Nr 10—11.

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

I

Nr 10.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för viss kostnad för stenröjning.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:41 av herr Fridolf Jansson in. fl. samt 11:61 av herrar
Svensson i Va och Pettersson i Norregård har hemställts, »att riksdagen
beslutar en sådan ändring i taxeringsförordningen alt kostnaden för stenröjning
får avdragas i deklaration och taxering till stat och kommun i den
mån den inte ersättes av statliga bidrag, dock högst till ett belopp av 1 000
kronor årligen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 41.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation och
underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §,
bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut
anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av
dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till
grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,
kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning,
sjösänkning med mera dylikt.

Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande
motionerna framfördes i två vid 1931 ars riksdag väckta likalydande
motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 inom. kommunalskattelagen
jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader för
skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.

I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/
28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverks 1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 10—It.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

propositionen för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget
användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskvldighet
inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag
för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till
förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande
understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades
genom kungörelse den 27 juni 1927.

I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års
bevillningsutskott följande.

Vid utmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag
skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas
mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss män tagas till markägarens
behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande
av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel
skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,
vore de mera välsituerade skogsägarna, som "hava att erlägga skatt
efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen," som för
närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis
stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare
medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.
Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna
föreslagits skulle därför bryta mot flera av de principer, som ligga till
grund för den direkta understödsverksamheten.

Det torde kunna ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa
undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är
uppenbarligen icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga
vilka minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten
och kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda
i allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet komme
att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme att
användas för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen komma
att uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enligt utskottets mening torde
således ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta efter prövning
i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna ske genom
direkt understöd.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års
riksdag utan åtgärd.

Spörsmålet om avdragsrätt för grundförbättringskostnader behandlades i
två vid 1950 års riksdag väckta motioner, I: 91 och II: 110, vari hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag
angående rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad
för utförda rationaliseringsarbeten såsom nyodling, betesanläggning, stenröjning
och annan jordförbättring.

1950 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 28, anförde bl. a. följande.

Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt
årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets
rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som

Bevillningsutskottets betänkande nr JO.

3

avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder
har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av
lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder
synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen
motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med
motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra
och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade
rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till
fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som eu avdragsrätt
skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten
finner utskottet uteslutet.

Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även
ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet
under de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd
från statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades
i form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader
vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde
icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras
för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till
ett konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot
dessa tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de
ovan återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt
avdragsrätt för kostnader för skogsdikning.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande avdragsrätten för
driftkostnader i jordbruket uttalade utskottet vidare följande.

Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna
reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den
frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och
icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på
ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke
uttala någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna
fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den
blivande översynen av skattelagstiftningen.

Av innehållet i de nu ifrågavarande motionerna må här återgivas följande.

Enligt 1947 års jordbruksreform skulle åtgärder vidtagas för jordbrukets
inre rationalisering. Den betydelsefullaste formen därav vore i de steniga
jordbruksbygderna att åkerjorden gjordes stenfri. Ett intensivt arbete bedreves
också i dessa bygder för att få åkerjorden befriad från ovan jordssten.
Jordbrukare som brukade under 20 ha åkerjord kunde också genom lantbruksnämnderna
erhålla bidrag av statsmedel som hjälp för stenbrytning.
Detta verkade givetvis i stimulerande riktning. Värdet av åkerjordens förbättring
genom stenröjning tillfälle emellertid inte bara jordbrukarna utan
ytterst sett hela samhället. En återhållsam faktor för stenröjning vore, att
kostnaden inte finge avdragas vid deklaration och beskattning. Det kunde
knappast anses konsekvent att samhället inte inedgåve skatteavdrag för
kostnader som nedlades på stenbrytning samtidigt som det — och detta
med all rätt — uppmuntrade denna rationalisering. Stenröjning kunde för
övrigt inte alltid anses som en grundförbättring. Det vore mycket vanligt alt
ett fält som befriats från ovanjordssten efter några år åter visade upp sten,

4

Bevillningsutskottets betänkande nr it).

vilket berodde på att jordytan sjunkit genom att med olika grödor jord mer
eller mindre bortförts. Stenbrytning vore den form av jordbrukets inre rationalisering
som vore mest arbets- och kostnadskrävande. Det kunde därför
anses välmotiverat att samhället visade sin erkänsla för detta för hela samhället
värdeskapande arbete genom att kostnaden för stenbrytning finge
avdragas vid deklaration. För att inte åstadkomma en alltför stor investering
av kapital i stenbrytning borde avdraget maximeras till 1 000 kronor
årligen.

Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i gällande skattelagstiftning att avdrag vid inkomsttaxering
medgåves för kostnad för stenröjning, i den mån kostnaden icke
täcktes av statsbidrag. Avdraget skulle icke få överstiga 1 000 kronor för år
räknat.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om rätt till
avdrag för vissa grundförbättringskostnader tidigare varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Sålunda yrkades i motioner vid 1950 års riksdag
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag angående
rätt för jordbrukare till avdrag för kostnad för utförda rationaliseringsarbeten.
Samma års bevillningsutskott erinrade om de av statsmakterna
vidtagna åtgärderna till stöd för jordbrukets inre i''ationalisering, såsom
nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder.
Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt skulle kunna ifrågakomma beträffande
omförmälda rationaliseringsarbeten fann utskottet uteslutet. Utskottet
framhöll vidare, att den i motionerna framförda tanken icke vore förenlig
med av riksdagen vid åtskilliga tillfällen godkända uttalanden från bevillningsutskottets
sida att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål
befunnits påkallat, detta stöd borde lämnas i form av anslag till det
ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader i beskattningen. Riksdagen
godkände bevillningsutskottets betänkande och lämnade i enlighet
med utskottets hemställan motionerna utan åtgärd.

I anledning av det i nu föreliggande motioner framställda yrkandet om
införande av en begränsad avdragsrätt i fråga om kostnader för stenröjning
får utskottet framhålla, att de under senare år av statsmakterna lämnade
bidragen till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp. Av en av
Jantbruksstyrelsen gjord sammanställning rörande lantbruksnämndernas
verksamhet framgår, att statsbidrag, däri inräknat s. k. avskrivningslån, beviljades
för ifrågavarande företag med 5,2 miljoner kronor under åren 1949
och 1950. Antalet med sådana bidrag understödda stenröjningsföretag uppgick
till 11 722 och berörde en sammanlagd areal av 18 182 hektar. Därutöver
har i ett fåtal fall stöd lämnats i andra former. Jämväl i årets statsverksproposition
har anslag upptagits för jordbrukets rationalisering. Med
hänsyn till omfattningen av7 detta statliga stöd vill utskottet — med understrykande
av vad 1950 års bevillningsutskott uttalat — som sin mening
anföra, att eu avdragsrätt av den art, som i förevarande motioner förordats,

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

5

icke torde, under förutsättning att statsbidragen bortfölle, kunna förväntas
medföra en väsentligt ökad stimulans till rationalisering.

Enligt nu gällande skattelagstiftning är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
— liksom även vid beräkning av inkomst av andra förvärvskällor
— avdrag medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret för
intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag är däremot icke medgivet
för s. k. grundförbättring. Dessa bestämmelser innebära, att avdrag får ske
för alla kostnader för fastighetens bibehållande i sitt ursprungliga skick
men icke för kostnader för förbättring eller utvidgning av fastigheten.

I motionerna har framhållits bland annat, att enligt motionärernas mening
stenröjning icke alltid vore att anse såsom grundförbättring. Motionärerna
åsyftade det fall, att ett fält, som befriats från ovan jordssten, efter
några år åter visade upp sten, vilket berodde på sänkning av jordytan genom
att jord bortförts med grödan. Såvitt utskottet kunnat finna har den av
motionärerna berörda frågan icke dragits under prövning i högsta instans.
Spörsmålet är en tolkningsfråga, till vilken det icke ankommer på utskottet
att taga ställning. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill erinra om
att 1950 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande förutsatt, att
frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke
avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på ett i
alla avseenden tillfredsställande sätt, komme att tagas under närmare övervägande
i samband med översynen av skattelagstiftningen. Med hänsyn till
att 1950 års skattelagssakkunniga, som ha att verkställa denna översyn,
sålunda komma att pröva denna gränsdragning emellan avdragsgill och
icke avdragsgill kostnad, finner utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang
göra något uttalande i detta avseende.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet de föreliggande
motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 41 av herr Fridolf Jansson
m. fl. samt II: 61 av herrar Svensson i Vä och Pettersson
i Norregård om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för viss kostnad för stenröjning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Velander, Falk, Ramberg, Wehtje, Fritiof Karlsson och Spetz;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sjölin, Olofsson, Strandh, Kärrlander
och Nilsson i Svalöv.

Reservationer:

I) av herrar Gustaf Elofsson, Fritiof Karlsson, Jonsson i Skedsbygd och
Strandh, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande
lydelse:

»I de förevarande---(= utskottet s. 4 rad 9 uppifrån — s. 5 rad 9

uppifrån)---utvidgning av fastigheten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att stenröjning i de flesta fall
utgör en förutsättning för jordbrukets bedrivande i samma omfattning som
förut varit möjligt, och att synnerliga skäl därför kunna anses föreligga att
betrakta bortskaffande av för den fortsatta brukningen hinderlig sten å åkerjorden
såsom underhållsarbete.

Utskottet förutsätter därför att 1950 års skattelagssakkunniga pröva denna
fråga även ur dessa synpunkter.

Utskottet är övertygat om att ett medgivande av avdragsrätt för dessa arbeten
skulle i mycket hög grad verka stimulerande på denna verksamhet.

Med hänvisning till---- (= utskottet s. 5 råd 27 — rad 34 uppifrån)

---någon riksdagens åtgärd»; samt

II) av herrar Velander, Wehtje och Nilsson i Svalöv.