Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

1

Nr 37.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen om skatt
vid utskiftning av aktiebolags tillgångar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 154 av herrar Veländer och Wehtje samt 11:201 av herr
Hagberg i Malmö har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta
att 1 § förordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar av
den 27 juni 1927 skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1 mom. Svenskt aktiebolag,--— efter vad i 3 § 4 mom. stadgas.

Dylikt medgivande må lämnas under följande förutsättningar, nämligen att
båda bolagen utöva verksamhet, som bildar en naturlig enhet, och att med
fusionen åsyftas att vinna en mera ändamålsenlig organisation, — — —
med fastigheter».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1:154.

Genom nya lagen om aktiebolag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1948,
infördes särskilda bestämmelser om fusion av aktiebolag i syfte att underlätta
en koncentration av ekonomiska företag i större enheter. Dessa bestämmelser
innebära att fusion kan ske antingen genom att ett dotterbolag,
vars samtliga aktier ägas av moderbolaget, sålunda uppgår i moderbolaget,
att dotterbolaget utan likvidation upplöses samt att alla dess tillgångar och
skulder övertagas av moderbolaget (174 § 1 mom.), eller ock därigenom, att
ett aktiebolags tillgångar och skulder övertagas av ett annat aktiebolag mot
vederlag i penningar eller aktier i det övertagande bolaget (175 §). I båda
fallen upprättas ett fusionsavtal, för vars verkställande erfordras rättens
tillstånd. Vid fusion mellan helägt dotterbolag och moderbolaget skall dotterbolaget
anses upplöst samt dess tillgångar och skulder övertagna av moderbolaget,
när rättens beslut om tillstånd till fusionen registrerats. I det senare
fallet skall, när rättens tillstånd registrerats, styrelsen och verkställande
direktören i det överlåtande bolaget föranstalta om skifte av vederlaget
och avgiva slutredovisning.

För underlättande av fusion enligt lagen om aktiebolag mellan moderbolag
1 Jiihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. AV 37.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

och helägt dotterbolag genomfördes genom beslut av 1950 års riksdag (höstsessionen)
vissa lättnader i den utskiftningsbeskattning, som skulle föranledas
av fusionen. De vidtagna ändringarna i utskiftningsskatteförordningen
innebära, att enligt 1 § 2 mom. första stycket skall utskiftningsskatt, med
visst undantag, icke erläggas vid fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen,
under förutsättning att moderbolaget alltsedan den 1 januari 1940 eller, om
koncernförhållandet uppstått senare, alltsedan den dag, då dotterbolaget började
bedriva verksamhet av något slag, vid varje tillfälle ägt aktier motsvarande
mer än nio tiondelar av aktiekapitalet. Där nämnda förutsättning för
frihet från utskiftningsskatt icke föreligger, kan enligt 1 § 2 mom. andra
stycket — efter särskilt medgivande —- dotterbolagets utskiftningsskatteskuld
få övertagas av moderbolaget. Medgivandet skall lämnas av riksskattenämnden.
Över nämndens beslut må klagan icke föras. Dylikt medgivande
må lämnas under följande förutsättningar, nämligen att med fusionen
åsyftas att vinna en mera ändamålsenlig organisation, att erläggandet
av utskiftningsskatten med hänsyn till dennas storlek kan anses
utgöra ett väsentligt hinder för fusionen, samt att fusionen icke kan antagas
vara ett led i åtgöranden, syftande till att erhålla obehörig förmån
i beskattningsavseende för ettdera bolaget eller för någon, med vilken ettdera
bolaget är i intressegemenskap.

Till grund för de år 1950 vidtagna ändringarna i utskiftningsskatteförordningen
låg proposition nr 240, vilken byggde på ett av 1949 års utskiftningsskattesakkunniga
avgivet betänkande i ämnet (SOU 1949:56). Beträffande
frågan om införande av en dispensregel i utskiftningsskatteförordningen
föreslogo de sakkunniga, att såsom förutsättningar för erhållande
av dispens borde gälla bl. a. »att båda bolagen driva rörelser, som bilda en
naturlig enhet, och att fusionen föranledes av strävan att vinna organisatorisk
ändamålsenlighet». I anslutning därtill uttalade de sakkunniga, att bolagen
givetvis måste förebringa erforderlig utredning om att nämnda förutsättningar
vore för handen.

I förenämnda proposition anförde departementschefen rörande dessa förutsättningar,
att några invändningar i remissyttrandena icke riktats mot
berörda förutsättningar liksom icke heller mot de sakkunnigas uttalande,
att det givetvis ålåge bolagen att styrka förhandenvaron av dessa förutsättningar.
Vidare framhöll departementschefen, att de grundläggande dispensförutsättningarna
borde närmare än vad de sakkunniga föreslagit angivas
i själva författningstexten.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde icke någon erinran
från 1950 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 62.

I de förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Av
intresse i förevarande sammanhang vore 1949 års utskiftningsskattesakkunnigas
uttalande, att en av förutsättningarna för dispens borde vara »att

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

3

båda bolagen driva rörelser, som bilda en naturlig enhet, och att fusionen
löranledes av strävan att vinna organisatorisk ändamålsenlighet». Ehuru
författningsrummet i förevarande del erhållit något annorlunda avfattning
än de sakkunniga föreslagit, syntes intet i förarbetena till författningsändringen
giva vid handen, att Kungl. Maj :t eller riksdagen tagit avstånd från
detta uttalande. Då i ett betänkande avseende skattelagstiftning användes
uttrycket »driva rörelser», kunde den tolkningen till synes ligga nära till
hands, att därmed skulle avses att vederbörande utövade sådan verksamhet,
varav inkomsten hänfördes till förvärvskällan rörelse. Enligt denna tolkning
skulle den omständigheten, att dotterbolaget allenast ägde en fabrik,
som moderbolaget arrenderade för sin rörelse, utgöra hinder för stadgandets
tillämpning, enär den för fastigheten uppburna ersättningen jämlikt 24 §
första stycket kommunalskattelagen utgjorde intäkt av förvärvskällan »annan
fastighet». Och då i en koncern inom skogsindustrien moderbolaget,
såsom ofta vore fallet, arrenderade en dotterbolaget tillhörig skogbärande
fastighet, bleve resultatet detsamma, eftersom det av dotterbolaget uppburna
arrendet jämlikt 21 § första stycket d) utgjorde intäkt av förvärvskällan
»jordbruksfastighet».

Det vore uppenbart, att en dylik tolkning medförde en icke oväsentlig och
av sakliga skäl icke betingad begränsning av de fall, då dispens av ifrågavarande
slag skulle kunna meddelas. Icke sällan förekomme, att ett moderbolag,
långt innan fusionen blivit aktuell, övertagit bolagets verksamhet.
Bedreves denna å en dotterbolaget tillhörig fastighet med maskiner och
andra inventarier, vilka likaledes ägdes av dotterbolaget, förelåge för detta
bolag en uthyrningsrörelse. I ett dylikt fall skulle sålunda förutsättning för
dispens vara för handen. Därest inventarierna tillhörde moderbolaget och
endast fastigheten vore i dotterbolagets ägo, skulle däremot av skäl som
ovan anförts dispens icke kunna beviljas. Det för dispensfrågan avgörande
skulle således ofta bli den tidpunkt, då moderbolaget övertagit dotterbolaget
tillhöriga maskiner och andra inventarier. Det syntes dock icke finnas någon
rimlig anledning att behandla i realiteten helt likartade fall på skilda sätt.

Sedan gammalt hade träförädlingsindustrien inköpt skogsfastigheter för
tillgodoseende av en del av sitt virkesbehov. Dessa fastighetsförvärv hade
ofta skett genom inköp av aktier i skogsbolag. Intet godtagbart skäl förelåge
för att fusioner i dylika fall icke skulle kunna bliva föremål för dispens.
Det torde tvärtom förhålla sig så, att fusionsinstitutet tillkommit icke minst
med hänsyn till önskvärdheten av att underlätta en ändamålsenlig organisation
av de inom skogsindustrien verksamma koncernerna.

Möjligt vore, att de sakkunniga med uttrycket »driva rörelse» i förevarande
sammanhang avsett »utöva verksamhet». Endast en sådan tolkning
ledde till ett materiellt tillfredsställande resultat. Det vore dock icke att
förvänta, att fusioner skulle igångsättas i förlitande på att denna tolkning
skulle godtagas av riksskattenämnden. Om syftet med fusionsinstitutet
skulle vinnas vore det därför angeläget, att oklarheten rörande ifrågavarande
bestämmelsers rätta innebörd snarast undanröjdes. Detta syntes lämp -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

ligen böra ske därigenom, att i 1 § 2 mom. andra stycket förordningen den
27 juni 1927 om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar vidtoges den
ändringen, att en förutsättning för sådant medgivande som i nämnda lagrum
avses angåves vara »att båda bolagen utöva verksamhet, som bildar
en naturlig enhet».

Utskottet har under hand från riksskattenämnden inhämtat yttrande
över motionerna.

Riksskattenämnden har i sitt yttrande erinrat om att det författningsrum,
vars ändring åsyftades, erhållit sin nu gällande lydelse så sent som år 1950.
De meddelade bestämmelserna grundades å ett betänkande av 1949 års
utskiftningsskattesakkunniga, bland vilka återfunnos företrädare såväl för
näringslivet som för skatteteknisk sakkunskap. Den tolkning av bestämmelserna,
som i motionerna åsyftades, överensstämde med uttalanden,
vilka gjorts i de sakkunnigas betänkande. Under dessa omständigheter syntes
en ändring av författningsrummet icke böra ifrågakomma utan en mera
ingående utredning, därvid den föreslagna författningsändringens innebörd
och verkningar borde närmare belysas. Riksskattenämnden funne en sådan
utredning motiverad. Bland annat borde därvid beaktas, i vad mån vissa
kommuners skatteunderlag kunde beröras av sådana bolagsfusioner, som i
motionerna avsåges. Vidare borde undersökas, huruvida behov av ändring
i utskiftningsskatteförordningen förelåge med hänsyn till andra fusionsfall
än de i motionerna direkt omnämnda.

Riksskattenämnden har därefter anfört.

Såsom ytterligare skäl för att definitiv ställning till det i motionerna framställda
yrkandet icke nu bör tagas må anföras, att ett på uppdrag av Chefen
för Kungl. Finansdepartementet upprättat, den 5 januari 1952 till departementet
ingivet förslag till vissa ändringar i utskiftningsskatteförordningen
enligt vad riksskattenämnden inhämtat för närvarande är föremål för behandling
inom departementet. Det synes lämpligt att den i motionerna föreslagna
ändringen prövas i samband med förenämnda förslag.

Slutligen kan erinras, att även andra skatteproblem än frågor om övertagande
av utskiftningsskatteskuld äro aktuella vid bolagsfusioner av det
slag, som i motionerna närmast åsyftas. I detta hänseende tillåter sig riksskattenämnden
hänvisa till vad bevillningsutskottet anfört i utskottets den
18 mars 1952 dagtecknade betänkande nr 20. Det kan ifrågasättas, om icke
samtliga av bolagsfusioner föranledda skattespörsmål böra övervägas i samband
med varandra.

I anslutning till vad sålunda anförts finner sig riksskattenämnden icke
kunna tillstyrka bifall till förevarande motioner.

Utskottet. Vissa lättnader i utskiftningsbeskattningen vid fusion mellan
moderbolag och helägt dotterbolag genomfördes av 1950 års riksdag (höstsessionen).
De nya bestämmelserna innebära, att befrielse från utskiftningsskatt
omedelbart medgives i de fall, där moderbolaget ägt aktierna i dotterbolaget
alltsedan den 1 januari 1940 eller — då koncernförhållandet uppstått
senare — alltsedan dotterbolaget började bedriva verksamhet. Under
vissa förutsättningar må riksskattenämnden i andra fall av fusion mellan

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

5

moderbolag och helägt dotterbolag medgiva uppskov med utskiftningsskattens
erläggande på så sätt att moderbolaget får övertaga dotterbolagets utskiftningsskatteskuld.
En av förutsättningarna för sådant medgivande är att
med fusionen åsyftas att vinna en mera ändamålsenlig organisation. Såsom
framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalades i förarbetena till nu
ifrågavarande bestämmelse, att för dylikt medgivande borde vidare gälla att
bolagen dreve rörelser, som bildade en naturlig enhet.

I de föreliggande motionerna har framhållits, att detta uttalande vid lagstiftningens
tillkomst kunde föranleda den tolkningen att för dispens erfordrades
att vederbörande bolag utövade sådan verksamhet, varav inkomsten
hänfördes till förvärvskällan rörelse. En dylik begränsning vore enligt motionärernas
mening icke sakligt motiverad, och i anslutning därtill har i motionerna
hemställts, att såsom en förutsättning för medgivande av uppskov
med skattens erläggande borde stadgas »att båda bolagen utöva verksamhet,
som bildar en naturlig enhet».

Enligt vad utskottet inhämtat och jämväl av riksskattenämnden upplysts
är förslag till vissa ändringar i utskiftningsskatteförordningen för närvarande
föremål för behandling inom finansdepartementet. Utskottet finner därför
lämpligt, att det i motionerna berörda spörsmålet göres till föremål för
överväganden i samband därmed. Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten
av att dessa överväganden bedrivas så, att proposition i ämnet
må kunna framläggas om möjligt för nästkommande års riksdag. Utskottet
avstyrker sålunda att de väckta motionerna i nu förevarande sammanhang
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 154 av herrar Velander och
Wehtje samt II: 201 av herr Hagberg i Malmö angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen om skatt vid utskiftning av
aktiebolags tillgångar icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 29 april 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman*, Gustaf Elofsson,
Petrén, Velander, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Damström och Rune Johansson;
samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Orgård,
Persson i Svensköp, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn*, Sjölin,
Vigelsbo, Allard* och Kärrlander.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.