Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
1
Nr 30.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående behandlingen i skattehänseende av upplåtelser
av avverkningsrätter.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
I: 294, av herr Magnusson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utarbeta bestämmelser,
varav tydligt framgår, hur upplåtelse av avverkningsrätter skall behandlas
i skattehänseende».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Enligt 41 § kommunalskattelagen skall inkomst av rörelse beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke stå i strid med särskilda
bestämmelser i samma lag. Innebörden av detta stadgande har närmare utvecklats
i punkt 1 av anvisningarna till 41 §. I följd av att inkomst av
rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder skall hänsyn tagas
till in- och utgående lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m.
ävensom till fordringar och skulder. För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst av rörelse ske på grundval av hans
bokföring, med iakttagande av bland annat följande. Den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager,
penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar in. m. ■— skall endast om
särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade
priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa
innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas.
Sistnämnda bestämmelse om värdering av kontraherade varor tillkom år
1945.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 30.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
Riksdagen antog år 1951 (höstsessionen) med vissa mindre ändringar,
vilka i förevarande sammanhang sakna intresse, i proposition nr 191 framlagda
författningsförslag innebärande rätt för jordbrukare att under vissa
förutsättningar bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. De nya
bestämmelserna, som skola träda i kraft den 1 januari 1953, medföra såvitt
angår beräkning av inkomst av skogsbruk att lager av avverkade skogsprodukter
samt fordringar och skulder skola beaktas vid den bokföringsmässiga
inkomstberäkningen i enlighet med de för rörelse gällande reglerna. I
fråga om fordringar i anledning av upplåtelse av rätt till avverkning av
skog antogs emellertid ett tillägg till punkt 1 av anvisningarna till 41 §,
enligt vilket skogsägare har rätt att upptaga likvid för avverkningsrätt såsom
inkomst först i den mån den blivit tillgänglig för lyftning; någon utestående
fordran å sådan likvid behöver således icke upptagas. Regleringen
i sistnämnda hänseende motsvarar vad som gäller vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen.
Rörande tillkomsten år 1945 av stadgandet i punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen beträffande värdering av kontraherade varor vid
inkomsttaxering må här nämnas följande. Förslaget till bestämmelsen i
fråga, vilket framlades i proposition nr 377, byggde på en i ämnet upprättad
promemoria. Beträffande gränsdragningen mellan varulager i egentlig mening
och kontraherade varor anfördes i promemorian följande:
Om den fria lagervärderingen sålunda inskränkes, synes en gränsdragning
mellan tillgångar som omfattas av den fria lagervärderingen och kontraherade
tillgångar bliva nödvändig. En sådan gränsdragning synes i huvudsak
böra anknyta till vad som var allmänt affärsbruk i vårt land före år 1939.
Bestämmelserna torde kunna utformas så, att varulagret skulle omfatta
varor som vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man
för köparens räkning samt varor som vid balansdagen av säljaren avlämnats
för transport till köparen. Därjämte kan möjligen ifrågasättas att låta
kontanta betalningar till säljaren för icke levererade varor få jämställas
med varulager. Enbart den omständigheten, att köpeskillingen för kontraherade
varor deponerats hos tredje man, vilket förekommer vid s. k. rernboursbetalning,
skulle däremot ej medföra att sådana varuinköp kunde hänföras
till varulager.
I fråga om två tillgångsgrupper av väsentlig ekonomisk betydelse nämligen
kontraherade träkol och inköpta avverkningsrätter var bokföringspraxis
före år 1939 ej enhetlig. Bokföring av inköpta avverkningsrätter
skedde i allmänhet först då köpeskilling erlades, varvid avverkningsrätter i
allmänhet behandlades som fordringar vilka i balansräkningarna upptogos
till värde motsvarande köparens faktiska utlägg. Någon gång upptogos
emellertid inköpta avverkningsrätter som varulager. Något oftare förekom
att kontraherade inköp av träkol bokfördes som varulager redan före leveransen,
men man torde ej kunna göra gällande att sådana bokföringsåtgärder
motsvarade vedertaget affärsbruk. Den eventuellt ifrågasatta bestämmelsen
om kontantbetalningar för icke levererade varor skulle innebära, att
kontraherade inköp av avverkningsrätter samt träkol ibland finge jämställas
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
3
med varulager, vilket särskilt i fråga om avverkningsrätter skulle innebära
en väsentlig utvidgning av basen för den fria varulagervärderingen.
I åtskilliga remissyttranden över promemorian berördes denna gränsdragningsfråga
(prop. nr 377/1945, s. 35—39).
Departementschefen anförde rörande gränsdragningen bland annat följande:
Beträffande
frågan huru gränsen skall dragas mellan varulager i egentlig
bemärkelse och kontraherade varor har i promemorian — med utgångspunkt
från vad som var allmänt affärsbruk före år 1939 — föreslagits, att varulagret
skall anses omfatta dels varor, som vid balansdagen omhändertagits
av köparen eller av tredje man för köparens räkning, dels ock varor,
som vid balansdagen av säljaren avlämnats för transport till köparen. I
olika yttranden har därutöver föreslagits, att kontraherade, kontant betalda
varor skola betraktas som lagervaror, enär köparen även under normala
förhållanden är nödsakad att i och med det betalning skett bokföra
sitt inköp och detta lämpligast bör ske å varukontot. Detsamma bör enligt
vissa yttranden gälla i fråga om varor betalade genom rembours, åtminstone
om remboursen är bekräftad. Vidare har framhållits, att för skogsförädlingsindustriens
del kontrakt angående sågtimmer och massaved, som inköpts
på rot för avverkning genom köparens egen försorg eller i form av
leveransvirke, bör få behandlas som varulager, enär råvaruanskaffningen
inom denna industri regelmässigt till övervägande del vilar på kontrakt, som
ej äro fullgjorda vid årsskiftet, då balansdagen i allmänhet infaller. På
samma sätt borde av liknande anledning järnindustriens kontrakt angående
träkol behandlas. Det har jämväl anförts, att som levererad vara böra anses
stämplade träd samt virke, därå lagen den 9 juni 1944 om köpares rätt till
märkt virke äger tillämpning. Som skäl för sistnämnda undantag har angivits,
att förvärvaren i förra fallet fått en sakrättsligt skyddad rätt att tillgodogöra
sig träden, vilket tillgodogörande sker på hans egen risk, och att
i senare fallet det i vederbörlig ordning märkta virket icke får tagas i anspråk
för betalning av säljarens gäld. Å andra sidan har framhållits, att
gränsdragningen bör ske efter allmänna civilrättsliga regler och god affärssed.
För egen del finner jag gränsdragningen böra ske med utgångspunkt från
det bokföringssätt, som hittills eller i varje fall före kriget brukat tillämpas;
i förevarande hänseende torde det hava varit vanligt, att ett varuinköp icke
bokförts å varukontot, förrän leveransen skett. I enlighet härmed anser jag
gränsdragningen i princip böra ske efter de i promemorian angivna linjerna;
det inneliggande varulagret bör alltså anses omfatta dels varupartier, som
vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man för köparens
räkning, dels ock varupartier, som vid balansdagen av säljaren avlämnats
för transport till köparen. Vad sålunda föreslagits lärer emellertid gälla
redan på grund av regeln, att inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, varför särskilda bestämmelser härom i lagtexten
torde vara överflödiga.
Vad angår de i remissyttrandena föreslagna undantagsbestämmelserna
torde det förhållandet, att kontant betalning crlagts för en kontraherad vara
eller att köpeskillingen för densamma säkerställts, icke böra medföra avvikelse
från den förut angivna huvudregeln. Frånsett att en sådan bestämmelse
skulle obehörigen gynna de kapitalstarkare företagen synes det an
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
förda motivet för densamma icke vara särskilt starkt. Det är visserligen
riktigt, att förskottsbetalningar bruka bokföras, men bokföringen torde åtminstone
före kriget i de flesta fall ej ha skett på varukontot.
Vad angår de övriga föreslagna undantagsbestämmelserna synas de till
stöd därför åberopade skälen icke vara av avgörande betydelse. Behovet av
nedskrivningsmöjligheter lärer här kunna i huvudsak tillgodoses genom
rätten att företaga nedskrivning å kontrakt för befintliga prisfallsrisker.
Vid angivna förhållanden och med hänsyn till angelägenheten av en enkel
och lätt tillämplig gränsdragning anser jag mig icke böra förorda särbestämmelser
för nu ifrågavarande fall.
Samma års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 64 till den av departementschefen uttalade meningen, att särskilda
bestämmelser rörande gränsdragningen mellan varulager i egentlig
mening och kontraherade varor icke för det dåvarande borde meddelas.
Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande.
Ett träförädlingsföretag hade i bokslutet för år 1935 vid värdering av sitt
varulager upptagit värdet av inköpta kronostämplingar till 285 726 kronor.
Företaget hade inköpt kronostämplingarna i november månad beskattningsåret
för tillhopa 471 846 kronor. Vid inkomsttaxeringen godkände skattedomstolarna
den i räkenskaperna gjorda värderingen (RÅ 1940 not. Fi 401).
I ärende rörande meddelande av förhandsbesked i viss taxeringsfråga har
riksskattenämnden haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida rättigheter
till skogsavverkning finge i taxeringshänseende behandlas som varulager.
Riksskattenämnden har i sitt den 7 januari 1952 meddelade beslut i
ärendet förklarat, att rättigheter till skogsavverkning icke kunna hänföras
till lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager m. in., i följd varav
de regler, som enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen gälla för
värdesättningen å sistnämnda slag av tillgångar, icke vid inkomstberäkningen
få tillämpas såvitt angår värdesättningen å rättigheter till skogsavverkning.
Sedan det aktiebolag, på vars ansökan förhandsbeskedet meddelats, anfört
besvär över riksskattenämndens beslut, har regeringsrätten genom utslag
den 6 mars 1952 lämnat besvären utan bifall. I regeringsrättens utslag anföres
följande.
»Med hänsyn till arten av bolagets rörelse måste bolaget med sina förvärv
av rättigheter till skogsavverkning hava åsyftat att bereda sig tillgång till
varor för omsättning eller förbrukning i rörelse.
I andra stycket av punkten 1 anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
har beträffande värdesättningen av rättigheter till leverans av tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda
köpekontrakt stadgats en norm, vilken avviker från den som enligt
samma författningsrum gäller för värdesättningen av bland annat varulager.
Enär anvisningspunktens nämnda stadgande rörande rättigheter till leve -
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
5
rans jämlikt grunderna för stadgandet måste anses tillämpligt jämväl å
sådana rättigheter till skogsavverkning, varom ovan nämnts, lämnar Kungl.
Maj :t besvären utan bifall.»
I den förevarande motionen har anförts i huvudsak följande. Inköpta avverkningsrätter
torde i allmänhet ha bokats hos köparen först då köpeskillingen
erlagts, varvid avverkningsrätterna torde behandlats såsom fordringar.
Stundom hade emellertid inköpta avverkningsrätter upptagits såsom
varulager. I propositionen 377/1945 hade departementschefen ansett att
gränsdragningen mellan varulager i egentlig bemärkelse och kontraherade
varor borde ske med utgångspunkt från det bokföringssätt, som tillämpats.
För bedömande av frågan, huruvida inköpta avverkningsrätter i skattelagstiftningens
mening vore att hänföra till varulager eller icke, behövde den
civilrättsliga bedömningen av avverkningsrättens natur i och för sig icke
göras, då skatterättslig bedömning kunde avvika från den civilrättsliga.
Emellertid torde en jämförelse i förevarande fall vara lämplig.
Den civilrättsliga äganderätten till de i avverkningsrätten ingående träden
överginge icke till köparen förrän i och med att de blivit avverkade. Emellertid
hade ett bindande avtal om överlåtelse av vissa, bestämda föremål,
nämligen vissa utstämplade träd, dessförinnan ingåtts. Frågan uppstode då,
hur detta avtal skulle bedömas. Kunde genom själva avtalet ett sådant förhållande
ha inträtt, att de i avverkningsrätten ingående träden kunde sägas
ha avlämnats för transport av köparen? I juridisk litteratur hade hävdats,
att vid specieköp den regeln skulle gälla, att vid försäljning av naturprodukter
i det fria, som skulle avhämtas hos köparen, godset ansåges avlämnat
genom avtalet. Vid sådant förhållande skulle ett avslutat köp komma till
stånd genom avtalet om upplåtande av avverkningsrätt.
Med dessa utgångspunkter skulle sålunda avverkningsrätten för köparen
behandlas såsom varulager med den fria värdering, som varulager i rörelse
tillerkändes. För säljaren åter skulle, vare sig han redovisat enligt kontantprincipen
eller enligt bokföringsmässiga grunder, avverkningsrätten få upptagas
som intäkt för det år, då köpeskilling helt eller delvis influtit. Säljaren
skulle här sålunda tillerkännas valrätt att redovisa intäkten det beskattningsår
han ansåge lämpligt. Denna säljarens valrätt syntes motiverad med
hänsyn till att en redovisning enligt bokföringsmässiga grunder icke tillerkändes
skogsägare beträffande den rotstående skogen. Säljaren hade ju
sålunda ytterst små möjligheter att utjämna vinstresultaten från skogen
med nu gällande och kommande regler beträffande både kontantprincipen
och bokföringsmässiga grunder.
En avverkningsrätt syntes motionären under inga förhållanden böra betraktas
såsom rättighet för leverans, alltså som ett leveranskontrakt. Avverkningskontraktet
saknade ju alla leveranskontraktets kännetecken. Med
leveranskontrakt avsåge man ett sådant avtal, där säljaren åtagit sig att vid
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
viss tidpunkt under avtalade förhållanden leverera viss myckenhet eller viss
enhet, dock icke såsom specieköp av direkt märkt vara. Avverkningskontraktet
måste fullföljas från köparens sida med likvider m. in., även om han
icke utnyttjat detsamma helt eller delvis. I och med att avverkningskontrakt
upprättats vore det köparen som skulle taga initiativ.
Godkändes icke rubriceringen av avverkningskontrakt såsom varulager
för köpare och säljare — ehuru med fördelningsrätt för säljaren på grund
av ovan angivna skäl — så syntes avverkningsrätten böra behandlas såsom
ett tredje slag av rättighet, nämligen en nyttjanderätt. I sådant fall skulle
köpeskillingen jämställas med arrendeavgift. För säljaren skulle skattskyldighet
föreligga i den takt han själv valde, antingen med en jämn fördelning
över den period, under vilken köparen ägde rätt nyttja fastigheten för uttag
av i avverkningskontraktet angiven kubikmassa, eller i den ordning denna
arrendeavgift inflöte eller på en gång vid avtalets ingående. Säljaren skulle
behandla avverkningskontraktet på samma sätt som man nu behandlade ett
grödköp. Köparen skulle med denna tolkning av avverkningskontraktets
karaktär också tillerkännas valrätt att fördela köpeskillingen (lika med
arrendeavgiften) på motsvarande sätt.
Utskottet. I föreliggande motion har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utarbeta bestämmelser,
av vilka tydligt framginge, hur upplåtelse av avverkningsrätter
skulle behandlas i beskattningshänseende. Motionären, som framfört åtskilliga
synpunkter på spörsmålet, har berört detsamma i avseende å såväl upplåtarens
som köparens inkomsttaxering.
Växande skog är att hänföra till fastighet i kommunalskattelagens mening,
och vid inkomsttaxering av ägare till sådan fastighet anses den växande
skogen icke såsom ett ägarens varulager. Någon ändring härutinnan innebära
icke de av 1951 års riksdag antagna bestämmelserna angående beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Å andra
sidan hade 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga, vilkas år 1946 avgivna
betänkande i ämnet låg till grund för sistberörda lagstiftning, diskuterat ett
förslag att växande skog skulle anses såsom fastighetsägarens lager. De sakkunniga
hade, särskilt med tanke på de svårigheter för bondeskogsbrukets
utövare, som tillämpningen av ett sådant system kunde erbjuda, icke velat
utsträcka förslaget om jordbrukets beskattning efter bokföringsmässiga
grunder till att avse jämväl växande skog. Frågan om en till alla delar
genomförd bokföringsmässig intäktsberäkning för skogsbruk är emellertid
avsedd att upptagas till övervägande sedan bestämmelserna om taxering av
intäkt av jordbruk enligt dylika grunder varit i tillämpning någon tid.
Vad härefter angår behandlingen i beskattningshänseende av upplåtelse av
avverkningsrätt, då fråga är om köparens taxering för inkomst, har klarhet
nyligen vunnits genom ett utslag av regeringsrätten i anledning av anförda
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
7
besvär över ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, som begärts
. av ett träförädlingsbolag. Enligt utslaget skall upplåten avverkningsrätt vid
denna köpares inkomsttaxering anses såsom rättighet till leverans av vara
och icke såsom vara i lager.
Syftet med motionen kan med hänsyn till det anförda anses tillgodosett.
Emellertid har vid behandlingen inom utskottet den frågan ställts, huruvida
gällande reglering beträffande upplåten avverkningsrätt vid köparens inkomsttaxering
kan anses tillfredsställande. Vid sina överväganden härutinnan
har utskottet avsett de fall, då företag inom skogsförädlingsbranschen
inköpa avverkningsrätter för att tillgodose sitt behov av råvara. Inom utskottet
har uttalats, att dylika företag redan före andra världskriget i stor
utsträckning hänförde inköpta avverkningsrätter till varulager samt att den
praxis, som efter ovannämnda utslag kunde förväntas bliva tillämpad, innebure
en omkastning. Ett visst stöd för en sådan uppfattning har utskottet
funnit i vissa remissyttranden över den promemoria, som låg till grund för
1945 års lagstiftning om värdering i beskattningshänseende av kontraherade
varor. Utskottet har vidare i detta sammanhang fäst särskilt avseende vid ett
uttalande av departementschefen i proposition nr 79 till innevarande års
riksdag med förslag till förordning om konjunkturskatt för år 1952, däri
departementschefen bland annat yttrat, att det först efter den av riksskattenämnden
givna förklaringen torde ha blivit allmänt känt att avtal om köp
av skog på rot skulle behandlas såsom rättighet till leverans av beställda
varor och icke som inneliggande lager. I den mån skogsindustriernas inköp
av avverkningsrätter ingå såsom ett nödvändigt led i deras verksamhet och
betingas av omsorg att upprätthålla eller utveckla företagens normala rörelse,
anser utskottet gränsdragningen mellan vad som i beskattningshänseende
skall hänföras till inneliggande lager respektive kontraherade varor
utgöra en fråga av stor vikt. Vid det förhållandet att någon författningsbestämmelse
rörande denna gränsdragning icke finnes samt att bristen på
arbetskraft medfört, att skogsindustrierna alltmer, enligt vad som framhållits
inom utskottet, för tillgodoseende av sitt råvarubehov äro hänvisade till
inköp av skog på rot anser utskottet att föreliggande spörsmål närmare bör
övervägas. Huruvida frågan bör upptagas till behandling för sig eller i samband
med spörsmålet om beräkning enligt bokföringsmässiga grunder av
intäkt av skogsbruk anser sig utskottet icke kunna uttala sig om. Ett ställningstagande
därtill bör enligt utskottets mening ske vid den översyn av
kommunalskattelagen, som för närvarande verkställes av 1950 års skattelagssakkunniga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 294 av herr Magnusson angående behand -
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 30.
lingen i skattehänseende av upplåtelser av avverkningsrätter
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 april 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Velander,
Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Damström, De Geer och Rune
Johansson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,
Orgård, Persson i Svensköp, Sundström, Sjölin, Olofsson, Gunnarsson, Kärrlander
och Christenson i Malmö.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520598