköp, Nilsson i Kristinehamn*, Sjölin, Vigelsbo, Allard*, Kärrlander
och Nilsson i Svalöv*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 38.
Reservation
av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Veländer, Wehtje, Persson i Svensköp,
Sjölin och Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning till motionen II: 387
av herr Hedqvist samt under åberopande av det av statens bränslekommission
avgivna, i utskottets betänkande omförmälda yttrandet ansett, att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att 1 § punkt a)
lagen den 14 december 1951 om investeringskonto för skog
skall erhålla följande lydelse:
»tjugufem procent av den å beskattningsåret belöpande
köpeskillingen för skog, som avyttrats genom upplåtelse av
avverkningsrätt, med undantag av vedskog, vartill avverkningsrätt
upplåtits för att uteslutande tillgodose köparens
eget husbehov av ved,».
527454. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.