Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
1
Nr 12.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 16 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte för sin
del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen den 28 september 1928
nr 370.
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla följande ändrade lydelse.
2 §•
Allmän kommunalskatt —- — — kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig tre skatteören
för varje ett hundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag ----beskattningsbar inkomst.
Hundra skatteören---en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 3 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse
skall för den skull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.
Rätt till---nämnda kostnad.
Har fastighet----ägt fastigheten.
Avdraget skall---— gällande taxeringsvärdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953, dock att avdrag enligt 45 §
skall, såvitt detsamma belöper å 1952, ske enligt de nya bestämmelserna»;
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sanil. Nr 12.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
2) de likalydande motionerna I: 102 av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt It: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om
en reform av den kommunala fastighetsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i motionerna anförts; ävensom
3) motionen II: 458 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund,
vari hemställts, »att med ändring av gällande bestämmelser angående särskild
fastighetsbeskattning procenttalen för beräknande av denna repartitionsskatt
sänkas till att utgöra 3 procent såväl beträffande skogsvärdet som
fastighetens taxeringsvärde i övrigt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 23, II: 134 och II: 458.
Den kommunala beskattningen i vårt land bygger på en allmän repartitionsskatt,
vilken har till uppgift att tillföra kommunerna de medel, som
utöver särskilda inkomster av olika slag erfordras för täckande av kommunernas
utgifter. Repartitionsskatten utgår proportionellt i förhållande till
ett skatteunderlag, vari de kommunala beskattningsföremålen ingå med ett
värde, som är betingat av i skatteförfattningarna givna regler. De kommunala
utgifter, som icke kunna bestridas på annat sätt, täckas genom proportionell
uttaxering å detta skatteunderlag.
Den kommunala repartitionsskatten är dels en objektskatt å fastighet och
dels en allmän inkomstskatt. Fastighet och inkomst bilda tillsammans det
kommunala skatteunderlaget, vilket mätes i skattekronor och skatteören.
Fastighetsskatten är anordnad såsom s. k. garantiskatt, vilket innebär, att
fastighetsskatt utgöres i förhållande till viss procentuellt bestämd del av
fastighets taxeringsvärde samt att vid inkomstbeskattningen avdrag (s. k.
procentavdrag) får göras för denna del från den av fastigheten härflytande
inkomsten, i den mån denna därtill förslår. Om sådant avdrag kan effektivt
utnyttjas, utgår skatt endast i förhållande till inkomsten. Då den i skatteunderlaget
ingående delen av fastighets taxeringsvärde ej motsvaras av inkomst
från den förvärvskälla, vari fastigheten ingår, förekommer däremot
objektskatt. Sådan skatt kan utgå, även om inkomsten är lika stor som
eller större än den del av taxeringsvärdet, för vilken fastighetsskatt utgår.
Så kan vara fallet, därest den genom avdraget undantagna fastighetsinkomsten
vid en ren inkomstskatt ändock skulle helt eller delvis hava bortfallit
på grund av allmänna avdrag och ortsavdrag eller inkomsten med hänsyn
till gränsen för skatteplikten ej skulle hava blivit tagen till beskattning.
Objektskatten är sålunda av mycket växlande storlek för de skattskyldiga,
som drabbas av sådan skatt, oavsett den skillnad, som måste förefinnas på
grund av olikheten i taxeringsvärden.
Bestämmelser om skatteunderlagets beräkning finnas i 2 § kommunalskattelagen.
Enligt den nu gällande lydelsen av detta lagrum deltager fastighet
i repartitionen med 5 procent av taxeringsvärdet. Detta brukar ut
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
3
tryckas så, att repartitionstalet för fastighet är 0,os. För varje hundratal
kronor av fastighets taxeringsvärde påföras sålunda 5 skatteören. Repartitionstalet
för inkomst är 1. Såsom underlag för inkomstens beskattning påföres
en skattekrona för 100 kronors beskattningsbar inkomst.
Enligt 45 § första stycket samma lag skall genom fastighetsskatten inkomsten
från fastighet anses vara beskattad till ett belopp motsvarande 5
procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet,
av annan fastighet och av rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet
som är underkastad fastighetsskatt använts i förvärvskällan, avdrag ske för
vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats. I fjärde stycket av sistnämnda
paragraf stadgas bl. a., att avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året
näst före taxeringsåret.
Taxering av fastighet avser vid såväl årlig taxering som allmän fastighetstaxering
det löpande året, under det att taxering av inkomst hänför sig till
inkomsten under nästföregående år.
Kommunalskatteberedningen, som hade till uppgift att söka åstadkomma
större jämlikhet och rättvisa i skattebelastningen inom kommunerna, avgav
under åren 1942 och 1943 tre betänkanden i detta ämne, nämligen ett
angående den kommunala beskattningen (SOU 1942:34), ett angående inkomstbeskattningen
av skogsbruk (SOU 1942: 35) och ett angående den kommunala
skatteutjämningen (SOU 1943:43).
Enligt det förstnämnda av dessa betänkanden skola de kommunala beskattningsföremålen
såsom hittills vara av två slag, nämligen inkomst och
fastighet. Med hänsyn till kommunernas behov av ett fast skatteunderlag
har en särskild fastighetsbeskattning befunnits alltjämt vara nödvändig.
Denna beskattning har dessutom ansetts sedan så lång tid tillbaka hava inverkat
på fastighetsvärdena att dess borttagande kunde befaras innebära en
opåkallad rubbning i de bestående egendomsförhållandena. Beredningen har
även undersökt möjligheterna att låta annat realkapital än fastighet samt
penningkapital deltaga i den kommunala repartitionen såsom särskilda
skatteobjekt men funnit detta vara förenat med sådana svårigheter och
olägenheter, att någon utvidgning av kommunernas fasta beskattningsföremål
icke kunnat förordas.
Beträffande fastigheternas särskilda belastning har beredningen föreslagit
en övergång från det nuvarande garantiskattesystemet till fristående objektskatt,
så att viss del av fastighets taxeringsvärde skall ingå i det kommunala
skatteunderlaget utan att fastighetsinkoinstens storlek röner inverkan
därav vid inkomstbeskattningen. Detta bör enligt beredningens uppfattning
leda till en rättvisare fördelning av fastighetsägarnas bördor. Den faktiskt
utgående objektskattens storlek påverkas då icke av ovidkommande
förhållanden.
Storleken av den föreslagna objektskatten å fastighet har beredningen
sökt avväga på sådant sätt, att den skall medföra en lika stor sammanlagd
belastning av fastighetsägarna i förhållande till övriga skattskyldiga soin
den nuvarande garantibeskattningen, varvid jämförelse skett på grundval
av skatteunderlaget vid bl. a. 1936 års taxering. För att i stort sett uppnå
denna verkan har beredningen funnit ett repartitionstal av 0,025 för fastighet
vara erforderligt.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
Med den av beredningen förordade ordningen för fastigheternas deltagande
i repartitionen skulle inkomsten bliva föremål för en helt fristående
beskattning. Fördelarna av en renodlad inkomstskatt till kommunen ansåg
beredningen vara avsevärda. En sådan skatt bleve framför allt bättre anpassad
efter skatteförmågan. Ortsavdragen skulle kunna utnyttjas mera
effektivt, varigenom de bättre komme att fylla sin uppgift att åstadkomma
en differentiering mellan de skattskyldiga efter försörjningsbördan.
Särskilda yttranden avgåvos av vissa av beredningens ledamöter. I ett av
dessa yttranden, som avgivits av herr Velander, togs sikte på fastighetsskattens
avveckling.
Vid 1948 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 178 och II:
363, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Ivungl. Maj :t
ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till fastighetsskattens avskaffande.
I enlighet med förslag av samma års bevillningsutskott i dess
av riksdagen godkända betänkande nr 42 beslöt riksdagen i anledning av
nämnda motioner att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
ville med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört snarast låta verkställa
en förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av
utredningen föranledas. Utskottet hade därvid i sitt betänkande yttrat bl. a.
följande.
Vad först angår det i de likalydande motionerna I: 178 och II: 363 framställda
yrkandet får utskottet erinra om att, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, kommunalskatteberedningen i år 1942 avgivna betänkanden
framlagt förslag till omläggning av den kommunala beskattningen,
innebärande bl. a. det nuvarande garantiskattesystemets ersättande
med en fristående objektskatt å fastighet. I ett år 1943 avgivet betänkande
har beredningen vidare framlagt förslag till ändrade grunder för den kommunala
skatteutjämningen. Att dessa betänkanden ännu icke föranlett ändrad
kommunalskattelagstiftning torde bl. a. sammanhänga med den omständigheten,
att de vid utarbetandet av beredningens förslag verkställda
skattestatistiska undersökningarna huvudsakligen avsett taxeringsåren 1933
och 1936 samt att den ekonomiska utvecklingen numera medfört helt ändrade
förhållanden. Såsom framhållits i de likalydande motionerna I: 178
och II: 363 torde på grund av den inträdda inkomstförbättringen för jordbruket
den effektiva garantiskatten för närvarande vara betydligt lägre än
kommunalskatteberedningens undersökningar gåvo vid handen.
Med hänsyn till de förbättrade inkomstförhållandena torde sålunda den
merbelastning å fastighetsägarna, som kan uppkomma genom fastighetsskatten,
för närvarande vara avsevärt mindre än som tidigare varit fallet.
Ur denna synpunkt sett skulle måhända kunna göras gällande, att frågan
om fastighetsskattens bibehållande eller icke i det nuvarande läget ej har någon
större aktualitet. Det förhåller sig emellertid så, att fastighetsskatten på
grund av dess karaktär av garantiskatt är av stor betydelse även vid den
kommunala inkomstbeskattningen. I olika sammanhang ha uppmärksammats
de svårigheter, som med det gällande garantiskattesystemet uppkomma
vid en ifrågasatt höjning av de kommunala ortsavdragen. Även vid en
ganska ringa höjning av dessa avdrag uppstår lätt en övervältring av skattebördan
å ägare av fastighet. Frågan om fastighetsskattens avskaffande eller
icke sammanhänger också med den kommunala skatteut jämningen, som
Bevillningsutskottets betänkande nr 12. 5
alltså synes böra upptagas till behandling i samband med förstnämnda
fråga.
Särskilt i betraktande av att en förnyad utredning rörande frågan om
kommunalskattelagstiftningens utformning kan förväntas komma att kräva
en avsevärd tid finner utskottet angeläget, att en sådan utredning snarast
skall kunna påbörjas. Härför synes även tala den omständigheten, att genomförandet
av den av statsmakterna beslutande ändrade kommunindelningen
säkerligen kommer att resultera i större kommunala enheter och att
därigenom ökad möjlighet vinnes att tillgodose kommunernas behov av ett
av konjunkturväxlingar mera oberoende skatteunderlag. Utskottet föreslår
fördenskull, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att en
förnyad utredning av frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning
snarast kommer till stånd. Däremot kan utskottet icke uttala sig om huruvida
denna utredning, på sätt i de ifrågavarande motionerna yrkats, bör leda
till fastighetsskattens avskaffande eller om densamma eventuellt bör leda
till den nuvarande garantiskattens ersättande med en annan skatteform. För
ett ställningstagande till detta spörsmål torde närmare undersökningar och
överväganden vara erforderliga. Utskottet inskränker sig här till det uttalandet,
att frågan om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning
torde komma att bliva ett betydelsefullt led i denna utredning.
I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 till 1949 års riksdag yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning snarast
avseende fastighetsskattens avskaffande samt tryggande av erforderligt
minimum av skatteunderlag, eventuellt ersättning för förlorat skatteunderlag,
för kommuner, som äro i behov därav, genom en reformerad tidsenlig
kommunal skatteutjämning. Samma års bevillningsutskott hemställde
i sitt i anledning av bl. a. motionerna I: 100 och II: 120 avgivna betänkande
nr 13, att nämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Efter erinran om att chefen för finansdepartementet med stöd av ett av
Kungl. Maj :t i februari 1949 givet bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga
för utredning av frågan om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser
angående ortsavdrag och därmed sammanhängande spörsmål
(ortsavdragskommittén) framhöll utskottet i berörda betänkande, att frågan
om fastighetsskattens avskaffande icke avsetts skola upptagas till behandling
i samband med den tillsatta utredningen. Då emellertid den i motionerna
I: 100 och II: 120 berörda frågan fölle inom ramen för den av 1948 års
riksdag begärda utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning,
samt utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet
jämväl åt spörsmålet, huruvida fastighetsskatten borde bibehållas eller icke,
ansåge sig utskottet cj hava anledning att ånyo förorda skrivelse till Kungl.
Maj:t i detta ämne. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 321 och
11:372 enahanda yrkande som i nyssnämnda, vid 1949 års riksdag väckta
motioner. I silt av riksdagen godkända betänkande nr 35 avstyrkte 1950 års
bevillningsutskott motionerna under hänvisning till att Kungl. Maj :t genom
beslut den 17 mars 1950 bemyndigat chefen för finansdepartementet att till
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
kalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med en teknisk
revision av kommunalskattelagen m. m. samt att i direktiven för de
sakkunniga anförts, att vid den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen
aktuella reformfrågor inom detta område skulle beaktas och bringas
till lösning, i vilket hänseende i främsta rummet nämnts frågan om den
kommunala fastighetsbeskattningen.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I motionerna I: 102 och II: 134 har anförts bl. a., att så länge fastighetsskatten
utgjorde fastighetsägarnas enda bidrag till den kommunala beskattningen,
kunde denna skatt anses försvarbar ur rättvisesynpunkt. I och med
att en allmän kommunal inkomstskatt införts, kunde fastighetsskattens bibehållande
icke motiveras ur denna synpunkt. Sedan numera kommunindelningsreformen
genomförts och storkommuner med större skatteunderlag
bildats bortfölle ytterligare ett skäl för fastighetsskattens fortbestånd.
Motiven för ett bibehållande av fastighetsskatten hade således numera minskat
avsevärt men å andra sidan skulle ett avskaffande av densamma åsamka
sådana kommuner, där fastigheterna i större utsträckning ägdes av personer
eller företag, som icke vore mantalsskrivna i kommunen, stora ekonomiska
svårigheter, särskilt under tider av lågkonjunktur. Skattebördan
skulle under sådana förhållanden bli orimligt hög för kommunens egna
invånare. Ett avskaffande av fastighetsskatten skulle således kunna medföra
stora ekonomiska risker för sådana kommuner. Emellertid vore det
uppenbart, att fastighetsskatten verkade orättvist för det stora flertalet fastighetsägare.
Denna orättvisa komme att skärpas ännu mera genom den
avsevärda höjning av taxeringsvärdena på fastigheter, som den nu pågående
fastighetstaxeringen komme att medföra. Det vore sannolikt att flertalet fastighetsägare
komme att få erlägga högre skatt till kommunen, än vad deras
verkliga inkomster skulle motivera. Det syntes därför nödvändigt att dessa
orättvisor undanröjdes antingen genom att fastighetsskatten avskaffades
eller genom en reform av densamma. På grund av de ekonomiska riskmoment
för kommunerna som ett avskaffande av skatten skulle medföra måste
dess eventuella slopande förenas med åtgärder, som garanterade kommunerna
en viss inkomst. En möjlighet till problemets lösning skulle vara att
staten inträdde som garant och lämnade kommunerna de tillskott som behövdes
för att kompensera fastighetsskattens bortfall. Ur principiella synpunkter
kunde måhända invändningar göras mot ett sådant system, då det
skulle kunna tänkas ge staten ökat inflytande på kommunernas verksamhet
och således ytterligare kringskära den kommunala självstyrelsen. En annan
utväg vore att alla de företag eller enskilda personer, vilka ägde fastigheter
i andra kommuner än den, vari de vore mantalsskrivna, skulle åläggas att
erlägga kommunal garantiskatt till de kommuner, vari deras fastigheter
vore belägna. Motiven för ett sådant förslag torde framgå av det anförda.
Möjligen kunde en sammankoppling av båda dessa förslag vara tänkbar.
I varje fall borde frågan om en reform av fastighetsbeskattningen
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
1
utredas. En sådan utredning borde givetvis ta sikte, dels på att undanröja
orättvisorna i den nuvarande garantiskatten och dels på att säkerställa kommunernas
behov av medel. Utredningsuppdraget kunde möjligen anförtros
åt 1950 års skattelagssakkunniga.
Till stöd för det i motionerna I: 16 och II: 23 framförda yrkandet ha motionärerna
anfört, att enligt deras mening mycket starka skäl talade för ett
upphävande av fastighetsbeskattningen. Någon principiell grund för att belasta
en viss grupp av skattebetalare — fastighetsägarna — hårdare än
andra skattskyldiga förefunnes icke. En sådan ordning vore så mycket mera
otillfredsställande, enär det — med den utformning vår fastighetsbeskattning
hade — som regel bleve de minst bärkraftiga fastighetsägarna som drabbades
hårdast. I den mån kommunerna ansåges böra erhålla tillskott till sitt
skatteunderlag, då detta hotade att nedgå alltför starkt, borde tillskottet
komma från staten via den kommunala skatteutjämningen. Förevarande
fråga hade nu ytterligare aktualiserats genom två omständigheter, nämligen
dels den av 1950 års riksdag beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen
jämte den ytterligare höjning därav med 20 procent, som förutskickats
i statsverkspropositionen, och dels den höjning av taxeringsvärdena,
som komme att inträffa vid årets allmänna fastighetstaxering.
Ortsavdragskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1950: 5), att ortsavdragsreformen
i stort sett icke skulle medföra någon övervältring på
andra fastighetsägare än juridiska personer. Endast för fysiska personer
som vore ägare till annan fastighet skulle någon skatteskärpning inträda.
Häremot torde till en början genmälas, att kommittén endast tagit hänsyn
till genomsnittstalen. Beträffande de enskilda kommunerna redovisades genomsnittliga
skattehöjningar på upp till omkring 19 procent för ägare av
jordbruksfastighet och upp till omkring 24 procent för ägare av annan fastighet.
Många fastighetsägare i dessa kommuner finge givetvis vidkännas
ännu starkare skattehöjningar. Det vore vidare att märka att kommittén vid
dessa beräkningar utgått från oförändrade taxeringsvärden. Kommittén hade
dock för ett ringa antal kommuner även gjort beräkningar om skatteunderlagets
förändringar vid viss höjning av taxeringsvärdena. Ehuru de därvid
ifrågasatta höjningarna av taxeringsvärdena torde ligga icke obetydligt
lägre än de som nu vore att vänta, visade denna undersökning en ganska
betydande övervältring på fastighetsägarna.
De förslag rörande taxeringsvärdena, som nu framlagts av bercdningsnämnderna
å landet, innebure mycket betydande höjningar. Det vore icke
osannolikt att årets allmänna fastighetstaxering komme att leda till höjningar
på i genomsnitt omkring 60 procent. Den i och för sig orättvisa
mcrbclastningen genom fastighetsskatten komme därigenom att ytterligare
skärpas. Det måste anses angeläget att cn sådan skärpning för fastighetsägarna
i möjligaste mån motverkades. Motionärerna förutsatte emellertid
att något förslag om fastighetsskattens avskaffande icke komme att föreläggas
1952 års riksdag. Det syntes då såväl rimligt som lämpligt alt den
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
nuvarande garantiskatten modifierades genom att repartitionstalet nedsattes
från 5 till 3 procent. Det kommunala fastighetsskatteunderlaget skulle
härigenom sannolikt bli i stort sett oförändrat, och någon ny skatteövervältring
på fastighetsägarna skulle genomsnittligt sett icke behöva förekomma.
I motionen II: 458 ha motionärerna erinrat om att vägande invändningar
framförts gentemot gällande fastighetsskatt. Denna skatteform vore till sin
konstruktion helt främmande för de krav som framförts med hänsyn till
skattekraft och försörjningsbörda. Frågan om denna särbeskattnings avskaffande
vore också under utredning, och det borde endast vara en tidsfråga
att den så snart som möjligt bleve avskaffad. Intill dess så kunde
ske vore dock önskvärt, att dess skadeverkningar i möjlig mån beskures.
Det vore anmärkningsvärt att ehuru statsmakterna med all rätt inriktat sig
på att inom det ekonomiska livet fullfölja en konsekvent lågräntepolitik, de
procenttal varpå fastighetsskatten beräknades vore påfallande höga. Detta
avsteg från en i övrigt eftersträvad ekonomisk linje kunde kanske hittills
anses i viss mån motiverat av att taxeringsvärdena varit förhållandevis låga.
I och med att resultaten av den nya fastighetstaxeringen förelåge bortfölle
emellertid även detta skäl. Med hänsyn härtill och även i övrigt för att lindra
orättvisan av denna beskattning framstode det som befogat att procenttalen
reducerades till bättre överensstämmelse med gällande ränta. Det garanterade
skatteunderlag, som genom den särskilda fastighetsbeskattningen avsåges
skola tillföras kommunerna, bibehölles likväl på grund av att taxeringsvärdena
höjts.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beslöt 1948
års riksdag på hemställan av samma års bevillningsutskott att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast låta verkställa en
förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning.
I bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande framhölls,
att frågan om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning
torde komma att bliva ett betydelsefullt led i denna utredning. Sistnämnda
spörsmål har därefter varit föremål för uppmärksamhet vid såväl 1949 som
1950 års riksdag.
Särskilda sakkunniga ha den 17 mars 1950 tillkallats att inom finansdepartementet
biträda med en teknisk revision av kommunalskattelagen
m. m. I direktiven för de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1950 års
skattelagssakkunniga, har framhållits, att vid den tekniska revisionen av
inkomstskattelagstiftningen aktuella reformfrågor inom detta område skola
beaktas och bringas till lösning, i vilket hänseende i främsta rummet nämnts
frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen.
I de likalydande motionerna I: 102 och II: 134 har yrkats skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande en reform av den kommunala
fastighetsbeskattningen efter i motionerna angivna riktlinjer. En
sådan utredning borde enligt motionärernas mening taga sikte på dels att
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
undanröja orättvisorna i den nuvarande garantiskatten och dels att säkerställa
kommunernas behov av medel. Motionärerna ha därvid framhållit, att
på grund av de ekonomiska riskmoment för kommunerna, som ett avskaffande
av fastighetsskatten skulle medföra, måste dess eventuella slopande
förenas med åtgärder, som garanterade kommunerna en viss inkomst. En
möjlighet vore, att staten inträdde som garant och lämnade kommunerna
de tillskott, som behövdes för att kompensera fastighetsskattens bortfall. En
annan utväg vore, att alla de företag och enskilda, vilka ägde fastigheter i
andra kommuner än sina hemortskommuner, ålades skyldighet att erlägga
kommunal garantiskatt till de kommuner, vari deras fastigheter vore belägna.
Vidare har i de likalydande motionerna I: 16 och II: 23 yrkats, att riksdagen
för sin de] måtte besluta att — i avvaktan på fastighetsskattens avskaffande
— sänka repartitionstalet för fastigheternas andel i det kommunala
skatteunderlaget till tre procent från och med 1953 års taxering. Ett
yrkande av väsentligen samma innebörd har framförts i motionen II: 458.
Fastighetsskattens verkningar ha i förevarande motioner gjorts till föremål
för åtskilliga uttalanden. Sålunda har framhållits, att fastighetsskatten
på grund av sin konstruktion icke möjliggjorde hänsynstagande till skattekraft
och försörjningsbörda. I detta hänseende har i motionerna I: 102 och
II: 134 anförts, att det vore sannolikt att flertalet fastighetsägare genom den
väntade, avsevärda höjningen av taxeringsvärdena komme att få erlägga
högre skatt till kommunen än vad deras verkliga inkomster skulle motivera.
Samma uppfattning har kommit till uttryck i motionerna I: 16 och
II: 23, i vilka även uttalats, att den beslutade höjningen av de kommunala
ortsavdragen jämte den ytterligare höjning av dessa med 20 procent, som
förutskickats i statsverkspropositionen, skulle medföra en betydande övervältring
på fastighetsägarna.
Utskottet anser, att vad i förevarande motioner anförts rörande fastighetsskattens
verkningar bör klarläggas genom den pågående utredningen. Det
är enligt utskottets mening icke möjligt att utan tillgång till ett aktuellt
utredningsmaterial bedöma de i motionerna framförda synpunkterna. Å
andra sidan står det för utskottet fullt klart, att frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning i förevarande hänseende snarast bör bringas till
en lösning. Den nu pågående utredningen bör därför bedrivas med all skyndsamhet.
Utskottet förutsätter, att de sakkunniga vid sitt utredningsarbete
pröva även de i föreliggande motioner framkomna förslagen. Med hänsyn
till det nu anförda anser utskottet någon skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet
ej erforderlig och finner ej heller skäl tillstyrka någon provisorisk sänkning
av repartitionstalet för fastighetsskatten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 16 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 23 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. med förslag
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
till lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
2) de likalydande motionerna I: 102 av herrar Niklasson och
Nils Larsson samt II; 134 av herr Jonsson i Skedsbygd m.
fl. om reformering av den kommunala fastighetsbeskattningen;
ävensom
3) motionen II: 458 av herrar Hansson i Skediga och Boman
i Stafsund om nedsättning av det för fastighetsskatten
gällande repartitionstalet;
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1952.
På bevillningsutskottets vägnar;
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje och Spetz; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sjölin, Olofsson, Strandh, Kärrlander
och Nilsson i Svalöv.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje, Persson i Svensköp, Strandh och Nilsson i
Svalöv, vilka med hänvisning till de likalydande motionerna 1: 16 och II: 23
ansett, att utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte —- med bifall till de likalydande motionerna I: 16
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt i
anledning av motionen II: 458 av herrar Hansson i Skediga och Boman i
Stafsund — för sin del antaga följande
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
11
Förslag
till
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen den 28 september 1928
nr 370.
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla följande ändrade lydelse.
2 §.
Allmän kommunalskatt---kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig tre skatteören
för varje ett hundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag---beskattningsbar inkomst.
Hundra skatteören----en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 3 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse
skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.
Rätt till---nämnda kostnad.
Har fastighet----ägt fastigheten.
Avdraget skall---gällande taxeringsvärdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953, dock att avdrag enligt 45 §
skall, såvitt detsamma belöper å tid före den 1 januari 1953, utgöra fem
procent av fastighets taxeringsvärde.
2) att de likalydande motionerna I: 102 av herrar Niklasson och Nils
Larsson samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. om reformering av
den kommunala fastighetsbeskattningen måtte, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan yrkat, av riksdagen lämnas utan
åtgärd»;
II) av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson i Skedsbygd, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»Såsom framgår av---(= utskottet s. 8 rad 20 nedifrån — s. 9 råd
17 nedifrån)---övervältring på fastighetsägarna.
Utskottet anser att fastighetsskatten i sin nuvarande utformning och med
de till följd av den nu pågående taxeringen avsevärt höjda taxeringsvärdena
bör skyndsammast bli föremål för utredning.
Härvid bör i första hand övervägas ett fullständigt avskaffande av denna
s. k. garantiskatt med beaktande av de synpunkter, som angivits i de likalydande
motionerna I: 102 och IT: 134.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
Skulle det härvid visa sig att oöverstigliga svårigheter möta att helt och
hållet avskaffa garantiskatten, bör en sänkning till exempelvis 3 procent i
stället för nuvarande 5 procent företagas.
Under åberopande av--— (= utskottet s. 9 rad 4 nedifrån — s. 10
rad 11 uppifrån)---lämnas utan åtgärd»; samt
HD av herrar Spetz och Sjölin, vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:
»Såsom framgår av —---- (= utskottet s. 8 rad 20 nedifrån — s. 9 rad
8 nedifrån)---motioner framkomna förslagen.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet någon skrivelse till Kungl.
Maj :t i ämnet ej erforderlig. Däremot finner utskottet att det med hänsyn
till den höjning av taxeringsvärdena som nu pågående fastighetstaxering
kommer att medföra är motiverat att sänka repartitionstalet för fastighetsskatten
till 4.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna I: 16
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt
motionen II: 458 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund — för
sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen den 28 september 1928
nr 370.
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla följande ändrade lydelse.
2 §.
Allmän kommunalskatt---kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig fyra skatteören
för varje ett hundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag---beskattningsbar inkomst.
Hundra skatteören---en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 4 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse
skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.
Rätt till---- nämnda kostnad.
Har fastighet -— --ägt fastigheten.
Avdraget skall---gällande taxeringsvärdet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
13
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953, dock att avdrag enligt 45 §
skall, såvitt detsamma belöper å tid före den 1 januari 1953, utgöra fem procent
av fastighets taxeringsvärde.
2) att de likalydande motionerna I: 102 av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl. om reformering av den
kommunala fastighetsbeskattningen måtte, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och yrkat, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»